Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 19b9
vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut;
given Drottningholms slott den 17 februari 1950.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över soeialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhålla om riksdagens
yttrande angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1949 vid dess trettioandra
sammanträde fattade beslut.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen förordas svensk ratificering av de vid Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 antagna konventionerna
(nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer och (nr 98) angående
tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år
1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut samt anför i anslutning
därtill följande.

Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.
För närmare upplysningar om Internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet må hänvisas till dels propositionen nr 361 till 1921 års riksdag,
dels propositionen nr 111 till 1947 års riksdag (avseende ändringar i
Internationella arbetsorganisationens stadga samt en mellan Förenta Nationerna
och Internationella arbetsorganisationen träffad överenskommelse
om organisationens anknytning till FN), dels den av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj :ts uppdrag under
åren 1928—1950 utgivna publikationsserien »Internationella arbetsorganisationen»,
dels ock de genom delegationens försorg sedan år 1935 publicerade
översättningarna av generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån
årsrapport, ett översättningsarbete, som enligt beslut av 1947 års nordiska
socialministermöte fullgöres i samverkan med danska och norska
myndigheter. För förhandlingar och beslut vid arbetskonferensens år 1948
hållna trettioförsta sammanträde har redogörelse lämnats i popositionen
nr 162 till 1949 års riksdag.

Enligt bestämmelserna i arbetsorganisationens stadga skall organisationens
allmänna konferens sammanträda vid behov, dock minst en gång
varje år.

Enligt artikel 19 i stadgan har organisationens beslutande församling, den
Internationella arbetskonferensen, att beträffande förslag, som äro uppförda
på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen
skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention,
avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det
utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande vid
lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär, som till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

kommer en ratificerad konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd
eller av väsentligen formell innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om
utredning, plägar det givas formen av en resolution.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde
underställa därå antagna rekommendationer och konventioner
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av
lagstiftnings- eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter
är omöjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett
år, skall den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18
månader från sammanträdets avslutande.

Medlemsstaternas förpliktelser med avseende å av arbetskonferensen antagna
konventioner och rekommendationer ha numera vidgats och skärpts,
sedan de ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga, som antogos
av konferensen vid dess tjugonionde sammanträde år 1946 och för
vilka redogörelse lämnats i förenämnda proposition nr 111 till 1947 års
riksdag, trätt i kraft under år 1948.

Beträffande konventionerna föreskrives sålunda numera i artikel 19
mom. 5 c), att varje medlem skall underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventionen
vederbörlig myndighet samt om av densamma vidtagna åtgärder.
Vidare föreskrives i samma artikels mom. 5 e) att medlem, som icke
ratificerat viss konvention, tid efter annan har att till Internationella arbetsbyråns
generaldirektör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och
praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den
omfattning, i vilken konventionens bestämmelser genomförts eller avses att
genomföras genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller
annorledes, med angivande tillika av de omständigheter, som förhindra eller
fördröja ratificeringen av konventionen. Motsvarande föreskrifter meddelas
i fråga om rekommendationer (artikel 19 mom. 6) med tillägg, att
redovisning skall lämnas även för sådana jämkningar i rekommendationer,
som befunnits eller må befinnas erforderliga vid antagande eller tillämpning
av bestämmelserna i desamma. Uppenbarligen avses härigenom att uppnå
vidsträcktare kontrollmöjligheter med avseende å genomförandet av arbetskonferensens
beslut, varjämte förutsättningar skapats för ratifikation av
konventioner under andra villkor än för närvarande.

Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med av Internationella
arbetsorganisationen beslutade konventioner och rekommendationer
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån (artiklarna
20—21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två officiella
exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen konvention
eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare
samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas Förenta
Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.

Kung!. Maj.ts proposition nr 188.

Internationella arbetskonferensens trettioandra sammanträde hölls i Genéve
under liden den 8 juni—den 2 juli 1949. I sammanträdet deltogo representanter
för 50 medlemsstater, av vilka 42 sänt fullständiga delegationer,
dvs. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och
arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
1

Dagordningen för detta konferenssammanträde —- för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess förenämnda publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande
överläggningsämnen:

I. Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsrapport.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Medlemsstaternas årsrapporter angående tillämpning av konventioner
i enlighet med artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga.

IV. Tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten (andra behandling).

V. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor
rörande kollektivavtal, medling och skiljedom ävensom samverkan
mellan offentliga myndigheter och arbetsgivar- och arbetarorganisationer
(första behandling).

VI. Arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig myndighet är part (andra
behandling).

VII. Rättsskydd för lön (andra behandling).

VIII. Löneproblem (allmän rapport).

IX. Yrkesvägledning (andra behandling).

X. Revision av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

XI. Revision av 1939 års konvention angående migrerande arbetare med
därtill anslutna rekommendationer. * i

1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 5 april 1949 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och statssekreteraren i socialdepartementet Per Nyström samt såsom experter borgmästaren
Lars Gunnar Ohlsson, tillika ersättare för regeringsombuden, kommerserådet
Gunnar Böös och förste kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;

såsom arbetareombud landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvén samt såsom
experter förste ombudsmannen hos svenska industritjänstemannaförbundet Harald
Adamsson, sekreteraren i fabriksarbetareförbundet Gunnar Mohlne, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ordföranden i sjöfolksförbundet Jerker Svensson och ordföranden

i svenska maskinbefälsförbundet Anders Söre; samt

såsom arbetsgivareombud f. d. verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen
Fritiof Söderbäck samt såsom experter verkställande direktören i arbetsgivareföreningen
Bertil Kugelberg, direktören i samma förening Matts Larsson och verkställande
direktören i Sveriges redareförening Heribert Reuterskiöld ävensom såsom ersättare
för Reuterskiöld kaptenen Douglas Forssblad i redareföreningen.

Därjämte utsågs redaktören Sven Backlund att i egenskap av tolk biträda delegationen.

KungI. Maj:ts proposition nr 188.

XII. Partiell revision av de vid Internationella arbetskonferensens tjugoåttonde
sammanträde (sjätte sjöfartskonferensen) år 1946 i Seattle antagna
konventionerna angående social trygghet för sjömän, angående
semester med bibehållen hyra för sjömän, angående besättningens
bostäder å fartyg samt angående hyror, arbetstid och bemanning å
fartyg.

Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget tör Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1950; budgeten fastställdes
till 5 983 526 U.S. dollars.

Det torde vidare böra anmärkas dels att konferensen icke medhann att
behandla det under punkt V upptagna ämnet, varför konferensen uttryckte
ett önskemål om att denna fråga skulle uppföras på dagordningen för arbetskonferensens
nästkommande allmänna sammanträde år 1950, dels ock
att konferensen beslöt att icke vidtaga någon ändring i den till partiell revision
föreslagna konventionen angående social trygghet för sjömän.

Följande av konferensen fattade beslut, vilka hänföra sig till punkterna
IV, VI, VII samt IX—XII på dagordningen äro av beskaffenhet att i enlighet
med förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga
skola underställas riksdagen, nämligen:

1) Konvention (nr 91) angående semester med bibehållen hyra för sjömän
(reviderad 1949).

2) Konvention (nr 92) angående besättningens bostäder å fartyg (reviderad
1949).

3) Konvention (nr 93) angående hyror, arbetstid och bemanning å fartyg
(reviderad 1949).

4) Konvention (nr 94) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig
myndighet är part.

5) Rekommendation (nr 84) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri
offentlig myndighet är part.

6) Konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön.

7) Rekommendation (nr 85) angående rättsskydd för lön.

8) Konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
(reviderad 1949).

9) Konvention (nr 97) angående migrerande arbetare (reviderad 1949).

10) Rekommendation (nr 86) angående migrerande arbetare (reviderad
1949).

11) Konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten.

12) Rekommendation (nr 87) angående yrkesvägledning.

De under 1)—3) härovan angivna konventionerna, vilka samtliga beröra
sjöfartssociala spörsmål, komma att i särskild proposition anmälas av statsrådet
och chefen för handelsdepartementet.

I det följande upptagas övriga av konferensen antagna konventioner och
rekommendationer till behandling; texterna till desamma torde få såsom
bilagor (Bil. A—I) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

I särskild bilaga (Bil. J) lämnas en förteckning över de vid konferenssammanträdet
antagna resolutionerna.

Innan jag övergår till behandlingen av de vid 1949 års arbetskonferens
antagna konventioner och rekommendationer, vilka det ankommer på mig
att anmäla för riksdagen, anser jag mig böra framhålla vissa omständigheter
av särskilt intresse i samband med ifrågavarande konferenssammanträde.

Sålunda fungerade Internationella arbetsbvråns år 1948 nyvalde generaldirektör,
amerikanen David A. Morse — vilken i augusti 1949 på inbjudan
av regeringen avlade officiellt besök i Sverige — för första gången som
arbetskonferensens generalsekreterare. Vidare diskuterades vid detta konferenssammanträde
i olika sammanhang viktiga utbyggnader av arbetsorganisationens
verksamhetsområde och därav påkallade ändringar i arbetsmetoderna.

I och med generaldirektören Morses tillträde och på hans initiativ har
Internationella arbetsorganisationen tagit upp en ny verksamhet, som går
under namnet »the manpower programme». Morse anser, att under en tid,
då anhopning av arbetslösa förekommer i många länder, främst på grund
av kriget men också av andra skäl, exempelvis hög nativitet, stoppad emigration
m. m„ medan andra länder lida brist på arbetskraft, det bör finnas
utrymme för praktiska insatser (operational work) från abetsorganisationens
sida. Den viktigaste faktorn i arbetskraftsprogrammet är att i olika
avseenden reglera och främja migration (emigration och immigration).
Denna fråga var, såsom förut nämnts, i ett avseende, nämligen då det gäller
att skapa rättsskydd för migranter, föremål för konferensens prövning. En
annan viktig faktor är de med varandra sammanhängande frågorna om
yrkesvägledning, yrkesutbildning och arbetsförmedling. Detta arbetskraftsprogram
kommer nu att ingå i ett annat program av vida större räckvidd,
vilket framlagts av FN och går under namnet »technical assistance» (for
economic development). FN:s plan, vilken utarbetats av dess ekonomiska
och sociala råd, har publicerats i en skrift med titeln »Technical assistance
för economic development», vilken utkom strax före konferensens början.
Planen bygger på samverkan mellan rådet och FN:s s. k. »specialized agencies»,
dvs. organ med speciella uppgifter, nämligen — förutom arbetsorganisationen
— UNESCO, WHO (världshälsovårdsorganisationen), FAO (livsmedels-
och jordbruksorganisationen) samt IRO (internationella flyktingorganisationen).
Man har utgått från att man ej når det uppställda målet
enbart genom kapitalinvestering i de ekonomiskt outvecklade staterna, alltså
skapande av nya industrier och införande av nya förbättrade arbetsmetoder
inom såväl jordbruket som industrin. En sådan ekonomisk utveckling
medför givetvis en mängd nya problem, vilka kunna bringas till en tillfredsställande
lösning endast i nära samverkan med representanter för arbetsgivare
och arbetare. Det kommer att åvila arbetsorganisationen att med
sin trepartskaraktär tillse, att denna grundförutsättning för det tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

biståndets framgång på arbetslivets område uppfylles. Frågan behandlades
vid konferensen icke bara i samband med debatten om direktörens rapport
utan också såsom en fristående fråga. Beslut fattades om dess hänskjutande
till arbetsbyråns styrelse för omedelbara åtgärder.

Härefter övergår jag till att behandla de under 4)—12) i ovanintagna förteckning
angivna konventionerna och rekommendationerna, över vilka delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet avgivit utlåtande.

Konvention (nr 94) och rekommendation (nr 84) angående arhetsklasuler
i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

Sedan förevarande ämne varit föremål för en första behandling vid Internationella
arbetskonferensens trettioförsta sammanträde år 1948, varvid till
grund för diskussionen lades av vissa medlemsstater — bland dem Sverige
—- avgivna svar å ett av Internationella arbetsbyrån utarbetat frågeformulär,
hade frågan uppförts på dagordningen för 1949 års konferenssammanträde
för slutligt avgörande.

Det må erinras därom, att arbetskonferensen vid olika tillfällen under
årens lopp ägnat sin uppmärksamhet åt frågan om arbetsförhållandena vid
offentliga arbeten. Sålunda antog konferensen år 1936 en konvention angående
förkortning av arbetstiden vid offentliga arbeten, vilken konvention
äger tillämpning å »personer, som direkt sysselsättas med hus-, väg- eller
vattenbyggnadsarbeten, vilka finansieras eller subventioneras av centralregeringarna»,
samt innehåller bestämmelser om en normalarbetsvecka om
fyrtio timmar, övertidsarbete om högst etthundra timmar under ett år samt
övertidsersättning enligt en löneskala, som med minst tjugufem procent
överstiger den normala. Vidare antogs år 1932 en rekommendation angående
nationell planering av offentliga arbeten, vari förordades en viss minimistandard
i fråga om rekrytering och lönesättning.

Huvudbestämmelserna i nu föreliggande konvention (Bil. A) avse
att garantera, att fastställda arbetsvillkor skyddas mot försämring till följd
av konkurrens vid anbudsgivning. I konventionen stadgas, att offentliga kontrakt
skola innefatta klausuler, vilka tillförsäkra vederbörande arbetare lön
(inklusive olika slags tillägg), arbetstid och övriga arbetsvillkor, som icke
äro mindre gynnsamma än de, som fastställts i kollektivavtal eller annat
godtaget förhandlingssystem, skiljedom eller den nationella lagstiftningen
för arbete av samma art inom vederbörande yrke eller näringsgren i det
område, där arbetet utföres. Därest arbetsvillkoren icke regleras på angivet
sätt i området, måste arbetsklausulerna garantera antingen villkor, som
icke äro mindre gynnsamma än de som gälla enligt kollektivavtal, skiljedom
eller lagstiftning i närmaste, jämförbara område, eller den allmänna
standard, som tillämpas av arbetsgivare tillhörande samma yrke eller nä -

K Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ringsgren som medkontrahenten, och som utövar sin verksamhet under liknande
förhållanden. Det stadgas också, att lämpliga åtgärder skola vidtagas
för att tillförsäkra vederbörande arbetare rimliga och rättvisa skyddsoch
välfärdsförhållanden. Konventionen äger tillämpning på kontrakt, som
avslutits mellan offentliga myndigheter och enskilda arbetsgivare och som
gälla uppförande, ombyggnad, reparation eller rivning av offentlig anläggning,
framställning, hopsättning, liandhavande eller transport av material,
förråd och utrustning eller utförande eller tillhandahållande av tjänster.
Underentreprenör eller den, å vilken kontrakt överlåtits, omfattas även av
konventionens bestämmelser. Kontrakt, som icke innebär ianspråktagande
av allmänna medel utöver ett av vederbörande myndighet fastställt belopp,
må kunna undantagas från tillämpningen av konventionen. Likaså kunna
undantagas personer i ledande ställning eller med tekniska eller vetenskapliga
uPP§ifter> vilkas anställningsförhållanden icke regleras av lagstiftning, kollektivavtal
eller skiljedom och som i regel icke utföra manuellt arbete. Såsom
villkor för undantag gäller, att arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
ha yttrat sig.

Kontrakt avslutade av central myndighet äro särskilt omnämnda i konventionen;
däremot överlämnas till de ratificerande staterna att avgöra, i
vilken utsträckning och under vilka betingelser konventionen skall tillämpas
å kontrakt, som avslutats av annan myndighet än central sådan. Det är
även medgivet att från konventionens tillämpning undantaga områden, där
på grund av befolkningens gleshet eller områdets utvecklingsstadium det anses
omöjligt att genomföra konventionen. Konventionen må vidare temporärt
upphävas, efter hörande av berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
vid fall av force majeure eller i händelse av nödtillstånd, som sätter
nationens välfärd eller trygghet i fara.

Konventionen antogs med 115 röster mot 9, medan 34 delegater nedlade
sina röster. Av de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden
för konventionens antagande, under det att arbetsgivarombudet nedlade
sin röst.

Rekommendationen (Bil. B) förordar, att bestämmelser i allt
väsentligt analoga med dem, som förekomma i arbetsklausuler i offentliga
kontrakt, böra tillämpas i sådana fall, då enskild företagare beviljats
statsbidrag eller tillstånd att driva allmännyttigt företag. Den innehåller
även förslag till infogande i offentliga kontrakt av bestämmelser om lön,
arbetstid, semester och sjukledighet.

Rekommendationen antogs med 107 röster mot 21; 24 delegater nedlade
sina röster. De svenska regerings- och arbetarombuden röstade för,
medan arbetsgivarombudet röstade mot rekommendationens antagande.

Över förevarande konvention och rekommendation har delegationen för
det internationella socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen,
Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Socialstyrelsen erinrar därom, att svenska regeringen i yttrande över år
1948 framlagda förslag till konvention och rekommendation i förevarande
ämne anförde, att detsamma knappast syntes vara av något direkt intresse
för länder, där, såsom fallet vore i Sverige, ett starkt utvecklat organisationsväsen
funnes och praktiskt taget hela arbetsmarknaden täcktes
av kollektivavtal. Med hänsyn härtill gjordes i övrigt ingå kommentarer
till de framlagda förslagen. Konventionen och rekommendationen hade i
huvudsak samma innehåll som förslagen. På samma grunder som anförts
i fråga om dessa förslag, syntes en svensk anslutning till de berörda internationella
författningarna ej vara önskvärd.

Landsorganisationen uttalar, att den reglering, som innefattades i dessa
dokument, med hänsyn till de svenska arbetslagarnas och kollektivavtalens
tillämpningsområde och innehåll saknade intresse för vårt lands vidkommande.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att sådant skydd för en rättvis
lönesättning och för rimliga arbetsvillkor, som konventionen avsåge att
garantera anställda vid utförande av arbete för offentlig myndighets räkning
icke vore erforderligt i Sverige. I de fall entreprenör anlitades, folie
arbetet som regel under ett kollektivavtal'', som upptoge sedvanliga, på den
fria arbetsmarknaden gällande villkor, eller utfördes det ändock på villkor,
som stode i överensstämmelse med sådant kollektivavtal. Det funnes därför
icke någon anledning, att — såsom föreskreves i artikel 2 — kontrakt
mellan myndighet och entreprenör skulle innefatta klausul, som tillförsäkrade
vederbörande arbetare lön, arbetstid och övriga arbetsvillkor, som
överensstämde med förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden. Något
formellt hinder för Sverige att tillträda konventionen syntes icke föreligga.

I likhet med socialstyrelsen och de hörda huvudorganisationerna finner
delegationen det sakliga innehållet i förevarande konvention och rekommendation
sakna intresse för Sveriges del, emedan däri angivna villkor
och bestämmelser i regel i vårt land reglerades genom kollektivavtal. Då
härtill komme, att i konventionen funnes inryckta vissa formella föreskrifter,
som tedde sig främmande för svenska förhållanden ■— delegationen
avsåge härvidlag särskilt konventionens artikel 4 — ansåge sig delegationen
böra avstyrka, att konventionen ratificerades av Sverige.

Departementschefen.

Till den ståndpunkt, åt vilken delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet på sätt nyss anförts givit uttryck, ansluter jag mig.
Med hänsyn härtill finner jag anledning icke föreligga för Sveriges del att
ratificera konventionen eller vidtaga några åtgärder med anledning av rekommendationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Konvention (nr 95) och rekommendation (nr 85) angående rättsskydd

för lön.

Jämväl detta ämne upptogs vid arbetskonferensens trettioandra sammanträde
till slutligt avgörande efter förberedande handläggning å 1948 års
konferens.

Flera av de i konventionen behandlade spörsmålen ha varit föremål för
beslut vid tidigare konferenser. År 1935 antog konferensen sålunda en resolution
med anmodan till arbetsbyrån att företaga en undersökning rörande
det s. k. trucksystemet, och en liknande resolution godkändes vid den
första konferensen med organisationens amerikanska medlemsstater påföljande
år. Undersökningen avbröts emellertid på grund av krigsutbrottet.
Vidare innehåller den vid 1939 års allmänna konferens antagna konventionen
angående arbetsavtal för infödda arbetare vissa bestämmelser, som
äga beröring med frågan om löneskyddet. Så är även förhållandet med
1947 års konvention angående socialpolitik inom områden belägna utanför
moderlandet.

Den nu ifrågavarande konventionen angående rättsskydd för lön
(Bil. C) lämnar en definition av uttrycket »lön» samt fastslår den allmänna
principen, att lön, som skall utgå kontant, endast må utbetalas i lagligt betalningsmedel,
eller, då förhållandena så påkalla, i form av check, postväxel,
postanvisning eller postgiro. Löneutbetalning delvis i form av naturaförmåner
medgives även.

Lön skall normalt utbetalas direkt till arbetaren, och arbetsgivaren äger
icke i något hänseende begränsa arbetarens rätt att fritt förfoga över sin
lön. I detta sammanhang innehåller konventionen bestämmelser avsedda
att skydda arbetare mot missbruk, som kunna uppkomma genom drivandet
av fabriksbutiker etc.

Löneavdrag skola medgivas endast under de villkor och i den utsträckning,
som föreskrivas i lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal eller
skiljedom, och arbetarna skola underrättas om de villkor, som gälla för
dylika avdrag.

1 övrigt stadgas i konventionen, att utmätning och införsel i lön skola
ske endast på sätt och inom gränser, som föreskrivas i den nationella lagstiftningen,
att lönefordran skall behandlas såsom förmånsberättigad samt
till fullo gäldas, innan fordringsägare utan förmånsrätt må göra gällande
rätt till andel i tillgångarna, i händelse av företagets konkurs elleT betalningsinställelse,
att lön skall utbetalas med regelbundna mellanrum å arbetsdagar
och på eller i närheten av arbetsplatsen, samt att arbetarna på
ett lättförståeligt sätt skola underrättas om de med anställningen förenade
lönevillkoren.

Konventionen antogs med 107 röster mot 17; 19 delegater nedlade sina
röster. De svenska regerings- och arbetarombuden röstade för, medan arbetsgivarombudet
röstade mot konventionens antagande.

Rekommendationen (Bil. D) kompletterar och utvecklar närmare
flera av bestämmelserna i konventionen i samma ämne. Den innehål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

ler detaljerade regler rörande löneavdrag för förlust eller skada, som åsamkats
arbetsgivarnas produkter, egendom eller utrustning samt avdrag för
verktyg, material och utrustning, som tillhandahållas av arbetsgivaren. Vidare
behandlar rekommendationen bl. a. tidsbestämmelser för löneutbetalning,
lönevillkorens tillkännagivande för arbetarna, meddelande om intjänt
lön samt avlöningslistor.

Rekommendationen antogs med 106 röster mot 24, medan 16 ombud nedlade
sina röster. Av de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden
för och arbetsgivarombudet mot rekommendationens antagande.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har över
ifrågavarande konvention och rekommendation inhämtat yttranden från
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO).

Socialstyrelsen hänvisar till att styrelsen i tidigare yttrande över förslag
till konvention och rekommendation i ämnet anfört, att de förhållanden, som
där avsåges, i Sverige för närvarande endast i ringa omfattning vore reglerade
genom lagstiftning samt att, även om det skulle befinnas lämpligt att
utarbeta en svensk lag om arbetsavtal och vad därmed ägde samband, det
knappast skulle ifrågakomma att giva den ett sådant innehåll, att den
skulle motsvara konventionens krav. Styrelsen pekade på att den föreslagna
konventionen i alltför stor omfattning förutsatte tvingande lagregler,
medan den allmänna uppfattningen i Sverige torde vara, att avtalsfriheten
i största möjliga mån borde lämnas obeskuren, då därigenom en smidigare
anpassning efter förhållandena inom varje särskilt område bleve möjlig.

Den vid arbetskonferensen antagna konventionen och den därtill anslutna
rekommendationen skilde sig från de förut framlagda förslagen främst
genom att vissa där medgivna möjligheter till undantag från konventionens
tillämpning i avsevärd mån hade begränsats.

Under hänvisning härtill avstyrker socialstyrelsen en ratifikation av konventionen
angående rättsskydd för lön. Rekommendationen i samma ämne
kunde i och för sig icke ha något direkt intresse för Sverige.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att styrelsen tidigare varit i tillfälle
att yttra sig över förslag till konvention och rekommendation i ämnet, varvid
styrelsen icke fann anledning till erinringar mot att innehållet i den då
föreliggande rapporten lades till grund för förslag till internationell reglering.
I den nu föreliggande konventionen hade vissa ändrade bestämmelser
införts bl. a. avseende undantag för arbetstagarkategorier, vilka arbetade
under sådana förhållanden och med sådana anställningsvillkor, att konventionens
bestämmelser icke rimligen borde tillämpas på dem, och vilka icke
utförde manuellt arbete eller de vore anställda i husligt eller liknande arbete.
Mot nämnda ändringar hade styrelsen intet att erinra.

Landsorganisationen finner, att konventionens bestämmelser knappast
vore av intresse för vår del. De motsvarades i det väsentliga av i vårt land
redan genomförd lagstiftning, avtalsreglering eller sedvanerätt. Vissa andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

bestämmelser avsåge skydd mot förfaranden, vilka ej förekomme här i landet.
Något hinder för ratifikation av konventionen syntes å andra sidan ej
förefinnas.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att enär lagstiftning på ifrågavarande
område icke förelåge i Sverige, saknades här förutsättningar att tillträda
konventionen. Några särskilda åtgärder för att följa rekommendationen
vore heller icke erforderliga, då däri upptagna bestämmelser normalt
reglerades i kollektivavtal eller anställningskontrakt. Vissa bestämmelser i
rekommendationen vore föga lämpade för svenska förhållanden.

Beträffande de särskilda artiklarna i konventionen och rekommendationen
funne föreningen följande vara av betydelse, därvid föreningen bortsåge
från att lag om arbetsavtal icke existerade i Sverige.

Angående konventionen.

Artikel 1. Konventionens lönebegrepp vore synnerligen omfattande, då till
lön hänfördes varje slag av ersättning eller arbetsförtjänst, som kunde uttryckas
i pengar. Här vore således ej blott fråga om tidlön och ackordslön
utan även om olika former av arvoden, traktamenten, provisioner och vinstandelar,
tantiem etc. Däremot vore det oklart, om till konventionen hänfördes
pension, livränta eller skadestånd på grund av utebliven lön. Den mycket
vidsträckta innebörden av begreppet lön, som sålunda finge inläggas i
konventionens definition, överensstämde ej med vad man i Sverige i rättspraxis
hänfört under uttrycket lön. Föreningen återkomme till denna fråga
under artikel 11.

Artikel 2. I första punkten angåves, att konventionen ägde tillämpning på
alla personer, till vilka arbetslön utbetalades eller skulle utbetalas. I artikel
1 talades om lön, som skulle utbetalas enligt anställningsavtal. Sammanställdes
dessa båda bestämningar framginge, att under konventionens personbegrepp
folie alla, som i civilrättslig mening vore anställda. Härigenom
uteslötes självständiga företagare och sålunda även de, som enligt vissa
svenska lagar av sociala skäl tillförsäkrats samma förmåner som anställda,
med hänsyn till att sådana företagare intoge en beroende ställning. Mot en
sådan begränsning funnes intet att erinra. Det borde dock observeras, att
vissa grupper anställda enligt svensk rättspraxis icke komme att äga de
förmåner, som konventionens artikel 11 föreskreve vid arbetsgivarens obestånd.
Från den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 4 § 2 st., handelsbalken
tillkomme arbetstagare vid arbetsgivares konkurs, undantoges enligt rättspraxis
bl. a. verkställande direktör i enmansbolag eller bolagsrevisor för
revisorsarvode. Det vore vidare tveksamt, huruvida förmånsrätt enligt nämnda
lagrum kunde erhållas för vissa slag av löner enligt artikel 1, t. ex. tantiem.
(Se vidare under artikel 11 i det följande.)

Artikel 3. Kontantlön skulle enligt artikeln endast utgå i lagligt betalningsmedel.
Som sådant gällde enligt svensk lagstiftning 1873 års lag om rikets
mynt, § 12, och regeringsformen, § 72, av myntverket präglade mynt och
riksbankens sedlar. Någon skyldighet att mottaga betalning i annan form
funnes icke i Sverige. Något behov för svensk del att fixera på vad sätt kontantlön
skall utbetalas förelåge ej.

Artikel 4. Enligt denna artikel förutsattes för att lön till viss del skulle
kunna utgå in natura, att bestämmelse härom intoges i lag, kollektivavtal
eller skiljedom. Det räckte sålunda ej med stipulation härom i kontrakt eller
annat anställningsavtal. Naturaförmån skulle vidare enligt artikeln endast
få förekomma inom vissa näringsgrenar eller yrken. Även om natura -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

förmån numera ej förekomme i samma utsträckning som tidigare, vore det
dock alltjämt relativt vanligt i Sverige, att t. ex. fri bostad eller bostad till
reducerat pris, fri sjukvård, rätt att inköpa vissa naturaprodukter till reducerat
pris, naturaförmån helt eller delvis i stället tör traktamente etc. tillhandahölles.
Det förefölle föreningen opraktiskt, att sådana förmåner endast
skulle kunna förekomma, om de stipulerats i lagstiftning, kollektivavtal
eller skiljedom. Det borde vidare observeras, att artikeln icke medgåve,
att lön endast må utgå i form av naturaförmån. Visserligen vore ett sådant
förhållande relativt ovanligt, men det förekomme dock stundom vid deltidsanställningar,
t. ex. för portvakter och för städhjälp.

Artikel 5. Mot denna artikel hade föreningen ingen anmärkning.

Artikel 6. Denna artikel vore till sin innebörd oklar. Enär några undantag
icke angivits i densamma — vilket vore fallet i de flesta andra — vore
det möjligt, att artikeln skulle så tolkas, att den förbjöde innehållande av
lön för kollektiv olycksfallsförsäkring, då deltagande i sådan olycksfallsförsäkring
inginge i det enskilda arbetsavtalet, för avgifter till arbetarpensionskassor
under samma förutsättning och för eventuella andra kollektiva anordningar,
som kunde hava föreskrivits i kollektivavtal.

Artikel 7. Mot artikelns första punkt hade föreningen ingen erinran. Beträffande
punkt 2 framhålles, att arbetsgivare, som bcdreve verksamhet på
tillfälligt arbetsställe å avlägsen ort, stundom nödgades själv svara för varudistribution
och vissa former av service. Det vore orimligt att kräva, att sådan
verksamhet från arbetsgivarens sida icke skulle få bedrivas efter sedvanliga
ekonomiska principer.

