Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
1
Nr 177.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet, m. m.; given Stockholms
slott den 10 mars 1950.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet;
2) lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till lagen den 19
september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt
5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
2
Kungl. Maj:ts proposition m 177.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt 21 kap. 66 § jorddelningslagen gälla med avseende å prövning och
fastställelse av jorddelningsförrättning särskilda bestämmelser i fråga om
avstyckning inom samhälle på landet, där byggnadslagens bestämmelser för
stad äga tillämpning, samt inom annat område på landet, för vilket finnes
stadsplan, byggnadsplan eller annan därmed jämförlig plan. I dylika
fall skall nämligen med vissa undantag vad enligt nämnda lag ankommer
på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare ävensom överlantmätares
befattning med fastställelseprövning fullgöras av länsstyrelse. I propositionen
föreslås, att dessa särbestämmelser om länsstyrelses befattning
med avstyckningsmål skola upphöra att gälla. Emellertid förutsättes, att
samråd kommer att äga rum mellan jorddelnings- och planmyndigheterna,
främst länsarkitekter och länsstyrelser, där omständigheterna äro sådana
att dylikt samråd kan anses påkallat. Framställer i sådant fall länsstyrelsen
erinran mot förrättningen, skall frågan om fastställelse hänskjutas till
ägodelningsrätten. Om domstolen därvid ansett sig böra frångå vad planmyndigheten
yrkat, skall enligt förslaget länsarkitekten äga fullfölja talan
mot fastställelsebeslutet.
Vidare har föreslagits, att fastställelseprövningen med avseende å gränsbestämning,
som för närvarande ankommer på ägodelningsdomaren, skall
överflyttas på överlantmätaren, där fråga är om gränsbestämning i sammanhang
med sådan avstyckning som skall prövas och fastställas av överlantmätaren.
I 1948 års lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad föreslås den ändringen, att Kungl. Maj :t skall äga
meddela bemyndigande för i kommuns tjänst anställd mätningsman eller
särskilt förordnad förrättningsman att inom område som omfattas av förordnande
enligt lagen verkställa förrättning för avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
3
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet.
Härigenom förordnas dels att 19 kap. 10 och 13 §§ samt 21 kap. 1, 13,
23, 38, 43—45, 51, 58 och 59 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord
å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
21 kap. 66 § samma lag skall upphöra att gälla, till följd varav även överskriften
till samma paragraf skall utgå.1
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 KAP. 19 KAP.
10 §.
Bestämmande av----— —
År fråga om avstyckning inom
samhälle eller område, som i 5 § andra
stycket sägs, och sker i sammanhang
med avstyckningsförrättningen
bestämmande av sådan gräns, som
avses i första stycket av denna paragraf,
må avstyckningsförrättningen
ej avslutas, innan den förrättning,
varvid gränsfrågan behandlats, blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd.
13 §. 13 §.
1 mom. Inom område, som -—--äga rum.
2 mom. Avstyckning inom —----— äro därtill.
Inom område, för — —--— denna beaktas.
3 mom. Har inom visst område 3 mom. Har inom visst område tättätbebyggelse
uppkommit eller är bebyggelse uppkommit eller är sådan
sådan bebyggelse att vänta inom bebyggelse att vänta inom nära förenära
förestående tid eller kan eljest stående tid eller kan eljest avstyck
*
Senaste lydelse, se beträffande 19 kap. 10 § SFS 1938: 163, 19 kap. 13 § SFS 1947:700,
21 kap. 1, 13, 23 och 58 §§ SFS 1946:827, 21 kap. 38, 43, 51, 59 och 66 §§ SFS 1947:700 samt
21 kap. 44 § SFS 1935:236.
10 §.
framställt yrkande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
avstyckning av flera lägenheter fram- ning av flera lägenheter framdeles
deles förväntas, må, innan stadsplan förväntas, må, innan stadsplan eller
eller byggnadsplan blivit fastställd, byggnadsplan blivit fastställd, avavstyckning
icke verkställas så, att styckning icke verkställas så, att omområdets
ändamålsenliga bebyggan- rådets ändamålsenliga bebyggande
de försvåras eller lämplig planlägg- försvåras eller olämplig tätbebyggelning
av området eljest motverkas, se eljest kan föranledas eller lämplig
och skall förty utom annat iakttagas, planläggning av området motverkas,
att vägar och allmänna platser kun- och skall förty utom annat iakttagas,
na anordnas när behov därav upp- att vägar och allmänna platser kunkommer.
Finnes fast fornlämning, na anordnas när behov därav uppskall
därtill hörande område såvitt kommer. Finnes fast fornlämning,
möjligt kunna avsättas till öppen skall därtill hörande område såvitt
plats. Med avseende å tillämpningen möjligt kunna avsättas till öppen
i övrigt av vad i detta stycke stad- plats. Med avseende å tillämpningen
gas äger Konungens befallningsha- i övrigt av vad i detta stycke stadgas
vande meddela de anvisningar som äger Konungens befallningshavande
prövas erforderliga. meddela de anvisningar som prövas
erforderliga.
När fråga -------erinran däremot.
Anvisningar och------förd klagan.
4 mom. Erfordras enligt vad i 2 4 mom. Erfordras enligt vad i 2
eller 3 mom. stadgas Konungens be- eller 3 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till fallningshavandes medgivande till
avstyckning, må lantmätaren utan avstyckning, må lantmätaren utan
hinder av att sådant medgivande ej hinder av att sådant medgivande ej
erhållits meddela tillstånd till av- erhållits meddela tillstånd till avstyckning
under villkor att medgi- styckning under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrätt- vande lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller ningen. Om sakägare yrkar det eller
lantmätaren finner olämpligt att fort- lantmätaren finner olämpligt att fortsätta
förrättningen, skall han förkla- sätta förrättningen, skall han förklara
denna vilande och insända hand- rä denna vilande och insända handlingarna
i ärendet till överlantmäta- lingarna i ärendet till överlantmätaren,
som har att med eget yttrande ren, som har att med eget yttrande
anmäla det hos Konungens befall- anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om ningshavande.
lantmätaren finner att avstyckning Finner lantmätaren anledning till
ej bör äga rum utan att fråga om antagande att för område som beröres
upprättande av stadsplan eller bygg- av förrättningen erfordras stadsplan
nadsplan eller om ändring av sådan eller byggnadsplan eller, där dylik
plan blivit prövad. plan är gällande, att ändring därav
bör ske, åligger honom att underrätta
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
överlantmätaren, som har att med eget
yttrande anmäla förhållandet hos Konungens
befallningshavande.
21 KAP. 21 KAP.
1 §•
Första domstol------- —
Där till —----
Angående domstol
Om Konungens befallningshavandes
och överlantmätares befattning
med vissa avstyckningsmål är nedan
i detta kapitel stadgat.
13 §.
Att biträda ägodelningsrätten kalle
ägodelningsdomaren, där så finnes
erforderligt, vederbörande överlantmätare.
Överlantmätaren äger att för sin
inställelse åtnjuta ersättning av allmänna
medel enligt gällande resereglemente;
kostnaden skall stanna å
statsverket.
Ersättning till — —-----
1 §•
- ---varje domsaga.
jorden ligger.
är tillämpligt.
Att i vissa fall jorddelningsmål
skola handläggas av annan myndighet
än domstol följer av vad i denna
lag stadgas.
13 §.
Att biträda ägodelningsrätten kalle
ägodelningsdomaren, där så finnes erforderligt,
överlantmätaren och länsarkitekten.
Dessa äga att för sin inställelse åtnjuta
ersättning av allmänna medel
enligt gällande resereglemente; kostnaden
skall stanna å statsverket.
--— — nu nämnts.
23 §.
Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning,
som i denna lag
avses, i andra fall, än nu är sagt,
må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna
i 66 §, talan föras genom
besvär, som, ställda till ägodelningsrätten,
skola ingivas till ägodelningsdomaren
inom trettio dagar från den
dag, då den förrättning, under vilken
beslutet meddelats eller åtgärden
vidtagits, blivit avslutad.
Under jorddelningsförrättning — —-
23 §.
Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning,
som i denna lag
avses, i andra fall, än nu är sagt, må
talan föras genom besvär, som, ställda
till ägodelningsrätten, skola ingivas
till ägodelningsdomaren inom
trettio dagar från den dag, då den
förrättning, under vilken beslutet
meddelats eller åtgärden vidtagits,
blivit avslutad.
— blivit fastställt.
38 §. 38 §.
Utskrift av —----tillställas förrättningslantmätaren.
Har ägodelningsdomaren eller ägo- Har ägodelningsrätten meddelat
delningsrätten meddelat fastställelse fastställelse å jorddelningsförrätt
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse)
å jorddelningsförrättning eller tillstånd
till jorddelning, skall överlantmätaren
ävensom, i fråga om förrättning
inom ort där skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, byggnadsnämnden
utan dröjsmål underrättas
om beslutet.
43 §.
Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne
överlantmätaren, där ej stadgandena
i tredje stycket av denna paragraf
eller i 66 § annat föranleda,
handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom
den förklaring över gjorda anmärkningar,
han må hava infordrat från
förrättningslantmätaren. I fråga om
yttrande, varom nu är sagt, gälle
vad i 28 § andra stycket sägs.
Sedan handlingarna inkommit till
ägodelningsdomaren, företage denne
förrättningen till prövning, därvid
vad i 42 § fjärde stycket sägs skall
äga tillämpning. Där anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad samt,
såvitt angår avstyckning av mark för
sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
förordnande tillika gives
om sammanläggningen, meddele ägodelningsdomaren
fastställelse å förrättningen,
men eljest hänskjute han
frågan till ägodelningsrätten samt utsätte,
så snart lämpligen kan ske, tid
och ort för målets handläggning. För
ägodelningsrättens behandling av
(Föreslagen lydelse)
ning eller tillstånd till jorddelning,
skall överlantmätaren ävensom, i
fråga om förrättning inom ort där
skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
byggnadsnämnden utan
dröjsmål underrättas om beslutet.
Underrättelse härom skall ock, då
Konungens befallningshavande eller
lantbruksnämnden avgivit utlåtande
i målet, tillställas denna myndighet.
43 §.
Hava besvär icke inom stadgad tid
anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne
överlantmätaren, där ej stadgandena
i tredje stycket av denna paragraf
annat föranleda, handlingarna
till ägodelningsdomaren; bifoge ock
eget yttrande ävensom det utlåtande,
han må hava inhämtat från annan
myndighet, och den förklaring över
gjorda anmärkningar, han må hava
infordrat från förrättningslantmätaren.
I fråga om yttrande, varom nu
är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket
sägs.
Sedan handlingarna inkommit till
ägodelningsdomaren, företage denne
förrättningen till prövning, därvid
vad i 42 § fjärde stycket sägs skall
äga tillämpning. Där anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad och Konungens
befallningshavande, överlantmätaren,
lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot förrättningen samt, såvitt
angår avstyckning av mark för sammanläggning
eller under villkor att
stamfastigheten ingår i sammanläggning,
förordnande tillika gives om
sammanläggningen, meddele ägodel
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
7
(Gällande lydelse)
målet gälle i ty fall vad i 42 § tredje
stycket sägs.
Utgöres förrättningen av sådan avstyckning,
med vilken avses bildande
av särskild fastighet, utan att vid
avstyckningen fästs villkor att stamfastigheten
skall ingå i sammanläggning,
har överlantmätaren att företaga
förrättningen till prövning, därvid
vad i 42 § fjärde stycket sägs skall
äga motsvarande tillämpning. Förekommer
ej anledning till annat ån
att förrättningen år lagligen beskaffad
och har lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden ej framställt erinran
mot densamma, meddele överlantmätaren
fastställelse därå. Har
förrättningen, på sätt i 22 § andra
stycket sägs, blivit medelst påskrift
å protokollet godkänd, utgöre den
omständigheten, att den för talan
mot avstyckningsförrättning stadgade
tid icke gått till ända, ej hinder
för prövningens företagande. Äger
överlantmätaren enligt vad ovan i
detta stycke sagts icke meddela fastställelse
å förrättningen, hänskjute
han frågan därom till ägodelningsrätten,
skolande för sådant fall de
i första stycket meddelade föreskrifterna
äga tillämpning.
44 §.
Då laga kraft ägande beslut om
fastställelse föreligger, teckne ägodeldelningsdomaren,
i den mån ej föreskriften
'' andra stycket annat föranleder,
bevis om fastställelsen å kartan,
därest sådan finnes, ävensom, där
fråga är om annan förrättning än avstyckning,
å förrättningshandlingarna,
allt i enlighet med av Konungen
utfärdade närmare föreskrifter.
(Föreslagen lydelse)
ningsdomaren fastställelse å förrättningen.
1 motsatt fall hänskjute han
frågan till ägodelningsrätten samt utsätte,
så snart lämpligen kan ske, tid
och ort för målets handläggning. För
ägodelningsrättens behandling av målet
gälle i ty fall vad i 42 § tredje stycket
sägs.
Avser förrättningen avstyckning,
som icke beror av sammanläggning,
skall den fast ställets epr övning, som
enligt andra stycket tillkommer ägodelning
sdomar en, i stället ankomma
på överlantmätaren. Har gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med
avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren
till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna del.
Äger överlantmätaren med hänsyn till
vad i andra stycket är stadgat icke
meddela fastställelse å förrättningen,
hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten,
skolande för sådant
fall de i första stycket meddelade
föreskrifterna äga tillämpning.
Har avstyckningsförrättning, under
vilken ej företagits gränsbestämning,
blivit på sätt i 22 § andra stycket
sågs medelst påskrift å protokollet
godkänd, skall så anses som hade
den för talan mot förrättningen stadgade
tiden gått till ända.
44 §.
Då laga kraft ägande beslut om
fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren
eller, där beslutet meddelats
av överlantmätaren, denne bevis
om fastställelsen å kartan, därest
sådan finnes, ävensom, där fråga
är om annan förrättning än avstyckning,
å förrättningshandlingarna, allt
i enlighet med av Konungen utfäidade
närmare föreskrifter.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse)
Har överlantmåtaren meddelat
fastställelse å avstyckningsförrättning,
skall vad förut i denna paragraf
stadgats om ågodelningsdomaren
i tillämpliga delar gälla beträffande
överlantmåtaren.
45 §.
Ågodelningsdomaren åligger att föra
protokoll över av honom jämlikt
föreskrifterna i detta kapitel handlagda
mål.
Där överlantmåtaren jämlikt 43 §
tredje stycket handlagt avstyckningsmål,
skall vad i första stycket sägs
am ågodelningsdomaren äga motsvarande
tillämpning beträffande överlantmätaren.
(Föreslagen lydelse)
45 §.
Protokoll skall föras av ågodelningsdomaren
i mål, som han enligt
detta kapitel handlägger, och av överlantmätaren
i mål, som handläggas
av honom jämlikt i3 § tredje stycket.
51 §.
1 mom. över beslut,----- —
Har, efter —--------
Beslut, varigenom fastställelse å
jorddelningsförrättning meddelats i
annan ordning än i 43 § tredje stycket
sägs, må överklagas av överlantmätaren
och lantbruksnämnden så
ock, då förrättningen ägt rum inom
ort där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, av byggnadsnämnden.
2 mom. Enahanda klagorätt som
enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,
lantbruksnämnd och byggnadsnämnd
gälle i fråga om beslut,
varigenom tillstånd till jorddelning
meddelats efter underställning.
58 §.
I jorddelningsmål må hovrätten,
där så finnes erforderligt, till biträde
åt sig kalla överlantmätare; i fråga om
ersättning åt honom skall vad i 13 §
51 §.
— —- — --moment sägs.
—- — emot gått.
Beslut, varigenom ägodelningsrätt
eller hovrätt meddelat fastställelse å
jorddelningsförrättning, må överklagas
av överlantmätaren, länsarkitekten
och lantbruksnämnden så ock, då
förrättningen ägt rum inom ort där
skyldighet föreligger att söka byggnadslov,
av byggnadsnämnden.
2 mom. Enahanda klagorätt som
enligt 1 mom. tillkommer överlantinätare,
länsarkitekt, lantbruksnämnd
och byggnadsnämnd gälle i fråga om
beslut, varigenom tillstånd till jorddelning
meddelats efter underställning.
58 §.
I jorddelningsmål må hovrätten,
där så finnes erforderligt, till biträde
åt sig kalla överlantmätare och länsarkitekt;
i fråga om ersättning åt
9
Kungl. Maj ds proposition nr 177.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
finnes stadgat äga motsvarande tilllämpning.
Erfordras för utredning av
teknisk fråga undersökning å marken,
må hovrätten uppdraga åt överlantmätare
att ensam eller med biträde
av två ägodelningsnämndemän
verkställa sådan undersökning. Om
underrättelse rörande tiden för undersökningen
samt om ersättning åt
ägodelningsnämndemännen gälle vad
i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.
Bevis genom-------
Hava parterna —------
dem skall vad i 13 § finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning. Erfordras
för utredning av teknisk fråga
undersökning å marken, må hovrätten
uppdraga åt överlantmätare att
ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän
verkställa sådan
undersökning. Om underrättelse rörande
tiden för undersökningen samt
om ersättning åt ägodelningsnämndemannen
gälle vad i 32 § finnes för där
utsatt fall stadgat.
—- — — därtill äro.
---utan betydelse.
59 §. 59 §.
När hovrätten----— — tillställas förrättningslantmätaren.
Har hovrätten meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning eller
tillstånd till jorddelning, skall underrättelse
om beslutet utan dröjsmål
meddelas överlantmätaren ävensom,
i fråga om förrättning inom ort
där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, byggnadsnämnden.
Har hovrätten meddelat fastställelse
å jorddelningsförrättning eller
tillstånd till jorddelning, skall underrättelse
om beslutet utan dröjsmål
meddelas överlantmätaren ävensom,
i fråga om förrättning inom ort
där skyldighet föreligger att söka
byggnadslov, byggnadsnämnden. Underrättelse
om beslutet skall och, då
Konungens befallning shav ande eller
lantbruksnämnden avgivit utlåtande
i målet, tillställas denna myndighet.
K. Om förfarandet i vissa avstyckning^!
ål.
66 §.
1 mål om avstyckning inom samhälle
eller område, varom i 19 kap.
5 § andra stycket sågs, skall såväl
vad enligt denna lag ankommer på
ägodelningsrätt och ägodelningsdomare
utom såvitt angår bestämmande
av fastighetsgräns i samband med avstyckningen
samt tvist, varom i 19
kap. 15 § sägs, som ock överlantmå
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
tares befattning med fastställelseprövning
fullgöras av Konungens befallning
shavande.
Är någon missnöjd med beslut angående
bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckning,
varom i denna paragraf är fråga, skall
beträffande fullföljd av talan mot sådant
beslut vad i 19 § första stycket
stadgas äga tillämpning; och gålle
om faststållelse av sådan gränsförråttning
vad förut i denna lag år bestämt.
Är fråga om avstyckning av mark
för sammanläggning eller under villkor
att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
må Konungens befallningshavande
meddela faststållelse
å avstyckningen allenast under villkor
att förordnande gives om sammanläggningen
enligt vad därom år
särskilt stadgat.
Beträffande klagan över Konungens
befallningshavandes beslut i mål,
varom i denna paragraf sägs, gälle
i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i
detta kapitel stadgas. Klagan föres
genom besvär i den ordning, som för
överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
Denna lag skall träda i kraft den
1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats
dessförinnan.
Har utlåtande i fråga om tillstånd
till avstyckning avgivits före nämnda
dag, skall, ändå att förrättningen icke
avslutats dessförinnan, med avseende
å underställning av utlåtandet äldre
lag gälla.
Har Konungens befallningshavan -
11
Kungl Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
de jämlikt äldre lag fastställt avstyckning
under villkor att förordnande gives
om sammanläggning och meddelas
ej sådant förordnande på ansökan
som gjorts inom två år från dagen
för nya lagens ikraftträdande, eller,
om fastsiällelsebeslutet meddelats efter
sistnämnda dag, inom två år från
detta beslut, vare fastställelsen utan
verkan och avstyckningsförrättningen
att anse som undanröjd.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ar övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Denna lag---den 1 juli 1948.
Har förrättning ----gällande föreskrifter.
Med avseende---- förut skett.
Utan hinder av vad i andra stycket är stadgat därom att, där förrättning
sökts före den 1 januari 1948, ärendet skall handläggas och prövas jämlikt
äldre lag, skall med avseende å rätten att fullfölja talan mot beslut, varigenom
jorddelningsförrättning fastställts eller tillstånd givits till jorddelning
efter underställning, nya lagen gälla, såframt beslutet meddelats efter
den 30 juni 1950.
Har avstyckningsförrättning inom område, för vilket utomplansbestämmelser
fastställts, sökts före den 1 januari 1948 men ej avslutats före den
1 juli 1950, skola utan hinder av vad i andra stycket är stadgat äldre lags
bestämmelser i 21 kap. 66 § om Konungens befallningshavandes befattning
med avstyckningsmål ej vidare äga tillämpning; dock skall, där utlåtande
i fråga om tillstånd till avstyckning avgivits före sistnämnda dag, äldre lag
gälla med avseende å underställning av utlåtandet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
13
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.
Härigenom förordnas, att 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 om sam -
manläggning av fastigheter å landet1
nedan angives.
(Gällande lydelse)
15 §.
Sedan ärendet kommit i sådant
skick, att det lagligen kan bliva föremål
för prövning, företage ägodelningsdomaren
ärendet till vidare
handläggning. Finner ägodelningsdomaren
laga hinder mot bifall till ansökningen
icke möta, meddele han
förordnande om sammanläggningen.
Har sökanden icke fullgjort föreläggande,
varom i denna lag sägs, eller
finner ägodelningsdomaren laga
hinder möta för bifall till ansökningen,
hänskjute han ärendet till ägodelningsrättens
prövning.
Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å
avstyckningen, därom skils i 21 kap.
42 och 43 §§ i lagen om delning av
jord å landet. Ankommer fastställel
-
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Sedan ärendet kommit i sådant
skick, att det lagligen kan bliva föremål
för prövning, företage ägodelningsdomaren
ärendet till vidare
handläggning. Har sökanden icke
fullgjort föreläggande, varom i denna
lag sägs, eller finner ägodelningsdomaren
laga hinder möta för bifall
till ansökningen, hänskjute han ärendet
till ägodelningsrättens prövning.
Samma lag vare, om överlantmätaren
eller lantbruksnämnden framställt
erinran mot den sökta sammanläggningen.
Föreligger ej fall som nu
sagts, meddele ägodelningsdomaren
förordnande om sammanläggningen.
Huruledes, då fråga är om sammanläggning
i samband med avstyckning,
beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas
i sammanhang med fastställelse å avstyckningen,
därom skils i 21 kap.
42 och 43 §§ i lagen om delning av
jord å landet.
1 Senaste lydelse, se SFS 1947: 701.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
seprövningen å Konungens befallningshavande,
må förordnande om
sammanläggningen ej meddelas, förrän
avstyckningen blivit genom laga
kraft ägande beslut fastställd på sätt
i 21 kap. 66 § i nyssnämnda lag sägs.
Har ägodelningsdomaren —---— fastställas till efterrättelse.
Angående meddelat---—---- — i ärendet.
Ägodelningsdomaren åligger--—----angående sammanläggning.
Beträffande förfarandet----— lända till efterrättelse.
21 §. 21 §.
I fråga ---— •—- — —--till efterrättelse.
Har ansökning om sammanlägg- över beslut, varigenom ägodelning
bifallits, åge överlantmätaren ningsrått eller hovrätt bifallit ansöoch
lantbruksnämnden överklaga be- kan om sammanläggning, må klagan
slutet. föras av överlantmätaren och lant
bruksnämnden.
Rörande av--------domstolens försorg.
Denna lag skall träda i kraft den
1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende
å sammanläggning i samband
med avstyckning, där förrättningen
avslutats före nämnda dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
15
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 8 § och 6 kap. 13 § lagen den 12 maj
1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 KAP. 5 KAP.
8 §. 8 §.
1 mom. Avstyckning inom------äro därtill.
Inom område, —----denna beaktas.
2 mom. Har inom visst område
tätbebyggelse uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära
förestående tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles
förväntas, må, innan stadsplan
eller byggnadsplan blivit fastställd,
avstyckning icke verkställas så, att
områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning
av området eljest motverkas,
och skall förty utom annat iakttagas,
att vägar och allmänna platser kunna
anordnas när behov därav uppkommer.
Finnes fast fornlämning,
skall därtill hörande område såvitt
möjligt kunna avsättas till öppen
plats. Med avseende å tillämpningen
i övrigt av vad i detta stycke stadgas
äger Konungens befallningshavande
meddela anvisningar som prövas erforderliga.
2 mom. Har inom visst område tätbebyggelse
uppkommit eller är sådan
bebyggelse att vänta inom nära förestående
tid eller kan eljest avstyckning
av flera lägenheter framdeles
förväntas, må, innan stadsplan eller
byggnadsplan blivit fastställd, avstyckning
icke verkställas så, att områdets
ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller olämplig tätbebyggelse
eljest kan föranledas eller lämplig
planläggning av området motverkas,
och skall förty utom annat iakttagas,
att vägar och allmänna platser kunna
anordnas när behov därav uppkommer.
Finnes fast fornlämning, skall
därtill hörande område såvitt möjligt
kunna avsättas till öppen plats. Med
avseende å tillämpningen i övrigt av
vad i detta stycke stadgas äger Konungens
befallningshavande meddela
de anvisningar som prövas erforderliga.
1 Senaste ydelse, se SFS 1947: 703.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
När fråga------erinran däremot.
Anvisningar och — —----förd klagan.
3 mom. Erfordras enligt vad i 1
eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till
avstyckning, må förrättningsmannen
utan hinder av att sådant medgivande
ej erhållits meddela tillstånd till avstyckning
under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller
förrättningsmannen finner olämpligt
att fortsätta förrättningen, skall han
förklara denna vilande och insända
handlingarna i ärendet till magistraten,
som har att med eget yttrande
anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Samma lag vare, om
förrättningsmannen finner att avstyckning
ej bör äga rum utan att fråga
om upprättande av stadsplan eller
byggnadsplan eller om ändring av sådan
plan blivit prövad.
6 KAP.
13 §.
Innan förrättning--—■ ■--
Beslut, varigenom laga skifte blivit
fastställt eller tillstånd därtill meddelats
efter underställning, må överklagas
av byggnadsnämnden, som
utan dröjsmål skall erhålla del av
beslutet.
3 mom. Erfordras enligt vad i 1
eller 2 mom. stadgas Konungens befallningshavandes
medgivande till
avstyckning, må förrättningsmannen
utan hinder av att sådant medgivande
ej erhållits meddela tillstånd till
avstyckningen under villkor att medgivande
lämnas och slutföra förrättningen.
Om sakägare yrkar det eller
förrättningsmannen finner olämpligt
att fortsätta förrättningen, skall han
förklara denna vilande och insända
handlingarna i ärendet till magistraten,
som har att med eget yttrande
anmäla det hos Konungens befallningshavande.
Finner förrättningsmannen anledning
till antagande att för område
som beröres av förrättningen erfordras
stadsplan eller byggnadsplan, eller,
där dylik plan är gällande, att
ändring därav bör ske, åligger honom
att underrätta magistraten, som har
att med eget yttrande anmäla förhållandet
hos Konungens befallningshavande.
6 KAP.
13 §.
från byggnadsnämnden.
Beslut, varigenom ågodelningsrätt
eller hovrätt fastställt förrättning
som avses i detta kapitel eller efter
underställning meddelat tillstånd till
laga skifte, må överklagas av byggnadsnämnden,
som utan dröjsmål
skall erhålla del av beslutet.
Denna lag skall träda i kraft den
1 juli 1950 men ej tillämpas med avseende
å förrättning som avslutats
före nämnda dag.
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
17
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Härigenom förordnas, att andra stycket i lagen den 27 februari 1948 med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
Förordnande enligt denna lag medför
icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom,
att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning,
och ej heller av samma
lags bestämmelser angående ansökan
om avstyckning, behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning, förfarandet
då förrättningsman finner sig
jävig, underrättelse till registerförare
och förvaring av konceptakt. Är fråga
om avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, och är
ej den, som enligt sistnämnda lag
skolat verkställa förrättningen, behörig
därtill enligt lagen om delning
av jord å landet, skall dock byggnadsnämnden
för förrättningens
verkställande överlämna ansökningen
till distriklslantmätaren.
(Föreslagen lydelse)
Förordnande enligt denna lag medför
icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom,
att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning,
och ej heller av samma
lags bestämmelser angående ansökan
om avstyckning, behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning, förfarandet
då förrättningsman finner sig
jävig, underrättelse till registerförare
och förvaring av konceptakt. Är fråga
om avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, och är
ej den, som enligt sistnämnda lag
skolat verkställa förrättningen, behörig
därtill enligt lagen om delning
av jord å landet eller särskilt av
Konungen meddelat bemyndigande,
skall dock byggnadsnämnden för
förrättningens verkställande överlämna
ansökningen till distriktslantmätaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 10 februari 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, fråga om vissa ändringar i jorddelning slag en m. m.
Föredraganden anför följande.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 juli 1947 (nr 476) hemställde riksdagen,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om skyndsam utredning angående
upphävande av den befogenhet med avseende å mål om avstyckning inom
samhälle eller annat planlagt område, som i 21 kap. 68 § (numera 66 §)
lagen om delning av jord å landet tillagts länsstyrelse, samt snarast möjligt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Sedan jag genom skrivelse den 19 september 1947 uppdragit åt de särskilda
sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni
1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. — fastighetsbildningssakkunniga — att verkställa
den begärda utredningen, ha de sakkunniga till fullgörande av uppdraget
till mig överlämnat en den 29 januari 1949 dagtecknad promemoria med
förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen m. m. I denna promemoria
förorda fastighetsbildningssakkunniga dels att länsstyrelses befogenhet
i fråga om fastställelse av avstyckning inom samhälle eller område,
varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen sägs, skall upphöra att
gälla, dels ock att överlantmätaren skall erhålla generell befogenhet att
pröva och fastställa gränsbestämning, beträffande vilken anledning icke förekommit
till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad. Fastighetsbildningssakkunniga
ha även i ett särskilt avsnitt av promemorian till övervägande
upptagit frågan om upphävande av den befogenhet, som enligt gällande
lag tillkommer länsstyrelse att utfärda avstyckningsförbud, men stannat
för den uppfattningen, att avgörandet av detta spörsmål bör något undanskjutas
i avvaktan på erfarenheter av den fortsatta utvecklingen.
Fastighetsbildningssakkunnigas förslag har, efter remissbehandling, va -
19
Kungl. Maj ds proposition nr 177.
rit föremål för övervägande inom justitiedepartementet. I anslutning härtill
ha behandlats dels ett i annan ordning väckt förslag om ändring av de genom
lagen den 19 september 1947 (nr 700) införda bestämmelserna i jorddelningslagen
om rätt att fullfölja talan mot fastställelsebeslut dels ock
fråga om viss ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Jag anhåller nu att få lämna en sammanfattande redogörelse för förslagen
och de däröver avgivna yttrandena.
Gällande bestämmelser.
Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas i huvudsak beträffande
städer och stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926
om delning av jord å landet och lagen samma dag om sammanläggning
av fastigheter å landet. Fastighetsbildningslagen gäller, såsom redan dess
rubrik angiver, beträffande all fastighetsbildning i stad. Beträffande fastighetsbildning
å landet är enligt gällande rätt, bortsett från tomtindelning,
tomtmätning och sammanläggning av områden vilka utgöra tomt,
fastighetsregistreringssättet avgörande för frågan, vilken jorddelningslagstiftning
— fastighetsbildningslagen eller jorddelningslagen — som skall
tillämpas. Om sålunda fastighetsregister såsom för stad skall föras för
samhälle på landet, sker jorddelningen inom detta samhälle enligt fastighetsbildningslagen;
i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.
