Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt; given Stockholms
slott den 17 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att förordningen om pappersskatt skall upphöra
att gälla med utgången av april månad 1950.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 193.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
Förslag
till
förordning angående upphävande av förordningen den 11 juni
1948 (nr 283) om pappersskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 11 juni 1948 om pappersskatt,
vilken jämlikt förordning den 27 maj 1949 (nr 237) gäller till och med den
30 juni 1950, skall upphöra att gälla med utgången av april månad 1950,
dock att förordningen fortfarande skall tillämpas i fråga om varuparti, för
vilket skattskyldighet inträtt före den 1 maj 1950.
Vad i förordningen stadgas i fråga om sådan under tiden för dess giltighet
begången förseelse, som i förordningen avses, skall äga tillämpning även
efter det förordningen i övrigt upphört att gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 mars 1950.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,
Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om upphävande av
pappcrsbeskaltningen samt anför därvid följande.
Genom förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt infördes
en särskild beskattning av papp och papper samt vissa importerade tryckalster
av papp och papper. Skatten utgår såsom en tillverkningsskatt å inom
riket tillverkad papp eller papper och uttages vid pappersbruken. Skatten
utgör 15 öre för kilogram papper eller papp. Från beskattningen undantages
dock — enligt förordningen i dess lydelse genom förordningen den 27 maj
1949, nr 237 •— sådant tidningspapper, som är avsett till tryckning av allmän
nyhetstidning eller av annan nyhetstidning med i huvudsak politiskt
innehåll som i fråga om utseende och redigering kan jämställas med allmän
nyhetstidning. Skattskyldigheten inträder, då den obearbetade varan
levereras från tillverkaren eller av denne tages i anspråk för vidare bearbetning.
Vid import av papp eller papper för försäljning utgår skatt efter samma
grunder, dock att skatt därvid uttages även för bearbetad vara. Beskattningen
står under kontroll av kontrollstyrelsen. Vid import utövas
kontrollen av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen gemensamt. För bedömande
av skatteplikten ha de skattskyldiga att kvartalsvis avgiva deklaration
till kontrollstyrelsen enligt särskilda föreskrifter. I deklaration må
avdrag göras för bland annat den myckenhet varor, som utlämnats från tillverkningsstället
för att i befintligt skick eller efter bearbetning utföras ur
riket. Till följd härav uttages icke pappersskatt för papp, papper eller produkter
därav, när varorna äro avsedda för export.
Förordning den 11 juni 1948 trädde i kraft den 1 juli 1948 och gällde ursprungligen
t. o. m. den 30 juni 1949.
Genom förordningen den 8 april 1949, nr 123, vidgades beskattningsområdet
i vissa avseenden, bl. a. på det sätt, att med skatt belädes även pappersmassa,
som vore avsedd att utgöra eller användas för framställning av er
-
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
sättningsmedel för annan skattepliktig vara eller av sådan vara framställd
produkt.
Genom förordningen den 27 maj 1949, nr 237, förlängdes 1948 års förordning
för tiden intill utgången av juni månad 1950.
Förslaget om införandet av papper sskatt framlades för 19k8 års riksdag
i propositionen den 16 april 1948, nr 215. Enligt vad i nämnda proposition
uttalades ingick denna beskattning såsom ett led i skärpningarna på den indirekta
beskattningens område i syfte att överbalansera budgeten. I propositionen
framhölls vidare, att i författningen i ämnet borde uttryckligen
angivas — för att pappersskattens tillfälliga natur skulle särskilt understrykas
— att skatten skulle utgå för endast ett år, räknat från och med
den 1 juli 1948. Samtidigt underströks emellertid i propositionen att genom
en sådan tidsbegränsning det alternativet icke uteslötes att frågan om skattens
fortbestånd efter nyssnämnda dag upptoges till prövning av 1949 års
riksdag. —• Dessa uttalanden föranledde ingen erinran från riksdagens
sida.