Artikel 8. Skulle löneavdragsrätten — såsom syntes förutsatt i artikeln
— begränsas till fall, då dylik föreskrivits i lagstiftning, genom kollektivavtal
eller genom skiljedom, avskures företagen från möjligheten att inrätta
eller behålla intressekontor, som för personalens del och på dess uppdrag
ombesörjde utbetalningar och härför verkställde löneavdrag. Dylika löneavdrag
på personalens begäran förekomme ofta vid större företag. Det borde
vidare observeras, att uttrycket »löneavdrag, som föreskrivas i nationell lagstiftning»
vore oklart. Utan stöd av lagstiftning men på grund av allmänna
rättsgrundsatser ägde arbetsgivare i Sverige rätt att kvittningsvis göra sig
betald för motfordran å arbetstagaren, t. ex. ett skadestånd för kontraktsbrott.
Detta skedde som regel genom löneavdrag. Det vore knappast troligt,
att ett sådant förfarande stode i överensstämmelse med artikel 8.

Artiklarna 9 och 10. Föreningen hade ingen erinran.

Artikel 11. Arbetstagarens förmånsrätt för lönefordran i arbetsgivarens
konkurs vore reglerad i handelsbalkens 17 kap. 4 § 2 st. I princip torde reglerna
i detta stycke motsvara konventionens krav i artikel 11. Beträffande
personkretsen, som åtnjöte sådan förmånsrätt vore redan nämnt, att konventionens
personkrets torde vara större än vad som avsåges i handelsbalken
17: 4. Utöver förut nämnda fall framhålles, att handelsresande i vissa
fall tillerkänts förmånsrätt, i andra fall icke.

Beträffande vilka slag av lönefordringar som hade prioritet föreskreves
i lagen, att förmånsrätt förelåge för »betjänters och tjänstehjons lön för
sista året samt annan arbetares dagspenning eller avlöning, den där ej stått
inne längre än sex månader efter förfallodagen». Praxis gåve föga ledning,
hur denna lagbestämmelse skulle tolkas. Man kunde emellertid utgå från
att handelsbalken 17:4 icke täckte hela det vidsträckta lönebegrepp, som
avsåges i konventionen. Prioritet vore knappast alt påräkna för alla slag
av arvoden, premier, provisioner, och säkerligen icke heller för tantiem eller
andra vinstandelar. Ej heller åtnjötes enligt ett nyligen träffat avgörande
prioritet för den del av avlöningen, som motsvaras av källskatteavdrag. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

frågan om förmånsrättsordningen och de särskilda prioriterade fordringarnas
inbördes prioritet vore synnerligen viktiga faktorer, framför allt för
fastighetskrediten, syntes man knappast kunna ifrågasätta att ändra svensk
rättspraxis med hänsyn till konventionens innehåll.

Artikel 12. Regeln att lön skall utbetalas med regelbundna mellanrum
kunde knappast avse annat än tidlön. Det vore uteslutet, att den gällde vissa
slag av ackordsöverskott, såvida man icke nöjde sig med att godtaga mycket
vida tidsgränser och ändock ansåge, att regelbundenhetskravet vore uppfyllt.
Artikeln vore för vagt formulerad för att kunna accepteras.

Artiklarna 13—17. Föreningen hade ingen erinran.

Angående rekommendationen.

I. Löneavdrag. Ingen erinran.

II. Tidsbestämmelse för utbetalning av lön.

Här angivna regler vore dispositiva. Beträffande vad som angives under
punkt 4 a ville föreningen erinra om att det funnes företag, som utbetalade
lön endast en gång i månaden, trots att lönen beräknades per timme, per
dag eller per vecka.

III. Lönevillkorens tillkännagivande för arbetarna och

IV. Meddelande om intjånt lön samt avlöningslistor. Föreningen hade
ingen erinran.

V. Arbetarnas medverkan i administrationen av företagsbutiker. Saknade
intresse för svensk del.

Tjänstemännens centralorganisation har icke haft något att erinra mot de
i konventionen intagna bestämmelserna, som i stort sett överensstämde med
gällande svensk rätt och praxis inom arbetslivet. Ur dessa synpunkter hade
TCO sålunda icke något att erinra mot en ratificering från svensk sida. TCO
hade emellertid icke till ingående prövning upptagit, huruvida en svensk
ratificering krävde särskilda lagstiftningsåtgärder eller om gällande praxis
kunde anses på alla punkter så fast utbildad, att särskild lagstiftning icke
krävdes. Vad gällde rekommendationen i denna fråga syntes även de i denna
intagna bestämmelserna överensstämma med svensk praxis.

För egen del uttalar delegationen, att det syntes med fog kunna ifrågasättas,
huruvida icke konventionen på ett par punkter, särskilt i avseende
å den personkrets, som skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt för lånefordran
i arbetsgivares konkurs, vore mera vittomfattande än vad fallet vore
i svensk lagstiftning och rättspraxis. Såsom arbetsgivareföreningen framhållit,
lärer det knappast kunna övervägas att ändra svensk rättspraxis med hänsyn
till konventionens innehåll. Vid sådant förhållande och på de skäl i övrigt,
som anförts av socialstyrelsen och föreningen, ansåge sig delegationen,
som i likhet med landsorganisationen knappast funne konventionens bestämmelser
vara av intresse för vårt lands vidkommande, böra avstyrka ratifikation.

Med hänsyn till det sålunda anförda föranledde rekommendationen i ämnet
icke till något delegationens yttrande.

Departementschefen.

Delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet återgivna
uppfattning i fråga om förevarande konvention kan jag biträda och avstyr -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

ker följaktligen svensk ratificering av konventionen. Vid godtagande av
denna ståndpunkt saknas anledning att från svensk sida vidtaga några åtgärder
i anslutning till rekommendationen.

Konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

(reviderad 1919).

Å den internationella arbetsorganisationens konferens år 1933 antogs ett
förslag till konvention (nr 34) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Enligt denna konvention, på vilken gällande svensk lagstiftning å
området i allt väsentligt bygger, skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom tre år från konventionens ikraftträdande
för vederbörande medlemsstat. Under denna tid må nya sådana byråer
icke upprättas. En redan befintlig avgiftskrävande byrå med vinstsyfte
kan emellertid erhålla tillstånd av vederbörande myndighet att under vissa
förutsättningar fortsätta sin verksamhet. Härom gäller, bland annat, att
byrån skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter
vederbörande myndighets gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio
år, ävensom att byrån icke må skaffa anställning åt arbetare utomlands eller
därifrån rekrytera arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och
verksamheten bedrives enligt en mellan länderna i fråga träffad överenskommelse.
Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte skola
innehava tillstånd av vederbörande myndighet men må icke heller skaffa
anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare under
andra förutsättningar än nyss nämnts.

Översättning av originaltexten till konventionsförslaget är såsom bilaga
(A) fogad till propositionen nr 83 år 1935.

Konventionen som sådan har trätt i kraft den 18 oktober 1936.

Sedan konventionen ratificerats av Sverige den 15 november 1935, har
Sveriges ratifikation den 1 januari 1936 registrerats av Nationernas förbunds
generalsekreterare, varefter konventionen för Sverige trätt i kraft den 1 januari
1937. Förutom Sverige hava allenast fem stater, nämligen Chile, Finland,
Mexiko, Spanien och Turkiet, ratificerat konventionen.

Frågan om en revision av 1933 års konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer väcktes på sin tid från svensk sida. Anledningen
var närmast den, att enligt konventionen förmedling av anställning utomlands
eller rekrytering av arbetstagare från utlandet krävde förefintligheten
av överenskommelse med respektive främmande makt. För Sveriges del
hade dessa bestämmelser icke kunnat efterföljas, då — bland annat med
hänsyn till att endast ett fåtal stater ratificerat konventionen — dylika överenskommelser
icke kunnat åvägabringas. I följd härav såg sig Sverige nödsakat
att ändra sin lagstiftning på området, så att möjligheter till internationell
arbetsförmedling skapades. Lagändringarna avsågo dock endast musiker-
och artistbranschen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188-

På grund av krigets mellankomst blev den av Sverige väckta revisionsfrågan
icke föremål för behandling förrän i samband därmed, att å dagordningen
för internationella arbetskonferensens trettionde sammanträde år
1947 uppfördes frågan om arbetsförmedlingens organisation. Sedan flertalet
medlemsstater tillstyrkt, att frågan om en revision av 1933 års konvention
upptogs å nämnda sammanträde, upprättade Internationella arbetsbyrån ett
revisionsförslag, som avsåg att tillgodose de svenska revisionskraven. Arbetsbyrån
föreslog därjämte en uppmjukning av den grundläggande artikeln
i konventionen (artikel 2). Enligt denna artikel i dess gällande lydelse skola
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer i förvärvssyfte vara avskaffade
inom tre år efter konventionens ikraftträdande för en medlemsstat. Arbetsbyrån
föreslog, att denna bestämmelse skulle utbytas mot föreskrift, att i
varje särskilt fall vederbörande statliga myndighet skulle äga bestämma
den tidrymd, inom vilken dylika byråer skulle vara avskaffade.

På grundval av arbetsbyråns revisionsförslag beslöt arbetskonferensen vid
förenämnda sammanträde att upptaga revisionsfrågan å dagordningen för
nästa sammanträde. Till detta förelåg jämväl från arbetsbyråns styrelse en
tioårsrapport rörande tillämpningen av konventionen ävensom däröver inkomna
yttranden. Åtskilliga framställningar hade gjorts i anslutning till
rapporten; bland annat hade Förenta staternas regering rekommenderat,
att principen om avskaffande av i vinstsyfte bedrivna privata arbetsförmedlingsbyråer
skulle övergivas och konventionen begränsas till att avse endast
tillsyn och reglering av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Vid utskottsbehandlingen av frågan å konferensen blev sistnämnda förslag
föremål för diskussion och ett förslag till ändring av arbetsbyråns revisionsförslag
antogs med knapp majoritet. När sedermera omröstning inom
utskottet verkställdes angående revision av konventionen i enlighet med
det sålunda föreliggande ändringsförslaget, blev emellertid utgången den,
att revisionsförslaget förkastades. Eftersom konventionen sålunda kvarstode
oförändrad, föreslog utskottet, att konferensen skulle ånyo upplaga
trågan vid nästa sammanträde. Detta förslag antogs enhälligt av konferensen.
Hela frågan om revision av konventionen stod alltså öppen till år 1949.

Vid konferenssammanträdet år 1949 beslöts genomföra en revision av
1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
(Bil. E.) Den reviderade konventionen skiljer sig från den ursprungliga
framför allt därigenom, att den erbjuder varje medlem, som ratificerar konventionen
möjlighet att antingen antaga de i del II av konventionen intagna
bestämmelserna angående ett successivt avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte samt reglering av övriga arbetsförmedlingsbyråer
s verksamhet eller att antaga bestämmelserna i del III angående
en reglering av den verksamhet, som bedrives av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, däri inbegripna byråer med vinstsyfte. En medlemsstat,
som följer det alternativ, vilket innebär en reglering av arbetsförmedlingsbyråernas
verksamhet, har emellertid också möjlighet att vid ett
senare tillfälle övergå till det alternativ, som avser en avveckling.

Kungi. Maj:ts proposition nr 188-

Vad angår det i 1949 års konvention, del II, behandlade alternativet avseende
ett successivt avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte samt reglering av övriga arbetsförmedlingsbyråers verksamhet
har detta för svensk rätts vidkommande sitt egentliga intresse i vad
det gäller arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte. Härutinnan föreskrives
att avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer i vinstsyfte skola vara avskaffade
inom en begränsad, av vederbörande myndighet fastställd tidrymd, att
sådana byråer icke skola avskaffas förrän offentlig arbetsförmedling inrättats
samt att vederbörande myndighet må föreskriva olika tidrymder för
avskaffandet av arbetsförmedlingsbyråer, som ombesörja arbetsförmedling
för olika personkategorier.

Det i 1933 års konvention meddelade förbudet mot upprättande av nya
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte sedan tre år förflutit från konventionens
ikraftträdande för ratificerande medlemsstat saknar motsvarighet
i 1949 års konvention, vilket torde höra tolkas som en rätt för vederbörande
medlem att besluta härom efter eget gottfinnande.

Vidare är att märka, att i 1949 års konvention föreskrives beträffande all
avgiftskrävande arbetsförmedling, således även den som bedrives utan förvärvssyfte,
att anskaffande av anställning åt arbetare utomlands eller rekrytering
därifrån av arbetare må äga rum med vederbörande myndighets
medgivande. 1933 års konvention förutsätter i fråga om den avgiftskrävande
förmedlingsverksamheten »över gränserna», att sådan får bedrivas endast
under förutsättning av en »mellan länderna i fråga» träffad överenskommelse.

Den reviderade konventionen antogs med 108 röster mot 19; 23 delegater
nedlade sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för konventionens
antagande.

över den reviderade konventionstexten har delegationen inhämtat yttranden
från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Landsorganisationen i
Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen erinrar därom, att styrelsen år 1949 yttrat sig över frågan
om revision av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Det grundläggande spörsmålet gällde därvid, huruvida en reviderad
konvention skulle innehålla bestämmelser om avveckling av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, som bedreves med vinstsyfte, eller om
den skulle åsyfta endast en viss reglering av sådana byråers verksamhet.
Enligt styrelsens mening borde utan tvekan det första alternativet förordas
från svensk sida. Denna ståndpunkt överensstämde med tidigare svenska
ställningstaganden i nämnda fråga, och den hade intagits vid det föreliggande
tillfället jämväl av svenska regeringen i svar till arbetsbyrån.

Ett antal länder inom arbetsorganisationen hade emellertid för sin del
föredragit det andra av de två alternativen. I den konvention, som nu hade
antagits av arbetskonferensen, hade frågan lösts på så sätt, att bägge alternativen
hade ställts fram och det överlämnades åt medlemsstaterna att vid

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188-

ratifikation av konventionen bestämma sig för antingen det ena eller det
andra av dessa alternativ.

Man hade härvid utgått från att vartdera alternativet, hur frågan än bedömdes,
dock åsyftade en förbättrad ordning på detta område, jämfört med
vad som nu gäller, och att en konvention av detta slag borde kunna få en
allmännare anslutning än en, som vore uppbyggd enbart på ettdera av de
två alternativen. Detta betraktelsesätt kunde godtagas även från svensk
synpunkt.

Konventionens särskilda bestämmelser syntes icke föranleda någon erinran.
Det förtjänade påpekas, att avvecklingsalternativets inledande bestämmelse
med beaktande av ett från Sverige antytt önskemål hade försetts
med ett förtydligande tillägg, enligt vilket avvecklingsperiodens längd skulle
kunna bestämmas olika för byråer med olika klientel.

Under hänvisning till det anförda föreslår socialstyrelsen, att konventionen
angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer ratificeras med anmälan,
att Sverige följer det alternativ, vilket innebär en avveckling av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, som bedrivas med vinstsyfte.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller bl. a., att kravet på att offentlig arbetsförmedling
skall hava inrättats före avskaffandet av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte för Sveriges del saknade aktualitet.
Bortsett härifrån hade den uppmjukning av 1933 års konvention, som föreskrifterna
innebure, redan i begränsad omfattning kommit till uttryck i
svensk lagstiftning därigenom, att den tidrymd av tio år, under vilken i enlighet
med bestämmelserna i 1933 års konvention tillstånd till arbetsförmedling
i förvärvssyfte kunnat förnyas, genom en lagändring den 10 december
1948 förlängts med ytterligare fem år.

I fråga om den avgiftskrävande förmedlingsverksamheten »över gränserna»
yttrar styrelsen, att då sådana överenskommelser som avsåges i 1933
års konvention i stor utsträckning saknades, förutsättningarna för internationell
arbetsförmedling enligt konventionens innebörd i praktiken icke varit
för handen. De svårigheter, som sålunda uppstått, hade i huvudsak kommit
att beröra musiker, sceniska artister och liknande yrkesutövare. Även
i detta avseende hade den lättnad i bestämmelserna, som 1949 års konvention
erbjöde, i viss mån redan införlivats med gällande svensk rätt. Genom
lagändringar 1940 och 1942 hade förutsättningar för en förmedlingsverksamhet
»över gränserna» beträffande musiker, sceniska artister och liknande
yrkesutövare öppnats, även om överenskommelse med främmande
stat om dylik internationell förmedling saknats.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner anledning saknas att för Sveriges vidkommande
frånträda den väg som beträtts genom gällande svensk lagstiftning.
Med hänsyn till det stora intresset av en verklig internationell reglering
av den avgiftskrävande arbetsförmedlingen anser sig styrelsen emellertid
böra tillstyrka, att 1949 års konvention av Sverige ratificeras med anmälan
i ratifikationshandlingen, att Sverige antager de i del II av konventionen
intagna bestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Landsorganisationen erinrar, att konventionen upptoge en principiell ny»
het i fråga om konventionslagstiftningens utformning, i det att den lämnade
medlemsstaterna valfrihet mellan tvenne alternativ, det ena avseende successivt
avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte,
det andra endast reglering av dylika byråers verksamhet. Landsorganisationen
ställde sig betänksam till ett dylikt system, som betingats av
påstådda svårigheter för vissa länders vidkommande att ratificera en konvention
med den avgiftskrävande arbetsförmedlingens avveckling såsom
enda alternativ. Något ratifikationshinder för vår del utgjorde systemet dock
icke. Sådant hinder syntes ej heller föreligga i den materiella regleringen av
awecklingsalternativet.

Svenska arbetsgivareföreningen finner icke något hinder föreligga för Sverige
att tillträda konventionen.

Tjänstemännens centralorganisation förordar, att Sverige ratificerar den
reviderade konventionen och i sin anmälan angiver, att Sverige antager de i
del II av konventionen intagna bestämmelserna.

Delegationen tillstyrker, att förevarande reviderade konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer ratificeras av Sverige samt att i
ratifikationshandlingen angives, att Sverige antager de i del II av konventionen
intagna bestämmelserna angående successivt avskaffande av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte samt reglering av övriga
arbetsförmedlingsbyråers verksamhet. Härigenom undanröjdes de svårigheter,
som förelegat för en strikt tillämpning av den ursprungliga konventionen
inom svensk lagstiftning.

Departementschefen.

Sverige är ett av de länder, som ratificerat 1933 års konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Enligt denna skulle sådana byråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom en i konventionen bestämd tidrymd
från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat, medan
den nu antagna reviderade konventionen lämnar medlemsstat som ratificerar
konventionen tillfälle att välja mellan att antingen antaga de i del II av
konventionen intagna bestämmelserna angående ett successivt avskaffande
av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte samt reglering
av övriga arbetsförmedlingsbyråers verksamhet eller att antaga bestämmelsen
i konventionens del III angående en reglering av den verksamhet, som
bedrives av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, däri inbegripna byråer
med vinstsyfte.

Den reviderade konventionen innehåller på sätt arbetsmarknadsstyrelsen
anfört vissa lättnader i förhållande till den tidigare gällande konventionen,
vilka lättnader i viss mån redan införlivats med svensk rätt. Någon tvekan
synes mig därför icke kunna råda därom, att Sverige bör ratificera den
reviderade konventionen, varigenom den tidigare ratificerade konventionen i
ämnet automatiskt uppsäges. Då Sverige redan i och med ratificeringen av
1933 års konvention givit uttryck åt sin principiella önskan om ett successivt

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, synes
i ratifikationshandlingen böra anmälas, att Sverige antager de i del II
av den reviderade konventionen intagna bestämmelserna.

Konvention (nr 97) och rekommendation (nr 86) angående migrerande

arbetare.

Ä den internationella arbetsorganisationens konferens år 1939 antogos
dels förslag till konvention (nr 66) angående migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor, dels förslag till rekommendation
(nr 61) i samma ämne, dels ock förslag till rekommendation (nr 62) angående
samarbete mellan staterna beträffande migrerande arbetares rekrytering,
arbetsförmedling och arbetsvillkor. Texterna till nämnda konventionsoch
rekommendationsförslag finnas såsom bilagor (G—I) fogade vid proposition
nr 19 till 1940 års riksdag.

På förslag av Internationella arbetsorganisationens ständiga migrationskommission
beslöt arbetsbyråns styrelse vid sammanträde i Montreal i oktober
1946 att konsultera medlemsstaternas regeringar angående önskvärdheten
av en revision av ifrågavarande konvention och rekommendationer samt
vilka punkter, som borde underkastas revision. I anledning härav avgav
svenska regeringen efter hörande av delegationen yttrande till Internationella
arbetsbyrån den 31 maj 1947. De inkomna svaren granskades vid migrationskommissionens
andra sammanträde i februari—mars 1948. Kommissionen
föreslog därefter, att konventionen skulle revideras i dess helhet samt att de
två rekommendationerna skulle ersättas med en reviderad rekommendation,
vid vilken skulle fogas ett bilateralt normalavtal.

Arbetsbyråns styrelse hade redan dessförinnan fattat ett principbeslut om
upptagande av revisionsfrågan på dagordningen för Internationella arbetskonferensens
trettioandra sammanträde (Geneve, juni 1949) samt uppdrog åt
arbetsbyrån att tillställa medlemsstaternas regeringar förslag till reviderade
konventions- och rekommendationstexter för yttrande. Vid fullgörande av
detta uppdrag hade arbetsbyrån ur den hittills gällande konventionen nr 66
utbrutit de bestämmelser, som röra migrerande arbetares personliga effekter
och redskap, samt gjort dessa bestämmelser till föremål för en särskild
konvention men i övrigt följt migrationskommissionens nyss berörda förslag
till revision av konventionen nr 66 och de båda rekommendationerna.

De av arbetsbyrån utarbetade texterna hänskötos av konferensen till ett
särskilt utskott tillsammans med texten till ett av Förenta staternas regeringsdelegation
framlagt konventionsförslag. Till grund för diskussionerna
om den föreslagna konventionen lade utskottet sistnämnda text, vilken innehöll
arbetsbyråns text i form av en konvention med tre bilagor, medan utskottet
vid diskussionerna om den föreslagna rekommendationen och normalavtalet
utgick från arbetsbyråns text.

Konventionen (Bil. F) äger tillämpning på envar som utvandrar

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

från ett land till ett annat i syfte att erhålla arbete för annans räkning och
som i vederbörlig ordning godtagits såsom sådan (»migrerande arbetare»).
Bilaga I till konventionen behandlar rekrytering av samt arbetsförmedling
och arbetsvillkor för migrerande arbetare, vilka rekryterats i annan ordning
än genom statskontrollerad gruppmigration. Bilaga II avser samma
problem med avseende å statskontrollerad gruppmigration. Införsel av migrerande
arbetares personliga effekter, verktyg och redskap behandlas i bilaga
III, vilken innehåller bestämmelser om tullfrihet för migranternas personliga
effekter samt bärbara handverktyg och redskap vid ankomsten till immigrationslandet.

En viktig bestämmelse i den reviderade konventionen är att varje medlem
av arbetsorganisationen förbinder sig att tillhandahålla annan medlem, ävensom
Internationella arbetsbyrån upplysningar angående sin politik och lagstiftning
i avseende å emigration och immigration, angående särskilda bestämmelser
i fråga om migrerande arbetares in- och utvandring samt deras
arbets- och levnadsvillkor samt angående de avtal i dessa ämnen som må
hava träffats av vederbörande medlemsstat.

Tillförlitliga och objektiva upplysningar äro av väsentlig betydelse för
migranten, om han skall kunna fatta ett välgrundat beslut rörande sin utflyttning
och undvika en planlös avresa, som ofta kan leda till besvikelser
och svårigheter. Konventionen föreskriver därför, att medlem skall inrätta
ett organ för kostnadsfritt bistånd åt migrerande arbetare med särskild
uppgift att tillhandahålla vederhäftig upplysning.

Medlem skall även förbinda sig att vidtaga alla erforderliga åtgärder till
förhindrande av vilseledande propaganda samt tillse att migrerande arbetare
åtnjuta erforderlig läkartillsyn och goda hygieniska förhållanden från
tidpunkten för avresan till ankomsten till destinationslandet. Lämpliga åtgärder
skola vidtagas för att underlätta migranternas avresa, resa och mottagande.

I den nya konventionen äro bestämmelserna om lika behandling av särskild
vikt. Konventionen ålägger immigrationslandet att behandla migranter
icke mindre förmånligt än egna medborgare i avseende å arbetsvillkor,
medlemskap i fackliga organisationer, rätt att åtnjuta i kollektivavtal fastställda
förmåner samt bostadsförhållanden, i den mån dessa ämnen regleras
genom lagstiftning eller äro underkastade administrativa myndigheters
avgörande. Konventionen föreskriver även lika behandling i fråga om social
trygghet (med följande inskränkningar, nämligen att lämpliga anordningar
må vidtagas beträffande bevarande av rättigheter, vilka redan blivit förvärvade
eller äro under förvärvande samt att immigrationslandets nationella
lagstiftning må meddela särskilda bestämmelser beträffande ekonomiska förmåner
eller delar därav, vilka helt bestridas med allmänna medel, samt beträffande
bidrag till personer, vilka icke uppfylla föreskrivna avgiftsvillkor
för att kunna tillerkännas författningsenslig pension), skatter och avgifter,
vilka hänföra sig till arbetet samt rättsligt förfarande i samband med frågor
behandlade i konventionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

En annan bestämmelse i konventionen berör migrerande arbetare, som erhållit
tillstånd att stadigvarande vistas i immigrationslandet och som till
följd av sjukdom eller skada är oförmögen att utöva sitt yrke. Sådan arbetare
må icke mot sin vilja återsändas till ursprungs- eller emigrationslandet. Då
arbetaren vid ankomsten till immigrationslandet mottages för stadigvarande
vistelse där, må emellertid vederbörande myndighet i detta land bestämma,
att förbudet mot återsändande skall träda i kraft först efter en skälig tidrymd,
vilken icke i något fall må överstiga fem år efter arbetarens mottagande.

I 1939 års konvention saknades bestämmelser angående möjlighet för en
utländsk arbetare att överföra medel till emigrationslandet. Enligt den nu
reviderade konventionen förbinder sig medlemsstat att, med förbehåll för i
nationell lagstiftning stadgade begränsningar, medgiva överförande av migrerande
arbetares inkomster och besparingar.

I konventionen stadgas vidare, att där antalet migrerande arbetare är tillräckligt
stort, emigrations- och immigrationsländerna skola, närhelst så befinnes
påkallat, träffa avtal om reglering av konventionsbestämmelsernas
tillämpning.

Bilagorna I och II, vilka behandla frågor rörande rekrytering, införande
och arbetsförmedling, innehålla ett flertal villkor, som bestämma bedrivandet
av sådan verksamhet. Däri stadgas, att endast offentliga nationella eller
internationella organ skola äga rätt att utan särskilda formaliteter bedriva dylik
verksamhet. I den utsträckning nationell lagstiftning eller bilateralt avtal
så medgiver, må sådan verksamhet emellertid utövas av arbetsgivare eller
enskild byrå under offentlig övervakning och med vederbörligt tillstånd.

För arbetaren är det av särskild vikt, att han vid tidpunkten för rekryteringen
eller senast vid ankomsten till immigrationslandet erhåller tillförlitlig
kännedom om de arbetsvillkor, som komma att gälla för honom. I detta
syfte innehålla bilagorna olika stadganden. I länder, där ett system för övervakande
av anställningsavtal upprätthålles, skall ett exemplar av avtalet
med uppgift om arbetsvillkor, särskilt löneförmåner, överlämnas till den
migrerande arbetaren före avresan eller, såframt överenskommelse därom
träffas mellan vederbörande regeringar, vid ankomsten till immigrationslandet.
I det senare fallet måste arbetaren före avresan erhålla skriftliga
upplysningar angående det yrkesområde, inom vilket han anställts jämte
övriga arbetsvillkor, särskilt den honom tillförsäkrade minimilönen.

I bilagorna I och II lämnas närmare föreskrifter angående underlättande
av migranternas resa, avresa och mottagande. I sådant hänseende stadgas,
att medlemsstaterna skola vidtaga åtgärder för förenkling av administrativa
formaliteter, tillhandahållande av tolk samt bistånd under första tiden efter
inflyttningen ävensom välfärdsåtgärder under migrantens resa.

Enär regeringarna ha större ansvar och särskilda förpliktelser gentemot
immigranter, vilkas inflyttning organiserats av staten, föreskrives i bilaga II,
att regeringarna skola lämna tillstånd till försäljning och överföring av

Klingl. Maj:ts proposition nr 188.

egendom tillhörig migrerande arbetare, som medgivits inresa för stadigvarande
vistelse. Sådana arbetare skola även under första tiden efter inflyttningen
erhålla bistånd i frågor rörande deras anställningsförhållanden. Bilagan
lämnar även föreskrifter om skydd för den migrerande arbetaren,
därest han icke erhåller den anställning, för vilken han rekryterats, eller om
vederbörande myndighet finner ifrågavarande anställning olämplig. I förra
fallet skola de med återresan till ursprungslandet förenade kostnaderna icke
drabba den migrerande arbetaren, medan i det senare fallet immigrationslandets
regering har att bistå migranten att finna passande anställning. Åtgärder
måste dessutom vidtagas för migrantens uppehälle, intill dess sådan
anställning kunnat beredas honom eller han återvänt till rekryteringsområdet
eller bosatt sig å annan ort. Om migrerande arbetare är flykting eller
tvångsförflyttad och på grund av bristande arbetstillgång icke kan kvarbliva
i en erhållen anställning, måste hans uppehälle säkerställas i avbidan på
sådan anställning eller bosättning å annan ort.

En av bestämmelserna i bilaga II avser att skydda immigrationslandets
egna medborgare. Innan tillstånd till införande av migrerande arbetare meddelas,
har vederbörande myndighet i immigrationslandet nämligen att pröva,
huruvida ej ett tillräckligt antal arbetare, som kan utföra arbetet i fråga,
redan finnes tillgängligt.

Konventionen med bilagor antogs av konferensen med 113 röster mot 14,
medan 24 delegater nedlade sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för
antagandet av konventionen med därtill anslutna bilagor.

Rekommendationen angående migrerande arbetare
(Bil. G) utvecklar och kompletterar de i konventionen med därtill anslutna
bilagor angivna principerna och framlägger förslag rörande dessas praktiska
tillämpning. Av rekommendationens talrika och mycket detaljerade
bestämmelser må här endast nämnas några, som äro av särskilt intresse.

Två allmänna principer framläggas i rekommendationen. För det första
bör medlem i sin allmänna politik främja och tillvarataga alla sysselsättningsmöjligheter
och i detta syfte underlätta en internationell reglering av
arbetskraften, särskilt med avseende å dess rörlighet från länder med överskott
till sådana med brist på arbetskraft. För det andra bör medlemmen vederbörligen
beakta arbetskraftsläget i landet och i detta syfte samråda med
vederbörande arbetsgivare- och arbetareorganisationer i alla frågor av allmän
innebörd avseende migration av arbetare.

