Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Nr 187.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
au mellan Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande
ersättning för vissa svenska privata ekonomiska
intressen, m. m.; given Stockholms slott den 3 mars
1950.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 187.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.
Bilaga A.
Accord
entre le Gouvernement suédois et
le Gouvernement polonais concernant
rindemnisation des intéréts
suédois en Pologne.
Le Gouvernement suédois et le
Gouvernement polonais,
se référant au Protocole des négociations
polono-suédoises concernant
les intéréts des personnes physiques
ou morales suédoises en Pologne du
28 février 1947,
désireux de régler définitivement
les revendications suédoises consécutives
aux effets des actes législatifs
ou de toute autre mesure de 1’État
polonais, sur les biens, droits et intéréts
suédois,
sont convenus des dispositions suivantes:
Article
1.
Le Gouvernement polonais versera
au Gouvernement suédois la somme
de centseize millions de couronnes
suédoises å titre d’indemnité globale
et forfaitaire pour:
1. tous les biens, droits et intéréts
suédois touchés par les mesures visées
å 1’article premier du protocole
mentionné dans le préambule;
2. les créances suédoises sur 1’État
polonais, å 1’exception de celles incorporées
dans des titres d’emprunts
publics;
3. Les créances suédoises, y compris
celles qui sont incorporées dans
des titres, sur les débiteurs en Pologne,
dont les biens ont été touchés par
les mesures visées sous (1);
4. toutes les revendications de la
Svenska Tändsticks-A/B, sur 1’État
(Översättning)
Överenskommelse
mellan svenska regeringen och
polska regeringen angående ersättning
för de svenska intressena i
Polen.
Svenska regeringen och polska regeringen
ha
under hänvisning till protokollet
av den 28 februari 1947 över de
polsk-svenska förhandlingarna rörande
svenska fysiska och juridiska
personers intressen i Polen
samt med önskan att slutgiltigt
reglera de svenska anspråken till
följd av lagstiftning eller varje annat
förfarande från polska statens sida
beträffande svensk egendom, svenska
rättigheter och intressen
överenskommit om följande bestämmelser:
Artikel
t.
Polska regeringen skall till svenska
regeringen betala ett belopp av etthundrasexton
miljoner svenska kronor,
utgörande i ett för allt den sammanlagda
ersättningen för:
1. all svensk egendom, alla svenska
rättigheter och intressen, vilka beröras
av de åtgärder, som åsyftas i artikel
1 av det i inledningen omförmälda
protokollet;
2. svenska fordringar mot den
polska staten med undantag av sådana,
som ha karaktär av offentliga
lån;
3. svenska fordringar, jämväl sådana,
som föreligga i värdepapper,
mot gäldenärer i Polen, vilkas egendom
berörts av de under 1. angivna
åtgärderna;
4. alla Svenska Tändsticks A/B:s
anspråk mot polska staten, även så
-
Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
3
polonais raéme celles incorporées
dans des titres de l’emprunt »The
Republic of Poland 41/* % External
Secured Sinking Fund Dollar Bond
Loan due October 1st, 1965».
Les revendications suédoises de
toute nature sur les banques en Pologne
ne sont pas réglées par l’indemnité
globale mentionnée ci-dessus.
Article 2.
Le Gouvernement suédois garantit
que le Gouvernement polonais apres
le paiement intégral de la somme de
centseize millions de couronnes suédoises
n’aura pas å payer d’autre
compensation pour les revendications
visées ci-dessus.
Dés 1’entrée en vigueur du present
accord et aussi longtemps que les
prescriptions de 1’accord seront remplies
le Gouvernement suédois s’engage
å ne plus appuyer les revendications
des intéressés suédois indemnisés
selon ledit accord.
Le Gouvernement suédois remettra,
le premier j an vier 1951, au Gouvernement
polonais tous les titres et
papiers-valeur relatifs aux intéréts
suédois indemnisés aux termes de
1’article premier.
De son cöté, apres paiement intégral
de 1’indemnité globale, le Gouvernement
polonais considérera comme
définitivement réglées toutes les
prétentions de 1’État polonais, ayant
pris naissance avant la signature du
présent accord, envers les intéressés
suédois indemnisés aux termes de
1’article premier.
Article 3.
La somme globale fixée å 1’article
premier sera payée en Suéde dans un
délai de dixsept années, conformément
aux modalités convenues enlre
les deux Gouvernements å partir du 1
janvier 1951.
Article 4.
La somme globale fixée å 1’article
premier sera distribuée conformé
-
dana, som grunda sig på obligationer
för »The Republic of Poland 4V4 %
External Secured Sinking Fund Dollar
Bond Loan due October 1st,
1965».
Svenska ersättningsanspråk mot
bankerna i Polen av vilket slag de än
må vara regleras icke genom ovannämnda
totala ersättningsbelopp.
Artikel 2.
Svenska regeringen garanterar, att
polska regeringen efter fullgjord betalning
av beloppet etthundrasexton
miljoner svenska kronor icke skall
ha att erlägga någon annan ersättning
för de ovan angivna anspråken.
Från ikraftträdandet av denna överenskommelse
och så länge bestämmelserna
i överenskommelsen uppfyllas,
förbinder sig svenska regeringen
att icke längre stödja de svenska
intressenters anspråk, som blivit
gottgjorda enligt sagda överenskommelse.
Svenska regeringen skall den 1 januari
1951 till polska regeringen överlämna
alla åtkomsthandlingar och
värdepapper avseende de svenska intressen,
som blivit gottgjorda enligt
föreskrifterna i artikel i.
Polska regeringen skall å sin sida
anse såsom slutgiltigt reglerade alla
polska statens anspråk uppkomna före
undertecknandet av förevarande
överenskommelse mot de svenska
intressenter, vilka gottgjorts enligt
föreskrifterna i artikel 1.
Artikel 3.
Det i artikel 1 fastställda totalbeloppet
skall betalas i Sverige inom en
tid av sjutton år, räknat från den
1 januari 1951, enligt de mellan de
båda regeringarna överenskomna betalningsvillkoren.
Artikel 4.
Fördelningen av det i artikel 1 angivna
totalbeloppet skall ske på sätt,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
ment au mode de reparation adopté
par le Gouvernement suédois.
Article 5.
Sont considérés comme suédois les
biens, droits et intéréts, appartenant
directement ou indirectement å des
personnes physiques de nationalité
suédoise, å des personnes morales ou
å des sociétés commerciales ayant
leur siége social en Suéde.
La nationalité suédoise des personnes
physiques ou le caractére suédois
des personnes morales et des sociétés
commerciales doit avoir existé tant
au moment de la mesure polonaise
qui a touché leurs droits et intéréts
qu’å la date de 1’entrée en vigueur du
présent accord.
Artide 6.
Les propriétaires suédois de biens
délaissés visés au protocole mentionné
au préambule et qui n’habitent pas
en Pologne pourront confier la gestion
de leurs biens å un mandataire
en Pologne.
Artide 7.