I propositionen nr 72 till 19b9 års riksdag föreslogs, att förordningen om
pappersskatt skulle erhålla fortsatt giltighet för tiden till och med den 30
juni 1950. Samtidigt föreslogs vissa ändringar i beskattningsreglerna. I
propositionen uttalade dåvarande chefen för finansdepartementet, att de vid
1948 års riksdag beslutade skatteskärpningarna — pappersskatten däri inberäknad
— borde oförändrade fortbestå under budgetåret 1949/50. Med hänsyn
till det allmänna ekonomiska läget kunde departementschefen sålunda
icke förorda vare sig att pappersskatten redan då borttoges eller att skattesatsen
sänktes.
1949 års bevillningsutskott uttalade i anledning av sistnämnda proposition
i sitt betänkande nr 39, att utskottet kommit till den uppfattningen,
att tidpunkten ännu icke vore inne att besluta om pappersskattens avveckling.
Utskottet tillstyrkte sålunda, att denna beskattning erhölle fortsatt
giltighet under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. De föreliggande olägenheterna
med pappersbeskattningen måste dock enligt utskottet tillmätas
sådan betydelse, att beskattningen i fråga borde avvecklas så snart förhållandena
medgåve detta. Det kunde för övrigt med visst fog göras gällande, att
av de vid 1948 års riksdag beslutade skatteskärpningarna vore pappersbeskattningen
ur olika synpunkter så otillfredsställande, att pappersskatten
borde ifrågakomma bland de indirekta skatter som i första hand upphävdes.
I anslutning härtill betonade utskottet, att pappersbeskattningen av utskottet
ansäges vara en beskattning av endast tillfällig natur, vilken egenskap
särskilt markerades genom att beskattningen ursprungligen fastställts
att gälla och av utskottet föresloges förlängd under en begränsad tidsperiod.
Därest under budgetåret 1949/50 ändrade förhållanden skulle inträda,
vilka motiverade att lättnader vidtoges i fråga om den indirekta beskattningen,
förväntade utskottet att Kungl. Maj :t för riksdagen framlade
förslag om upphävande av pappersskatten snarast möjligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 5
Bevillningsutskottets betänkande godkändes av riksdagen (skrivelse nr
253).
Såsom omnämnts i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
(Bilaga 1 s. 13) har 1949 års skatteutredning1 avgivit ett den 10 december
1949 dagtecknat betänkande rörande lrågan om avveckling av de år 1948
beslutade extra konsumtionsskatterna.
I detta betänkande har utredningen bl. a. behandlat frågan rörande pappersbeskattningen.
Sålunda har utredningen anfört, att de skilda olägenheter,
som i olika sammanhang framkommit såsom en följd av beskattningen,
icke hade helt kunnat undanröjas. Att pappersskatten trots dessa olägenheter
ansetts böra bibehållas även för budgetåret 1949/50 hade motiverats med
dess tillfälliga natur. Nackdelarna med beskattningen hade tills vidare kunnat
undanskjutas med hänvisning till att de vore av övergående art. Utredningen
ansåge därför, att den tillfälliga karaktär, som tillagts skatteskärpningarna
av år 1948, för pappersskattens del vore ett primärt villkor och att
denna skatt borde komma i första hand vid en avveckling av ifrågavarande
skatteskärpningar. På grund härav föresloge utredningen, att pappersskatten
avvecklades så snart förhållandena ansåges medgiva detta. Utredningen
förutsatte, att pappersskattens borttagande borde slå igenom i konsumentpriserna.
Enligt upplysningar, som lämnats till utredningen av statens priskontrollnämnd,
borde det icke möta några svårigheter för nämnden att kontrollera,
att ett avskaffande av pappersskatten komme konsumenterna tillgodo
i form av lägre priser i alla de fall, där skatten uttoges synligt. Även i de
fall, där skatten inräknats i priserna, horde enligt priskontrollnämnden en
dylik kontroll kunna genomföras. Däremot syntes prissänkningarna icke
kunna kontrolleras på pappersvaror, som frisläppts från priskontroll. Då
emellertid sistnämnda förhållande berörde endast en obetydlig del av konsumtionen,
ansåge utredningen, att ifrågavarande förutsättning för skattens
avskaffande finge anses vara för handen.