Jorddelningslagen är således tillämplig icke blott å själva landsbygden utan
även å alla de samhällen, där fastighetsregister såsom för stad ej skall föras,
d. v. s. en del köpingar och ett flertal av landets municipalsamhällen.
Den nu angivna gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och
jorddelningslagen gäller emellertid icke utan undantag. Enligt lag den 27
februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad äger nämligen Kungl. Maj :t att, om så påkallas
av jordpolitiska skäl, förordna att de för landet gällande reglerna om
avstyckning och sammanläggning skola tillämpas för område inom stad
eller annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning
i stad eljest gälla.
Jorddelningsförrättning, varå jorddelningslagen är tillämplig — vare sig
direkt eller till följd av Kungl. Maj :ts förordnande enligt nyssnämnda
1948 års lag — skall undergå fastställelseprövning (21 kap. 47 § jorddelningslagen).
F astställelseprövningen tillkommer i princip ägodelningsrätten
eller ägodelningsdoinaren (42 och 43 §§). En betydande modifikation
av denna princip gäller dock beträffande avstyckning, som icke
beror av sammanläggning. Sådan avstyckning äger enligt 43 § överlantmätaren
— som granskar varje avstyckningsförrättning (28 och 43 §§)
— själv fastställa, om anledning ej förekommer till annat än att förrätt
-
20
Kurtnl. Maj.ts proposition nr 177.
ningen är Lagligen beskaffad samt lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden
éj framställt erinran mot densamma. I annat fall skall överlantmätaren
hänskjuta frågan om fastställelse å förrättningen till ägodelningsrätten.
Särskilda bestämmelser gälla vidare i fråga om avstyckning inom
sairthälle på landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga tilllämpning,
samt inom annat område på landet, för vilket stadsplan eller
bygghadsplan fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan
skall upprättas. I dylika fall skall nämligen enligt 66 § fastställelseprövningen
fullgöras av länsstyrelsen. Jämlikt övergångsbestämmelser till 1947
års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen (SFS 1947: 700) skall länsstyrelsens
prövningsrätt även gälla sådant område, för vilket länsstyrelsen
enligt äldre lag godkänt avstyckningsplan. Är avstyckning beroende av
sammanläggning, äger länsstyrelsen meddela fastställelse allenast under
villkor att förordnande gives om sammanläggningen. Sådant förordnande
meddelas enligt sammanläggningslagen av ägodelningsdomaren. Beträffande
sådana avstyckningar varom nu är fråga skall länsstyrelsen även
i övrigt fullgöra de göromål som eljest enligt jorddelningslagen ankomma
på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare. Underställning enligt 19 kap.
17 § jorddelningslagen skall alltså ske hos länsstyrelsen, och talan mot
avslutad förrättning skall fullföljas hos denna myndighet. I vissa avseenden
har dock prövningen förbehållits de reguljära jorddelningsmyndigheterna.
Gränsbestämning, som verkställts i samband med avstyckningsförrättning,
skall sålunda alltid prövas av ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren.
Från länsstyrelsens prövningsrätt har även undantagits tvist
mellan sakägarna vid avstyckning om den rätt, som tillkommer dem enligt
överlåtelsehandlingen eller förening, ävensom i övrigt uppkommen tvist
om äganderätt eller ständig besittningsrätt, som bör vara avgjord innan
avstyckning verkställes.
Jorddelningslagens särskilda bestämmelser om prövning och fastställelse
av avstyckning inom vissa samhällen och områden på landet föranleddes
av motioner vid 1926 års riksdag. Motionärerna hävdade, bland annat,
att en nödvändig förutsättning för att ernå effektiv kontroll över att avstyckningarna
bleve lämpligt utförda vore, att den fastställande myndigheten
sutte inne med erforderlig sakkunskap i stadsplane- och byggnadsfrågor. Då
tillräcklig sakkunskap i detta avseende ej syntes kunna förutsättas varken
hos ägodelningsrätten eller överlantmätaren, vilka enligt lagförslaget skulle
hava att fastställa avstyckningarna, vore det av största vikt, att fastställelsen
anförtroddes åt annan myndighet, förslagsvis Konungens befallningshavande,
som ju redan vore fastställelsemyndighet beträffande avstyckningar
inom städer under landsrätt och sådana samhällen å landet, för
vilka skulle föras fastighetsregister enligt de för städerna gällande bestämmelserna.
Det särskilda utskott, som behandlade förslaget till ny jorddelningslag,
förklarade sig i huvudsak gilla de av motionärerna framhållna
synpunkterna och fann, lika med motionärerna, att prövningen och fastställelsen
av avstyckningar inom område, där större byggnadsverksamhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
21
rådde eller vore att förvänta, borde ankomma å Konungens befallningshavande.
Därigenom syntes Konungens befallningsliavande komma att få
kännedom om den begynnande samhällsbildningen och äga möjlighet att i
tid ingripa, när förhållandena bleve sådana, att särskilda föreskrifter för
ordnande av byggnadsverksamheten inom området visade sig erforderliga.
Genom bestämmelser i den nya byggnadslagstiftningen — byggnadslagen
den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag (nr 390) — har det
allmänna tillagts befogenhet att bestämma både om och när tätbebyggelse
må uppkomma (5 § andra stycket byggnadslagen). Fråga, huruvida
visst område må tagas i anspråk för tätbebyggelse, skall i första hand prövas
i samband med översiktlig planläggning, alltså vid upprättande av regioneller
generalplan. Där sådan plan ej upprättats, får frågan avgöras i samband
med detaljplanläggning (2 § byggnadslagen). Stadsplan eller byggnadsplan
får icke fastställas för område som icke är lämpat för tätbebyggelse (se
26 § sista stycket och 119 § andra stycket byggnadsstadgan). Och om området
i och för sig är lämpat för sådan bebyggelse, må bebyggelsen likväl
icke komma till stånd, förrän detaljplan fastställts för området. För att
hindra olämplig tätbebyggelse inom område, för vilket detaljplan ej fastställts,
har föreskrivits, att inom sådant område byggnadslov ej får beviljas
för nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse (79 och 137 §§
byggnadsstadgan). Då nybyggnad inom städer eller stadsliknande samhällen
ej får företagas utan byggnadslov (76, 100 och 101 §§ byggnadsstadgan),
har man härigenom fått möjligheter att där förhindra ej önskvärd
tätbebyggelse. Samma möjligheter finnas inom de områden på landet, för
vilka detaljplan eller utomplansbestämmelser fastställts och där skyldighet
att söka byggnadslov följaktligen gäller (129 och 135 §§ byggnadsstadgan).
Inom de delar av landsbygden, där sådan skyldighet icke föreligger,
skall tätbebyggelse, som ej är önskvärd, förhindras främst genom ett kombinerat
övervaknings- och förbudssystem. Det ankommer sålunda på byggnadsnämnden
— sådan skall finnas inom varje kommun — att noga följa
byggnadsverksamheten inom sitt område samt att till länsstyrelsen anmäla,
om tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område
(103 §'' byggnadsstadgan). För att underlätta nämndens uppgift har föreskrivits
skyldighet att till nämnden anmäla byggnadsföretag innan det påbörjas
(146 § byggnadsstadgan). Härtill kommer den skyldighet, som i
19 kap. 13 § 4 mom. sista punkten jorddelningslagen ålagts förrättningslantmätare
att anmäla pågående avstyckningsförrättning, då han finner att
avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan
eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad. Finner
länsstyrelsen på grund av anmälan eller eljest att tätbebyggelse kan förväntas
äga rum inom visst område, har länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen
att meddela förbud mot nybyggnad eller de föreskrifter i övrigt,
som finnas erforderliga till förekommande av tätbebyggelse inom område,
som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan.
Dessa bestämmelser i byggnadslagstiftningen äga ett nära samband med
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
de föreskrifter i jorddelningslagen som reglera avstyckning inom vissa
samhällen och områden på landet. De materiella reglerna härom återfinnas
i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Detta lagrum har med anledning av den
nya planlagstiftningen ändrats och fått sin nuvarande utformning genom
lag den 19 september 1947 (nr 700). Paragrafen innehåller dels ett förbud
mot avstyckning av tomtindelad mark (1 mom.) och dels de villkor för avstyckning
vilka hänföra sig till planlagstiftningen (2—4 inom.). I sistnämnda
hänseende upptager andra momentet den föreskriften, att inom
område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan
eller på annan grund särskilda byggnadsbestämmelser såsom utomplansbestämmelser
gälla, avstyckning ej får verkställas så att områdets
ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest
motverkas. Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års ändringar
i jorddelningslagen skall avstyckningsplan i nu angivet hänseende jämställas
med byggnadsplan. Från detta förbud äger dock länsstyrelsen medgiva
dispens. Då emellertid sådan dispens torde sökas endast i undantagsfall,
huvudsakligen endast vid ifrågasatt ändring av plan, tilldrager sig
andra momentets bestämmelser blott underordnat intresse ur de synpunkter,
varom här är fråga. Av väsentligt större betydelse i förevarande sammanhang
äro föreskrifterna i tredje momentet. Genom 1947 års lagändring
upphävdes förut gällande bestämmelser om avstyckningsplan. Syftet med
denna planform skall numera tillgodoses genom stadsplane- och byggnadsplaneinstituten.
Emellertid har det icke ansetts tillräckligt härmed. I första
stycket av tredje momentet har därför till en början föreskrivits, att avstyckning
inom område, där tätbebyggelse uppkommit eller inom kort kan
väntas, icke får, innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts, verkställas
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig
planläggning av området eljest motverkas. Vidare stadgas att länsstyrelsen
äger meddela anvisningar för tillämpningen av denna generella föreskrift.
Bestämmelsen bör jämställas med stadgandet i fjärde momentet sista punkten,
enligt vilket förrättningslantmätaren, om han finner att avstyckning ej
bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan
eller om ändring av sådan plan blivit prövad, skall förklara förrättningen
vilande och avvakta länsstyrelsens besked i planfrågan.
Det ankommer i första hand på förrättningsmannen och fastställelsemyndigheterna
att beakta kravet på att avstyckning ej sker så, att lämplig
planläggning av ett område motverkas. Emellertid äger länsstyrelsen,
såsom nyss nämndes, att till ledning för tillämpningen i allmänhet eller
i det särskilda fallet meddela erforderliga anvisningar. Länsstyrelsen kan
sålunda t. ex. föreskriva, alt avstyckning inom visst område icke får fastställas
utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet.
Har utvecklingen fortskridit så långt, att fråga väckts om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan för visst område eller om ändring av sådan
plan, äger länsstyrelsen enligt andra stycket i tredje momentet utfärda
förbud mot avstyckning inom området utan särskild dispens (avstyck
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 23
ningsförbud). Rätten att meddela dispens kan av länsstyrelsen delegeras
till länsarkitekten.
Ett i sammanhanget betydelsefullt stadgande innehåller fjärde momentet
i 13 §. För att förenkla proceduren har där föreskrivits att, om i avstyckningsärende
fordras dispens av länsstyrelsen enligt andra eller tredje
momentet, lantmätaren likväl kan slutföra förrättningen och meddela tillstånd
till den sökta avstyckningen under villkor att dispens beviljas. Om
den sökta dispensen beviljas av länsstyrelsen eller länsarkitekten, har överlantmätaren
eller, vid sammanläggning, ägodelningsdomaren att fastställa
avstyckningen, om förutsättningarna därför i övrigt föreligga. Avslås dispensansökningen
måste ärendet hänskjutas till ägodelningsrätten, som
avgör om förrättningen skall återförvisas eller undanröjas. Såväl länsstyrelsens
som ägodelningsrättens beslut kunna överklagas. Klagan över ägodelningsrättens
utslag, som föranleder ärendets prövning i hovrätt och i
högsta domstolen, kan icke leda till ändring av länsstyrelsens beslut i planfrågan.
Sådan ändring kan endast vinnas genom besvär över länsstyrelsens
beslut hos regeringsrätten.
Såsom inledningsvis nämnts, ha fastighetsbildningssakkunniga i sin nu
föreliggande promemoria även till prövning upptagit frågan om fastställelsemyndighet
beträffande gränsbestämning.
Jorddelningslagen utgår från det betraktelsesättet att gränsbestämning,
då den äger rum i samband med laga skifte eller avstyckning, utgör en
integrerande del härav och att sålunda i detta fall de för dessa jorddelningsformer
gällande reglerna utan vidare skola tillämpas även å gränsbestämningen,
i den mån så låter sig göra och annat ej stadgats. Denna konstruktion
har emellertid icke konsekvent genomförts. Prövningen av fastställelse
å gränsbestämning tillhör sålunda ägodelningsrätten eller ägodelningsdomaren,
även om det såsom vid avstyckning under särskilda förutsättningar
ankommer på annan myndighet — överlantmätaren eller länsstyrelsen
—- att pröva fråga om fastställelse å sistnämnda förrättning (21 kap.
42, 43 och G6 §§ jorddelningslagen). Gränsbestämning i samband med skifte
utgör vidare en s. k. preliminärfråga, som i händelse av missnöje skall
särskilt överklagas (21 kap. 19 §). Vid avstyckning däremot gäller enligt
21 kap. 22 §, att fullföljd av talan mot beslut angående bestämmande av
fastighetsgräns i samband med avstyckning i allmänhet ej får ske förrän
avstyckningsförrättningen blivit avslutad; fastställelse kan sålunda i regel
meddelas samtidigt å avstyckningen och i samband därmed vidtagen gränsbestämning.
Skall avstyckningen emellertid på sätt tidigare angivits fastställas
av länsstyrelsen, behandlas en under avstyckningsförrättningen
verkställd gränsbestämning på likartat sält som gränsbestämning vid skifte.
Enligt 19 kap. 10 § andra stycket skall nämligen i dylikt fall gränsfrågan
definitivt avgöras, innan avstyckningsförrättningen får avslutas. Gränsförrättningen
är i sådant fall att anse såsom en självständig förrättning,
som skall särskilt överklagas hos ägodelningsrätten och fastställas av ägo
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
delningsrätten eller, om besvär ej anföras, av ägodelningsdomaren. Först
sedan så ägt rum, får avstyckningsförättningen bringas till slut.
Tidigare reformkrav.
Under senare år ha i skilda sammanhang förslag framförts om ändringar
i reglerna om avstyckning i syfte att vinna förenkling av fastställelseproceduren.
Fastighetsbildningssakkunniga uppge, att de år 1939 riktade en förfrågan
till ägodelningsdomare, kommunalnämnder, hushållningssällskap m. fl. rörande
behovet av ändring eller komplettering av jorddelningslagstiftningen
samt att därvid från flera håll framhölls, att avstyckningsförrättningarna
vore alltför omständliga och tidskrävande, särskilt då fastställelse skulle
meddelas av länsstyrelsen. Förvaltningsutskottet i Stockholms läns och
stads hushållningssällskap, som mest ingående behandlade spörsmålet, anförde
sålunda:
En anmärkning av allmän karaktär måste riktas mot fastighetsbildningsväsendet,
en anmärkning av så allvarlig och betydelsefull art, att densamma
enligt utskottets mening i första hand måste beaktas vid en lagrevision.
Denna anmärkning gäller den oerhörda tidsutdräkten och omgången i jorddelningsförfarandet.
Det torde icke vara nödvändigt att här klargöra, vilka
stora olägenheter, som äro förknippade med den stagnation i fastigheternas
utformning genom bebyggande, dikning och andra anläggningar, vilken vållats
av tidsutdräkten före fastställelsen av fastighetsbildningen. Den tid,
som åtgår från det ansökan om förrättning ingivits till dess denna blivit
fastställd, torde i genomsnitt icke understiga 6 månader, och sedan numera
länsstyrelsen blivit fastställelsemyndighet för avstyckningar inom mer än
V5 av länet, har tidsutdräkten för dessa förrättningar blivit avsevärt större.
Felet synes ligga i den alltför invecklade förrättnings- och fastställelseproceduren.
Det kan icke synas rimligt, att exempelvis en avstyckningsförrättning
skall behöva passera så många instanser, som för närvarande är fallet.
En avstyckning inom område, för vilket länsstyrelsen är fastställelsemyndighet,
passerar innan den blivit fastställd följande stadier: Sedan ansökan
gjorts, börjas förrättningen efter någon tid — beroende på lantmätarens arbetsbalans.
Om gränsbestämning av någon mer eller mindre formell anledning
finnes erforderlig — om exempelvis någon gräns väl är klart och tydligt
utmärkt samt ostridig parterna emellan men inte överensstämmer med
fastställd karta — avbrytes förrättningen efter gränsbestämningen. Handlingarna
och kartan sändas till överlantmätaren för granskning och från
honom till ägodelningsdomaren för fastställelse av gränsbestämningen. Härefter
återgå handlingarna till lantmätaren, som så snart tillfälle gives avslutar
avstyckningen. Förrättningsakten går därefter på nytt till överlantmätaren
för granskning av avstyckningen, från honom till länsstyrelsen,
från denna till länsarkitekten för granskning, från länsarkitekten tillbaka
till länsstyrelsen för fastställelse, från länsstyrelsen till överlantmätaren
för registrering och från överlantmätaren till lantmätaren, som äntligen
inom 45 dagar därefter utlämnar den åstundade kartan. Förrättningen passerar
alltså växelvis olika myndigheter — med ty åtföljande skrivelser, diarieföring
etc. — sammanlagt icke mindre än 10 gånger; och allt detta för
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
en praktiskt sett så enkel sak som avskiljande av ett område för egnahemsändamål.
Gäller förrättningen avstyckning för sammanläggning, förlänges
proceduren ytterligare av sammanläggningsförfarandet med ty åtföljande
remiss mellan ägodelningsdomaren och överlantmätaren. Och skulle så
olyckligt vara, att gränsbestämningen berör fastighet, som står under allmän
myndighets vård och inseende, och förening om gränsen därför måste
underställas berörda myndighets prövning, får man säkerligen förutsätta
en god portion optimism hos den förrättningssökande, som med full vetskap
om alla dessa blindskär vågar sig ut på den långa seglatsen. Visserligen
är förfarandet enklare i det flertal fall, då gränsbestämning eller sammanläggning
icke erfordras, men även i dessa fall måste proceduren anses
onödigt invecklad och såväl för staten som för den enskilde alltför dyrbar.
I det betänkande med förslag till ändringar i jorddelningslagen, som avgavs
av fastighetsbildningssakkunniga i september 1944 (SOU 1944: 46)
och som låg till grund för 1947 års revision av bestämmelserna om avstyckning
och sammanläggning, ifrågasattes om ej länsstyrelsens funktion
såsom fastställelsemyndighet borde kunna upphöra och dess kontroll över
samhällsbildningen fullt ut lika effektivt göra sig gällande på annat sätt
i avstyckningsärendena. Något förslag till slutlig lösning av detta spörsmål
framlades emellertid ej i betänkandet.
I proposition (nr 232) vid WV7 års riksdag med förslag till ändringar i
jorddelningslagen, grundad på de sakkunnigas förslag, upptogs icke frågan
om länsstyrelsens fastställelsebefogenhet till direkt behandling. Över
huvud lämnades fastställelseproceduren i princip å sido. Spörsmålet kom
likväl att i viss utsträckning beröras i samband med frågan om behörighet
för annan än lantmätare att verkställa avstyckning för bostads- och industriändamål
inom stadsliknande samhällen och vissa områden i övrigt. Enligt
19 kap. 5 § jorddelningslagen i dess dittills gällande lydelse hade sådan
befogenhet stadgats beträffande avstyckning inom samhälle, där den för
städerna gällande ordningen för bebyggande skulle iakttagas, samt inom
område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts
eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skulle upprättas, eller meddelats
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
eller för vilket avstyckningsplan godkänts.
1 propositionen anfördes, att utomplansbestämmelser enligt den nya byggnadslagstiftningen
avsåge områden, där tätbebyggelse ej funnes eller vore
att förvänta men där reglering av bebyggelsen ändock ansåges erforderlig,
t. ex. i fråga om storleken av tomtplats, högsta tillåtna hushöjd, avstånd
till väg eller dylikt. Utomplansbestämmelser kunde därför bli gällande inom
stora områden av ren landsbygdsnatur. Vid avstyckning inom utomplansområden
skulle de jordpolitiska villkoren tillämpas i full utsträckning. Det
kunde då icke vara lämpligt att där tillåta personer utan utbildning och
erfarenhet rörande de jordpolitiska frågorna alt förrätta avstyckningar.
Vidare framhölls, att enligt 21 kap. 68 § (numera 66 §) jorddelningslagen
länsstyrelsen vore fastställelsemyndighet beträffande avstyckningar inom
sådana områden, där befogenhet att verkställa sådana förrättningar tillkomme
annan än lantmätare. Om bland sådana områden även skulle ingå
26
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
utomplansområden, följde därav alltså att länsstyrelsen bleve fastställelsemyndighet.
Detta gällde avstyckningar av alla slag, även sådana för jordbruksändamål.
Med hänsyn till vad som anförts angående utomplansbestämmelsernas
natur syntes ett sådant resultat mindre önskvärt. På de sålunda
anförda skälen föreslogs, att behörighet att verkställa avstyckning
inom områden med utomplansbestämmelser skulle förbehållas vederbörande
lantmätare. Härav blev följden, att länsstyrelsens befogenhet att fastställa
avstyckningar inom utomplansområden överflyttades på överlantmätaren.
I 1947 års proposition framlades jämväl förslag till ändringar i lagen om
sammanläggning av fastigheter å landet. I ärendet hade lagrådet erinrat
därom, att vid avstyckning för sammanläggning länsstyrelsen ägde meddela
fastställelse å förrättningen allenast under villkor att förordnande gåves
om sammanläggningen enligt vad därom vore särskilt stadgat. Tanken
vore, att avstyckningen icke skulle få fastställas för sig med risk att sedan
sammanläggningen ej komme till stånd. Bestämmelserna vore emellertid,
yttrade lagrådet, i viss mån ofullständiga. Lagen reglerade icke verkningarna
av att, sedan samtidigt fastställelsebeslut och förordnande om sammanläggning
givits, ettdera överklagades och bleve upphävt i högre rätt. Och
om länsstyrelsen meddelat villkorligt fastställelsebeslut, funnes inga föreskrifter
för den eventualiteten att sammanläggningen av en eller annan
anledning ej komme till stånd, utan själva förrättningen liksom länsstyrelsens
beslut syntes förbliva orubbade. Såvitt känt hade väl några större olägenheter
på grund av denna ofullständighet icke visat sig i praktiken;
emellertid komme genom de nya bestämmelserna om sammanläggning
kretsen av dem, som kunde klaga över sammanläggningsbeslut, att vidgas
och det syntes icke uteslutet att denna omständighet ävensom den ökade
användning av sammanläggningsinstitutet, som de föreslagna lättnaderna
i sammanläggningsvillkoren komme att medföra, kunde giva frågan större
räckvidd. Enligt lagrådets mening vore det angeläget, att de anmärkta bristerna
snarast möjligt avhjälptes.
t motioner, föranledda av ifrågavarande proposition, framhölls att fastställelseförfarandet
inom samhällen och andra planlagda områden medförde
ett synnerligen omständligt remissförfarande och att proceduren till
följd därav vore i hög grad tidsödande och tungrodd, samt hemställdes, att
länsstyrelsens fastställelsebefogenhet beträffande avstyckningar måtte upphävas.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde1 i huvudsak följande.
Frågan om en förenkling av fastställelseförfarandet vid avstyckning
inom samhälle eller annat område, för vilket plan vore gällande, hade tidigare
varit föremal för riksdagens prövning. Sålunda hade en motion i ämnet
väckts vid 1938 års riksdag. Motionen föranledde dock icke någon riksdagens
åtgärd, enär en allmän revision av jorddelningslagen förordats. I
utlåtande över 1938 års motion hade emellertid vederbörande utskott förutsatt,
att de uppslag, som framkommit till vinnande av snabbare handlägg
-
1 Utlåtande nr 47, sid. 83 f.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
ning i nu åsyftade fall, vid revisionen komme att tagas under närmare övervägande.
Emellertid hade procedurfrågan icke upptagits till behandling vare
sig av fastighetsbildningssakkunniga, åt vilka uppdragits att verkställa
ifrågavarande revision, eller i 1947 års proposition. Enligt utskottets mening
borde dock frågan om länsstyrelsens fastställelsebefogenhet snarast
bringas till sin lösning. Det syntes nämligen icke kunna förnekas, att den
nuvarande ordningen, enligt vilken skilda myndigheter hade att i olika hänseenden
taga befattning med ett och samma fastställelseärende, vore till
hinder för en så skyndsam handläggning av ärendet, som vore önsklig. Utskottet
kunde därför i allt väsentligt instämma i vad motionärerna uttalat
om önskvärdheten av att gällande lags bestämmelser om fastställelse inom
samhällen och andra planlagda områden revideras för att få till stånd ett
enklare och snabbare fastställelseförfarande. Då det syntes kunna förutsättas,
att fastighetsbildningssakkunniga komme att verkställa utredning rörande
ifrågavarande frågekomplex samt anledning saknades att föregripa
de förslag i ämnet som kunde komma att avgivas av de sakkunniga, ansåge
sig utskottet dock icke böra tillstyrka, att riksdagen dessförinnan företoge
sådan ändring i jorddelningslagen som förordats av motionärerna. Av
de anförda skälen vore det emellertid angeläget att utredningen bedreves
med all skyndsamhet, så att förslag till ändring i de bestämmelser som
gällde med avseende å mål om avstyckning inom samhällen och andra
planlagda områden snarast kunde föreläggas riksdagen. Enligt utskottets
mening syntes riksdagen därför i anledning av motionerna böra avlåta särskild
skrivelse härom till Kungl. Maj :t. ■— Såsom framgar av det inledningsvis
anförda blev detta även riksdagens beslut.
Även riksdagens år 1946 församlade revisorer berörde i samband med behandling
av frågan om länsarkitekternas arbetsbalans frågan om faststallelseförfarandet
beträffande samhällen och områden, varom nu är fråga.
Revisorerna yttrade därvid, bland annat, följande.
Beträffande den tidsåtgång, som avstyckningsförrättningar för närvarande
normalt kräva, har en år 1945 verkställd preliminär utredning visat följande.
Avstyckningar för bostadsändamål, i den mån inga komplicerande
moment tillkomma, kräva i regel 2,5 månader från ansökan till förrättningens
avslutning. Inom vissa delar av landet är denna tid avsevärt längre.
Länsstyrelsens fastställande tager i anspråk omkring 3,9 manader i medeltal
för landet. Sakägare få sålunda vänta omkring ett halvår från det ansökan
göres tills fastställelse meddelas. Av denna tid åtgår således största
delen till fastställelseprövningen.
I den mån gränsbestämning tillkommer eller avstyckning sker under villkor
om sammanläggning ökas denna tid ytterligare med tidsåtgången hos
ägodelningsdomare eller i ägodelningsrätten, vilken även är betydande. Det
är sålunda icke ovanligt att fastställelsen kan dröja något år efter ansökan.
Om — som ofta är fallet där tätortsbebyggelse väntas — avstyckningsförbud
råder, tillkommer ytterligare tiden för att erhålla dispens från detta.
Slutligen kan anmärkas, att med det på senare år växande antalet förrättningar
och den ökade balansen av ej slutförda sådana, de angivna tidsperioderna
visa en tendens att kraftigt öka.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Under hela denna tid kan ej fastighetsägaren erhålla lagfart och i allmänhet
ej heller byggnadskredit, varför byggandet ofta måste vänta. Den
olägenhet detta innebär för vederbörande med nuvarande svårigheter på
bostadsmarknaden är uppenbar. Den långa tidsutdräkten för avstyckningar
ar i allmänhet opåräknad av vederbörande och kullkastar ofta hans byggnadsdispositioner.
Som ovan visats, måste denna tidsutdräkt i första hand
tillskrivas tungroddheten i fastställelseförfarandet, om vars nytta meningarna
äro delade. Förfarandet vid dessa förrättningar är alltså synnerligen
omständligt och tidsödande, och från olika håll hava framställts önskemål,
att handläggningen av sådana ärenden förenklas. Sålunda har framhållits,
att ur mätningsteknisk synpunkt liksom ur fastighetsredovisningssynpunkt
en tillfredsställande granskning endast kan ske å lantmäterikontor. Det har
ifrågasatts, om en sådan granskning erfordras efter den ingående
provning, som sker av förrättningmannen.
I fråga om avstyckningar inom områden med avstyckningsplan och byggnadsplan
hava i och med den granskning, som föregått planens godkännande
eller fastställande, stadsplane- och byggnadssynpunkterna fått komn?a
tnl uttryck. Länsstyrelsens och länsarkitektens granskning inskränker
sig har till att avse avstyckningens överensstämmelse med i planen givna
anvisningar. Det har ifrågasatts, om dessa ärenden behöva remitteras till
lansarkitekten för granskning.
Riksdagens revisorer åberopade i detta sammanhang en uppställning, utvisande
att i genomsnitt för hela landet inemot hälften av alla ärenden,
som ankommo på länsarkitekterna, utgjordes av granskning av avstyckningsförrättningar.
Det må emellertid anmärkas, att vid den tidpunkt, då
ifrågavarande sammanställning gjordes, jämväl avstyckningar inom utomplansonnåden
föllo under länsstyrelsens prövning och därmed även under
lansarkitektens granskning. Revisorerna uttalade att det, innan en förstärkning
av länsarkitektorganisationen komme till stånd, borde utredas om och
i vad man en lättnad i länsarkitekternas arbetsbörda kunde vinnas genom
inskränkning av deras befattning med vissa arbetsuppgifter, exempelvis
granskning av vissa tomtindelningar och avstyckningsförrättningar samt
uppgörande av vissa byggnadsplaner.
De framförda reformkraven ha även tagit sikte på länsstyrelsernas befogenhet
att meddela avstyckningsförbud. Fastighetsbildningssakkunniga
framhöllo i sitt förut omnämnda år 1944 avgivna betänkande, att
länsstyrelserna ej sällan utövat sin ifrågavarande befogenhet på sådant sätt,
att mycket stora områden blivit inbegripna under förbudet. Uppgiften att
sovra ut de delar av områdena, beträffande vilka någon tätortsbebyggelse
icke vore att förvänta, ställdes på framtiden och all avstyckningsverksamhet,
vare sig för bostads-, jordbruks- eller annat ändamål, bleve för obegränsad
tid beroende av dispens från länsstyrelsen.
Även i propositionen (nr 232) till 1947 års riksdag med förslag till ändrade
bestämmelser om avstyckning blev spörsmålet behandlat. Med hänsyn
till att den dubbla prövningen hos länsstyrelsen och fastighetsbildningsmyndigheterna
vore tidsödande hade bland annat övervägts att slopa avstyckningsförbuden.
På fastighetsbildningsmyndigheterna skulle då ankomma
att tillse, att yttrande i erforderlig omfattning inhämtades från plan
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
myndigheterna, närmast länsarkitekten, och det skulle förutsättas, att den
största hänsyn toges till planmyndigheternas mening. Departementschefen
uttalade emellertid sin betänksamhet inför en sådan åtgärd. Avstyckning
utgjorde i regel den första inledningen till begynnande tätortsbildning. Det
syntes därför böra ligga i länsstyrelsens hand att hindra avstyckningar,
som vore olämpliga ur plansynpunkt. Det vore också att märka, att avstyckningar,
särskilt för bostads- eller industriändamål, icke sällan ägde
samband med aktuella väg- och avloppsfrågor. Rörande sadana frågor hade
länsstyrelsen och länsarkitekten sakkunskap och erfarenhet. Även med hänsyn
härtill syntes det erforderligt att planmyndigheternas beslutanderätt
med avseende å avstycknings tillåtlighet ur plansynpunkt i huvudsak bibehölles.