Les sommes provenant du louage
ou fermage, de la vente, de la liquidation
ou d’une indemnité d’expropriation
d’un bien suédois n’étant
pas indemnisé par la somme globale
fixée å 1’article premier pourront
étre transférées en Suéde conforméinent
aux dispositions régissant le
trafic de paiements entre les deux
pays, en vigueur au moment du transfert.
Artide 8.
Le présent accord sera ratifié aussitöt
que faire se pourra. Il entrera en
vigueur, apres 1’échange des instruments
de ratification qui aura lieu
å Varsovie, le méme jour que 1’Accord
sur la prolongation des crédits
som fastställes av svenska regeringen.
Artikel 5.
Såsom svenska skola anses egendom,
rättigheter och intressen, som
direkt eller indirekt tillhöra fysiska
personer med svenskt medborgarskap
eller juridiska personer eller
handelsföretag med säte i Sverige.
De fysiska personerna skola vara
svenska medborgare samt de juridiska
personerna och affärsföretagen
av svensk karaktär såväl vid tidpunkten
för den polska åtgärd, som
berört deras rättigheter och intressen,
som vid dagen för ikraftträdandet av
förevarande överenskommelse.
Artikel 6.
De svenska ägare till sådan övergiven
egendom, som åsyftas i det uti
inledningen omförmälda protokollet,
vilka icke bo i Polen, kunna anförtro
förvaltningen av sin egendom till
ett ombud i Polen.
Artikel 7.
De belopp, som härflyta från hyra
eller arrende, försäljning, likvidering
eller ersättning för expropriation av
sådan svensk egendom, för vilken ersättning
icke lämnats genom det i
artikel 1 fastställda totalbeloppet,
kunna transfereras till Sverige jämlikt
de bestämmelser, som reglera betalningsutbytet
mellan de båda länderna
och som äro i kraft vid tidpunkten
för transfereringen.
Artikel 8.
Förevarande överenskommelse skall
ratificeras så snart ske kan. Den
skall efter utväxling av ratifikationsinstrumenten,
vilken skall äga rum
i Warszawa, träda i kraft samma
dag som det innevarande dag under
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
5
gouvernementaux signé en date de ce
jour.
Fait å Stockholm, en deux exemplaires,
le 16 novembre 1949.
Pour le Gouvernement suédois:
Östen Undén.
Pour le Gouvernement polonais:
C. Bobrowski.
S. Sembrat.
tecknade avtalet rörande förlängningen
av regeringskrediterna.
Som skedde i Stockholm, i två exemplar,
den 16 november 1949.
För svenska regeringen:
Östen Undén.
För polska regeringen:
C. Bobrowski.
S. Sembrat.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Bilaga C.
(Översättning.)
Accord
sur la prolongation des crédits
gouvernementaux.
Le Gouvernement suédois consent
ä échellonner — les paiements venants
ä 1’échéance au cours de la période
du premier novembre 1950 au
premier novembre 1952 å titre du
remboursement
1) du solde des sornmes du credit
mis å la disposition du Gouvernement
polonais en vertu de »1’Accord
du 20 aout 1945 pour le réglement
des échanges commerciaux et des
paiements entre la Suéde et la Pologne»
et prolongé en vertu de l’article
IV p. a) de »1’Accord Additionnel
sur la participation de la Suéde
ä la reconstruction de l’économie polonaise,
en échange de fourniture de
charbon et de coke polonais» du 18
mars 1947, ainsi que
2) du crédit s’élevant å 21,6 millions
de couronnes suédoises accordé
å la Pologne en vertu de 1’article IV
p. d) aa) de »1’Accord Additionnel»
sus-mentionné, — å 10 (dix) échéances
égales qui tomberont chaque 31
mars et chaque 30 septembre des années
de 1951 å 1955 inclus. Le taux
d’intéréts reste de 3 % p. a.
Le Gouvernement polonais remettra
au Gouvernement suédois 10 (dix)
nouvelles reconnaissances de dette
correspondantes aux nouvelles échéances
et datées le 14 novembre 1950,
et recevra celles qui sont en possession
de la Riksgäldskontor.
Le présent Accord entrera en vigueur
aprés échange des instruments
de ratification, le méme jour que
1’Accord entre le Gouvernement suédois
et le Gouvernement polonais con
-
Avtal
rörande förlängningen av
regeringskrediterna.
Svenska regeringen samtycker till
att fördela de under perioden 1 november
1950 till 1 november 1952 till
betalning förfallande amorteringarna
1) å saldot av den kredit, vilken
ställdes till förfogande för polska regeringen
enligt »Avtalet den 20
augusti 1945 rörande regleringen av
varuutbytet och betalningarna mellan
Sverige och Polen» och vilken förlängdes
enligt artikel IVa)1 i »Tillläggsavtalet
den 18 mars 1947 rörande
Sveriges deltagande i återuppbyggnaden
av det polska näringslivet i utbyte
mot leveranser av polskt kol och
koks» liksom
2) å den kredit, uppgående till 21,6
miljoner svenska kronor, vilken beviljades
Polen enligt artikel IV d) aa) i
ovannämnda »Tilläggsavtal»,
på 10 (tio) lika störa rater, vilka
skola erläggas varje 31 mars och 30
september under åren 1951 till och
med 1955. Räntan förblir 3 % per år.
Polska regeringen överlämnar till
svenska regeringen 10 (tio) nya
skuldsedlar, motsvarande de nya förfallodagarna
samt daterade den 14
november 1950, och erhåller de skuldsedlar,
vilka äro i riksgäldskontorets
besittning.
Detta avtal träder i kraft efter utväxling
av ratifikationsinstrument,
samma dag som det i Stockholm den
16 november 1949 mellan svenska och
polska regeringarna avslutade avta
-
1 och b)
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
cernant 1’indeninisation des intéréts
suédois en Pologne conclu å Stockholm
le 16 novembre 1949.
Fait å Stockholm, en deux exemplaires,
le 16 novembre 1949.
Pour le Gouvernement suédois:
Östen Undén.
Pour le Gouvernement polonais:
C. Bobrowski.
S. Sembrat.
let angående ersättning för svenska
intressen i Polen.
Som skedde i Stockholm i två exemplar
den 16 november 1949.
För svenska regeringen:
Östen Undén.
För polska regeringen:
C. Bobrowski.
S. Sembrat.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Bilaga D.
Skrivelse från Ministern för Utrikes Ärendena till ordföranden
i den polska
Stockholm, le 16 novembre 1949.
Monsieur le Président,
En considération du caractére de
la dette de relief qui était constitué
aprés la guerre mondiale et avait
comme but l’aide aux États nouveauformés
et ruinés par la guerre, en
considération de la nouvelle dévastation
de la Pologne par la derniére
guerre mondiale, et en considération
enfin de la totalité de relations économiques
entre les deux Pays, le Gouvernement
suédois est d’accord avec
la proposition du Gouvernement polonais
pour annuler le reste de la dite
dette non-payée par la Partie polonaise
qui s’éléve å 1 293 600 (un
million deux cents quatre-vingt-treize
mille six cents) couronnes suédoises.