Vidare har skatteutredningen i sitt betänkande framhållit att — om pappersskatten
avvecklades — bleve frågan om en särskild skatt på tidskrifter
aktuell. I detta avseende åberopade utredningen en inom kontrollstyrelsen
upprättad promemoria angående en särskild beskattning av tidskrifter.
Beträffande innehållet i denna promemoria må nämnas, att beskattningen
enligt kontrollstyrelsens mening borde begränsas till förströelsetidskrifter,
att kontrollen över beskattningen borde handhavas av kontrollstyrelsen men
att frågor rörande gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria tidskrifter
borde slutgiltigt prövas och avgöras av en särskild tidskriftsskatte
1
Ledamoten av riksdagens andra kammare G. A. Olsson, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare E. H. Bladli, ledamoten av riksdagens första kammare F. L. Franson, ledamöterna
av riksdagens andra kammare E. R. Hagberg och C. A. D. Jonsson, statssekreteraren
M. H. Letnne, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén, sekreteraren L. G. Rehn,
ledamoten av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Söderlund samt
ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
nämnd, samt att skatten, som skulle utgå efter en skattesats av 30 procent på
tidskriftspriset, kunde beräknas tillföra statsverket en skatteintäkt på omkring
20 miljoner kronor per år.
Sedan skatteutredningen vidare åberopat vad 1949 års bevillningsutskott
uttalat rörande frågan om en särskild beskattning av förströelsetidskrifter,
har utredningen anfört att genom pappersskatten utginge för närvarande en
viss skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär. Det kunde därför sägas, att
en särskild skatt på dylika tidskrifter redan vore i realiteten delvis inarbetad.
Om pappersskatten skulle avvecklas utan att för dessa tidskrifters del
ersättas med någon annan skatteform kunde frågan om deras beskattning
svårligen vid något senare tillfälle tagas upp på nytt. Enligt utredningens
mening, som vunne stöd i uttalanden av 1949 års bevillningsutskott, hade
man därför att i detta sammanhang taga ståndpunkt till det sedan länge
diskuterade och icke helt avskrivna spörsmålet om en särskild beskattning
av tidskrifter.
Utredningen har vidare anfört.
Utredningen är benägen att under viss förutsättning förorda, att en särskild
skatt på vissa tidskrifter införes samtidigt med pappersskattens avveckling.
Därvid åsyftar utredningen tidskrifter av huvudsaklig förströelsekaraktär.
Skatten skulle härigenom komma att träffa en umbärlig konsumtion
och sålunda stå i överensstämmelse med den av utredningen följda
grundprincipen för de extraordinära konsumtionsskatternas avveckling. Den
genom pappersskatten införda beskattningen bibehålies på detta sätt i annan
utbyggd form för ett område, där den icke varit förenad med olägenheten
att drabba oumbärliga varor.
Utredningen är icke beredd att framlägga något mera detaljerat förslag
till en beskattning av förevarande art. Emellertid ansluter sig utredningen
till de i kontrollstyrelsens promemoria uppdragna riktlinjerna för beskattningen
och anser att dessa innebära en framkomlig väg för lagstiftning i
ämnet. I ett avseende vill utredningen emellertid göra ett klart förbehåll.
Beslutanderätten i fråga om gränsdragningen för skattskyldigheten bör enligt
utredningens mening icke ligga hos den i promemorian omnämnda tidskriftsnämnden
utan anförtros åt beskattningsmyndigheten — i detta fall
kontrollstyrelsen med rätt för den skattskyldige att i vanlig ordning fullfölja
talan hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Tidskriftsnämnden bör sålunda
endast utgöra en rådgivande nämnd vid kontrollstyrelsens sida. Endast
under denna förutsättning kan utredningen tillstyrka, att en beskattning
av ifrågavarande slag införes.
Skatten bör enligt utredningens mening vara till sin storlek så avpassad,
att den kan beräknas avkasta omkring 20 miljoner kronor.
Utredningen föreslår sålunda, att i enlighet med vad nu angivits åtgärder
vidtagas för att i anslutning till pappersskattens avveckling införa en särskild
beskattning av tidskrifter med huvudsaklig förströelsekaraktär.