Emellertid föreslogos och genomfördes vissa andra förenklingar i förfarandet
på sätt redan framgått av redogörelsen för nu gällande lydelse av
19 kap. 13 § jorddelningslagen, nämligen dels möjligheten för lantmätaren
att trots avstyckningsförbud slutföra avstyckning under villkor om dispens
från förbudet och dels möjligheten för länsstyrelsen att till länsaikitekten
delegera prövningen av dispensansökningarna i fråga. Departementschefen
förklarade sig vidare vilja understryka vikten av att den frihet, som
lämnats länsstyrelsen att utfärda avstyckningsförbud, icke bleve utnyttjad
vare sig för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i motioner, att länsstyrelsens
rätt att meddela avstyckningsförbud måtte upphöra. Som skäl
härför anfördes, att avstyckningsärendena inom område, som omfattades
av dylikt förbud, ytterligare fördröjdes med den tid, som åtginge för erhållande
av dispens från sådant förbud.
Andra lagutskottet anförde härom följande.
Även med de förenklingar som i propositionen föreslagits beträffande
handläggningen av avstyckningsförrättning inom område, för vilket avstyckningsförbud
utfärdats, torde ett sådant förbud icke sällan kunna medföra
omgång och tidsutdräkt samt ökade kostnader för sakägarna. En snabbare
handläggning av avstyckningsförrättningarna samt större enkelhet
och reda vid deras fastställande skulle otvivelaktigt möjliggöras genom att
den formella prövningen av plansynpunkterna vid avstyckning helt överfördes
på de reguljära fastighetsbildningsmyndigheterna. Det skulle med
hänsyn härtill kunna övervägas, huruvida icke länsstyrelsens befogenhet
att meddela avstyckningsförbud borde upphävas eller i varje fall starkt begränsas.
Utskottet har emellertid ansett sig icke böra nu taga slutgiltig
ställning till denna fråga. Samtliga de spörsmål som hänföra sig till lansstyrelsernas
befogenheter beträffande avstyckning — vare sig de avse fastställelse
å avslutad avstyckningsförrättning eller kontroll över avstyckningsverksamheten
genom avstyckningsförbud — torde nämligen lämpligen
böra upptagas till övervägande i ett sammanhang. Med hänsyn till vad salunda
anförts vill utskottet icke för närvarande tillstyrka bifall till det yrkande,
som i förevarande hänseende framställts i motionerna. Utskottet
vill emellertid understryka föredragande departementschefens uttalande om
vikten av att den frihet som lämnats länsstyrelserna att utfärda avstyckningsförbud
icke utnyttjas för onödigt lång tid eller för onödigt stora områden.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Här bör slutligen nämnas, att kommunikationsdepartementet i ett den
11 maj 1948 dagtecknat cirkulär till samtliga länsstyrelser fäst dessas uppmärksamhet
på angelägenheten av att meddelade beslut om förbud mot
avstyckning i avbidan på upprättandet av avstyckningsplan så snart ske
kunde upptoges till omprövning.
I de svar som avgåvos på fastighetsbildningssakkunnigas förfrågan år
1939 berördes även spörsmålet om fastställelse av gränsbestämning.
Flera kommunalnämnder påyrkade, att överlantmätarna till undvikande
av tidsutdräkt skulle erhålla befogenhet att fastställa gränsbestämning
i samband med avstyckning.
I fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
om avstyckning hävdades likaledes, att prövningen av gränsbestämning
i samband med avstyckning borde kunna anförtros överlantmätaren.
De sakkunniga stannade emellertid icke därvid utan ansågo, att fastställelse
av gränsbestämning över huvud taget borde verkställas av överlantmätaren
i alla icke tveksamma fall. De sakkunniga framhöllo, att så snart
avstyckning vore förenad med gränsbestämning förlorades en väsentlig del
av den tidsvinst och förenkling i övrigt, som åsyftats med stadgandet om
överlantmätarens fastställelsemyndighet. Värdet av att fastställelse av en
oklandrad gränsbestämning förbehölles ägodelningsdomaren eller rätten
vore över huvud taget minimalt. För den händelse sakägarna icke haft något
att erinra mot bestämningen, syntes fastställelseprövningen, lika väl som då
det gällde avstyckning, kunna anförtros överlantmätaren, vilket innebure
en icke föraktlig förenkling av förfarandet.
De sakkunnigas nu angivna förslag tillstyrktes eller lämnades utan erinran
i så gott som samtliga remissyttranden. Emellertid framställde överlantmätaren
i Älvsborgs län samt ågodelningsdomarna i Aspelands och
Handbörds och Ångermanlands norra domsagor vissa erinringar mot förslaget.
Dessa avsågo i huvudsak att överlantmätaren i motsats till ägodelningsdomaren
ej ägde tillgång till de urkunder, främst fastighetsböckerna,
vilka utvisade behörighet för vederbörande att exempelvis underskriva ingångna
föreningar.
Nu förevarande spörsmål blev såsom en procedurfråga icke upptagen i
propositionen till 1947 års riksdag med förslag till ändringar i jorddelningslagen.
Under riksdagsbehandlingen yrkades emellertid i motioner, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i jorddelningslagen beträffande gränsbestämning
i samband med avstyckning, att fastställelsen överflyttades från
ägodelningsdomaren till överlantmätaren. Andra lagutskottet yttrade i denna
fråga, att det, sedan utredning verkställts om fastställelseförfarandet
med avseende å avstyckning, kunde visa sig erforderligt att taga motionärernas
yrkande under omprövning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
31
Fastighetsbildningssalikuxinigas förslag.
Vad först angår länsstyrelsernas befogenhet att fastställa
avstyckning erinra de sakkunniga om att denna befogenhet
motiverats med önskemålet, att länsstyrelsen skulle få kännedom om en begynnande
samhällsbildning och i tid kunna ingripa, när särskilda föreskrifter
för ordnande av byggnadsverksamheten bleve erforderliga. Efter
tillkomsten av nu gällande byggnadslagstiftning stode emellertid, framhålla
de sakkunniga, andra medel till buds för tillgodoseende av detta önskemål.
Enligt de sakkunnigas mening kunde det därför göras gällande, att den ursprungliga
motiveringen till bestämmelserna i fråga icke längre vore bärande.
I stället borde den frågan ställas, om en överflyttning till fastighetsbildningsmyndigheterna
av länsstyrelsernas kvarstående befogenhet i förevarande
avseende skulle kunna befaras medföra, att avstyckningar bleve fastställda
i strid mot tätortsplanernas syfte eller mot reglerna i övrigt i 19
kap. 13 § jorddelningslagen. De sakkunniga meddela, att de för att kunna
besvara denna fråga inhämtat uppgift från överlantmätarna om dels hela
antalet avstyckningsärenden, som av dem under åren 1946 och 1947 för
fastställelseprövning överlämnats till länsstyrelserna, dels ock antalet fall,
då länsstyrelsen vägrat fastställa avstyckning som tillstyrkts av överlantmätaren.
Då utomplansområdena från och med den 1 januari 1948 undantagits
från länsstyrelsernas fastställelseprövning, ha de sakkunniga hemställt
att de begärda uppgifterna såvitt möjligt gåves särskilt för dessa områden
och särskilt för övriga områden, d. v. s. i huvudsak byggnadsplaneområden.
Utredningen visade, att inom de 19 län, där redovisning kunnat
ske särskilt för utomplansområden och särskilt för planlagda områden,
överlantmätaren under de angivna åren till länsstyrelserna överlämnat 6 973
avstyckningar inom utomplansområden och 10 384 inom planlagda områden.
I dessa ärenden hade länsstyrelserna mot överlantmätarnas tillstyrkan
vägrat fastställelse i 29 respektive 20 fall. Detta utgjorde för utomplansområdena
drygt 0,4 procent och för planlagda områden i det närmaste 0,2
procent. För båda områdestyperna tillhopa bleve den relativa siffran
ungefär 0,3 procent. Vid medräknande jämväl av de län, där någon skillnad
icke kunnat göras mellan utomplans- och andra områden, blev den relativa
siffran likaledes omkring 0,3 procent.
Under hänvisning till den verkställda utredningen ha fastighetsbildningssakkunniga
anfört:
Antalet fall, där överlantmätaren och länsstyrelsen stannat i olika mening,
är sålunda ytterst obetydligt. Härtill kommer, att länsarkitekten regelmässigt
yttrar sig först sedan ärendet överlämnats till länsstyrelsen. Om
länsarkitekterna meddelat överlantmätarna sin mening innan de senare
avgivit utlåtande, skulle meningsskiljaktigheterna mellan länsstyrelserna
och överlantmätarna uppenbarligen ha blivit än obetydligare eller måhända
helt bortfallit. Under sådana förhållanden synes risken för ur planeringssynpunkt
olämpliga beslut om avstyckning genom fastställelsens förlag
-
32
Iiungl. Maj:ts proposition nr 177.
gande till jorddelningsmyndigheterna med fog kunna betecknas som mimmal.
Mot bakgrunden av de från olika håll framförda klagomålen över
den nuvarande ordningen och de åberopade sakskälen för ett frångående
av denna, synes tvekan då icke böra råda om den ifrågasatta lagändringens
lämplighet. Självfallet förutsätter detta resonemang, att samråd mellan
länsarkitekt och överlantmätare anordnas. I själva verket torde reformen
då bli mera av formell än reell natur, då överlantmätaren uppenbarligen
regelmässigt bör respektera länsarkitektens mening, varigenom länsarkitekten
i realiteten erhåller vetorätt i de avstyckningsärenden, varom här
är fråga.
Beträffande formerna för överlantmätarens och länsarkitektens samråd
ha fastighetsbildningssakkunniga ansett, att det ej borde vara obligatoriskt
att i varje ärende höra länsarkitekten. Enligt de sakkunnigas mening borde
formliga remisser i många fall kunna underlåtas och ersättas med ett underhandsförfarande.
Det syntes nämligen naturligt att överlantmätaren och
länsarkitekten på förhand samrådde om lösningen av särskilda frågor inom
de olika områden, där avstyckningar påginge, och att formlig remiss till
länsarkitekten gjordes endast i tveksamma eller särskilt viktiga fall. Samarbetet
mellan överlantmätarna och länsarkitekterna syntes böra göras så
formlöst som möjligt och kunde regleras genom instruktioner. Genom det
nu skisserade förfarandet kunde i många fall en avsevärd tidsbesparing
vinnas.
Fastighetsbildningssakkunniga ha därefter upptagit frågan, till vilken
myndighet länsstyrelsen eller ägodelningsrätten — avstyckningsförrättning
bör hänskjutas, då länsarkitekten framställt erinran mot förrättningen
eller anledning eljest förekommer till att förrättningen icke är lagligen
beskaffad. De sakkunniga ha föreslagit, att ägodelningsrätten göres till underställningsmyndighet,
och som skäl härför anfört följande.
Med hänsyn till det fåtal fall, varom här lärer bli fråga, kan spörsmålet
te sig mindre betydelsefullt. Beträffande avstyckning med gränsbestämning
har man emellertid här till en början att beakta stadgandet i 19 kap. 10 S
andra stycket jorddelningslagen, att avstyckningsförrättning ej må avslutas,
innan gransfrågan avgjorts. Därest länsstyrelsen — om än undantagsvis
fortfarande skulle fungera som fastställelsemyndighet torde bestämmelsen
i angivna lagrum böra bibehållas, då det ju ej under förrättningen
kan avgöras om överlantmätaren eller länsstyrelsen skall fastställa själva
avstycknmgen. Följaktligen skulle bestämmelsen i samma grad som nu
vara agnad att fördröja samtliga avstyckningar, som äro förenade med
gransbestamnmg, varjämte de kritiserade villkorliga fastställelserna vid avstyckning
förenad med sammanläggning kvarstode.
Det förefaller ock mest konsekvent, att samtliga mål om avstyckning
överflyttas till fastighetsbildningsmyndighet. Härigenom avlägsnas vidare
en oformlighet i nuvarande ordning, nämligen att besvär över ävstvekningsforrättningar
gå till regeringsrätten, när det gäller länsstyrelsens beslut,
och till hovrätt eller i sista hand högsta domstolen, när det gäller beslut,
som meddelats av ägodelningsrätt.
Det kan nu invändas, att länsstyrelsen såsom planmyndighet är mera
kompetent än ägodelningsrätten att pröva de tvistiga fallen. Härtill kan
dock till en början anmärkas, att statsmakterna funnit sig kunna anförtro
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
33
åt fastighetsbildningsmyndigheterna att pröva avstyckningar inom områden,
för vilka utomplansbestämmelser gälla. Vidare torde i de tvistiga
målen regelmässigt utredning finnas eller kunna införskaffas, som sätter
domstolen i stånd att allsidigt pröva frågan om avstyckningens lämplighet
ur plansynpunkt. I viktiga och tveksamma fall lärer domstolen icke underlåta
att inhämta yttrande från länsstyrelsen.
Fastighetsbildningssakkunniga ha utöver det förut sagda velat ytterligare
framhålla att, om befogenheten att fastställa avstyckning icke längre skulle
tillkomma länsstyrelsen, ägodelningsdomaren skulle ha att fastställa samtliga
de avstyckningar i förening med sammanläggning, som vore lagligen
beskaffade och mot vilka från länsarkitektens sida erinran ej gjorts. Reformen
skulle även här medföra en avsevärd tidsvinst, då ju handlingarna i
ärendet kunde från överlantmätaren sändas direkt till ägodelningsdomaren
för fastställelse och sammanläggning. Att länsstyrelsen icke behövde ingripa
för att meddela fastställelse å avstyckning under villkor att förordnande
om sammanläggning meddelades innebure även, att de anmärkningar
som lagrådet1 riktat mot de nuvarande bestämmelsernas ofullständighet
komme att förfalla.
På nu anförda grunder ha fastighetsbildningssakkunniga förordat, att
länsstyrelsernas befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning inom
samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen
sägs, upphör att gälla.
Såsom inledningsvis nämnts ha fastighetsbildningssakkunniga även övervägt
möjligheterna att slopa länsstyrelsernas befogenhet att
meddela avstyckningsförbud men stannat för den uppfattningen,
att avgörandet av detta spörsmål borde något undanskjutas i avvaktan
på erfarenheter av den fortsatta utvecklingen. De sakkunniga säga sig icke
vilja bestrida, att ett beaktansvärt skäl alltjämt talade för slopande av avstyckningsförbuden,
nämligen önskemålet att i förenklande och tidsbesparande
syfte så långt som möjligt undvika att ett och samma ärende prövades
av skilda myndigheter. Emellertid hade viss förenkling i förfarandet
redan nåtts, varjämte inskränkning i förbudens omfattning och giltighetstid
vore att vänta. De sakkunniga ha härom anfört följande.
Den lämnade redogörelsen för diskussionen kring frågan om länsstyrelsernas
befogenhet att meddela avstyckningsförbud torde visa, att de framkomna
kraven på slopande av denna befogenhet i väsentlig mån föranletts
av den vidsträckta omfattning förbuden på sina håll givits och de långa
tidsperioder, som icke sällan förflutit utan att plan upprättats eller förbudet
omprövats. Kommunikationsdepartementets nyssnämnda cirkulärskrivelse
torde nu komma att föranleda, att de äldre avstyckningsförbuden överses
och beskäras. För framtiden lärer chefens för justitiedepartementet av
riksdagen understrukna uttalande om ett försiktigare utnyttjande av befogenheten
i fråga komma att beaktas av länsstyrelserna. Det bör vidare
understrykas, alt ett avstyckningsförbud kan begränsas att gälla avstyckning
för bostadsändamål, under det alt rena jordbruksavstyckningar lämnas
fria. Vad angår den tid, för vilken avstyckningsförbud skall gälla, saknar
visserligen jorddelningslagen motsvarighet till de begränsningar av gil
1
.1 fr ovan s. 0.
:t Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 177.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
tighetstiden för byggnadsförbud, som sladgats i byggnad slagen. I praktiken
torde emellertid byggnads- och avstyckningsförbuden ofta komma att följas
åt. Den stadgade begränsningen av giltighetstiden för ett byggnadsförbud
torde sålunda i realiteten komma att gälla även avstyckningsförbudet.
En annan möjlighet till viss förenkling av ärenden om avstyckning inom
förbudsområde ligger i möjligheten för länsstyrelsen att delegera dispensprövningen
till länsarkitekten, en möjlighet som redan utnyttjats t. ex. i
Kronobergs län. Ett smidigt och mindre formbundet samråd bör här kunna
anordnas mellan lantmätare och länsarkitekt. Det kan nämnas, att klagan
icke må föras över länsarkitektens beslut att lämna avstyckning utan erinran.
Någon splittring av ärendets behandling genom klagan hos såväl högsta
domstolen som regeringsrätten uppstår sålunda icke, om länsarkitekten
medgivit dispens.
Beträffande slutligen frågan om fastställelse å gränsbestämn
i n g ha fastighetsbildningssakkunniga erinrat om att man från olika
håll intagit en positiv ställning till de sakkunnigas tidigare i denna fråga
framlagda förslag, särskilt såvitt anginge befogenhet för överlantmätaren
att fastställa gränsbestämning i samband med avstyckning. De erinringar
som framställts i ett fåtal remissyttranden över detta förslag syntes de sakkunniga
föga vägande. Stadgandet i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen
ansåges allmänt innefatta skyldighet för lantmätaren att vid en
gränsbestämning från vederbörande domarkansli inhämta upplysningar om
senast beviljade lagfart etc. med avseende å de fastigheter som berördes av
förrättningen, i den mån tillförlitliga och fullständiga uppgifter därutinnan
icke kunde erhållas vid själva förrättningen. Ett sådant förfarande vore
uppenbarligen smidigare och väsentligt mindre tidsödande än att hänskjuta
samtliga gränsbestämningar till ägodelningsdomaren och syntes icke med
fog kunna anses innefatta någon risk ur rättssäkerhetssynpunkt. Vad anginge
den oklarhet, som förmenats vidlåda bestämmelserna i 7 kap. jorddelningslagen,
ha de sakkunniga ansett tillfyllest att framhålla, att överlantmätaren
icke torde underlåta att med eget yttrande hänskjuta fastställelseprövningen
till ägodelningsrätten i de tveksamma fall som kunde uppkomma.
Ehuru förevarande promemoria närmast åsyftade förenklingar av
förfarandet vid avstyckning, ville de sakkunniga, särskilt med hänsyn till
syftet med Kungl. Maj:ts cirkulär den 6 juni 1947 om ett snabbare och enklare
förvaltningsförfarande, på nu anförda grunder ånyo hemställa, att överlantmätaren
erhölle generell befogenhet att pröva och fastställa gränsbestämning,
beträffande vilken anledning icke förekommit till annat än att förrättningen
vore lagligen beskaffad. I
I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha fastighetsbildningssakkunniga
upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet. Förslaget torde få fogas såsom
Bilaga A till detta protokoll.
Enligt detta förslag skulle lagens 21 kap. 66 § upphöra att gälla, till följd
varav även överskriften till denna paragraf skulle utgå. Vidare har där
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
föreslagits, att 19 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 23, 43—45 och 51 §§ samma
lag skulle erhålla ändrad lydelse. I 19 kap. 10 § skulle sålunda andra stycket
utgå; där återfinnes för närvarande föreskriften om att gränsbestämning
i samband med avstyckning inom samhälle eller planområde skall
behandlas såsom en särskild förrättning, som skall vara genom laga kraft
ägande beslut fastställd innan avstyckningsförrättningen avslutas. Lagens
21 kap. 43 § har ändrats så, att det skulle ankomma på överlantmätaren
att fastställa ej blott såsom nu avstyckning, som ej beror av sammanläggning,
utan även gränsbestämningsförrättning, varjämte föreslagits ett stadgande
av innebörd att, om länsarkitekten framställt erinran mot förrättningen,
över lantmätaren skall hänskjuta frågan om fastställelse därå till
ägodelningsrätten. 1 21 kap. 51 § ha i förslaget intagits regler om besvärsrätt
för länsarkitekt. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till
ändringarna i jorddelningslagen skulle av länsstyrelse jämlikt äldre lag
meddelad fastställelse av avstyckning under villkor om sammanläggning
vara utan verkan för den händelse förordnande om sammanläggning ej
meddelades på ansökan som gjorts inom viss tid, i förslaget bestämd till
två år.
Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sammanläggning
av fastigheter å landet samt lag angående ändring i lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt. De här föreslagna
ändringarna äro huvudsakligen av följ dförfattnings natur.
Beträffande den närmare innebörden av de utav fastighetsbildningssakkunniga
föreslagna ändringarna i nyssnämnda lagar torde jag få återkomma
härtill vid behandlingen av de särskilda stadgandena i de sakkunnigas
förslag.
Yttrandena.
över fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden
avgivits av lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna, ägodelningsdomarna
i Stockholms läns västra, Uppsala läns norra, östra och Medelsta,
Gärds och Albo, Villands samt Ångermanlands läns södra och norra
domsagor, kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation, föreningen
Sveriges häradshövdingar och Sveriges lantmätareförening.
Länsstyrelserna ha envar bifogat utlåtanden av överlantmätaren och länsarkitekten
i länet.
I ärendet har inkommit en skrivelse från länsarkitekternas förening.
Vad först angår förslaget om upphävande av länsstyrelses
befogenhet med avseende å avstycknings in ål har
detta förslag i allmänhet biträtts eller lämnats utan erinran av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna. Endast i ett fåtal utlåtanden, för
vilka redogörelse skall lämnas i det följande, har en mera avvisande ståndpunkt
intagits.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
I åtskilliga yttranden har behovet av förenkling av fastställelseförfarandet
understrukits och såsom allmänt omdöme uttalats, att förslagets genomförande
skulle komma att medföra ett betydligt enklare och snabbare fastställelseförfarande
utan men för rättssäkerheten och därigenom ej oväsentligt
förenkla den tunga och komplicerade förrättningsproceduren vid avstyckning.
Lantmäteristyrelsen har erinrat om att styrelsen i yttrande den 14 januari
1948 över vissa uttalanden, som gjorts av riksdagens år 1948 församlade
revisorer angående arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet, närmare utvecklat
riktlinjerna för en rad olika åtgärder i syfte att effektivisera och
förenkla fastighetsbildningsarbetet, vilka bedömts nödvändiga med hänsyn
till den ständigt växande arbetsmängden inom lantmäteriet. De av lastighetsbildningssakkunniga
nu framlagda förslagen utgjorde en detalj i det
större reformarbete som påginge men överensstämde väl med de grundläggande
principer som styrelsen ansett böra utgöra ett rättesnöre för en
lagrevision på området i fråga. Enligt lantmäteristyrelsens mening kunde
en varaktig förbättring på detta område icke ernås på annat sätt än genom
att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor koncentrerades helt till jorddelningsmyndigheterna,
varvid finge förutsättas att dessa, innan beslut träffades
i tveksamma eller särskilt komplicerade fall, samrådde med de andra
statliga organ som hade intresse av dessa frågor. Det kunde icke råda något
tvivel om att fastställelseförfarandet vid avstyckning inom sådant område,
som avsåges i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen, vore alldeles
för omständligt. Några särregler för dessa slag av förrättningar vore
icke längre motiverade utan den formella fastställelseprövningen borde ske
enligt huvudregeln. De förrättningar, varom här vore fråga, utgjorde en
betydande del av den totala förrättningsverksamheten. Genom att beslutanderätten
i dessa fall koncentrerades till fastighetsbildningsmyndigheterna
skedde därför en förenkling, som både för de berörda myndigheterna
och för allmänheten vore mycket betydelsefull. Länsstyrelsen i Uppsala län
har, med hänsyn till de möjligheter som numera stode det allmänna till
buds vid planläggning av bebyggelsen samt förhandsprövning av och tillsyn
över byggnadsföretagen, ansett den urspungliga motiveringen för länsstyrelsens
befogenhet att fastställa avstyckning icke längre kunna göras gällande
i samma utsträckning som tidigare. Liknande åsikt har uttalats av
länsstyrelsen i Jönköpings län, som framhållit, att man nödgades konstatera
att länsstyrelsens fastställelseprövning medförde vissa komplikationer;
särskilt genom remisserna till överlantmätare, länsarkitekt och i vissa fall
byggnadsnämnd hade proceduren onekligen blivit tidsödande och tungrodd.
Enligt länsstyrelsens mening ägde planfrågan visserligen en dominerande
betydelse i avstyckningsärendet, och det vore visserligen av stor vikt att
länsstyrelsen på ett så tidigt stadium som möjligt erhölle kunskap om en
begynnande samhällsbildning för att i tid kunna ingripa med reglerande
byggnadsföreskrifter. Emellertid syntes tillräckliga garantier därför ligga i
den anmälningsplikt, som numera ålagts lantmätarna och byggnadsnämn
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
derna. På grund därav och med hänsyn till det samarbete som måste äga
rum mellan länsarkitekt och överlantmätare ansåge sig länsstyrelsen kunna
tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att ett av
de starkaste skälen för de sakkunnigas förslag vore att länsstyrelsen genom
den nya byggnadslagstiftningen erhållit ökade möjligheter att reglera tätbebyggelsen.
Enligt länsstyrelsens uppfattning hade utvecklingen nu gått
därhän, att den föreslagna överflyttningen av fastställelseprövningen skulle
innebära väsentliga fördelar. Förutom tidsvinsten skulle lättnad vinnas i
länsstyrelsens arbetsbörda utan ökning av överlantmätarens. Genom de sakkunnigas
förslag att länsarkitektens och överlantmätarens samarbete skulle
ordnas medelst ett underhandsförfarande utan formliga remisser syntes
även länsarkitekten erhålla lättnad i sin arbetsbörda och en ytterligare
tidsbesparing kunna vinnas. Av länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållits,
att varje åtgärd i förenklande och tidsbesparande syfte beträffande
det — även med bortseende från länsstyrelsens nuvarande befattning med
ifrågavarande ärenden — synnerligen omständliga och tidsödande avstycknings-
och fastställelseförfarandet vore att hälsa med tillfredsställelse.
Härtill komme att fastställelseprövning i fråga om avstyckningar inom område
för fastställd stadsplan eller byggnadsplan måste ur planläggningssynpunkt
anses mindre vansklig än motsvarande prövning av avstyckningar
inom område, för vilket gällde utomplansbestämmelser. Liknande synpunkter
som de av nyssnämnda länsstyrelser anförda ha kommit till uttryck i
de utlåtanden som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Örebro,
Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län.
Häradshövdingföreningen har i likhet med de sakkunniga ansett att risken
för ur planeringssynpunkt olämpliga beslut om avstyckning genom
fastställelsens förläggande till jorddelningsmyndigheterna kunde betecknas
som minimal. Med hänsyn till de framförda klagomålen över den nuvarande
ordningen funne föreningen följaktligen tvekan icke böra råda om den
ifrågasatta lagändringen. Även de i ärendet hörda ägodelningsdomarna ha
tillstyrkt förslaget. Överlantmätarna i riket ha likaledes tillstyrkt förslaget,
därvid framhållits att genom 1947 års byggnadslagstiftning och de i anslutning
därtill vidtagna ändringarna i jorddelningslagen andra och bättre möjligheter
öppnats för länsstyrelsen att överblicka och reglera tätortsbildningen
än vad den formella fastställelsebefogenheten innebure. övcrlantmätaren
i Uppsala län har därutöver som sin mening uttalat, att den ringa
möjlighet till variation som en förrättningsman vid avstyckning hade inom
en fastställd detaljplan knappast kunde motivera, att den ordinarie gransknings-
och fastställelscinstanscn vore påbyggd med en obligatorisk prövning
av länsarkitekt och länsstyrelse. Snarare kunde man i dessa fall tänka sig,
att avstyckningsförättningen finge vinna laga kraft utan obligatorisk
granskning. En sådan ordning bär förordats iiven i det yttrande som avgivits
av lantmätareföreningen. Enligt föreningens åsikt borde omedelbart
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
och förutsättningslöst utredas, huruvida och i vilken utsträckning fastställelse
av jorddelningsförrättningar kunde ersättas med laga kraftvinnande.
De nu föreslagna reformerna av fastställelseförfarandet hade emellertid
en sådan betydelse, att deras genomförande icke borde anstå till dess
en dylik utredning verkställts.
Några remissmyndigheter ha emellertid, som nyss nämnts, uttalat betänkligheter
mot att på sätt de sakkunniga föreslagit avskaffa länsstyrelses
befogenhet att fastställa avstyckning. Det framhålles, att vid avstyckning
inom samhälle eller område som angives i 19 kap. 5 § jorddelningslagen
de plantekniska synpunkterna, som det ankomme på länsstyrelsen att bevaka,
måste tillmätas större betydelse än de lantmäteritekniska samt att
reformen icke kunde väntas komma att medföra den tidsvinst som de sakkunniga
hållit för sannolik. Byggnadsstyrelsen, som framhållit att förslaget
innebure att man gått vidare på den väg som beträtts då prövningen av
fråga om fastställelse å avstyckning inom utomplansbestämmelseområde
genom 1947 års lagändring överflyttades från länsstyrelsen till överlantmätaren,
har sålunda anfört bl. a. följande.
Beträffande de samhällen och områden, varom nu är fråga, böra fastighetsbildning
och samhällsbyggande ses i ett sammanhang. Därvid får plansynpunkten
anses vara den dominerande, enär den lantmäteritekniska sidan
i avstyckningsförfarandet mera tager sikte på detaljer av huvudsakligen
inätningsteknisk och fastighetsrättslig natur. Det är av väsentlig betydelse
att varje enskild avstyckning bedömes i dess plantekniska sammanhang,
och frågan om en avstycknings lämplighet är därför ofta i första
rummet en arkitektonisk och husbyggnadsteknisk fråga. Indelningen i tomtplatser
av byggnadsmarken inom ett planområde kan icke på ett avgörande
sätt angivas redan i samband med detaljplanens upprättande. För att fastighetsbildningen
skall bliva utformad på ett fullt ändamålsenligt sätt måste
den göras till föremål för ett särskilt studium, som bör vara mera ingående
än som är möjligt i samband med planupprättandet och som bl. a. måste
avse de förhållanden och behov i fråga om tomtplatsernas bebyggande och
disposition i övrigt, vilka råda vid den tidpunkt, då fastighetsbildningen
är aktuell. Det av de sakkunniga citerade uttalandet av riksdagens år 1946
församlade revisorer, enligt vilket länsstyrelsens och länsarkitektens granskning
av avstyckningar skulle inskränka sig till att avse avstyckningens överensstämmelse
med i planen givna anvisningar, torde därför i viss mån
vara grundat på en missuppfattning. Avstyckningar inom sådana samhällen
och områden som avses i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen
böra således bedömas med anläggande av i huvudsak samma betraktelsesätt
som då det gäller tomtindelning, i vilka fall det icke lärer kunna ifrågasättas
att tillmäta de plantekniska synpunkterna underordnad betydelse.
Det huvudsakliga syftet med det framlagda förslaget att överflytta fastställelseprövningen
från länsstyrelsen till överlantmätaren har angivits vara
att ernå tidsbesparing och minskad omgång i fastställelseproceduren. Till
stöd för sitt förslag ha de sakkunniga lämnat vissa statistiska uppgifter.
Dessa hänföra sig emellertid endast till ett år, 1945, varför det för frågans
bedömande hade varit önskvärt med ett nyare och mera fullständigt statistiskt
material. Styrelsen är emellertid av den uppfattningen att den genomsnittliga
fastställelsetiden för närvarande är avsevärt kortare än den
som framgår av de i promemorian lämnade sifferuppgifterna för nämnda
Kunyl. Mcij.ts proposition nr 177.