Veuillez agréer, Monsieur le Président,
1’assurance de ma concidération
la plus distinguée.
delegationen.
(Översättning.)
Stockholm den 16 november 1949.
Herr Ordförande,
Med hänsyn till karaktären av den
hjälpkredit, som tillskapades efter
världskriget och hade till syfte att
hjälpa nybildade och krigshärjade
stater, i betraktande av att Polen
ånyo härjats av sista världskriget och
slutligen i betraktande av samtliga
ekonomiska förbindelser mellan de
båda länderna är svenska regeringen
överens med polska regeringens förslag
att annullera återstoden av
nämnda skuld, som icke betalats
av den polska kontrahenten och
som uppgår till 1 293 600 (enmiljontvåhundranittiotretusensexhundra)
svenska kronor.
Mottag, Herr Ordförande, försäkran
om min fullkomligaste högaktning.
östen Undén.
Östen Undén.
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
9
Skrivelse från ordföranden i den polska delegationen till
Ministern för Utrikes Ärendena.
Stockholm, le 16 novembre 1949.
Monsieur le Ministre,
Votre Excellence a bien voulu
m’adresser une lettre en date de ce
jour ainsi concue:
»En considération —---couron
nes
suédoises.»
En prenant connaissance de cette
aimable communication, je vous prie
d’agréer, Monsieur le Ministre, l’assurance
de ma plus haute considération.
(Översättning.)
Stockholm den 16 november 1949.
Herr Minister,
Eders Excellens har behagat tillställa
mig en denna dag daterad skrivelse
av följande lydelse:
»Med hänsyn--—- svenska kro
nor.
»
I det jag tager kännedom om detta
älskvärda meddelande ber jag Eder,
Herr Minister, mottaga försäkran om
min största högaktning.
S. Sembrat.
S. Sembrat.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, följande.
Redan under de första handelsförhandlingarna med det befriade Polen
i augusti 1945 fäste svenska regeringen de polska myndigheternas uppmärksamhet
å angelägenheten av att respektera svenska intressen därest polska
regeringen, såsom redan då förebådades, avsåg att genomföra en allmän
nationalisering av företag och enskild egendom inom landet. Strax efter
det en lagstiftning av denna karaktär tagit form, riktade svenska regeringen
i februari 1946 till den polska regeringen en enträgen hemställan att avstå
från nationalisering av svensk egendom. Det framhölls, att det i själva verket
vore ett ömsesidigt intresse att svenska företag, utposter för svensk företagsamhet,
som tillskapats genom stora uppoffringar, och varav det polska
näringslivet såväl ekonomiskt som tekniskt dragit nytta, finge ostört fortsätta
sin verksamhet. Därest polska regeringen likväl beslöt nationalisera
svensk egendom förutsattes, att ägarna bereddes tillfälle att i förväg inspektera
sin egendom och göra gällande sina rättigheter. Svenska regeringen utgick
ifrån, att ingen diskriminering kommer att äga rum mot svenska intressen
och krävde skälig ersättning för egendom, som kunde komma att
drabbas av nationaliseringslagstiftningen.
Utan hänsyn till denna framställning nationaliserades en rad svenska
företag liksom ock enskild svensk egendom.
Under handelsförhandlingarna på senhösten sistnämnda år framställdes
från svensk sida begäran om upptagande av förhandlingar om ersättning för
den skada, som dessa åtgärder tillskyndat svenska medborgare, och i februari
påföljande år inleddes principdiskussioner i frågan mellan experter för
de bägge regeringarna. Överläggningarna, som från svensk sida leddes av justitierådet
Bagge, förde till en överenskommelse den 28 februari 1947, vars
text återfinnes i propositionen nr 217 för år 1947. — Enligt den däri (s.
52 o. f.) lämnade redogörelsen förband sig polska regeringen att svara för
sina skulder och lämna ersättning för beslagtagen svensk egendom samt
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
annan genom vidtagna tvångsåtgärder uppkommen skada, överenskommelsen
markerade likväl ingen enighet i de för ersättningens beräkning grundläggande
juridiska spörsmålen. Från svensk sida hävdades sålunda att
utgående ersättning enligt internationellt-rättsliga grundsatser skulle vara
effektiv och adekvat. Från polskt håll ville man ej medge annan ersättning
än den, som föreskrevs av gällande polsk lagstiftning, vilken i väsentliga
punkter avvek från nyssnämnda principer. Icke heller fann transferfrågan
någon lösning genom överenskommelsen. Däremot skapade densamma ett
organ, en blandad svensk-polslc kommission, inom vilket tvistefrågorna
skulle kunna diskuteras och eventuellt lösas.
Den negativa hållning, som under diskussionerna från polsk sida ådagalades
i den grundläggande transferfrågan, motiverades uttryckligen med, att
man från svenskt håll icke beviljat Polen förmåner liknande dem, som erbjudits
av andra stater. I samband med handelsavtalet den 18 mars 1947
erhöll emellertid polska regeringen nya betydande krediter och utfäste sig
därvid i skrivelse samma dag att vid diskussionerna i ersättningsfrågan
taga hänsyn härtill. I trots härav gjordes ringa framsteg under diskussionerna
i den blandade svensk-polska kommissionen, och från svensk sida
fann man anledning att i samband med handelsförhandlingarna i Warszawa
i april 1948 ånyo fästa polska regeringens uppmärksamhet å det otillfredsställande
läge, i vilket ersättningsfrågan alltjämt befann sig. Visserligen
hade några större svenska företag i samband med avtal om nya leveranser
till Polen tillförsäkrats goda utsikter att erhålla gottgörelse för tvångsåtgärder
av olika slag, och några avtal på dylik basis kommo efter hand till
stånd, men någon allmän reglering av ersättningsfrågan syntes icke ligga
inom räckhåll.
För att nå fram till en uppgörelse ansågs å svensk sida nödvändigt att
direkt förknippa ersättningsfrågan med handelsförhandlingarna. En dylik
sammanbindning gav sig för övrigt osökt av det skälet, att den närmast
till hands liggande utvägen bestod i att låta ersättningen utgå i form av
någon för ändamålet gjord avsättning å exportlikviderna. Resultatet av handelsutbytet
skulle med andra ord oundvikligen bliva av avgörande betydelse
för ersättningsbeloppets utgående.
