Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1
«
Nr 20.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i 123 § taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); given Drottningholms
slott den 29 december 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås viss uppmjukning av reglerna angående extraordinär
besvärsrätt i mål rörande taxering för inkomst eller förmögenhet.
Sålunda föreslås att, om någon underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration
eller i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende lämnat
oriktig uppgift och han till följd därav taxerats till väsentligt högre belopp
än som vederbort, prövningsnämnden skall äga att — ändå att extraordinär
besvärsrätt enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen icke föreligger •—
likväl till prövning upptaga besvären, därest det med hänsyn till de omständigheter,
som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften,
skulle vara obilligt att besvären icke prövades. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 20.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Förslag
till
förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att till 123 § taxeringsförordningen den 28 september
1928 skola, såsom ett nytt 3 mom.1, fogas följande bestämmelser.
\ 123 §.
3 mom. Har någon underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration eller
i avlämnad självdeklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift
och har han till följd härav taxerats för inkomst eller förmögenhet till väsentligt
högre belopp än som vederbort, må vederbörande prövningsnämnd,
ändå att rätt för den skattskyldige att anföra besvär uti den i 124 § angivna
ordningen icke föreligger, likväl till prövning upptaga besvär, som anförts
inom den tid och i den ordning varom i nämnda paragraf är stadgat; dock
att så må ske endast i de fall där det med hänsyn till de omständighetör,
som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften, skulle vara obilligt
att besvären icke prövades.
I fall som i detta moment avses må besvären av prövningsnämnden upptagas
till prövning, oavsett om taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens
efter särskild prövning meddelade beslut; dock att besvären icke
må upptagas, därest taxeringen är eller varit föremål för prövning av kammarrätten.
Över prövningsnämnds beslut, varigenom nämnden icke funnit skäl att
till prövning upptaga besvär som i detta moment avses, må klagan icke
föras.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
1
1 Förutvarande 3 mom. har upphävts genom förordningen den 26 juli 1947, nr 591.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 29
december 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om utvidgning
av den extraordinära besvärsråtten i mål rörande taxering för inkomst
eller förmögenhet samt anför därvid följande.
Inledning. Bestämmelser rörande besvär över beslut av taxeringsnämnd
och prövningsnämnd äro upptagna i 118—125 §§ taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379). Sålunda stadgas i 118 §, att över beslut av taxeringsnämnd
i fråga om taxering för inkomst eller förmögenhet må besvär
anföras av bl. a. den skattskyldige, såvitt honom rörer. Enligt 119 § skola
besvären vara ställda till den prövningsnämnd, som har att granska och
pröva taxeringen i fråga, samt ingivas, med visst undantag, till länsstyrelsen
i det län där den överklagade taxeringsåtgärden företagits. Besvären skola
ingivas senast den 31 juli under taxeringsåret.
Över beslut av prövningsnämnd må enligt 121 § 2 mom. besvär anföras
hos kammarrätten av bl. a. skattskyldig, såvitt angår egen taxering för inkomst
eller förmögenhet, dock ej där den skattskyldige enligt 39 § förlorat
talan mot prövningsnämndens beslut. Besvär må anföras dels om den skattskyldige
besvärat sig över taxeringsnämndens beslut men talan icke bifallits
av prövningsnämnden och dels om prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden
verkställda taxeringen, utan att sådan ändring påkallats av
den skattskyldige. Enligt 122 § skola besvär över prövningsnämndens beslut
av den skattskyldige ingivas till vederbörande länsstyrelse senast å sextionde
dagen efter den då han av beslutet erhållit del.
I 123, 124, 124 a och 125 §§ ha bestämmelser upptagits rörande den s. k.
extraordinära besvärsrätten.
Sålunda stadgas i 123 § 2 inom., att den som taxerats för inkomst eller
förmögenhet må i nedan angivna fall — i den ordning som angives i 124 §_
anföra besvär hos prövningsnämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål
för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos
kammarrätten, nämligen
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
1) om han taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt
för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig inkomst, eller
taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant
slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig förmögenhet,
2) om han taxerats till kommunal inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig
utgöra sådan skatt för något slag av inkomst, eller taxerats till kommunal
inkomstskatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig
eller för vilket han ej är skattskyldig å den ort, där taxeringen skett,
3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för samma inkomst å mer
än en ort,
4) om han taxerats till statlig inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra
sådan skatt för något slag av inkomst, eller taxerats till statlig inkomstskatt
för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig,
5) om han taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han ej är skyldig
utgöra sådan skatt för något slag av förmögenhet, eller taxerats till statlig
förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han
ej är skattskyldig,
6) om han taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han enligt 10 §
förordningen om statlig förmögenhetsskatt ej är skyldig utgöra sådan skatt,
7) om han taxerats till statlig inkomstskatt eller till statlig förmögenhetsskatt
å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt,
8) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet å viss ort, ehuru skyldighet
enligt stadgandena i 26 och 28 §§ icke för honom förelegat att till
ledning för taxering å orten avgiva självdeklaration,
9) om han i stadgad ordning avlämnat behörig självdeklaration och ej
gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet, som enligt 39 § 1 mom. första
stycket andra punkten föranleder förlust av talan, men blivit av taxeringsnämnd
taxerad för inkomst eller förmögenhet med avvikelse från deklarationen
och icke erhållit föreskriven underrättelse därom senast den 30 juni,
10) om han eftertaxerats för inkomst eller förmögenhet men icke erhållit
föreskriven underrättelse om eftertaxeringen inom tid, som nyss nämnts,
eller
11) om hans taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning,
misskrivning eller annat uppenbart förbiseende blivit felaktig.
I 124 § 1 mom. stadgas bl. a., att besvär enligt 123 § skola av den skattskyldige
ingivas till länsstyrelsen i det län, där den överklagade taxeringsåtgärden
företagits, inom natt och år efter det den skattskyldige erhållit
debetsedel å slutlig eller tillkommande skatt i anledning av den taxering,
varom fråga är.
Med skrivelse den 21 maj 1949 har revisionsintendenten Erik Hjohlman
—- till fullgörande av honom utav dåvarande chefen för finansdepartementet
under hand meddelat uppdrag — till denne överlämnat en samma dag
dagtecknad promemoria angående ifrågasatt utsträckning av den extraordinära
besvärsrätten.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 20-
Över nämnda promemoria ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Hjohlmans promemoria. I den av Hjohlman upprättade promemorian har
till en början uttalats, att de gällande besvärsreglerna kunde — därest man
endast tänkte på normala fall — sägas tillgodose de skattskyldigas rimliga
anspråk på möjligheter att få rättelse i felaktig taxering. Prövningsnämnderna,
som granskade och prövade årets taxeringar, upptoge visserligen icke
till prövning besvär, som inkommit efter den 31 juli taxeringsåret, men intill
nämnda års utgång påginge nämndernas granskningsarbete och därest
besvär inkommit intill sistnämnda tidpunkt beaktades vad som i besvären
anförts. Trots att efter besvärstidens utgång inkomna besvär icke prövades,
föranledde de dock, när anledning därtill befunnes föreligga, saklig ändring
av taxeringarna.
I promemorian har anförts att i praktiken förekomme då och då fall, där
den skattskyldige enligt gällande regler utestängdes från möjlighet att anföra
besvär och där förlusten av besvärsrätten framstode såsom obillig. Detta
gällde dels de fall där underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldigheten
utgjorde ett ovillkorligt hinder för besvärsrätt och dels de fall där skattskyldigs
taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat
förbiseende av den skattskyldige själv.
I fråga om de fall, där underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldigheten
utgör ett ovillkorligt hinder för
besvärsrätt, har i promemorian anförts.
Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan mången gång vara föranledd
av okunnighet om deklarationsskyldighet, men den kan även på
av anc^ra omständigheter framstå såsom en så obetydlig förseelse, att
påföljder! — erläggandet av ett kanske avsevärt skattebelopp — ter sig mycket
obillig. Alla, som syssla med taxering i första instansen, torde vara väl
medvetna om den allmänt utbredda uppfattningen att den, som under beskattningsåret
icke åtnjutit en inkomst av lägst 600 kronor, icke är skyldig
avgiva självdeklaration. Har någon till följd av att han vid den avgörande
tidpunkten vistats utom riket, undergått frihetsstraff eller till följd av
andra liknande omständigheter (t. ex. nära anhörigs död) underlåtit att
avlämna deklaration, föreligga förmildrande omständigheter, som de gällande
reglerna för besvärsrätt icke ta hänsyn till.