Över skatteutredningens betänkande ha — såvitt angår frågan om avvecklingen
av pappersskatten och införandet i samband därmed av en särskild
skatt på tidskrifter — utlåtanden efter remiss avgivits av kontrollstyrelsen,
statskontoret, generaltullstyrelsen, generalpoststyrelsen, kommerskollegium,
statens priskontrollnämnd, Svenska tidningsutgivareföreningen,
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
Publicistklubben, Svenska journalistföreningen och Sveriges författareförening.
Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska pappersbruksföreningen,
Sveriges grafiska industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Föreningen Svensk fackpress,
Sveriges industriförbund, Svenska pappershandlareföreningen, Svenska
bokhandlareföreningen och Svenska bokförläggareföreningen.
I remissutlåtandena har förslaget om avveckling av pappersskatten tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.
Förslaget om införandet av en särskild skatt på tidskrifter har avstyrkts
av ett flertal myndigheter och det övervägande antalet enskilda organisationer.
Av yttrandena må följande här återgivas.
Statskontoret (majoriteten) har framhållit att några bärande skäl icke
kunde anföras vare sig ur skattekraftssynpunkter eller i prohibitivt syfte
för en punktskatt, som endast skulle drabba tidskrifter, medan däremot
exempelvis böcker — oavsett innehållet — skulle falla utanför beskattningsområdet.
Direkt olämplig måste en dylik skatt te sig, om man vid
bestämmandet av beskattningsområdet dessutom måste göra en mer eller
mindre godtycklig gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria tidskrifter.
En minoritet inom statskontoret (generaldirektören och två ståtskommissarier)
ha yttrat, att konsumtionen av förströelsetidskrifter indicerade
en särskild skatteförmåga, som i och för sig borde kunna motivera
en punktbeskattning. Det framlagda förslaget — liksom tidigare utredningar
i ämnet — belyste emellertid förefintliga svårigheter att på ett ur saklig
synpunkt otvetydigt sätt i författningstext klargöra, vilka tidskrifter
som borde göras till föremål för beskattning. Därest skatten i princip icke
ansåges böra omfatta samtliga tidskrifter, syntes därför annan utväg icke
stå till buds än att i samband med framläggandet av ett eventuellt förslag
i ämnet till riksdagen närmare angiva, för vilka av nu utgivna tidskrifter
skatt ansåges böra uttagas.
Kommers kollegium har avstyrkt förslaget under erinran att 1944 års
tryckfrihetssakkunniga i motiven till 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
vari talades om förbud att hindra tryckning m. m., framhållit
att om de ekonomiska återverkningarna voro av den ingripande verkan
att verksamhetens fortsättande icke kunde anses ekonomiskt berättigat,
hinder som avsåges i lagrummet borde anses föreligga. Vidare har kollegium
framhållit att, därest en tidskriftsskatt bleve införd, vid gränsdragning
mellan skattefria och skattebelagda förströelsetidskrifter en för tilllämpningen
av skattebestämmelserna mindre lämplig subjektiv prövning
bleve erforderlig.
Statens priskontrollnämnd har anfört, att till de oumbärliga förnödenheterna
icke kunde räknas för förströelseläsning avsedda tidskrifter. Med
hänsyn därtill och till de övriga skäl, som skatteutredningen åberopat, syntes
det icke finnas anledning att giva beskattningen av nämnda tidskrifter
någon förtursrätt vid avvecklingen av de extra konsumtionsskatterna. En
° Kungi. Maj.ts proposition nr 193.
ändrad utformning av ifrågavarande beskattning i enlighet med skatteutredningens
förslag syntes emellertid enligt nämndens mening vara lämplig
och ändamålsenlig. Bland annat hade den nu föreslagna skatteformen karaktären
av en renodlad punktbeskattning, som icke medförde prishöjningar
på andra varuområden, varjämte skattekontrollen syntes bliva synnerligen
enkel. Därtill komme, att skatten säkerligen i viss mån komme att
verka återhållande på efterfrågan på ifrågavarande tidskrifter, vilket kunde
medföra begränsning av upplagorna och frigöra vissa papperskvantiteter
för annan, nyttigare användning inom landet eller för export.