39
år. Det kan vidare ifrågasättas om icke en överflyttning av fastställelseprövningen
till överlantmätaren kommer att förlänga den tid som nu åtgår
för avstyckningsärendenas handläggning av överlantmätaren, enär
denne såsom fastställande myndighet torde behöva ägna de plantekniska
synpunkterna en ingående prövning. Det torde därför vara tveksamt om
den väntade tidsbesparingen vid ett genomförande av förslaget kommer att
ernås. Med hänsyn till de betänkligheter som styrelsen ovan framfört och
då närmare erfarenheter ännu saknas beträffande verkningarna av den år
1947 vidtagna ändringen i jorddelningslagen, varigenom överlantmätaren
blev fastställande myndighet beträffande avstyckningar inom utomplansbestämmelseområden,
vill styrelsen, som icke haft tillfälle yttra sig över
förslaget till nämnda ändring, ifrågasätta, om icke försiktigheten bjuder
att tillsvidare bibehålla länsstyrelsen såsom fastställande myndighet beträffande
avstyckningar inom de samhällen och områden, som nu äro angivna
i 19 kap. 5 § andra stycket nämnda lag, ehuru med rätt för länsstyrelsen
att i lämplig utsträckning delegera sin beslutanderätt till överlantmätaren
i alla de fall där länsarkitekten ej finner anledning till erinran ur plansynpunkt.
Med ett dylikt system, som överensstämmer med vad som kan tilllämpas
i fråga om dispenser från avstyckningsförbud, skulle i stort sett i
praktiken samma resultat kunna vinnas som enligt de sakkunnigas förslag.
Det skisserade systemet har därjämte den fördelen att avgörandet i
de tveksamma fallen alltjämt komme att ligga hos planmyndigheten inom
länet med därav följande garantier för ett enhetligt och allsidigt bedömande
av planfrågorna inom ett läns olika delar.
Även länsstyrelsen i Stockholms län har ställt sig avvisande mot förslaget
och har beträffande fastställelseprövningen inom planlagda områden
anfört:
Att märka är emellertid, att denna prövning här icke endast avser att
tillse, att avstyckningen överensstämmer med planens anvisningar. Den
måste också taga sikte på en lämplig reglering av bebyggelsen. Här gör sig
samma synpunkter gällande som beträffande tomtindelning. I fråga om
sådan indelning stadgas i 37 § andra stycket byggnadsstadgan att byggnadsnämnd
till ledning för uppgörande av förslag därtill bör i mån av behov
låta utreda och å särskild karta angiva, huru bebyggandet å de särskilda
tomterna kommer att te sig som ett led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret
i dess helhet. Jämväl beträffande byggnadskvarter inom områden, för
vilka plan finnes fastställd, föreligger behov av en undersökning till utrönande
av det lämpligaste sättet för markens uppdelning i byggnadstomter.
Det är därför av största vikt att planmyndigheten får möjlighet att granska
fastighetsbildningen inom sådana områden. Möjlighet härtill skulle enligt
de sakkunniga beredas genom att lantmäteriinstruktionen kompletterades
med en bestämmelse om skyldighet för överlantmätaren alt lämna länsarkitekten
tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening till känna.
Därest länsarkitekten framställt erinran mot förrättning skall frågan om
fastställelse hänskjutas till ägodelningsrätten. Häremot må dock erinras,
alt ägodelningsrätten torde sakna den sakkunskap och erfarenhet, som erfordras
för bedömande av avstycknings lämplighet för bostads- eller industriändamål.
Det kan också ifrågasättas om icke fastställelseprövningen i
fall, där ärendet måste hänskjutas till ägodelningsrätten, kommer att bli
förenad med längre tidsutdräkt än vad nu är förhållandet.
Av i huvudsak samma skäl som de av byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen
i Stockholms bin anförda bär förslaget avstyrkts även av länsstyrelsen
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
i Värmlands län samt länsarkitekterna i Stockholms, Värmlands, Örebro
och Västerbottens län.
Några remissinstanser ha visserligen icke velat motsätta sig förslagets
genomförande men med hänsyn till länsstyrelsernas befattning med planväsendet
ifrågasatt, om tillräckliga skäl förelåge för att avskaffa deras befogenhet
med avseende å fastställelseprövningen. I fråga om avstyckningar,
som verkställts enligt jorddelningslagens bestämmelser inom stadsliknande
samhällen, har länsstyrelsen i Malmöhus län sålunda förklarat sig vara
betänksam, eftersom länsstyrelsen skulle bibehållas vid rätten att fastställa
avstyckningar jämlikt fastighetsbildningslagen inom samhällen av nyssnämnt
slag. Med hänsyn till vikten av att de jordpolitiska villkoren tillämpades
inom stadsliknande samhällen med jordregister ville länsstyrelsen
dock icke motsätta sig att fastställelseprövningen överflyttades på annan
myndighet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län bär ansett självfallet, att garantierna
för ett allsidigt bedömande med tillbörligt hänsynstagande också till
mera allmänna skälighetssynpunkter måste öka genom länsstyrelsens prövning
av avstyckning. Efter den nya byggnadslagstiftningens tillkomst syntes
dock länsstyrelsens möjligheter att kontrollera och dirigera begynnande
samhällsbildning icke bli nämnvärt försvårade genom den ifrågasatta överflyttningen
av fastställelseprövningen till överlantmätaren. Ehuru de praktiska
fördelarna syntes bli tämligen begränsade, ville länsstyrelsen därför
om ock med tvekan förklara, att länsstyrelsen icke ville motsätta sig den
föreslagna överflyttningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har
givit uttryck åt liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i Norrbottens lön
har funnit uppenbart, att de skäl som föranledde att länsstyrelserna vid
tillkomsten av 1926 års jorddelningslag gjordes till fastställelsemyndighet
ännu till icke oväsentlig del bestode. Länsstyrelserna syntes därför icke
böra fråntagas denna befogenhet med mindre länsarkitekternas hörande i
avstyckningsärendena bleve obligatoriskt. Liknande kritiska uttalanden ha
gjorts av länsarkitekterna i Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands och
Norrbottens län. De båda förstnämnda länsarkitekternas betänkligheter mot
den föreslagna överflyttningen synas dock närmast grunda sig på farhågor
för att länsstyrelse och länsarkitekt efter en överflyttning av fastställelseprövningen
icke vidare skulle få kännedom om avstyckningsverksamhet
för bostads- och industriändamål som påginge inom sådana områden, där
det vore av vikt att åtgärder vidtoges för reglering av markuppdelningen
och bebyggelsen.
I det yttrande som avgivits av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation
har kommittén inledningsvis betonat, att det vore av största betydelse
för planmyndigheterna att kunna följa fastighetsbildningen inom
alla delar av länet, där samhällsbildning växte fram och bebyggelsereglering
av något slag kunde erfordras. Bildandet av fastigheter för bostadsoch
industriändamål måste alltid bedömas icke blott med hänsyn till fastighetens
lämplighet för det angivna ändamålet utan även med beaktande
av om bebyggelse över huvud taget borde ske med tanke på allmänna plan
-
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
synpunkter och möjligheterna att tillgodose krav som kunde ställas exempelvis
i fråga om vägar, kommunikationer, vatten och avlopp etc. Det måste
verka förvillande för den stora allmänheten, om en myndighet medverkade
till uppkomsten av en fastighet, medan en annan myndighet såge sig tvungen
förhindra att den hleve hehyggd. Detta kunde endast undvikas genom
samverkan mellan dessa myndigheter i lämpliga former. Kommittén har
därjämte erinrat om att förslaget avsåge avstyckningar dels inom stadsplanelagda
områden och inom områden med byggnadsplan och därmed jämställda
planer dels ock inom icke planlagda områden av samhällen, där
byggnadsstadgans bestämmelser för stad gällde. Inom de planlagda omiå
dena hade alla avstyckningar stor betydelse. Kvarterets indelning i tomter
genom avstyckning bleve i regel avgörande för bebyggelsens placering och
finge därmed stor betydelse för de planvårdande myndigheterna. Först vid
indelningen av kvarteren i tomtplatser kunde med säkerhet bedömas, hur
marken i detalj borde utnyttjas för att en trivsam och rationellt ordnad
bebyggelse skulle åstadkommas. Det vore vidare av vikt att planmyndigheterna
kunde kontrollera fastighetsbildningen omedelbart utanför planlagda
områden, exempelvis i samhällenas ytterzoner, enär annars kunde
befaras att den utformades så, att den bleve ett hinder för en rationell planläggning,
om tätbebyggelse förr eller senare skulle bli aktuell. Kommittén,
som med det anförda velat påvisa vissa viktiga insatser som planmyndigheterna
för närvarande fullgjorde vid prövningen av sådana avstyckningar
som avsåges med förslaget, har vidare yttrat följande.
De sakkunniga ha räknat med att en icke ringa tidsvinst och förenkling
kan uppnås med deras förslag. I likhet med de sakkunniga anser kommittén
att alla möjligheter till sådana åtgärder som medföra en rationalisering
böra vidtagas i den mån icke viktiga planintressen få stå tillbaka. Vad tidsvinsten
beträffar är kommittén tveksam om den kommer att bli sa stor
som de sakkunniga förutsatt. Undersökningar som företagits i vissa lan
ha nämligen visat, att handläggningen hos länsarkitekten och länsstyrelsen
numer icke tager så lång tid i anspråk som anges i den undersökning
från år 1945, vilken återges i de sakkunnigas betänkande. År 1945 var ett
onormalt år för avstyckningsverksamheten, beroende på att det under kriget
uppdämda behovet av tomtmark då på en gång koin till synes.
Även om tidsvinsten sålunda blir betydligt mindre än som framgår av
betänkandet, är kommittén dock övertygad om att en viss förkortning kan
uppnås. Man bör även kunna räkna med en viss avlastning av länsarkitektkontorens
och länsstyrelsernas arbetsbörda. Denna i och för sig önskvärda
utveckling måste emellertid vägas mot de nackdelar som en minskad kontroll
ur plansynpunkt skulle medföra.
Kommittén, som sökt skaffa sig klarhet i hur planmyndigheterna själva
värdesatte den kontroll som de nu skulle mista, har emelleilid funnit att
meningarna vore ganska delade pa denna punkt. För egen del har kommittén
icke velat taga ställning till frågan om den praktiska betydelsen av den
kontroll som av länsstyrelserna utövas vid fastställelseprövningen men ansett
en viss åtskillnad kunna göras mellan olika slag av områden. Kommittén
anför sålunda:
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
Del är emellertid tydligt att planlagda områden på landsbygden och i
småsamhällen icke gärna behöva bedömas med samma måttstock som större
stadsliknande samhällen. I och för sig förefaller det därför rimligt att kraven
på kontroll av tomtbildningen i dessa områden och samhällen skulle
kunna eftergivas i viss utsträckning. Däremot är det uppenbart att en mera
kvalificerad bedömning av fastighetsbildningen ur plansynpunkt är önskvärd
i större samhällen, där strängare krav måste ställas på markens utnyttjande
och bebyggelsens lokalisering och utförande. Beträffande icke
planlagda områden finner kommittén också självklart, att en mera noggrann
bedömning erfordras. Här gäller det att icke föregripa en framtida
planläggning, varvid alla de hänsyn som göra sig gällande vid vanlig planläggning
måste beaktas. r
Utifrån detta resonemang skulle man således kunna komma fram till att
nuvarande plankontroll över fastighetsbildningen i planlagda områden skulle
kunna lättas beträffande smärre samhällen, medan avstyckning i större
samhällen ävensom fastighetsbildning inom icke planlagda områden borde
ske i nära samråd med planmyndigheterna.
Kommittén anser sig av detta kunna draga den slutsatsen att om den
tidsvinst och förenkling, som man kan räkna med enligt förslaget, av praktiska
skäl värderas högre än den mera fullständiga plankontroll över avstyckningsförfarandet
som nu gällande regler medge, den icke bör motsätta
sig de sakkunnigas förslag att överföra fastställelserätten från länsstyrelse*1
till överlantmätaren. En förutsättning härför måste emellertid vara att,
i enlighet med det anförda, avstyckning inom mera tättbebyggda samhällen
alltid sker i nara samråd med länsarkitekten och att över huvud taget tveksamma
fall, exempelvis avstyckningar inom natursköna områden, vid stränder
etc. bli föremål för gemensam bedömning.
I detta sammanhang må anmärkas att ett flertal länsstyrelser — i likhet
med byggnadsstyrelsen och nyssnämnda kommitté — gjort gällande att
den statistik rörande tidsåtgången vid länsstyrelsernas fastställelse, som
åberopats av de sakkunniga och enligt vilken fastställelsen skulle taga i
anspråk omkring 3,9 månader i medeltal för landet, avsåge ett år med onormalt
stark ansvällning av antalet avstyckningsärenden och därför icke kunde
anses representativ. Länsstyrelsernas fastställelse brukade i allmänhet
taga en betydligt kortare tid i anspråk, och den ifrågasatta reformen kunde
icke antagas komma att medföra någon större tidsvinst. Uttalanden av denna
innebörd ha gjorts av länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus,
Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län ävensom länsarkitekternas förening.
I några remissyttranden ha tvivel yppats om lämpligheten av att redan
nu genomföra den föreslagna reformen. Kommittén för stadsplaneväsendets
omorganisation har erinrat om att genom 1947 års ändring av jorddelningslagen
länsstyrelsernas befogenhet att fastställa avstyckning upphävdes i viss
del, nämligen beträffande avstyckning inom områden under utomplansbestämmelser.
Det funnes enligt kommitténs mening anledning avvakta erfarenheterna
av denna lagändring innan man ginge vidare på den då inslagna
vägen, åtteiligare ett skäl för att dröja något med den nu föreslagna åtgärden
utgjorde den omständigheten, att betydelsefulla organisatoriska förändringar
kunde väntas med anledning av pågående utredningar om plan
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
väsendet och länsstyrelsernas arbetsformer. Kommittén ville även erinra
om vikten av att reglerna om avstyckning enligt fastighetsbildningslagen
samordnades med bestämmelserna i jorddelningslagen. En rationell lösning
av frågan om avstyckningsförfarandet försvårades genom en isolerad behandling
av delar i detta enhetliga problemkomplex. Även länsstyrelsen i
Värmlands län samt länsarkitekterna i Värmlands, Örebro och Västerbottens
län ha med hänsyn till de pågående utredningarna om länsstyrelsernas
organisation och arbetssätt samt stadsplaneväsendets organisation ansett
olämpligt att nu taga slutgiltig ställning till förslaget.
Såsom tidigare nämnts har byggnadsstyrelsen, för den händelse gällande
regler om fastställelse å avstyckning ansåges böra ändras, ifrågasatt, om
icke försiktigheten bjöde att tills vidare bibehålla länsstyrelsen såsom fastställande
myndighet beträffande avstyckningar inom samhällen och områden
som vore angivna i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen, ehuru
med rätt för länsstyrelsen att i lämplig utsträckning delegera sin beslutanderätt
till överlantmätaren i alla de fall där länsarkitekten ej funnit
anledning till erinran ur plansynpunkt. Även länsarkitekternas förening
och länsarkitekten i Örebro län ha förordat en lösning av problemet efter
denna linje, därvid länsarkitektföreningen förfäktat den meningen att en
sådan ordning borde gälla alla avstyckningar som icke skedde för jordeller
skogsbrukets behov. Samma tankegång har också kommit till uttryck
i det utlåtande som avgivits av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.
Kommittén, som ansett att i varje fall de tvistiga ärendena borde
förbehållas länsstyrelsen, har nämligen funnit en tänkbar utväg vara
att, med bibehållande av länsstyrelsens befogenhet att fastställa avstyckningar,
ge länsstyrelsen rätt att delegera icke tvistiga fall till överlantmätaren.
En annan utväg borde vara att ge överlantmätaren rätt att fastställa
avstyckningar, såsom de sakkunniga föreslagit, men låta tvistiga fall gå
till länsstyrelsen i stället för till ägodelningsrätten. Bägge utvägarna måste
emellertid förenas med skyldighet för överlantmätaren att höra länsarkitektens
mening i alla avstyckningsärenden, vilket givetvis begränsade den
tidsvinst som vore möjlig i de okomplicerade fall, där länsarkitekten annars
icke skulle behöva yttra sig. I
I de avgivna yttrandena framhålles genomgående, att ett överflyttande
på fastighetsbildningsmyndigheterna av den fastslällelseprövning som för
närvarande ankomme på länsstyrelserna förutsatte, att ett intimt samarbete
koinme till stånd mellan förstnämnda myndigheter och de myndigheter,
främst länsarkitekten, på vilken det ankomme att bevaka de plantekniska
synpunkterna. Lantmäteristyrelsen har sålunda uttalat, att det måste tillses
att plansynpunkterna vunne allt beaktande vid fastställelseprövningen,
även om denna formellt företoges hos jorddelningsmyndigheterna. Givetvis
kunde man enligt styrelsens uppfattning utgå från alt lastighetsbildningsmyndigheterna
komme att fästa den största vikt vid vad planmyndigheterna
ansåge och yrkade. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som ansett sig kunna
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
tillstyrka förslaget i nu förevarande del, har förklarat att detta skelt under
det uttryckliga antagandet, att vid fastställelseprövningen hos överlantmätaren
tillsåges, att avstyckningarna inom planområdet skedde på sådant sätt,
att de avstyckade tomterna erhölle sådan utformning beträffande storlek
m. in., att desamma kunde bebyggas i enlighet med planbestämmelserna.
Länsstyrelsen förutsatte här, att samarbete komme att äga rum mellan
överlantmätaren och länsarkitekten samt även med länens vägförvaltningar
för tillgodoseende av jämväl vägtrafikintresset. Överlantmätaren i Våsternorrlands
län har ansett det icke kunna nog framhållas, att det oeftergivliga
villkoret för att fastighetsbildningen skulle kunna så utvecklas och
taga den form som avsåges med jorddelnings- och byggnadslagen vore, att
ett förtroendefullt samarbete under enkla och praktiska former städse ägde
rum mellan myndigheter och tjänstemän, som hade att skaffa med planoch
fastighetsbildningen.
Beträffande formerna för samarbetet mellan plan- och jorddelningsmyndigheterna
råda delade meningar. Ett stort antal remissinstanser har anslutit
sig till de sakkunnigas uppfattning, att samarbetet borde göras så
formlöst som möjligt och kunde regleras genom instruktioner. Lantmäteristyrelsen
har sålunda velat särskilt framhålla vikten av att samrådet mellan
överlantmätaren och länsarkitekten reglerades på sätt fastighetsbildningssakkunniga
föreslagit, varvid formerna för den jordpolitiska kontroll
som lantbruksnämnderna utövade i vissa ärenden tjänat som mönster. Detta
samrådsförfarande, som byggde på ömsesidigt förtroende, hade såvitt anginge
lantbruksnämnderna slagit väl ut. I flertalet fall skulle uppenbarligen
en onödig omgång uppstå om, såsom från vissa håll kunde komma att påyrkas,
samråd obligatoriskt måste äga rum beträffande alla avstyckningar
inom detaljplaneområden. Man vore nämligen berättigad förutsätta, att överlantmätaren
kände till de allmänna riktlinjerna för plansynpunkternas tillgodoseende
och att samrådet därför borde kunna begränsas till tveksamma
fall. Först genom en sådan begränsning kunde nu avsedd förenkling till
fullo ernås.
Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har förklarat sig i
stort sett instämma i vad de sakkunniga yttrat och för egen del vidare anfört
:
Ett förtroendefullt och intimt samarbete mellan jorddelnings- och planmyndigheterna
bör vara ett synnerligen effektivt medel att åstadkomma
samordning mellan fastighetsbildning och bebyggelseplanering. Såsom de
sakkunniga framhållit är det lämpligt att överlantmätaren och länsarkitekten
tid efter annan gemensamt genomgå olika områden, där avstyckningar pågå,
och utforma allmänna riktlinjer för bedömningen av avstyckningsverksamheten.
Endast i tveksamma eller särskilt viktiga fall bör samrådet taga formen
av remisser, medan övriga ärenden torde kunna diskuteras i mera fria
former. Det är lämpligt att även distriktslantmätarna deltaga i samarbetet.
Regler för detta samarbetes bedrivande kunna intagas i vederbörande instruktioner
och arbetsordningar. En klar gräns för de fall där samråd bör
ske vore givetvis värdefull, men det torde vara ogörligt att fixera en sådan
i paragrafer. Länsstyrelsen kan få en viktig uppgift att fylla i detta sam
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
manhang genom att, på sätt kommittén närmare kommer att utveckla i sitt
blivande betänkande, anordna regelbundna sammankomster mellan länets
olika planmyndigheter samt genom en central för planfrågor och byggnadsfrågor
underlätta en fortlöpande överblick över arbetet på olika områden av
samhällsbyggandet.
Även länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands
län samt det övervägande antalet överlantmätare ha biträtt de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
väl funnit önskligt att samråd skulle äga rum rörande alla avstyckningar
som ej avsåge skogs- eller jordbruk, dock ej avstyckningar av rent teknisk
art såsom avstyckning av mark för gata eller allmän plats, men dock ansett
sig ej kunna förorda en sådan ordning, eftersom den förenkling och
tidsvinst som reformen åsyftade då ej skulle vinnas.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har i likhet med nyssnämnda myndigheter
understrukit angelägenheten av att lantmäteriorganisationen vid tillskapande
av nya fastigheter uppehölle kontakt med länsstyrelsen på sådant
sätt, att jorddelningen ej komme att ske i strid med bebyggelseregleringen
efter de linjer länsstyrelsen ansåge riktiga. Enligt länsstyrelsens
mening borde detta komma till tydligare uttryck i lagtexten än vad som
vore fallet enligt förslaget. En liknande uppfattning har kommit till synes
i det utlåtande som avgivits av överlantmätaren i Malmöhus län. Denne
framhåller, att ett intimt samarbete mellan överlantmätare och länsarkitekt
redan tidigare med gott resultat varit regel på de flesta håll och därjämte
föreskrivits i gällande arbetsordning för länslantmäterikontoien. Det kunde
därför synas onödigt att i lagtexten intaga ett uttrycklig stadgande därom.
Med hänsyn till att länsarkitekten för vissa fall föreslagits erhålla besvärsrätt
beträffande fastställelse å avstyckning, syntes emellertid av formella
skäl ett stadgande om överlantmätarens skyldighet att i förekommande
fall inhämta länsarkitektens mening icke kunna undvaras.
Några myndigheter ha med instämmande i huvudsak i vad de sakkunniga
föreslagit beträffande samarbetet mellan plan- och fastighetsbildningsmyndigheter
dock ansett, att det på ett eller annat sätt borde göras bevisligt
vad länsarkitekten anfört i ärendet. En dylik uppfattning har hävdats
av länsstyrelsen i Uppsala län. Även länsarkitekten i Skaraborgs län har ansett
betydande fördelar vara förknippade med skriftliga yttranden. Häremot
har överlantmätaren i Västmanlands län gjort gällande, att det borde
kunna uppdragas åt överlantmätaren att själv avgöra när skriftligt yttrande
från länsarkitekten borde inhämtas och när det kunde vara tillräckligt
med en underhandskonferens. Överlantmätaren i Västernorrlands län har
ansett det vara av alldeles särskild vikt att samarbetet skedde smidigt utan
onödiga och tyngande skriverier.
Flera länsstyrelser och länsarkitekter ha förklarat sig icke kunna ansluta
sig till de sakkunnigas mening, alt överlantmätarens och länsarkitektens
samråd skulle kunna ske i form av ett underhandsförfarande. Byggnadsstyrelsen
har sålunda, för den händelse reformen skulle komma alt genom
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
föras, ansett angeläget att det stadgades föreskrift för överlantmätaren att
lämna länsarkitekten tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening
tillkänna. Vidare borde övervägas om icke länsarkitekten borde få tillfälle
att yttra sig beträffande avstyckningar även inom utomplansbestämmelseområden
för att därigenom bli i tillfälle att följa utvecklingen i fråga om
eventuella tätortsbildningar. Länsstyrelsen i Kristianstads län, som tillstyrkt
den föreslagna reformen, har härvid dock gjort det bestämda förbehållet,
att planmyndigheternas självklara befattning'' med dessa frågor icke gjordes
illusorisk genom frånvaron av klara och entydiga bestämmelser om skyldighet
för jorddelningsmyndigheten att i alla de i all, där fråga gällde avstyckning
inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § jorddelningslagen
sägs, inhämta yttrande från länsarkitekten. Enligt förslaget skulle det
li§§a i överlantmätarens fria skön att höra eller icke höra länsarkitekten,
\ilket
byggnadslagstiftningen, som ju ålade planmyndigheterna vittgående initiativ
till förhindrande redan från första början av ur plansynpunkt olämplig
bebyggelse, hade länsstyrelsens ansvar för planväsendets sunda utveckling
i väsentlig mån skärpts. Det låge då stor vikt uppå att länsstyrelsen och
därmed länsarkitekten erhölle en ingående och fortlöpande kännedom om
jorddelningen, enkannerligen avstyckningsväsendet. Vad nu sagts ägde i
lika och kanske än högre grad tillämpning då fråga vore om avstyckning
inom område, där utomplansbestämmelser gällde eller byggnadsföreskrifter
helt saknades och där alltså överlantmätaren ombesörjde fastställelseprövningen.
Även i sistnämnda fall borde skyldighet föreskrivas för överlantmätaren
att hålla länsarkitekten underkunnig om fastställda avstyckningar.
Följden bleve eljest den, att om samverkan av någon anledning icke
kunde etableras mellan överlantmätaren och länsarkitekten, den sistnämnde
och därmed också länsstyrelsen förlorade den kontakt med jorddelningen
inom hithörande områden, som maste anses utgöra en nödvändig förutsättning
för fullgörande av länsstyrelsens åligganden enligt nya byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelsen behövde i detta sammanhang endast hänvisa
till tatortsproblemet. Den mening, varåt länstyrelsen i Kristianstads län
sålunda givit uttryck, omfattas även av länsstyrelserna i Hallands, Värmlands
och Norrbottens län samt länsarkitekterna i Östergötlands, Malmöhus,
Kopparbergs och Norrbottens lön.
Länsarkitekten i Uppsala lån har ansett, att det föreslagna tillägget till
lantmäteriets instruktion rörande samarbetet mellan överlantmätare och
länsarkitekt borde införas i jorddelningslagen och gälla all avstyckning för
bostadsändamål på landsbygden. Det vore vidare angeläget att länsarkitekten
vid avstyckning inom byggnadsplan bereddes tillfälle alt taga del av
hur lantmätaren avsåge att tomtindelningen av hela kvarteret skulle göras
samt att detta förslag godkändes av länsarkitekten, överlantmätaren i Norrbottens
län har likaledes ansett, att överlantmätaren vid prövningen av den
törsta avstyckningcn inom ett kvarter samtidigt borde pröva en skissartad
tomtindelning av kvarteret. Om följande avstyckningar skedde i enlighet
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
med denna indelning, skulle särskilt samråd ej erfordras. Länsarkitekten i
Hallands län har förfäktat den uppfattningen, att inom områden på landet
där inga byggnadsreglerande bestämmelser funnes samt inom utomplansområden
överlantmätaren borde under hand eller genom remiss höra länsarkitekten
i de fall, då tveksamhet från överlantmätarens sida uppkommit
rörande en avstyckning. Då fråga vore om områden där plan funnes fastställd,
borde länsarkitekten regelmässigt höras av fastställelsemyndigheten.
Å andra sidan har emellertid länsarkitekten i Örebro län ansett, att samarbetet
i första hand borde inriktas på avstyckningar inom utomplansområden
och andra områden på landet, där bebyggelseutvecklingen och planeringsfrågorna
ansetts böra ägnas särskild uppmärksamhet. Med hänsyn
till den betydelse ur planeringssynpunkt som avstyckningar inom andra
samhällen och områden än de i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen
nämnda kunde ha borde sålunda samrådet, till skillnad från vad de sakkunniga
föreslagit, avse även sådana avstyckningar för annat än jordbruksoch
skogsbruksändamål, som företoges inom utomplansområden eller andra
områden på landet, där planmyndigheterna funnit sig böra utfärda föreskrifter
av något slag för byggnadsverksamhetens reglering. En liknande
tankegång har kommit till synes i de yttranden som avgivits av länsarkitektföreningen
och länsarkitekten i Kronobergs län, vilken sistnämnde framhållit
att särskild uppmärksamhet måste ägnas avstyckningar — förutom inom
utomplansområden —• inom köpings och municipalsamhälles icke planlagda
delar ävensom i närheten av planlagt område på landsbygden.
I några utlåtanden har understrukits vikten av att det erforderliga samrådet
komme till stånd redan på ett tidigt stadium av förrättningen, överlantmätaren
i Västernorrlands län har sålunda framhållit, att det vore utomordentligt
viktigt att samarbetet toge sig uttryck så tidigt som möjligt.
Distriktslantmätaren vore, envar inom sitt distrikt, i regel den som först
finge kännedom om avsedd fastighetsbildning och om gryende tätbebyggelse.
I alla fall då så erfordrades borde han stå i intim kontakt med länsarkitekten
och överlantmätaren. Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts
av överlantmätaren i Stockholms län samt länsarkitekterna i Jämtlands
och Blekinge län, därvid den sistnämnde särskilt pekat på de svårigheter
som förelåge för en förrättningsman att avgöra, om en avstyckning vore
inledning till tätbebyggelse eller om en avstyckning inom område, där tätbebyggelse
uppstått, komme att försvåra områdets ändamålsenliga bebyggande
eller motverka en lämplig planläggning. Länsarkitekternas förening
har funnit angeläget att samarbete ägde rum redan mellan byggnadsnämnder
och förrättningsmän.
I flera yttranden har framhållits, att det vore av särskild vikt alt planmyndigheterna
i tid finge kännedom om vidtagna ändringar i fastighetsindelningen
och att de hölles å jour med fastighetsbildningen för att kunna
bevaka planintressena. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett sig icke
kunna biträda ett av länsarkitekten i länet framfört förslag om samråd i
varje avstyckningsärende för bostads- och industriändamål, har emellertid
48
Kungl. Maj ds proposition nr 177-
funnit önskvärt, att en sådan ordning genomfördes, att överlantmätaren
läte länsarkitekten få del av kartor tillhörande fastställda avstyckningar
för att länsarkitekten skulle bli i tillfälle att inrita styckningslotterna på
översiktskartor. Föreskrift därom syntes likväl ej böra stadgas i lagen utan
i instruktionsmässig ordning. Länsarkitekten i Södermanlands län anför, att
det för att länsarkitekten skulle kunna taga de initiativ som ålåge honom
enligt instruktionen vore en oeftergivlig förutsättning, att han ständigt hölles
underkunnig om alla avstyckningar inom utomplansområden med skisser
som sedan infördes på länsarkitektkontorets arkivkartor. Trots vad som
antytts om andra medel för länsstyrelsen att följa utvecklingen vore dessa
översiktskartor det bekvämaste och säkraste medlet. Länsstyrelsen skulle
icke behöva vända sig till lantmäterikontoret för att skaffa sig denna kännedom.
Öv er lantmätaren i Gotlands län har ifrågasatt, om icke i arbetsordning
eller instruktion borde föreskrivas att länsarkitektens plan- och översiktskartor
skulle hållas å jour genom överlantmätarens förmedling. Liknande
synpunkter som de nu anförda ha framförts av länsarkitekterna i
Uppsala, Kristianstads, Värmlands och Västernorrlands län samt överlantmätarna
i Uppsala, Kalmar och Västernorrlands län. I några av de nu anmärkta
yttrandena har uttalats, att ett fruktbärande samarbete mellan överlantmätaren
och länsarkitekten redan kommit till stånd genom regelbundet
återkommande sammanträden, vid vilka man gått igenom företagna avstyckningar
för bostadsändamål ävensom andra ärenden av gemensamt intresse.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har i detta hänseende meddelat, att
inom länet brukade hållas konferenser inför landshövdingen, i vilka deltoge
— förutom befattningshavare i länsstyrelsen — länsarkitekten, överlantmätaren,
vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp samt direktörerna
för länsarbetsnämnden, lantbruksnämnden och länsbostadsnämnden.