Studerande eller andra, som utbilda sig i ett yrke, skaffa ofta erforderliga
medel för studierna eller utbildningen genom eget arbete eller lån eller
genom båda sätten samtidigt. Det har hänt, alt studerande, efter att under
ett eller flera år ha haft arbetsinkomst och deklarerat densamma, ett år
helt finansierat sina studier med lån och alltså icke haft någon skattepliktig
inkomst. I tro att deklarationsskyldighet icke förelegat har deklaration
icke lämnats. I dylika tall, där vederbörande ofta för sina studier vistas å
annan ort än mantalsskrivningsorten, är det icke ovanligt att anmaning att
avlämna självdeklaration icke kommer adressaten till handa. Följden blir
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
i de flesta fall, att taxering åsättes för skönsmässigt uppskattad inkomst.
Härvid får vanligen nästföregående års taxering tjäna till ledning. Kommer
sedan debetsedeln icke vederbörande till handa före taxeringsårets utgång,
saknas möjlighet att få taxeringen undanröjd.
En man avtjänade under år 1947 och första delen av år 1948 frihetsstraff.
År 1947 var han i vederbörlig ordning påförd taxering för inkomst under
år 1946. Han var alltså skyldig avlämna deklaration år 1948 men fullgjorde
icke detta, antingen på grund av att han såsom följd av straffets avtjänande
var förhindrad eller ock — om hinder icke förelåg — eljest på grund av
omständigheterna. Han frigavs villkorligt den 1 april 1948 och erhöll arbete
i Stockholm. Från och med första avlöningstillfället erlade han preliminärskatt.
I början av januari 1949 mottog han slutlig debetsedel för år 1948
upptagande kvarstående skatt uppgående till närmare 1 200 kronor, som
han hade att erlägga genom löneavdrag jämsides med preliminärskatten.
Det är i detta fall av intresse att undersöka vilka begångna fel eller underlåtenheter,
som förorsakat den materiellt oriktiga påföringen av skatt.
Mannen var mantalsskriven under viss adress i Stockholm. Då deklaration
icke inkommit, avsändes anmaning i vanlig ordning under mantalsskrivningsadressen.
Försändelsen återkom med påteckningen »Ej utlöst». Taxeringsnämnden
åsatte då taxering med ledning av uppgifter i nästföregående
års inkomstlängd. Något fel från taxeringsnämndens sida har alltså icke
förekommit i detta fall. Mannen var skyldig avlämna deklaration, eftersom
han nästföregående år var påförd taxering. Därest han på grund av straffavtjänandet
var förhindrad avlämna deklaration, torde han den 15 februari
haft laga förfall men skulle så snart detta upphört eller efter den 1 april
fullgjort deklarationsskyldigheten. I allt fall borde han före 1948 års slut
gjort sig underrättad om, huruvida han var påförd taxering, och yrkat undanröjande
därav. Därest han gjort detta, hade prövningsnämnden på grund
av sin ovan omnämnda skyldighet att sakligt pröva och granska taxeringarna
kunnat och bort undanröja de mannen för 1948 påförda taxeringarna.
Det måste emellertid anses i varje fall förklarligt, att mannen, som visste
med sig att han icke under år 1947 haft någon inkomst, efter frigivningen
icke kom att tänka på möjligheten av att han kunde vara påförd taxering.
Utlandsvistelse föranleder understundom taxeringar under förhållanden
liknande de ovan relaterade.
Beträffande de fall, där skattskyldigs taxering blivit
oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat
förbiseende av den skattskyldige själv, har i promemorian
erinrats om att enligt 123 § taxeringsförordningen hade den, vilkens
taxering för inkomst eller förmögenhet på grund av felräkning etc. blivit
felaktig, extraordinär besvärsrätt.
Enligt vad i promemorian anförts tolkades nyssnämnda bestämmelse så,
att fel begånget av beskattningsmyndighet grundade extraordinär besvärsrätt
men däremot icke fel begånget av skattskyldig själv. Visserligen hade
i undantagsfall beskattningsdomstolarna vidtagit rättelse av fel, som skattskyldig
begått i sin deklaration, men detta syntes icke innebära annat än
tillfälliga avsteg från huvudregeln.
I promemorian har vidare anförts.
Emellertid förekomma ofta nog fall, där fel visserligen begåtts av skattskyldig
och icke av beskattningsmyndighet, men där omständigheterna äro
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
7
sådana, att det materiella resultatet måste betecknas såsom en obillig följd
av ett i deklaration uppkommet fel eller misstag. Skatleförfattningarna äro
icke så lättfattliga, att alla skattskyldiga själva kunna upprätta sin deklaration.
De äro i stor utsträckning hänvisade till mer eller mindre sakkunniga
medhjälpare. Uppdragsgivaren bär ofta nog icke möjlighet att ens bedöma
medhjälparens kompetens. Särskilt hantverkare, mindre verkstadsoch
industriidkare, handlande etc. sakna ofta såväl förmåga att själva upprätta
sina deklarationer som råd att bekosta dyrare hjälp därmed. Om en
medhjälpare gör ett fel, som förorsakar avsevärt för hög beskattning, kan
det verka obilligt, att felet icke skall kunna rättas. Ett fall, som inträffat,
belyser vad ovan sagts. En tapetserarmästare, som själv var okunnig i bokföring
och skatteförfattningar, hade i många år anlitat en bokförare, som
förde hans böcker och upprättade hans deklarationer. Tapetserarmästaren
saknade säkerligen förmåga att bedöma riktigheten av bokförarens arbete.
Efter denne bokförares död anlitade tapetserarmästaren en annan bokförare.
När denne första gången skulle upprätta deklaration för rörelsen, upptäckte
han, att den avlidne bokföraren i bokslutet för nästföregående år
uteglömt varuskulder å 11 000 kronor, vilket förorsakat, att tapetserarmästaren
det sistnämnda året i sin deklaration uppgivit inkomsten av rörelsen
till 18 000 kronor i stället för rätteligen 7 000 kronor. Denna upptäckt gjordes
i februari året efter taxeringsåret. Enda förutsättningen för rättelse var,
att tapetserarmästaren kunnat åberopa extraordinär besvärsrätt, vilket dock
enligt gällande regler icke var fallet. Taxeringsnämnden hade icke anledning
att misstänka något fel eller möjlighet att upptäcka detta.
Härefter har i promemorian uttalats, att vad sålunda anförts vore avsett
att visa, hurusom de gällande reglerna för besvärsrätt kunde medföra materiella
påföljder vilka måste anses obilliga i förhållande till det fel eller
den underlåtenhet, som föranlett följderna, och att därför en viss utvidgning
av besvärsrätten kunde anses önskvärd.
Vad angår sättet för utvidgning av besvärsrätten har
i promemorian i fråga om de fall, där den skattskyldige underlåtit att fullgöra
sin deklarationsskyldighet, anförts.
Har en deklarationspliktig skattskyldig medvetet underlåtit att avlämna
deklaration och därefter taxerats efter skön till belopp, som överstiger hans
verkliga inkomst, synes han böra få bära följderna av sin underlåtenhet.
Funnes rätt att oavsett deklarationsförsumlighet få cn åsatt taxering prövad,
bleve det alltför lockande för skattskyldig att icke avlämna deklaration.
Den skattskyldige hade då endast att avvakta resultatet av taxeringen
och, om denna bleve fastställd till lägre belopp än hans verkliga inkomst,
låta sig nöja, men, om taxeringen bleve för hög, överklaga densamma och
fä den nedsatt. Vad som bör eftersträvas är en möjlighet, att ändra taxeringen
i sådana fall, där de materiella påföljderna måste anses alltför obilliga
med hänsyn till de omständigheter, som föranlett den skaltskyldiges försummelse.
Beträffande de fall, där skattskyldigs taxering blivit oriktig på grund av
felräkning, misskrivning eller annat förbiseende av den skattskyldige — av
den art att detsamma icke kunnat konstateras av taxeringsnämnden — har
i promemorian framhållits, att även i dessa fall borde alltjämt såsom huvudprincip
gälla, all extraordinär besvärsrätt icke skulle tillkomma den skatt
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
skyldige. Enligt vad i promemorian vidare anförts kunde en obegränsad
besvärsrätt, då taxering blivit felaktig på grund av misstag, medföra mindre
noggrannhet vid uppgörandet av deklarationer. Fall kunde dock inträffa,
dä billighetsskäl talade för att rättelse skulle kunna vidtagas även i dylika
fall.