Stockholms handelskammare har uttalat, att en särskild skatt på tidskrifter
givetvis vore i och för sig ägnad att föranleda såväl principiella betänkligheter
som praktiska tillämpningssvårigheter. Det borde dock vara
möjligt att utforma en tidskriftsskatt på sådant sätt, att vid en avvägning
av skattens olägenheter mot dess fördelar i form av möjliga lättnader på
den direkta beskattningens område dessa senare borde tillmätas större avseende.
Med hänsyn därtill och med den allmänna inställning handelskammaren
hade rörande nödvändigheten att snarast möjligt nedbringa de direkta
skatterna ansåge handelskammaren, att den möjlighet i detta hänseende
som nu förelåge borde utnyttjas. Då handelskammaren alltså tillstyrkte,
att en beskattning av tidskrifter infördes, skedde detta dock allenast
under den ofrånkomliga och av skatteutredningen angivna förutsättningen,
att vad som genom denna beskattning tillfördes statsverket oavkortat
komme till användning för nedbringande av det direkta skattetrycket.
Sveriges industriförbund har anfört, att det nuvarande utomordentligt
hårda skattetrycket på inkomst och förmögenhet förorsakade betydande
skadeverkningar för det ekonomiska framåtskridandet i samhället. Frågan
om nedbringande av detta skattetryck vore därför det för närvarande allt
överskuggande problemet på beskattningsområdet. Några skadeverkningar
syntes icke behöva befaras av en skatt på tidskrifter och en sådan beskattning
syntes därför vara ägnad att i någon mån underlätta lösningen
av detta vitala problem. Å andra sidan vore det utan tvivel vanskligt att
verkställa en sådan gränsdragning mellan skattepliktiga tidskrifter och icke
skattepliktiga tidskrifter, att icke vid tillämpningen komme att ingå ett moment
av kvalitets- och nyttighetsprövning av tidskrifterna. Det vore därför
angeläget, att gränsdragningen skedde så, att beskattningsmyndigheterna
icke ställdes inför uppgiften att skilja mellan önskvärda och mindre önskvärda
tryckalster och särskilt angeläget, att politiska synpunkter därvid
icke lämnades möjlighet komma till uttryck. En utvidgning av underlaget
för beskattningen, innebärande inskränkning i de föreslagna undantagen
från skatteplikt, syntes vara ägnad att minska svårigheterna vid gränsdragningen.
Trots att en tidskriftsskatt således kunde väcka betänkligheter
ansåge sig förbundet främst med hänsyn till rådande situation å beskattningsområdet
böra tillstyrka, att en dylik beskattning inrymdes i vårt beskattningssystem.
Förbundet förutsatte därvid såsom självklart, att vad
som genom denna beskattning tillfördes statsverket oavkortat komme till
Kungl. Maj.ts proposition nr 193. 9
användning för nedbringande av de direkta skatterna på inkomst och förmögenhet.
Av övriga hörda organisationer har Svenska tidningsutgivareföreningen
i första hand gjort gällande, att en särbeskattning av pressen eller viss del
därav strede mot tryckfrihetslagstiftningens grunder; och till stöd härför
har föreningen åberopat ett utlåtande i frågan av f. d. justitierådet N. Gärde.
Föreningen har vidare anfört bl. a. att det i praktiken skulle möta synnerligen
allvarliga svårigheter att verkställa en objektiv gränsdragning mellan
skattepliktiga och skattefria publikationer och att skatten med säkerhet
icke skulle tillföra statsverket den beräknade skatteintäkten om 20 miljoner
kronor per år. Svenska bokförläggareföreningen har gjort gällande
— under hänvisning till 1 kap. 2 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
— att den föreslagna skatten på tidskrifter vore klart grundlagsstridig.
Svenska pappersbruksföreningen har ifrågasatt, huruvida en tidskrifts
större eller mindre karaktär av förströelseläsning kunde helt objektivt bedömas;
och vidare har föreningen riktat kritik mot skatteutredningens uttalande
att en skatt på förströelsetidskrifter konune att träffa en umbärlig
konsumtion. Sveriges författareförening har framhållit, att införandet av
en tidskriftsskatt skulle medföra avsevärda försämringar för tidskriftsförlagen,
vilka försämringar kunde förutses särskilt gå ut över originalbidragen
från svenska skönlitterära författare.