I överensstämmelse med denna tankegång framställdes från svensk sida
vid handelsförhandlingarnas upptagande i april 1949 krav på, att en principöverenskommelse
om ersättning skulle undertecknas samtidigt med ett
nytt handels- och betalningsavtal. Det föreslogs, att polska regeringen skulle
omedelbart avsätta en viss procentsats av likviderna för exporten till Sverige
av kol och koks. Förslaget förkastades av de polska ombuden, som förklarade
det otänkbart med hänsyn till den prejudicerandc verkan för andra Polens
fordringsägare, som skulle bli en följd av att sluta ett avtal med Sverige
efter de linjer som föreslagits. Å polsk sida ville man begränsa sig till en
förbindelse att börja transferering av ersättningsbeloppen från och med 1951
och i övrigt hänskjuta frågan till förhandlingar under hösten. Motsättningarna
bilades slutligen genom en kompromiss, vari den svenska ståndpunkten
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
så till vida fann uttryck, att intet nytt handels- och betalningsavtal korn till
stånd, utan det redan gällande blott provisoriskt förlängdes i väntan på, att
efter förhandlingar i ersättningsfrågan nya allmänna handelsförhandlingar
skulle kunna upptagas. Å andra sidan frånfölls kravet på en omedelbar avsättning
å exportlikviderna för ersättningsändamål. Då ersättningsförhandlingarna,
som började i mitten av juni, visade sig taga längre tid i anspråk
än som ursprungligen antagits, blev provisoriet förlängt till och med 30
september. Ett nytt betalningsavtal undertecknades den 18 oktober och en
uppgörelse rörande varuutbytet den 3 november. Kort tid därefter, den
16 sistnämnda månad, undertecknades ett avtal i ersättningsfrågan jämte två
i anslutning därtill träffade uppgörelser. Avtalskomplexet, bestående av dels
avtal rörande ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen i
Polen med därtill hörande förtroligt protokoll jämte bilaga, dels överenskommelse
rörande förlängning av vissa regeringskrediter, dels ock skriftväxling
angående efterskänkande av 1921 års hjälpkredit till Polen, torde
såsom bilagor litt. A—D1 få fogas till statsrådsprotokollet.
Såsom framgår av ovanstående har en avsevärd tid förflutit innan någon
uPP§örelse kommit till stånd beträffande de svenska fordringsanspråken
mot Polen. I flertalet fall ha de tvångsåtgärder, som tillgripits mot svensk
egendom genomförts redan under år 1946, och de intresserade ha därför haft
tillfälle att innan förhandlingarnas upptagande dryfta sina angelägenheter
med vederbörande svenska myndigheter. Under förhandlingarnas gång har
vidare en nära kontakt upprätthållits med såväl större som mindre intressenter.
För att biträda rättsägarna och ägna uppmärksamhet i synnerhet
åt de mindre bemedlades intressen har en särskild tjänsteman under
tiden 20 augusti 1947—13 september 1949 varit knuten till beskickningen i
Warszawa, som dessutom tilldelats anslag för bestridande av erforderliga
kostnader för polsk advokathjälp. Man torde under dessa omständigheter
vara berättigad antaga, att alla fordringar av någon betydenhet vid tidpunkten
för förhandlingarnas början varit kända för vederbörande svenska myndigheter.
Överenskommelsen stipulerar ersättning för alla svenska krav, som uppstått
genom tillämpning av polsk lagstiftning eller åtgärder av polska staten,
och vilka drabbat svensk egendom eller svenska rättigheter och intressen.
Av de svenska anspråken intager Svenska tändsticksaktiebolagets krav en
särställning, såväl vad angår belopp som fordringens juridiska karaktär.
Bolagets krav omfattade dels återbetalning av utestående kapitalbelopp
($ 29 340 943: 28) av det till polska staten 1930 lämnade obligationslånet å
32 400 000 dollars jämte därå förfallna räntor representerande en dollarförpliktelse
av tillhopa 45 022 371:38 som i svenskt mynt, efter den vid för
-
1 Bilagorna A, C och D äro i fransk avfattning jämte översättning till svenska fogade till propositionen.
Bilaga B, som innefattar det till bilaga A hörande förtroliga protokollet, återgives
icke i propositionen.
13
Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
handlingarnas början gällande kursen av 3:60, utgjorde kr. 162 080 475
och efter den vid förhandlingarnas slut gällande kursen av 5: 18, kr.
233 215 883:75, dels skadeersättning för ensidig annullering av det i samband
med låneavtalet den 17 november 1930 ingångna koncessionsavfalet med
kr. 117 118 000, dels ock slutligen ersättning för andra tillgångar i Polen och
för nationaliserade tändsticksfabriker belägna inom de av Polen enligt Potsdamdeklarationen
den 2 augusti 1945 förvaltade områdena med kr. 5 225 000
respektive kr. 6 800 000. Tändsticksbolagets totala krav i kronor uppgår
därmed till cirka 291 miljoner efter vid förhandlingarnas början gällande
kurs och till omkring 362 miljoner efter vid deras slut gällande kurs.
Tändsticksbolagets anspråk på gottgörelse grundar sig på det förhållandet,
att polska regeringen genom ensidiga åtgärder åsidosatt sina åtaganden
i det nyssnämnda koncessionsavtalet jämte tilläggsavtalet den 1 juni 1937.
Bolagets fabriker och dess för monopolets utövande grundade dotterbolag
hade nämligen sedan den 28 juli 1945 av polska regeringen ställts under
tvångsförvaltning, varigenom Tändsticksbolaget uteslutits från all bestämmanderätt
rörande verksamheten i Polen, och alla inkomster från fabrikerna
och monopolet tillförts polska staten.
Denna åtgärd vidtogs i uppenbar strid mot koncessions- och låneavtalen,
vilka uttryckligen stipulera, att koncessionen skall förbliva i kraft, till dess
lånet till fullo återbetalats, och att ingen förändring får göras i obligationsinnehavarnas
anspråk på polska regeringens inkomster från tändsticksmonopolet
såsom säkerhet för lånetjänsten. I koncessionsavtalet har även uttryckligen
fastställts, att Tändsticksbolaget för alla sina fordringar enligt
avtalen skall vara undantaget från alla gällande eller framtida polska valutalagar
och äga rätt till fri och obehindrad transferering.
Dessa bolagets rättigheter hade uttryckligen erkänts av polska sej men och
voro, då de utgjorde en del av internationella uppgörelser, undantagna från
ensidiga ändringar genom åtgärder från polska regeringen eller genom polsk
lagstiftning. I dessa avtal voro även principerna för fastställande av tändstickspriset
och för dess anpassande till ändrade självkostnader noggrant stipulerade,
så att vid tillämpning av avtalen monopolets avkastning under
återstående koncessionstiden noggrant kunde beräknas. Transfereringen av
denna avkastning hade såsom ovan nämnts säkrats genom bindande förpliktelse
från polska regeringens sida.
Tändsticksbolaget hade trots sin juridiskt oantastliga position redan vid
förhandlingarnas början gentemot såväl svenska som polska regeringen deklarerat
sin villighet att med hänsyn till Polens svåra ekonomiska situation
göra långt gående eftergifter. Bolaget förklarade sig i enlighet härmed berett
att göra avdrag för under kriget förfallna kuponger av lånet med $ 9 021 000
eller kr. 32 475 600 efter en kurs av 3:60, (motsvarande kr. 46 728 780 efter
den vid förhandlingarnas slut gällande kursen 5: 18) samt å koncessionen
för det värde, som beräknats för avkastningen av tändsticksmonopolet under
samma lid med 26 200 000 kr. Av lånet återstod efter detta avdrag
$ 36 001 371: 38 eller kr. 129 604 937 efter kursen 3: 60 (och kr. 186 487 103
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
efter 5: 18), och av koncessionen kr. 90 918 000. Sammanlagda värdet av
lånet och koncessionen utgjorde alltså efter dessa reduktioner kr. 220 522 937
efter 3: 60 (och kr. 277 405 103 efter 5: 18), vilket krav, såsom under omständigheterna
skäligt, stöddes av regeringen under förhandlingarna. Efter
utdragna diskussioner förklarade sig Tändsticksbolaget för att underlätta
ett avslutande av förhandlingarna berett att antaga såsom betalning för alla
sina fordringar en globalsumma av 110 miljoner kronor fördelad på sjutton
år.