I promemorian har uttalats, att ville man sålunda bibehålla de nu gällande
besvärsreglerna oförändrade i fråga om huvudprinciperna men skapa
en möjlighet utöver nu befintliga att i undantagsfall rätta materiellt oriktiga
taxeringar, syntes enda utvägen vara att införa en bestämmelse, som
gåve prövningsnämnden och beskattningsdomstolarna rätt, att, därest omständigheterna
i det särskilda fallet därtill föranledde, pröva besvär, även
om besvärsrätt enligt nu gällande regler icke förelåge. Bestämmelsen borde
vara av den innebörden, att besvär finge upptagas till prövning, därest underlåtenheten
att avlämna självdeklaration till följd av särskilda orsaker
framstode såsom i viss mån förklarlig och ursäktlig. Ett ytterligare villkor
för att dylika besvär skulle kunna upptagas till prövning borde vara, att
den överklagade taxeringen åsatts med belopp, som mera avsevärt överstege
den skattskyldiges verkliga inkomst. Därest påföljderna av underlåtenheten
enligt allmän uppfattning måste anses obilliga i förhållande till felets svårighetsgrad,
borde taxeringen kunna rättas. Detsamma borde gälla i sådana
fall, där taxering blivit materiellt oriktig på grund av fel eller misstag i deklaration,
begånget av den skattskyldige själv.
1 promemorian har härefter diskuterats frågan, huruvida prövning snämnd
borde få upptaga ett efter särskild prövning
meddelat beslut till förnyad prövning. Enligt vad i promemorian
anförts talade — trots allt vad som kunde invändas mot en sådan
ordning — starka skäl därför. I detta hänseende har vidare anförts i promemorian.
En skattskyldig har erhållit underrättelse om avvikelse från deklarationen
i något avseende. Det kan gälla en bagatellartad höjning av den deklarerade
inkomsten. Han anför besvär till prövningsnämnden senast den 31
juli och nämnden avgör ärendet. Därefter upptäcker den skattskyldige, att
ett fel uppkommit i hans deklaration, som föranlett en avsevärt för hög
taxering. Om prövningsnämnden hade befogenhet att upptaga hans taxering
till förnyad prövning, kunde taxeringen snabbt rättas och den skattskyldige
undgå de ekonomiska påfrestningar, som det mången gång kan innebära att
nödgas inbetala ett högt skattebelopp. Kan prövningsnämnden det icke, måste
den skattskyldige hänvisas till kammarrätten, vilket i de flesta fall skulle
innebära att ärendet icke avgjordes, innan skattebeloppet skulle inbetalas.
Efter det nya uppbördssystemets införande, torde det komma att i större
utsträckning än tidigare inträffa, att prövningsnämnderna få att i första
hand påföra taxeringar. Vid avräkning av preliminär skatt lärer det alltid
upptäckas fall, där en person inbetalt preliminär skatt, men icke blivit taxerad.
Då gift kvinna, som lever tillsammans med sin man, icke avlämnat
deklaration, saknas i allmänhet anledning att anmana henne att avlämna
sådan. Likaledes anmanas i allmänhet icke hos föräldrarna boende barn i
åldern 16 till 18 år. Vid avräkningen av 1947 års preliminärskatt upptäcktes
ett stort antal dylika gifta kvinnor och minderåriga, som icke taxerats, men
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
även beträffande andra skattskyldiga var förhållandet detsamma. Sådana
skattskyldiga anmanas avlämna deklaration. Inkommer icke sådan, åsätter
prövningsnämnden taxering efter skön. Därvid kan lätt den situationen
uppstå, som enligt det här förda resonemanget gör en ökad möjlighet till
rättelse av påförda taxeringar önskvärd.
Av det anförda framgår, att de fall, där vägande praktiska skäl påkalla
möjlighet för prövningsnämnderna att upptaga taxeringar till förnyad prövning,
kunna förväntas bli rätt talrika. Men även om de komma att bli sällsynta,
kvarstår önskvärdheten av att det enskilda fallet kan bli snabbt avgjort.
Det gäller ju att rätta taxeringar, som innebära en kännbar ekonomisk
påfrestning för den taxerade.
Införandet av det nya uppbördssystemet har gjort behovet av skyndsam
behandling av besvärsmål än mer trängande än det varit tidigare, i vart
fall då det gäller skattskyldiga, som erlägga sina utskylder genom löneavdrag.
Tidigare kunde den, som blivit påförd för hög taxering och anfört besvär
däröver, underlåta att betala skatten och ofta nog få anstånd vid indrivningen
till dess besvärsmålet avgjorts. Nu skola de skattskyldiga, som på
grund av eu oriktig taxering blivit påförda kvarstående skatt, i flertalet fall
överlämna debetsedeln till arbetsgivaren, som har att inom relativt kort tid
verkställa löneavdrag till gäldandet av skatten. Samtidigt har den skattskyldige
att vidkännas löneavdrag för preliminärskattens erläggande. Den ekonomiska
situationen kan i dylika fall bli katastrofal för den skattskyldige.
Det må slutligen framhållas, att de bestämmelser om anstånd med erläggande
av kvarstående och tillkommande skatt, som givits i 56 § uppbördsförordningen,
dels icke torde vara tillämpliga på fall, som i denna promemoria
avses, dels icke möjliggöra så långt anstånd, att besvärsmål till
kammarrätten i annat än undantagsfall (förtur) kunna avgöras före anståndstidens
utgång.
I enlighet härmed bär i promemorian uttalats, att en utvidgning av den
extraordinära besvärsrätten på sätt i promemorian föreslagits borde, för
att bliva effektiv, kombineras med tillskapandet av rätt för prövningsnämnd
att i här avsedda fall pröva en taxering, oaktat taxeringen redan varit
föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning meddelade beslut.
Vid promemorian har fogats förslag till erforderliga ändringar i taxeringsförordningen,
vilka ändringar upptagits i 123 § 3 mom. Sålunda har föreslagits
en bestämmelse enligt vilken — om någon underlåtit att behörigen
avlämna självdeklaration eller i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende
lämnat oriktig uppgift och han till följd därav taxerats för inkomst
eller förmögenhet till väsentligt högre belopp än som vederbort — vederbörande
prövningsnämnd skulle äga att, ändå att rätt för den skattskyldige
att anföra besvär i den i 124 § angivna ordningen icke förelåge, likväl till
prövning upptaga i sådan ordning anförda besvär därest det funnes skäligt
med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten eller den
oriktiga uppgiften.
Vidare liar i författningsförslaget upptagits den bestämmelsen att, om
taxeringen redan varit föremål för prövningsnämndens efter särskild prövning
meddelade beslut, prövningsnämnden icke finge upptaga besvären till
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
prövning förrän prövningsnämnden inhämtat besked att besvär över nämnda
beslut icke anförts hos kammarrätten.
Remissyttrandena. I de flesta remissyttrandena ha de i promemorian framlagda
förslagen tillstyrkts. Förslaget om utvidgning av den extraordinära
besvärsrätten har avstyrkts endast av länsstyrelsen i Örebro län, varjämte
överståthållarämbetet förklarat sig icke kunna tillstyrka förslaget i den utformning
detsamma erhållit i promemorian. Vidare har förslaget om rätt
för prövningsnämnd att ompröva egna beslut i taxeringsmål avstyrkts, förutom
av länsstyrelsen i Örebro län, av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
I några remissyttranden ha därjämte vissa andra ändringsförslag framförts.
Vad först angar frågan huruvida behov föreligger av en
utvidgad extraordinär besvärsrätt har kammarrätten erinrat
om att kammarrätten redan i sitt till riksdagens bevillningsutskott den 24
mars 1937 avgivna utlåtande — avseende ifrågasatt ändring av gällande bestämmelser
rörande restitution av arvsskatt in. m. — givit uttryck åt sin
positiva inställning till en ifrågasatt utvidgning av besvärsrätten i föreslagen
riktning. Såväl kammarrättens erfarenhet som de i promemorian anförda
exemplen gåve starkt stöd åt en författningsändring härutinnan.
Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det angeläget, att besvärsrätten
i de skattskyldigas intresse utvidgades så, att de formella hindren för undanröjande
eller rättande av oriktiga taxeringar begränsades. Även statsverket
hade intresse av att prövningsnämnds rätt att upptaga besvär utvidgades
på föreslaget sätt. Det förhölle sig nämligen så att taxeringsnämnderna
emellanåt —- vid frånvaro av självdeklaration — åsatte skönstaxeringar
till belopp som överstege den verkliga inkomsten. Saknade skattskyldig
medel att erlägga de skatter, som belöpte på de sålunda åsatta alltför
höga taxeringarna, hade statsverket likväl att tillhandahålla vederbörande
kommun den å »lufttaxeringarna» belöpande kommunala skatten.
Samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län, som
därjämte framhållit att det i promemorian framlagda förslaget i själva verket
innebure i viss omfattning ett lagfästande av praxis.
Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att erfarenheterna från länet i ett
betydande antal fall bestyrkte riktigheten av vad i promemorian framhållits
och att det vore av mycket stor betydelse att ökade möjligheter tillskapades
för att på här ifrågavarande område uppnå ett materiellt riktigt taxeringsresultat.
Länsstyrelsen anslöte sig därför till förslaget.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört.
Under senaste verksamhetsåret har länsprövningsnämnden haft att handlägga
ett stort antal besvär, vilka inkommit till länsstyrelsen efter ordinarie
besvärstidens utgång och i dessa mål har det ofta visat sig svårt att förena
gällande besvärsregler med kravet på en ur rättvisesynpunkt tillfredsställande
taxering. Länsstyrelsen anser det därför synnerligen önskvärt, att
prövningsnämnderna lämnas friare händer än nu är fallet, när det gäller att
till prövning upptaga till länsstyrelsen efter den 31 juli taxeringsåret in
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
komna besvär över taxeringsnämndernas beslut. Länsstyrelsen vill emellertid
framhålla, att det är av största vikt att en uppmjukning av nu gällande
besvärsregler sker på sådant sätt att man ej riskerar en avtrubbning av villigheten
att avlämna självdeklaration och av benägenheten att rätta sig
efter de besvärshänvisningar, som meddelas på underrättelse om avvikelse
från självdeklaration eller om påförd taxering.
Länsstyrelsen i Malmöhus län, som förklarat sig vilja på det livligaste
understryka behovet av den föreslagna nya lagstiftningen, har uttalat att
det visserligen redan nu förekomme att prövningsnämnd för att åstadkomma
materiell rättvisa upptoge till prövning sådana ärenden som enligt gällande
bestämmelser icke bort bliva föremål för prövning, men att det vore
synnerligen önskvärt att dylika prövningsnämndsbeslut för framtiden finge
stöd i författningsbestämmelser.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att det nya uppbördssystemet
medfört och även i framtiden konnne att medföra ett ökat antal
extraordinära besvär, vilket i sin tur medförde en ökning av det antal besvär,
prövningsnämnden enligt nu gällande regler för besvärsrätt vore förhindrad
upptaga till prövning. I åtskilliga fall framstode här förlusten av
besvärsrätt såsom obillig, varför en utvidgning av skattskyldigs besvärsrätt
i nu föreslagen riktning syntes önskvärd.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört följande.
Huvuddelen av de besvär, som under taxeringsåret anföras efter den 31
juli, inkommer i senare hälften av december månad (efter mottagande av
debetsedlarna å slutlig skatt). Denna kategori av besvär hinner normalt
icke av prövningsnämnden behandlas förrän efter taxeringsårets utgång. Då
är prövningsnämndens granskningsarbete avslutat och ledamot av prövningsnämnden
saknar rätt framställa yrkande om ändring av taxeringen.
Grunden till att samtliga under tiden den 1 augusti—den 31 december inkomna
besvär i verkligheten föranleda befogade sakliga ändringar av taxeringarna
är den, att taxeringsintendenterna i praktiken genom reservationsbesvär,
anförda senast den 31 december, gardera sin talan mot skattskyldiga,
som senast samma dag anfört besvär, och att taxeringsintendenterna
begagna sin sålunda öppna talan till att yrka nedsättning av klagande skattskyldigs
taxering, när klar anledning därtill befinnes föreligga. I praxis
finner man alltså för närvarande beträffande besvär, inkomna efter den
31 juli, en väsentlig skillnad i behandlingen av dem, som inkommit under
taxeringsåret, och dem, som inkommit efter taxeringsårets utgång, i det
de förra i allmänhet i motsats till de senare i realiteten sakprövas. Skattskyldig
som avlämnar sina besvär i december månad är alltså avsevärt förmånligare
ställd än skattskyldig, som avlämnar besvären i januari eller
senare, ehuru taxeringsförfattningarnas krav på likformighet och rättvisa
borde medföra, att de, som försumma den ordinarie besvärstiden, sinsemellan
behandlades lika. Angivna tidpunkt, årsskiftet, är ingen av de skattskyldiga
genom författningsbestämmelserna uppmärksammad gräns för klagomålens
anförande och den ligger alltför nära tiden för mottagandet av (len
debetsedel å slutlig skatt, vars studium i allmänhet föranleder försöket att
få ändring besvärsvägen. Kategoriklyvningen med årsskiftet som skiljegräns
konnne att kvarstå ehuru i modifierad form med genomförande av
det i promemorian framlagda förslaget till en uppmjukning av bestämmelserna
om den extraordinära besvärsrätten.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Länsstyrelsen har till sist uttalat, att länsstyrelsen funne sig kunna efter
erfarenheterna av 1948 års taxering helt instämma uti vad som i promemorian
framhållits rörande de alltför svåra konsekvenserna, som för närvarande
ofta inträdde för skattskyldiga, vilka försummade att i rätt tid anföra
besvär över taxeringsnämndernas beslut.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört.
Till följd av den alltmer skärpta beskattningen har det i stegrad grad
kommit att framstå som ett önskemål att, oberoende av eventuella formella
hinder, kunna rätta till uppenbara felaktigheter i en taxering i sådana
fall där det framstår som uppenbart orimligt att utkräva den "skatt, som
skulle utgå på grund av taxeringen. Efter uppbördsreformen har detta önskemål
särskilt aktualiserats. Varje prövningsnämnd torde under det gångna
året vid bedömande av under år 1949 inkomna besvär över 1948 års taxering
ha haft att pröva en mängd fall, då till följd av uraktlåtenhet att avgiva
deklaration eller besvär i behörig tid den skattskyldige råkat in i ep
situation, som hotat undergräva hans ekonomi och ställa honom inför en
hopplös situation. Trots att man kan säga att den skattskyldige genom sin
försumlighet själv vållat att han blivit för högt taxerad och trots att ett
beaktande av besvären medför risk att deklarationsskyldighetens fullgörande
kan framstå såsom mindre nödvändigt, är det enligt länsstyrelsens mening
icke möjligt att strängt hålla fast vid de gällande besvärsreglerna.
Uppbördsreformen med dess mångfald svårtillgängliga bestämmelser har
givetvis sin dryga andel i orsakerna till det relaterade tillståndet. De skattskyldiga
ha icke sällan — trots erinringar i tidningspress, radio och på annat
sätt — den uppfattningen att det icke kan ha någon betydelse att underlåta
att deklarera då skatten redan avdragits från lönen. Särskilt i trakter
såsom i detta län, där deklarationsskyldigheten även tidigare i hög grad
försummats, har källskatten blivit en kärkommen ursäkt för underlåtenhets11
_aii avgiva deklaration. Man måste givetvis inför dylika tendenser vara
försiktig med att överse med försummelser av detta slag. Men man kan ändå
inte låta vederbörande ruineras till följd av en bevisligen för hög taxering.
De exempel, som i promemorian anförts, kunna mångfaldigt varieras.
Rätt vanligt har förekommit att skattskyldig, som under år 1947 fullgjort
värnplikt, icke svarat på anmaning att deklarera, vare sig han nåtts av
anmaningen eller ej. När han sedan skall ut i förvärvsarbete efter sin militärtjänstgöring,
drabbas han av dubbel skatt. I dylika fall borde taxeringsnämnden
ha kunnat av den skattskyldiges födelseår förstå, att han möjligen
varit utan inkomst av skattepliktig natur. Men taxeringsnämnderna äro
så överhopade med arbete, att det är förståeligt om de förbise en dylik omständighet.
I dessa landsändar, där det till följd av avstånden kan vara svårt
att snabbt få riktiga upplysningar, är det ännu mer förklarligt om misstag
sker.
Ofta har den skattskyldige icke haft skattepliktig inkomst (ej 600 kronor)
och anser sig ej deklarationsskyldig. Men då han var åsatt taxering år 1947,
förelåg deklarationsplikt år 1948. Nu utfärdades ju inga debetsedlar på
1947 års taxering, och då denna taxering till följd härav gick ganska lättvindigt
till i många fall, hände det ofta att skattskyldig åsattes en skönsmässig
taxering utan deklaration och underrättelse. Men den skattskyldige,
som inte i vanliga fall tittar i taxeringslängderna, gjorde det givetvis ännu
mindre år 1947, då ingen skattsedel var att vänta. Han vet alltså icke om
att han blivit taxerad. Man måste nog anse, att det i dylika fall är obilligt
att avvisa besvär därför att deklai''ationsplikt förelegat av orsak att den
skattskyldige året förut åsatts taxering.---
13
Kungl. ]\Icij:ts proposition nr 20.