I olika framställningar till Kungl. Maj :t har hemställts, att pappersbeskattningen
måtte avvecklas redan före den 30 juni 1950.
Sålunda ha Sveriges wellpappfabrikanters förening, Aktiebolaget Svenska
ieopal- & takpixfabriken samt Munksjö aktiebolag i särskilda framställningar
i februari 1950 anhållit att pappersbeskattningen måtte avvecklas snarast
möjligt. Såsom skäl för dessa framställningar har i huvudsak anförts, att köparna
av papp och papper samt produkter därav vore av den uppfattningen
att skatten snarast komme att avvecklas, varför de inskränkte sina köp till
vad som erfordrades för täckande av oundgängliga behov. Dessa förhållanden
medförde driftsrubbningar och lagringssvårigheter såväl för vissa pappersbruk
som för den fristående pappersförädlingsindustrien.
över framställningarna ha, efter remiss, yttranden avgivits av kontrollstyrelsen,
Svenska pappersbruksföreningen och Sveriges grossistförbund.
Kontrollstgrelsen har anfört, att pappersbrukens försäljning av papp och
papper på hemmamarknaden under sistförflutna två månader varit av betydligt
mindre omfattning än under motsvarande tid föregående år. Anledningen
till försäljningsnedgången, vilken uppenbarligen medförde kännbara
rubbningar i tillverkarnas avsättningsförhållanden, både uppgivits väsentligen
vara minskad efterfrågan till följd av skattens förestående bävande.
Den påvisade nedgången i den inhemska försäljningen syntes vara betingad
i huvudsak av väntat prisfall. Då emellertid tillverkarna av pappersprodukler
vid pappersskatteförordningens ikraftträdande fått bereda sig viss opåräknad
vinst motsvarande pappersskalten å då inneliggande lager, kunde det
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 193
icke synas orimligt, att dylika tillverkare under en kortare övergångstid finge
vidkännas en "siss inkomstminskning, föranledd av marknadsprisets anpassning
till förhållanden, som inträdde först efter pappersskattens avveckling.
Därest med hänsyn till statsbudgeten ett upphävande av pappersskatten an
såges
icke böra komma till stånd vid tidigare tidpunkt än den 1 juli 1950 _
en fråga som folie utanför kontrollstyrelsens bedömande — syntes förevarande
framställningar icke höra föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Svenska pappcrsbruksföreningen har anfört.
Det är numera tydligt, att köparna av papper, vilka ju icke kunna påräkna
någon skatterestitution för inneliggande lager vid skattens upphörande, inskränka
sina inköp så mycket som möjligt för att vid skattens avveckling
ha lagren tömda. Försäljningarna från pappersbruken för leverans under
andra kvartalet 1950 äro sålunda obetydliga; i stället uppmanas bruken att
tillverka och behålla i egna lager de kvantiteter som köparna komma att behöva
omedelbart efter skattens upphävande.
Med hänsyn till dessa förhållanden kan man antaga, att statens skatteintäkt
under andra kvartalet kommer att bliva starkt reducerad, varför en
tidigare avveckling av skatten än vid budgetårets utgång icke skulle få någon
avsevärd inverkan på den statliga intäkten av pappersskatten.
Av avsevärd betydelse äro däremot de olägenheter, som uppkomma, därest
skatteförordningen kommer att gälla intill den 1 juli 1950. Pappersbruken
leverera normalt över 80 000 ton skattepliktigt papper per kvartal. Bruken ha
icke lagringsmöjligheter för kvantiteter av denna storleksordning och torde
därför endast i begränsad utsträckning kunna tillmötesgå köparnas önskemål
att behålla andra kvartalets leveranskvantiteter i lager till den 1 juli. I
stället komma bruken att i stor utsträckning tvingas söka placera dessa
kvantiteter på export, något som emellertid inte är möjligt över hela linjen,
eftersom vissa kvaliteter som regelbundet levereras inom Sverige icke ha
avnämare utomlands. I fråga om sådana kvaliteter, där en exportökning är
möjlig, kan man ej helt bortse från risken, att ett plötsligt ökat utbud kan
verka tryckande på exportprisläget. Efter den 1 juli göra däremot de svenska
köparna anspråk på mycket stora leveranser; det gäller för dem då icke endast
att täcka det löpande konsumtionsbehovet utan även att förnya de under
törsta halvåret uttömda lagren. Om dessa köparnas önskemål tillmötesgås av
bruken, kommer sålunda exporten under andra halvåret att kraftigt reduceras.