Övriga krav som omfattas av uppgörelsen äro ersättningsanspråk med anledning
av nationalisering av egendom, varav en del lantegendomar, samt för
svenska fordringar hos nationaliserade polska företag, vidare anspråk å ersättning
för förluster med anledning av polska åtgärder beträffande svenskägda
fastigheter och krav med anledning av inteckningar i dylika fastigheter
samt slutligen anspråk på grund av förkrigsfordringar garanterade av polska
staten.
Såsom var att vänta ha stora svårigheter mött beträffande flertalet av dessa
fordringskategorier, när det gällt att finna några objektiva grunder för
uppskattning av kravens värde. Å polsk sida hade man givetvis intresse av
att uppskatta fordringarna så lågt som möjligt och gjorde dessutom gällande,
att samtliga de värden, som i och för sig kunde accepteras från polsk
sida, måste minskas med fyrtio procent eller i samma proportion, med vilken
man beräknat den polska nationalförmögenhetens minskning genom kriget.
Alldeles oavsett att man från polsk sida vidhöll ett dylikt anspråk, som
enligt svensk mening icke ägde betydelse för uppskattning av den svenska
egendom, som var i fråga, mötte svårigheter för värderingen redan av det skälet,
att nationaliseringsåtgärderna ägt ruin i omedelbart samband med genomgripande
ekonomiska och territoriella förändringar i Polen, vilka givetvis
övat djupgående inflytande på ifrågavarande egendoms värde och i olika
grad beträffande skilda slag av egendom. De svenska ägarnas egna värderingar
hänförde sig till tiden före kriget och kunde endast tjäna till utgångspunkter
för uppskattningar, då de ej kunnat taga hänsyn till den värdeminskning
direkt och indirekt, som genom krigshändelserna övergått så gott
som all egendom, vilken här är i fråga. Från bevisningssynpunkt var det
givetvis en svår olägenhet, att varken ägarna eller någon svensk myndighet
haft möjlighet skaffa sig kännedom om i vilket tillstånd övertagen egendom
befann sig vid dess besittningstagande av polsk myndighet. Å andra sidan
erbjöd det stora vanskligheter att uppskatta ifrågavarande svenska intressen
från synpunkten av det värde, de kunde äga för polska staten under rådande
förhållanden. Ett försök till värdering efter dessa linjer måste nämligen räkna
med, att det är polska staten själv, som i allt huvudsakligt bestämmer ett
företags räntabilitet genom fastställandet av löner, priser på råvarorna och
försäljningspriser å färdigprodukten. Endast genom ömsesidiga medgivanden
lyckades man slutligen nå fram till ett belopp, som kunnat accepteras.
De svenska förlusterna äro otvivelaktigt avsevärda och såsom framgår av
ovanstående knappast möjliga att siffermässigt beräkna. Vid bedömande av
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
deras omfattning bör likväl beaktas, att en avsevärd proportion av till svenska
myndigheter anmälda krav visat sig falla utom förhandlingarnas ram. Av
anmälda anspråk å cirka 51 miljoner kr. ha sålunda omkring hälften visat
sig icke höra samman med föreliggande avtal. Återstoden har av ovannämnda
skäl i många fall måst reduceras beträffande värdet. Vad som genom
avtalet vunnits för tillfredsställande av de krav som omfattas av avtalet
kan således icke utan vidare ställas i relation till beloppet av anmälda anspråk.
Ursprungligen hade man vid diskussionerna i ersättningsfrågan tänkt sig,
att skadeståndet till rättsägarna skulle utgå med summan av ersättningsbeloppen
för varje individuell fordran. Detta beräkningssätt, som ju ligger
närmast tillhands, förutsätter, att man är i tillfälle att exakt uträkna värdet
av varje fordran. Värderingssvårigheterna förde emellertid redan tidigt tanken
till en annan ersättningsmetod, som gick ut på fixerande av ett globalbelopp
för utgående ersättning, och sedan polska regeringen slutit överenskommelser
med vissa främmande stater på denna basis, föreslog densamma
att ersättningsfrågan med Sverige skulle regleras efter enahanda grundsats.
De företräden som äro förenade med den föreslagna metoden äro uppenbara.
Ett förfarande, som baserats på individuella värderingar av varje anspråk,
skulle nödvändiggjort tidsödande och dyrbara undersökningar på platsen,
vilka utan tvivel mången gång — såsom i de fall då erforderliga dokument
gått förlorade — blivit utan praktiska resultat. Fixerande av en globalsumma
tillåter däremot en snabb reglering av ersättningsfrågan, och för
intressenterna måste det te sig fördelaktigare att inom en relativt kort tid
erhålla klarhet om, vilka belopp de kunna emotse, i stället för att efter en
avsevärd tidrymd få besked om utgående ersättningssummor, även om
dessa måhända på basis av individuella värderingar slutligen i något fall
bleve högre.
Väljer man alternativet att bestämma ersättningen såsom ett globalbelopp,
betyder detta att man avstår ifrån att exakt uträkna värdet av varje objekt,
som träffats av den tvångsåtgärd, som utgör grunden för den åsamkade
skadan. I mellanstatliga avtal om globalersättning plägar föreskrivas att
den stat, vilken mottager beloppet, förbinder sig att fördela detsamma bland
de skadelidande efter den fördelningsgrund densamma finner lämplig. En
konsekvens härav är således, att den stat, som mottager globalsumman, däri
lcan infoga ersättning för sådana krav, som motparten — exempelvis av
precedensskäl — ej velat erkänna.
Sverige har tidigare ställts inför frågan om reglerande av skadeersättningar
efter denna princip. Överenskommelsen med Sovjetunionen den 30 maj
1941 angående reglering av ömsesidiga ekonomiska anspråk rörande Litauen,
Lettland och Estland vilar på denna grundsats liksom ock uppgörelsen med
Jugoslavien den 12 april 1947 samt avtalet med Frankrike den 22 mars 1949
för krigsförsäkringsnämndens fordringar i detta land. Fördelarna av att
tillämpa samma princip för uppgörelsen med Polen syntes stå utom tvivel,
och under handelsförhandlingarna i Stockholm våren 1949 blev man också
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
enig om att tillämpa grundsatsen på det kommande avtalet. Förhandlingarna
fördes sedermera på denna basis.