Om en skattskyldig i avlämnad deklaration förbisett att yrka avdrag för
nedsatt skatteförmåga, är det lätt för taxeringsnämnden att förbigå de omständigheter,
som kunnat leda till skattelindring. Den skattskyldige kan
av den lokala skattemyndigheten ha meddelats viss befrielse. Sedan tror han
att denna sak är avgjord för det årets inkomst. I dylika fall blir följden
av taxeringen ofta en för den skattskyldiges förhållanden kännbar restskatt.
Besvär över taxeringen inkomma oftast efter taxeringsårets utgång. Tvekan
har rått, huruvida prövningsnämnden äger upptaga dylika besvär till prövning.
Rimligtvis bör möjlighet därtill finnas.
Liknande förhållande kan uppstå om den skattskyldige är försörj ningspliktig
för hos honom icke mantalsskrivet barn men underlåter att i deklarationen
lämna upplysning härom. —---
Med hänsyn till vad i promemorian anförts och av länsstyrelsen ytterligare
åberopats anser länsstyrelsen det uppenbart att möjlighet måste skapas
att rätta till taxeringar i fall som de nu relaterade.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att den nu gällande
ordningen i åtskilliga fall kunde leda till uppenbart obilliga resultat,
även om prövningsnämnderna genom viss mjukhet vid tillämpningen av
här avsedda bestämmelser i praktiken sökt undvika uppkomsten av alltför
otillfredsställande verkningar.
Av de remissinstanser, som avstyrkt det i promemorian framlagda förslaget,
har överståthållarämbetet anfört följande.
Det är tänkt att prövningsnämnden skall göra ett slags avvägning mellan
å ena sidan graden av den skuld, som åvilar den försumlige och å den andra
påföljden i skattehänseende av underlåtenheten eller förbiseendet, därvid i
fråga om det senare ledet den verkställda taxeringen skall hava skett till
väsentligt högre belopp än vederbort.
Enligt överståthållarämbetets mening kommer i praktiken denna avvägning
på grund av den vansklighet, som dess utövande erbjuder, icke att
kunna ske efter de restriktiva linjer, som promemorian förutsätter. Vad
fallen av underlåten deklaration beträffar torde, då underlåtenheten skett
i klart spekulationssyfte, besvär mestadels inkomma inom den ordinära
besvärstiden, i följd varav i de fall, då den extra-ordinära besvärsrätten
kommer att anlitas, klaganden torde påstå sig ha varit okunnig om deklarationspliktcns
omfattning, ett påstående, som endast mera sällan torde
kunna gendrivas. Det torde vara uteslutet att hos en skattskyldig, som
blir påförd högre skattebelopp än som hans inkomst ger anledning till,
vinna någon förståelse för att nämnden avböjer att befatta sig med hans
sak därför att merskattebeloppet ej är tillräckligt stort. I stort sett likartade
synpunkter kunna anföras om besvären grundas på något förbiseende
från den skattskyldiges sida. Anförande av besvär över första instansens
beslut bör vara en lagligt reglerad rättighet för den enskilde och icke vara
beroende av på svårgripbara bedömanden grundade och därför i verkligheten
tämligen skönsmässiga medgivanden från den prövande instansens
sida. Ur synpunkten av möjligheten att genom en dylik diskretionär prövning
begränsa den ökning av beskattningsmyndigheternas arbetsbörda, som
en utvidgning av besvärsrätten kan tänkas medföra, medför det sagda att
även de besvär, som avvisas, måste underkastas ingående granskning. Vidare
bör uppenbarligen en omprövning kunna ske av meddelade avvisningsbcslut,
varför man måste räkna med besvär till kammarrätten över att
prövningsnämnden avvisat anförda besvär samt i händelse kammarrätten
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
är av annan uppfattning än prövningsnämnden återförvisning till sistnämnda
instans för sakprövning, överståthållarämbetet anser sig därför
icke kunna tillstyrka ett på föreslaget sätt uppbyggt besvärsinstitut.
Vidare har länsstyrelsen i Örebro län anfört.
De brister och olägenheter, som utredningsmannen ansett vidlåda nu gällande
bestämmelser om den extraordinära besvärsrätten till prövningsnämnden,
äro enligt länsstyrelsens uppfattning knappast av någon större
betydelse. De skäl, som utredningsmannen anfört till stöd för den ifrågasatta
ändringen i besvärsreglerna, synas icke övertygande och länsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida en sådan åtgärd ur rättvisesynpunkt verkligen
kan vara motiverad. Skulle en reform av den innebörd, som här åsyftas,
komma att genomföras, kan det befaras, att de skattskyldiga i större utsträckning
än vad nu är fallet komma att underlåta att avlämna deklaration
i den förhoppningen att den av taxeringsnämnden skönsmässigt beräknade
inkomsten fastställes till lägre belopp än den verkliga. Länsstyrelsen
anser härtill, att de exempel som utredningsmannen framlagt till belysning
av förslaget, icke synas så väl valda, då bestämmelserna om laga "förfall
icke synas ha beaktats.
Beträffande den närmare utformningen av bestäm me 1-serna angående den utvidgade extraordinära besvärsrätten
har kammarrätten gjort gällande, att förslaget syntes giva väl
stort spelrum för subjektiva bedömanden av frågan, huruvida extraordinär
besvärsrätt skulle anses i det särskilda fallet föreligga eller icke. Kammarrätten
kunde vid sådant förhållande icke underlåta att uttala farhågor
för, att de materiella bestämmelserna i den förslagsvis utarbetade författningstexten
skulle föranleda vissa ojämnheter i tillämpningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida villkoret att taxeringen
skulle ha åsatts till väsentligt högre belopp än som vederbort vore
nödvändigt. Sannolikt skulle en dylik ganska obestämd föreskrift föranleda
olika bedömanden inom olika nämnder och jämväl inom samma nämnd
kunna medföra olägenheter vid besvärsprövningen. Länsstyrelsen funne
tillrådligt att ordet »väsentligt» finge utgå ur lagtexten; de i övrigt föreslagna
villkoren syntes innebära tillräckliga garantier mot missbruk. Liknande
uttalanden ha gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har understrukit, att bestämmelserna
måste få en mycket restriktiv tillämpning, om ej besvärsinstanserna, och
då i första hand prövningsnämnderna, skulle betungas med en mångfald
av bagatellmål, och ville i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida den utsträckta
besvärsrätten ej lämpligen kunde begränsas genom en föreskrift
om att den påyrkade rättelsen borde motsvara viss, förslagsvis 25, procent
av hela den taxerade inkomsten.
Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att länsstyrelsen helst skulle hava
sett att mera bestämda regler givits för prövningsnämndernas ingripanden.
Så som reglerna utformats enligt förslaget bleve ingripandena måhända i
allt för hög grad beroende på nämndens subjektiva bedömande med en kanske
något skiftande rättstillämpning såsom följd.
Kungi. Maj.ts proposition nr 20.
15
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört.
I det remitterade förslaget tages i första hand hänsyn till de fall, då skattskyldig
underlåtit att avlämna självdeklaration, ehuru han varit deklarationsskyldig,
och han till följd därav blivit väsentligt för högt taxerad. Länsstyrelsen
finner det betänkligt att genom den föreslagna bestämmelsen den,
som underlåtit att deklarera kan komma i en fördelaktigare situation än
den, som i behörig ordning fullgjort sin deklarationsskyldighet. Den som ej
deklarerat och som mottagit underrättelse om påförd taxering men som ej
anfört besvär inom föreskriven tid skall tydligen kunna få sin taxering prövad
efter besvär, anförda enligt 124 § taxeringsförordningen under förutsättning
att taxeringen blivit för hög, och att prövningsnämnden finner skäligt
att upptaga besvären till prövning med hänsyn till de omständigheter,
som föranlett underlåtenheten att avgiva självdeklaration. Den som deklarerat
och mottagit underrättelse om avvikelse från självdeklaration inom
stadgad tid men icke iakttagit ordinarie besvärstid har däremot ej rätt att
få sin taxering prövad i samma utsträckning, även om det är uppenbart att
inkomsten blivit upptagen till ett väsentligt högre belopp än det verkliga,
exempelvis genom en skönsuppskattning, och att synnerligen ömmande skäl
förelegat för uraktlåtenheten att avgiva besvär i rätt tid.
Prövningsrätten för skattskyldig, som avlämnat självdeklaration, synes
böra uttryckligen angivas gälla, ej endast i fråga om den, som av förbiseende
lämnat oriktig uppgift, utan även i fråga om skattskyldig, som uraktlåtit
lämna uppgift, exempelvis förbisett att yrka avdrag för allmänna skatter
vid taxeringen till statlig inkomstskatt o. d.