Å dessa sammanträden dryftades med gott resultat gemensamma
spörsmål i syfte att därigenom åstadkomma en enhetlig och snabb handläggning
av ärendena. Länsstyrelsen hade sig bekant, att sådana sammankomster
förekomme även i andra länsstyrelser, och utsikter syntes förefinnas,
att de komme att göras obligatoriska. Inom detta länskollegium borde
överlantmätaren föredraga de avstyckningsärenden, om vilka tveksamhet
rådde, och dessutom sådana ärenden, som vore av principiell natur.
De sakkunnigas förslag om upphävande av länsstyrelsernas befattning
med fastställelse av avstyckning medför, att om länsarkitekten framställt
erinran mot förrättningen liksom då anledning eljest förekommer till att
lörrättningen icke är lagligen beskaffad, prövningen av förrättningen skall
hänskjutas till ägodelningsrätten och icke till länsstyrelsen. De sakkunnigas
ståndpunkt i fråga om underställningsmyndighet har omfattats av det
övervägande antalet remissmyndigheter. I flera yttranden har emellertid
gjorts gällande, att länsstyrelsen besutte större sakkunskap och därför vore
mera skickad att pröva de tvistiga fallen än ägodelningsrätten samt att
länsstyrelsen med hänsyn därtill borde behållas såsom underställningsmyn
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.
49
dighet. En dylik uppfattning har uttalats av byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Skaraborgs och
Värmlands län, länsarkitekterna i Stockholms, Kristianstads, Jämtlands och
Västerbottens län, länsarkitekternas förening samt kommittén för stadsplaneväsendets
omorganisation. Av dessa har byggnadsstyrelsen uttalat, att
förslaget visserligen innebure den fördelen att samma myndighet, som hade
att avgöra mål om gränsbestämning som verkställts i samband med avstyckning,
även finge avgöra avstyckningsfrågan, men att det dock måste
anses tveksamt, om det kunde vara riktigt att låta domstol bli fastställelsemyndighet
i ett ärende, där rent arkitektoniskt och tekniskt-ekonomiska
plansynpunkter kunde vara av dominerande betydelse.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har i denna fråga anfört:
På grund av länsstyrelsens befattning med bebyggelseplaneringen synes
det ligga närmast till hands att ifrågavarande tveksamma avstyckningsärenden
hänskjutas till länsstyrelsens prövning i stället för till ägodelningsrätten.
Denna regel torde i så fall böra utsträckas att gälla även dylika
avstyckningar inom utomplansområden. Länsstyrelsens bibehållande som
fastställelsemyndighet skulle visserligen medföra vissa nackdelar beträffande
sådana avstyckningar, som äro förenade med gränsbestämning eller
fastighetssammanläggning, men med hänsyn till det ringa antal förrättningar,
som kan förväntas komma att hänskjutas till länsstyrelsens prövning,
torde dessa olägenheter icke böra tillmätas avgörande betydelse. Härtill
må framhållas, att därest ifrågavarande ärenden skola avgöras av ägodelningsrätt,
länsstyrelsens yttrande i regel torde komma att införskaffas.
Om däremot fastställelsen anförtros länsstyrelsen, synes proceduren bli ett
remissled kortare.
Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation bär förklarat sig icke
ha något att invända mot att avstyckningsärende, däri länsarkitekten givit
till känna annan uppfattning än överlantmätaren, underställdes högre myndighets
prövning men funnit det principiellt betänkligt att denna myndighet,
såsom föreslagits, skulle vara ägodelningsrätten. Kommittén har härom
andragit följande.
Det är visserligen förståeligt, att de sakkunniga önska enhetliga regler
i fråga om instansordningen för alla slag av jorddelningsmål, men det måste
anses otillfredsställande att anförtro prövningen av sådana typiskt administrativa
ärenden av allmänpolitisk karaktär som en avstycknings lämplighet
ur plansynpunkt till en domstol. Ägodelningsrätten saknar erfarenhet
om planfrågor, och de sakkunnigas förslag att den i tveksamma fall bör
höra länsstyrelsen är ganska opraktiskt, då länsstyrelsens expert på dessa
frågor ju är länsarkitekten, som i dessa fall står som part i målet. Det kan
även framhållas att handläggningen hos ägodelningsrätten torde kräva avsevärt
längre tid än hos länsstyrelsen. Det vore därför önskvärt om den i
förslaget åsyftade förenklingen i handläggningen av okomplicerade mål
kunde förenas med föreskrifter, varigenom länsstyrelsen fortfarande förbehölles
rätten att pröva tvistiga mål. Dessa äro, som de sakkunniga själva
framhålla, till antalet så få, alt det förefaller mindre nödvändigt att för dessas
del kräva samma behandlingssätt.
Några myndigheter ha varit tveksamma om lämpligheten av att klandrad
eller eljest tvistig avstyckning inom samhälle eller område, varom nu är
4 Iiihnng till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
50
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
fråga, skulle underställas ägodelningsrättens prövning men med hänsyn till
att domstolen kunde antagas komma att regelmässigt inhämta länsstyrelsens
yttrande i ärendet ansett sig kunna biträda förslaget på denna punkt.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån har sålunda uttalat, att förslagets ståndpunkt
i förevarande avseende möjligen kunde tänkas innebära en fara för
att plansynpunkterna skulle kunna bli eftersatta. Bl. a. med hänsyn till att
domstolen i tveksamma fall säkerligen icke komme att underlåta att inhämta
yttrande från länsstyrelsen, kunde man förvänta att plansynpunkterna
skulle bli behörigen iakttagna. Därtill komme att länsarkitekten erhållit besvärsrätt.
Länsstyrelsen ville därför icke motsätta sig förslaget. Länsstyrelserna
i Jönköpings, Kalmar och Jämtlands län ha anlagt liknande synpunkter.
Länsstyrelserna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län ha ansett uttryckligt
stadgande böra meddelas om ägodelningsrättens skyldighet att i fall
som de ifrågavarande inhämta länsstyrelsens utlåtande.
De sakkunnigas förslag om ldagorätt för länsarkitekt har föranlett vissa
uttalanden av principiell innebörd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
har sålunda ifrågasatt, om icke enahanda befogenhet som föreslagits för
länsarkitekten att anföra besvär över ägodelningsrätts utslag borde tillerkännas
även länsstyrelsen. Å andra sidan bär lantmäteristyrelsen uttalat,
att klagorätt för länsarkitekt måhända kunde anses onödig. Styrelsen hade
dock intet att erinra mot att dylik klagorätt nu infördes. Skulle den emellertid
senare befinnas överflödig, borde den avskaffas. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har för sin del icke funnit riktigt, att åt en befattningshavare
som icke i länsstyrelsen deltoge i avgörandet av planfrågor överlämnades
en rätt att genom avstyrkande hindra fastställelse och att överklaga beslut,
varigenom fastställelse meddelats. Länsstyrelsen ansåge ej heller, att länsstyrelsen
såsom planmyndighet borde tilläggas en sådan veto- och besvärsrätt.
Man borde i stället åvägabringa ett sådant samarbete mellan plan- och
fastighetsbildningsmyndigheterna, att skilda meningar icke behövde uppstå.
Ett uttalande av liknande innebörd har gjorts av lånsarlzitektföreningen.
Även kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation har funnit det
olämpligt, att länsarkitekten skulle såsom företrädare för allmänna plansynpunkter
behöva föra process inför hovrätt eller högsta domstol och därvid
i vissa fall nödgas argumentera mot en annan statlig tjänsteman. Visserligen
funnes redan en dylik klagorätt för lantbruksnämnd och byggnadsnämnd,
men kommittén ansåge samma invändning kunna riktas däremot.
Såsom tidigare nämnts ha de sakkunniga även övervägt, huruvida icke
länsstyrelses befogenhet att meddela avstyckningsförbud
borde upphävas, men för närvarande icke funnit skäl att framlägga
förslag härom. I denna fråga ha meningarna brutit sig. De sakkunnigas
ståndpunkt har sålunda —• i de flesta fallen utan särskild motivering
eller med instämmande i de sakkunnigas synpunkter -— accepterats av byggnadsstyrelsen,
det övervägande antalet länsstyrelser och länsarkitekter,
Kungl. Maj. ts proposition nr 277.
51
länsarkitekternas förening samt överlantmätarna i Södermanlands, Blekinge,
Hallands, Värmlands, Örebro och Västmanlands län. Å andra sidan
ha flera remissinstanser förordat, att avstyckningsförbuden omedelbart slopades.
Bland dessa remissinstanser må här nämnas lantmäteristgrelsen,
länsstgrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län,
överlantmätarna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmö, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom
lantmätareföreningen. Ägodelningsdomaren i Östra och Medclsta domsaga
har uttalat sig för en begränsning av möjligheterna att utfärda avstyckningsförbud.
I flera av de yttranden som följa de sakkunnigas linje göres gällande, att
avstyckningsförbuden alltjämt vore av behovet påkallade. Länsstgrelsen i
Stockholms län, som enligt vad nyss nämnts ansett länsstyrelserna böra bibehållas
vid sin befogenhet att meddela avstyckningsförbud, har uttalat, att
det i annat fall syntes bli svårt för länsstyrelserna att uppbära det ansvar
för planläggningen och byggnadsväsendet som jämlikt 7 § byggnadslagen
och 172 § byggnadsstadgan åvilade dem. överlantmätaren i Hallands län har,
med instämmande av länsstyrelsen i lånet, hävdat, att avstyckningsförbuden
innebure ett icke oväsentligt medel att förhindra ur plansynpunkt icke
önskvärd fastighetsbildning och såsom skäl för denna sin uppfattning andragit
följande.
Inom länet förefinnes ett trängande behov av planläggning såväl av ett
stort antal tätorter med helårsbebyggelse som av stora områden med fritidsbebyggelse.
Med nuvarande brist på arbetskrafter för såväl kartläggnings-
som planläggningsarbeten torde det kräva avsevärd tid innan planer
blivit upprättade för alla de områden, där behov av sådana redan nu äro
för handen. Den länsstyrelsen medgivna behörigheten att med stöd av 19
kap. 13 § jorddelningslagen utfärda anvisningar rörande fastighetsbildningen
är icke tillfyllest för att ersätta avstyckningsförbuden, då dylika anvisningar
måste givas generell innebörd och icke kunna taga sikte på de enstaka
fallen. Särskilt under den tid, som förflyter mellan det beslut om upprättande
av stads- eller byggnadsplan meddelats och fastställd plan föreligger,
äro avstyckningsförbuden såväl ur fastighetsbildnings- som ur plansynpunkt
ett verksamt medel att förhindra fastighetsbildning, som kan försvåra
en lämplig planläggning. Visserligen kan länsstyrelsen genom nybyggnadsförbud
"förhindra att ur plansynpunkt olämplig bebyggelse uppstår,
men då byggnadsförbuden i och för sig ej torde utgöra hinder mot
avstyckning, torde först genom en kombination av avstyckningsförbud och
nybyggnadsförbud erhållas ett tillräckligt verksamt medel att förhindra såväl
olämplig bebyggelse som icke önskvärd fastighetsbildning.
Även länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett, att avstyckningsförbuden
hade en viktig funktion att fylla, och därom anfört.
Vad härefter angår den av de sakkunniga jämväl diskuterade frågan om
upphävande av länsstyrelsens befogenhet att meddela sådana avstyckningsförbud,
varom förmäles i 13 § 3 mom. andra stycket jorddelningslagen,
skulle ett avskaffande av dessa förbud otvivelaktigt, på sätt de sakkunniga
anfört, medgiva ett förenklat prövningsförfarande beträffande avstyckning
-
52
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
ar inom områden för blivande eller ändrad stadsplan eller byggnadsplan.
Då länsstyrelsen det oaktat anser sig böra biträda de sakkunnigas uppfattning,
att frågan om slopandet av avstyckningsförbuden tills vidare bör lämnas
öppen, grundar länsstyrelsen sin uppfattning härutinnan därpå, att
såväl de fastighetsbildande myndigheterna som planmyndigheterna för närvarande
och under avsevärd tid framåt torde bliva nödsakade att taga ställning
till tätbebyggelsebegreppet från fall till fall1 och utan stöd av översiktsplaner.
Innan ännu sådana planer upprättats erbjuder tillämpningen
av det i 13 § 3 mom. första stycket sista punkten jorddelningslagen intagna
stadgandet vissa svårigheter, över huvud taget synes jorddetningslagstiftningen
i praktiken icke erbjuda de rättstillämpande myndigheterna
lika stora möjligheter att hindra avstyckningar för exempelvis bostadsändamål
inom områden, där sådan bebyggelse åtminstone tillsvidare synes böra
förhindras, som byggnadslagstiftningen ger att hindra bebyggelse inom dylika
områden. Under sådana förhållanden synes det länsstyrelsen mindre
välbetänkt att nu beröva länsstyrelserna befogenheten att under de i nyssnämnda
paragraf stadgade förutsättningarna utfärda avstyckningsförbud.
En lagändring i denna del torde för övrigt icke kunna genomföras, med
mindre ståndpunkt först tagits till frågan om den fortsatta giltigheten av
de redan meddelade avstyckningsförbuden, ett spörsmål som uppenbarligen
måste göras till1 föremål för närmare utredning, innan förslag om upphävande
av ifrågavarande stadgande i jorddelningslagen kan framläggas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har velat bestämt avråda från ett slopande
av avstyckningsförbuden och förklarat, att länsstyrelsen hade synnerligen
tråkiga erfarenheter av frånvaron av dylika förbud. Överlantmätaren
i samma län, som ej heller kunnat förorda ett slopande av avstyckningsförbuden,
har ansett, att ett sådant förbud utgjorde en kraftig maning till
markägaren att träffa anstalter för tillstånd till områdets planläggning ävensom
planarbetets igångsättande. Förbudet finge därvidlag en helt annan
styrka än förrättningsmannens vägran att lämna tillstånd till en eller annan
separat avstyckning. Länsarkitekten i Kalmar län har uttalat, att ett
till tiden begränsat avstyckningsförbud syntes vara till båtnad särskilt om
det skulle befinnas ändamålsenligt att ändra byggnadsplan och att verkställa
en avstyckning i strid mot planen. Ett förbud kunde i sådant fall anses innebära
ett upphävande av planen i avvaktan på ändringens genomförande
och sålunda underlätta avstyckning i strid mot planen men i överensstämmelse
med den tillämnade ändringen.
De remissinstanser, som enligt vad nyss nämnts uttalat sig för att avstyckningsförbuden
slopades, ha i allmänhet framhållit, att dessa medförde
icke oväsentlig fördyring och tidsutdräkt, att de med fördel kunde ersättas
med ett samrådsförfarande mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna
samt att länsstyrelserna genom att utnyttja sin befogenhet enligt 19
kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen att utfärda anvisningar kunde utöva
den kontroll över avstyckningsverksamheten som vore erforderlig ur piansynpunkt.
Belysande för motiven till den sålunda framförda uppfattningen
är det yttrande som avgivits av lantmäteristyrelsen. Styrelsen har ansett,
att i huvudsak samma skäl, som talade för att länsstyrelsens rätt att fastställa
avstyckningar inom planområden borde upphävas, kunde åberopas
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
för att man avskaffade länsstyrelsens rätt att meddela avstyckningsförbud
och sålunda även i detta avseende koncentrerade den formella beslutanderätten
i fastighetsbildningsärenden till jorddelningsmyndigheterna. Avstyckningsförbud
gällde alltjämt för betydande områden, särskilt i vissa län, och
någon ändring därutinnan syntes knappast vara att vänta under de närmaste
åren. Inom förbudsområdena krävdes formellt beslut angående avstycknings
tillåtlighet av såväl planmyndigheter som fastighetsbildningsmyndigheter.
Detta vore enligt styrelsens mening principiellt oriktigt och
ledde till att förrättningsverksamheten i viss mån försvårades, försenades
och fördyrades. Lantmäteristyrelsen har ansett avstyckningsförbuden icke
vara erforderliga vare sig för att länsarkitekten skulle kunna tölja utvecklingen
av fastighetsbildningen eller för att planmyndigheterna skulle få erforderligt
inflytande på avstyckningsärendenas behandling. Sådant inflytande
kunde säkerställas genom samråd mellan dessa myndigheter och fastighetsbildningsmyndigheterna,
oftast överlantmätaren. Styrelsen har vidare
beträffande detta samråd anfört.
Ett förtroendefullt, intimt och i stor utsträckning informellt samarbete
sker redan mellan länsarkitekt och överlantmätare. Detta samarbete torde
komma att ytterligare främjas, därest länsstyrelsens fastställelsebefogenhet
avskaffas. Samrådet torde utan tvivel kunna ordnas så, att även avstyckningsförbuden
bli onödiga. Såsom förebild kan tjäna det samråd, som redan
äger rum mellan överläntmätare och lantbruksnämnd.
Den förenkling, som skulle uppstå genom avstyckningsförbudens upphörande,
bleve uppenbarligen av mindre betydelse, om alla avstyckningsärenden
av här förevarande slag måste bli föremål för samråd mellan överlantmätare
och länsarkitekt. Skulle ett smidigt och informellt samrådsförfarande
i analogi med vad som gäller i förhållandet mellan lantbruksnämnd
och överlantmätare i något fall icke anses tillfyllest, är emellertid länsstyrelsen
oförhindrad att med stöd av bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom.
första stycket jorddelningslagen meddela anvisningar av innehåll, att avstyckning
inom visst område, för vilket fråga väckts om upprättande av
detaljplan, ej får fastställas utan att länsarkitekten blivit hörd.
Eftersom det kan förutsättas att fastighetsbildningsmyndigheterna taga
den största hänsyn till planmyndigheternas mening, torde risken för att
en ur plansynpunkt olämplig fastighetsbildning kommer till stånd vara
mycket ringa, även om avstyckningsförbuden avskaffas. Länsarkitekten bör
vidare, om detta skulle anses erforderligt, tillerkännas klagorätt i mål rörande
avstyckning inom områden, där byggnadsförbud råder i. avbidan på
upprättande av detaljplan.
Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att det kan förutsättas, att
lantmätarna redan på förrättningsstadiet i tveksamma fall söka kontakt
med länsarkitekten och överlantmätaren under hand för att diskutera lämpligheten
av en ifrågasatt fastighetsbildning. I de fall då ett dylikt underhandsbesked
inhämtats — överläggningar kunna härvid ha ägt rum även
med distriktsingenjören för vatten och avlopp, vägförvaltningen, länsbostadsnämnden
eller annan expertis, som bör äga inflytande på fastighetsbildningen
— torde fastställelseprövningen kunna inskränkas till en formalitet.
Lantmäteristyrelsen är för sin del beredd att på allt sätt medverka till
ett dylikt arbetssätt, som innebär att i tveksamma eller komplicerade fall
expertsynpunkterna komma till uttryck och beaktas på ett stadium av för
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
rättningen, då ännu inga avgöranden träffats och möjligheterna att vidtaga
justeringar och förbättringar ännu stå öppna. Ett dylikt tillvägagångssätt
praktiseras redan på många håll med mycket gott resultat.
Beträffande frågan, hur man borde förfara med de redan gällande avstyckningsförbuden
för den händelse länsstyrelsens befogenhet att meddela
dylika förbud upphävdes, har lantmäteristyrelsen uttalat, att det såväl ur
allmänhetens synpunkt som för plan- och fastighetsbildningsmyndigheterna
syntes vara fördelaktigast, om de nu befintliga förbuden upphörde att gälla.
Liknande synpunkter som de av lantmäteristyrelsen anförda ha uttalats
av, bland andra, länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län
ävensom Sveriges lantmätareförening och ett flertal överlantmåtare. Av
dessa sistnämnda har överlantmätaren i Stockholms län förklarat, att erfarenheten
givit vid handen, att avstyckningsförbuden ytterligt sällan haft
avsedd verkan. Den enda verkan hade varit att fastighetsbildningsproceduren
belastats med det tidsödande och betungande mellanled som låge i dispensförfarandet.
Förbuden hade, i stället för att framtvinga plan, ofta lagt
en tung hand över utvecklingen i orten. Även överlantmåtarna i Kronobergs
samt Göteborgs och Bohus län ha befarat att, även om rådande avstyckningsförbud
reformerades till omfattning och giltighetstid, för avsevärd tid
framåt komme att kvarstå en rad förbudsområden utan upprättad plan.
Avstyckningsförbuden utgjorde en oformlig och tungarbetande apparat, och
situationen vore med hänsyn till det sagda rätt bekymmersam såväl för
stora delar av allmänheten som för de myndigheter, som hade att taga befattning
med avstyckningar inom områden med avstyckningsförbud.
I några utlåtanden har hänvisats till stadgandet i 19 kap. 13 § 4 mom.
sista punkten jorddelningslagen, enligt vilket förrättningsmannen har att
förklara förrättningen vilande och inhämta länsstyrelsens besked, om han
finner att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande av
stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.
Genom denna föreskrift erhölle man, framhålles i dessa yttranden, ett slags
avstyckningsförbud, bestående däri att förrättningsmannen i tveksamma fall
skulle inhämta besked från länsstyrelsen om av styckningens tillåtlighet.
Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av överlantmätarna i Uppsala, Kristianstads,
Skaraborgs och Västerbottens län.
Avstyckningsförbuden ha i vissa yttranden ansetts obehövliga av den
anledningen, att den erforderliga kontrollen av bebyggelsen kunde vinnas
genom nybyggnadsförbud, vilka i realiteten måste få samma verkan med
avseende å fastighetsbildningen som avstyckningsförbud. Överlantmätaren
i Uppsala län har sålunda för det fall att länsstyrelsen meddelat nybyggnadsförbud
för visst område funnit det meningslöst att lantmätare där
gjorde avstyckning för bostadsändamål utan att av länsstyrelsen ha fått
besked, att den blivande tomtplatsen sedan finge bebyggas. Liknande vore
förhållandet, om länsstyrelsen, utan att meddela byggnadsförbud, förordnat
att byggnadsplan skulle upprättas för visst område. Överlantmätaren
i Örebro län har uttalat samma upjjfattning under framhållande, att till
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
stånd till avstyckning för bostadsändamål med hänsyn till föreskriften i 19
kap. 2 § andra stycket jorddelningslagen icke syntes kunna meddelas, med
.mindre det utretts att förutsättningarna för avsedd bebyggelse förelåge.
För att tillstånd till avstyckning skulle kunna meddelas, måste sålunda i
fall då byggnadsförbud meddelats krävas, att dispens därifrån medgivits
eller att det utretts att sådan dispens komme att lämnas. Samma mening
har förfäktats av överlantmätaren i Östergötlands län.
Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga bar ansett det icke
kunna bestridas, att verkställda avstyckningar, särskilt om de följts av överlåtelser
av de avstyckade områdena, kunde i vissa fall få till följd att planmyndigheterna
funne sig av billighetshänsyn icke kunna bestämma om områdets
planläggning på det sätt som eljest vore ur allmänna synpunkter det
lämpligaste. Detta kunde vara ett skäl att — i avvaktan på erfarenheter av
den fortsatta utvecklingen — icke nu helt avskaffa länsstyrelsens befogenhet
att utfärda avstyckningsförbud. I syfte att vinna snabbare och enklare
handläggning syntes det dock möjligt att vidtaga åtminstone två reformer.
I yttrandet anföres härom följande.
Den första avser undantagande från avstyckningsförbuden av avstyckningar
för jordbruksändamål. De sakkunniga hava behandlat denna fråga i
betänkandet, men ansett att det vore tillräckligt med den möjlighet som
redan finnes för länsstyrelserna att själva begränsa förbuden så, att de icke
omfatta rena jordbruksavstyckningar. Det torde kanske kunna antagas att
sådana begränsningar ske i framdeles meddelade beslut om avstyckningsförbud.
Beträffande redan utfärdade förbud synes det däremot angeläget
att man icke skall behöva invänta resultatet av en allmän översyn och omprövning.
Ett särskilt skäl härtill är den livligare avstyckningsverksamhet
som redan påbörjats och är att förvänta som ett led i jordbrukets yttre
rationalisering. Man kan knappast tänka sig fall, då avstyckning för j ordbruksändamål
behöver försvåra en lämplig planläggning. Med hänsyn härtill
synes det mig lämpligt med en lagändring, som innebär att avstyckningar
för jordbruksändamål dels generellt undantagas från redan gällande avstyckningsförbud
dels ock icke kunna inbegripas i avstyckningsförbud som
framdeles meddelas med stöd av bestämmelserna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen.
Den andra reformen avser avstyckningsförbud, vilka meddelas när fråga
väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. För sådant fall
gälla ju bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket, vilka i kombination
med de byggnadsförbud som situationen påkallar torde innebära
tillräckliga garantier för att plansynpunkterna bliva vederbörligen beaktade
av fastställd semyndigheterna. Tillämplighetsområdet för länsstyrelsernas
avstyckningsförbud skulle härmed inskränkas till de fall, då fråga
väckts om ändring av stadsplan eller byggnadsplan. Dessa äro också de
enda fall, då ett påtagligt behov av avstyckningsförbud — utom beträffande
avstyckningar för jordbruksändamål — förefinnes, enär det här ovedersägligen
kan bereda svårigheter att vid avstyckningstillfället avgöra, huruvida
följandet av den fastställda planen kan försvåra genomförandet av
den projekterade planlösningen.
De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i allmänhet tillstyrkt
eller lämnat utan erinran de sakkunnigas förslag, att
56
Kung!. Maj ds proposition nr 177.
överlantmätaren skulle erhålla generell befogenhet
att pröva och fastställa gränsbestämning, beträffande
vilken anledning icke förekommit till annat än att förrättningen är lagligen
beskaffad. Endast i två yttranden har förslaget i denna del förklarats icke
kunna godtagas.
Lantmäteristyrelsen har förklarat sig vara mycket tillfredsställd över
detta förslag och vidare anfört följande.
Förslagets genomförande kommer att möjliggöra snabbare behandling av
gränsbestämningsärendena och är därför till fördel icke minst för den förrättningssökande
allmänheten. Den tveksamhet, som tidigare kommit till
uttryck mot den föreslagna reformen, torde icke kunna anses sakligt motiverad.
Några särskilda bestämmelser utöver dem som redan finnas beträffande
lantmätares skyldighet att utreda äganderättsförhållandena i samband
med gränsbestämning torde icke erfordras. Bestämmelserna i 3 kap.
10 § jorddelningslagen syfta främst till att lantmätaren skall kontrollera
sakägares behörighet att föra talan vid förrättningen och torde icke kunna
tolkas som ett påbud om en fullständig och bindande äganderättsutredning.
Att alla, som kunna beröras av en gränsbestämningsförrättning, verkligen
tå tillfälle att bevaka sin rätt, garanteras av kallelse- och kungörelseförfarandet.
I likhet med Iantmäteristyrelsen har överlantmätaren i Kronobergs län
ansett fördelarna med att överlantmätaren erhölle generell befogenhet att
pröva och fastställa gränsbestämning så påtagliga, att de erinringar som
framställts däremot icke borde utgöra hinder för förslagets upphöjande till
lag i denna del. Även överlantmätaren i Uppsala län har tillstyrkt förslaget
och tillagt, att det kunde ifrågasättas om icke fastställelseprövning av gränsbestämningar
kunde avskaffas och ersättas med enbart lagakraftvinnande.
Det egendomliga förhållandet förelåge nämligen, att gränsbestämning rörande
den dyrbara stadsjorden regelmässigt skedde enligt 2 kap. fastighetsbildningslagen
och utan fastställelseprövning, medan gränsbestämning enligt
jorddelningslagen på landet, där jord värdet oftast vore lägre, vore underkastad
fastställelseprövning. Överlantmätaren i Jönköpings län har velat
tästa uppmärksamheten på en särskild fördel med förslaget och härom
yttrat.
Beträffande fastställeise av gränsbestämning må erinras därom, att den
från den 1 januari 1948 införda rätten för vissa myndigheter att överklaga
ägodelningsdomares beslut angående fastställeise av jorddelningsförrättning
(21 kap. 51 §) medfört ytterligare cirka 30 dagars fördröjning av ärendena.
Då gränsbestämning verkställts i samband med avstyckning, återställde ägodelningsdomaren
tidigare akten jämte fastställelseprotokoll till överlantmätaren
för avstyckningsärendets vidare behandling omedelbart efter fastställelsen,
under det att numera protokollet översändes omgående men akten
först sedan fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. Genom den föreslagna
lagändringen avkortas fastställelseproceduren med bl. a. även dessa
30 dagar.
Häradshövdingföreningen har, i likhet med de sakkunniga, funnit att, så
snart en avstyckning vore förenad med gränsbestämning, en väsentlig del
av den tidsvinst och förenkling i övrigt som åsyftades med stadgandet om
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
överlantmätares fastställelsemyndighet förlorades, om fastställelse av en
oklandrad gränsbestämning förbehölles ägodelningsdomaren. Föreningen ansåge,
att någon risk icke vore förenad med att överflytta fastställelsebefogenheten
till överlantmätaren. Men dylik befogenhet borde på sätt de sakkunniga
föreslagit gälla icke blott gränsbestämning i samband med avstyckning,
utan borde överlantmätaren erhålla generell befogenhet att pröva och
fastställa gränsbestämning, beträffande vilken anledning icke förekommit
till annat än att förrättningen vore lagligen beskaffad. Även ägodelningsdomaren
i Östra och Medelsta domsaga har ansett intet i princip vara att
erinra mot förslaget i förevarande del. Visserligen kunde vid gränsbestämningar
uppkomma svårlösta juridiska spörsmål, men detta inträffade endast
i sällsynta undantagsfall och det saknades anledning antaga annat än
att överlantmätarna med sin förtrogenhet inom hithörande rättsområden
skulle vederbörligen uppmärksamma dessa fall. önskvärt syntes dock vara
att de åsyftade undantagsfallen — sådana som objektivt sett framstode
såsom tveksamma — hänskötes till ägodelningsrätt, även om överlantmätaren
för sin del vore på det klara med hur han ville bedöma dem. Förslagets
formulering av lagtexten syntes icke helt utesluta en sådan tolkning. Måhända
kunde ett framhållande därav i instruktionen vara lämpligt.
I motsats till lantmäteristyrelsen ha vissa av de myndigheter som intagit
en positiv inställning gentemot förslaget ansett en uttrycklig lagbestämmelse
böra meddelas om skyldighet för förrättningsmannen att fullständigt
utreda äganderättsförhållandena; det stadgande som för närvarande funnes
i 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen vore icke tillfyllest. Överlantmätaren
i Malmöhus län har sålunda understrukit vikten av att förrättningsmannen
verkställde så fullständig äganderättsutredning som möjligt.
I vad mån stadgandet i nyssnämnda lagrum kunde anses innefatta skyldighet
i detta hänseende, ville överlantmätaren för sin del låta vara osagt.
Han ansåge emellertid, att ett otvetydigt stadgande därom med fördel skulle
kunna intagas i lagtexten. Denna uppfattning har hävdats jämväl av överlantmätarna
i Uppsala och Kronobergs län liksom även av ägodelningsdomaren
i Uppsala läns norra domsaga, vilken sistnämnde uttalat att i 3 kap.
10 § jorddelningslagen borde införas bestämmelse om skyldighet för lantmätare
att verkställa fullständig äganderättsutredning och att göra anteckning
därom i akten. Erfarenheten visade, att nu så ej alltid skedde. Överlantmätaren
i Västmanlands län har ifrågasatt, om icke skärpta föreskrifter
om anteckning i protokollet av delägarnas åtkomsthandlingar kunde utfärdas
på instruktionell väg.
I några av de nu anmärkta yttrandena ha berörts några detalj spörsmål.
Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga har tolkat förslagets
lagtext så, att då gränsbestämning företagits i samband med avstyckning
som berodde av sammanläggning, gränsbestämningen skulle fastställas av
ägodelningsdomaren i samband med fastställelscprövningen av avstyckningen
och förordnandet om sammanläggning. Gränsbestämning i samband med
avstyckning vore nämligen ingen självständig förrättning. Emellertid fun
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
nes, framhålles i yttrandet, fall som icke särskilt omnämnts av de sakkunniga,
då en alldeles jämförbar situation förelåge. Härom anföres i yttrandet.
Enligt 20 kap. 2 § jorddelningslagen medför förordnande för lantmätare
att bestämma eller utmärka rågång eller annan fastighetsgräns behörighet
jämväl att handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.
Gränsbestämningen och ägoutbytet handläggas i detta fall som en
sammanhängande förrättning. På samma sätt förfares i praxis, då förordnandet
avsett verkställande av ägoutbyte men för dess genomförande erfordras
gränsbestämning. I dessa båda fall synes fastställandet av såväl
gränsbestämningen som ägoutbytet böra ske av ägodelningsdomaren. Annars
får man en uppdelning på olika fastställelsemyndigheter, vilken icke
finnes enligt gällande rätt. Det synes emellertid som om den föreslagna lagtexten
icke skulle medgiva ett sådan förfarande.
Även häradshövdingföreningen samt överlantmätarna i Malmöhus och Västmanlands
län ha i sina yttranden behandlat dessa spörsmål. Häradshövdingföreningen
har funnit uppenbart, att om i samband med gränsbestämning
verkställes ägoutbyte, det alltjämt skulle ankomma på ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten att pröva såväl gränsbestämningen som ägoutbytet.
Överlantmåtaren i Malmöhus län har ansett de föreslagna reglerna innebära
att, om gränsbestämning verkställts i samband med avstyckning som
beror av sammanläggning, gränsbestämningen skulle fastställas av överlantmätaren
medan det skulle ankomma på ägodelningsdomaren att fastställa
avstyckningen och förordna om sammanläggning. Vid fristående avstyckning
skulle förfaringssättet för överlantmätarens vidkommande bli
enahanda, därest han vid fastställelseprövningen väl funne sig kunna fastställa
gränsbestämningen men däremot icke avstyckningsförrättningen.
Överlantmätaren i Västmanlands län har förklarat sig icke kunna ur de
sakkunnigas promemoria utläsa, huruvida en gränsbestämning som skett
i samband med avstyckning för sammanläggning borde fastställas av överlantmätaren,
innan akten skickades till ägodelningsdomaren. Enahanda frågor
uppkomme, då ett skifte och den i samband med skiftet verkställda
gränsbestämningen avslutats samtidigt och på en gång överlämnades till
fastställelseprövning. Detsamma vore förhållandet, då ett fristående ägoutbyte
handlagts på motsvarande sätt.
Såsom nyss anfördes, har förslaget om överlantmätares fastställelse av
gränsbestämning mött kritik i två yttranden. Sålunda har ägodelningsdomaren
i Ångermanlands södra domsaga ansett invändningar kunna riktas
mot detta förslag samt i första hand avstyrkt förslaget och i andra hand,
därest överlantmätaren likväl funnes böra tilläggas befogenhet att fastställa
gränsbestämning, föreslagit att denna befogenhet endast skulle gälla
i fråga om gränsbestämning i samband med avstyckning. Som skäl för denna
sin ståndpunkt anför ägodelningsdomaren följande.
Enligt mitt förmenande erfordras ur åtskilliga synpunkter en omarbetning
av bestämmelserna i 21 kap. jorddelningslagen. Jag förmodar, att i de
sakkunnigas uppdrag ingår att verkställa en översyn av nämnda bestämmelser.
Därvid bör till allsidigt bedömande upptagas frågan i fall fastställelseprövningen
beträffande jorddelningsförrättningar bör tillkomma ägo
-
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
delningsdomaren eller överlantmätaren. Gränsbestämningarna intaga principiellt
ingen särställning i förhållande till andra jorddelningsförrättningar
utan de skäl, som kunna andragas för och mot ett överflyttande av fastställellseprövningen
beträffande gränsbestämningar till överlantmätaren,
gälla 1 huvudsak även beträffande andra jorddelningsförrättningar. Det torde
därför ej vara lämpligt att i detta sammanhang utvidga överlantmätarens
befogenhet mer än som kan anses oundgängligen erforderligt för att vinna
ett snabbt men likväl rättssäkert fastställelseförfarande beträffande avstyckningsförrättningar.
Ett viktigt led i fastställelseprövningen är ju granskningen av de juridiska
förutsättningarna för förrättningen samt därvid fattade beslut och
ingångna föreningar. I praxis löses flertalet frågor genom föreningar mellan
vederbörande sakägare. Jorddelningslagens bestämmelser om föreningar
äro emellertid delvis otydliga och det kan inträffa, att sakägare, som bort
biträda förening, blivit uteglömda. Av betydelse är att ägodelningsdomaren,
i motsats till överlantmätaren, äger möjlighet att kontrollera i förrättningsprotokollet
förekommande uppgifter om sakägare. Väl torde det förhålla
sig så, att lantmätarna numera i stor utsträckning inhämta erforderliga
uppgifter från fastighetsböckerna. Men det sker ej undantagslöst, och någon
skyldighet härtill torde ej föreligga (se 3 kap. 1 §). Det kan i detta sammanhang
framhållas, att det ej alltid tillräckligt beaktas, vilka personer
som äro behöriga att företräda en fastighet, exempelvis om denna äges av
äkta makar gemensamt eller av ett dödsbo. Med hänsyn till mångfalden och
omfattningen av de arbetsuppgifter, som åvila överlantmätaren, lär det vara
uteslutet, att han skulle själv kunna i detalj granska alla förekommande
förrättningar, utan torde han i åtskilliga fall vara nödsakad att meddela
beslut efter föredragning av underordnad personal, som varken besitter
samma kompetens eller erfarenhet som överlantmätaren.
De sakkunniga synas hava utgått från att gränsbestämningar i allmänhet
skulle vara förrättningar av enkel beskaffenhet, som ej krävde nämnvärd
prövning ur juridisk synpunkt. Detta kan äga sin riktighet i fråga om gränsbestämning
vid avstyckning. Andra gränsbestämningar äro däremot oftare
av vidlyftig och invecklad beskaffenhet, särskilt då fråga är om gränsbestämning
å skogsmark eller om tillämpning av lagen den 17 juni 1932
med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Det huvudsakliga skälet
för överflyttande av fastställelseprövningen beträffande gränsbestämningar
till överlantmätaren synes vara att förkorta fastställelseproceduren. Detta
skäl torde emellertid med de sakkunnigas utgångspunkt — bildandet av
fastigheter för omedelbar bebyggelse — vara bärkraftigt endast ifråga om
gränsbestämning i samband med avstyckning och då närmast avstyckning
för omedelbar bebyggelse.
Såvitt jag kan bedöma är tidsutdräkten i avstyckningsmål huvudsakligen
att tillskriva dels den tid, som åtgår för själva förrättningen, och dels den
tid, som åtgår för överlantmätarens granskning av förrättningen. Gränsbestämning
i samband med avstyckning kan i regel, om den ej är av invecklad
beskaffenhet, prövas av ägodelningsdomaren inom en ä två veckor.
Jag bortser i detta sammanhang från avstyckning för sammanläggning. Vad
som numera fördröjer fastställelseprövningen hos ägodelningsdomaren är
den klagorätt, som genom lagändringen den 19 september 1947 tillagts överlantmätaren
med flera. Denna klagorätt medför, att förrättningsakten måste
kvarligga hos ägodelningsdomaren i avbidan på besvärstidens utgång,
d. v. s. fyra veckor efter fastställclsebeslutet.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har vidare beträffande
gränsbestämning som företagits i samband med annan förrättning,
som skall prövas av ägodelningsdomaren, anfört följande.
Enligt de sakkunnigas förslag synes avsikten vara, att överlantmätaren
skulle erhålla befogenhet alt pröva och fastställa ej blott gränsbestämning
i samband med avstyckning och gränsbestämning, som företagits såsom
särskild förrättning enligt 20 kap. jorddelningslagen, utan jämväl gränsbestämning
i samband med laga skifte, ägoutbyte och servitutsutbrytning.
Förslaget överensstämmer härutinnan med de sakkunnigas betänkande den
1 september 1944 (SOU 1944 nr 46). Enligt detta betänkande skulle emellertid
gränsbestämning, även om den företoges i samband med annan jorddelningsförrättning,
i allo behandlas såsom en särskild förrättning. Enligt
gällande rätt är gränsbestämningen principiellt en integrerande del av den
jorddelningsförättning, i samband med vilken den företages, ehuru den i
vissa avseenden behandlas fristående och formellt utgör en sådan preliminär
fråga, som skall avgöras för sig. I praxis förekommer doek ej så sällan
att dylik gränsbestämning handlägges och avslutas samtidigt med förrättningen
i övrigt, särskilt vid ägoutbyten och servitutsutbrytningar men någon
gång även vid enklare laga skiften. En följd av de sakkunnigas förslag
skulle bliva, att vid sådan förrättning komme att krävas två fastställelsebeslut,
det ena meddelat av överlantmätaren och det andra av ägodelningsdomaren.
Då en dylik anordning måste anses olämplig, synes från överlantmätarens
prövningsrätt böra undantagas i allt fall gränsbestämning, som
verkställes i samband med annan jorddelningsförrättning än avstyckning.
Enligt 20 kap. 2 § jorddelningslagen medför förordnande att bestämma
och utmärka rågång eller annan fastighetsgräns behörighet för lantmätaren
att jämväl handlägga i sammanhang därmed uppkommande fråga om ägoutbyte.
De sakkunniga hava icke berört frågan huru skall förfaras med fastställelseprövningen
i dylika fall. Skäl synes ej föreligga att utvidga överlantmätarens
befogenhet till att omfatta jämväl ägoutbyte i samband med
gränsbestämning. Men då uppstår återigen ett fall med dubbel fastställelseprovning.
Även gränsbestämning med ägoutbyte synes därför böra undantagas
från överlantmätarens prövningsrätt.
Överlantmätaren i Södermanlands län har funnit frågan om fastställelseprövningen
av gränsbestämning äga sin största aktualitet för smärre avstyckningar,
varvid skett gränsbestämning, och vidare andragit.
Förlägges fastställelsen av alla avstyckningar hos de reguljära jorddelningsmyndigheterna,
bortfaller den allvarligaste olägenheten med nuvarande
system. Den nu föreslagna förändringen att från ägodelningsdomare till
överlantmätare överflytta fastställelsen av gränsbestämningar innebär ett
märkligt avsteg från jorddelningslagens regler om handläggningen av jorddelningsmål.
Gränsbestämningar föranleda ofta svårbedömbara frågor av
formellt-rättslig natur, för vilkas bedömande tillgång till fastighetsböcker,
förmynderskapsprotokoll in. fl. handlingar, som finnas å domarekansliet,
kan vara nödvändig. Å andra sidan förekomma andra slag av jorddelningsförrättningar,
som stundom äro enklare än många gränsbestämningar, och
som på lika goda skäl skulle kunna fastställas av överlantmätare, t. ex.
enkla ägoutbyten. Något annat vägande motiv för att till överlantmätaren
överflytta fastställelsen av gränsbestämningar än att vinna tid då fråga är
om avstyckningar i förening med gränsbestämning har knappast anförts.
Att av denna anledning taga med även den stora gruppen av fristående
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
gränsbestämningar, vilka handläggas med gode män, och som regelmässigt
kunna vara förenade med ägoutbyte, förefaller omotiverat.
I detta sammanhang må nämnas, att i flera yttranden upptagits spörsmål
om längre gående reformer än de sakkunniga nu avsett. Lantmäteristgrelsen
har sålunda hemställt, att i samband med de nu föreslagna lagändringarna
vissa tillägg måtte göras till övergångsbestämmelserna till 1947 års lag om
ändring i jorddelningslagen, så att de då genomförda reformerna med avseende
å länsstyrelses fastställelsebefogenliet och klagorätt för det allmänna
måtte erhålla tillämpning även på förrättningar som sökts före lagens
ikraftträdande. En överlantmätare har ansett, att man nu borde taga steget
fullt ut och överflytta all fastställelseprövning på överlantmätaren. Fråga
om sammanläggning i samband med avstyckning borde, om överlantmätaren
ansåges icke kunna betros med uppgiften att meddela beslut därom, kunna
handläggas av inskrivningsdomaren. Även en ägodelningsdomare har uttalat
sig för en sådan ordning beträffande avstyckning som beror av sammanläggning.
En överlantmätare har funnit de sakkunnigas förslag icke vara tillräckligt
vittgående för utnyttjande av alla möjligheter att genom förenkling
i förrättningsproceduren vinna tid och spara kostnader och pekat på
möjligheterna att förenkla kungörelse- och kallelseförfarandet, förkorta
besvärstiden och slopa fastställelseprövningen i vissa fall av avstyckning
inom detaljplan och av gränsbestämning. En annan övcrlantmätare har
ifrågasatt, om icke godkännande av gränsbestämning, där förening träffats
rörande gränsen, kunde tilläggas samma rättsverkan som godkännande av
avstyckningsförrättning, medan åter en annan överlantmätare anser, att
man borde kunna slopa det i 3 kap. 6 § jorddelningslagen uppställda kravet
att förening, som träffas i fråga om kronan tillhörig mark, måste för att
gälla godkännas av den myndighet under vars allmänna vård och inseende
fastigheten står. Ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga har
förordat, att reglerna om klagorätt över fastställelsebeslut i detta sammanhang
toges under omprövning.
Departementschefen.
Fastighetsbildning och bebyggelseplanering ha nära samband med varandra.
Sålunda böra nya fastigheter för bostäder och därmed jämförliga
ändamål icke få tillskapas, om de till följd av det i planlagstiftningen uppställda
förbudet mot tätbebyggelse utan föregående planläggning eller på
grund av andra i byggnadslagstiftningen meddelade förbudsbestämmelser
sedan icke skulle få bebyggas. Detta ligger i sakens natur och torde för övrigt
stå i linje med den i jorddelningslagstiftningen inskrivna grundsatsen, att
avstyckning endast må ske, om det kan antagas att styckningsdel skall inom
nära förestående tid komma till användning för det avsedda ändamålet. Ä
andra sidan är självfallet, att de planer för bebyggelsens anordnande som
jämlikt byggnadslagstiftningen fastställts för skilda områden skola respek
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
teras vid fastighetsbildningen. Fastighetsbildningen får icke motverka planen.
Det är detta fastighetsbildningens beroende av bebyggelseplaneringen som
föranlett, att planmyndigheterna — länsstyrelser och länsarkitekter _ i
viss omfattning tillagts beslutanderätt i avstyckningsärenden. Såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt äger länsstyrelsen
sålunda utfärda anvisningar beträffande avstyckning inom område, där tätbebyggelse
uppkommit eller är att vänta eller där eljest avstyckning av
liera lägenheter framdeles kan förväntas. Och när det har väckts fråga om
upprättande av stadsplan eller byggnadsplan, äger länsstyrelsen i erforderlig
utsträckning meddela avstyckning^förbud. Från sådant förbud äger länsarkitekten
medgiva dispens. Inom stadsliknande samhällen och andra planlagda
områden på landet tillkommer det vidare länsstyrelserna att verkställa
den faststcillelseprövning med avseende a avstyckning som eljest ankommer
på de vanliga jorddelningsmyndigheterna. Bestämmelserna härom tillkommo
i anledning av motioner vid 1926 års riksdag. Vederbörande riksdagsutskott
anförde, att prövning och fastställelse av avstyckningar inom område,
där större byggnadsverksamhet rådde eller vore att förvänta, borde
ankomma å länsstyrelsen, som därigenom finge kännedom om en begynnande
samhällsbildning och möjlighet att i tid ingripa, när särskilda föreskrifter
för ordnande av byggnadsverksamheten inom området bleve erforderliga.
I motionerna uttalades vidare, att en nödvändig förutsättning för
ernåendet av effektiv kontroll över att avstyckningarna bleve lämpligt utförda
vore att den fastställande myndigheten sutte inne med erforderlig sakkunskap
i stadsplane- och byggnadsfrågor. Även ur denna synpunkt ansågos
länsstyrelserna böra vara fastställelsemyndighet.
De krav som under senare år i skilda sammanhang rests på åtgärder för
att förenkla förfarandet vid avstyckning ha särskilt tagit sikte på de fall, då
lastställelseprövningen ankommer på länsstyrelsen. Förrättningarna ha då
ansetts vara förenade med ett onödigt omständligt remissförfarande, som
medförde att proceduren bleve i hög grad tidsödande och tungrodd. Man har
också hänvisat till den arbetsbalans som vore rådande såväl inom lantmäteriet
som för länsarkitekterna och framhållit, att icke minst med tanke
därpå åtgärder i rationaliserande syfte vore av behovet påkallade.
De klagomål som sålunda framställts över proceduren inom område där
länsstyrelsen har att fastställa avstyckning måste anses välgrundade. Jag vill
till en början erinra om den förut omnämnda utredningen, som åberopats av
riksdagens år 1946 församlade revisorer. Enligt denna utredning skulle avstyckningar
för bostadsändamål inom samhällen och planområden i allmänhet
kräva en tid av drygt ett halvt år, räknat från dagen för ansökningen,
och av denna tid skulle mer än hälften eller omkring 3,9 månader belöpa
å fastställelseprövningen. I den mån gränsbestämning tillkomme eller avstyckning
skedde under villkor om sammanläggning, ökades denna tid med
tidsomgången hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, vilken även
den vore betydande. Det vore sålunda icke ovanligt att fastställelsen kunde
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
dröja något år efter ansökningen. Även om — såsom av vissa remissinstanser
påståtts — utredningen skulle avse ett år med onormalt stark ansvällning
av antalet avstyckningsärenden och statistiken därför icke kunna anses
fullt representativ, torde det vara ofrånkomligt att en splittring av beslutanderätten
sådan som den här föreliggande mellan skilda myndigheter
jorddelnings- och planmyndigheter — medför omgång och tidsutdräkt. Såsom
nyss antytts, bli komplikationerna särskilt påtagliga i de fall då avstyckningen
är förenad med gränsbestämning eller beror av sammanläggning.
1 förstnämnda fall får avstyckningsförrättningen ej avslutas, förrän gränsförrättningen
blivit fastställd av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten.
Avstyckningsförrättningen måste alltså i detta fall avbrytas för slutbehandling
av gränsbestämningen. Är det åter fråga om avstyckning av mark
för sammanläggning eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning,
får länsstyrelsen fastställa avstyckningsförrättningen endast
under villkor att förordnande sedermera ges om sammanläggningen. Avstyckningen
blir då ej gällande, förrän ägodelningsdomaren meddelat sådant
förordnande. Å andra sidan kvarstår fastställelsebeslutet orubbat, hur
länge det än dröjer innan ansökan om sammanläggning göres och till och
med om sammanläggningen av en eller annan anledning icke kommer till
stånd. Rättsförhållandena kunna på detta sätt förbli i oklart läge hur länge
som helst, något som uppenbarligen är till stor olägenhet, ej minst när
fråga uppstår om nya avstyckningar eller andra ändringar i fastighetsindelningen.
Av vad jag nu anfört rörande de olägenheter som följa av länsstyrelsernas
fastställelsebefogenhet torde framgå, att man genom att upphäva jorddelningslagens
särskilda bestämmelser härom skulle vinna en betydande
förenkling av förfarandet. Tages därjämte i betraktande att man genom en
sådan åtgärd även skulle åstadkomma en icke oväsentlig lättnad i länsstyrelsernas
och länsarkitekternas arbetsbörda utan motsvarande ökning av
överlantmätarnas, synes tvekan icke böra råda om att ur rationaliseringssynpunkt
betydande fördelar skulle vara att vinna genom en sådan åtgärd.
Såsom lantmäteristyrelsen hävdat, lärer en varaktig förbättring av den
komplicerade fastighetsbildningsproceduren icke kunna ernås utan att beslutanderätten
i dessa frågor sä långt görligt koncentreras till fastighetsbildningsmyndigheterna.
En förutsättning för att länsstyrelsernas fastställelseprövning
skall kunna upphävas måste dock givetvis vara, att de planpolitiska
intressen som denna prövning avser att tillvarataga kunna tillfredställande
tillgodoses på annat sätt.
Bestämmelserna om länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av
avstyckning ha bland annat motiverats med önskemålet, att länsstyrelsen
skulle få kännedom om en begynnande samhällsbildning och i tid kunna
ingripa, när särskilda föreskrifter för ordnande av byggnadsverksamheten
bleve erforderliga. Med hänsyn till nu gällande planlagstiftning är emellertid
länsstyrelses befogenhet att pröva och fastställa avstyckning högst
otillfredsställande såsom instrument att ernå kunskap om bebyggelseut
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
vecklingen. Länsstyrelses åliggande i fråga om fastställelse av avstyckning
är ju begränsat till samhällen och sådana områden, där det redan finnes
plan. Även om länsstyrelses kontroll över bebyggelsens utveckling i första
hand måste taga sikte på de icke planlagda delarna av i utveckling stadda
samhällen, är dess skyldighet att övervaka planväsendet och att, vid behov,
vidtaga åtgärder till förhindrande av en mer eller mindre planlös bebyggelse
ingalunda begränsad till dessa samhällen och områden. Ur denna synpunkt
lärer alltså länsstyrelsens befogenhet att fastställa avstyckning, sådan
den nu är utformad, vara av tämligen ringa värde. Härtill kommer att, såsom
fastighetsbildningssakkunniga närmare anfört, andra medel numera
stå till buds för länsstyrelserna att förskaffa sig kännedom om gryende tätbebyggelse.
Inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för stad äga
tillämpning, åligger det sålunda byggnadsnämnden att med uppmärksamhet
följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen i samhället
och att, då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom
visst område, tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om
i särskilt fall byggnadsplan anses böra fastställas för området, anmäla
förhållandet till länsstyrelsen (5 och 100 §§ byggnadsstadgan). Beträffande
landet i övrigt är i 103 § samma stadga föreskrivet, att byggnadsnämnden
skall göra anmälan till länsstyrelsen, då tätbebyggelse uppkommit
eller är att förvänta inom visst område. Vidare må erinras därom,
att lantmätare eller annan förrättningsman, som finner avstyckning icke
böra äga rum utan att fråga om upprättande av plan blivit prövad, har att
förklara förrättningen vilande och anmäla ärendet hos länsstyrelsen. Med
hänsyn till de nu nämnda bestämmelserna måste förutsättas, att länsstyrelsen
erhåller vetskap om när förhållandena inom ett samhälle eller ett
landsområde blivit sådana att behov föreligger av detaljplanläggning. Att
i detta syfte bibehålla länsstyrelserna såsom fastställelsemyndighet lärer
sålunda icke vara erforderligt.
Frågan måste emellertid skärskådas även ur andra synvinklar. Det kan
av skal som jag tidigare anfört — främst då grunderna för det i jorddelningslagstiftningen
uppställda kravet på aktualitet hos ändamålet med fastighetsbildningen
— i princip icke vara medgivet att bilda fastigheter för
bostadsändamål och dylikt, vilkas bebyggande skulle innefatta eller leda
antingen till tätbebyggelse utan att marken enligt byggnadslagen finnes
från allmän synpunkt lämpad för detta ändamål eller också till sådan glesbebyggelse
som byggnadslagstiftningen vill förhindra. Vidare måste vid‘fastighetsbildningen
beaktas den i 19 kap. 13 § jorddelningslagen uppställda
regeln, att efter det planläggning skett avstyckning inom det planlagda området
icke tår motverka planen. Att dessa båda grundsatser noga iakttagas
vid fastighetsbildningen är ytterst betydelsefullt; ett åsidosättande kan avsevart
fördröja och försvåra upprättandet eller genomförandet av planer
för markens disposition. Det är av denna anledning uppenbarligen motiverat
att de myndigheter — främst länsstyrelse och länsarkitekt — vilka handhava
vården av planväsendet även äga inflytande å fastighetsbildningen. I
65
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 177.
likhet med de sakkunniga och flertalet remissinstanser vilka uttalat sin anslutning
till sakkunnigförslaget håller jag emellertid före, att ett sådant
inflytande kan säkerställas genom samverkan mellan jorddelningsmyndigheterna
och de organ åt vilka anförtrotts vården om planväsendet. Länsstyrelsernas
formella beslutanderätt i fråga om fastställelse av avstyckning
torde sålunda kunna ersättas med ett samrådsförfarande.
Vad först angår det av mig nyss omnämnda intresset, att avstyckning icke
sker i strid mot fastställd plan, ha i några yttranden farhågor yppats för att
ett överförande på överlantmätare och ägodelningsdomare av fastställelseprövningen
skulle kunna leda till en ur plansynpunkt mindre lämplig fastighetsindelning,
därvid man särskilt betonat att vid avstyckning inom kvarter
samma betraktelsesätt måste anläggas som vid tomtindelning. Å andra sidan
har emellertid i flertalet yttranden av såväl länsstyrelser som överlantmätare
framhållits, att fastställelseprövningen beträffande avstyckning inom
planlagt område i allmänhet vore ur plansynpunkt mindre vansklig än motsvarande
prövning i fråga om den icke planlagda marken. Inom planområde
förelåge icke samma möjligheter till variation som eljest. Där vore ju dispositionen
av marken i förväg prövad av planmyndigheten i samband med planens
fastställande eller godkännande, och till följd av de i planen intagna
anvisningarna behövde i regel tvekan icke råda, hur avstyckning borde verkställas
för att icke motverka planens genomförande. Denna uppfattning, enligt
vilken sålunda vid avstyckning inom plan större meningsskiljaktigheter
icke skulle behöva uppstå, synes vinna starkt stöd av den statistiska utredning
som åberopats av de sakkunniga och enligt vilken antalet fall, där överlantmätare
och länsstyrelse stannat i olika mening, är ytterst obetydligt;
mot överlantmätarnas tillstyrkan ha länsstyrelserna vägrat fastställelse av
avstyckning i endast omkring 0,3 procent av hela antalet till länsstyrelserna
överlämnade ärenden. I den mån de resta invändningarna taga sikte på nybildningen
av fastigheter inom kvarter, synas de också förlora i styrka om
man betänker, att enligt byggnadslagens föreskrifter indelningen av kvartersmark
som utlagts genom stadsplan regelmässigt skall ske genom tomtindelning
och icke genom avstyckning. Dylik mark får nämligen i princip
icke bebyggas, innan kvarteret blivit indelat till tomter genom tomtindelning
(''37 § byggnadslagen). Att vid sådant förhållande avstyckning för bebyggelse
i allmänhet icke torde komina till användning inom byggnadskvarler
under stadsplan torde vara uppenbart, och det lärer med hänsyn härtill
också sakna större betydelse ur plansynpunkt vilken myndighet som fastställer
avstyckning av sådan mark. Är åter fråga om mark under byggnadsplan,
sker uppdelningen av kvartersmarken i byggnadsplatser i allmänhet
genom avstyckning. Inom kvarter med enkel och regelbunden form torde
emellertid denna uppdelning icke erbjuda några speciella svårigheter, i all
synnerhet som planförfattaren i allmänhet å planen angivit hur han tänkt sig
kvarterets indelning i tomtplatser. Äro kvarterets gränser oregelbundna till
följd av höjdförhållanden, vägar o. dyl., kunna förhållandena bli mer komplicerade.
I dylika fall bör förrättningsmannen vid den första avstyckning
5
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
en inom kvarteret genom en karta eller kartskiss ungefärligen visa, på vad
sätt avstyckningen är avsedd att ingå som ett led i kvarterets lämpliga indelning,
samt söka kontakt med byggnadsnämnden eller, om så kan anses
behövligt, med länsarkitekten för samråd beträffande de lösningar beträffande
uppdelningen i byggnadsplatser som kunna godtagas. Det lärer böra
ankomma på lantmäteristyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen utfärda
närmare föreskrifter härom.
Den kontroll som planmyndigheterna utöva i avstyckningsärenden torde
ha sin största betydelse däri, att den på ett tidigare stadium kan förhindra
en fastighetsbildning, som innebär eller kan befaras leda till icke önskvärd
tätbebyggelse. I jorddelningslagens 19 kap. 13 § ha, såsom jag tidigare
nämnt, meddelats åtskilliga föreskrifter som alla ha till syfte att förhindra
en fastighetsbildning som kan föregripa en framtida planläggning. Det är
sålunda stadgat alt, innan en inom ett visst område i och för sig behövlig
stadsplan eller bvggnadsplan ännu blivit fastställd, avstyckning icke må
verkställas så att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig
planläggning av området eljest motverkas, att länsstyrelsen äger meddela
anvisningar med avseende å tillämpningen av denna föreskrift, att
länsstyrelsen under vissa förutsättningar äger meddela förbud mot avstyckning
utan länsstyrelsens medgivande samt att förrättningslantmätaren
har att anmäla av honom iakttaget behov av detaljplan. Beträffande
dessa bestämmelser har lantmäteristyrelsen i särskild skrivelse, till vilken
jag torde tå återkomma senare, uttalat att de till sin ordalydelse vore i
viss mån oklara. Särskilt syntes detta vara förhållandet i vissa fall, då enligt
byggnadslagens principer tätbebyggelse över huvud ej borde få komma
till stånd. I dylikt fall borde även avstyckning för tätbebyggelseändamål
vara förbjuden. Enligt lantmäteristyrelsens mening borde därför ett förtydligande
av lagrummet komma till stånd i detta sammanhang. Jag delar
denna uppfattning. Tvekan kan råda huruvida nyssnämnda föreskrifter i
19 kap. 13 § enligt sin ordalydelse helt täcka den i 5 § byggnadslagen uttalade
grundsatsen, att mark icke får användas till tätbebyggelse utan att den vid
planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Om länsstyrelsernas
befattning med fastställelseprövningen upphäves, är det emellertid
av vikt att återverkningarna på fastighetsbildningen av denna grundsats
komma till tydligt uttryck i jorddelningslagen. Jag vill därför i enlighet
med lantmäteristyrelsens hemställan föreslå sådant förtydligande av ifrågavarande
lagrum, att det blir fullt klart att om bebyggelse icke får ske till följd
av det i byggnadslagen uttalade tätbebyggelseförbudet avstyckning för sådan
bebyggelse ej heller får äga rum. Prövningen av uppkommen fråga om avstycknings
tillåtlighet med hänsyn till regeln att tätbebyggelse ej må ske
utan föregående planläggning bör ingå såsom ett normalt led i avstyckningsförrättningens
handläggning. Med hänsyn till de stora svårigheter som
ofta torde möta då det gäller att avgöra, huruvida förhållandena äro sådana
att tätbebyggelse föreligger eller kan väntas uppstå, torde dock samråd
regelmässigt böra ske med de planvårdande organen i de fall då tve
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.
67
kan uppstått i sådan fråga. Har länsstyrelsen utfärdat nybyggnadsförbud
för ett visst område — så kan ha skett därför att fråga väckts om detaljplan
eller för att förhindra att tätbebyggelse uppkommer utanför sådan
plan — utgör detta förbud givetvis en särskild anledning att inhämta planmyndighetens
besked angående en inom området begärd avstyckning. Länsstyrelsen
kan också, i de fall då länsstyrelsen finner det vara av särskild
vikt att samverkan kommer till stånd, i utfärdade anvisningar enligt 19
kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen föreskriva, att avstyckning inom visst
område icke får ske utan att samråd ägt rum med byggnadsnämnden eller
länsarkitekten. På detta sätt kan länsstyrelsen således i särskilt viktiga
fall själv tillskapa en garanti för att samråd verkligen kommer till stånd.
Fastighetsbildningssakkunniga liksom samtliga i ärendet hörda myndigheter
och sammanslutningar ha, för den händelse länsstyrelsernas formella
beslutanderätt i avstyckningsärenden skulle avskaffas, understrukit vikten
av att samråd äger rum mellan fastighetsbildnings- och planmyndigheterna.