Då de enskilda rättsägarna genom avtalet icke erhålla mer än en del av
sina fordringars värde, men överenskommelsen å andra sidan såväl enligt
svensk som polsk uppfattning slutgiltigt reglerar ersättningsfrågan, är det
naturligt, att polska regeringen begärt försäkran om, att densamma icke
skulle behöva utbetala belopp utöver den en gång erlagda globalsumman.
En utfästelse av denna karaktär, som kan sägas följa av avtalets natur, har
också lämnats, i princip motsvarande vad som stipulerats i nyssnämnda avtal
med Jugoslavien och med Frankrike. 1 föreliggande fall har den givits
formen, att svenska regeringen garanterar polska regeringen att densamma,
sedan globalbeloppet till fullo erlagts, icke skall behöva betala annan ersättning
till de svenska intressen, som kompenseras genom avtalet.
Polska regeringen påyrkade ytterligare, att de enskilda rättsägare, som
erhållit ersättning genom avtalet, skulle förpliktas att icke individuellt göra
gällande sina anspråk mot polska staten. Svenska regeringen har endast så
tillvida ansett sig kunna tillmötesgå det polska yrkandet, att densamma förpliktat
sig att icke stödja anspråk av rättsägare, som erhållit ersättning genom
avtalet. Med hänsyn till att polska regeringen nu förklarat sig beredd
att definitivt reglera de svenska anspråken genom erläggande av en globalsumma,
vilken svenska regeringen har att fördela, har det ansetts naturligt
att nyssnämnda förpliktelse skall inträda redan från och med avtalets
undertecknande. Uttryckligen gäller likväl åtagandet endast så länge avtalets
bestämmelser fullgöras. Eftersom den överenskomna globalsumman
är att anse såsom ett nettobelopp, kan polska regeringen å andra sidan icke
göra gällande eventuella motkrav gentemot svenska intressenter, som erhålla
ersättning enligt avtalet.
Svenska regeringen förbinder sig att den 1 januari 1951 till polska regeringen
överlämna alla värdehandlingar, som hänföra sig till de svenska intressen,
som ersättas enligt avtalet.
Enligt överenskommelsen förbinder sig polska regeringen att till den
svenska överlämna ett globalbelopp av etthundrasexton miljoner kronor såsom
ersättning för den skada som tillfogats nämnda svenska intressen. Beloppet
skall erläggas inom sjutton år från och med den 1 januari 1951.
Redan under handelsförhandlingarna i Stockholm våren 1949 hade den
polska delegationen som förut nämnts förklarat sig oförmögen att transferera
några belopp för ersättningsändamål före den 1 januari 1951. Ett tidigare
uppfyllande av Polens förpliktelser förklarades omöjligt med hänsyn
till landets betryckta finansiella läge. Från polskt håll kunde man hänvisa
till, att denna ståndpunkt redan vunnit erkännande i motsvarande
avtal med vissa andra stater. Polska regeringens nu gjorda åtagande att
börja avsättningarna för ersättningsändamål den 1 januari 1951 har för
övrigt möjliggjorts endast genom vissa svenska eftergifter, varom närmare
redogörelse skall lämnas i det följande.
Likaså på grund av landets betryckta ekonomiska läge hade man från
Kungi. Maj:ts proposition nr 187.
17
polsk sida redan före öppnandet av förhandlingarna i ersättningsfrågan deklarerat,
att de förutsedda betalningarna endast skulle kunna fullgöras under
loppet av en längre period.
Globalsumman och betalningsperioden stå i direkt beroende av varandra.
I den mån betalningsfristen förlänges, måste den svenska intressenten fordra
ett högre globalbelopp, och omvänt skulle han vara benägen acceptera
ett lägre belopp om betalningsfristen varit kortare. Detta förhållande sammanhänger
med, att någon ränta icke stipulerats i avtalet, som även på
denna punkt för övrigt överensstämmer med nyssnämnda avtal med Sovjetunionen
och med Jugoslavien.
Såsom ovan nämnts hade det redan under ett tidigt skede av diskussionerna
i ersättningsfrågan stått klart, att den enda praktiska utvägen för
polska regeringen att erlägga de substantiella belopp, som här äro i fråga, vore
i form av en avsättning å exportlikviderna, och man hade under handelsförhandlingarna
våren 1949 från svensk sida föreslagit en viss procentsats
å likviderna för kol och koks. Detta förslag till fullgörande av de polska
förpliktelserna blev också avgörande för deras avtalsmässiga utformning.
De närmare bestämmelser, enligt vilka avsättningarna skola äga rum,
regleras genom särskild överenskommelse mellan de båda regeringarna. För
att de årliga avsättningarna skola räcka till för att täcka globalsumman har
betalningstiden fixerats till sjutton år, varvid man räknat med en möjlig
minskning i importen av kol och koks liksom ock med ett sannolikt betydande
prisfall å dessa varor. Därest den beräknade säkerhetsmarginalen tilltagits
alltför vid, med andra ord, därest importminskning eller prisfall å
kol och koks icke inträffar i den utsträckning, man av försiktighetsskäl å
svensk sida räknat med, kunna de svenska intressenterna emotse, att globalbeloppet
täckes inom en vida kortare tidrymd.
De beräkningar, som ligga till grund för de årliga avsättningarna, återspegla
en kompromiss mellan svensk och polsk uppfattning rörande den
sannolika utvecklingen av den polska kolimporten till Sverige. Även om,
såsom ovan antytts, man från svensk sida räknat med betydligt minskade
polska kolintäkter på den svenska marknaden, har å andra sidan icke förbisetts,
att Polen, för vars ekonomi leveranserna av kol äger avgörande betydelse,
har allt intresse att vaka över, att de polska kolen kunna hävda sig
i konkurrensen. Det är ej endast för att kunna fylla sina förpliktelser enligt
ersättningsavtalet, som Polen måste antas sträva efter så vidsträckt
avsättning som möjligt för sina kol i Sverige utan också och framför allt
för att medelst kollikviderna skapa de tillgångar i varuutbytet med Sverige,
som tillåter importen av varor nödvändiga för återuppbyggnadsarbetet inom
landet. ''
Globalbeloppet skall enligt avtalet icke erläggas till de enskilda fordringsägarna
utan till svenska regeringen. Densamma har att fördela summan
bland intressenterna efter en ännu ej fastställd distributionsplan, vilken givetvis
måste taga hänsyn till de resultat, som i förhandlingar med polska re2
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 187.
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.
geringen uppnåtts för tillfredsställande av varje anspråk eller grupp av anspråk.
Uppgörelsen har endast möjliggjorts genom två svenska medgivanden,
båda å det finansiella området. Från polsk sida förklarades, att intet polskt
åtagande rörande reglering av utländska förkrigsfordringar i Polen träffats
utom i samband med viss kreditgivning till Polen. Gentemot Sverige
vore man dock från polsk sida beredd att avstå från anspråk på nya krediter
men i stället fordrades vissa lättnader beträffande återbetalningsskyldigheten
för tidigare beviljade krediter. Efter utdragna diskussioner
ansåg man sig från svensk sida i viss utsträckning kunna tillmötesgå de
polska kraven. Under åren 1950—1952 förfalla till återbetalning mycket
stora belopp på tidigare lämnade svenska krediter till Polen. Dessa återbetalningar
kunde väntas avsevärt hämma de svenska exportmöjligheterna
till Polen under nämnda period, och ett uppskov med dessas fullgörande
torde i alla händelser ha blivit nödvändigt vid kommande handelsförhandlingar.