En annan erinran, som kan göras mot förslaget, är att däri ej angivits hur
det skall förfaras i besvärsmål där självdeklaration ej lämnats. I sådana
fall är det mycket vanligt att de klagande åberopa obestyrkta sammanställningar
av inkomster från olika anställningar men uraktlåta att bilägga besvärsskrivelsen
en självdeklaration och även att efterkomma anmaning att
bestyrka sina uppgifter i besvären genom att inkomma med självdeklaration.
Enligt länsstyrelsens mening bör därför i de fall, då taxering åsatts
utan ledning av självdeklaration, för ändring av taxeringen fordras, att
självdeklaration avlämnas jämte besvären eller efter anmaning av taxeringsintendenten.
Den först här ovan påtalade ojämnheten vid behandling av skattskyldig,
som deklarerat, och sådan, som ej avgivit självdeklaration, skulle kunna
undanröjas genom att man slopar de i förslaget angivna förutsättningarna
för prövning nämligen att självdeklaration ej behörigen avlämnats eller att
skattskyldig i självdeklaration lämnat oriktig uppgift.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att i den föreslagna författningstexten
borde i förtydligande syfte infogas orden »till rättelse av
avsevärt missförhållande», varvid överensstämmelse vunnes med motsvarande
stadgande i 124 a § 2 mom. taxeringsförordningen. Vidare borde i
de fall, då den oriktiga taxeringen föranletts av underlåtenhet att avgiva
deklaration, såsom förutsättning för besvärsprövning stipuleras att deklaration
avgåves i samband med besvärens avlämnande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har erinrat om att gränsdragningen
med sådana uttryck som »väsentligt högre belopp» och »skäligt med hänsyn
till de omständigheter» etc. bleve svår och lätt ledde till hänsynstaganden,
vilka motverkade likformig taxering. Redan tolkningen av dessa bestäm
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
inelser kunde förutses resultera i talrika processer; enbart i Västernorrlands
län hade efter den 31 juli 1948 anförts cirka 1 800 besvär över 1948
års taxeringar.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett att i den föreslagna författningstexten
borde i första punkten efter orden »lämnat oriktig uppgift»
inskjutas orden »eller förbisett att i deklarationen lämna uppgift av betydelse
för taxeringen».
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört, att det låge i sakens
natur, att villkoret för den utvidgade extraordinära besvärsrätten måste
givas en mera allmänt hållen avfattning. Emellertid förelåge på grund därav
viss fara för att olika prövningsnämnder vid den praktiska tillämpningen
kunde giva bestämmelsen olika räckvidd. Enligt förbundets uppfattning
vore vid varje utsträckning av besvärsrätten stor återhållsamhet av nöden
för att förebygga missbruk från de skattskyldigas sida. Med hänsyn till att
bestämmelsen sålunda borde givas restriktiv tolkning ifrågasatte förbundet,
om icke en formulering, som något aweke från den föreslagna, kunde i sin
mån bidraga till en mera enhetlig tillämpning. Förbundet ville i sådant syfte
föreslå, att villkoret för prövningsrätt i stället måtte givas ordalydelsen
»därest det med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten
eller den oriktiga uppgiften, skulle befinnas uppenbart obilligt att besvären
icke prövades». I varje fall ville förbundet understryka, att vilken
formulering, som än valdes, borde densamma så utformas, att så likformig
tillämpning som möjligt kunde förväntas.
Beträffande frågan huruvida prövnings nämnden borde få
upptaga ett efter särskild prövning redan meddelat
beslut till förnyad prövning har kammarrätten i detta hänseende
uttalat vissa principiella betänkligheter. Med hänsyn till praktiska
synpunkter och med avseende å 17 kap. 15 § rättegångsbalken syntes dock
skäl tala för den föreslagna anordningen. Densamma borde dock i sådant
fall utsträckas att gälla även de fall av s. k. misstagstaxering, som omnämndes
i 123 § 1 mom. näst sista ledet och 2 mom. första stycket näst sista
ledet. Än starkare krav på skyndsam handläggning syntes nämligen av skattskyldig
kunna resas i fall av sistnämnda art än då felaktigheten hänfört sig
till den skattskyldiges egen försummelse. Därest ingen ytterligare ändring
av 123 § 1 och 2 mom. samtidigt vidtoges, borde i allt fall ett förtydligande av
bestämmelserna därstädes rörande besvärsrätten vid s. k. misstagstaxering
vara på sin plats. Av sagda bestämmelser borde otvetydigt framgå, att desamma
åsyftade allenast fall, där felaktigheten föranletts av taxeringsmyndighets
förfarande.
Överståthållarämbetet har anfört, att ämbetet — med hänsyn till det
praktiska behov av en dylik bestämmelse, som erfarenhetsmässigt förelåge
— ville tillstyrka förslaget i denna del, oaktat i princip invändningar
kunde göras mot en sådan ordning. Lagtexten borde emellertid innehålla
ett positivt uttryck för den prövningsnämnden sålunda tillagda rätten.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat, att länsstyrelsen icke vore
okunnig om att förslaget strede mot vanliga processuella regler, men att
man å andra sidan icke kunde bortse från att en skattskyldig kunde ha
berättigat krav på snabb rättelse av en felaktig taxering oberoende av att
prövningsnäinnden i annat avseende tidigare haft med taxeringen att skaffa.
Länsstyrelsen funne de skäl som talade till förmån för förslaget överväga
och tillstyrkte detsamma.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört följande.
Vid den jämförelse, som under år 1948 gjorts mellan debiterad slutlig
skatt och av skattskyldig erlagd preliminärskatt avseende 1947 års inkomst,
har i ett väsentligt antal fall uppmärksammats stora skiljaktigheter. I
anledning härav hava yrkanden framställts dels om taxering av tidigare icke
taxerade skattskyldiga, dels ock om höjning av skattskyldiga redan tidigare
ågångna taxeringar. Även vid ett ytterligare förbättrat uppbördsförfarande
torde fall av bristande överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt
alltid komma att kvarstå. Den utredning, som verkställes innan yrkande
framställes och prövningsnämnd beslutar om sådan taxering, varom nu är
fråga, blir ej sällan ofullständig, beroende dels på materialets omfattning,
dels ock på bristande medverkan från de skattskyldigas sida, varför felaktiga
taxeringar icke torde kunna undvikas. Åtminstone i dessa fall, och särskilt
där prövningsnämnd i första hand påfört taxering, synes prövningsnämnden
böra tillerkännas befogenhet att efter besvär eller yrkande upptaga
taxeringarna till förnyad prövning för rättelse av misstagstaxering.
Länsstyrelsen finner det däremot tveksamt huruvida sådana prövningsnämndens
beslut, vilka fattats efter besvär, skulle ånyo kunna prövas av
prövningsnäinnden. Svårighet komme bl. a. att uppstå vid bedömandet av
frågan om målet borde av prövningsnäinnden upptagas till förnyad prövning
eller borde gå vidare till kammarrätten. Länsstyrelsen erinrar jämväl
om bestämmelserna i 134 § taxeringsförordningen att av prövningsnämnd
behandlad taxeringsfråga må återförvisas till nämnden för förnyad prövning.
Med denna reservation vill länsstyrelsen tillstyrka det föreliggande förslaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett att formuleringen av författningstexten
i det föreliggande förslaget kunde vara ägnad att vilseleda.
Bestämmelsen syntes vila på förutsättningen att prövningsnäinnden hade
rätt att till prövning upplaga tidigare prövade taxeringar. Sådan rätt förelåge
ju icke, och det syntes därför i första hand erforderligt med en föreskrift,
i vilka fall prövningsnäinnden skulle äga pröva taxering, som redan
tidigare varit föremål för prövningsnämndens handläggning. Måhända
skulle det vara riktigast att i detta sammanhang låta taxeringsförordningens
besvärsregler underkastas eu grundlig omprövning. Eu dylik måste
emellertid bli tidsödande och det vore nödvändigt att prövningsmöjlighet i
de nu anförda fallen skapades så snart ske kunde.
Av de remissinstanser som avstyrkt förslaget i nu förevarande del har
länsstyrelsen i Örebro län anfört följande.
De skäl som anförts för införande av rätt för prövningsnäinnden att i
vissa fall få upptaga till förnyad prövning redan avgjord taxering, finner
2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 20.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
länsstyrelsen ieke vara så vägande. Länsstyrelsen är visserligen ieke främmande
för att påtagliga fördelar skulle vinnas därmed och att en sådan reform
numera lättare skulle kunna genomföras, sedan bestyret med skattedebiteringen
ej längre är uppdelat mellan statliga och kommunala myndigheter.