Emellertid råda delade meningar dels om den omfattning detta samråd
bör ha och dels om den form i vilken det bör ske. Åtskilliga ha gjort
gällande att jorddelningsmyndigheterna borde samråda i alla de fall då
fråga vore om avstyckning inom samhälle eller område som angives i 19
kap. 5 § jorddelningslagen eller att samråd borde ske beträffande alla avstyckningar
för bostads- och därmed jämförliga ändamål. I flera yttranden
ha önskemål framställts, att föreskrifterna om samråd icke begränsades till
nyssnämnda samhällen och områden utan finge tillämpning även inom områden
för vilka utomplansbestämmelser fastställts. Det har även i ett par
utlåtanden ifrågasatts, om icke samrådet borde ske genom formliga remisser
med skriftliga yttranden. För egen del anser jag i likhet med de sakkunniga,
att samarbetet mellan jorddelnings- och planmyndigheterna bör
utformas efter mönster av den samverkan som redan är etablerad med lantbruksnämnderna.
Detta samarbete, varom föreskrifter endast meddelats i
administrativ ordning, äger rum i den utsträckning överlantmätaren finner
erforderligt. Det är alltså överlantmätaren som avgör, i vilka ärenden
lantbruksnämnden skall höras. Skriftliga remisser undvikas såvitt möjligt,
och samrådet är formlöst och äger rum under hand i största möjliga utsträckning.
Detta samarbete har löpt smidigt och slagit väl ut. Av praktiska
skäl böra samma principer tillämpas i fråga om den byggnadspolitiska kontrollen.
Det bör alltså i första hand ankomma på förrättningslantmätare och
överlantmätare att bedöma när samråd är behövligt och bör äga rum. Det
bör alltså icke föreskrivas såsom obligatoriskt för vissa typfall. Förutom
att det stora flertalet avstyckningar måste antagas vara av enkel beskaffenhet
jämväl ur plansynpunkt och ett obligatoriskt remissförfarande därför
skulle vara överflödigt, skulle ett sådant system helt äventyra syftet med
ifrågavarande lagstiftning, nämligen att åstadkomma ett enklare och därigenom
snabbare och billigare förfarande. Det skulle givetvis ha varit av
värde, om eu klar gräns kunnat uppdragas för de fall där samråd bör ske,
men detta torde knappast låta sig göra. Såsom de sakkunniga anfört, är det
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
lämpligt att överlantmätaren och länsarkitekten tid efter annan gemensamt
genomgå olika områden, där avstyckningar pågå, och utforma allmänna
riktlinjer för bedömningen av avstyckningsverksamheten. I dessa gemensamma
överläggningar bör lämpligen även vederbörande distriktslantmätare
deltaga. Jag vill också understryka vad kommittén för stadsplaneväsendets
omorganisation anfört därom, att länsstyrelserna kunna få en viktig uppgift
att fylla i detta sammanhang genom att anordna regelbundna sammankomster
mellan länets olika planmyndigheter. Samrådet bör ej heller, såsom
de sakkunniga synas ha avsett, vara begränsat till vissa samhällen och
områden. Även om plansynpunkterna göra sig starkast gällande inom samhällen
och områden, för vilka planer fastställts, kan behov av samråd uppenbarligen
uppkomma även annorstädes, främst då inom områden för vilka
utomplansbestämmelser fastställts. Det bör därför åligga lantmäteriets befattningshavare
att söka kontakt med planmyndigheterna var helst tveksamhet
kan råda om avstycknings tillåtlighet med hänsyn till de villkor för
avstyckning som uppställas i 19 kap. 13 § jorddelningslagen. Avgörande för
frågan, om samråd bör äga rum med planmyndigheterna eller med lantbruksnämnderna
eller med andra organ vilkas verksamhet berör fastighetsbildningen,
bör sålunda icke vara markens belägenhet inom vissa slags samhällen
eller områden utan under vilka förhållanden och för vad ändamål
avstyckningen är avsedd att äga rum. Vid framläggandet av förslaget till
1947 års ändringar i jorddelningslagen uttalade jag beträffande samarbetet
med lantbruksnämnderna, att samråd borde äga rum redan under förrättningens
gång, där omständigheterna vore sådana att dylikt samråd finge
anses påkallat. Detta bör även gälla samarbete med planmyndigheterna.
Distriktslantmätaren, vilken ju är den befattningshavare som först kommer
i kontakt med fastighetsbildnings- och bebyggelseutvecklingen i orten,
bör sålunda i sin verksamhet stå i nära kontakt med byggnadsnämnden,
länsarkitekten och överlantmätaren.
De betänkligheter, som i några yttranden kommit till synes mot att såsom
här förordats överlämna åt förrättningslantmätare och övcrlantmätare
att bedöma när samråd bör ske, torde i viss omfattning bottna i farhågor
för att länsstyrelser och länsarkitekter därigenom skulle förlora kontakten
med jorddelningen. För att planmyndigheterna, främst länsstyrelserna, skola
kunna uppbära det ansvar för planväsendets utveckling som åvilar dem enligt
byggnadslagstiftningen är det uppenbarligen av vikt, att de hållas å jour
med fastighetsbildningen inom samhällen och orter, där tätbebyggelse uppkommit
eller är att vänta, vare sig detta föranlett upprättande av plan eller
ej. Det synes med tanke härpå vara lämpligt, att förändringar som inträffat
i fastighetsindelningen med jämna mellanrum införas å sammanställningsoch
översiktskartor på länsarkitektkontoren. Det torde böra åligga överlantmätarna,
envar inom sitt län, att lämna sin medverkan till att länsarkitekternas
kartmaterial på detta sätt hålles levande. Närmare föreskrifter
härom böra meddelas i instruktionell ordning.
Om en jorddelningsförrättning ej är lagligen beskaffad, äger för närva -
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
69
rande varken ägodelningsdomaren eller överlantmätaren undanröja densamma.
Beslut härom kan meddelas endast av ägodelningsrätten eller, i
fråga om avstyckning inom samhälle eller område som angives i 19 kap.
5 § jorddelningslagen, av länsstyrelsen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle
för den händelse länsarkitekten framställt erinran mot verkställd avstyckningsförrättning
liksom då anledning eljest förekommer till att förrättningen
ej är lagligen beskaffad, prövningen av förrättningen alltid hänskjutas
till ägodelningsrätten. Åtskilliga myndigheter, bland dem byggnadsstyrelsen
och de flesta länsstyrelserna, ha ur principiell synpunkt ansett en sådan
ordning betänklig och i stället förordat, att länsstyrelsen bibehölles såsom
underställningsmyndighet. Som skäl härför har i främsta rummet framhållits,
att länsstyrelserna besutte större sakkunskap och därför vore mera
skickade att pröva de tvistiga fallen än ägodelningsrätterna samt att det
icke kunde vara riktigt att låta domstol bli fastställelsemyndighet i ärenden
där rent arkitektoniska och tekniskt-elconomiska synpunkter kunde
vara av dominerande betydelse. Dessa skäl äro otvivelaktigt tungt vägande.
Att bibehålla länsstyrelsen såsom underställningsmyndighet skulle emellertid
medföra betydande praktiska nackdelar. Åtskilliga av de olägenheter
som nu äro förenade med länsstyrelsernas fastställelsebefogenhet skulle då
komma att bestå, och detta skulle i viss utsträckning gälla icke blott det
fåtal fall som skulle hänskjutas till länsstyrelsen utan även de okomplicerade
fall som fastställas av ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Den
nuvarande konstruktionen med gränsbestämning såsom särskild förrättning,
då den företages i samband med avstyckning av det slag som nu är i
fråga, skulle sålunda behöva bibehållas, och bestämmelsen härom skulle,
såsom de sakkunniga framhållit, i samma grad som nu vara ägnad att fördröja
samtliga avstyckningar med gränsbestämning, hur enkla de än vore.
De kritiserade villkorliga fastställelserna vid avstyckning som är förenad
med sammanläggning skulle komma att kvarstå, och vidare skulle alltjämt
den oformligheten komma att bestå, att besvär över meddelade beslut i
ärenden rörande fastställelse å avstyckning skulle gå till regeringsrätten,
när det gäller beslut meddelade av länstyrelserna, och eljest till hovrätt och
högsta domstolen. Med hänsyn till det sagda torde det icke vara lämpligt
att bibehålla länsstyrelsen såsom underställningsmyndighet. En tänkbar utväg
skulle dock vara att endast i så måtto låta länsstyrelsen även i fortsättningen
fungera såsom underställningsmyndighet, att länsstyrelsen tillädes
befogenhet att undanröja sådan avstyckningsförrättning som länsarkitekten
eller länsstyrelsen ansett sig icke kunna godkänna. Länsstyrelsen skulle
däremot icke äga meddela fastställelse å förrättningen. Med en sådan
ordning skulle man vinna viss garanti för att avstyckningar som icke kunna
godtagas av planmyndigheterna icke komma till stånd men undgå de
nyss omnämnda olägenheterna av länsstyrelsens fastställelseprövning. Eftersom
det enligt förslaget blir beroende av överlantmätarnas bedömning i
vad mån planmyndigheterna erhålla tillfälle att i avstyckningsärenden uttala
sin mening, skulle det emellertid genom det nu antydda systemet upp
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
stå en tämligen godtycklig klyvning av de tveksamma avstyckningsärendena,
av vilka den ena gruppen — eller den där erinran ur plansynpunkt
icke framställts —- skulle handläggas och prövas av ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten och den andra gruppen av länsstyrelsen. En dylik
anordning synes icke tilltalande, och om, såsom jag ämnar förorda, länsstyrelsens
yttrande alltid inhämtas då överlantmätaren ansett sig icke kunna
biträda av länsarkitekten framställd erinran mot verkställd avstyckning,
torde ur saklig synpunkt några betänkligheter ej heller behöva hysas
för att i enlighet med de sakkunnigas förslag genomföra ett enhetligt
underställningsförfarande. Jag utgår nämligen från att den största hänsyn
skall tagas till den mening som länsstyrelsen eller annat planvårdande organ
uttalat. Upprättade planer för bebyggelsen liksom andra byggnadsreglerande
föreskrifter skola ju respekteras vid fastighetsbildningen, och det
får uppenbarligen icke bli så, att en myndighet medverkar till uppkomsten
av en fastighet för bebyggelse medan en annan myndighet anser sig icke
kunna medgiva att den bebygges. Vad planmyndigheterna yrka bör därför
i regel bli avgörande; deras mening bör icke frångås utan att särskilda tungt
vägande skäl föranleda därtill. Även om formellt beslutanderätten tillkommer
fastighetsbildningsmyndigheterna, torde således i dessa ärenden den
reella prövningen alltjämt komma att ligga hos planmyndigheterna. Har
emellertid domstol av särskild anledning ansett sig tvungen frångå vad
planmyndighet yrkat, bör på sätt de sakkunniga föreslagit länsarkitekten
äga fullfölja talan mot fastställelsebeslutet. Jag kan icke finna, att några
principiella betänkligheter skulle behöva möta mot ett sådant system, vilket
redan genomförts med avseende å byggnadsnämnder och lantbruksnämnder.
Jag anser emellertid icke, att denna klagorätt bör vara begränsad
till samhällen och områden som angivas i 19 kap. 5 § jorddelningslagen.
Samma skäl, som föranlett mig föreslå att samråd med planmyndigheterna
bör etableras varhelst behov därav kan föreligga, tala för att länsarkitektens
klagorätt icke bör vara i rummet begränsad.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle såsom nämnts avslutad avstyckningsförrättning
hänskjutas till ägodelningsrätten för den händelse länsarkitekten
framställt erinran mot förrättningen. Det synes dock vara tveksamt,
om erinran från länsarkitekten under alla förhållanden bör föranleda
hänskjutande till ägodelningsrätten. Om överlantmätaren delar den mening
som uttalats av länsarkitekten, skall hänskjutande självfallet äga
rum; det följer redan av gällande lags föreskrift att överlantmätaren äger
fastställa förrättning endast för det fall att anledning ej förekommer till
annat än att förrättningen är lagligen beskaffad. Men om länsarkitektens
uppfattning, att avstyckningen ej bör tillåtas, icke delas av överlantmätaren,
synes ärendet icke böra hänskjutas till ägodelningsrätten utan att frågan
först underställts länsstyrelsens prövning och länsstyrelsen funnit fastställelse
icke böra meddelas å förrättningen. Det kan eljest inträffa att,
sedan ärendet hänskjutits till ägodelningsrätten, länsstyrelsen i avgivet
yttrande finner hinder mot fastställelse ej möta ur de synpunkter länssty
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
relsen har att beakta. Det synes vidare lämpligt, att i dylika ytterst tveksamma
fall länsstyrelsens yttrande alltid inhämtas och att detta såsom en förberedande
ågärd äger rum redan innan målet upptages till handläggning
av ägodelningsrätten.
I likhet med de sakkunniga har jag ansett att frågan om att slopa avstyckningsförbuden
bör ställas något på framtiden. Väl kan sägas att de
skäl som åberopats till stöd för upphävande av länsstyrelses befattning med
avstyckningsmål också tala för att avstyckningsförbuden avskaffas. Emellertid
torde det icke vara tillrådligt att redan nu vidtaga en sådan åtgärd.
Genom den nya byggnadslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari
1948, och de krav som där uppställas på planläggning av den mark som
skall användas till tätbebyggelse torde inom åtskilliga län ha uppstått ett så
stort behov av stads- och byggnadsplaner, att detta med tillgängliga arbetskrafter
icke lärer kunna tillgodoses inom den närmaste tiden. Under mellantiden
synes det böra ligga i länsstyrelsens hand att genom särskilda avstvckningsförbud
hindra avstyckningar som kunna föregripa en framtida
detaljplanering. Det torde också vara lämpligt att avvakta erfarenheterna
av det nu föreslagna upphävandet av länsstyrelsernas befattning med avstyckningsmål,
innan avstyckningsförbuden avskaffas. Med hänsyn till de
förenklingar som redan genomförts med avseende å förfarandet vid avstyckning
inom område, för vilket avstyckningsförbud råder, och till de uttalanden
som i andra sammanhang gjorts rörande angelägenheten av att avstyckningsförbuden
så långt görligt inskränkas till omfattning och giltighetstid,
torde de olägenheter som vållas av dessa förbud kunna antagas bli av begränsad
räckvidd.
Beträffande fastighetsbildningssakkunnigas förslag, att den befogenhet
att pröva och fastställa gränsbestämning som enligt gällande lag tillkommer
ägodelningsdomaren skulle överföras på överlantmätaren, må erinras
om att de sakkunniga redan i sitt 1944 avlämnade betänkande med förslag
till lag om ändring i jorddelningslagen m. m. framlade förslag härom. Medan
i gällande lagtext gränsbestämning, som företages i samband med annan
förrättning, väsentligen framträder som en integrerande del av denna,
borde enligt vad de sakkunniga hävdade i nämnda betänkande gränsbestämningen
även i dylikt fall i allo få karaktär av särskild förrättning. I detta
syfte föreslogo de sakkunniga vissa ändringar i reglerna om gränsbestämnings
överklagande och uppställde sålunda eu gemensam regel om tid för
gränsbestämningens överklagande, oavsett om bestämningen företagits fristående
eller i samband med den ena eller andra jorddelningsförrättningen.
Med denna konstruktion var det klart att, om gränsbestämningsförrättning
företagits i samband med annan förrättning vilken skulle fastställas
av ägodelningsdomaren, såsom ägoutbyte eller avstyckning i förening
med sammanläggning, fastställelsen å förstnämnda förrättning likväl
skulle meddelas av överlantmätaren. I sin nu avlämnade promemoria
ha de sakkunniga icke föreslagit några motsvarande ändringar i gällande
lag, och några remissmyndigheter ha därför funnit tveksamt, om enligt
72
Kungi. Maj.ts proposition nr 177.
förslaget överlantmätaren eller ägodelningsdomaren i fall sådana som de
nyss angivna skulle fastställa gränsbestämningen. För egen del anser jag,
att man i detta sammanhang bör stanna vid att på överlantmätaren överflytta
fastställelseprövningen med avseende å gränsbestämning allenast
såvitt fråga är om gränsbestämning i samband med sådan avstyckning som
skall prövas av överlantmätaren. Härigenom torde man vinna huvudsyftet
med förslaget eller att förkorta fastställelseproceduren i dylika fall.
De i vissa remissyttranden väckta frågorna om reformer utanför ramen
för de sakkunnigas nu framlagda förslag synas icke behöva avgöras i förevarande
sammanhang. De torde lämpligen få övervägas vid de sakkunnigas
fortsatta arbete med fastighetsbildningslagstiftningen. I två hänseenden synas
emellertid de gjorda framställningarna böra föranleda lagändringar redan
nu. Med anledning av lantmäteristyrelsens hemställan, att vissa tillägg
måtte göras till övergångsbestämmelserna till 1947 års lag om ändring i
jorddelningslagen, så att de då genomförda reformerna med avseende å länsstyrelses
fastställelsebefogenhet och klagorätt för det allmänna måtte erhålla
tillämpning även på förrättningar som sökts före lagens ikrafträdande,
har sålunda upprättats förslag till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen
den 19 september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen om delning av
jord å landet. I anledning av gjorda framställningar om ändring av de genom
1947 års lagstiftning införda reglerna om rätt att fullfölja talan mot
fastställelsebeslut ha vidare dessa bestämmelser omarbetats. Jag torde i det
följande få till närmare behandling upptaga de här åsyftade lagändringarna.
Jag övergår härefter till en redogörelse för de särskilda inom departementet
utarbetade lagförslagen.
Förslag till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet.
3 KAP.
10 §.
I andra stycket är intagen en bestämmelse om skyldighet för lantmätaren
att med ledning av företedda handlingar och eljest tillgängliga upplysningar
utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro delägare i skifteslaget
och den andel envar av dem innehar, ävensom att i protokollet anmärka
envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar. Stadgandet gäller
icke blott laga skifte utan även andra jorddelningsförrättningar, såsom
gränsbestämning.
Fastighetsbildningssakkunniga ha erinrat om att de invändningar, som
framställts mot det tidigare av de sakkunniga framlagda förslaget att på
överlantmätaren överflytta fastställelseprövningen i fråga om gränsbestämning,
i första hand tagit sikte på att överlantmätaren i motsats till ägodel
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
ningsdomaren ej ägde tillgång till de urkunder, främst fastighetsböckerna,
vilka utvisade behörighet för vederbörande att exempelvis underskriva ingångna
föreningar. De sakkunniga ha häremot anfört, att stadgandet i förevarande
lagrum allmänt ansåges innefatta skyldighet för lantmätaren att
vid en gränsbestämning från vederbörande domarkansli inhämta upplysningar
om senast beviljade lagfart etc. med avseende å de fastigheter, som
berördes av förrättningen, i den mån tillförlitliga och fullständiga uppgifter
härom icke kunde erhållas vid själva förrättningen.
I den allmänna motiveringen har redogjorts för den inställning remissinstanserna
i detta lagstiftningsärende intagit till denna fråga. Av vad där
anförts framgår, att lantmäteristyrelsen ansett några särskilda bestämmelser
utöver dem som redan finnas icke vara erforderliga men att några
överlantmätare och en ägodelningsdomare ansett uttryckliga föreskrifter
böra meddelas om skyldighet för förrättningslantmätaren att fullständigt
utreda äganderättsförhållandena.
Departementschefen.
Ett viktigt led i prövningen av jorddelningsförrättnings lagliga beskaffenhet
utgör granskningen av de rättsliga förutsättningarna för förrättningen
och därvid fattade beslut. Vid gränsbestämningsförrättning måste fastställelsemyndigheten
särskilt kontrollera, att behöriga sakägares underskrifter
tagits å ingångna föreningar. Då överlantmätaren icke har tillgång
till fastighetsböckerna eller andra urkunder, som utvisa äganderätten till
de av förrättningen berörda fastigheterna, blir det i den mån fastställelseprövningen
skall överflyttas på överlantmätaren uppenbarligen av vikt, att
lantmätaren fullständigt utreder äganderättsförhållandena och i protokollet
antecknar sakägarnas åtkomst. Vid gränsförrättningar av enkel beskaffenhet
torde väl i allmänhet tillförlitliga upplysningar rörande äganderättsförhållandena
kunna erhållas vid själva förrättningen, men där så ej är
fallet, bör det ankomma på lantmätaren att från fastighetsboken inhämta
uppgifter härom. Såsom de sakkunniga anfört torde emellertid stadgandet
i förevarande paragrafs andra stycke allmänt anses innefatta sådan skyldighet,
och det lärer följaktligen icke vara behövligt att med anledning av den
reform som nu föreslagits med avseende å fastställelseproceduren vid gränsbestämning
ändra lagens bestämmelser på denna punkt. Det torde emellertid
vara lämpligt att lantmäteristyrelsen i fråga om äganderättsutredningen
vid sådan gränsbestämning som enligt förslaget skall fastställas av överlantmätaren
i särskilda föreskrifter för lantmätarna inskärper vikten av att
utredningen göres så fullständig som möjligt och att sakägarnas åtkomst
noga antecknas i förättningsprotokollet.
74
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
19 KAP.
10 §.
I andra stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat att, om
gränsbestämning sker under sådan avstyckningsförrättning som skall fastställas
av länsstyrelsen, gränsfrågan måste definitivt avgöras innan avstyckningen
får avslutas. Om såsom föreslagits länsstyrelses befogenhet i
fråga om fastställelse av avstyckning upphäves, blir denna särbestämmelse
överflödig och bör därför utgå.
13 §.
Denna paragraf avser förhållandet till byggnadslagstiftningen. Medan
1 mom. innehåller förbud mot avstyckning inom tomtindelat område, är
i 2 mom. föreskrivet att vid avstyckning hänsyn skall tagas till planer
och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten. I 3 mom. äro i
första stycket meddelade närmare föreskrifter angående avstyckning inom
område, där tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående
tid eller där eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas,
allt utan att stadsplan eller byggnadsplan likväl blivit fastställd. I
andra stycket återfinnas bestämmelserna om de förbud mot avstyckning,
som länsstyrelse äger utfärda i avbidan på upprättande av plan. Slutligen
innehåller 4 mom. närmare föreskrifter rörande förrättningsförfarandet vid
de i lagrummet åsyftade fallen.
Såsom i den allmänna motiveringen anförts har lantmäteristyrelsen i särskild
skrivelse uttalat, att bestämmelserna i 3 mom. första stycket till sin
ordalydelse vore i viss mån oklara. Särskilt vore detta förhållandet i vissa
fall, då enligt byggnadslagens principer tätbebyggelse över huvud ej borde
få komma till stånd. Sådan bebyggelse kunde förhindras genom att planläggning
icke ägde rum. I dylikt fall borde ej heller avstyckning för tätbebyggelseändamål
vara tillåten. Styrelsen hade visserligen ansett ifrågavarande
bestämmelser böra tolkas på så sätt, att avstyckning för tätbebyggelse icke
finge ske utan plan, om icke vid förrättningen befunnes att avstyckningen
icke medförde olämplig tätbebyggelse eller eljest försvårade lämplig planläggning
och bebyggelse. I jorddelningslagen syntes emellertid icke finnas
något stadgande, som direkt toge sikte på de fall då tätbebyggelse över huvud
icke borde få komma till stånd. Att klar överensstämmelse icke rådde
mellan byggnadslagstiftningen och jorddelningslagen i detta synnerligen viktiga
hänseende hade vållat praktiska olägenheter. För att förhindra avstyckning,
syftande till tätbebyggelse som vore otillåten och olämplig, hade vissa
lantmätare i avsaknad av ett direkt tillämpligt stadgande ansett sig böra
åberopa »grunderna för 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen». I andra fall
hade i samma syfte anförts, att det s. k. aktualitetskravet i 19 kap. 2 § sista
stycket icke vore uppfyllt. Exempel funnes också på att lantmätare och ägo
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
delningsrätter misstagit sig i fråga om lagens innebörd. Då det vore av stor
betydelse att de viktiga reglerna i 19 kap. 13 § 3 mom. avfattades så klart
och tydligt, att tvekan om deras rätta innebörd icke uppkomme, hemställde
lantmäteristyrelsen att ett förtydligande av detta lagrum komme till stånd.
Lantmäteristyrelsen har ansett, att även stadgandena i 4 inom. borde ändras
något, och därom anfört:
Finner lantmätare att avstyckning ej bör äga rum utan att fråga om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan
blivit prövad, skall han enligt stadgandet i dess nuvarande lydelse förklara
förrättningen vilande och insända handlingarna till överlantmätaren, som
har att med eget yttrande anmäla det hos länsstyrelsen. Ett förtydligande
borde här göras för att undanröja särskilt den ovisshet, som på visst håll
uppkommit om vilka befogenheter som i anledning av dylik underställning
tillkommer länsstyrelsen.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen har framhållits, att tvekan kan råda om i
jorddelningslagen finnes full motsvarighet till den i 5 § byggnadslagen uttalade
grundsatsen, att mark icke får användas till tätbebyggelse utan att den
vid planläggning prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Såsom
lantmäteristyrelsen anfört bör denna viktiga grundsats komma till klart
uttryck i jorddelningslagen. Principen bör uppenbarligen vara den, att avstyckning
som är att hänföra eller kan antagas leda till tätbebyggelse icke
må äga rum innan stadsplan eller byggnadsplan fastställts; innan så skett,
får ju i allmänhet marken icke användas till tätbebyggelse. Lagen torde också
ha tillämpats på detta sätt i praktiken. Det bör dock av lagen tydligt
framgå, att avstyckning för bebyggelse icke får ske, om bebyggelsen icke är
tillåten till följd av det i byggnadslagen uppställda förbudet mot tätbebyggelse.
Det i byggnadslagen uppställda allmänna principstadgandet om vad
som förutsättes för att mark skall få användas till tätbebyggelse är emellertid
icke förbehållslöst och givetvis kan då ej heller det ifrågavarande förbudet
mot avstyckning gälla utan undantag. Med anledning härav har till det
nuvarande stadgandet i 3 mom. första stycket, att avstyckning i där åsyftade
fall icke må verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller lämplig planläggning av området eljest motverkas, fogats
ännu ett led av innebörd, att avstyckning ej heller må verkställas så att
olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.
Med anledning av vad lantmäteristyrelsen anfört därom att viss ovisshet
yppats om innebörden av föreskriften i 13 § 4 mom. sista punkten, bär en
mindre jämkning vidtagits i detta lagrum. Då det väsentliga syftet med stadgandet
lärer vara, att behovet av stadsplan eller byggnadsplan eller ändring
av förefintlig plan bringas till länsstyrelsens kännedom, torde vara tillfyllest
att fpreskriva skyldighet för lantmätaren att göra anmälan om dylikt behov.
Huru med förrättningen bör förfaras i sådant fall är att bedöma med ledning
av reglerna i 3 mom. första stycket och 4 mom. första stycket. Såsom jag nyss
76
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
nämnt, äger lantmätaren undantagsvis meddela tillstånd till avstyckning
oaktat plan ej blivit fastställd, nämligen om avstyckningen befinnes kunna
ske utan att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller olämplig
tätbebyggelse eljest föranledes eller lämplig planläggning av området motverkas.
Föreligga emellertid ej skäl till sådant antagande, har lantmätaren
att förklara hinder möta mot den begärda avstyckningen och vägra tillstånd
därtill. I båda fallen skall lantmätaren givetvis därjämte anmäla behovet av
plan till länsstyrelsen.
21 KAP.
1 §•
Med anledning av de förändringar som företagits med avseende å fastställelsemyndighet
i fråga om avstyckning och gränsbestämning har sista
stycket i lagrummet erhållit ändrad lydelse.
13 §.
Fastighetsbildningssakkunniga ha icke föreslagit ändring av vare sig 21
kap. 10 §, som innehåller särskilda bestämmelser om kungörelse och kallelse
rörande sammanträde med ägodelningsrätt, eller 13 §, som ger ägodelningsdomaren
rätt att kalla överlantmätaren att biträda ägodelningsrätten.
Lantmäteristgrelsen har, för den händelse länsarkitekt erhölle klagorätt,
ansett 10 § böra kompletteras med bestämmelse att ägodelningsdomaren
skall, när han finner skäl därtill föranleda, om ägodelningsrätts sammanträde
underrätta länsarkitekten. Styrelsen har därvid hänvisat till att en
liknande ändring vidtogs vid 1947 års lagstiftning i fråga om lantbruksnämnden.
Samma uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Jämtlands län
samt överlantmätarna i Uppsala och Jämtlands län. Överlantmätaren i Västernorrlands
län har, med instämmande av länsstyrelsen i länet, förmenat
att länsarkitekten borde kunna av ägodelningsdomaren kallas till ägodelningsrättens
sammanträde med rätt för länsarkitekten att för inställelsen
åtnjuta ersättning av allmänna medel.
Departementschefen.
Med hänsyn till att plansynpunkterna efter tillkomsten av byggnadslagstiftningen
måste i fastighetsbildningsärenden tillmätas större betydelse än
tidigare, torde det framdeles ingalunda bli sällsynt att länsarkitektens närvaro
vid sammanträde med ägodelningsrätt befinnes vara av behovet påkallad.
Med anledning härav har i förevarande lagrum ägodelningsdomaren
ålagts att vid behov kalla länsarkitekten att biträda ägodelningsrätten. 1
likhet med överlantmätaren bör länsarkitekten för sin inställelse åtnjuta
ersättning av allmänna medel enligt gällande resereglemente; kostnaden
bör stanna å statsverket.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
23 §.
I denna paragraf har ej vidtagits annan ändring än att hänvisningen i
första stycket till 66 § uteslutits.
38 §.
Enligt andra stycket av denna paragraf åligger det ägodelningsdomaren
att, då denne eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning
eller tillstånd till jorddelning efter underställning, om beslutet
underrätta överlantmätaren ävensom, i fråga om förrättning inom ort där
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, byggnadsnämnden. Dessa föreskrifter
ha föranletts av bestämmelserna i 51 § om rätt för överlantmätaren
och byggnadsnämnden att föra talan mot beslut, varigenom fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning eller tillstånd till jorddelning meddelats
efter underställning. Såsom vid 51 § skall närmare angivas, ämnar jag
föreslå att denna fullfölj dsrätt begränsas att gälla endast utslag meddelade
av ägodelningsrätt. Med hänsyn härtill har den i förevarande paragraf stadgade
underrättelseskyldigheten upphävts, i vad den avser beslut meddelade
av ägodelningsdomare, till följd varav underrättelse endast skall ske om utslag
meddelade av ägodelningsrätt. Å andra sidan synes emellertid, då målet
anhängiggjorts hos ägodelningsrätten på grund av erinran som av länsstyrelsen
eller lantbruksnämnden framställts mot förrättningens fastställande,
underrättelse om ägodelningsrättens utslag böra tillställas jämväl
dessa myndigheter. Då antalet mål som till följd av sådan erinran hänskjutes
till ägodelningsrätt måste antagas komma att bli tämligen ringa,
lärer en sådan utvidgning av underrättelseskyldigheten icke bli särdeles betungande
och torde fördenskull ej kunna befaras motverka önskemålet om
ett förenklat förfarande. I paragrafens sista stycke har på grund härav tilllagts
en föreskrift, att där länsstyrelsen eller lantbruksnämnden avgivit
utlåtande i målet, underrättelse om beslutet skall tillställas jämväl denna
myndighet.
43 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande fastställelseförfarandet
i fråga om jorddelningsförrättning, varemot besvär icke blivit anförda inom
föreskriven tid. I fastighetsbildningssakkunnigas förslag har till en början
hänvisningen i första stycket till 66 § uteslutits. Vidare har i tredje stycket
införts den av de sakkunniga föreslagna befogenheten för överlantmätaren
att fastställa jämväl gränsbestämning. I tredje stycket har därjämte stadgats,
att erinran från länsarkitekten skall föranleda att avstyckningsärende
av överlantmätaren hänskjutes till ägodelningsrätten. De sakkunniga ha
härvid förutsatt, att detta endast skulle gälla beträffande avstyckning inom
område, som avses i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen.