Överenskommelse träffades därför att återbetalningen av de under
tiden 1950/1951 och 1951/1952 förfallande beloppen å respektive 52,6 miljoner
kronor och 12,3 miljoner kronor skulle fördelas på åren 1951—1955
så att på vart och ett av dem faller cirka 13 miljoner kronor. Såsom motprestation
till dessa medgivanden krävdes från svenskt håll en höjning av
det för Svenska tändsticksaktiebolaget avsedda globalbeloppet. En sådan ökning
medgavs också med 5 V, miljoner kronor.
Det andra medgivandet gällde 1921 års hjälpkredit till Polen. Av det på
1921 års tilläggsstat anvisade anslaget på 18 miljoner kronor till hjälpkrediter,
som avsågs utgå på vissa standardvillkor till krigshärjade länder, utbetalades
till Polen under åren 1921—1926 sammanlagt 5 957 615:81 kr.
Av detta belopp återbetalades under åren 1926—1931 ett belopp av 186 999: 10
kr., medan i räntor under samma tid inflöto 1 748 428: 57 kr. Enligt ett i
London den 14 mars 1935 undertecknat avtal bildades av de återstående
lånebeloppen, jämte vissa tidigare kapitaliserade räntor å 376 833:29 kr„
ett nytt, denna gång räntefritt lån å 6 147 450 kr., avsett att återbetalas under
tiden 1 juli 1934—1 januari 1942.
Under budgetåren 1934/35—1939/40 återbetalades av detta lån sammanlagt
4 853 850 kr. Emellertid meddelade polska vederbörande i februari 1940,
att de i överenskommelsen den 14 mars 1935 stipulerade betalningarna tillsvidare
icke kunde fullgöras på grund av force majeure. Polska regeringen
förband sig att vid första möjliga tillfälle upptaga förhandlingar rörande
sättet för erläggande av förfallna och förfallande betalningsposter.
Ett förslag att godkänna nämnda förklaring antogs av riksgäldsfullmäktige
vid sammanträde den 7 mars 1940, och enligt beslut av Kungl. Maj:t
den 15 i samma månad skulle vederbörande underrättas om, att från svensk
sida ingen invändning mötte mot framställningens bifallande. Sedan budgetåret
1939/40 ha inga återbetalningar verkställts, varför ett belopp av
1 293 600 kr. fortfarande kvarstår oguldet.
Redan under förhandlingarnas första skede framfördes från polsk sida
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
en begäran om annullering av återbetalningsskyldigheten för det oguldna
beloppet. I hjälpkrediten hade deltagit, förutom Sverige, bl. a. Danmark,
Nederländerna, Norge och Schweiz. Av dessa ha Danmark och Schweiz redan
efterskänkt dem tillkommande ännu oguldna belopp. Med hänsyn till de
prestationer, som från polsk sida enligt avtalet skola utgå till svenska rättsägare,
och i betraktande av de billighetsskäl, som kunna anföras för ett
efterskänkande av beloppet till det ånyo krigshärjade Polen, har det ansetts
skäligt att tillmötesgå den polska begäran. En noteväxling i denna fråga
har ägt rum samtidigt med avtalets undertecknande.
Såsom uttryckligen föreskrivits i avtalet (art. 1 mom. 2) har från dess
tillämpningsområde undantagits krav mot polska staten grundade på innehav
av polska statsobligationer. Detsamma beräknas till nominellt cirka
750 000 dollars eller i svenskt mynt efter en kurs av 3: 60 omkring 2 700 000
kronor (efter nuvarande kurs cirka 3 885 000 kronor), vartill komma vissa
mindre belopp i andra myntslag. Avtalets bestämmelser på denna punkt
medför således, att svenska innehavare av dessa obligationer icke kunna
göra anspråk på någon del av globalsumman.
Krav på skälig ersättning för detta obligationsinnehav, vilket representerar
en polska regeringens förpliktelse enligt dess allmänna åtagande i
1947 års protokoll, framfördes redan vid början av förhandlingarna. — Det
underströks från svensk sida, att regleringen av denna fråga ansågs som
en av programpunkterna för förhandlingarna. Från polskt håll avböjde man
likväl kategoriskt att ingå på någon sakdiskussion av spörsmålet. Det
svenska kravet gällde, invändes det, delar av internationella lån, som polska
regeringen under sitt temporära uppehåll i Ångers genom en deklaration den
3 januari 1940, bekräftad i New York den 12 november 1946, förbundit sig
reglera såsom helhet. Att träffa särskilt avtal om de i Sverige emitterade
trancherna skulle enligt polska regeringens mening betyda ett prejudicerande
av andra obligationsinnehavares rättigheter och strida mot nyssnämnda
deklarationer. Polska regeringen hade på grund av landets svåra ekonomiska
läge hittills icke varit i stånd att internationellt reglera frågan men
erkände ur obligationsinnehavet härflytande förpliktelser.
Det polska motståndet gjorde det omöjligt, därest man över huvud taget
ville nå fram till en uppgörelse i ersättningsfrågan, att nu reglera detta
spörsmål. Under dessa omständigheter är svenska regeringen givetvis icke
bunden försåvitt angår obligationsinnehavarna av den allmänna förpliktelsen
enligt avtalets art. 2. utan är oförhindrad att allt framgent stödja deras
anspråk.
En icke obetydlig del av de krav mot polska regeringen, som anmälts till
svenska myndigheter, avse ersättning för s. k. övergiven egendom. Under
denna beteckning faller ett sextiotal mestadels mindre fastigheter och fastighetsandelar
tillhörande svenska medborgare, vilkas äganderättsförhållanden
i samband med krigshändelserna råkat i oreda och först efter ett särskilt
processuellt förfarande kunna fastställas. Det sammanlagda värdet av
denna egendom uppgår enligt ägarnas egna uppgifter till 4 374 423 kronor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Egendomen återlämnas under förutsättning, att ägaren kan styrka sin rätt,
och något juridiskt grundat krav å ersättning har därför icke kunnat göras
gällande. Ansträngningar ha emellertid gjorts att på andra vägar skydda
ägarnas intressen. De svenska ombuden i svensk-polska kommissionen ha
sålunda ägnat särskild uppmärksamhet åt dessa rättsägares ofta svåra ekonomiska
läge, och i ett icke ringa antal fall ha också vederbörande genom
bistånd från officiellt svenskt håll erhållit förklaring om erkännande av
sin äganderätt.