Frågan härom kräver emellertid enligt länsstyrelsens mening en mera
uttömmande utredning än den som här framlagts. Vid en kommande utredning
synes böra undersökas, huruvida ej prövningsnämnden helt generellt
bör kunna medgivas sådan rätt. Härtill kan framhållas, att med den utformning
ifrågavarande författningsrum enligt utredningsmannens förslag
erhållit det kan befaras, att tillämpningen av stadgandet kan bereda taxeringsmyndigheterna
vissa svårigheter.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört, att länsstyrelsen av principiella
skäl avstyrkte förslaget om rätt för prövningsnämnd att till förnyad
prövning upptaga av nämnden tidigare meddelat beslut rörande viss
skatt skyldigs taxering.
I några remissyttranden ha vissa andra ändringsförslag
framförts.
Sålunda har kammarrätten ifrågasatt om icke den föreslagna bestämmelsen
om prövningsnämndens förnyade prövningsrätt borde kompletteras
med regler för förfarandet i fall, då besvär över prövningsnämndens tidigare,
efter särskild prövning meddelade beslut anförts hos kammarrätten.
Slutligen borde möjligen 39 § förtydligas med en hänvisning till de med
förslaget avsedda nytillkomna författningsbestämmelserna.
Överståthållarämbetet bär anfört.
Vad angår fallen av underlåten deklaration expedieras regelmässigt, då
vederbörande föregående år varit påförd taxering, en anmaning att avgiva
självdeklaration. Har denna anmaning nått adressaten, kan det, om vederbörande
icke ställer sig anmaningen till efterrättelse, knappast anses i någon
högre grad obilligt mot honom om ärendet utvecklar sig så, att han
erhåller kännedom om en honom påförd för hög taxering på ett stadium, dä
besvärsrätt ej längre står till buds. De fall, vilka man i förevarande sammanhang
kunde behöva ha i åtanke äro de, där 1) underlåtenheten att avgiva
självdeklaration beror på missuppfattningen alt den som under beskatt
ningsåret icke åtnjutit en inkomst av lägst 000 kronor ej är skyldig
avgiva självdeklaration, 2) någon anmaning icke kommit den skattskyldige
tillhanda samt 3) han ej heller i tillräcklig tid före taxeringsårets utgång
erhållit debetsedel. Syftet att samtidigt begränsa besvärsrätten och undvika
allt för tungrodda besvärsförutsättningar torde man kunna nå genom att
— på liknande sätt som redan gäller i fråga om icke erhållna underrättelser
om avvikelser — stadga extraordinär besvärsrätt i de fall, då den som
underlåtit att avgiva självdeklaration icke erhållit anmaning att avgiva sådan
deklaration. Förmatt icke den som deklarerat för sent och sedan icke
före den 30 juni erhållit underrättelse om avvikelse skall komma i sämre
ställning bör vad i samband därmed sägs i 123 § 2 mom. om att deklaration
skall ha avlämnats uti stadgad ordning utgå.
Vad däreiter angår fallen av uppenbart förbiseende har i promemorian
anförts att en obegränsad besvärsrätt då taxering blivit felaktig på grund
av misstag kunde medföra mindre noggrannhet vid uppgörandet av deklarationer.
Därest över huvud taget något orsakssammanhang råder mellan
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
19
graden av den noggrannhet den enskilde vid avgivandet av deklaration ådagalägger
i åyfte att icke bliva påförd för hög skatt och omfattningen av den
extraordinära besvärsrätten, torde i varje fall det i promemorian gjorda antagandet
ha mindre grund för sig under nuvarande skattetryck än tidigare.
Begränsas fallen till att endast avse uppenbara förbiseenden bör ökningen
av besvärsfrekvensen vid ett införande av extraordinär besvärsrätt kunna
bemästras. Starka sakliga skäl tala enligt överståthållarämbetets mening
för införande i nyss angiven omfattning av sådan rätt.
Under åberopande av det anförda förordar överståthållarämbetet sådan
ändring av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen, att rätt att anföra besvär
i den i 124 § samma förordning stadgade ordningen förklaras skola ytterligare
tillkomma dels den, som underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration
och ej erhållit anmaning att avgiva sådan deklaration, dels ock
den, som i avlämnad deklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig
uppgift.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har fäst uppmärksamheten vid en typ
av fall, som icke syntes falla in under den föreslagna författningsändringen
men som erfordrade särskilt beaktande. Detta gällde sådana fall, där någon,
som taxerats för realisationsvinst, senare kunde styrka, att avtalad köpeskilling
på grund av köparens insolvens icke i sin helhet kunnat utfås.
Länsstyrelsen hade tidigare i utlåtande den 17 oktober 1944 framhållit det
orättvisa i att rättelse icke skulle stå att vinna i detta fall. Billighetsskäl
talade för att den skattskyldige i dylika fall borde beredas extraordinär besvärsrätt
för vinnande av rättelse.
Länsstyrelsen i Jönköpings län bar ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna
i 97 a § taxeringsförordningen borde omarbetas. Om därvid stadgades,
att yrkande av ledamot i prövningsnämnd och av taxeringsintendenten kunde
med laga verkan framställas i ordinära mål även under senare hälften
av prövningsnämndens arbetsår, vunnes för flertalet av de fall, vilka berördes
av promemorians författningsförslag, samma fördelar som däri åsyftades.
Därest jämväl föreskrifterna i andra stycket av sagda paragraf omarbetades
att till innehåll sammanfalla med sista punkten i remitterade förslaget,
syntes behov av det ifrågasatta undantagsförfarandet icke föreligga.
Emellertid borde ändring i 97 a § taxeringsförordningen föregås av en mera
ingående utredning, som icke borde förhindra genomförande av remissförslaget
som ett provisorium.
Liknande förslag om ändring i 97 a § taxeringsförordningen ha framförts
av länsstyrelserna i Blekinge, Västernorrlands och Västerbottens län.
Vidare bär länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasatt om icke genom ändring
av 123 g 4 mom. taxeringsförordningen taxeringsintendentens möjlighet att
påkalla justering av eljest lagakraftvunnen taxering borde utökas i samma
utsträckning som föreslagits för den skattskyldige.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har framhållit, att med nuvarande
bestämmelser om skyldigheten att längdföra prövningsnämndens beslut,
fattade t. o. m. 30 juni året efter taxeringsåret, kunde, därest förslaget om
rätt till förnyad prövning av tidigare meddelat beslut lades till grund för
lagstiftning, dubbel längdföring av samma skattskyldigs taxering äga rum,
vilket syntes medföra eu egendomlig situation.
20
Kungi. Maj.ts proposition nr 20.
Departementschefen. Enligt vad i promemorian föreslagits borde gällande
besvärsregler utvidgas på så sätt, att möjlighet öppnades till prövning av besvär,
anförda efter den ordinarie besvärstidens utgång av skattskyldig som
antingen underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration eller i avlämnad
självdeklaration av uppenbart förbiseende lämnat oriktig uppgift. En dylik
prövningsrätt skulle enligt förslaget föreligga endast under två förutsättningar,
nämligen dels att den skattskyldige på grund av underlåtenheten
eller den oriktiga uppgiften taxerats till väsentligt högre belopp än som vederbort
och dels att en omprövning av taxeringen funnes skälig med hänsyn
till de omständigheter som föranlett underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften.
Besvären skulle enligt förslaget anföras hos prövningsnämnden inom
natt och år efter det den skattskyldige erhållit debetsedel å slutlig eller tillkommande
skatt i anledning av taxeringen.
Den sålunda föreslagna uppmjukningen av besvärsreglerna har i princip
tillstyrkts av praktiskt tagel samtliga remissinstanser. Likaså har vad i promemorian
föreslagits angående den närmare utformningen av de nya reglerna
i stort sett lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. överståthållarämbetet
har emellertid uttalat, att frågan tekniskt borde lösas på
annat sätt än i promemorian föreslagits. Enligt överståthållarämbetets mening
borde sålunda bestämmelserna om extraordinär besvärsrätt i 123 S 2
mom. taxeringsförordningen utvidgas så, att dylik besvärsrätt — utan några
ytterligare särskilda inskränkningar •— skulle tillkomma jämväl dels den
som underlåtit att behörigen avlämna självdeklaration och ej heller erhållit
anmaning att avlämna sådan deklaration dels ock den som av uppenbart
förbiseende lämnat oriktig uppgift i avlämnad självdeklaration.