Med hänsyn till storleksordningen av de kvantiteter, varom här är fråga,
kunna dylika starka svängningar i exportvolymen verka störande på Sveriges
betalningsbalans enligt löpande betalningsavtal med utlandet; över huvud
taget torde väl de valutavårdande myndigheterna vara mest betjänta av att
valutaintäkterna av pappersexporten fördela sig något så när jämnt över
året och att exportvolymen sålunda hålles någorlunda stabil. För pappersbrukens
vidkommande gäller, att starka omkastningar mellan export- och hemmamarknader,
sådana som här kunna förutses, störa det rationella produktionsprogrammet
och försäljningsarbetet; härtill kommer den nämnda risken
för att ett onormalt stort utbud av papper på export under andra kvartalet
kan verka tryckande på exportprisläget.
Under åberopande härav har pappcrsbruksföreningen hemställt, att pappersskatten
måtte avvecklas om möjligt icke senare än den 1 april 1950.
Sveriges grossistförbund har hemställt att pappersskatten upphäves snarast
möjligt.
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.
Samma yrkande har framställts i en den 9 mars 1950 dagtecknad skrift,
som inkommit till finansdepartementet från Svenska pappersgrossistförbundet.
I denna skrift har framhållits, att inom olika köparekategorier hade under
den senaste månaden kunnat konstateras en allt starkare tveksamhet vid
inköpen av papper, huvudsakligen föranledd av ovissheten om tidpunkten
för skattens upphävande. Denna ovisshet hade icke minst aktualiserats genom
de olika pressnotiser i frågan, som förekommit under den senaste tiden.
Det vore påtagligt, att den nuvarande situationen innebure avsevärda
olägenheter för hela branschen, och handeln med papper hotade att praktiskt
taget avstanna. Konsumenterna sökte i möjligaste mån utnyttja sina
lager, och i den mån nya inköp förekomme omfattade dessa endast det
absolut aktuella behovet* för en mycket kort tid. Dylika rubbningar i den
reguljära handeln vore till stor skada för hela branschen, då dels pappersbrukens
produktionsprogram ogynnsamt påverkades och dels en oekonomisk
distribution i småpartier måste äga rum inom handeln.
Från kontrollstyrelsen har till finansdepartementet överlämnats en den
11 mars 1950 dagtecknad promemoria av förste byråinspektören S. Ingberk.
I promemorian har anförts följande.
Vid mina senaste inspektionsresor till pappersbruken har frågan om pappersskattens
framtida upphörande ofta kommit upp till diskussion. Då nian
preliminärt utgår ifrån att förordningen om pappersskatt skall äga fortsatt
giltighet endast till och med den 30 juni 1950 har detta redan resulterat
i en minskad efterfrågan hos pappersbruken och det blir allt vanligare att
bruken nu erhålla order om leverans först den 1 juli 1950. Man räknar
givetvis med att grossister och förbrukare av papper ej göra några inköp
förrän deras lager härav först förbrukats. Härav följer att brukens försäljning
av papp och papper på inlandet kommer att avsevärt minska under
tiden fram till den 1 juli 1950. Då ingen försäljare vill ligga inne med något
lager av papper kan detta orsaka svårigheter för den pappersforbrukande
allmänheten under tiden närmast före den 1 juli. För de exporterande
pappersbruken torde den minskade efterfrågan från allmänhetens sida
ej ha så stor betydelse, enär exportkonjunkturen för närvarande är god.