Under det att konventionen icke innehåller några bestämmelser rörande
urval av migranter, vilket utgör ett av de viktigaste momenten i rekryteringen,
framläggas i rekommendationen tre huvudprinciper i detta hänseende,
nämligen att urvalet bör verkställas på sådant sätt att migrationen i
minsta möjliga mån inskränkes, att ansvaret för urvalet skall åvila offentligt
organ eller privata, med vederbörligt tillstånd försedda och av myndighet
övervakade institutioner samt att cn representant för immigrationslandet
bör deltaga i urvalsverksamheten.

Kungl. Majrts proposition nr 188.

Då det mången gång torde vara svårt att tillämpa principen om medgivande
för migrerande arbetare att taga anställning under samma villkor som landets
egna medborgare, innehåller rekommendationen vissa bestämmelser i
syfte att begränsa inskränkningarna i migranternas sysselsättning. I rekommendationen
förordas, att sådana inskränkningar icke böra tillämpas på en
migrerande arbetare, som varit bosatt i landet under en bestämd period, i
regel icke överstigande fem år. Detta problem äger nära samband med frågan
om återsändande av migranten på grund av läget på arbetsmarknaden.
I detta hänseende förordar rekommendationen, att immigrationsländerna
böra avhålla sig från att framställa krav på en migrerande arbetares eller
hans familjemedlemmars återresa på grund av arbetarens bristande tillgångar
eller läget på arbetsmarknaden, med mindre än överenskommelse i
detta avseende träffats mellan emigrations- och immigrationslandet.

Slutligen uttryckes i rekommendationen en förhoppning, att bilaterala avtal
rörande migration må komma att avslutas på grundval av bestämmelsen
i det såsom bilaga till rekommendationen fogade normalavtalet. Detta avtal
innehåller en mängd bestämmelser, av vilka några äro tillämpliga på alla
migrerande arbetare utan åtskillnad, under det att andra endast avse migranter
för stadigvarande vistelse. Vissa av bestämmelserna åter hänföra sig
till flyktingar och tvångsförflyttade. Normalavtalet avfattades så uttömmande
som möjligt för att bereda vederbörande regeringar tillfälle att välja
de bestämmelser, som de må finna lämpligt.

Rekommendationen med bilaga antogs av konferensen med 112 röster
mot 13; 18 delegater avstodo från att rösta. Samtliga svenska ombud röstade
för antagandet av rekommendationen och bilagan.

Över förevarande konvention jämte bilagor samt rekommendationen med
det därtill anknutna normalavtalet har delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens utlänningskommission, generaltullstyrelsen,
Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.

Socialstyrelsen anmärker, att ifrågavarande internationella författningar
i huvudsak basera sig på tidigare föreliggande förslag. En del ändringar hade
gjorts på olika punkter, och vidare hade bland annat konventionens text
delats upp på en huvuddel med mera allmänna bestämmelser och tre bilagor
med särskilda föreskrifter. Konventionens huvuddel kunde, om en
medlemsstat så önskade, antagas för sig och bilagorna, någondera eller flera,
uteslutas eller också antagas vid ett senare tillfälle.

I ett tidigare till delegationen avgivet yttrande hade styrelsen funnit sig
i det hela kunna uttala, att författningstexterna i då föreliggande förslag allmänt
gjorde ett intryck av att vara utformade med en viss försiktighet,
och att de ej syntes behöva föranleda några betänkligheter från svensk synpunkt.

Det kunde påpekas, att de bestämmelser om godtagbara organ för arbetsförmedling,
som upptagits i konventionens bilaga II, artikel 3, till skillnad
från motsvarande bestämmelser i det förut framlagda förslaget icke ute -

Kungi. Maj:ts proposition nr 188.

slöte anlitande av sådana enskilda arbetsförmedlingsbyråer som bedreve
sin rörelse med vinstsyfte. Härmed förfölle en tidigare erinran, som hade
framställts från svenskt håll beträffande denna punkt i förslaget.

Liksom i sitt föregående yttrande ville socialstyrelsen betona, att styrelsen
icke numera kunde anses besitta den särskilda kompetens, som erfordrades
för ett mera ingående bedömande av de frågor, som avhandlades i
dessa internationella författningar.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner, att de ledande principerna i konventionen
och rekommendationen i väsentliga delar överensstämma med den
praxis, som från svensk sida tillämpats under senare år. Styrelsen ansåge
sig därför böra tillstyrka, att konventionen ratificerades av vårt land. Styrelsen
ville dock anföra några synpunkter på frågan vad en ratificering
kunde komma att innebära beträffande de migrerandes sociala förmåner
samt beträffande kostnader för statsverket vid överföring av utländsk arbetskraft
enligt konventionens bestämmelser.

Beträffande migranternas status efter ankomsten till det nya landet stadgades
i artikel 6, att de i princip icke skulle behandlas mindre förmånligt
än de egna medborgarna. Denna princip om lika rättigheter och skyldigheter
tillämpades huvudsakligen redan på den utländska arbetskraften i
vårt land. Dock syntes ett fullständigt iakttagande av konventionens bestämmelser
komma att förutsätta en viss utvidgning av de sociala förmånerna
till utlänningar, nämligen vid arbetslöshet och moderskap samt beträffande
folkpension, yrkesutbildning och fattigvård. Enligt Kungl. Maj :ts
förordning av den 13 juni 1947 (nr 245) angående ändring i förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor, §§ 13 och 14,
funnes sålunda vissa inskränkningar i dels rätten för utländska medborgare
att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa, dels rätten att uppbära
understöd från sådan kassa. Dessa bestämmelser torde emellertid ej i och
för sig utgöra hinder för konventionens antagande, och det förutsattes, att
tillämpningen av desamma ej komme att strida mot bestämmelserna i konventionen.
Vad anginge statlig och kommunal arbetslöshetshjälp (SFS 278:
1949) berodde det på Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall, huruvida utlänning
skulle erhålla sådan. Arbetsmarknadsstyrelsen hade i underdånig
skrivelse den 26 oktober 1949 föreslagit, att sådan arbetslöshetshjälp i princip
skulle kunna utgå till alla utlänningar i landet. Beträffande moderskap
gällde (SFS 338: 1937 och SFS 339: 1937), att moderskapspenning och mödrahjälp
icke utginge till utlänningar med mindre Konungen ingått särskild
överenskommelse med respektive land. När det gällde folkpensionen stadgades
i lagen om folkpensionering, att de olika hjälpformer, som därunder
avsåges, endast tillkoinme svenska medborgare. Vad yrkesutbildningen beträffade
mottoges visserligen utlänningar vid svenska yrkesutbildningsanstalter,
i den mån ej tillräckligt antal svenska sökande anmälde sig, och
stipendier kunde erhållas endast efter bifall av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall. Men för att konventionens principer tillfullo skulle kunna tilllämpas,
syntes vid lika kvalifikationer även migranter böra tillförsäkras

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

samma utbildningsmöjligheter som landets egna medborgare. Vidare ville
styrelsen rikta uppmärksamheten på att artikel 8 i konventionen icke helt
torde stå i samklang med Kungl. Maj :ts kungörelse av den 27 juni 1947
angående anmälan om lämnad fattigvård åt vissa utlänningar m. m. Enligt
konventionen finge icke en migrerande arbetare, som ej kunde utöva sitt
yrke till följd av sjukdom eller skada ådragen efter ankomsten, mot sin
vilja återsändas till ursprungslandet eller det territorium, varifrån han emigrerat,
vilket ovannämnda kungörelse syntes kunna medgiva.

Arbetsmarknadsstyrelsen hade vidare beaktat, att en eventuell ratificering
av konventionen från svensk sida kunde komma att utöver administrationskostnader
innebära vissa utgifter för statsverket — eventuellt också för
arbetsgivaren beroende på överenskommelse i varje särskilt fall. Detta torde
bl. a. bli fallet genom stadgandena i konventionens artikel 4 (migranters
avresa, resa och mottagande), artikel 5 jämfört med rekommendationen
§ 14 4) (hälsokontroll), Bilaga I artikel 6 samt Bilaga II artikel 7 jämfört
med rekommendationen § 5 4) och eventuellt även §§ 10 och 11 (bistånd
under första tiden efter inflyttningen), Bilaga II artikel 9 och 10 samt
rekommendationen § 18 (eventuella återresekostnader), Bilaga II artikel
11 (uppehälle i avvaktan på ev. omplacering). Konventionen syntes förutsätta,
att vid slutandet av bilaterala migrationsavtal parterna skulle överenskomma
om fördelningen av dessa kostnader liksom också (artikel 12 i
normalavtalet) om sättet för bestridande av resekostnaderna för såväl migranterna
själva som deras familjemedlemmar, kostnaderna för deras uppehälle
under resan, under sjukdom eller vistelse på sjukhus samt kostnaderna
för transporten av deras personliga tillhörigheter.

Vad beträffar inrättandet av »ett mot behovet svarande organ för kostnadsfritt
bistånd åt migrerande arbetare med särskild uppgift att tillhandahålla
vederhäftig upplysning» (artikel 2 i konventionen samt avdelning III
i rekommendationen) ville styrelsen understryka, att ett sådant organs
verksamhet komme att vara både betydelsefullt och ansvarsfullt. Genom
att vårt land icke upprätthölle något system för kontroll av anställningsavtal
— behandlat i Bilaga I, artikel 5, samt Bilaga II, artikel 6 i konventionen
— komme desto större vikt att få läggas på utförliga och vederhäftiga
informationer till de enskilda migranterna före deras avresa från rekryteringslandet.
På så vis torde man till stor del kunna förebygga de missförstånd
och besvikelser, som kunde vara förbundna med arbetskraftsomflyttningar.
Styrelsen ville i detta sammanhang nämna, att i samband med den
betydande invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige efter kriget styrelsen
inom sin utlänningsbyrå sett sig nödsakad upprätta en sådan upplysningsdetalj,
vilken därtill även fått till uppgift att kontinuerligt insamla
informationer om utländska arbetsmarknads- och sociala förhållanden
m. m. för att kunna ge realistiska och tillräckliga upplysningar åt svenskar,
som i studiesyfte eller för praktik önskade ta korttidsanställningar utomlands.
Styrelsen vore beredd att om så erfordrades utvidga denna verksamhet
för att fylla den uppgift, som avsåges i konventionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Med hänsyn till att migranter i konventionens mening samt deras familjemedlemmar
syntes komma att få en viss särställning i förhållande till andra
utlänningar, som arbetade eller vistades i vårt land, torde det bli erforderligt
att i deras legitimationshandlingar uttryckligen angiva, att de beviljats
inrese-, uppehålls- eller arbetstillstånd i egenskap av migranter. Ett sådant
angivande i passet skulle sannolikt komma att underlätta såväl de centrala
som de lokala myndigheternas handläggning av utlänningsproblemen.

Statens utlänningskommission framhåller, att berörda konvention och
rekommendation i huvudsak innehålla bestämmelser och förslag till bestämmelser,
vilkas tillämpning skulle ankomma på andra myndigheter än
utlänningskommissionen. Kommissionen hade med hänsyn därtill ansett
sig böra begränsa sin bedömning att avse de partier i ifrågavarande texter,
vilka omedelbart berörde förhållanden, som folie inom kommissionens verksamhetsområde.

Konventionen införde begreppet »tillstånd att stadigvarande vistas i immigrationslandet»
och föreskreve, att migrerande arbetare, som erhållit dylikt
tillstånd ej finge återsändas till sitt ursprungsland på grund av att han
ej kunde utöva sitt yrke till följd av sjukdom eller skada ådragen efter ankomsten.

Den svenska utlänningslagstiftningen — vars framtida gestaltning för närvarande
läge under utredning — innehölle intet institut motsvarande det i
konventionen avsedda bosättningstillståndet. Utlänningslagens bestämmelser
om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd för utlänning vore således
gällande oberoende av den längre eller kortare tid utlänningen avsåge att
stanna i Sverige. Jämlikt 25 § utlänningslagen ägde kommissionen befogenhet
att meddela förpassningsbeslut i samband med avslag å ansökan om
uppehållstillstånd. En begränsning av nämnda befogenhet på sätt i konventionens
artikel 8 åsyftades torde kräva en ändring av utlänningslagens förpassningsbestämmelser
och syntes närmast böra diskuteras i samband med
en allmän revision av utlänningslagstiftningen.

Frågan huruvida bestämmelserna i konventionens artikel 8 läte sig förena
med gällande praxis beträffande hemsändande av utlänning, som antoges
bliva i varaktigt behov av fattigvård, undandroge sig kommissionens
bedömande.

I rekommendationens punkt 18 förordades en bestämmelse, som för Sveriges
vidkommande skulle få den praktiska innebörden, att i rekommendationen
avsedda utländska arbetare vid en arbetslöshetskris blott undantagsvis
skulle vägras fortsatt uppehållstillstånd här och då endast därest
vissa i särskild överenskommelse med utlänningens hemland angivna förutsättningar
vore förhanden. Ett ställningstagande på förhand till frågan om
den utländska arbetskraftens kvarstannande i riket under en arbetslöshetskris
syntes emellertid kunna leda till en allvarlig belastning för samhället,
varför kommissionen för sin del funne övervägande skäl tala för att Sverige
i detta avseende behölle sin handlingsfrihet.

Generaltullstyrelsen, som på delegationens anmodan begränsat sitt ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

rande till att avse Bilaga III till konventionen samt artikel 26 punkt 3 av
bilagan till rekommendationen, anför följande.

Bilaga III, artikel 1.

1. Beträffande nyci personliga effekter åtnjötes tullfrihet endast i fråga
om ..^e*s gångkläder och sängkläder, som tillhörde resande och medfördes
av ägaren själv samt prövades icke överstiga hans personliga behov, dels
andra förnödenheter, tillhöriga resande i den mån de prövades icke överstiga
behovet under resan.

För gamla och brukade personliga effekter åtnjötes tullfrihet på de villkor,
som angåves i 5 § m) tulltaxeförordningen, av person, som inflyttade
från utlandet eller med bibehållet hemvist i Sverige oavbrutet eller endast
med tillfälliga avbrott vistats utomlands en tid av minst ett år. Enligt praxis
ansåges »bibehållet hemvist i Sverige» föreligga, då vederbörande hela tiden
varit mantalsskriven i riket. Annan person än som ovan nämnts åtnjöte
däremot tullfrihet för begagnade personliga effekter endast då fråga
vore om gång- och sängkläder eller andra förnödenheter, som prövades icke
överstiga behovet under resan.

2. För i konventionen avsedda bärbara handverktyg och redskap åtnjötes
tullfrihet enligt förberörda 5 § m), då dessa varor infördes av i momentet
åsyftade personer och tullanstalten prövade dem icke överstiga ägarens behov.
Infördes sådana varor av andra än nyssnämnda personer, kunde tullfrihet
medgivas enligt 5 § f) tulltaxeförordningen, därest varorna vore avsedda
att användas under tillfälligt uppehåll i riket, såvida icke tullanstalten
i införselseorten med hänsyn till varornas mängd och beskaffenhet funne
tullfrihet böra medgivas allenast under viss tid, högst ett år, och efter
nedsättande hos tullverket av belopp, motsvarande belöpande tull, eller ställande
av säkerhet därför.

Bilaga III, artikel 2.

Utöver den tullfrihet, som ovan angivits, må till Sverige återvändande
migrerande arbetare och medlemmar av deras familjer under de villkor,
som avsåges i 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjuta tullfrihet för inom landet
alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska varor,
när de efter utförsel återinfördes i oförändrat skick. Nämnda tullfrihetsförmåner
gällde, oavsett om vederbörande vid återkomsten till Sverige fortfarande
vore svensk medborgare eller icke.

Artikel 2 6, punkt 3 av bilagan till rekommendationen.

Då de härunder åsyftade tullfrihetsförmånerna överensstämde med dem,
som avsåges i bilaga III, artikel 2 -— dock med den avvikelsen, att i föreliggande
punkt 3 icke såsom villkor angivits, att vederbörande vid återkomsten
till sitt ursprungsland fortfarande skulle vara medborgare i detta land —
hänvisades till vad som anförts i närmast föregående stycke.

De tullfrihetsförmåner för bärbara handverktyg och redskap, som åsyftades
i konventionen och rekommendationen, torde bliva tillgodosedda genom
ovannämnda bestämmelser i tulltaxeförordningen.

Beträffande personliga effekter torde, såsom av det ovan anförda framginge,
konventionens och rekommendationens bestämmelser i huvudsak
täckas av de svenska tullfrihetsbestämmelserna. För åvägabringande av en
fullständig överensstämmelse i detta hänseende erfordrades införande i
lagstiftningen av en särskild bestämmelse om tullfrihet i omhandlade fall.
Detta syntes styrelsen lämpligen kunna ske genom tillfogande av ett nytt
moment under 5 § sagda förordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Landsorganisationen i Sverige erinrar därom, att organisationen i sitt
yttrande år 1947 över Internationella arbetsbyråns skrivelse rörande revision
av 1939 års konvention och därtill anslutande rekommendationer framhållit,
att konventionen icke ratificerats av Sverige och att vårt land ej heller
vidtagit några åtgärder i anledning av rekommendationerna. Anledningen
därtill antoges ha varit, att regleringen närmast varit avsedd för
massomflyttningar av människor till för dem främmande omgivningar och
förhållanden, medan •— efter den transoceana emigrationens upphörande
— migrationen för Sveriges del haft en relativt blygsam omfattning och väsentligen
varit begränsad till de nordiska länderna. Dessa skäl mot ratificering
hade år 1940 större giltighet än numera. Migrationsproblemet hade även
för Sveriges del fått större praktisk aktualitet än det haft före det andra
världskriget. Det hade därför enligt landsorganisationens mening funnits
anledning att taga vår inställning till den ifrågavarande internationella regleringen
under förnyat övervägande och att medverka till den revision som
ifrågasatts av den permanenta migrationskommittén. Dessa uttalanden ägde
fortfarande giltighet.

I yttrande år 1948 över arbetsbyråns förslag till reviderad konvention,
rekommendationer och normalfördrag hade landsorganisationen förklarat
sig i huvudsak intet ha att erinra mot förslagen.

Beträffande den nu ifrågavarande konventionen av år 1949 kunde landsorganisationen
icke finna, att något hinder för svensk ratifikation förelåge
och tillstyrkte därför, att riksdagen förelädes förslag om ratificering.

Vid en eventuell svensk lagstiftning i ämnet borde tillses att den synnerligen
obilliga bestämmelse i artikel 8 uteslötes eller modifierades, enligt vilken
vederbörande nationella myndighet, även då immigrerande arbetare
mottagits för stadigvarande vistelse, kunde besluta om en karenstid av ända
upp till fem år, inom vilken arbetaren och hans familjemedlemmar,
kunde återsändas till emigrationslandet för det fall han blivit arbetsoförmögen
till följd av sjukdom eller skada, som han ådragit sig efter immigrationen.

Svenska arbetsgivareföreningen finner något hinder icke föreligga för att
Sverige tillträder konventionen.

För egen del anför delegationen följande.

Enligt bestämmelserna i artikel 6 av konventionen skulle immigranter
efter ankomsten till immigrationslandet behandlas icke mindre förmånligt
än landets egna medborgare bl. a. i avseende å social trygghet. Svensk sociallagstiftning
vore emellertid byggd på en princip, som ej överensstämde med
konventionen på denna punkt, i det att ett flertal sociala trygghetsförmåner
uttryckligen förbehållits svenska medborgare, i den mån ömsesidighetsavtal
med andra länder icke funnes. I ett fall, nämligen då det gällde folkpensionen,
stadgades i lagen om folkpensionering, att de olika hjälpformer,
som där avsåges, endast tillkomme svenska medborgare, dock att Konungen
ägde träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om tillämpning
av lagen å dess här i riket bosatta medborgare. Med stöd av bl. a. nämnda

Kungi. Maj.ts proposition nr 188.

bestämmelse hade Kungl. Maj :t den 18 november 1949 utfärdat kungörelse
om tillämpning av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
den 27 augusti 1949 sluten konvention om ömsesidigt utgivande av ålderspensioner.

I artikel 6 b) ii) medgåves den inskränkningen i principen om lika behandling,
då det gällde sociala trygghetsförmåner, att immigrationslandets
nationella lagstiftning kunde meddela särskilda bestämmelser beträffande
ekonomiska förmåner eller delar därav, vilka helt bestredes av allmänna
medel, samt beträffande bidrag till personer, vilka icke uppfyllde föreskrivna
avgiftsvillkor för att kunna tillerkännas författningsenlig pension.
Det förtjänade framhållas, att konventionstexten på denna punkt ej syntes
vara helt klar, i det att de inskränkningar i principen om lika behandling,
som kunde medgivas enligt detta stadgande, icke närmare definierats.
Emellertid lära i stort sett mot de i artikeln avsedda sociala trygghetsförmånerna
svarande förmåner — med undantag av folkpension —- hava av
Kungl. Maj :t medgivits, i de fall då statskontrollerad gruppimmigration förekommit
till vårt land.

För att uppnå full överensstämmelse mellan konventionen och svensk
lagstiftning och därmed möjligheter till ratifikation, syntes vissa författningsändringar
vara erforderliga, på sätt närmare framginge av arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande till delegationen. Därvidlag torde även böra
uppmärksammas vad landsorganisationen i sitt ovan återgivna yttrande
anfört med avseende å artikel 8 i konventionen.

Enligt artikel 14 mom. 1 kunde medlem, som ratificerade konventionen,
genom en vid ratifikationshandlingen fogad förklaring från ratifikationen
utesluta en eller samtliga av konventionens tre bilagor. I mom. 2 samma
artikel stadgades vidare, att med i sådan förklaring givna förbehåll bestämmelserna
i konventionens bilagor skulle äga samma giltighet som bestämmelserna
i konventionen.

Vad först beträffade själva konventionen, ansåge delegationen, att denna
borde ratificeras av Sverige, sedan härför erforderliga författningsändringar
genomförts. Delegationen hade därvid med avseende å den definition av uttrycket
»migrerande arbetare», som lämnades i konventionens artikel 11,
förutsatt, att som sådan skulle anses envar som utvandrade från ett land
till ett annat i syfte att erhålla arbete för annans räkning och såsom arbetssökande
inkommit i immigrationslandet med vederbörande myndighets
tillstånd.

Bilaga I till konventionen innehölle föreskrifter avseende rekrytering av
samt arbetsförmedling och arbetsvillkor för migrerande arbetare, vilka rekryterats
i annan ordning än genom statskontrollerad gruppmigration. Bilaga
II behandlade samma problem i avseende å migrerande arbetare, vilka
rekryterats genom statskontrollerad gruppmigration, medan bilaga III innehölle
bestämmelse om införsel av migrerande arbetares personliga effekter
verktyg och redskap. De föreskrifter för skydd åt migrerande arbetare
som åsyftades i bilagorna I och II, vore i huvudsak iakttagna i Sverige ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

nom den praxis som utvecklats under de senaste åren, och delegationen
funne därför, att den föreslagna ratifikationen borde utsträckas till att omfatta
även dessa båda bilagor.

Beträffande bilaga III syntes även denna kunna inbegripas under ratifikationen,
sedan den av generaltullstyrelsen i dess yttrande angivna ändringen
i tulltaxeförordningen genomförts.

Delegationen finner slutligen, att den till ifrågavarande konvention anknutna
rekommendationens bestämmelser böra, i den mån så befinnes
lämpligt och önskvärt, beaktas vid den fortsatta utvecklingen av svensk
lagstiftning och praxis på förevarande område. Vad beträffade det som
bilaga till rekommendationen anslutna »normalavtalet» innehölle detta detaljerade
bestämmelser till ledning för medlemsstaterna vid avslutandet av
överenskommelser rörande ut- och invandring och förutsatte icke något
formellt ställningstagande från statsmakternas sida i detta sammanhang.

Delegationens utlåtande dikterades av tre ledamöter. Ordföranden var av
skiljaktig mening och yttrade, att frågan om konventionens ratificering borde
prövas först sedan full klarhet vunnits rörande de kostnader för statsverket,
som skulle föranledas av att samtliga immigranter skulle tillerkännas
de sociala trygghetsförmåner, som tillkomme svenska medborgare. Däremot
funne han det rimligt och naturligt, att omedelbara åtgärder vidtoges
för att konventionens bestämmelser vunne tillämpning vid av statsmakterna
kontrollerad gruppimmigration. En bestående sådan kategoriklyvning,
för vilken starka sakskäl kunde anföras, syntes emellertid icke vara förenlig
med konventionstextens avfattning.

Departementschefen.

Ifrågavarande internationella konvention och rekommendation avse personer,
som utvandra från ett land till ett annat för att i det nya landet skaffa
sig arbete (s. k. migrerande arbetare). Föreskrifterna syfta till att utplåna
skillnaden mellan den inhemska och den utländska arbetskraften genom att
göra de migrerande arbetarna delaktiga av samma förmåner som dem vilka
komma landets egna medborgare till godo.

Konventionens antagande medför sålunda förpliktelse för vederbörande
land att •—• i den mån förhållandena äro reglerade genom lagstiftning eller
underkastade administrativa myndigheters avgörande — behandla de personer,
som omfattas av konventionen, lika förmånligt som landets egna
medborgare såvitt angår arbets- och lönevillkor, medlemskap i fackliga organisationer,
bostadsförhållanden ävensom skatter och avgifter, som hänföra
sig till arbetet. Konventionen föreskriver vidare, förutom viss upplysningsverksamhet
med avseende å de migrerande arbetarna, kostnadsfri arbetsförmedling
samt nöjaktig hälsokontroll beträffande dessa. Vad konventionen
i dessa delar innehåller torde vara av beskaffenhet att utan förbehåll
kunna godtagas från svensk sida.

Enligt konventionen förbinder sig emellertid medlemsstat vidare att låta
lagstiftningen om »social trygghet» få sådan utformning att immigranterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ej bli sämre ställda än landets egna medborgare; för vissa fall lämnas dock
möjlighet öppen till särbestämmelser beträffande den utländska arbetskraften.

I fråga om utlännings rätt till sociala förmåner av olika slag intager vårt
land ej någon enhetlig ståndpunkt. I detta hänseende må framhållas att beträffande
den förmån, som ligger i rätten att erhålla billig och i vissa fall
helt kostnadsfri sjukvård och hälsovård, i stort sett ingen skillnad göres
mellan svenskarna och de utlänningar som vistas här och att, när det gäller
den obligatoriska fattigvården, utlänningarna äro i huvudsak likställda med
svenskarna. Sjukförsäkringen, försäkringen för olycksfall i arbete och arbetslöshetsförsäkringen
stå öppna även för utlänningar, vilka härjämte ha samma
tillgång som svenskarna till en del familjesociala åtgärder, t. ex. fria resor
för barn och husmödrar. Vidare utgå de allmänna barnbidragen även
för här bosatta utländska barn. I detta sammanhang må nämnas att —
såsom framgår av den till riksdagen samtidigt härmed avlåtna propositionen
nr 136 angående viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar —
här bosatta utlänningar föreslagits skola kunna erhålla mödrahjälp och
arbetslöshetshjälp under samma betingelser som de svenska medborgarna.

I andra avseenden följer vår lagstiftning den linjen, att de sociala förmånerna
äro förbehållna de svenska medborgarna, därvid dock även här bosatta
utlänningar kunna bli delaktiga av resp. förmån, därest svenskar i
utlänningens heanland få åtnjuta motsvarande förmån. Här tillämpas alltså
den s. k. reciprocitetsprincipen. Vad nu sagts gäller bl. a. folkpension,
bidrag till änkor och änklingar med barn, särskilda barnbidrag, bidragsförskott
och moderskapspenning.

Frågan om den utländska arbetskraftens ställning med avseende å sociala
förmåner är ett spörsmål, som kan ses från olika synpunkter. Utgångspunkten
bör emellertid vara att de humanitära synpunkterna beaktas i den mån
så kan ske utan åsidosättande av vårt lands egna intressen. I detta sammanhang
vill jag erinra om den utveckling mot närmare mellanfolkligt och
särskilt europeiskt samarbete på det ekonomiska och sociala området, som
Sverige funnit angeläget att stödja. Jag anser mig även böra nämna, att den
svenska regeringen från Europarådets generalsekreterare mottagit en skrivelse,
vari denne fäste uppmärksamheten på en, efter förslag av Europarådets
rådgivande församling, av ministerkommittén den 15 november 1949 antagen
resolution med uppmaning till medlemsstaterna att snarast ratificera konventionen
angående migrerande arbetare.

Utlänningarnas allmänna behandling i det hänseende varom det nu är
fråga har varit föremål för vissa förberedande undersökningar inom socialdepartementet.
Dessa undersökningar torde böra fullföljas i form av en
allmän översyn av hithörande bestämmelser, varvid bör prövas huruvida
den av ifrågavarande konvention åsyftade generella likabehandlingen bör
införas i vår lagstiftning. Det är min avsikt att vidtaga åtgärder härför.

Bilagorna I och II till konventionen synas icke påkalla några författningsändringar,
medan tillämpningen av bestämmelserna i Bilaga III synes kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

ma att kräva viss ändring i tulltaxeförordningen. Vad i dessa bilagor föreskrives
med avseende å rekrytering av samt arbetsförmedling och arbetsvillkor
för migrerande arbetare ävensom införande av sådana arbetares personliga
effekter m. m. torde icke böra föranleda erinran från svensk sida.

Med hänsyn till det anförda finner jag att — ehuru det varit önskvärt
om Sverige redan i dagens läge kunnat ge sitt stöd åt de internationella
strävandena på detta område — med ratifikation från Sveriges sida av ifrågavarande
konvention t. v. bör anstå.

Konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten.

Förevarande konvention (Bil. H) ansluter sig till den vid 1948 års arbetskonferens
antagna konventionen (nr 87) angående föreningsfrihet och
skydd för organisationsrätten. Sistnämnda konvention, som förelädes riksdagen
genom proposition nr 162 till 1949 års riksdag, har sedermera, i enlighet
med föredragande departementschefens tillstyrkan och då riksdagen
ej haft något att erinra däremot, ratificerats för Sveriges del. Såsom i nyssnämnda
proposition antytts, avser den sålunda ratificerade konventionen
främst att skapa en laglig grund för det organisationsväsende som anses vara
en nödvändig förutsättning för att höja arbetarnas levnadsstandard och
garantera att från statens sida några hinder icke läggas för den fria organisationsrätten.
Den nu förevarande konventionen åsyftar däremot att närmare
reglera organisationsrätten i förhållandet mellan arbetsgivare, å ena,
samt arbetstagare, å andra sidan, samt att i anslutning därtill fastslå principen
om förhandlingsrätt.