I syfte att underlätta förvaltningen av dessa fastigheter, vilkas ägare i allmänhet
befinna sig i Sverige, har i avtalet inryckts en bestämmelse, enligt
vilken ägare som ej är bosatt i Polen må anförtro förvaltningen åt något
ombud därstädes (art. 6). Tanken är, att därest så skulle anses önskvärt
Sveriges officiella representanter i Polen kunna utöva sådana funktioner.
Slutligen har stipulerats, att belopp som må tillkomma fastighetsägare av
ifrågavarande kategori till följd av hyra, arrende eller försäljning kunna i
viss utsträckning transfereras (art. 7).
Departementschefen.
Föreliggande avtal, som tillkommit efter långvariga förhandlingar, avser
att definitivt reglera frågan om ersättning för vissa svenska privata förkrigsfordringar
i Polen. Det måste naturligtvis hälsas med tillfredsställelse
att trots olikheterna mellan de båda länderna i ekonomisk struktur en
överenskommelse uppnåtts, som tillåter en reglering av huvudparten av de
ekonomiska problem, som i förhållande till Polen så länge väntat på en lösning.
Alltsedan hösten 1945 har frågan om de svenska förkrigsfordringarna
upptagits till diskussion under de svensk-polska årliga handelsförhandlingarna.
Bevakandet av de svenska anspråken i dessa sammanhang har
icke kunnat undgå att försvåra och fördröja de handelspolitiska överläggningarna.
Det är således att förvänta, att när spörsmålet nu omsider reglerats,
det sålunda uppnådda resultatet skall medföra lättnad i de handelspolitiska
relationerna mellan Sverige och Polen.
Genom avtalet förbinder sig polska regeringen att till svenska regeringen
överlämna ett globalbelopp av 116 miljoner kronor att betalas inom en tid
av sjutton år. Avtalets långa giltighetstid är en följd av betalningssättet och
sammanhänger med de polska finansieringssvårigheterna.
Bland fordringsägarna intager Svenska tändsticksaktiebolaget en särställning
såväl beträffande fordringens storlek som dess juridiska karaktär. Av
övriga mera betydande fordringar tillgodoser avtalet såväl krav med anledning
av nationalisering av svensk egendom som anspråk mot polska gäldenärer,
vilkas egendom nationaliserats, och vidare fordringar garanterade av
polska staten. Från de senare ha emellertid undantagits statslån (utom vad
som omfattas av Tändsticksbolagets krav), varför svenska innehavare av
polska statsobligationer icke kunna göra anspråk på del i globalsumman.
Anledningen härtill har såsom framgår av vad redan anförts varit den, att
polska regeringen icke ansett sig kunna till förmån för svenska obligations
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
innehavare överenskomma om en reglering, från vilken obligationsinnehavare
av samma lån i andra länder vore uteslutna. Från flera synpunkter äi
det naturligtvis beklagligt att denna kategori fordringsägare ställts utanför
uppgörelsen. Därmed är icke givet, att dessa i samband med en allmän
reglering av Polens obligationsskuld skulle komma i ett sämre läge
än de fordringsägare, som omfattas av föreliggande avtal. Det bör i detta
sammanhang måhända understrykas, att polska regeringen erkänt sina ur
obligationsinnehavet följande förpliktelser, och att svenska regeringen i trots
av den allmänna regeln i det nu ingångna avtalet är oförhindrad att allt
framgent stödja obligationsinnehavarnas anspråk.
Metoden för ersättningens beräknande såsom globalsumma har med tillfredställande
resultat tidigare använts i vissa avtal, som Sverige ingått med
andra stater för reglering av likartade frågor. I förevarande fall torde av
skäl, som anförts, detta beräkningssätt varit särskilt motiverat och har otvivelaktigt
länt till fördel för fordringsägarna. Tändsticksbolaget, som bevakat
cn övervägande proportion av de totala anspråken, har icke ansett sig under
rådande förhållanden genom individuella förhandlingar kunna nå ett
gynnsammare resultat. För övriga rättsägare, vilkas juridiska ställning i
allmänhet varit svagare, ha motsvarande utsikter tett sig än ogynnsammare.
Regeringen har under dessa omständigheter funnit sig böra godtaga
den erbjudna uppgörelsen. Förlusterna äro utan tvivel avsevärda. Det måste
emellertid understrykas, att desamma direkt eller indirekt äro en följd
av kriget, varav Polen lidit måhända mer än något annat land. Fordringsägarna
äro också medvetna om, att ersättningen till dem uppnåtts endast
genom vissa medgivanden av statsfinansiell natur.
Globalbeloppet skall enligt avtalet fördelas av svenska regeringen enligt
en av densamma uppgjord plan, varvid hänsyn givetvis bör tagas till de resultat,
som under förhandlingarna uppnåtts genom den bevisning som kunnat
presteras till stöd för varje anspråk eller grupp av anspråk. I detta
sammanhang bör emellertid framhållas, att vissa krav, som ur svensk synpunkt
synts befogade och väl dokumenterade och som tillkomma mindre
bemedlade fordringsägare, av olika skäl från polsk sida icke blivit föremål
för rimlig ersättning. Det följer enligt vad ovan framhållits av globalersättningens
natur och avtalets konstruktion, att Kungl. Maj:t är befogad företaga
de jämkningar i fördelningen av medlen, som motsvara svensk uppfattning
om vad som är skäligt, och därmed tillgodose behjärtansvärda fall.
För uppgörande av fördelningsplan och för dennas genomförande torde det
vara lämpligt att tillsätta en nämnd, vari såväl juridisk sakkunskap som
rättsägarnas intressen böra vara företrädda. Fordringsägarna höra inföi
nämnden givas ytterligare möjlighet att framlägga sina anspråk. Ett motsvarande
förfarande tillämpades för övrigt i samband med genomförande
av 1941 års ovannämnda avtal med Sovjetunionen.
Med hänsyn till de i det föregående berörda förutsättningarna för föreliggande
avtal torde det oguldna beloppet, 1 293 600 kronor, av en år 1921
till Polen lämnad kredit, vilken redovisats under Diverse kapitalfonder:
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 187.
Fonden för varukredit, få avskrivas. Därest riksdagen icke har något att
erinra däremot torde härför få anlitas fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.
Likaså synes — av i det föregående anförda skäl — den vid förhandlingar
mellan svenska och polska regeringsdelegationer träffade överenskommelsen
om förlängning av vissa under åren 1950—1952 förfallande
svenska statskrediter till Polen böra godkännas.
Det till avtalet om ersättning för vissa svenska privata ekonomiska intressen
hörande förtroliga protokollet jämte bilaga synes lämpligen icke böra
återgivas i propositionen utan torde genom avskrift få delgivas riksdagens
vederbörande utskott.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
godkänna ifrågavarande den 16 november 1949 mellan
Sverige och Polen träffade uppgörelser rörande dels ersättning
för vissa svenska privata ekonomiska intressen, dels
förlängning av vissa regeringskrediter, dels ock efterskänkande
av 1921 års hjälpkredit till Polen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K.-E. Renström.
507235. Stockholm. IsaacMarcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.