Annorlunda ställer det sig för de bruk som uteslutande eller huvudsakligen
sälja på den svenska marknaden. Så kan t. ex. nämnas, att för ett bruk, som
uteslutande säljer på inlandet, leveranserna under oktober, november och
december månader 1949 uppgingo till i runt tal respektive 22, 33 och 28
ton under det att leveranserna under tiden den 1 januari—den 21 februari
1950 belöpte sig till allenast cirka 10 ton. För ett annat bruk uppgingo leveranserna
under januari månad 1950 till 1,4 ton och under februari månad
till 2,4 ton, under det att leveranserna under sista kvartalet 1949 omfattade
i runt tal 35 ton.
Även för den fristående pappersförädlingsindustrien kommer troligen
en markant stagnation att inträffa under tiden närmast före pappersskattens
hävande, enär dess kunder torde bli mycket återhållsamma i sina inköp.
Förädlingsindustrien (wellpapp etc.) å sin sida inköper givetvis ej mera
papper än som kan beräknas bliva levererat före den 1 juli, för att ej da
lig<fa inne med något större lager beskattad råvara. Den synpunkten har
därför framförts, alt det hade varit lyckligast om pappersskatten slopats
vid en tidpunkt, som på förhand ej aviserats. Nu antydda rubbningar i pro
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
duktionen under tiden närmast före och efter ett slopande av pappersbeskattningen
skulle på så sätt kunna ha blivit av betydligt mindre omfattning
än vad nu förmodas bliva fallet. Det kan ifrågasättas, huruvida icke
spörsmålet om upphävande av pappersskatten vid en tidigare tidpunkt än
från och med den 1 juli 1950 bör upptagas till prövning. Skulle ett sådant
upphävande beslutas är angeläget, att tidpunkten om "möjligt ej på förhand
tillkännagives. Skulle å andra sidan omständigheterna bli sådana att
pappersskatten av budgetära eller andra skäl måste bibehållas jämväl efter
ingången av nästa budgetår, borde en sådan utveckling i god tid komma till
allmänhetens kännedom, vilket säkerligen skulle återföra marknaden i ett
normalare läge.
Departementschefen. I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag
uttalade jag bl. a. att jag — av skäl som såväl Kungl. Maj :t som riksdagen
vid olika tillfällen understrukit — ansåge det vara ett angeläget
önskemål att pappersskatten avvecklades så snart som möjligt. Jag framhöll
vidare att, då ett visst .utrymme kunde anses förefinnas för en skattesänkning
redan under år 1950, jag hade för avsikt att icke förorda någon förlängning
av giltighetstiden för förordningen om pappersskatt efter innevarande
budgetårs utgång.
Såsom framgår av den nu föreliggande utredningen har under de senaste
månaderna pappersbrukens försäljning av papp och papper på hemmamarknaden
betydligt nedgått. Det kan antagas att denna nedgång i leveranserna
kommer att fortbestå under förordningens återstående giltighetstid för att
därefter förbytas i en kraftig uppgång, då lagren hos grossister och förbrukare
skola på kort tid ånyo fyllas. Givetvis medför en dylik utveckling
betydande svårigheter och olägenheter för pappersbranschen. En utveckling
efter nyss antydda linjer medför jämväl att — även om pappersskatten
bibehålies fram till budgetårsskiftet — statsverkets intäkter av pappersskatten
komma att för den ifrågavarande tiden bli förhållandevis små.
Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för att pappersskatten
avvecklas redan före den 1 juli 1950. Jag förordar i enlighet härmed att
beskattningen i fråga upphäves med utgången av april månad 1950.
I detta sammanhang vill jag understryka, att jag — i likhet med skatteutredningen
— förutsätter att pappersskattens borttagande resulterar i
sänkta konsumentpriser. Det bör ankomma på priskontrollnämnden att övervaka
att skattens borttagande kommer konsumenterna till godo i största
möjliga utsträckning.
Vad härefter angår skatteutredningens förslag om införande av en särskild
skatt å tidskrifter med huvudsaklig förströelsekaraktär har kritik häremot
framförts från åtskilliga remissinstansers sida. Jag är icke beredd att nu
framlägga något förslag i ämnet.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående upphävande av förordningen den
11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att nämnda förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Berggren.