Konventionen lämnar arbetarna garantier för utövandet av föreningsrätten
genom att skydda dem mot sådana åtgärder med avseende å deras anställningsförhållanden
som äro av organisationsfientlig art och särskilt mot
åtgärder, som ha till syfte att göra anställningen av en arbetare beroende av
det villkoret, att han icke ansluter sig till fackförening eller upphör att vara
fackligt organiserad. Skydd lämnas även mot åtgärder som syfta till att
föranleda avsked eller annat förfång för en arbetare på grund av hans medlemskap
i fackförening eller deltagande i fackföreningsverksamhet utanför
arbetstiden (eller, med arbetsgivarens medgivande, under arbetstiden).

Under överläggningarna inom vederbörande konferensutskott framlades
förslag därom, att konventionen skulle lämna garantier för arbetarnas rätt
att icke ansluta sig till fackförening, den s. k. negativa föreningsrätten, såväl
som rätten att ansluta sig till sådan förening, men utskottet föredrog att icke
särskilt omnämna rätten att icke ansluta sig till fackförening. Utskottet förklarade
i detta sammanhang uttryckligen såsom sin åsikt, att konventionen
på intet sätt finge tolkas som vare sig ett gillande av eller förbud mot
s. k. organisation sklausuler, utan att dylika frågor lämnades öppna för reglering
i enlighet med praxis inom varje särskilt land.

ij Bihang till riksdagens protokoll 1950. I samt. Nr ISS.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Konventionen lämnar vidare skydd för arbetarnas organisationer mot inblandning
från arbetsgivarnas sida. Utskottet ansåg, att samma skydd borde
lämnas arbetsgivarnas som arbetarnas organisationer. Principen om lika behandling
finnes därför intagen i konventionen, vilken i detta hänseende
föreskriver, att arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer skola åtnjuta
tillfredsställande skydd mot varje inblandning från motpartens eller dess ombuds
eller dess medlemmars sida i fråga om organisationernas bildande, verksamhet
eller förvaltning. Såsom inblandning skola anses åtgärder, avsedda
att främja bildandet av arbetarorganisationer, över vilka arbetsgivare eller
deras organisationer äga ett bestämmande inflytande, eller att stödja arbetarorganisationer
ekonomiskt eller i annan form i syfte att inordna sådana
organisationer under arbetsgivares eller arbetsgivarorganisationers kontroll.

Utskottet töreslog, att lämpliga åtgärder skulle, där så befunnes erforderligt,
vidtagas för att förmå vederbörande parter att inleda förhandlingar i
syfte att reglera anställningsvillkor genom kollektivavtal. Det framhölls
emellertid, att det skulle uppstå svårigheter för mindre utvecklade länder,
där fackföreningsrörelsen ännu befunne sig i sin linda, att omedelbart vidtaga
anordningar för kollektiva förhandlingar inom vissa områden och med
avseende å vissa grupper av arbetare. Konferensen kom därför till den slutsatsen,
att medlemsstaterna borde i konventionen åläggas att främja en successiv
utveckling av de kollektiva förhandlingarna med vederbörlig hänsyn
tagen till vederbörande länders förhållanden.

Konventionen överlämnar åt den nationella lagstiftningen att bestämma i
vad mån de stadgade garantierna skola tillämpas på krigsmakten och poliskåren.
Frågan huruvida tjänstemän i allmän tjänst skulle omfattas av konventionen
gav upphov till avsevärda meningsutbyten. Den slutligt antagna
texten föreskriver, att konventionen icke avser sådana tjänstemän men får
heller icke tagas till intäkt för en begränsning av dem tillkommande rättigheter
eller redan uppnådd ställning.

Konventionen antogs med 115 röster mot 10, medan 25 delegater nedlade
sina röster. Av de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden
för konventionens antagande, medan arbetsgivarombudet röstade mot bestämmelsernas
antagande i form av en konvention, men för en rekommendation
av samma innehåll.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har över
förevarande konvention inhämtat yttranden från socialstyrelsen, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation.

Socialstyrelsen anför bl. a.

Från svensk sida hade vid olika tillfällen gjorts gällande, att det vore
önskvärt att få en förmansklausul i en konvention i detta ämne. En sådan
klausul skulle bekräfta rätten till införande i avtal av en föreskrift, enligt
vilken arbetsledare ej skulle få vara medlem i förening, som avser tillvaratagande
av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Det hade i samband härmed framhållits, att en svensk anslutning till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

internationell reglering utan en sådan klausul skulle förutsätta ändring av
3 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt, vilken ansluter sig till en
sedan länge i vårt land utbildad och i ett flertal kollektivavtal kodifierad
rättsuppfattning.

Den av arbetsbyrån till ifrågavarande konferenssammanträde utarbetade
rapporten i ämnet anger emellertid i en kommentar till konventionens
text uttryckligen, att dess bestämmelser icke i någon mån åsyftade att begränsa
avtalsfriheten på så sätt, att det icke i kollektiva avtal skulle kunna
intagas en bestämmelse, som uteslöte arbetsledare från rätten att tillhöra
samma organisation som den honom underställda personalen. Konventionen
uppställde härvidlag endast det villkoret, att respektive staters lagstiftning
skulle tillförsäkra alla slag av löntagare rätten att organisera sig
och sluta kollektivavtal. Med denna auktoritativa och klargörande tolkning
av konventionens föreskrifter ansåges den nyss anförda svenska synpunkten
vara nöjaktigt beaktad.

Det citerade uttalandet i kommentaren föranledde emellertid en erinran
i ett annat avseende. Enligt uttalandet skulle nämligen konventionens innebörd,
ehuru detta knappast kommit till tydligt uttryck i konvcntionstexten,
vara att tillförsäkra löntagare av alla slag rätten att organisera sig
och sluta kollektivavtal rörande sina anställningsförhållanden. Enligt nuvarande
svenska rättspraxis vore emellertid en stor grupp löntagare utesluten
från möjligheten att sluta kollektivavtal, nämligen de statliga och kommunala
tjänstemän, som vore underkastade ämbetsansvar. Det vore därför
av stor betydelse, huruvida konventionen avsetts vara tillämplig på denna
tjänstemannagrupp. Konventionens ställning till denna fråga vore emellertid
något oklar. Enligt artikel 6 skulle konventionen icke avse tjänstemän
i allmän tjänst. Detta begrepp skulle väl i och för sig kunna anses inbegripa
den ifrågavarande tjänstemannagruppen, men då konventionen i
artikel 5 särskilt behandlade krigsmakten och poliskåren, syntes man vara
nödsakad att utgå ifrån, att uttrycket tjänstemän i allmän tjänst icke omfattade
hela den grupp tjänstemän, som i Sverige vore underkastade ämbetsansvar
och som ginge så långt ned på löneskalan som till lokförare,
banvakter, brevbärare m. fl. I arbetsbyråns rapport framhölles även, att
alla arbetare — såväl kroppsarbetare som »salaried employees» anställda
i offentlig tjänst — som icke hade ställningen av tjänstemän i allmän
tjänst, borde falla inom konventionens tillämplighetsområde.

Den engelska originaltexten till konventionen syntes vidare närmast antyda,
att endast statligt anställda funktionärer avsåges i artikel 6. Med hänsyn
härtill vore det icke fullt klart, om vår nuvarande lagstiftning möjliggjorde
en ratificering av konventionen. Det vore emellertid att märka, att
frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunaltjänstemän och
i samband därmed möjlighet för dessa grupper att sluta kollektivavtal vore
under utredning genom 1948 års förhandlingsrättskommitté.

Det här förda resonemanget utginge ifrån att uttrycket »bargain collcctively»,
som förekomme i konventionen och den nyss återgivna kommentaren
därtill, avsåge rätt att både förhandla kollektivt och sluta kollektivavtal.
Det skulle i så fall innebära något mera än den begränsade förhandlingsrätt
(»petitionsrätt»), som enligt gällande svensk rätt tillkomme statsoch
kommunaltjänstemän med ämbetsansvar och som endast inneburc en
rätt att framställa önskemål och erinringar samt att vid sammanträde med
vederbörande myndighet diskutera frågan, varefter myndigheten ensidigt
fattade sitt beslut. Av artikel 4 syntes framgå, att i konventionen avsåges
sådana förhandlingar, som vore inriktade på att leda till slutande av ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

kollektivavtal. Från svensk sida hade emellertid, såsom framginge av det
vid arbetsorganisationens konferens föreliggande trycket, framhållits, att
i Sverige de offentliga tjänstemännen tillerkänts en på detta sätt begränsad
förhandlingsrätt. Det av arbetsbyrån framlagda förslaget till artikel 6 syntes
ha varit avsett att taga hänsyn till att statstjänstemannen i Sverige tillerkänts
förhandlingsrätt. Emellertid hade den slutligt antagna texten till
denna artikel erhållit en annan lydelse, och samtidigt hade den särskilda bestämmelsen
rörande krigsmakten och poliskåren tillkommit, som enligt vad
nyss framhållits syntes höra föranleda till en relativt restriktiv tolkning av
begreppet tjänstemän i allmän tjänst.

Med hänsyn till det nu anförda syntes det föreligga någon tveksamhet,
huruvida den gällande svenska lagstiftningen i allo uppfyllde konventionens
föreskrifter.

Konventionens artikel 1, mom. 2 b) avsåge bland annat skydd för arbetare
mot åtgärder, som hade vidtagits »på grund av deltagande i fackföreningsverksamhet
utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under
arbetstiden». Från svensk synpunkt hade tidigare gjorts gällande, att
det knappast syntes vara behövligt att sålunda särskilt skydda arbetaren,
för den händelse att arbetsgivaren lämnat sitt samtycke till bedrivande av
den åsyftade verksamheten under arbetstiden. Denna erinran syntes dock
ej vara av den vikt att den förhindrade en svensk ratifikation av konventionen.

Konventionens bestämmelser i övrigt syntes ej giva anledning till erinran
från svensk sida.

Under åberopande av det anförda tillstyrker socialstyrelsen, under förutsättning
att hinder icke kunde anses mota med hänsyn till vad som yttrats
rörande de stats- och kommunalanställda tjänstemännen med ämbetsansvar,
ratifikation av konventionen angående tillämpningen av principerna
för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten.

Landsorganisationen anmärker, att det skydd för den positiva föreningsrätten
och för förhandlingsrätten, som konventionen beredde, redan funnes
genomfört i den svenska lagstiftningen. De inskränkningar i förhållande
till denna, som konventionen i vissa avseenden innebure — genom kravet
på arbetsgivarens medgivande till fullgörande av fackliga funktioner under
arbetstiden, genom undantaget för offentliga tjänstemän och genom förbehållet
beträffande krigsmakten och polisväsendet — vore tydligen icke av
beskaffenhet att utgöra ratifikationshinder.

Genom ett uttalande i arbetsbyråns rapport till konferensen angående
konventionsförslaget torde det vara klarlagt att den svenska lagens arbetsledareklausul
icke heller utgjorde något hinder för svensk ratificering.

Svenska arbetsgivareföreningen har kommit till den uppfattningen, att
konventionen icke på någon punkt strede mot gällande svensk lagstiftning.
Föreningen hade således intet att erinra mot att Sverige tillträder konventionen.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att konventionen överensstämde
med gällande svensk lagstiftning, varför TCO ville förorda en svensk
ratificering. TCO ville dock påpeka, att den i konventionens artikel 5 intagna
regeln om att i den nationella lagstiftningen skulle bestämmas i vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

mån de i konventionen lämnade garantierna skulle tillämpas på krigsmakten
och poliskåren saknade relevans för svenska förhållanden. TCO hade i
tidigare sammanhang yrkat, att en dylik regel icke skulle införas. Vad gäller
artikel 6 hade TCO den principiella uppfattningen, att en dylik bestämmelse
icke borde förefinnas i föreliggande konvention, men då gällande
svensk rättspraxis förbjöde träffande av kollektivavtal för offentliga tjänstemän
med ämbetsmannaansvar, borde denna bestämmelse icke utgöra hinder
för en svensk ratificering. Därvid borde dock observeras, att begreppet
tjänstemän i allmän tjänst i sistnämnda artikel icke utan vidare kunde tolkas
såsom avseende tjänstemän med ämbetsmannaansvar. Om emellertid
konventionen på denna punkt kunde tolkas så, att den täckte det ifrågavarande
svenska ämbetsmannabegreppet, borde denna bestämmelse icke
lägga hinder i vägen för en ratificering.

För egen del anför delegationen följande.

De garantier som konventionen avsåge att skapa vore, på sätt också framginge
av de till delegationen avgivna yttrandena, i det stora hela redan genomförda
i svensk lagstiftning. Vid bedömande av i vad mån gällande
svenska lagregler kunde tänkas lägga hinder i vägen för en ratifikation
av konventionen kunde till en början framhållas, att med hänsyn till såväl
de av socialstyrelsen och landsorganisationen anmärkta uttalandena i förarbetena
till konventionen som den utformning artikel 1 erhållit det torde
vara klart att den s. k. arbetsledareklausulen i 3 § lagen om förenings- och
förhandlingsrätt vore förenlig med konventionens innehåll.

Ej heller i övrigt torde, utom i ett hänseende, tvekan kunna råda därom,
att den svenska lagstiftningen överensstämde med konventionen. Den tveksamma
frågan vore konventionens tillämpningsområde, därvid osäkerheten
dock uteslutande hänförde sig till förhandlingsrätten. Såsom socialstyrelsen
anmärkt, ansåges i Sverige sådana statliga och kommunala tjänstemän, vilka
vore underkastade ämbetsmannaansvar, icke kunna vara parter i ett kollektivavtal,
och den förhandlingsrätt, som vore dem tillerkänd, vore i följd
därav begränsad i förhållande till den förhandlingsrätt, som tillkomme
andra arbetstagare. Då konventionens artikel 4 syntes åsyfta förhandlingar,
som vore avsedda att leda till slutande av kollektivavtal, vore det för ratifikationsfrågan
av betydelse i vad mån det i artikel 6 upptagna undantaget
från konventionens tillämpningsområde hade så vid omfattning, att det
täckte det svenska begreppet stats- och kommunaltjänstemän med ämbetsansvar.
Vid bedömande av detta spörsmål vore att märka, att den engelska
och den franska texten till konventionen — vilka ägde lika vitsord —- på
här förevarande punkt använde uttryckssätt, som sinsemellan icke torde
ba en enhetlig innebörd. Det vore vidare uppenbart, att omfånget av uttrycket
»tjänstemän i allmän tjänst» måste vara i hög grad beroende av
hur den inre förvaltningen vore organiserad i det land, varom fråga vore.
Konventionen måste fördenskull i fråga om tolkningen av artikel 6 ge ett
visst spelrum åt nationella förhållanden och synpunkter.

Med beaktande av vad sålunda anförts ville delegationen, om än med viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

tvekan, såsom sin mening uttala, att något hinder för ratifikation från
svensk sida av konventionen knappast föreligger.

Med hänsyn till konventionens betydelse tillstyrker delegationen, att ratifikation
sker.

Departementschefen.

Den här föreliggande konventionen ansluter sig till den vid 1948 års arbetskonferens
antagna konventionen angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten, vilken konvention ratificerats av Sverige. Det är enligt
min mening synnerligen önskvärt, att jämväl den nu förevarande konventionen,
som närmare reglerar organisationsrättens innebörd såvitt angår
förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden, blir ratificerad från
svensk sida. Därigenom markeras vårt intresse av att de betydelsefulla spörsmål,
som behandlas i konventionen och som i vårt land äro i allt väsentligt
reglerade i enlighet med konventionens innehåll, också på det internationella
planet bliva lösta på motsvarande sätt. Det synes mig vara av stor betydelse,
att vårt land, som i fråga om förenings- och förhandlingsrätten intager
en framskjuten ställning, genom att ratificera förevarande konvention lämnar
sitt stöd åt internationella arbetsorganisationens strävanden att främja
utvecklingen på detta område.

De yttranden, som föreligga i ärendet, utvisa, att någon tvekan yppats
huruvida konventionens tillämpningsområde är sådant, att nuvarande
svensk lagstiftning och rättspraxis i allo skänka de garantier för en fri förenings-
och förhandlingsrätt, som avses med konventionen. Vad delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i denna del anfört synes
mig emellertid giva vid handen, att något hinder för ratifikation icke
kan anses föreligga på grund därav, att för närvarande ämbets- och tjänstemän,
som äro underkastade ämbetsansvar, icke äro i lag tillerkända en förhandlingsrätt
av samma innebörd som den, vilken tillkommer andra arbetstagare.
Med beaktande jämväl av den utformning som artikel 4 i konventionen
erhållit synas mig förhållandena i vårt land på förenings- och
förhandlingsrättens område vara sådana, att konventionens bestämmelser
få anses redan vara uppfyllda.

På grund av det anförda tillstyrker jag att ifrågavarande konvention ratificeras
av Sverige.

Rekommendation (nr 87) angående yrkesvägledning.

Sedan frågan om yrkesvägledning varit föremål för en första behandling
vid 1948 års konferens, hade arbetsbyrån utarbetat ett förslag till rekommendation
i ämnet, vilket tillställdes medlemsstaternas regeringar ävensom
Unesco. Ett med ledning av de avgivna yttrandena över rekommendationsförslaget
omarbetat förslag framlades för 1949 års konferens för slutlig behandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Det utskott, till vilket frågan hänsköts, beslöt att i rekommendationen
(Bil. 1) införa en förklaring rörande dess allmänna principer. Häri fastslås
att yrkesvägledningen är grundad på individens fria och frivilliga val,
att den är en fortgående process och de grundläggande principerna för densamma
förbliva oförändrade, oavsett individens ålder, att den bör anpassas
efter varje lands speciella behov och utvecklas fortlöpande samt att dess
främsta uppgift är att bereda individen obegränsad möjlighet att utveckla
sin personlighet och finna tillfredsställelse i arbetet under fullt beaktande
av det mest effektiva utnyttjandet av de materiella arbetskraftstillgångarna.
I rekommendationen framhålles vidare, att medan offentlig yrkesvägledning
i största möjliga utsträckning bör tillhandahållas alla som äro i behov
därav, särskilda anordningar böra vidtagas för å ena sidan ungdom,
däri inbegripen skolungdom, och å andra sidan alla övriga personer, som
behöva yrkesvägledning.

Beträffande detaljerna i rekommendationen torde få hänvisas till rekommendationstexten.

Rekommendationen antogs med 145 röster mot 0; fem delegater nedlade
sina röster. Samtliga svenska ombud röstade för rekommendationens antagande.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har över
förevarande rekommendation inhämtat yttranden från socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning, Landsorganisationen
i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen yttrar, att rekommendationen väsentligen grundade sig på
ett år 1948 av Internationella arbetsbyrån framlagt förslag, beträffande vilket
styrelsen i ett till delegationen avgivet yttrande förklarat sig i det hela
icke ha någon erinran. En anslutning till denna rekommendation kunde
enligt styrelsens mening förordas.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att styrelsen i ett år 1948 till delegationen
avgivet yttrande över förslag till rekommendation i ämnet påyrkat,
att erinringar från svensk sida borde göras beträffande två punkter i den
föreslagna rekommendationen: dels att utarbetandet av förbättrade urvalsmetoder
för rekryteringen av arbetskraft till olika yrken och näringsgrenar
icke borde ankomma på de myndigheter, som handha yrkesvägledningen,
utan på respektive branschers arbetsgivare, organisationer och utbildningsanstalter
samt de forskningsinstitutioner, som dessa kunde anlita (punkt IV.
24), dels att då det gäller samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare
på yrkesvägledningens område man icke skulle enbart omnämna rådgivande
kommittéer utan även fästa uppmärksamheten på möjligheten av en organisationsform,
där arbetsmarknadens parter vore företrädda i verksamhetens
beslutande instanser, såsom fallet vore i Sverige [punkt V. A 30 (1)].
Dessa synpunkter hade icke beaktats i den antagna rekommendationen. Styrelsen
funne emellertid rekommendationen i stort sett överensstämma med
det principprogram, som läge till grund för den av styrelsen organiserade

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

yrkesvägledningen, även om detta program ännu ej i alla avseenden och i
full utsträckning kunnat förverkligas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har ur de synpunkter den har att företräda
icke något att erinra mot de allmänna riktlinjerna i rekommendationen.
Då yrkesvägledningsorganisationen som sådan folie utanför överstyrelsens
verksamhetsområde, funne överstyrelsen dock icke skäl att närmare
ingå på innehållet i de olika punkterna i rekommendationen.

Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens
centralorganisation uttala, att rekommendationen i stort sett överensstämde
med den i vårt land organiserade yrkesvägledningen.

Då, på sätt arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, rekommendationen i stort
sett överensstämmer med det principprogram, som ligger till grund för den
av styrelsen organiserade yrkesvägledningen — även om detta program ännu
ej i alla avseenden och i full utsträckning kunnat förverkligas — förordar
delegationen för sin del, att de i rekommendationen framlagda riktlinjerna,
i den mån så befinnes möjligt och lämpligt, beaktas vid den svenska
yrkesvägledningsorganisationens fortsatta utbyggande.

Departementschefen. *

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet sålunda
anfört kan jag ansluta mig. Jag har därför för avsikt att anmoda
arbetsmarknadsstyrelsen att taga ifrågavarande rekommendation under övervägande
i samband med den av styrelsen organiserade yrkesvägledningsverksamhetens
fortsatta utbyggande.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1949
vid dess trettioandra sammanträde antagna konventioner nr
94—98 och rekommendationer nr 84—87.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ralph Sterner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Bilaga A.

Konvention (nr 94) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig

myndighet är part.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående arbetsklausuler i kontrakt,
däri offentlig myndighet är part, vilken fråga utgör den sjätte punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafyrtionio
följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående arbetsklausuler
(offentliga kontrakt), 1949» [Labour Clauses (Public Contracts)
Gonvention, 1949].

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å kontrakt, som uppfylla följande
villkor, nämligen

a) att åtminstone en av parterna är offentlig myndighet;

b) att fullgörandet av kontraktet innebär

i) ianspråktagande av allmänna medel från offentlig myndighets
sida; och

ii) anlitande av arbetskraft från medkontrahentens sida;

c) att kontraktet avser

i) uppförande, ombyggnad, reparation eller rivning av offentlig anläggning; ii)

framställning, hopsättning, handhavande eller transport av material,
förråd och utrustning; eller

iii) utförande eller tillhandahållande av tjänster; samt

d) att kontraktet ingåtts av central myndighet i en till Internationella

arbetsorganisationen ansluten medlemsstat, för vilken denna konvention
är gällande.

2. Vederbörande myndighet skall föreskriva i vilken utsträckning och
under vilka betingelser konventionen skall tillämpas å kontrakt, som ingåtts
av annan myndighet än central sådan.

3. Denna konvention äger tillämpning å arbete, som utföres av underentreprenör
eller den, å vilken kontrakt överlåtits; vederbörande myndighet
skall vidtaga lämpliga åtgärder för att trygga sådan tillämpning.

4. Kontrakt, som icke innebär ianspråktagande av allmänna medel utöver
ett av vederbörande myndighet efter hörande av berörda arbetsgivar- och
arbetarorganisationer, där sådana finnas, fastställt belopp, må kunna undantagas
från tillämpningen av denna konvention.

5. Vederbörande myndighet må, efter hörande av berörda arbetsgivar- och
arbetarorganisationer, där sådana finnas, från tillämpningen av denna konvention
undantaga person i ledande ställning eller med tekniska eller veten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

skapliga uppgifter, vars anställningsförhållanden icke regleras av nationell
lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom och som i regel icke utför manuellt
arbete.

Artikel 2.

1. Kontrakt, å vilka denna konvention äger tillämpning, skola innefatta
klausuler, vilka tillförsäkra vederbörande arbetare lön (inklusive olika slags
tillägg), arbetstid och övriga arbetsvillkor, som icke äro mindre gynnsamma
än de som gälla för arbete av samma art inom vederbörande yrke eller näringsgren
i det område, där arbetet utföres,

a) enligt kollektivavtal eller annat godtaget förhandlingssystem mellan
de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som äro representativa för
en avsevärd del av arbetsgivarna respektive arbetarna inom vederbörande
yrke eller näringsgren; eller

b) enligt skiljedom; eller

c) enligt den nationella lagstiftningen.

2. Därest i föregående moment nämnda arbetsvillkor icke regleras på sätt
där angives i det område, där arbetet utföres, skola de klausuler, som intagas
i kontraktet tillförsäkra vederbörande arbetare lön (inklusive olika slags
tillägg), arbetstid och övriga arbetsvillkor, som icke äro mindre gynnsamma
än

a) de som gälla enligt kollektivavtal eller annat godtaget förhandlingssystem,
skiljedom eller nationell lagstiftning för arbete av samma art
inom vederbörande yrke eller näringsgren i närmaste, jämförbara område,
eller

b) den allmänna standard, som tillämpas av arbetsgivare tillhörande samma
yrke eller näringsgren som medkontrahenten, och som utövar sin
verksamhet under liknande förhållanden.

3. De klausuler, som skola intagas i kontraktet ävensom varje ändring
i desamma, skola formuleras av vederbörande myndighet på sätt som må
befinnas bäst förenligt med de nationella förhållandena, efter hörande av
berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas.

4. Vederbörande myndighet skall vidtaga lämpliga åtgärder, såsom publicering
av specificerade entreprenadhandlingar eller annorledes, för att anbudsgivare
skall få kännedom om klausulernas innebörd.

Artikel 3.

Därest vederbörliga föreskrifter om arbetarskydd och välfärdsåtgärder
beträffande arbetare, sysselsatta med fullgörandet av kontraktet, icke redan
äga tillämpning i enlighet med den nationella lagstiftningen, kollektivavtal
eller skiljedom, skall vederbörande myndighet vidtaga lämpliga åtgärder för
att tillförsäkra berörda arbetare rimliga och rättvisa skydds- och välfärdsförhållanden.

Artikel 4.

Lagar, förordningar och andra föreskrifter, som förläna kraft och verkan
åt bestämmelserna i denna konvention,

a) skola

i) delgivas alla berörda personer;

ii) närmare angiva de personer, som äro ansvariga för bestämmelsernas
efterlevnad; och

iii) föreskriva att anslag skola uppsättas på framträdande plats inom
berörda anläggningar och arbetsställen i syfte att upplysa arbetarna
om för dem gällande arbetsvillkor; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

b) skola, såframt icke andra åtgärder vidtagits för att garantera ett effektivt
genomförande av berörda bestämmelser, föreskriva

i) att av vederbörande arbetare utförd arbetstid och till dem utbetalade
avlöningar skola registreras på lämpligt sätt; och

ii) att ett lämpligt inspektionssystem skall upprätthållas för att trygga
bestämmelsernas effektiva efterlevnad.

Artikel 5.

1. Lämpliga påföljder, exempelvis vederbörandes avstängning från kontrakt
med offentlig myndighet, skola stadgas för underlåtenhet att iakttaga
eller tillämpa i offentliga kontrakt intagna arbetsklausuler.

2. Lämpliga åtgärder skola vidtagas, genom innehållande av kontraktsenlig
likvid eller annorledes, i syfte att sätta vederbörande arbetare i stånd
att utfå den lön, som tillkommer honom.

Artikel 6.

De årliga redogörelser, som enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skola avgivas, skola lämna detaljerade upplysningar
om de åtgärder, som vidtagits för att genomföra bestämmelserna i denna
konvention.

Artikel 7.

1. Då medlems territorium omfattar stora områden, varest, på grund av
gles befolkning eller områdets utvecklingsstadium, vederbörande myndighet
anser det ogörligt att genomföra bestämmelserna i denna konvention, må
myndigheten i fråga, efter hörande av berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, utesluta dessa områden från tillämpningen av
konventionen, antingen helt eller beträffande de särskilda företag eller sysselsättningar,
som den prövar erforderligt.

2. Medlem skall vid avgivandet av sin första årsredogörelse angående
tillämpningen av denna konvention enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga angiva de områden, i fråga om vilka medlemmen
avser att tillämpa bestämmelserna i förevarande artikel ävensom skälen
härför; ingen medlem må därefter med åberopande av bestämmelserna i denna
artikel medgiva undantag i fråga om andra områden än de sålunda angivna.

3. Medlem, som tillämpar bestämmelserna i denna artikel, skall med regelbundna
mellanrum, som icke må överstiga tre år, efter hörande av berörda
arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, ompröva möjligheterna
för en utsträckning av denna konventions tillämpning till att avse
sådana områden som undantagits enligt mom. 1.

4. Medlem, som tillämpar bestämmelserna i förevarande artikel, skall i
sina följande årliga rapporter lämna uppgift beträffande de områden, i fråga
om vilka den avstår från rätten att tillämpa undantagsbestämmelserna,
ävensom angående framsteg, som må ha gjorts med avseende å en efter hand
utsträckt tillämpning av konventionen inom sådana områden.

Artikel 8.

Tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention må temporärt upphävas
av vederbörande myndighet efter hörande av berörda arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, där sådana finnas, vid fall av force majeure eller
i händelse av ett nödtillstånd, som sätter nationens välfärd eller trygghet
i fara.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 9.

1. Denna konvention äger icke tillämpning på kontrakt, som avslutats
innan konventionen trätt i kraft för vederbörande medlemsstat.

2. Uppsägning av denna konvention skall icke inverka på tillämpningen
av dess bestämmelser å kontrakt, som avslutats under den tid, då konventionen
var i kraft.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder
sig att utan ändringar tillämpa bestämmelserna i konventionen;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att tilllämpa
konventionens bestämmelser med vissa jämkningar samt innebörden
av dessa jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen icke skall tillämpas
samt skälen härför;

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att efter
ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna skola
anses såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med densamma
identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla förbehåll,
som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)
eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna
i artikel 14 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 13.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva huruvida konventionens bestämmelser
skola tillämpas inom vederbörande område utan ändring eller med vissa
jämkningar; därest i förklaringen angives, att konventionens bestämmelser
skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla närmare
uppgifter rörande dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje
i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,
under den tidrymd, då denna konvention enligt bestämmelserna i artikel 14
kan uppsägas, tillställa Internationella arbetsbyråns generaldirektör förklaring,
* som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till ifrågavarande konventions tillämpning.

Artikel 14.

1. Medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives Internationella arbetsbyråns generaldirektör
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det
den registrerats.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

Artikel 15.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av
alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.

2. Då generaldirektören underrättar organisationens medlemmar om registreringen
av den andra ratifikationen i ordningen, som delgivits honom,
har han att fästa medlemmarnas uppmärksamhet på den dag, då konventionen
träder i kraft.