Enligt min mening hava bärande skäl anförts för en uppmjukning i nu
förevarande hänseende av reglerna angående besvär över taxering för inkomst
eller förmögenhet. Att en ändring härutinnan är motiverad framgår
ej minst av det förhållandet, att prövningsnämnderna, enligt vad i vissa remissyttranden
uppgivits, redan nu tolka besvärsreglerna mera vidsträckt än
vad gällande bestämmelser rätteligen synas medgiva.
Beträffande frågan om de nya reglerna böra utformas enligt det i promemorian
framlagda förslaget eller i överensstämmelse med vad överståthållarämbetet
föreslagit må anmärkas, att det åt promemorieförfattaren lämnade
uppdraget avsåg utarbetande av förslag till sådana ändrade bestämmelser,
att prövningsnämnd skulle äga möjlighet att, då skäl därtill förelåge,
pröva anförda besvär ändå att den klagande enligt de vanliga reglerna icke
ägde föra talan mot det överklagade beslutet. Det i promemorian framlagda
förslaget är avfattat i enlighet härmed, överståthållarämbetets förslag avser
däremot att tillskapa en verklig rätt för den skattskyldige att anföra besvär,
i den för den extraordinära besvärsrätten stadgade ordningen, jämväl i sådana
fall där den skattskyldige försummat att avlämna självdeklaration eller
gjort sig skyldig till förbiseende vid ifyllandet av deklarationen, överståthållarämbetets
förslag har sålunda principiellt en annan innebörd än promemorieförslaget.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
Då det gäller att välja mellan de båda nyssnämnda linjerna bör i främsta
rummet beaktas, å ena sidan, att såsom taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
framhållit det vid en utsträckning av den extraordinära besvärsrätten
är av vikt att iakttaga återhållsamhet för att förebygga missbruk
från de skattskyldigas sida samt, å andra sidan, att redan en reform i enlighet
med vad i promemorian föreslagits torde vara tillräcklig för att undanröja
de missförhållanden, som föranlett utredningsuppdraget. Vidare
må framhållas att promemorieförslaget är ägnat att i görligaste mån begränsa
prövningsnämndernas merarbete till följd av reformen. Enligt detta
förslag skulle nämligen prövningsnämnderna, i motsats till vad som skulle
komma att gälla enligt överståthållarämbetets förslag, kunna efter en mera
summarisk prövning avvisa sådana besvär som ansågos icke böra föranleda
ändring i tidigare åsatt — och enligt vanliga regler laga kraft vunnen —
taxering. Slutligen förtjänar beaktas att praktiskt taget alla de övriga remissinstanserna
i princip biträtt promemorieförslaget och att en mera genomgripande
reform av besvärsreglerna knappast bör genomföras utan att
övriga berörda myndigheter haft tillfälle att yttra sig däröver.
På grund av det nu anförda biträder jag i princip det i promemorian framlagda
förslaget. Emellertid vill jag understryka, att promemorieförslaget
icke kan anses innefatta en definitiv lösning av hithörande frågor utan
att en mera genomgripande översyn av reglerna om den extraordinära besvär
srätten senare bör komma till stånd.
Vad härefter angår den närmare utformningen av förslaget torde böra
stadgas att, om prövningsnämnden icke funnit skäl att till prövning upptaga
besvär, som här avses, den skattskyldige icke skall äga föra talan mot
beslutet. En dylik begränsning av talerätten — som i själva verket torde
vara avsedd även av promemorieförfattaren — synes naturlig med hänsyn
till att fråga allenast är om en möjlighet för prövningsnämnden att under
vissa förutsättningar upptaga besvären till prövning.
Vad angår detaljutformningen av förslaget i övrigt ha remissinstanserna
framfört vissa yrkanden om jämkningar i detsamma. Sålunda har anförts
att en motsvarande regel borde gälla beträffande skattskyldig, som förbisett
att i deklarationen lämna uppgift av betydelse för taxeringen. Vidare har
yrkats den jämkningen, att villkoret att den skattskyldige underlåtit att avlämna
deklaration eller att han av uppenbart förbiseende lämnat oriktig
uppgift i deklarationen skulle helt utgå; härigenom skulle nämligen den
ojämnheten undanröjas, att den som underlåtit att deklarera men erhållit
underrättelse om påförd taxering skulle — i motsats till den som i behörig
ordning fullgjort sin deklarationsskyldighet — kunna utnyttja den nya besvärsmöjligheten.
1 anledning härav må framhållas, att de fall, där spörsmålet
kan tänkas bliva av praktisk betydelse, torde kunna i huvudsak begränsas
till de i promemorian angivna; någon ytterligare utvidgning av
besvärsmöjligheterna kan därför knappast anses påkallad för närvarande.
Vad särskilt angår del i ett remissyttrande angivna fallet, där den skattskyldige
antages hava underlåtit att deklarera men erhållit underrättelse om
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 20.
påförd taxering i tillräckligt god tid för att kunna anföra besvär i vanlig
ordning, är det enligt min mening naturligt att man i ett dylikt fall icke
utnyttjar de nya prövningsmöjligheterna; den påtalade ojämnheten torde
sålunda i praktiken icke komma att förefinnas.
Då i promemorian föreslagits, att möjlighet till prövning av besvären skulle
föreligga endast i de fall där den skattskyldige taxerats till väsentligt
högre belopp än som vederbort, har detta skett i syfte att uppdraga förhållandevis
snäva gränser för besvärsförfarandet. Med hänsyn härtill synes det
icke tillrådligt att — såsom i ett remissyttrande hemställts — utesluta ordet
»väsentligt» ur lagtexten. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt att
införa en sådan minimiregel att det för högt taxerade beloppet skulle uppgå
till minst 25 procent av klagandens taxerade inkomst. Bibehåller man
den i förslaget upptagna formuleringen, torde prövningsnämnden kunna,
när skäl därtill i övrigt föreligga, upptaga alla sådana fall där den påförda
skatten, absolut eller i relation till den skattskyldiges ekonomiska förhållanden,
blivit väsentligt för hög. Detta torde vara vad som motsvarar
det praktiska behovet.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har i sitt remissyttrande
framhållit, att besvären borde av prövningsnämnden upptagas till prövning
allenast där det med hänsyn till de omständigheter, som föranlett underlåtenheten
eller den oriktiga uppgiften, skulle befinnas uppenbart obilligt att
så icke skedde. Denna formulering synes innebära en onödig skärpning i
förhållande till vad som föreslagits i promemorieförslaget. Däremot har jag
intet att erinra mot att man i tydlighetens intresse utbyter de i promemorieförslaget
upptagna orden »finnes skäligt» mot orden »skulle vara obilligt
att besvären icke prövades».
I vissa remissyttranden har uttalats, att den skattskyldiges besvär icke
borde bifallas med mindre behörig självdeklaration antingen fogats vid
besvären eller sedermera, eventuellt efter anmaning av taxeringsintendenten,
ingivits till prövningsnämnden. Någon särskild föreskrift härom torde
dock icke vara erforderlig; därest den skattskyldige underlåter att trots anmaning
avlämna behörig självdeklaration till prövningsnämnden torde det
ligga i sakens natur att hans i denna ordning anförda besvär icke anses
kunna vinna bifall.
I promemorian bar uttalats, att en utvidgning av besvärsförfarandet i
enlighet med vad i promemorian föreslagits borde, för att bliva effektiv,
kombineras med tillskapandet av rätt för prövningsnämnden att i de i
promemorian avsedda fallen pröva en taxering, oaktat taxeringen redan
varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut. Jämväl
detta förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Den föreslagna utvidgningen av prövningsnämndens rätt att pröva taxeringar,
som redan varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade
beslut, kan i vissa fall vara av stor praktisk betydelse. Några avgörande
skäl av principiell natur torde icke kunna anföras gentemot en dylik
utvidgning av besvärsreglerna. I enlighet härmed tillstyrker jag i prin
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 20.
cip vad i promemorian i denna del föreslagits. Emellertid förordar jag, i anledning
av vad överståthållarämbetet därom anfört, en sådan omformulering
av den föreslagna författningstexten att däri intages ett positivt stadgande
om prövningsnämnds rätt att ompröva ett efter särskild prövning
redan avgjort mål.
Någon komplettering av bestämmelserna i 39 § taxeringsförordningen torde
icke vara erforderlig i detta sammanhang. Ej heller anser jag mig i detta
sammanhang böra upptaga till behandling de från vissa remissinstansers
sida väckta spörsmålen om särskild besvärsrätt vid realisationsvinstbeskattning
samt om utvidgning av bestämmelserna i 97 a § och 123 § 1, 2
och 4 mom. taxeringsförordningen.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om ändring i 123 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Patric Kalling.