Artikel 16.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas
generalsekreterare fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 17.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för konventionens
tillämpning och taga under övervägande, huruvida anledning
föreligger att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision,
helt eller delvis.

Artikel 18.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft ipso jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 14 här ovan
stadgas;

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 19.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika
vitsord.

Bilaga B.

Rekommendation (nr 84) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri
offentlig myndighet är part.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående arbetsklausuler i kontrakt,
däri offentlig myndighet är part, vilken fråga utgör den sjätte punkten
på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation
innehållande kompletteringar till konventionen angående arbetsklausuler
(offentliga kontrakt), 1949,

antager denna den tjugonionde dagen i juni månad år nittonhundrafyrtionio
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
arbetsklausuler (offentliga kontrakt), 1949» [Labour Clauses (Public
Contracts) Recommendation, 1949].

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje
enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att
bestämma, insänder redogörelser angående de åtgärder, som vidtagits för att
genomföra desamma.

1. I sådana fall, då enskild företagare beviljas statsbidrag eller tillstånd
att driva allmännyttigt företag, böra bestämmelser, som i allt väsentligt äro
analoga med dem som förekomma i arbetsklausuler i offentliga kontrakt tilllämpas.

2. Arbetsklausuler i offentliga kontrakt böra, antingen omedelbart eller
genom hänvisning till vederbörliga bestämmelser i lagstiftning, kollektivavtal,
skiljedom eller annan godtagen överenskommelse, innehålla föreskrifter
om

a) normallönesatser och övertidsersättningar (inklusive olika slags tilllägg)
för skilda kategorier av ifrågakommande arbetare;

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

b) sättet för arbetstidens reglering med angivande av, där så finnes lämpligt,

i) antalet arbetstimmar per dag, vecka eller annan särskilt angiven
tidsperiod, för vilken normallön skall utgå;

ii) den genomsnittliga arbetstid, som må uttagas av personer, sysselsatta
i skiftarbete vid kontinuerlig drift; och

iii) — där arbetstiden beräknas såsom ett genomsnitt — den tidsperiod,
som ligger till grund för genomsnittets beräkning och det
högsta antalet arbetstimmar under en angiven tidsperiod;

c) semester och sjukledighet.

Bilaga C.

Konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående rättsskydd för lön, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
konvention, vilken skall benämnas »konvention angående rättsskydd
för lön, 1949» (Protection of Wages Convention, 1949).

Artikel 1.

I denna konvention förstås med uttrycket »lön» varje slag av ersättning
eller arbetsförtjänst — oavsett huru denna bestämmes eller beräknas —
som kan uttryckas i pengar och fastställts genom ömsesidig överenskommelse
eller nationell lagstiftning, och som skall i enlighet med skriftligt eller
muntligt anställningsavtal utbetalas av en arbetsgivare till en arbetare för
arbete eller tjänster, som utförts eller skola utföras.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning på alla personer, till vilka arbetslön
utbetalas eller skall utbetalas.

2. Vederbörande myndighet må, efter hörande av direkt berörda arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, där sådana finnas, från tillämpningen av
samtliga eller vissa bestämmelser i denna konvention undantaga arbetstagarkategorier,
vilka arbeta under sådana förhållanden och med sådana anställningsvillkor,
att nämnda bestämmelser icke rimligen böra tillämpas på dem,
och vilka icke utföra manuellt arbete eller äro anställda i husligt eller liknande
arbete.

3. Varje medlemsstat skall vid avgivandet av sin första årsredogörelse enligt
artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga angiva de arbetstagarkategorier,
vilka medlemmen i enlighet med vad ovan under mom.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

2 stadgats avser att undantaga från tillämpningen av samtliga eller vissa bestämmelser
i konventionen; ingen medlem må därefter medgiva undantag
i fråga om andra arbetstagarkategorier än de sålunda angivna.

4. Varje medlem, som i sin första årsredogörelse angivit de arbetstagarkategorier,
vilka den avser att undantaga från tillämpningen av samtliga
eller vissa bestämmelser i konventionen, skall i sina följande årsredogörelser
lämna uppgift beträffande de arbetstagarkategorier, i fråga om vilka
den avstår från rätten att tillämpa undantagsbestämmelserna i mom. 2
av denna artikel ävensom angående de framsteg som må ha gjorts med
avseende å tillämpningen av konventionen å sådana arbetstagarkategorier.

Artikel 3.

1. Lön, som skall utgå kontant, må endast utbetalas i lagligt betalningsmedel;
betalning medelst poletter, kuponger eller andra betalningsanvisningar,
avsedda att träda i stället för lagligt betalningsmedel förbjudes.

2. Vederbörande myndighet kan lämna medgivande till eller föreskrift
om utbetalning av lön genom check, postväxel, postanvisning eller postgiro
i de fall, då sådant betalningssätt är brukligt eller av särskilda omständigheter
påkallat eller föreskrivet i kollektivavtal eller skiljedom eller då i avsaknad
av dylika bestämmelser arbetaren samtycker därtill.

Artikel 4.

1. Genom nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom må medgivas
betalning av lön delvis i form av naturaförmåner inom näringsgren
eller yrke, där sådan betalningsform är bruklig eller önskvärd på grund av
ifrågavarande näringsgrens eller yrkes natur; lönebetalning i form av drycker
med hög alkoholhalt eller i form av skadliga droger må icke under några
omständigheter tillåtas.

2. I sådana fall, då betalning av lön delvis i form av naturaförmåner är
medgiven, skola lämpliga åtgärder vidtagas för att garantera att

a) sådana förmåner tjäna arbetarens och hans familjs personliga behov
och intresse; och

b) det värde, som åsättes sådana förmåner, är rättvist och rimligt.

Artikel 5.

Lön skall utbetalas direkt till vederbörande arbetare, såvida icke annat
stadgas i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom eller arbetaren
medgivit annat förfaringssätt.

Artikel 6.

Arbetsgivare äger icke i något hänseende begränsa arbetares rätt att fritt
förfoga över sin lön.

Artikel 7.

1. Därest i samband med ett företag finnas inrättade fabriksbutiker för
försäljning av varor till arbetarna eller tillhandahållas tjänster, må tvång ej
utövas å vederbörande arbetare i syfte att förmå honom att utnyttja sådana
inköpsmöjligheter eller tjänster.

2. Därest tillgång till andra inköpsställen eller tjänster icke finnes, skall
vederbörande myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att tillse att försäljningen
av varor eller tillhandahållandet av tjänster sker till skäliga
och rimliga priser eller att av arbetsgivaren inrättade fabriksbutiker och
andra anordningar icke drivas i vinstsyfte utan allenast för att tillgodose
vederbörande arbetares intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 8.

1. Löneavdrag må medgivas endast under de villkor och i den utsträckning
som föreskrivas i nationell lagstiftning eller bestämts genom kollektivavtal
eller skiljedom.

2. Arbetarna skola på sätt vederbörande myndighet finner mest lämpligt
underrättas om de villkor som gälla för dylika avdrag samt i vad mån
avdrag äro tillåtna.

Artikel 9.

Varje löneavdrag, åsyftande direkt eller indirekt ersättning av arbetare
till arbetsgivare, dennes ställföreträdare eller mellanhänder (såsom rekryteringsagenter
e. d.), för att arbetaren skall erhålla eller bibehålla anställning
skall vara förbjudet.

Artikel 10.

1. Utmätning och införsel i lön må ske endast på sätt och inom gränser,
som föreskrivas i den nationella lagstiftningen.

2. Lön skall vara skyddad mot införsel och utmätning i den utsträckning,
som befinnes erforderlig för att trygga arbetarens och hans familjs uppehälle.

Artikel 11.

1. Därest ett företag avträder sin egendom till konkurs eller inställer
sina betalningar, skola i företaget anställda arbetare behandlas såsom förmånsberättigade
fordringsägare antingen i fråga om lön som tillkommer
dem för arbete, utfört under sådan tid före konkursen eller betalningsinställelsen
som må vara bestämd i den nationella lagstiftningen, eller med
avseende å intjänt lön, i den mån denna icke överstiger visst, i den nationella
lagstiftningen angivet belopp.

2. Förmånsberättigad lönefordran skall till fullo gäldas, innan fordringsägare
utan förmånsrätt må göra gällande rätt till andel i tillgångarna.

3. Det inbördes förhållandet mellan förmånsberättigade lönefordringar
och andra prioriterade fordringar skall bestämmas i den nationella lagstiftningen.

Artikel 12.

1. Lön skall utbetalas med regelbundna mellanrum. Såvida icke på annat
tillfredsställande sätt garantier lämnats för regelbundna löneutbetalningar,
skola tidpunkterna för löneutbetalning föreskrivas i den nationella lagstiftningen
eller bestämmas genom kollektivavtal eller skiljedom.

2. Då ett anställningsavtal utlöpt, skall slutuppgörelse beträffande samtliga
innestående löneförmåner ske i enlighet med nationell lagstiftning,
kollektivavtal eller skiljedom eller, i avsaknad av tillämplig lagstiftning,
kollektivavtal eller skiljedom, inom en med hänsyn till anställningsavtalets
bestämmelser rimlig tid.

Artikel 13.

1. Löneutbetalning skall, då lön utgår kontant, äga rum endast å arbetsdagar
och på eller i närheten av arbetsplatsen, såvida icke annorlunda bestämts
i nationell lagstiftning, kollektivavtal eller skiljedom, eller andra
anstalter träffats, vilka må finnas lämpligare och bragts till vederbörande
arbetares kännedom.

2. Löneutbetalning må icke äga rum å utskänkningsställen eller andra
liknande lokaler eller -— då så finnes erforderligt till förekommande av

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

missbruk — i detalj affärer och nöjeslokaler utom såvitt gäller i sådana
företag anställda personer.

Artikel 14.

Effektiva åtgärder skola, om så finnes erforderligt, vidtagas för att garantera
att arbetarna på ett lämpligt och lättförståeligt sätt underrättas

a) före tillträdandet av anställningen och närhelst någon förändring däri
äger rum, om de lönevillkor som äro förenade med densamma; och

b) vid tidpunkten för varje löneutbetalning, om grunderna för lönens beräkning
lör löneperioden, i den mån dessa kunna bliva föremål för
ändring.

Artikel 15.

Den lagstiftning, som avser att genomföra bestämmelserna i denna konvention,
skall

a) bringas till alla berörda personers kännedom;

b) närmare angiva de personer, som äro ansvariga för bestämmelsernas
efterlevnad;

c) föreskriva lämpliga påföljder eller andra åtgärder vid överträdelse av
desamma;

d) föreskriva, där så finnes påkallat, förandet av register enligt fastställt
formulär och på godkänt sätt.

Artikel 16.

De årliga redogörelser, som enligt artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skola avgivas, skola lämna detaljerade upplysningar om
de åtgärder, som vidtagits för att genomföra bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 17.

1. Då en medlems territorium omfattar stora områden, varest, på grund
av gles befolkning eller områdets utvecklingsstadium vederbörande myndighet
anser det ogörligt att genomföra bestämmelserna i denna konvention,
må myndigheten i fråga, efter hörande av berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
där sådana finnas, utesluta dessa områden från tillämpningen
av konventionen, antingen helt eller beträffande de särskilda företag eller
sysselsättningar som den prövar erforderligt.

2. Varje medlem skall vid avgivandet av sin första årsredogörelse angående
tillämpningen av denna konvention enligt artikel 22 av Internationella
arbetsorganisationens stadga angiva de områden, i fråga om vilka medlemmen
avser att tillämpa bestämmelserna i förevarande artikel ävensom skälen
härför; ingen medlem må.därefter med åberopande av bestämmelserna
i denna artikel medgiva undantag i fråga om andra områden än de sålunda
angivna.

3. Varje medlem, som tillämpar bestämmelserna i denna artikel, skall
med regelbundna mellanrum, som icke må överstiga tre år, efter hörande
av berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer, där sådana finnas, taga
under omprövning möjligheterna för en utsträckning av denna konventions
tillämpning till att avse sådana områden som undantagits enligt
mom. 1.

4. Varje medlem, som tillämpar bestämmelserna i förevarande artikel,
skall i sina följande år sredogörelser lämna uppgift beträffande de områden,
i fråga om vilka den avstår från rätten att tillämpa undantagsbestämmelserna,
ävensom angående framsteg, som må ha gjorts med avseende å en
efter hand utsträckt tillämpning av konventionen inom sådana områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artiklar 18—27.

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 10—19 av konventionen
(nr 94) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig myndighet är
part, utom såtillvida, att då i artiklarna 12, 13 och 18 av konventionen
nr 94 hänvisas till artikel 14, detta i artiklarna 20, 21 och 26 av förevarande
konvention motsvaras av hänvisningar till artikel 22.]

Bilaga D.

Rekommendation (nr 85) angående rättsskydd för lön.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående rättsskydd för lön, vilken
fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation
innehållande kompletteringar till konventionen angående rättsskydd
för lön, 1949,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
rättsskydd för lön, 1949» (Protection of Wages Recommendation, 1949).

Konferensen förordar, att varje medlem, så snart förhållandena i varje
enskilt land det medgiva, tillämpar följande bestämmelser samt till Internationella
arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att
bestämma, insänder redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att
genomföra desamma. I. 2 3

I. Löneavdrag.

1. Alla erforderliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag
i den mån så anses nödvändigt för att trygga arbetarens och hans familjs
uppehälle.

2. 1) Avdrag å lön såsom gottgörelse för förlust eller skada, som åsamkats
arbetsgivarens produkter, egendom eller utrustning, bör medgivas allenast
därest det klart kan visas, att vederbörande arbetare är ansvarig för
förlusten eller skadan.

2) Avdragsbeloppet bör vara skäligt och icke överstiga förlustens eller
skadans verkliga värde.

3) Innan beslut om sådant avdrag fattas, bör tillfälle beredas vederbörande
arbetare att anföra skäl mot avdragets verkställande.

3. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att begränsa löneavdrag för verktyg,
material och utrustning, som tillhandahållas av arbetsgivaren, till att
avse fall, då sådana avdrag

a) utgöra en allmänt erkänd sedvänja inom ifrågavarande näringsgren
eller yrke; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 188 (Bilagor).

b) föreskrivas i kollektivavtal eller skiljedom; eller

c) annorledes äro medgivna enligt ett i den nationella lagstiftningen
angivet förfarande.

II. Tidsbestämmelser för utbetalning av lön.

4. Den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar bör bestämmas
så, att lön utbetalas

a) minst två gånger i månaden med högst sexton dagars mellanrum
i fråga om arbetare, vilkas lön beräknas för timme, dag eller vecka;
och

b) minst en gång i månaden i fråga om anställda, vilkas lön beräknas
för månad eller år.

5. 1)1 fråga om arbetare, vilkas lön beräknas enligt ackordsystem eller
efter prestation, bör den längsta tid som må förflyta mellan två löneutbetalningar
om möjligt bestämmas så, att lön utbetalas minst två gånger i månaden
med högst sexton dagars mellanrum.

2) I fråga om arbetare, anställda för att fullgöra arbete, som tager
mer än fjorton dagar i anspråk, och beträffande vilka kollektivavtal eller
skiljedom icke stadgar andra tidsintervaller för löneutbetalning, böra lämpliga
åtgärder vidtagas för att garantera

a) att betalningar göras å conto minst två gånger i månaden med
högst sexton dagars mellanrum i förhållande till den fullgjorda arbetsprestationen;
och

b) att slutavräkning äger rum inom fjorton dagar efter det arbetet
fullgjorts.

III. Lönevillkorens tillkännagivande för arbetarna.

6. De upplysningar rörande lönevillkoren, vilka skola bringas till arbetarnas
kännedom, böra där så befinnes lämpligt, innefatta uppgifter om

a) lönesatser;

b) beräkningsmetoder;

c) tidsintervaller för löneutbetalning;

d) platsen för löneutbetalning; och

e) de villkor, på vilka avdrag må göras. IV.

IV. Meddelanden om intjänt lön samt avlöningslistor.

7. ,Där så lämpligen kan ske, böra arbetarna i samband med varje löneutbetalning
erhålla följande uppgifter med avseende å vederbörande betalningsperiod,
i den mån sådana uppgifter kunna variera,

a) bruttobeloppet av intjänt lön;

b) de avdrag, som eventuellt gjorts med angivande av skälen därtill
och beloppet; samt

c) nettobeloppet av förfallen lön.

8. Arbetsgivarna skola anmodas att, där så lämpligen kan ske, föra avlöningslistor,
vilka med avseende å varje anställd arbetare innehålla de i
föregående punkt angivna uppgifterna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

V. Arbetarnas medverkan i administrationen av företagsbutiker.

9. Lämpliga åtgärder böra vidtagas för att främja anordningar i syfte att
knyta representanter för vederbörande arbetare, särskilt medlemmar av företagsnämnder
e. d., där sådana finnas, till den allmänna administrationen av
företagsbutiker m. m„ som inrättats i ett företag för försäljning av varor
eller tillhandahållande av tjänster åt företagets arbetare.

Bilaga E.

Konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer

(reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag till revision av konventionen angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, 1933, antagen av konferensen
vid dess sjuttonde sammanträde, vilken fråga inbegripes under
den tionde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention innehållande kompletteringar till konventionen angående
den offentliga arbetsförmedlingen, 1948, vari stadgas att varje medlem,
för vilken sistnämnda konvention är gällande, skall upprätthålla
eller trygga upprätthållandet av en avgiftsfri offentlig arbetsförmedling,

antager, med hänsyn till att en dylik förmedlingsverksamhet bör vara tillgänglig
för alla arbetarkategorier, denna den första dagen i juli månad år
nittonhundrafyrtionio följande konvention, vilken skall benämnas »konvention
angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (reviderad), 1949»
[Fee-Charging Employment Agencies Convention (Revised) 1949],

Del I. Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

1. I denna konvention avser uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå» a)

arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, dvs. varje person, sammanslutning,
institution, byrå eller annan organisation, vilken tjänar såsom
mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare
åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt från någondera erhålla
ekonomisk eller annan materiell fördel; donna definition avser ej
tidning eller andra publikationer, för såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen
ha till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och
arbetare;

b) arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, dvs. arbetsförmedlingsorgan,
upprättade av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra or -

54:

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

ganisationer, vilka utan att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen
av arbetsgivaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift, periodiskt
bidrag eller annan ersättning.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å arbetsförmedling för sjömän.

Artikel 2.

1. Medlem, som ratificerar denna konvention, skall i ratifikationshandlingen
angiva, huruvida den antager de i del II av förevarande konvention
intagna bestämmelserna angående successivt avskaffande av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte samt reglering av övriga
arbetsförmedlingsbyråers verksamhet eller bestämmelserna i del III
angående reglering av den verksamhet, som bedrives av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer, däri inbegripna byråer med vinstsyfte.

2. Medlem, som godtager bestämmelserna i del III av konventionen, må
sedermera underrätta generaldirektören om att den godtager bestämmelserna
i del II; från den dag, då generaldirektören registrerat sådan underrättelse,
skola bestämmelserna i del III av konventionen upphöra att tilllämpas
i fråga om nämnda medlem och bestämmelserna i del II tillämpas å
medlemmen.

Del II Successivt avskaffande av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte samt reglering av övriga arbetsförmedlingsbyråers

verksamhet.

Artikel 3.

1. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses
i mom. 1 a) av artikel 1, skola vara avskaffade inom en begränsad, av vederbörande
myndighet fastställd tid.

2. Sådana byråer skola icke avskaffas förrän offentlig arbetsförmedling
inrättats.

3. Vederbörande myndighet må föreskriva olika tid för avskaffandet av
arbetsförmedlingsbyråer, som ombesörja arbetsförmedling för olika personkategorier.

Artikel 4.

1. Under den tid, som föregår sådant avskaffande, skola avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte

a) stå under tillsyn av vederbörande myndighet; samt

b) endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en
taxa, som skall underställas vederbörande myndighet och godkännas
av denna eller som fastställts av myndigheten.

2. Sådan tillsyn skall särskilt åsyfta att förhindra allt missbruk i samband
med den verksamhet, som utövas av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte.

3. För detta ändamål har vederbörande myndighet att på lämpligt sätt
inhämta berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationers mening.

Artikel 5.

1. Avvikelser från bestämmelserna i artikel 3 mom. 1 av denna konvention
må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet med avseende å personkategorier,
vilka noggrant bestämts i den nationella lagstiftningen och
för vilka tillfredsställande arbetsförmedling icke lämpligen kan anordnas
inom den offentliga arbetsförmedlingens ram; sådana avvikelser må emel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

lertid medgivas först efter hörande av berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

2. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå, beträffande vilken avvikelse
medgivits enligt denna artikel,

a) skall stå under tillsyn av vederbörande myndighet;

b) skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter
vederbörande myndighets beprövande;

c) må endast uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en
taxa, som skall underställas vederbörande myndighet och godkännas
av denna eller som fastställts av myndigheten;

d) må endast med vederbörande myndighets medgivande samt med iakttagande
av gällande lagstiftning bereda anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare.

Artikel 6.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i
mom. 1 b) av artikel 1,

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under
tillsyn av densamma;

b) må icke uppbära ersättning överstigande taxa, som skall underställas
vederbörande myndighet och godkännas av denna eller som fastställts
av myndigheten med noggrant beaktande av havda kostnader; samt

c) må endast med vederbörande myndighets medgivande samt med iakttagande
av gällande lagstiftning bereda anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare.

Artikel 7.

Vederbörande myndighet skall vidtaga nödiga åtgärder för att förvissa
sig om att arbetsförmedlingsbyrå, som icke är avgiftskrävande, utövar sin
verksamhet utan ersättning.

Artikel 8.

Lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av tillstånd
eller medgivande, som avses i denna konvention, skall stadgas för
varje överträdelse av bestämmelserna i denna del av konventionen eller av
bestämmelser, avsedda att bringa dem i verkställighet.

Artikel 9.

De i artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga föreskrivna
ärsredogörelserna skola innehålla alla erforderliga upplysningar om avvikelser,
som medgivits enligt artikel 5, särskilt beträffande antalet arbetsförmedlingsbyråer,
med avseende å vilka avvikelser medgivits och omfattningen
av dessa byråers verksamhet, anledningen till ifrågavarande avvikelser samt
av vederbörande myndighet vidtagna åtgärder för tillsyn av nämnda byråers
verksamhet.

Del III. Reglering av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråers verksamhet.

Artikel 10.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses i
mom. 1 a) av artikel 1,

a) skola stå under tillsyn av vederbörande myndighet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

b) skola innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande
myndighets beprövande;

c) må endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en
taxa, som skall underställas vederbörande myndighet och godkännas
av denna eller som fastställts av myndigheten;

d) må endast med vederbörande myndighets medgivande samt med iakttagande
av gällande lagstiftning bereda anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare.

Artikel 11.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i
mom. 1 b) av artikel 1,

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under tillsyn
av densamma;

c) må endast med vederbörande myndighets medgivande samt med iakttagande
av gällande lagstiftning bereda anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare.

Artikel 12.

Vederbörande myndighet skall vidtaga nödiga åtgärder för att förvissa
sig om att arbetsförmedlingsbyrå, som icke är avgiftskrävande, utövar sin
verksamhet utan ersättning.

Artikel 13.

Lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av tillstånd
eller medgivande som avses i denna konvention, skall stadgas för varje överträdelse
av bestämmelserna i denna del av konventionen eller av bestämmelser,
avsedda att bringa dem i verkställighet.

Artikel li.

De i artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens stadga föreskrivna
årsredogörelserna skola innehålla alla erforderliga upplysningar angående
av vederbörande myndighet vidtagna åtgärder för tillsyn av den verksamhet,
som bedrives av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, särskilt sådana
med vinstsyfte.

Del IV. Övriga bestämmelser.

Artikel 15.

1. Då medlems territorium omfattar stora områden, varest, på grund av
gles befolkning eller områdets utvecklingsstadium, vederbörande myndighet
anser det ogörligt att genomföra bestämmelserna i denna konvention, må
myndigheten i fråga utesluta dessa områden från tillämpningen av konventionen
antingen helt eller beträffande de särskilda företag eller sysselsättningar,
som den prövar erforderligt.

2. Varje medlem skall vid avgivandet av sin första år sredogörelse angående
tillämpningen av denna konvention enligt artikel 22 av Internationella
arbetsorganisationens stadga angiva de områden, i fråga om vilka medlemmen
avser att tillämpa bestämmelserna i förevarande artikel, ävensom skälen
härför; ingen medlem må därefter med åberopande av bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor). 57

denna artikel medgiva undantag i fråga om andra områden än de sålunda
angivna.

3. Medlem, som tillämpar bestämmelserna i denna artikel, skall i sina
följande årsredogörelser lämna uppgift om de områden, i fråga om vilka
medlemmen avstår från rätten att tillämpa undantagsbestämmelserna.

Del V. Slutartiklar.

Artiklar 16—25.

[Dessa artiklar äro likalydande med artiklarna 10—19 av konventionen
(nr 9b) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig myndighet är
part, utom såtillvida, att då i artiklarna 12, 13 och 18 av konventionen nr
9b hänvisas till artikel lb, detta i artiklarna 18, 19 och 2b av förevarande
konvention motsvaras av hänvisningar till artikel 20.]

Bilaga F.

Konvention (nr 97) angående migrerande arbetare (reviderad 1949).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag till revision av konventionen angående
migrerande arbetare, 1939, antagen av konferensen vid dess
tjugufemte sammanträde, vilken fråga inbegripes under den elfte punkten
på sammanträdets dagordning,

samt ansett, att dessa förslag böra taga form av en internationell
konvention,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
konvention, som skall benämnas »konvention angående migrerande
arbetare (reviderad), 1949» [Migration for Employment Convention (Revised),
1949].

Artikel 1.

Medlem av Internationella arbetsorganisationen, för vilken denna konvention
är i kraft, förbinder sig att på begäran tillhandahålla Internationella
arbetsbyrån ävensom annan medlem upplysningar angående

a) sin politik och lagstiftning i avseende å emigration och immigration;

b) särskilda bestämmelser angående migrerande arbetares in- och utvandring
samt deras arbets- och levnadsvillkor;

c) de allmänna avtal och särskilda överenskommelser, vilka må hava
träffats av medlemmen i dessa ämnen.

Artikel 2.

Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att inrätta
eller låta inrätta ett mot behovet svarande organ för kostnadsfritt bistånd
åt migrerande arbetare med särskild uppgift att tillhandahålla vederhäftig
upplysning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 3.

1. Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att, i
den utsträckning nationell lagstiftning medgiver, vidtaga alla erforderliga
åtgärder till förhindrande av vilseledande propaganda rörande emigration
och immigration.

2. I detta syfte skall medlem, där så befinnes lämpligt, handla i samverkan
med andra i saken intresserade medlemmar.

Artikel 4.

Medlem skall inom gränserna för sin behörighet vidtaga lämpliga åtgärder
för att underlätta migrerande arbetares avresa, resa och mottagande.

Artikel 5.

Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att inom
gränserna för sin behörighet upprätthålla nöjaktig hälsokontroll med uppgift
att

a) fastställa, där så erfordras, vid tidpunkten för såväl avresa som ankomst,
att migrerande arbetare och medlemmar av hans familj, vilka
äga åtfölja honom eller återförena sig med honom, äro vid god hälsa;

b) tillse, att migrerande arbetare och medlemmar av hans familj åtnjuta
erforderlig läkartillsyn och goda hygieniska förhållanden vid avresan,
under resan och vid framkomsten till destinationslandet.

Artikel 6.

1. Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att utan
åtskillnad med hänsyn till nationalitet, ras, trosbekännelse eller kön behandla
immigranter, som lagligen vistas inom dess territorium, icke mindre
förmånligt än egna medborgare i följande avseenden:

a) i den mån förhållandena regleras genom lagstiftning eller äro underkastade
administrativa myndigheters avgörande

i) lön, innefattande familjetillägg, där sådana utgöra del av lönen, arbetstid,
övertidsarbete, semester, reglering av hemarbete, minimiålder
lör anställning, lärlingskap och annan yrkesutbildning samt kvinnors
och minderårigas användande i arbete;

ii) medlemskap i fackliga organisationer och rätt att åtnjuta i kollektivavtal
fastställda förmåner;

iii) bostadsförhållanden;

b) social trygghet (dvs. lagstiftningsåtgärder beträffande olycksfall i arbete,
havandeskap, sjukdom, invaliditet, ålderdom, dödsfall, arbetslöshet
eller familjeförsörjning samt varje annan risk, vilken enligt den
nationella lagstiftningen omfattas av ett system för social trvgghet),
dock med följande inskränkningar:

i) att lämpliga anordningar må vidtagas beträffande bevarande av rättigheter,
vilka redan blivit förvärvade eller äro under förvärvande;

ii) att immigrationslandets nationella lagstiftning må meddela särskilda
bestämmelser beträffande ekonomiska förmåner eller delar därav, vilka
helt bestridas med allmänna medel, samt beträffande bidrag till
personer, vilka icke uppfylla föreskrivna avgiftsvillkor för att kunna
tillerkännas författningsenlig pension;

c) skatter och avgifter, som hänföra sig till arbetet och som utgå i samband
med sysselsättning av anställd; samt

d) rättsligt förfarande i samband med frågor behandlade i denna konvention.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

2. I fråga om förbundsstat skola bestämmelserna i denna artikel lända
till efterrättelse, i den mån förhållandena regleras genom förbundsstatens
lagstiftning eller stå under överinseende av förbundsstatens administrativa
myndigheter. Medlem äger besluta i vilken utsträckning och på vilka
villkor dessa bestämmelser skola tillämpas på förhållanden, som regleras
genom respektive delstaters, provinsers eller kantoners lagstiftning eller
befinna sig under överinseende av dessas administrativa myndigheter. Vederbörande
medlem skall i sin årsredogörelse angående tillämpningen av
konventionen angiva i vilken utsträckning de i denna artikel åsyftade förhållandena
regleras genom förbundsstatens lagstiftning eller befinna sig
under överinseende av förbundsstatens administrativa myndigheter. Beträffande
förhållanden, som regleras genom respektive delstaters, provinsers
eller kantoners lagstiftning eller befinna sig under överinseende av dessas
administrativa myndigheter, har medlemmen att vidtaga de åtgärder, som
föreskrivas i artikel 19 mom. 7 b) av Internationella arbetsorganisationens
stadga.

Artikel 7.

1. Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att tillse,
att dess arbetsförmedling och andra organ, som handlägga migrationsärenden,
där så prövas lämpligt, samarbeta med motsvarande organ i övriga
medlemsstater.

2. Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att tillse,
att för migrerande arbetares räkning vidtagna åtgärder icke föranleda
kostnader för denne.

Artikel 8.

1. Migrerande arbetare, som erhållit tillstånd att stadigvarande vistas i
immigrationslandet och medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom
eller återförena sig med honom, må icke på grund av att arbetaren ej
kan utöva sitt yrke till följd av sjukdom eller skada ådragen efter ankomsten,
återsändas till sitt ursprungsland eller till det territorium, varifrån
de emigrerat, med mindre vederbörande så önskar eller internationellt avtal,
som medlemmen biträtt, så föreskriver.

2. Då migrerande arbetare vid ankomsten till immigrationslandet mottages
för stadigvarande vistelse där, må vederbörande myndighet i detta
land besluta, att bestämmelserna i mom. 1 av denna artikel icke skola äga
tillämpning förrän efter en skälig tidrymd, vilken icke i något fall må
överstiga fem år efter arbetarens mottagande.

Artikel 9.

Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, förbinder sig att, med
förbehåll för i nationell lagstiftning stadgade begränsningar beträffande inoch
utförsel av valuta, medgiva överförande av migrerande arbetares inkomster
och besparingar i den utsträckning, som denne önskar.

Artikel 10.

Där antalet arbetare, som utvandrar från en medlems territorium till en
annans, är tillräckligt stort, skola vederbörande myndigheter i ifrågavarande
territorier, närhelst så befinnes påkallat, träffa avtal om reglering av
frågor av gemensamt intresse, vilka uppstå i samband med tillämpningen
av denna konvention.

Artikel 11.

1. I denna konvention innebär uttrycket »migrerande arbetare» envar,
som utvandrar från ett land till ett annat i syfte att erhålla arbete för an -

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

nans räkning, och som i vederbörlig ordning mottagits såsom migrerande
arbetare.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å

a) arbetare i gränstrakter;

b) tilllällig inflyttning av utövare av fria yrken eller artister; samt

c) sjömän.

Artikel 12.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas Internationella
arbetsbyråns generaldirektör och registreras av honom.

Artikel 13.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av Internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generaldirektören.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generaldirektören.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
efter den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 14.

1. Medlem, som ratificerar denna konvention, må genom en vid ratifikationshandlingen
fogad förklaring från ratifikationen utesluta en eller samtliga
av konventionens bilagor.

2. Med i sådan förklaring givna förbehåll skola bestämmelserna i konventionens
bilagor äga samma giltighet som bestämmelserna i konventionen.

3. Medlem, som avgiver sådan förklaring, må sedermera genom ny förklaring
för generaldirektören anmäla att den godtager en eller samtliga av i
förklaringen nämnda bilagor; från den dag, då generaldirektören registrerat
sådan anmälan, skola bestämmelserna i dylika bilagor tillämpas i fråga
om nämnda medlem.

4. Med bibehållande av giltigheten av förklaring, vilken med avseende å
en bilaga avgivits enligt mom. 1 av denna artikel, må vederbörande medlem
förklara sig villig godtaga ifrågavarande bilaga med verkan av en rekommendation.

Artikel 13.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyråns generaldirektör
i enlighet med inom. 2 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga skola angiva

a) de områden, med avseende å vilka vederbörande medlem förbinder sig
att utan ändringar tillämpa de i konventionen och i en eller samtliga
av bilagorna intagna bestämmelserna;

b) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbinder sig att tilllämpa
de i konventionen och i en eller samtliga av bilagorna intagna
bestämmelserna med vissa jämkningar samt innebörden av dessa
jämkningar;

c) de områden, med avseende å vilka konventionen och en eller samtliga
av bilagorna icke skola tillämpas samt skälen härför; ävensom

d) de områden, med avseende å vilka medlemmen förbehåller sig att efter
ytterligare överväganden framdeles fatta beslut.

2. De i mom. 1 a) och b) av denna artikel omnämnda förbindelserna
skola anses såsom en integrerande del av ratifikationen och medföra med
densamma identiska verkningar.

3. Medlem må genom förnyad förklaring helt eller delvis återkalla för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

behåll, som inrymts i hans ursprungliga förklaring enligt mom. 1 b), c)
eller d) av denna artikel.

4. Medlem må, under den tidrymd, då förevarande konvention enligt bestämmelserna
i artikel 17 kan uppsägas, tillställa generaldirektören ny förklaring,
som i varje annat avseende ändrar lydelsen av tidigare avgiven förklaring
och klargör läget med hänsyn till de avsedda områdena.

Artikel 16.

1. Förklaringar, som delgivits Internationella arbetsbyrans generaldirektör
i enlighet med mom. 4 eller 5 av artikel 35 av Internationella arbetsorganisationens
stadga, skola angiva huruvida bestämmelserna i denna konvention
och i en eller samtliga av bilagorna skola tillämpas inom vederbörande
område utan ändring eller med vissa jämkningar; därest i förklaringen
angives, att bestämmelserna i konventionen och i en eller samtliga
av bilagorna skola tillämpas med vissa jämkningar, skall förklaringen innehålla
närmare uppgifter rörande dessa.

2. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må
genom senare förklaring helt eller delvis avstå från rätten att åberopa varje
i en tidigare förklaring angiven jämkning.

3. Vederbörande medlem, medlemmar eller internationella myndighet må,
under den tidrymd, då denna konvention eller en eller samtliga av bilagorna
enligt bestämmelserna i artikel 17 kunna uppsägas, tillställa Internationella
arbetsbyråns generaldirektör förklaring, som i varje annat avseende ändrar
lydelsen av tidigare avgiven förklaring och klargör läget med hänsyn till
ifrågavarande konventions tillämpning.

Artikel 17.

2. Medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter
utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av
den i "denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje följande
tioårsperiod.

3. Vid varje tidpunkt, då denna konvention enligt bestämmelserna i inom.
1 och 2 kan uppsägas, må medlem, som icke uppsäger konventionen, tillställa
generaldirektören en förklaring, genom vilken envar av konventionens
bilagor, som är i kraft för medlemmen, uppsäges.

4. Uppsägning av denna konvention eller av en eller samtliga av dess bilagor
skall icke inverka på de rättigheter, som i enlighet med däri givna bestämmelser
tillförsäkrats migrerande arbetare eller medlemmar av hans familj,
såvida han immigrerat under tid, då konventionen eller vederbörande
bilaga var i kraft med avseende å det territorium, där fråga om fortsatt giltighet
av dessa rättigheter uppkommer.

Artikel 18.

1. Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall underrätta samtliga
medlemmar av Internationella arbetsorganisationen om registreringen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor)^

alla ratifikationer, förklaringar och uppsägningar, som delgivits honom av
organisationens medlemmar.

Artikel 19.

Internationella arbetsbyråns generaldirektör skall, för registrering jämlikt
artikel 102 av Förenta Nationernas stadga, lämna Förenta Nationernas generalsekreterare
fullständiga upplysningar om varje ratifikation, förklaring
och uppsägning, som av honom registrerats i enlighet med bestämmelserna
i föregående artiklar.

Artikel 20.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall Internationella arbetsbyråns styrelse förelägga Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens en redogörelse för konventionens
tillämpning och taga under övervägande, huruvida anledning föreligger
att på konferensens dagordning uppföra frågan om dess revision, helt
eller delvis.

Artikel 21.

1. Därest konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision,
helt eller delvis, av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
försåvitt denna trätt i kraft, ipso jure medföra omedelbar uppsägning
av förevarande konvention, utan hinder av vad i artikel 17 härovan
stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 22.

1. Internationella arbetskonferensen kan vid sammanträde, på vars dagordning
frågan uppförts, med en majoritet av två tredjedelar antaga en reviderad
text till en eller flera av denna konventions bilagor.

2. Medlem, för vilken denna konvention är i kraft, skall inom ett år eller,
under särskilda omständigheter, aderton månader från avslutandet av konferensens
sammanträde, underställa sålunda reviderad text den eller de myndigheter,
till vilkas kompetensområde frågan hör, för stiftande av lag eller
vidtagande av andra åtgärder.

3. Sådan reviderad text skall i fråga om medlem, för vilken denna konvention
är i kraft, äga tillämpning från den dag, då medlemmen tillställer
Internationella arbetsbyråns generaldirektör en förklaring, att han godtager
den reviderade texten.

4. Från den dag, då den reviderade texten till bilagan antages av konferensen,
skall medlem endast äga antaga den reviderade texten.

Artikel 23.

De engelska och franska texterna till denna konvention skola äga lika vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Bilaga I.

Rekrytering av samt arbetsförmedling och arbetsvillkor för migrerande ar;
betare, vilka rekryteras i annan ordning än genom statskontrollerad

gruppmigration.

Artikel 1.

Denna bilaga skall äga tillämpning å migrerande arbetare, vilka rekryteras
i annan ordning än genom statskontrollerad gruppmigration.

Artikel 2.

I denna bilaga innebär

a) uttrycket »rekrytering»

i) anställande av en person i ett territorium hos en arbetsgivare i ett
annat territorium, eller

ii) åtagande gentemot en person i ett territorium att bereda honom anställning
i ett annat territorium,

jämte vidtagande av åtgärder i ärende, som åsyftas i punkt i) eller ii),
därunder inbegripet uppsökande och urval av emigranter samt förberedelse
för deras avresa;

b) uttrycket »införande» varje åtgärd för att trygga eller underlätta ankomsten
eller tillträdet till ett territorium av personer, vilka rekryterats
under förhållanden, som angivas i punkt a) av denna artikel;

c) uttrycket »arbetsförmedling» varje åtgärd för att trygga eller underlätta
anställningen av personer, vilka införts under förhållanden, som
angivas i punkt b) av denna artikel.

Artikel 3.

1. Medlem, för vilken denna bilaga är i kraft, och vars lagstiftning medgiver
rekrytering, införande och arbetsförmedling enligt definitionerna i artikel
2, skall reglera sådan i dess lagstiftning medgiven verksamhet i enlighet
med bestämmelserna i förevarande artikel.

2. Med förbehåll för bestämmelserna i mom. 3 nedan skall rätt att bedriva
verksamhet, innefattande rekrytering, införande och arbetsförmedling begränsas
till

a) offentlig arbetsförmedlingsbyrå eller annat offentligt organ i det territorium,
där verksamheten äger rum;

b) offentligt organ i annat territorium än det, vari verksamheten äger
rum, som enligt avtal mellan vederbörande regeringar äger bedriva sådan
verksamhet i det sist åsyftade territoriet;

c) varje organ, som upprättats med stöd av bestämmelserna i en internationell
handling.

3. I den utsträckning nationell lagstiftning eller bilateralt avtal så medgiver,
må rekrytering, införande och arbetsförmedling utföras av

a) arbetsgivaren eller den, som är i hans tjänst och handlar å hans
vägnar, under förutsättning att, där så kräves med hänsyn till den
migrerande arbetarens intressen, sådan verksamhet är underkastad
godkännande och tillsyn av vederbörande myndighet;

b) enskild byrå med av vederbörande myndighet i det territorium, där
verksamheten skall äga rum, därtill i förväg lämnat bemyndigande i
de fall och på de villkor, som bestämmas

i) i detta territoriums lagstiftning eller

ii) genom avtal mellan vederbörande myndighet i emigrationslandet

64: Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

eller organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i internationell handling,
å ena, och vederbörande myndighet i immigrationslandet, å
andra sidan.

4. Vederbörande myndighet i det territorium, där förrättningarna äga
rum, skall övervaka den verksamhet, som bedrives av organ och personer
försedda med i mom. 3 b) avsett bemyndigande, dock med undantag för
varje jämlikt bestämmelserna i en internationell handling upprättat organ,
vars ställning även i fortsättningen skall regleras enligt bestämmelserna i
sagda handling eller enligt avtal mellan ifrågavarande organ och vederbörande
myndighet.

5. Vad i denna artikel stadgas må icke tolkas såsom innebärande rätt för
annan person eller annat organ än vederbörande myndighet i immigrationslandet
att medgiva inigrerande arbetare tillträde till medlems territorium.

Artikel 4.

Medlem, för vilken denna bilaga är i kraft, förbinder sig att tillse, att av
dess offentliga arbetsförmedling i samband med rekrytering och införande
av eller arbetsförmedling för migrerande arbetare meddelade tjänster tillhandahållas
kostnadsfritt.

Artikel 5.

1. Medlem, för vilken denna bilaga är i kraft, och som upprätthåller ett
system för övervakande av anställningsavtal mellan en arbetsgivare eller en
person, som handlar å hans vägnar, å ena, och en migrerande arbetare, å
andra sidan, förbinder sig att kräva,

a) att ett exemplar av anställningsavtalet överlämnas till den migrerande
arbetaren före avresan eller, såframt överenskommelse därom träffas
mellan vederbörande regeringar, å mottagningsplats vid ankomsten
till immigrationslandet;

b) att sådant avtal innehåller bestämmelser med uppgift om de arbetsvillkor,
särskilt de löneförmåner, som erbjudits den migrerande arbetaren;

c) att den migrerande arbetaren före avresan genom handling avseende
antingen honom personligen eller grupp av migrerande arbetare, vilken
han tillhör, erhåller skriftliga upplysningar angående de allmänna
levnads- och arbetsvillkor, som han kan förvänta i immigrationslandet.

2. I de fall då ett exemplar av avtalet skall avlämnas till den migrerande
arbetaren vid ankomsten till immigrationslandet, skall denne före avresan
genom handling, som avser antingen honom personligen eller grupp av
migrerande arbetare, vilken han tillhör, erhålla skriftliga upplysningar angående
det yrkesområde, inom vilket han anställts, jämte övriga arbetsvillkor,
särskilt den honom tillförsäkrade minimilönen.

3. Vederbörande myndighet har att tillse, att bestämmelserna i denna artikel
efterlevas och att lämpliga påföljder utdömas vid överträdelse av desamma.

Artikel 6.

Åtgärder, vidtagna jämlikt artikel 4 av denna konvention skola, där så
är erforderligt, innefatta

a) förenkling av administrativa formaliteter;

b) tillhandahållande av tolk;

c) nödigt bistånd åt migrerande arbetare och medlemmar av hans familj,
vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med honom, under första
tiden efter inflyttningen;

d) välfärdsåtgärder under resan, särskilt ombord å fartyg, för den migre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

rande arbetaren och medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom
eller återförena sig med honom.

Artikel 7.

1. Där antalet arbetare, som utvandrar från en medlems territorium till
en annans, är tillräckligt stort, skola vederbörande myndigheter i ifrågavarande
territorier, närhelst så påfordras, träffa överenskommelse om reglering
av frågor av gemensamt intresse, vilka må uppkomma i samband med
tillämpningen av bestämmelserna i denna bilaga.

2. Där medlemmarna upprätthålla ett system för övervakande av anställningsavtal,
skall i sådan överenskommelse angivas sättet för kontroll av att
arbetsgivarna fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser.

Artikel 8.

Envar som medverkar till lönnlig eller olaglig immigration skall underkastas
lämpligt straff.

Bilaga II.

Rekrytering av samt arbetsförmedling och arbetsvillkor för migrerande arbetare,
vilka rekryteras genom statskontrollerad gruppmigration.

Artikel 1.

Denna bilaga skall äga tillämpning å migrerande arbetare, vilka rekryteras
genom statskontrollerad gruppmigration.

Artikel 2.

I denna bilaga innebär

a) uttrycket »rekrytering»

i) anställande av en person i ett territorium hos en arbetsgivare i ett
annat territorium genom statskontrollerad gruppmigration eller

ii) åtagande gentemot person i ett territorium att vid statskontrollerad
gruppmigration bereda honom anställning i ett annat territorium.

jämte vidtagande av åtgärder i ärende som åsyftas i punkt i) eller ii),
därunder inbegripet uppsökande och urval av emigranter samt förberedelse
för deras avresa;

b) uttrycket »införande» varje åtgärd för att trygga eller underlätta ankomsten
eller tillträdet till ett territorium av personer, vilka vid statskontrollerad
gruppmigration rekryterats under förhållanden, som angivas
i punkt a) av denna artikel;

c) uttrycket »arbetsförmedling» varje åtgärd för att trygga eller underlätta
anställning av personer, vilka vid statskontrollerad gruppmigration
införts under förhållanden, som angivas i punkt b) av denna artikel.

Artikel 3.

2. Med förbehåll för bestämmelserna i mom. 3 nedan skall rätt att bedriva
verksamhet, innefattande rekrytering, införande och arbetsförmedling begränsas
till

5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

a) offentlig arbetsförmedlingsbyrå eller annat offentligt organ i det territorium,
där verksamheten äger rum;

b) offentligt organ i annat territorium än det, vari verksamheten äger
rum, som enligt avtal mellan vederbörande regeringar äger bedriva sådan
verksamhet i det sist åsyftade territoriet;

c) varje organ, som upprättats med stöd av bestämmelserna i en internationell
handling.

3. I den utsträckning nationell lagstiftning eller bilateralt avtal så medgiver
och — där så kräves med hänsyn till den migrerande arbetarens intressen
under förutsättning av vederbörande myndighets godkännande
och tillsyn, må rekrytering, införande och arbetsförmedling utföras av

a) arbetsgivaren eller den som är i hans tjänst och handlar å hans
vägnar;

b) enskild byrå.

4. Rätten att bedriva verksamhet innefattande rekrytering, införande och
arbetsförmedling skall vara underkastad ett av vederbörande myndighet i
det territorium, där sagda verksamhet skall äga rum, i förväg lämnat bemyndigande
i de fall och på de villkor, som bestämmas

a) i detta territoriums lagstiftning eller

b) genom avtal mellan vederbörande myndighet i emigrationslandet eller
organ upprättat jämlikt bestämmelserna i internationell handling, å
ena, och vederbörande myndighet i immigrationslandet, å andra sidan.

5 Vederbörande myndighet i det territorium, där förrättningarna äga rum,
stall i enlighet med varje avtal, som träffats mellan vederbörande myndigheter,
övervaka den verksamhet, som bedrives av organ och personer försedda
med i mom. 4 avsett bemyndigande, dock med undantag för varje
Jf™ . *• bestämmelserna i en internationell handling upprättat organ, vars
stallning även i fortsättningen skall regleras enligt bestämmelserna i sagda
handling eller enligt avtal mellan ifrågavarande organ och vederbörande
myndighet.

6. Innan inresetillstånd för införande av migrerande arbetare meddelas
har vederbörande myndighet i immigrationslandet att pröva, huruvida ej ett
tillräckligt antal arbetare, som kan utföra arbetet i fråga, redan finnes tillgängligt.

7. Vad i denna artikel stadgas må icke tolkas såsom innebärande rätt för
annan person eller annat organ än vederbörande myndighet i immigrationslandet
att medgiva migrerande arbetare tillträde till medlems territorium.

Artikel 4.

1. Medlem, för vilken denna bilaga är i kraft, förbinder sig att tillse, att
av dess offentliga arbetsförmedling i samband med rekrytering och införande
av eller arbetsförmedling för migrerande arbetare meddelade tjänster tillhandahallas
kostnadsfritt.

2. Administrationskostnaderna för rekrytering, införande och arbetsförmedling
skola icke åvila de migrerande arbetarna.

Artikel 5.

Da gruppforfJyttnmg av migrerande arbetare från ett land till ett annat
nödvändiggör transitering genom ett tredje land, skall vederbörande mYnd^het
i transitolandet vidtaga åtgärder för att påskynda transiteringen och
undvika dröjsmål och administrativa svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 6.

b) att sådant avtal innehåller bestämmelser med uppgift om de arbetsvillkor,
särskilt de löneförmåner, som erbjudits den migrerande arbetaren; c)

att den migrerande arbetaren före avresan genom handling avseende
antingen honom personligen eller grupp av migrerande arbetare, vilken
han tillhör, erhåller skriftliga upplysningar angående de allmänna levnads-
och arbetsvillkor, som han kan förvänta i immigrationslandet.

2. I de fall då ett exemplar av avtalet skall överlämnas till den migrerande
arbetaren vid ankomsten till immigrationslandet, skall denne före avresan
genom handling som avser antingen honom personligen eller grupp av migrerande
arbetare, vilken han tillhör, erhålla skriftliga upplysningar angående
det yrkesområde, inom vilket han anställts, jämte övriga arbetsvillkor, särskilt
den honom tillförsäkrade minimilönen.

3. Vederbörande myndighet har att tillse, att bestämmelserna i denna artikel
efterlevas och att lämpliga påföljder utdömas vid överträdelse av desamma.

Artikel 7.

Åtgärder, vidtagna jämlikt artikel 4 av denna konvention skola, där så är
erforderligt, innefatta

a) förenkling av administrativa formaliteter;

b) tillhandahållande av tolk;

c) nödigt bistånd åt migrerande arbetare och medlemmar av hans familj,
vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med honom, under första
tiden efter inflyttningen;

d) välfärdsåtgärder under resan, särskilt ombord å fartyg, för den migrerande
arbetaren och medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom
eller återförena sig med honom; samt

e) tillstånd till försäljning och överföring av egendom tillhörig migrerande
arbetare, som medgivits inresa för stadigvarande vistelse i immigrationslandet.

Artikel 8.

Erforderliga åtgärder skola av vederbörande myndighet vidtagas för att
under första tiden efter inflyttningen bistå migrerande arbetare i frågor rörande
deras anställningsförhållanden; där så befinnes lämpligt må dylika åtgärder
vidtagas i samverkan med godkända frivilliga organisationer.

Artikel 9.

Därest en jämlikt bestämmelserna i artikel 3 av denna bilaga å medlems
territorium inrest migrerande arbetare av orsak, varför han icke bär ansvar,
ej erhåller den anställning, för vilken han rekryterats, eller annan passande
anställning, skola de med återresan för honom och för medlemmar av hans
familj, vilka ägt åtfölja honom eller återförena sig med honom, förbundna
kostnaderna, däri inbegripna administrativa avgifter samt kostnader för resa

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

och underhåll till den slutliga destinationsorten och transport av husgeråd,
icke drabba den migrerande arbetaren.

Artikel 10.

Därest vederbörande myndighet i immigrationslandet finner, att anställning,
för vilken en migrerande arbetare rekryterats jämlikt artikel 3 av denna
bilaga, icke är lämplig, har myndigheten att vidtaga erforderliga åtgärder
för att bistå honom att finna passande anställning, som icke är till förfång
för det egna landets arbetare, samt tillförsäkra honom uppehälle intill dess
sådan anställning kunnat beredas honom eller, såvida den migrerande arbetaren
är villig eller samtyckt därtill vid tidpunkten för rekryteringen, han
kunnat återvända till det område, där han rekryterats, eller bosätta sig å
annan ort.

Artikel 11.

Därest migrerande arbetare, som är flykting eller tvångsförflyttad och
som jämlikt artikel 3 av denna bilaga inkommit i immigrationslandet, på
grund av bristande arbetstillgång icke kan kvarbliva i en erhållen anställning
i sistnämnda land, har vederbörande myndighet i samma land att göra allt
vad som står i dess förmåga för att sätta honom i stånd att finna en passande
anställning, vilken icke är till förfång för det egna landets arbetare,
samt tillförsäkra honom uppehälle i avbidan på sådan anställning eller bosättning
å annan ort.

Artikel 12.

1. Vederbörande myndigheter i berörda territorier skola träffa överenskommelse
om reglering av frågor av gemensamt intresse, vilka må uppkomma
i samband med tillämpningen av bestämmelserna i denna bilaga.

. medlemmarna upprätthålla ett system för övervakande av anställ ningsavtal,

skall i sådan överenskommelse angivas sättet för kontroll av att
arbetsgivarna fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser.

3. Sådan överenskommelse skall, där så är lämpligt, föreskriva samverkan
mellan vederbörande myndighet i emigrationslandet eller jämlikt bestämmelserna
i en internationell handling upprättat organ, å ena, och vederbörande
myndighet i immigrationslandet, å andra sidan, vid lämnandet av bistånd
jämlikt artikel 8 till migrerande arbetare i avseende å deras arbetsvillkor.

Artikel 13.

Envar som medverkar till lönnlig eller olaglig immigration skall underkastas
lämpligt straff.

Bilaga III.

Införsel av migrerande arbetares personliga effekter, verktyg och redskap.

Artikel 1.

1. Personliga effekter, som tillhöra rekryterad migrerande arbetare och
medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med
honom, skola vid ankomsten till immigrationslandet vara fritagna från tullavgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

återförena sig med honom, skola vara fritagna från tullavgifter vid ankomsten
till immigrationslandet, såvida ifrågavarande verktyg och redskap vid
tidpunkten för införseln kunna visas vara i dessa personers ägo eller besittning,
hava varit i deras besittning och bruk under avsevärd tid samt vara avsedda
att brukas av dem i utövandet av deras yrke.

Artikel 2.

1. Personliga effekter, som tillhöra migrerande arbetare och medlemmar
av hans familj, vilka äga åtfölja honom eller återförena sig med honom,
skola vara fritagna från tullavgifter vid nämnda personers återkomst till ursprungslandet,
om dessa alltjämt äro medborgare i detta land.

2. Bärbara handverktyg och redskap, av det slag som vanligtvis innehaves
av arbetare för utövandet av hans yrke och som tillhöra migrerande
arbetare och medlemmar av hans familj, vilka äga åtfölja honom eller återförena
sig med honom, skola vara fritagna från tullavgifter vid nämnda
personers återkomst till ursprungslandet, såvida personerna i fråga alltjämt
äro medborgare i detta land och under förutsättning att ifrågavarande verktyg
och redskap vid tidpunkten för införseln kunna visas vara i dessa personers
ägo eller besittning, hava varit i deras besittning och bruk under
avsevärd tid samt vara avsedda att brukas av dem i utövandet av deras yrke.

Bilaga G.

Rekommendation (nr 86) angående migrerande arbetare (reviderad 1919).

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag till revision av de av konferensen
vid dess tjugofemte sammanträde antagna rekommendationerna angående
migrerande arbetare, 1939, och angående migrerande arbetare
(samarbete mellan stater), 1939, vilken fråga inbegripes under den elfte
punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
migrerande arbetare (reviderad), 1949» [Migration for Employment
Kecommendation (Iteviscd), 1949] :

Konferensen,

som antagit konventionen angående migrerande arbetare (reviderad),
1949, och

som finner det önskvärt, att däri intagna bestämmelser kompletteras med
en rekommendation,

förordar följande:

Iiungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

1. I denna rekommendation innebär

a) uttrycket »migrerande arbetare» envar, som utvandrar från ett land
till ett annat i syfte att erhålla arbete för annans räkning, och som i
vederbörlig ordning mottagits såsom migrerande arbetare;

b) uttrycket »rekrytering»

1) anställande av en person i ett territorium hos en arbetsgivare i ett
annat territorium; eller

ii) åtagande gentemot en person i ett territorium att bereda honom anställning
i ett annat territorium

jämte vidtagande av åtgärder i ärende, som åsyftas i punkt i) eller ii),
därunder inbegripet uppsökande och urval av emigranter och förberedelse
för deras avresa;

c) uttrycket »införande» varje åtgärd för att trygga eller underlätta ankomsten
eller tillträdet till ett territorium av personer, vilka rekryterats
under förhållanden, som angivas i punkt a) av denna artikel;

d) uttrycket »arbetsförmedling» varje åtgärd för att trygga eller underlätta
anställningen av personer, vilka införts under förhållanden som
angivas i punkt b) av denna artikel.

2. I denna rekommendation bör, då migrerande arbetare är flykting eller
tvångsförflyttad, med regering eller vederbörande myndighet i ett emigrationsland
avses varje organ, som upprättats jämlikt bestämmelserna i en
internationell handling, med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade,
vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd.

3. Denna rekommendation äger icke tillämpning å:

a) arbetare i gränstrakter;

b) tillfällig inflyttning av utövare av fria yrken eller artister; samt

c) sjömän.

II.

4. 1) Medlem bör i sin allmänna politik främja och tillvarataga alla
sysselsättningsmöjligheter och i detta syfte underlätta en internationell
fördelning av arbetskraften, särskilt med avseende å dess rörlighet från länder
med överskott till sådana med brist på arbetskraft.

2) De åtgärder, som av varje medlem vidtagas, böra utformas med
vederbörlig hänsyn till arbetskraftsläget i landet, och regeringen bör samråda
med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer i alla frågor
av allmän innebörd avseende migration av arbetare.

III.

5. 1) Det i varje land upprättade organ, som har att kostnadsfritt
bistå migrerande arbetare och deras familjer och särskilt tillhandagå med
tillförlitliga upplysningar, bör stå under ledning av

a) offentlig myndighet; eller

b) en eller flera frivilliga organisationer, vilka utöva sin verksamhet
utan vinstsyfte, och vilka för detta ändamål godkänts och stå under
tillsyn av offentlig myndighet; eller

c) dels offentlig myndighet och dels en eller flera frivilliga organisationer,
som uppfylla i punkt b) härovan angivna villkor.

2) Detta organ bör lämna råd åt migrerande arbetare och deras familjer
på deras eget språk eller dialekt eller i varje fall på ett för dem
begripligt språk beträffande emigration, immigration, anställnings- och

Kungi. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

levnadsförhållanden, däri inbegripna förhållanden å destinationsorten av
intresse ur hälsosynpunkt, återresa till ursprungslandet eller emigrationslandet
samt i allmänhet rörande alla ämnen, som kunna vara av betydelse
för dem i deras egenskap av migranter.

3) Organet bör för migrerande arbetare och deras familjer underlätta
fullgörandet av administrativa formaliteter och andra åtgärder, som
måste vidtagas i samband med den migrerande arbetarens eventuella återresa
till ursprungs- eller emigrationslandet.

4) 1 syfte att underlätta migrerande arbetares anpassning böra, där
så befinnes erforderligt, förberedande kurser anordnas för att bibringa de
migrerande arbetarna kännedom om allmänna förhållanden och arbetsmetoder
i immigrationslandet samt undervisning i detta lands språk. Emigrations-
och immigrationsländerna böra ömsesidigt överenskomma om
anordnandet av sådana kurser.

6. Medlem bör på begäran tillhandahålla Internationella arbetsbyrån och
andra medlemmar upplysningar angående sin emigrationslagstiftning, däri
inbegripna administrativa bestämmelser med avseende å inskränkningar
i emigrationen samt emigranter medgivna lättnader ävensom nödiga uppgifter
beträffande de personkategorier, som önska emigrera.

7. Medlem bör på begäran tillhandahålla Internationella arbetsbyrån
och andra medlemmar upplysningar angående sin immigrationslagstiftning,
däri inbegripna administrativa bestämmelser, inresetillstånd, där sådant
erfordras, önskemål beträffande antalet immigranter och deras yrkeskvalifikationer,
lagstiftning rörande migrerande arbetares rätt att taga
anställning, särskilda förmåner för migranter samt åtgärder för att underlätta
deras anpassning till immigrationslandets ekonomiska och sociala
förhållanden.

8. En skälig tidrymd bör såvitt möjligt förflyta mellan offentliggörandet
och ikraftträdandet av bestämmelse, som ändrar de villkor, vilka gälla
för emigration och immigration eller anställning av migrerande arbetare,
så att de ändrade villkoren i tid kunna meddelas dem som bereda sig att
emigrera.

9. Åtgärder böra vidtagas för att vid lämpliga tillfällen på tillfyllestgörande
sätt sprida kännedom om de viktigaste i föregående moment avsedda
bestämmelserna; sådana tillkännagivanden böra meddelas på de bland
de migrerande arbetarna mest gängse språken.

10. Migration bör underlättas genom lämpliga åtgärder åsyftande att

a) tillse, att migrerande arbetare, om så erfordras, vid sin ankomst till
immigrationslandet förses med tillfredsställande bostad, föda och
kläder;

b) tillhandahålla yrkesutbildning, där sådan erfordras, i syfte att sätta
den migrerande arbetaren i stånd att förvärva i immigrationslandet
erforderliga kvalifikationer;

c) med iakttagande av i nationell lagstiftning föreskrivna begränsningar
beträffande in- och utförsel av valuta möjliggöra ett överförande av
migrerande arbetares inkomster och besparingar i den utsträckning
som han önskar;

d) vid emigration för stadigvarande vistelse i immigrationslandet möjliggöra
överförandet av migrerande arbetares tillgångar till immigrationslandet,
därest den migrerande arbetaren så önskar, och inom de
gränser, som i nationell lagstiftning föreskrivas beträffande in- och
utförsel av valuta;

e) bereda migrerande arbetare och medlemmar av hans familj tillgång
till undervisning och utbildning.

''2 Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

11. Migrerande arbetare och medlemmar av hans familj böra erhålla
bistånd för att komma i åtnjutande av rekreations- och välfärdsåtgärder,
och töranstaltningar böra, där så är erforderligt, vidtagas för att bereda migrerande
arbetare särskilda förmåner under första tiden efter inflyttningen
till immigrationslandet.

12. Migrerande arbetare, som rekryterats genom statskontrollerad
gruppmigration, bör åtnjuta läkarvård i enlighet med vad därom är stadgat
för landets egna medborgare.

IV.

13. 1) Där så i den migrerande arbetarens intresse påfordras, bör medlem
kräva, att varje mellanhand, som för en arbetsgivares räkning åtager
sig rekrytering och införande av eller arbetsförmedling för migrerande arbetare,
skall innehava skriftlig fullmakt från arbetsgivaren eller annan
handling, som styrker, att han handlar å arbetsgivarens vägnar.

2) Denna handling bör vara avfattad på eller översatt till emigrationslandets
otticiella språk och meddela alla erforderliga upplysningar om
arbetsgivaren, beskaffenheten och omfattningen av den rekrytering, det införande
eller den arbetsförmedling, som uppdraget avser, samt om den erbjudna
anställningen och därmed förenade löneförmåner.

14. 1) Vid urvalet av migrerande arbetare bör tillses, att migrationen i
minsta möjliga mån inskränkes samtidigt som trygghet vinnes, att de migrerande
arbetarna äro kvalificerade för föreliggande arbetsuppgifter.

2) Dylikt urval bör verkställas av

a) offentligt organ; eller

b) då så prövas lämpligt, privata med vederbörligt tillstånd försedda institutioner
i immigrationslandet, vilka, där migrantens intresse så kräver,
böra övervakas av vederbörande myndighet i emigrationslandet.

3) Rätten att medverka vid urval bör vara underkastad ett av vederbörande
myndighet i det territorium, där sagda verksamhet äger rum,
meddelat tillstånd, i de fall och på de villkor, som må föreskrivas i ifrågavarande
territoriums lagstiftning eller mellan emigrationslandets och immigrationslandets
regeringar träffat avtal.

4) Såvitt möjligt bör arbetare, som önskar emigrera, före avresan
från emigrationslandet underkastas en av en representant för vederbörande
myndighet i immigrationslandet utförd undersökning ur yrkes- och hälsosynpunkt.

5) Vid rekrytering i mera avsevärd omfattning böra åtgärder vidtagas
för samråd och samverkan mellan vederbörande myndigheter i de
berörda emigrations- och immigrationsländerna.

6) I föregående punkter av detta moment nämnda förrättningar böra
utföras så nära rekryteringsplatsen som möjligt.

15. 1) Genom avtal bör bestämmas, att migrerande arbetare, som införts
för stadigvarande vistelse i immigrationslandet, må åtföljas av medlemmar
av sin familj eller att dessa må återförena sig med honom.

2) Överflyttningen av medlemmar av sådan migrerande arbetares
familj, vilka medgivits åtfölja honom eller återförena sig med honom, bör
särskilt främjas av såväl emigrations- som immigrationslandet.

3) I tall som åsyftas i detta moment böra till en migrerande arbetares
familj räknas hans hustru och minderåriga barn; framställningar avseende
även andra familjemedlemmar, som för sin försörjning äro beroende
av honom, böra ägnas välvilligt övervägande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

16. 1) Migrerande arbetare med tillstånd att vistas i visst land och de
medlemmar av hans familj, som äga åtfölja honom eller återförena sig
med honom, böra såvitt möjligt medgivas att taga anställning under samma
villkor, som det egna landets medborgare.

2) I länder, där anställandet av migrerande arbetare är underkastat
inskränkningar, böra dessa inskränkningar såvitt möjligt

a) icke tillämpas på migrerande arbetare, som varit stadigvarande bosatta
i landet under en period, i regel icke överstigande fem år;

b) upphöra att tillämpas på hustru och barn i arbetsför ålder, vilka tilllåtits
åtfölja den migrerande arbetaren eller återförena sig med honom,
samtidigt som inskränkningarna icke längre tillämpas på den
migrerande arbetaren.

17. I länder, där antalet migrerande arbetare är tillräckligt stort, böra
dessa arbetares anställningsförhållanden särskilt övervakas, alltefter omständigheterna
genom särskilt inspektionsorgan, arbetsinspektörer eller
andra för uppgiften utbildade tjänstemän.

VI.

18. 1) Sedan en migrerande arbetare i vederbörlig ordning mottagits
i en medlems territorium, bör medlemmen i fråga såvitt möjligt icke på
grund av arbetarens bristande tillgångar eller läget på arbetsmarknaden
avlägsna honom eller medlemmar av hans familj från sitt territorium, med
mindre en överenskommelse i detta avseende träffats mellan vederbörande
mvndigheter i de berörda emigrations- och immigrationsländerna.

2) Sådan överenskommelse bör föreskriva

a) att hänsyn skall tagas till den tid den migrerande arbetaren vistats
i immigrationslandet och att i princip en migrerande arbetare icke
skall avlägsnas, som vistats där mer än fem år;

b) att den migrerande arbetaren skall hava helt tagit i anspråk sin rätt
på grund av arbetslöshetsförsäkring;

c) att den migrerande arbetaren beretts skälig frist, särskilt för att träffa
anstalter rörande sina ägodelar;

d) att lämpliga anordningar vidtagits för transporten av arbetaren och
hans familj;

e) att nödiga åtgärder vidtagits för att tillförsäkra arbetaren och hans
familj human behandling; och

f) att kostnaderna för den migrerande arbetarens och hans familjs återvändande
och för transporten av deras husgeråd till den slutliga destinationsorten
icke skola drabba honom.

19. Lämpliga åtgärder böra vidtagas av myndigheterna i de berörda
territorierna för hörande av arbetsgivares och arbetares organisationer angående
rekrytering och införande av samt arbetsförmedling för migrerande
abetare. VII.

VII.

20. I det fall migrerande arbetare eller medlemmar av hans familj, som
förblivit medborgare i ursprungslandet, återvända till detta, bör detta land
genom att fritaga dem från tvånget att uppfylla villkor om föregående vistelse
eller anställning i landet eller orten bereda dem tillgång till olika
hjälpåtgärder för obemedlade och arbetslösa eller till åtgärder för arbetslösas
återinträde på arbetsmarknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Vill.

21. 1) Medlem bör, i den mån så är lämpligt, komplettera konventionen
angående migrerande arbetare (reviderad), 1949, och förevarande rekommendation
medelst bilaterala avtal angivande sättet för tillämpningen av
i konventionen och rekommendationen uttryckta principer.

2) Då sådana avtal träffas, bör medlem beakta bestämmelserna i
det vid förevarande rekommendation fogade normalavtalet vid organisationen
av arbetares migration samt regleringen av förhållanden rörande förflyttning
och anställning av migrerande arbetare, däri inbegripna flyktingar
och tvångsförflyttade.

Bilaga.

Normalavtal avseende migration av arbetare (däri inbegripna flyktingar och
tvångsförflyttade1) för tillfällig eller stadigvarande vistelse i immigrations landet.

Artikel 1.

Utbyte av upplysningar.

1. Vederbörande myndighet i immigrationslandet har att tid efter annan tillställa
vederbörande myndighet i emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar
och tvångsförflyttade, organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell
handling, med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta
någon regerings beskydd] upplysningar angående

a) lagstiftning och administrativa bestämmelser beträffande inresa, anställning,
uppehåll och bosättning av migrerande arbetare och hans familj;

b) önskemål beträffande migrerande arbetare (antal, kategorier och yrkeskvalifikationer); c)

levnads- och arbetsvillkor för migrerande arbetare, särskilt levnadskostnader
och minimilöner för olika yrkesgrupper och anställningsområden, eventuella
lönetillägg, olika slag av lediga platser, eventuella premier vid anställning,
system för social trygghet samt hälso- och sjukvård, föreskrifter beträffande
transport av migrerande arbetare, deras verktyg och tillhörigheter
samt beträffande bostadsförhållanden, tillhandahållande av föda och kläder,
åtgärder för överförande av migrerande arbetares besparingar och andra
penningmedel, vilka jämlikt denna överenskommelse kunna komma i fråga;

d) eventuella särskilda förmåner för migrerande arbetare;

e) anordningar för undervisning och yrkesutbildning av migrerande arbetare;

f) åtgärder för att underlätta en snabb anpassning av migrerande arbetare;

g) förfarande och formaliteter vid naturalisation.

2. Vederbörande myndighet i emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar
och tvångsförflyttade, organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell
handling,^ med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke
åtnjuta någon regerings beskydd] skall bringa dessa upplysningar till vederbörande
personers eller institutioners kännedom.

3. Vederbörande myndighet i emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar
och tvångsförflyttade, organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell
handling, med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke
åtnjuta någon regerings beskydd] skall tid efter annan tillställa vederbörande
myndighet i immigrationslandet erforderliga upplysningar angående

1 Kursiverad text avser huvudsakligen migration för stadigvarande vistelse i immigrationslandet;
text inom klammer hänför sig uteslutande till migration av flyktingar och tvångsförflyttade.

Kungi. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

a) lagstiftning och administrativa bestämmelser beträffande emigration;

b) antalet personer, som önska emigrera, och deras yrkeskvalifikationer samt
sammansättningen av deras familjer;

c) gällande system för social trygghet;

d) eventuella särskilda förmåner för migrerande arbetare;

e) de levnadsförhållanden vid vilka de migrerande arbetarna äro vana;

f) gällande bestämmelser beträffande utförsel av kapital.

4. Vederbörande myndighet i imm i gr åt io nslandet skall bringa dessa upplysningar
till berörda personers eller institutioners kännedom.

5. I mom. 1—4 härovan nämnda upplysningar skola av parterna delgivas även
I nt er na ti onella arb et sbyrån.

Artikel 2.

Åtgärder mot vilseledande propaganda.

1. Parterna överenskomma att inom sina respektive territorier och i den utsträckning
nationell lagstiftning medgiver vidtaga erforderliga åtgärder mot vilseledande
propaganda rörande emigration och immigration.

2. I detta syfte skola parterna, där så befinnes lämpligt, handla i samverkan
med vederbörande myndigheter i andra berörda länder.

Artikel 3.

Administrativa formaliteter.

Parterna överenskomma att vidtaga åtgärder för att påskynda och förenkla de
administrativa formaliteterna förbunda med avresa, resa, inresa, uppehåll och bosättning
av migrerande arbetare och, såvitt möjligt, medlemmar av hans familj.
Sådana åtgärder skola i den mån så är nödvändigt inbegripa tillhandahållande
av tolk.

Artikel 4.

Dokuments giltighet.

1. Parterna fastställa de villkor, som skola gälla för godkännande i immigrationslandet
av dokument utställt av vederbörande myndighet i emigrationslandet
[eller, beträffande flyktingar och tvångsförflyttade, av organ, upprättat jämlikt
bestämmelserna i en internationell handling, med uppgift att beskydda flyktingar
och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd] för migrerande
arbetare och medlemmar av hans familj angående

a) civilstånd;

b) rättslig ställning;

c) yrkeskvalifikationer;

d) allmän utbildning och yrkesutbildning;

e) delaktighet i system för social trygghet.

2. Parterna överenskomma även om innebörden av sådant godkännande.

[3. Beträffande flyktingar och tvångsförflyttade skall vederbörande myndighet
i immigrationslandet godkänna giltigheten av varje resedokument, som i stället för
ett nationellt pass utställts av vederbörande myndighet i emigrationslandet, särskilt
resedokument utställt enligt bestämmelserna i ett internationellt avtal (t. ex.
det resedokument, varom bestämts i avtalet den 15 oktober 19461, ooh Nansenpasset).
]

1 Härmed avses s. k. resedokument lör flyktingar enligt avtal slutet i London nämnda dag
Jfr SFS 135/1947.

•6 Iiungl. Moj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 5.

Villkor och riktlinjer för migration.

1. Parterna skola gemensamt bestämma

a) villkor beträffande migrerande arbetare och medlemmar av hans familj med
avseende på ålder, kroppsbeskaff enhet och hälsotillstånd liksom även yrkeskvalifikationer
för olika grenar av näringslivet och olika yrkesgrupper;

b) de medlemmar av en migrerande arbetares familj, som äga åtfölja honom
eller återförena sig med honom.

2. Parterna skola även jämlikt artikel 28 av denna överenskommelse fastställa

a) antalet migrerande arbetare, som skall rekryteras under loppet av en fastställd
tidrymd, och arbetarnas yrkestillhörighet;

b) rekryteringsområden och områden för arbetsförmedling och bosättning [dock
att i fråga om flyktingar och tvångsförflyttade avgörandet beträffande rekryteringsområden
skall förbehållas organ, upprättat jämlikt bestämmelserna
i en internationell handling, med uppgift att beskydda flyktingar och
tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd].

3. För att rekrytera migrerande arbetare, som motsvara behovet i immigrationslandet
och lätt kunna anpassa sig till förhållandena i detta land, skola parterna
fastställa riktlinjer för urval av migrerande arbetare.

4. Vid fastställandet av dessa riktlinjer skola de båda parterna taga i beaktande

a) vad beträffar urval ur hälsosynpunkt:

i) arten av den läkarundersökning, som migrerande arbetare skall undergå
(allmän läkarundersökning, röntgenundersökning, kliniska prov etc.);

ii) uppgörandet av förteckningar å sjukdomar och kroppsfel, som uppenbart
utgöra hinder för anställning inom vissa yrken;

iii) minimikrav beträffande hälsotillstånd, vilka föreskrivits i internationella
hälsovårdiskonventioner med avseende å befolkningsförflyttningar från
ett land till ett annat;

b) vad beträffar urval ur yrkessynpunkt:

i) ide förutsättningar, som krävas beträffande migrerande arbetare med avseende
å olika yrken eller yrkesgrupper;

ii) förteckning över andra yrken, som ställa samma krav på arbetaren med
avse ende å förutsättningar eller förmåga, i syfte att fylla behoven inom
vissa angivna yrken, i fråga om vilka svårigheter föreligga att rekrytera
ett tillräckligt antal kvalificerade arbetare;

iii) utarbetande av psykotekniska anlagsprov;

c) vad beträffar urval företaget på grundval av migrerande arbetares ålder:

smidighet vid tillämpningen av åldersbestämmelserna i syfte att å ena
sidan olika yrkens behov och å den andra olika personers växlande arbetsförmåga
vid en given ålder må vinna beaktande.

Artikel 6.

Organisation av rekrytering, införande och arbetsförmedling.

1. Institutioner och personer sysselsatta med rekrytering och införande av samt
arbetsförmedling för migrerande arbetare och medlemmar av deras familjer skola
med båda parternas godkännande utses av vederbörande myndigheter i respektive
territorier [eller, beträffande flyktingar och tvångsförflyttade, av å ena sidan
organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell handling, med uppgift
att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon regerings
beskydd, och å andra sidan vederbörande myndighet i immigrationslandet].

2. Med förbehåll för bestämmelserna i mom. 3 av denna artikel skall rätten att

Kungl. May.ts proposition nr 188. (Bilagor). 77

bedriva verksamhet innefattande rekrytering, införande och arbetsförmedling begränsas
till

a) offentliga arbetsförmedlingskontor eller andra offentliga organ i det territorium,
där verksamheten äger rum;

b) offentliga organ i annat territorium än det, där verksamheten äger rum, vilka
jämlikt avtal mellan parterna äga att bedriva verksamhet i förstnämnda territorium; c)

organ upprättat enligt bestämmelserna i en internationell handling.

3. I den utsträckning parternas nationella lagstiftning så medgiver samt med
tillstånd och under tillsyn av vederbörande myndigheter i ifrågavarande länder,
må ock rekrytering, införande och arbetsförmedling bedrivas av

a) arbetsgivaren eller person, som är i hans tjänst och handlar å hans vägnar;
samt

b) enskild byrå.

4. Administrationskostnader förbundna med rekrytering, införande och arbetsförmedling
skola icke bäras av den migrerande arbetaren.

Artikel 7.

Prov för urval.

1. Arbetare, som önskar emigrera, skall underkastas erforderlig undersökning
i emigrationslandet; sådan undersökning bör föranleda minsta möjliga olägenhet
för honom.

2. Beträffande organisationen av urvalet av migrerande arbetare skola parterna
överenskomma om

a) erkännande och sammansättning av offentliga organ eller enskilda institutioner
med tillstånd av vederbörande myndighet i immigrationslandet att verkställa
urval i emigrationslandet;

b) organisation av undersökningar för urval, platsen för undersökningarnas utförande
och fördelningen av kostnaderna för sådana undersökningar;

c) samverkan mellan vederbörande myndigheter i ifrågavarande länder, särskilt
mellan respektive arbetsförmedlingar, vid organisationen av urvalet.

Artikel 8.

Upplysningar och bistånd åt migrerande arbetare.

1. Migrerande arbetare, som efter undersökning på samlings- eller urvalsplatsen
godkänts ur hälso- och yrkessynpunkt, skall på ett för honom begripligt språk
erhålla alla upplysningar, som han ytterligare behöver, beträffande det slag av
arbete för vilket han anställts, anställningsområdet, det företag för vilket han
skall arbeta, anordningar för hans resa samt levnads- och arbetsvillkor, däri inbegripna
hygieniska och därmed sammanhängande förhållanden i det land och det
område, dit lian beger sig.

2. Vid ankomsten till destinationslandet ävensom till mottagningsställe, där sådant
anordnats, eller å bostadsorten, skall migrerande arbetare och medlemmar
av hans familj erhålla alla för deras arbete, uppehåll och bosättning i landet nödiga
handlingar liksom även upplysningar, instruktioner och råd angående levnads-
och arbetsvillkor samt det bistånd i övrigt, varav de kunna vara i behov
för att anpassa sig till förhållandena i immigrationslandet.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 9.

Undervisning och yrkesutbildning.

Parterna skola samordna sin verksamhet med avseende å organisationen av utbildningskurser
för migrerande arbetare, vilka kurser skola innefatta allmänna
upplysningar om immigrationslandet, undervisning i detta lands språk samt yrkesutbildning.

Artikel 10.

Praktikantutbyte.

Parterna överenskomma att främja utbyte av praktikanter och att i särskilt avtal
utforma bestämmelser rörande sådant utbyte.

Artikel 11.

Transportförhållanden.

1. Under resan från bostadsorten till samlings- eller urvalsplatsen samt under
uppehållet å nämnda plats skola migrerande arbetare och medlemmar av hans familj
från vederbörande myndighet i emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar
och tvångsförflyttade, från organ, upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell
handling, med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade,
vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd] erhålla allt bistånd, varav de må
vara i behov.

2. Vederbörande myndigheter i emigrations- respektive immigrationslandet
skola i män av behörighet trygga hälsa och välfärd för samt lämna bistånd åt
migrerande arbetare och medlemmar av hans familj under resan från samlingseller
urvalsplatsen till anställningsorten och under deras uppehåll å mottagningsställe,
där sådant anordnats.

3. Migrerande arbetare och medlemmar av hans familj skola färdas på ett människovärdigt
sätt och i överensstämmelse med gällande bestämmelser.

4. Parterna skola avtala om bestämmelser och villkor för tillämpningen av
denna artikel.

Artikel 12.

Kostnader för resa och uppehälle.

Parterna skola överenskomma om sättet för bestridande av de med den migrerande
arbetarens och hans familjemedlemmars resa från bostadsorten till destinationsorten
förenade kostnaderna, kostnaderna för deras uppehälle under resan,
under sjukdom eller vistelse å sjukhus ävensom rörande kostnaderna för transporten
av deras personliga tillhörigheter.

Artikel 13.

överförande av tillgångar.

1. Vederbörande myndighet i emigrationslandet skall, såvitt möjligt och i överensstämmelse
med nationell lagstiftning angående in- och utförsel av utländsk valuta,
medgiva och underlätta för migrerande arbetare och medlemmar av hans
familj att från deras hemland utbekomma de penningbelopp, som de behöva för
sin första bosättning utomlands.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

2. Vederbörande myndighet i imm i gråt ionsl a n det skall, såvitt möjligt och i överensstämmelse
med nationell lagstiftning angående in- och utförsel av utländsk
valuta, medgiva och underlätta ett periodiskt överförande till emigrationslandet
av migrerande arbetares besparingar och andra penningbelopp, vilka jämlikt detta
avtal kunna komma i fråga.

3. överförandet av i mom. 1 och 2 härovan nämnda tillgångar skall ske enligt
gällande officiella växlingskurs.

4. Parterna skola vidtaga alla erforderliga åtgärder för att förenkla och påskynda
administrativa formaliteter för överförandet av tillgångar, på det att dessa
snarast möjligt må bli tillgängliga för dem, som därtill äro berättigade.

5. Parterna skola bestämma huruvida och under vilka förutsättningar en migrerande
arbetare må förpliktas att översända en del av sin lön för underhåll av sin
i hemlandet eller emigrationslandet kvarstannande familj.

Artikel 14.

Anpassning och naturalisation.

Vederbörande myndighet i immigrationslandet har att vidtaga åtgärder för att
främja migrerande arbetares och hans familjemedlemmars anpassning till landets
klimatiska, ekonomiska och sociala förhållanden samt förenkla formerna för deras
naturalisation.

Artikel 15.

Övervakning av levnads- och arbetsvillkor.

1. Vederbörande myndighet eller vederbörligen bemyndigade organ i immigrationslandet
skola vidtaga åtgärder för övervakning av migrerande arbetares levnads-
och arbetsvillkor, däri inbegripna de hygieniska förhållandena.

2. Beträffande migrerande arbetare, vilka tillfälligt uppehålla sig i immigrationslandet,
skola parterna, då så erfordras, vidtaga åtgärder för att befullmäktigade
representanter för emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar och tvångsförflyttade,
för organ upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell handling,
med uppgift att beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon
regerings beskydd] skola samarbeta med vederbörande myndighet eller vederbörligen
bemyndigade organ i immigrationslandet vid denna övervakning.

3. Under en av parterna fastställd tid skola migrerande arbetare erhålla särskilt
bistånd i angelägenheter som beröra deras anställningsvillkor.

4. Bistånd med avseende å migrerande arbetares anställnings- och levnadsvillkor
kan lämnas antingen genom arbetsinspektionen i immigrationslandet eller genom
för ändamålet upprättat organ, där så befinnes lämpligt, i samarbete med godkända
frivilliga organisationer.

5. Åtgärder skola, där så befinnes erforderligt, vidtagas för att representanter för
emigrationslandet [eller, beträffande flyktingar och tvångsförflyttade, för organ
upprättat jämlikt bestämmelserna i en internationell handling, med uppgift att beskydda
flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd]
skola samarbeta med ifrågavarande myndighet eller organ.

Artikel 16.

Biläggande av tvister.

1. I händelse av tvist mellan en migrerande arbetare och hans arbetsgivare skall
arbetaren kunna vid vederbörlig domstol eller i annan ordning, som föreskrives
i immigrationslandets lagstiftning, få sina klagomål prövade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

2. Myndigheterna skola fastställa annat förfarande, som må befinnas erforderligt,
för biläggandet av tvister i samband med tillämpningen av detta avtal.

Artikel 17.

Lika behandling.

1. Vederbörande myndighet i immigrationslandet må icke behandla migrerande
arbetare och medlemmar av hans familj mindre förmånligt i fråga om anställning,
som de äga rätt att taga, än vad som för landets egna medborgare gäller jämlikt
lagstiftning, administrativa bestämmelser eller kollektivavtal.

2. Sådan lika behandling skall utan åtskillnad med hänsyn till nationalitet, ras,
trosbekännelse eller kön tillämpas på immigranter, vilka lagligen uppehålla sig
i immigrationslandet, med avseende å följande förhållanden:

a) i den mån sådana förhållanden regleras genom lagstiftning eller äro underkastade
administrativa myndigheters kontroll,

i) lön, innefattande familj etillägg, där sådana utgöra del av lönen, arbetstid,
veckovila, övertidsarbete, semester, reglering av hemarbete, minimiålder
för anställning samt kvinnors och minderårigas användande i arbete
;

ii) medlemskap i fackliga organisationer och rätt att åtnjuta i kollektivavtal
fastställda förmåner;

iii) tillgång till undervisning, lärlingskap och skolor eller kurser för yrkesutbildning
eller teknisk utbildning, förutsatt att detta icke länder medborgare
i immigrationslandet till förfång;

iv) rekreationis- och välfärdsåtgärder;

b) skatter och avgifter, som hänföra sig till arbetet och som utgå i anslutning
till anställningen;

c) hygien, arbetarskydd och läkarvård;

d) rättsligt förfarande i samband med frågor behandlade i detta avtal.

Artikel 18.

Tillträde till olika yrken och sysselsättningar samt rätt att förvärva fast egendom.
Lika behandling skall även tillämpas med avseende å

a) tillträde till olika yrken och sysselsättningar i den utsträckning den nationella
lagstiftningen medgiver;

b) förvärv, innehav och överlåtelse av fast egendom i stad och på landsbygd.

Artikel 19.

Tillhandahållande av livsmedel.

Migrerande arbetare och medlemmar av hans familj skola i avseende å tillgång
till livsmedel behandlas på samma sätt som landets egna arbetare i samma yrke.

Artikel 20.

Bostadsförhållanden.

Vederbörande myndighet i immigrationslandet skall tillse, att migrerande arbetare
och medlemmar av hans familj i mån av tillgång erhålla hälsosam och i
övrigt lämplig bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

Artikel 21.

Social trygghet.

1. De båda parterna skola genom särskilt avtal fastställa det sätt, varpå ett
system för social trygghet skall tillämpas på migrerande arbetare och personer,
vilka för sin försörjning äro beroende av honom.

2. Sådant avtal skall föreskriva, alt vederbörande myndighet i immigrationslandet
har att vidtaga åtgärder för att migrerande arbetare och personer, vilka
för sin försörjning äro beroende av honom, icke behandlas mindre förmånligt än
landets egna medborgare, där icke särskilda inskränkningar gälla även för dessa
senare.

3. Avtalet skall innefatta lämpliga anordningar för bevarande av migrerande arbetares
rättigheter, vilka redan förvärva eller äro under förvärvande; sådana anordningar
skola utformas med vederbörligt beaktande av principerna i konventionen
angående bevarandet av pensionsrättigheter för flyttande arbetare, 1935, eller
i någon reviderad text till nämnda konvention.

4. I avtalet skall bestämmas, att vederbörande myndighet i immigrationslandet
har att tillse, att migrerande arbetare, som tillfälligt vistas i landet och personer,
vilka för sin försörjning äro beroende av honom, icke behandlas mindre förmånligt
än landets egna medborgare; beträffande system för obligatorisk pensionsförsäkring
skola lämpliga åtgärder vidtagas för bevarande av migrerande arbetares
rättigheter, vilka redan blivit förvärvade eller äro under förvärvande.

Artikel 22.

Anställningsavtal.

1. I länder, där ett system av normalavtal tillämpas, skall det individuella anställningsavtalet
för migrerande arbetare uppgöras på grundval av dylikt normalavtal
utformat av parterna inom de viktigaste grenarna av näringslivet.

2. Det individuella anställningsavtalet skall angiva de allmänna anställningsoch
sysselsättningsvillkor, som föreskrivas i vederbörande normalavtal och skall
översättas till ett för den migrerande arbetaren begripligt språk. Ett exemplar av
avtalet skall överlämnas till den migrerande arbetaren före avresan från emigrationslandet
eller, såframt överenskommelse därom träffats mellan de båda parterna,
å mottagningsplats vid ankomsten till immigrationslandet. I det senare fallet
skall den migrerande arbetaren före avresan, genom handling avseende antingen
honom personligen eller grupp av migrerande arbetare, vilken lian tillhör,
erhålla skriftliga upplysningar angående det yrkesområde, inom vilket han kommer
att erhålla anställning, jämte övriga arbetsvillkor, särskilt den honom tillförsäkrade
minimilönen.

3. Det individuella anställningsavtalet skall innehålla alla erforderliga uppgifter,
såsom

a) arbetarens fullständiga namn, födelsedatum och födelseort, familjeförhållanden,
bostads- och rekryteringsort;

b) arbetets art och den ort, där det skall utföras;

c) det yrkesområde inom vilket han skall arbeta;

d) lön för arbete å ordinarie arbetstid, för övertidsarbete, nattarbete och arbete
å helgdagar samt sättet för lönens utbetalande;

e) eventuella premier, ersättningar och tillägg;

f) förutsättningar för och omfattning av arbetsgivarens rätt att verkställa löneavdrag; g)

villkor angående kost, där sådan tillhandahålles av arbetsgivaren;

(! Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 188.

Åungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

h) avtalets giltighetstid samt villkoren för dess förnyande och uppsägning;

i) förutsättningarna för beviljande av inrese- och uppehållstillstånd i immigrationslandet; j)

sättet för bestridande av den migrerande arbetarens och hans familjemed lemmars

resekostnader;

k) vid fall av migration för tillfälligt uppehåll i immigrationslandet, det sätt,
varpå kostnaderna för återresan till hemlandet eller, i förekommande fall, till
emigrationslandet skola bestridas;

l) förutsättningarna för avtalets upphävande före giltighetstidens utgång.

Artikel 23.

Byte av anställning.

1. Skulle vederbörande myndighet i immigrationslandet finna, att den anställning,
för vilken en migrerande arbetare rekryterats, icke motsvarar hans fysiska
förmåga eller yrkeskvalifikationer, har sagda myndighet att söka bereda ifrågavarande
arbetare anställning, som motsvarar hans förmåga eller kvalifikationer och
som han enligt nationell lagstiftning är berättigad att taga.

2. Parterna skola genom särskilt avtal bestämma det sätt, varpå migrerande arbetare
och medlemmar av hans familj, vilka för sin försörjning äro beroende av
honom samt ägt åtfölja honom eller återförena sig med honom, skola erhålla sitt
uppehälle vid iråkad arbetslöshet.

Artikel 24.

Jämn sysselsättning.

1. Därest migrerande arbetare före avtalstidens utgång på grund av bristande
arbetstillgång icke kan beredas fortsatt sysselsättning i det företag eller den näringsgren,
där han anställts, skall, där icke avtalet annorlunda bestämmer, vederbörande
myndighet i immigrationslandet söka bereda honom annan passande anställning,
som han enligt nationell lagstiftning är berättigad att taga.

2. Därest migrerande arbetare icke är berättigad till understöd genom arbetslöshetsförsäkring
eller arbetslöshetshjälp, skall han och medlemmar av hans familj,
vilka för sin försörjning äro beroende av honom, jämlikt särskild överenskommelse
vid iråkad arbetslöshet tillförsäkras uppehälle i den mån detta icke strider
mot anställningsavtalets bestämmelser.

3. Därest anställningsavtalet i förtid häves av arbetsgivaren, skola bestämmelserna
i denna artikel icke påverka arbetarens rätt att åtnjuta de förmåner, som må
finnas föreskrivna i avtalet.

Artikel 25.

Bestämmelser angående återsändande.

1. Vederbörande myndighet i immigrationslandet förbinder sig att icke mot
den migrerande arbetarens vilja till emigrationslandet återsända honom och medlemmar
av hans familj, vilka ägt åtfölja honom eller återförena sig med honom,
om han till följd av sjukdom eller olycksfall icke längre kan utöva sitt yrke.

2. Regeringen i immigrationslandet förbinder sig att icke till ursprungslandet
återsända flyktingar och tvångsförflyttade eller migrerande arbetare, vilka av politiska
skäl icke önska återvända dit, då ursprungslandet är ett annat än rekryteringslandet,
med mindre de uttrycka önskemål härom i skrivelse till vederbörande
myndighet i immigrationslandet och till representanten för det organ, som

Klingl. Mcij:ts proposition nr ISS. (Bilagor).

upprättats jämlikt bestämmelserna i en internationell handling med uppgift att
beskydda flyktingar och tvångsförflyttade, vilka icke åtnjuta någon regerings beskydd.

Artikel 20.

Återresa.

1. Kostnaderna för återresa för migrerande arbetare, som införts enligt av immigrationslandets
regering uppgjord plan och som av någon anledning, varför han
icke bär ansvar, nödgas lämna sin anställning samt icke kan beredas ny anställning,
vilken han jämlikt nationell lagstiftning äger antaga, skola regleras på följande
sätt:

a) kostnaderna för återresa av migrerande arbetare och personer, vilka för sin
försörjning äro beroende av honom, skola i intet fall drabba den migrerande
arbetaren;

b) sättet för bestridande av kostnaderna för återresan skall fastställas genom
kompletterande bilaterala avtal;

c) även om bestämmelse härutinnan icke meddelats i ett bilateralt avtal, skola
de upplysningar, som lämnas en migrerande arbetare vid tidpunkten för hans
rekrytering, i varje fall angiva vilken person eller vilket organ, som under
de i denna artikel angivna omständigheterna svarar för kostnaderna för
återresan.

2. I enlighet med de former för samverkan och samråd, om vilka överenskommelse
träffats enligt artikel 28 här nedan, skola de båda parterna bestämma de
åtgärder, som befinnas nödvändiga för att organisera ovannämnda personers hemresa
och för att tillförsäkra dom samma hälsovård, välfärdsåtgärder och bistånd
under återresan som de åtnjöto under framresan.

3. Vederbörande myndighet i emigrationslandet skall vid nämnda personers
återkomst undantaga följande föremål från tullavgift:

a) personliga effekter; samt

b) bärbara handverktyg och redskap av det slag, som vanligtvis innehaves
av arbetare för utövandet av hans yrke, och som varit i ifrågavarande personers
besittning och bruk under avsevärd tid och äro avsedda att brukas av
dem för utövandet av deras yrke.

Artikel 27.

Dubbelbeskattning.

De båda parterna skola i särskilt avtal träffa uppgörelse om åtgärder för undvikande
av dubbelbeskattning av migrerande arbetares inkomster.

Artikel 28.

Metoder för samverkan.

1. De båda parterna skola överenskomma om former för samråd och samverkan,
som befinnas nödvändiga för genomförandet av avtalets bestämmelser.

2. På framställning av de båda parternas representanter skall Internationella
arbetsbyrån deltaga i sådant samråd och sådan samverkan.

Artikel 29.

Slutbestämmelser.

1. Parterna skola fastställa avtalets såväl giltighets- som uppsägningstid.

2. Parterna skola fastställa vilka bestämmelser i avtalet som skola förbliva i
kraft sedan detsamma utlöpt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

inlagd IT.

Konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde,

och beslutat antaga vissa förslag angående tillämpningen av principerna
för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, vilken
fråga utgör den fjärde punkten på sammanträdets dagordning
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
konvention,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
konvention, vilken skall benämnas »konvention angående organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten, 1949» (Right to Organise
and Collective Bargaining Convention, 1949).

Artikel 1.

1. Arbetare skola ålnjuta tillfredsställande skydd mot varje åtgärd med
avseende å deras anställningsförhållanden som är av organisationsfientlig
art.

2. Sådant skydd skall särskilt lämnas mot åtgärder, som ha till syfte att

a) göra anställningen av en arbetare beroende av det villkoret, att han
icke ansluter sig till fackförening eller upphör att vara fackligt organiserad
;

b) föranleda avskedande eller annat förfång för en arbetare på grund av
hans medlemskap i fackförening eller deltagande i fackföreningsverksamhet
utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under
arbetstiden.

Artikel 2.

1. Arbetares och arbetsgivares organisationer skola lämnas tillfredsställande
skydd mot varje inblandning från motpartens eller dess ombuds eller
dess medlemmars sida i fråga om organisationernas bildande, verksamhet eller
förvaltning.

2. Såsom inblandning skola särskilt anses åtgärder, avsedda att främja
bildandet av arbetarorganisationer, över vilka arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer
äga ett bestämmande inflytande, eller att stödja arbetarorganisationer
ekonomiskt eller i annan form i syfte att inordna sådana organisationer
under arbetsgivares eller arbetsgivarorganisationers kontroll.

Artikel 3.

Organisatoriska åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där så
är erforderligt, vidtagas för att säkerställa, att föreningsrätten sådan denna
definierats i föregående artiklar respekteras.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISS. (Bilagor).

Artikel 4.

Åtgärder lämpade efter landets förhållanden skola, där så är erforderligt,
vidtagas för att uppmuntra och främja utvecklandet och utnyttjandet i
största möjliga omfattning av anordningar för frivilliga förhandlingar mellan
arbetsgivare eller arbetsgivarorganisationer, å ena, och arbetarorganisationer,
å andra sidan, i syfte att åvägabringa en reglering av anställningsvillkoren
genom kollektivavtal.

Artikel 5.

1. I den nationella lagstiftningen skall bestämmas i vad mån de i denna
konvention lämnade garantierna skola tillämpas på krigsmakten och poliskåren.

2. I enlighet med den i artikel 19 mom. 8 av Internationella arbetsorganisationens
stadga angivna principen skall en medlemsstats ratificering av
denna konvention icke inverka på redan existerande lag, dom, sedvänja eller
avtal, på grund varav medlemmar av krigsmakten eller poliskåren åtnjuta
någon i denna konvention garanterad rättighet.

Artikel 6.

Denna konvention avser icke tjänstemän i allmän tjänst men får icke heller
tagas till intäkt för en begränsning av dem medgivna rättigheter eller
eljest rubbning i deras ställning.

Artiklar 7—16.

[Dcssci artiklar äro likalydande med artiklarna 10—19 av konventionen
(nr 94) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig myndighet är part,
utom såtillvida, att då i artiklarna 12, 13 och 18 av konventionen nr 94 hänvisas
till artikel 14, detta i artiklarna 9, 10 och 15 av förevarande konvention
motsvaras av hänvisningar till artikel 11.]

Bilaga I.

Rekommendation (nr 87) angående yrkesvägledning.

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 8 juni 1949 till sitt trettioandra sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående yrkesvägledning, vilken
fråga utgör den nionde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
rekommendation,

antager denna den första dagen i juli månad år nittonhundrafyrtionio följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
yrkesvägledning, 1949» (Vocational Guidance Recommendation, 1949).

I. Allmänt.

1. I denna rekommendation avses med uttrycket »yrkesvägledning» bistånd,
som lämnas individen i syfte att lösa problem sammanhängande med

Kungl. Muj:is proposition nr 188. (Bilagor).

yrkesval och avancemang inom yrket under behörigt hänsynstagande till
hans karakteristiska egenskaper, sedda mot bakgrunden av sysselsättningsmöjligheterna.

-• Yrkesvägledningen är grundad på individens fria och frivilliga val;
dess irämsta uppgift är att bereda honom obegränsad möjlighet att utveckla
sin personlighet och finna tillfredsställelse i arbetet under fullt beaktande
av ett effektivt utnyttjande av de nationella arbetskraftstillgångarna.

3. Yrkesvägledningen är en fortgående process, och de grundläggande
principerna för densamma förbliva oförändrade, oavsett individens ålder.
Dessa principer äro städse av omedelbar betydelse för individens välfärd
och nationernas ekonomiska utveckling.

4. Yrkesvägledningen bör anpassas efter varje lands speciella behov och
utvecklas fortlöpande. Dess utbyggnad inom varje land bör grundas på en
utbredd förståelse av yrkesvägledningens ändamål, inrättandet av ett lämpligt
administrativt system samt tillhandahållandet av för uppgiften väl kvalificerad
personal.

II. Tillämpningsområde.

5. I den utsträckning nationella och lokala planer och resurser medgiva,
bör genom det allmännas försorg yrkesvägledning tillhandahållas alla som
därav äro i behov.

0. Särskilda anordningar höra därvid vidtagas beträffande

a) minderäiiga, innefattande jämväl skolungdom, som önskar vägledning
vid inträde i arbetslivet eller vid planering av yrkesbana, samt

b) andra personer, som önska vägledning beträffande anställnings- och
därmed sammanhängande yrkesproblem; sådana personer betecknas
i det följande såsom »vuxna».

III. Grundsatser och metoder för yrkesvägledning för ungdom, däri
inbegripen skolungdom.

7. 1) Yrkesvägledningen för ungdom bör utformas genom samarbete
mellan skolor samt andra organisationer och institutioner, som ha att bistå
de unga vid tiden för deras övergång från skolan till arbetslivet, ävensom
representativa arbetsgivar- och arbetarorganisationer, i syfte att all ungdom,
som erhåller yrkesvägledning, må åtnjuta förmånen av en enhetlig och samordnad
vägledning.

2) Sådant samarbete bör även innefatta samråd och samverkan med
föräldrar eller målsmän samt med föräldraföreningar, där sådana finnas.

3) Vid tillämpningen av dessa allmänna grundsatser böra vederbörligen
beaktas de i avdelning V av denna rekommendation uppdragna grundlinjerna
för den administrativa organisationen.

den allmänna skolundervisningen bör iöi''beredande yrkesvägledning
infogas i undervisningsplanen. Sådan vägledning bör i första hand
avse att för den unge klargöra hans fallenhet, kvalifikationer och intressen
ävensom att upplysa honom om olika yrken och levnadsbanor i svfte att
underlätta en framtida yrltesanpassningl

2) Den förberedande yrkesvägledningen bör intensifieras på de skolstadier,
då den unge har möjligheter att välja mellan att följa yrkesbetonad
undervisning, vinna annan utbildning eller efter fullgjord skolplikt söka anställning.

Kung!. Maj:ts proposition nr 18S. (Bilagor).

3) Den förberedande yrkesvägledningen bör avse

a) en i lämplig form meddelad, allsidig upplysning rörande olika yrken
och näringsgrenar;

b) där så är möjligt med hänsyn till nationella och lokala förhållanden
på lämpligt sätt ledda besök vid industri- och handelsföretag och andra
arbetsplatser, samt

c) rådgivning genom personliga samtal i förening med gruppvis anordnade
diskussioner eller föredrag.

9. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de i punkterna 10—15 angivna
metoderna för yrkesvägledning för ungdom; användningen av dessa metoder
bör främjas i största möjliga utsträckning.

10. 1) All ungdom, som önskar yrkesvägledning, bör erhålla tillfälle till
personliga samtal med en yrkesvägledningstjänsteman, särskilt vid tidpunkten
för val av speciella yrkeskurser eller vid avgång från skolan för annan
utbildning (inbegripet lärlingskap) eller för att taga arbete.

2) Metoderna för de personliga samtalen böra oavlåtligen utvecklas i
syfte att uppnå en så grundlig analys som möjligt av den individuella dugligheten,
i dess förhållande till sysselsättningsmöjligheterna och olika yrkens
krav.

11. Redogörelser för vederbörandes skolgång, innefattande, där så finnes
önskvärt och lämpligt, en värdesättning av förmåga, uppnådda studieresultat,
fallenhet och allmän läggning, böra utnyttjas i den mån så påkallas för
yrkesvägledningens behov, därvid dock den förtroliga naturen av däri meddelade
upplysningar städse skall beaktas.

12. 1) Möjligheterna till läkarundersökning av de unga böra tillgodogöras
och utvecklas på sätt som må anses tjänligt och erforderligt för yrkesvägledningens
syften.

2) Rådgivning beträffande åtgärder, ägnade att undanröja förefintliga
brister, ävensom annan hjälp, som må befinnas möjlig och lämplig för
vederbörandes yrkesanpassning, bör lämnas alltefter behovet i varje särskilt
fall.

13. 1) Där så är möjligt böra lämpliga test för att klarlägga individens
förmåga och fallenhet och om det finnes önskvärt annan psykologisk testning
komma till användning vid yrkesvägledningen allt efter behovet i varje
särskilt fall.

2) Rådgivning beträffande åtgärder, ägnade att bota förefintliga brister,
ävensom annan hjälp, som må befinnas möjlig och lämplig för vederbörandes
vrkesanpassning, bör kunna förekomma i särskilda fall.

14. 1) Erforderliga och tillförlitliga upplysningar angående framtidsutsikterna
i olika yrken och näringsgrenar samt angående sysselsättnings- och
utbildningsmöjligheter böra tillhandahållas de unga genom samtal av rådgivande
karaktär eller på annat sätt, med beaktande av de ungas anlag, fysiska
förmåga, kvalifikationer, önskemål och allmänna läggning samt näringslivets
sannolika behov.

2) Vederbörande myndigheter böra i detta hänseende fortlöpande samarbeta
med sådana offentliga eller enskilda institutioner — däribland särskilt
arbetsgivares och arbetares representativa organisationer — vilka kunna

a) lämna uppgift om sannolika framtidsutsikter inom olika näringsgrenar
eller yrken, och

b) bistå vid utarbetandet ocb avslutandet av lärlingsavtal samt övervaka
dessas tillämpning.

15. Önskvärdheten av att utröna de ungas anlag genom att bereda dem
tillfälle Lill lämpliga praktiska arbetserfarenheter eller annorledes bör likaledes
beaktas.

Kungl. ftlaj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

16. Särskild uppmärksamhet hör inom den allmänna yrkesvägledningens
ram ägnas utvecklandet av lämpliga mot behovet svarande anordningar för
yrkesvägledning för ungdom på landsbygden.

17. Inom ramen lör den allmänna yrkesvägledningen och i samarbete
med lämpliga sociala institutioner hör särskild uppmärksamhet ägnas utvecklandet
av lämpliga och mot behovet svarande anordningar för yrkesvägledning
för ungdom

a) med fysiska eller psykiska brister, eller

b) sådana rubbningar i personligheten, som äro ägnade att förhindra eller
väsentligen försvåra en yrkesanpassning.

18. Vederbörande centrala och lokala myndigheter böra så mycket som
möjligt främja det frivilliga utnyttjandet av yrkesvägledningen, särskilt såvitt
gäller

a) ungdom, som har att välja mellan olika yrkeskurser inom skolan;

b) ungdom, som närmar sig den ålder, då skolplikten upphör;

c) ungdom, som för första gången utträder på arbetsmarknaden;

d) ungdom, som söker lärlingsanställning eller annan yrkesutbildning;

e) ungdom, som är arbetslös, sysselsatt inom tillbakagående näringsgrenar
eller som kunna befaras bliva arbetslösa;

f) ungdom, lidande av fysiska eller psykiska brister; eller

g) ungdom, som lägger i dagen sådana rubbningar i personligheten, vilka
äro ägnade att förhindra eller väsentligen försvåra en yrkesanpassning.

19. Vederbörande myndigheter höra vidtaga erforderliga åtgärder för att
främja förverkligandet av den unges yrkesplaner, då dessa synas möjliga att
genomföra; där så i individuella fall befinnes lämpligt böra förslag framläggas
angående genomförandet av dessa planer samt hjälp lämnas för skapandet
av nödvändiga kontakter med andra institutioner eller personer, som
ha att sörja för den unges utbildning eller anställning inom det yrke han valt.

20. 1) Vederbörande myndigheter böra systematiskt hålla kontakt med
de unga, som åtnjutit yrkesvägledning, särskilt för att i möjligaste mån
kunna hjälpa dem att övervinna de svårigheter, som kunna uppkomma vid
fullföljandet av deras yrkesplaner, ävensom för att utröna, huruvida det
valda yrket visat sig vara lämpligt.

2) Härvid böra, där så är möjligt, anlitas allmänna undersökningar,
utförda enligt stickprovsmetod, för att bedöma yrkesvägledningens effektivitet
i individuella fall samt värdet av tillämpade principer och metoder.
Undersökningarna i fråga böra även möjliggöra inhämtandet av upplysningar
i hälsofrågor, i samverkan, där så finnes kunna ske, med den medicinska
sakkunskap, som må finnas tillgänglig på arbetsplatserna.

IV. Grundsatser och metoder för yrkesvägledning för vuxna.

21. 1) Lämpliga anordningar med avseende å vuxna böra vidtagas inom
den offentliga yrkesvägledningens ram för att bistå envar, som är i behov
av hjälp vid val av yrke eller ombyte av sysselsättning.

2) Ifrågavarande verksamhet benämnes i denna rekommendation yrkesvägledning
för vuxna (employment counselling).

22. Metoderna för yrkesvägledning för vuxna böra, i den mån så är möjligt
med hänsyn till förhållandena i varje enskilt land samt med beaktande
av vad som må befinnas lämpligt i det individuella fallet, innefatta

a) samtal med en yrkesvägledningstjänsteman;

b) undersökning beträffande erfarenheter från tidigare anställningar;

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

c) granskning av redogörelser för vederbörandcs skolgång ävensom andra
handlingar rörande allmän eller yrkesutbildning;

d) läkarundersökning;

e) lämpliga duglighets- och anlagsprövningar och om så finnes önskvärt
annan psykologisk testning;

f) utrönande av anlagen genom lämpliga arbetsprov eller på annat liknande
sätt;

g) teknisk yrkesprövning, muntlig eller på annat sätt företagen, i sådana
fall då dylik synes påkallad;

h) analys av vederbörandcs fysiska förmåga i förhållande till kraven
inom olika yrken;

i) tillhandahållande av upplysningar om möjligheterna för anställning
och utbildning med hänsyn till vederbörandes kvalifikationer, fysiska
och psykiska lämplighet, anlag, önskemål och yrkeserfarenhet samt
arbetsmarknadens behov;

j) en genom stickprovsundersökning fullföljd kontakt i syfte att bedöma,
huruvida den anvisade anställningen, utbildningen eller omskolningen
visat sig tillfredsställande samt värdet av inom yrkesvägledningen för
vuxna anlitade principer och metoder.

23. 1) Vederbörande nationella och lokala organ böra vidtaga alla erforderliga
åtgärder för att främja ett frivilligt utnyttjande i vidsträckt mån
av yrkesvägledningsverksamheten för vuxna i fråga om

a) personer, som för första gången inträda på arbetsmarknaden;

b) personer, som länge varit arbetslösa;

c) personel-, som äro "arbetslösa eller kunna befaras bliva arbetslösa genom
en näringsgrens tillbakagång eller till följd av förändringar i en
näringsgrens tekniska förhållanden, struktur eller förläggning;

d) personer, bosatta i landsbygdsområden där det föreligger överskott av
arbetskraft i förhållande till rådande eller förutsebara sysselsättningsmöjligheter; e)

personer, som önska tillgodogöra sig den offentliga verksamheten för
yrkesutbildning och återinpassning i arbetslivet.

2) Erforderliga och lämpliga åtgärder böra vidtagas för att inom den
allmänna yrkesvägledningens ram och, om så påkallas, i samverkan med
lämpliga sociala institutioner anordna särskild yrkesvägledning för vuxna
med fysiska brister eller rubbningar i personligheten, vilka äro ägnade att
försvåra yrkesanpassningen.

3) Erforderliga och lämpliga åtgärder böra vidtagas för att inom ramen
för den allmänna yrkesvägledningen tillhandahålla en särskild yrkesvägledning
för tekniker, utövare"av fria yrken, tjänstemän och arbetsledare.

24. Särskild uppmärksamhet bör i samband med yrkesvägledningsverksamheten
för vuxna ägnas metoderna för urval av arbetare för olika yrken
och näringsgrenar.

V. Principer för den administrativa organisationen.

25. Yrkesvägledning för ungdom och yrkesvägledning för vuxna böra organiseras
och samordnas enligt en allmän plan, vilken bör utformas och tilllämpas
under hänsynstagande till regionala och lokala förhållanden samt
anpassas efter däri inträdande förändringar.

26. I syfte att främja utvecklingen av yrkesvägledning för ungdom och
yrkesvägledning för vuxna böra de centrala myndigheterna (i förekommande
fall jämväl centrala myndigheter inom delstaters federala enheter) vidtaga
åtgärder för att

7 Jiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. (Bilagor).

a) erforderliga medel ställas till förfogande för dylik verksamhet;

b) verksamheten erhåller lämpligt tekniskt stöd; och

c) tillhandahålla metoder och material, lämpade att utnyttjas i landsomfattande
skala.

27. Erforderliga och lämpliga åtgärder böra av vederbörande myndigheter
vidtagas för att centralt och lokalt ernå effektiv samverkan mellan offentliga
och enskilda institutioner, som utöva yrkesvägledningsverksamhet för
ungdom och vuxna.

A. Administrativa anordningar för yrkesvägledning för ungdom, däri inbegripen

skolungdom.

28. 1) Vederbörande myndigheter höra vidtaga lämpliga anordningar för
att centralt och lokalt samordna åtgärderna för yrkesvägledningen för ungdom,
under beaktande av föräldrarnas önskemål och de privata yrkesvägledningsorganens
uppgifter.

2) Dessa anordningar böra särskilt inriktas på

a) att upprätthålla en effektiv offentlig »service» för ungdomen, där så
är lämpligt i samverkan med andra organ, i syfte att undvika dubbelarbete;
och

b) att — då så är önskvärt och möjligt med hänsyn till uppgifternas förtroliga
natur — underlätta ett utbyte av upplysningar rörande

1) omfattningen och arten av behovet av yrkesvägledning och de
anordningar, som redan stå till förfogande;

ii) den ungdom, som söker yrkesvägledning;

iii) näringsgrenar, yrken och sysselsättningar;

iv) anställnings- och utbildningsmöjligheter; och

v) utarbetandet och utnyttjandet av material, som berör yrkesvägledningen,
däri inbegripna lämpliga prov.

29. 1) Den centrala och lokala administrativa behörigheten med avseende
å yrkesvägledningen bör klart angivas.

2) Med vederbörlig hänsyn till denna behörighetsfördelning bör ansvaret
i första hand åvila antingen

a) undervisnings- och arbetsförmedlingsmyndigheterna gemensamt; eller

b) endera av dessa myndigheter i nära samverkan med den andra.

30. l) Lämpliga åtgärder böra vidtagas genom rådgivande nämnder för
att åvägabringa samverkan med representanter för arbetsgivare och arbetare
vid utformandet och tillämpningen av riktlinjerna för yrkesvägledningsverksamheten.

2) Sådana nämnder höra inrättas centralt ävensom i möjligaste mån
lokalt; de böra i regel innesluta representanter för offentliga och enskilda
institutioner, som handhava undervisning, utbildning (lärlingsutbildning),
yrkesvägledning eller andra uppgifter av omedelbar betydelse för ungdomens
yrkesanpassning.

B. Administrativa anordningar för yrkesvägledning för vuxna.

31. 1) Det administrativa ansvaret för yrkesvägledningen för vuxna bör
i första hand åvila den offentliga arbetsförmedlingen med vederbörlig hänsyn
till de uppgifter, som ankomma på undervisnings- eller andra organ.

2) Den offentliga arbetsförmedlingens kontor av olika slag och storleksordning
böra, såvitt möjligt, omfatta särskilda avdelningar och tjänstemän
med uppgift att handlägga yrkesvägledning för vuxna.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

3) Administrativa anordningar böra vidtagas för att, i den mån så
är erforderligt eller önskvärt, uppnå samverkan mellan den offentliga arbetsförmedlingen
och de särskilda avdelningar för yrkesvägledning för
vuxna, som inrättats för tillgodoseende av speciella uppgifter.

32. Lämpliga anordningar böra vidtagas, centralt och lokalt, för att yrkesvägledningen
för vuxna må organiseras i nära samarbete med

a) övrig arbetsförmedlingsverksamhet;

b) annan yrkesvägledning;

c) undervisnings- och utbildningsinstitutioner;

d) organ för arbetslöshetsförsäkring och arbetslöshetshjälp;

e) administrationen av utbildnings- och omskolningsverksamhet och övriga
åtgärder för främjande av arbetskraftens yrkes- och geografiska
rörlighet;

f) de representativa organisationerna för arbetsgivare och arbetare; samt

g) offentliga och enskilda institutioner för partiellt arbetsföras återinförande
i arbetslivet.

VI. Utbildning av tjänstemän.

33. 1) För yrkesvägledningens effektiva bedrivande bör vederbörande
myndighet anställa tillräckligt antal tjänstemän med lämplig utbildning,
erfarenhet och förutsättningar i övrigt, samt i så stor utsträckning som
möjligt och under samverkan, där så befinnes lämpligt, med andra berörda
institutioner, anordna särskild vetenskaplig och teknisk utbildning för vikesvägledningspersonalen.

2) Åtgärder, som vidtagas i nu angivet syfte, böra omfatta exempelvis
_ . .

a) fastställande genom vederbörande myndighets forsorg av minimikrav
för yrkes väglednings tjänstemän;

b) fastställande genom vederbörande myndighets försorg av bestämmelser
om urval av yrkesvägledningstjänstemän med ledning härav;

c) anordnande av särskilda utbildningskurser för personer, som önska
ägna sig åt yrkesvägledning;

d) anordnande av fortbildnings- och repetitionskurser tor alla tjänstemän;
ocli

e) tillämpning av sådana antagnings- och anställningsvillkor, som aro
väl ägnade att förmå kvalificerade personer att ställa sig till förfogande
för sådant arbete.

3) Det bör övervägas

a) att verkställa utbyte av yrkesvägledningstjänsteman mellan de olika
grenar av verksamheten, till vilka vederbörande tjänstemän äro knutna; b)

att offentliggöra tekniskt, för främjande av tjänstemannens yrkesskicklighet
lämpat material.

4) Där så finnes lämpligt, böra medlemsstaterna samarbeta för personalens
utbildning och därvid i förekommande fall anlita Internationella arbetsbyråns
bistånd.

VII. Forskning och publicitet.

34. 1) Åtgärder böra vidtagas för att systematiskt främja offentlig och
enskild forsknings- och försöksverksamhet beträffande yrkesvägledningens
metoder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188. (Bilagor).

2) Den offentliga arbetsförmedlingen bör medverka vid sådan forskningsverksamhet.

3) Där så med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligt, bör dylik
verksamhet omfatta studiet av sådana frågor som

a) de enskilda yrkesvägledningssamtalens metodik;

b) analys av de krav som ställas på arbetssökande till olika yrken;

c) tillhandahållande av för yrkesvägledningen ägnade upplysningar rörande
olika yrken och näringsgrenar;

d) begåvningsprov och andra psykologiska test;

e) utarbetandet av mönsterformulär för yrkesvägledningen; samt

1) metoder för bedömande av yrkesvägledningens effektivitet.

35. De för yrkesvägledning ansvariga myndigheterna böra i samverkan
med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer och, där så är lämpligt,
andra berörda institutioner gemensamt eftersträva att främja en allmän
förståelse för yrkesvägledningens uppgifter, grundsatser och arbetssätt.

J}ilfir/n J.

Resolutioner.

I. Resolution angående genomförande av rekommendationen om yrkesvägledning.

II. Resolution angående semester och rekreation.

III. Resolution angående arbetslöshet.

I\. Resolution angående vidtagande av åtgärder avseende Internationella
arbetsorganisationens deltagande i det utvidgade samarbetsprogrammet
beträffande tekniskt bistånd för ekonomisk utveckling.

V. Resolution angående uppförande på dagordningen för 1950 års internationella
arbetskonferens av frågan om förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, innefattande kollektivavtal, medling och skiljedom
samt samverkan mellan offentliga myndigheter och arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer.

VI. Resolution angående framtida överväganden av vissa löneproblem.

VII. Resolution angående antagande av budget för 32:a budgetåret (1950)
och angående fördelning av utgifterna på olika medlemsstater för samma
år.

VIII. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
tjänstepensionsfonden avseende år 1950.

IX. Resolution angående vissa medlemsstaters krav på fastställandet av
en övre gräns för deras bidrag till arbetsorganisationens budget.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

4042S2