Ehuru enligt de sakkunnigas förslag överlantmätaren äger fastställa avstyckning
endast under förutsättning att länsarkitekten ej framställt erin
-
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
rån mot förrättningen, ha de sakkunniga icke ansett nödvändigt att stadga
skyldighet för överlantmätaren att remittera varje ärende till länsarkitekten.
De sakkunniga ha velat undvika stela formföreskrifter beträffande
samarbetet mellan överlantmätare och länsarkitekt. Det har därför synts
de sakkunniga lämpligt att, liksom skett med avseende å samarbetet mellan
överlantmätare och lantbruksnämnd, i lantmäteriinstruktionen intoges
bestämmelse om skyldighet för överlantmätaren att lämna länsarkitekten
tillfälle att i avstyckningsärenden giva sin mening till känna.
Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt vad de sakkunniga anfört i
motiven erinran av länsarkitekten skulle föranleda hänskjutande till ägodelningsrätten
endast i fråga om avstyckning inom område, som avses i 19
kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen. Detta borde, till undvikande av
missförstånd, komma till uttryck i lagtexten. Samma önskemål har framställts
av överlantmätarna i Uppsala och Södermanlands län. Den sistnämnde
har dock, i likhet med länsarkitekten i länet, ansett att länsarkitekten
borde ha vetorätt även inom områden, för vilka fastställts utomplansbestämmelser.
Överlantmätaren i Hallands län, som tillstyrkt förslaget, har
dock gjort den reservationen, att länsstyrelsens yttrande i avstyckningsmål
borde inhämtas för det fall att överlantmätaren ansåge sig icke kunna biträda
av länsarkitekten framställd erinran mot förrättningen.
Departementschefen.
I den allmänna motiveringen har utvecklats, hurusom länsstyrelsernas befogenhet
i fråga om fastställelse av avstyckning bör ersättas med ett samrådsförfarande
mellan jorddelnings- och planmyndigheterna. Om under
sådant samråd planmyndighet framställer erinran mot avslutad förrättning,
bör såsom de sakkunniga funnit förrättningen hänskjutas till ägodelningsrätten.
Bestämmelse härom bör intagas i förevarande lagrum. Departementsförslaget
skiljer sig dock från sakkunnigförslaget i några avseenden.
Av skäl som jag anfört i den allmänna motiveringen bör sålunda för det
fall att överlantmätaren anser sig icke kunna gilla av länsarkitekten framställd
invändning mot avslutad jorddelningsförrättning frågan underställas
länsstyrelsens prövning och förrättningen hänskjutas till ägodelningsrätten
först om även länsstyrelsen funnit anledning föreligga till erinran mot förrättningen.
Det bör ankomma på överlantmätaren, som granskar varje förrättning
ur teknisk synpunkt, att i fall som nu angivits såsom en förberedande
åtgärd inhämta länsstyrelsens besked. Har länsstyrelsen därvid framställt
erinran mot förrättningen, bör detta utgöra hinder för fastställelse icke
blott för överlantmätaren utan även för ägodelningsdomaren. Detsamma bör
gälla, då erinran gjorts av lantbruksnämnden eller byggnadsnämnden eller,
såvitt fråga är om ägodelningsdomarens fastställelseprövning, av överlantmätaren.
Genom att erinran av någon av de nu nämnda myndigheterna alltid
föranleder att ärendet hänskjutes till ägodelningsrätten vinnes, förutom en
mera grundlig och allsidig prövning av ärendet, att fullföljdsrätt icke vidare
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
79
erfordras beträffande fastställelsebeslut meddelat av ägodelningsdomaren
utan att denna rätt kan anknytas till ägodelningsrättens utslag, en förändring
som medför en icke oväsentlig tidsvinst i fastställelseförfarandet. Härtill
återkommer jag vid behandlingen av 51 §.
Jag har tidigare uttalat, att det samråd som bör etableras med planmyndigheterna
icke bör vara begränsat till vissa samhällen eller områden utan
bör äga rum var helst en begärd avstycknings tillåtlighet med hänsyn till
planvillkoren i 19 kap. 13 § jorddelningslagen kan ifrågasättas. I enlighet
härmed har i lagrummet icke stadgats någon begränsning av länsstyrelsens
rätt att genom erinran mot förrättning få denna hänskjuten till ägodelningsrätten.
Det bör av skäl som tidigare utvecklats överlämnas åt fastighetsbildningsmyndigheterna
att själva bedöma behovet av samråd med planmyndigheterna.
Såsom de sakkunniga funnit, bör det sålunda icke stadgas skyldighet
för överlantmätaren att remittera varje ärende till länsarkitekten. I fråga
om samrådet med länsarkitekten torde liksom beträffande samarbetet med
lantbruksnämnden kunna förutsättas att, där tvekan kan föreligga rörande
en förrättnings lagliga beskaffenhet, överlantmätaren ej meddelar fastställelsebeslut
eller till ägodelningsdomaren för fastställelse översänder handlingarna
rörande förrättningen utan att länsarkitekten, med vilken han
skall ha att nära samarbeta, blivit i tillfälle att framställa sina erinringar
mot förrättningen. Emellertid torde i lantmäteriinstruktionen böra föreskrivas
skyldighet för överlantmätaren att lämna länsarkitekten tillfälle att i
avstyckningsärenden, vilka kunna antagas vara av intresse för planmyndigheterna,
giva sin mening till känna.
I den allmänna motiveringen har förordats, att reformen i fråga om gränsbestämning
för närvarande bör stanna vid att överlantmätaren erhåller befogenhet
att fastställa gränsbestämning verkställd i sammanhang med sådan
fristående avstyckning som det ankommer på honom att pröva. Dylik
gränsbestämning ingår som ett led i avstyckningsförrättningen. Den utgör
sålunda ingen självständig förrättning, och i enlighet härmed har i tredje
stycket föreskrivits att om gränsbestämning ägt rum under avstyckningsförrättningen,
må överlantmätaren till prövning företaga förrättningen jämväl
i denna del.
I övrigt vidtagna ändringar i lagrummet äro av övervägande redaktionell
natur och torde icke kräva närmare motivering.
44 och 45 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer föranledas av att överlantmätaren i förslaget
tillerkänts befogenhet att fastställa icke blott fristående avstyckningar
utan även i samband därmed verkställda gränsbestämningar.
51 §•
Ursprungligen fick i princip talan ej föras mot beslut, varigenom fastställelse
meddelats å jorddelningsförrättning. Från denna regel uppställde lagen
80
Kungl. Mai ds proposition nr 177.
dock undantag bl. a. för det fall att förrättningen ägt rum inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas. I dylikt
fall fick nämligen fastställelsebeslutet överklagas av byggnadsnämnden.
Oenom 1947 års lagstiftning infördes ett nytt undantag. Då tillerkändes nämligen
även överlantmätare och lantbruksnämnd rätt att överklaga fastställelsebeslut
som meddelats av ägodelningsrätt, ägodelningsdomare eller länsstyrelse.
Däremot skulle alltjämt gälla, att klagan icke får föras över fastställelsebeslut
som meddelats av överlantmätaren. I stället föreskrevs, att
denne icke äger fastställa avstyckningsförrättning, om lantbruksnämnden
eller byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen. Har så skett,
skall överlantmätaren hänskjuta frågan om fastställelse till ägodelningsrätten.
På detta sätt har man anknutit till det hittillsvarande systemet, enligt
vilket överlantmätaren endast har att avgöra frågor, beträffande vilka tvist
ej föreligger eller kan tänkas uppkomma.
I fastighetsbildningssakkunnigas förslag har i vartdera momentet av 51 §
införts bestämmelse om rätt för länsarkitekten att, då förrättningen utgör
avstyckning inom samhälle eller område som i 19 kap. 5 § andra stycket
sägs, fullfölja talan mot beslut, varigenom förrättningen fastställts eller tillstånd
till avstyckningen lämnats efter underställning.
I skrivelse, som den 21 oktober 1948 inkommit till justitiedepartementet,
har ägodelnings domaren i Medelpads östra domsaga framhållit, att befogenhet
att fullfölja talan mot fastställelsebeslut förelåge, även om vederbörande
myndighet beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid intet
haft att erinra mot förrättningen. Enligt 21 kap. 51 § 2 mom. förefunnes
enahanda ovillkorliga klagorätt mot beslut, varigenom tillstånd till jorddelning
meddelats efter underställning. Jämlikt stadgandet i 21 § andra stycket
lagen om sammanläggning av fastigheter å landet förelåge klagorätt för
de nämnda myndigheterna jämväl i sammanläggningsärenden. Det syntes
meningslöst att klagorätt för myndighet skulle förefinnas jämväl i fall då
vederbörande beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid icke haft
någon erinran att framställa. Att man även i sådana fall skulle vara nödgad
att meddela fullföljdshänvisning medförde också uppenbarligen en onödig
tidsförlust. Olägenheten bleve särskilt framträdande då fråga vore om
sammanläggningsärenden, i det att av sammanläggningsärendet betingade
lagfarts- och inteckningsåtgärder måste anstå i avbidan på att sammanläggningen
vunne laga kraft. Ingen som helst jordpolitisk motivering syntes
heller föreligga vare sig för överlantmätarens och lantbruksnämndens
eller lör byggnadsnämndens klagorätt i ärenden som endast avsåge gränsbestämning.
Under åberopande av det sålunda anförda har ägodelningsdomaren
ifrågasatt, huruvida icke ett tillägg borde göras till stadgandet i
tredje stycket av 51 § 1 mom. av innebörd, att klagorätt ej skulle föreligga
med avseende å gränsbestämning eller för överlantmätare, lantbruksnämnd
eller byggnadsnämnd, som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet och därvid
intet haft att erinra mot förrättningen.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Med anledning av fastighetsbildningssakkunnigas förslag att tillerkänna
jämväl länsarkitekt klagorätt med avseende å avstyckning inom samhälle
eller område som sägs i 19 kap. 5 § jorddelningslagen har länsarkitektföreningen
gjort gällande, att om dylik klagorätt över huvud skulle införas den
borde avse även utomplansområde på landet, då utoinplansbcstämmelser
sannolikt under lång tid framåt komme att reglera byggnadsverksamheten
inom område, där uppenbart behov av detaljplan förelåge, och därjämte
även annat område, där bebyggelseutvecklingen borde ägnas uppmärksamhet
av planmyndigheterna, exempelvis där länsstyrelsen till förekommande
av tätbebyggelse meddelat förbud mot nybyggnad med stöd av 123 § byggnadslagen.
Flera länsarkitekter ha hävdat samma mening, överlantmätaren
i Södermanlands län samt länsarkitekten i Östergötlands län, den sistnämnde
med instämmande av länsstyrelsen i länet, ha ansett klagorätt för
länsarkitekten böra förefinnas även inom utomplansområden.
över nyssnämnda framställning av ägodelningsdomaren i Medelpads östra
domsaga om överarbetning av bestämmelserna om fullföljdsrätt över
fastställelsebeslut har utlåtande inhämtats av lantmäteristyrelsen, vilken
tillika överlämnat yttranden av överlantmätarna i Värmlands, Örebro och
Jämtlands län. Lantmäteristyrelsen har i sitt utlåtande förklarat sig i likhet
med ägodelningsdomaren anse, att fullföljdsrätten erhållit en alltför
stor omfattning med hänsyn till de ändamål varför den inrättats. Styrelsen
har däremot icke kunnat helt biträda det förslag som ägodelningsdomaren
framlagt till lagändring och har härom anfört följande.
Om förslaget godkännes medför detta att ägodelningsdomaren torde bli
tvungen att ofta även i självklara fall inhämta yttranden från lantbruksnämnd
och byggnadsnämnd. Bifalles vidare även ett av fastighetsbildningssakkunniga
den 29 januari 1949 framlagt förslag om att —- i samband med
alt länsstyrelsens rätt att fastställa avstyckningar inom planområden avskaffas
— länsarkitekten skall äga klagorätt i jorddelningsmål, blir följden
att yttrande måste införskaffas även från länsarkitekten. Det av häradshövdingen
framförda förslaget torde sålunda komma att föranleda ett betydande
remissförfarande utöver det samråd som nu regelmässigt bedrives mellan
överlantmätaren å ena sidan samt länsarkitekten, lantbruksnämnden och
byggnadsnämnderna å den andra. Förslaget överensstämmer på grund härav
icke med de nu aktuella strävandena att förenkla fastställelseförfarandet.
Under hänvisning till det sagda har lantmäteristyrelsen förklarat, att den
önskade inskränkningen i fullföljdsrätten lämpligen borde sökas efter någon
annan linje, och ansett en lämplig sådan vara att finna i ett av överlantmätarna
i Örebro och Värmlands län framlagt förslag, enligt vilket
fullföljdsrätten skulle begränsas till sådana beslut, varigenom fastställelse
å jorddelningsförrättning meddelats av ägodelningsrätt. Enligt lantmäteristyrelsens
mening vore detta förslag väl ägnat att utan ökat remissförfarande
medföra de fördelar beträffande handläggningen av jorddelningsmål
som åsyftades med ägodelningsdomarens framställning. Förslaget byggde
på den förutsättningen, att ärendet skulle prövas icke av ägodelningsdo
(!
fiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
maren utan av ägodelningsrätten i de fall då överlantmätare, lantbruksnämnd
eller byggnadsnämnd framställt erinran mot förrättningen. Genomfördes
förslaget, skulle överlantmätaren, lantbruksnämnden och byggnadsnämnden
fortfarande äga fullfölj dsrätt beträffande gränsbestämningsförrättningar
och förrättningar enligt 14 kap. 10 § jorddelningslagen. Detta
kunde synas oegentligt med hänsyn till motiven för fullföljdsrätten, men
betydelsen därav måste, om fullföljdsrätten vore begränsad till ägodelningsrättens
beslut, anses ringa.
Beträffande därefter de i framställningen påtalade olägenheter som vore
förenade med överlantmätares och byggnadsnämnds rätt att klaga över
beslut om sammanläggning har lantinäteristyrelsen anfört följande.
Enligt 11 § sammanläggningslagen skall överlantmätarens utlåtande inhämtas
i sammanläggningsärende. Överlantmätaren har därvid särskilt att
bevaka att de i lagen uppställda jordpolitiska villkoren uppfyllas vid den
tilltänkta sammanläggningen. Instruktionsenligt åligger det även överlantmätaren
att inhämta vederbörande lantbruksnämnds mening i ärenden som
kunna vara av intresse för nämnden i dess verksamhet för jordbrukets rationalisering.
Ägodelningsdomaren skall därefter, sedan ärendet kommit i
sådant skick att det lagligen kan bli föremål för prövning, företaga detsamma
till handläggning. Finner ägodelningsdomaren »laga hinder möta
för bifall till ansökningen», skall ärendet hänskjutas till ägodelningsrätt.
Ägodelningsdomarens beslutanderätt i sammanläggningsärenden torde härigenom
bli begränsad till sådana fall, där anledning till erinran icke föreligger
från överlantmätares eller lantbruksnämnds sida. Det synes dock
måhända lämpligt att i lagtexten införes en uttrycklig föreskrift om att
ägodelningsdomare icke må själv besluta om sammanläggning, mot vilken
överlantmätare, lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd framställt erinran.
Med hänsyn till dessa omständigheter skulle nämnda myndigheters fullföljdsrätt
enligt styrelsens mening även i här avsett fall kunna begränsas
att gälla ägodelningsrätts beslut. I
I sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria har även
ägodelningsdomaren i Ångermanlands södra domsaga upptagit förevarande
fråga om överlantmätares, lantbruksnämnds och byggnadsnämnds klagorätt.
Denne ägodelningsdomare framhåller, att denna klagorätt medfört en
i flertalet fall onödig förlängning av fastställelseprocedurcn med fyra veckor,
och ifrågasätter, om det av jordpolitiska skäl förelåge behov av besvärsrätt
beträffande sådana förrättningar som gränsbestämning och förrättning
för bestämmande av ersättningar enligt 14 kap. 10 § jorddelningslagen.
Det kunde vidare ifrågasättas, om besvärsrätt vore motiverad i sådana
fall, då såväl överlantmätare som övriga myndigheter lämnat förrättningen
utan erinran. Spörsmålet syntes kunna lösas tämligen enkelt. Antingen
kunde stadgas en ovillkorlig skyldighet för ägodelningsdomaren att
till ägodelningsrätt hänskjuta frågan om fastställelse av jorddelningsförrättning,
mot vilken överlantmätaren eller annan myndighet framställt anmärkning.
I så fall skulle klagorätten kunna begränsas till beslut, meddelade
av ägodelningsrätt. Eller också skulle ägodelningsdomaren kunna bi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
83
behållas vid sin nuvarande befogenhet och klagorätten begränsas till sådana
förrättningar, mot vilka anmärkning blivit framställd.
Departementschefen.
Vad först angår fullfölj dsbestämmelsernas konstruktion lärer vad i nyssnämnda
framställning och de i ärendet avgivna yttrandena anförts rörande
de olägenheter som äro förenade med klagorätten sådan den utformats i
51 § innefatta tillräckliga skäl att i detta sammanhang revidera dessa bestämmelser.
Syftet med dem angavs i motiven till 1947 års lagstiftning vara
att möjliggöra för det allmänna att påkalla rättelse av beslut, varigenom
det allmännas intresse av en ur jordpolitisk synpunkt lämplig fastighetsbildning
eftersatts till den enskildes förmån. Ur denna synpunkt torde det
icke vara erforderligt att alla fastställelsebeslut kunna överklagas; det är
tillräckligt att klagan må föras över fastställelse av förrättning som ur allmän
synpunkt framstår såsom icke önskvärd, d. v. s. förrättning mot vilken
erinran framställts. Från denna utgångspunkt synes den i ärendet anvisade
utvägen att begränsa fullföljdsrätten till fastställelsebeslut meddelade av
ägodelningsrätten innebära en lämplig lösning. Genomföres samma ordning
i fråga om sammanläggning, undanröjes den påtalade tidsförlusten i
samtliga fall, då beslutet meddelats av ägodelningsdomaren eller överlantmätaren.
Därigenom torde önskemålet om ett enklare och snabbare förfarande
på denna punkt ha tillgodosetts så långt görligt. Den föreslagna anordningen
förutsätter dock, såsom också framhållits i yttrandena, att det
föreligger skyldighet för icke blott överlantmätaren utan även ägodelningsdomaren
att till ägodelningsrätten hänskjuta förrättning, mot vilken erinran
framställts av någon av de myndigheter som ha att bevaka det allmännas
intressen. En sådan skyldighet låter sig väl förena med den tankegång
som ligger till grund för fastställelseförfarandet, nämligen att ägodelningsdomare
och överlantmätare skola äga fastställa jorddelningsförrättning endast
under förutsättning, att anledning ej förekommer till annat än att
förrättningen är lagligen beskaffad. På sätt framgår av den redan tidigare
kommenterade 43 §, har också i departementsförslaget såsom villkor för
ägodelningsdomarens rätt att fastställa förrättning föreskrivits, att icke
Konungens befallningshavande, överlantmätaren, lantbruksnämnden eller
byggnadsnämnden framställt erinran mot förrättningen, varjämte i fråga om
den på överlantmätaren ankommande fastställelseprövningen hänvisats till
detta stadgande. Såsom en konsekvens härav har nu i förevarande lagrum
fullföljdsrätten begränsats att avse endast beslut om fastställelse eller om
tillstånd till jorddelning som meddelats av ägodelningsrätt eller hovrätt.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen har fullföljdsrätt som
nu sagts även tillerkänts länsarkitekten. Jag har tidigare framhållit, att
jorddelningsmyndigheternas samarbete med de planvårdande organen icke
bör vara begränsat till vissa samhällen och planområden, och i enlighet
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
härmed har någon inskränkning ej heller gjorts i fråga om länsarkitektens
rätt att fullfölja talan mot fastställelse- eller tillståndsbeslut.
I departementsförslaget har från klagorätten icke undantagits gränsbestämnings-
och andra förrättningar, vilka icke kunna anses innebära ändring
i den bestående fastighetsindelningen och sålunda ej heller kunna
antagas vara av intresse för de myndigheter som tillerkänts klagorätt. Frånvaron
av dylika undantagsbestämmelser torde emellertid sakna praktisk
betydelse.
58 §.
I första stycket av detta lagrum har vidtagits enahanda ändring som i
13 §.
59 §.
I denna paragraf har andra stycket ändrats på samma sätt som 38 §
andra stycket.
Övergångsbestämmelser.
Fastighetsbildningssakkunniga ha föreslagit, att länsstyrelserna även efter
ikraftträdandet av de nya reglerna skulle äga befogenhet att pröva avstyckningar
som avslutats före ikraftträdandet.
De sakkunniga ha vidare i ett andra stycke föreslagit en preklusionstid
för giltigheten av villkorligt fastställda avstyckningar. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle sålunda, om länsstyrelsen jämlikt äldre lag fastställt avstyckning
under villkor att förordnande gives om sammanläggning, fastställelsen
vara utan verkan och avstyckningen att anse som undanröjd,
därest ej förordnande om sammanläggningen meddelas på ansökan som
gjorts senast två år efter den nu föreslagna lagens ikraftträdande eller, vid
tillämpning av nyssnämnda övergångsbestämmelse, inom samma tid efter
dagen för fastställelsen. De sakkunniga ha härutinnan hänvisat till den
motivering, som givits i de sakkunigas år 1944 avlämnade betänkande med
förslag till ändring i jorddelningslagen m. m.1
De föreslagna övergångsbestämmelserna ha endast såtillvida givit anledning
till uttalanden i remissyttrandena som överlantmätarna i Södermanlands,
Västmanlands och Norrbottens län förklarat sig med tillfredsställelse
hälsa de sakkunnigas förslag att avveckla de villkorliga fastställelserna.
överlantmätaren i Södermanlands län har dock ifrågasatt, om icke preklusionstiden
två år skulle kunna minskas till ett år.
Departementschefen.
Fastighetsbildningssakkunnigas förslag, att länsstyrelserna skulle även
efter de nya reglernas ikraftträdande äga befogenhet att pröva avstyckningar
som avslutats före ikraftträdandet, har icke givit anledning till an
-
1 Se SOU 1944: 46 sid. 252.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
85
märkning och torde vara lämpligt. Med hänsyn till de förbehåll som för närvarande
göras i 21 kap. 23 och 43 §§ för avstyckning som omförmäles i 21
kap. 66 g måste emellertid övergångsbestämmelserna givas en mera allmän
avfattning än de fått i de sakkunnigas förslag. Vidare föreligger behov
av övergångsbestämmelser även i andra hänseenden. Har avstyckningsförrättning,
varunder gränsbestämning ägt rum enligt bestämmelserna i 19
kap. 10 § första stycket, avslutats före den nya lagens ikraftträdande,
bör ägodelningsdomaren ombesörja fastställelseprövningen beträffande
gränsbestämningsförrättningen även om prövningen sker först efter ikraftträdandet
och enligt den nya lagen skulle ha ankommit på överlantmätaren.
Detsamma bör gälla i fråga om sådan särskild gränsbestämning, som verkställts
enligt andra stycket av nämnda paragraf och som avslutats före den
nya lagens ikraftträdande. I dylika fall kan överlantmätaren redan före den
nya lagens ikraftträdande ha överlämnat förrättningshandlingarna jämte
eget yttrande till ägodelningsdomaren för fastställelse av gränsbestämningen,
och det synes av praktiska skäl lämpligt att denne då också företager
förrättningen till prövning. Ej heller den föreslagna begränsningen av
rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut och de därav föranledda
ändringarna i stadgandena i 21 kap. 43 § om fastställelseproceduren böra
•lämpligen gälla beträffande förrättning som avslutats före ikraftträdandet.
1 enlighet med det sagda har föreskrivits, att den nya lagen icke skall tilllämpas
med avseende å förrättning som avslutats före den 1 juli 1950.
Har under avstyckningsförättning inom samhälle eller planområde som
avses i 21 kap. 66 § utlåtande i fråga om tillstånd till den begärda avstyckningen
avgivits före lagens ikraftträdande, lärer för den händelse utlåtandet
skall underställas enligt bestämmelserna i 19 kap. 17 § jorddelningslagen
prövningen av utlåtandet i tillståndsfrågan alltjämt böra tillkomma
länsstyrelsen. Om förrättningen sedermera avslutas först efter lagens ikraftträdande,
kommer visserligen fastställelseprövningen att fullgöras av annan
myndighet, nämligen ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Då
det i underställningsmålet meddelade tillståndsbeslutet emellertid är bindande,
såvitt angår den fråga som däri prövats, medför nyssnämnda förhållande
ingen olägenhet. I ett andra stycke av övergångsbestämmelserna
har därför stadgats att, om utlåtande i fråga om tillstånd till avstyckning
avgivits före lagens ikraftträdande, skall, ändå att förrättningen icke avslutats
dessförinnan, med avseende å underställning av utlåtandet äldre lag
gälla.
Beträffande de sakkunnigas förslag i sista stycket av övergångsbestämmelserna
har jag tidigare utvecklat, hurusom betydande olägenheter äro
förknippade med de av länsstyrelse under villkor om sammanläggning meddelade
fastställelsebesluten. Det synes med hänsyn härtill vara till fördel,
om dylika villkorliga fastställelsebeslut bringas ur världen genom uppställandet
av en preklusionstid. Såsom de sakkunniga i förenämnda betänkande
anfört, utesluter den föreslagna preklusionsrcgeln icke att, om ansökningen
om sammanläggning avslås på grund av visst hinder, t. ex. i inteck
-
86
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
ningsförhållandena, sökanden dock kan rädda avstyckningens bestånd genom
att undanröja hindret och göra ny ansökan om det blott sker inom den
föreskrivna tiden. Icke heller kommer det att i förevarande hänseende gå
ut över honom, om det drager särskilt lång tid hos vederbörande myndigheter
att slutbehandla ärendet. Det är visserligen icke möjligt att erhålla
ett myndighetsbeslut, varigenom konstateras att fastställelsen är utan verkan
och förrättningen undanröjes. Men sedan de nya bestämmelserna varit
gällande viss tid, kan dock överlantmätaren genom att hos ägodelningsdomaren
skaffa sig besked rörande sökta sammanläggningar få kännedom
om vilka avstyckningar som gått åter och göra anteckningar härom i jordregistret.
Med hänsyn till de svårigheter som understundom kunna uppstå för att
undanröja de hinder för sammanläggning som inteckningsförhållandena utgöra,
torde det icke vara lämpligt att såsom en överlantmätare ifrågasatt
förkorta preklusionstiden till ett år.
Förslag till lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den
19 september 1947 angående ändring i lagen om delning av jord å landet.
Genom lag den 19 september 1947 (nr 700) genomfördes vissa ändringar
i jorddelningslagen, främst i bestämmelserna om avstyckning. Den då vidtagna
reformen berörde även reglerna om länsstyrelses befattning med avstyckningsmål
och om rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut.
Enligt 19 kap. 5 § jorddelningslagen i dess dittills gällande lydelse hade
befogenheten att fastställa avstyckning tillkommit länsstyrelse, om förrättningen
ägt rum inom samhälle, där den för städerna gällande ordningen
för bebyggande skulle iakttagas, eller inom område, för vilket byggnadsplan
eller utomplansbestämmelser fastställts eller jämlikt äldre lag förordnats,
att stadsplan skulle upprättas, eller meddelats särskilda föreskrifter
med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande eller för vilket avstyckningsplan
godkänts. Den omarbetning av detta lagrum som skedde vid
1947 års revision av avstyckningsreglerna ledde till att länsstyrelserna icke
vidare skulle pröva fråga om fastställelse av avstyckning inom områden med
utomplansbestämmelser. Denna prövning skulle därefter tillkomma de vanliga
jorddelningsmyndigheterna, ägodelningsdomaren eller över lantmätaren.
Beträffande rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut blev genom
1947 års lagstiftning möjligheten att överklaga dylika beslut väsentligt utvidgad.
Genom denna lagstiftning tillerkändes nämligen såväl överlantmätaren
som lantbruksnämnden rätt att anföra besvär mot beslut, varigenom
fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats i annan ordning än i
21 kap. 43 § tredje stycket jorddelningslagen sägs, d. v. s. mot fastställelsebeslut
meddelade av annan än överlantmätaren. Syftet med dessa förändringar
var främst att erhålla större garanti för att de då skärpta jordpolitiska
villkoren vid avstyckning skulle bli tillbörligen beaktade.
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
Enligt övergångsbestämmelserna till 1947 års lag skulle denna i princip
träda i kraft den 1 januari 1948. Emellertid gjordes förbehåll beträffande
förrättning, som sökts före nämnda dag. I dylikt tall skulle ärendet, utom
såvitt angår de materiella villkoren för avstycknings tillåtlighet, handläggas
och prövas jämlikt äldre lag.
I sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas förslag om upphävande
av länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning har
lantmäteristijrelsen framhållit, att jämlikt övergångsbestämmelserna till
förslaget varje avstyckning, som avslutas efter ikraftträdandet, skall prövas
enligt den nya ordningen. Det vore enligt lantmäteristyrelsens uppfattning
ett önskemål, att motsvarande övergångsbestämmelser nu infördes i fråga
om den lagändring som skedde år 1947 och som inneburit, att länsstyrelses
rätt att fastställa avstyckningar inom utomplansområden upphävdes. Sannolikt
skulle följden eljest bli, att länsstyrelserna ännu under flera år komme
att inom utomplansområden fastställa avstyckningar, vilka sökts före
den 1 januari 1948. Länsstyrelsen i Malmöhus län och överlantmätaren i
Hallands län ha uttalat samma mening.
Beträffande de genom 1947 års lagstiftning införda bestämmelserna om
fullföljdsrätt för överlantmätare och lantbruksnämnd har lantmäteristyrelsen
vidare i särskild skrivelse uppgivit, att fråga uppkommit om överlantmätare
och lantbruksnämnd ägde klagorätt beträffande förrättning som sökts före
lagens ikraftträdande den 1 januari 1948.1 ett under högsta domstolens prövning
draget mål hade domstolen i utslag den 4 juni 1949 fastställt ett av
Svea hovrätt meddelat utslag, innebärande att överlantmätare icke ägde rätt
att föra talan mot ägodelningsrätts utslag i mål avseende förrättning, som
handlagts och prövats jämlikt äldre lag. Med hänsyn till det betydande antal
förrättningar beträffande vilka ifrågavarande övergångsbestämmelser vore
tillämpliga, vore att befara att denna inskränkning i överlantmätarnas och
lantbruksnämndernas klagorätt komme att medföra allvarliga olägenheter ur
allmänna synpunkter. Styrelsen hemställde därför, att övergångsbestämmelserna
till 1947 års lagstiftning måtte erhålla sådant tillägg att överlantmätare
och lantbruksnämnder tillerkändes klagorätt även i mål avseende förrättningar
som tillkommit före den 1 januari 1948.
Departementschefen.
Enligt övergångsbestämmelserna till de nu föreslagna ändringarna i jorddelningslagcn
skall länsstyrelse alltjämt pröva fråga om fastställelse av avstyckning,
som avslutats före den 1 juli 1950, då lagen är avsedd att träda
i kraft. Har förrättningen avslutats först efter denna dag, skall emellertid
ny lag gälla. Tidpunkten för ansökningen saknar härvidlag betydelse. Enligt
övergångsbestämmelserna till 1947 års lagändringar är det emellertid
denna tidpunkt som är avgörande för tillämpligheten av gammal eller ny
lag. Såsom i de avgivna remissyttrandena anförts, är det tydligen ur skilda
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
synpunkter önskvärt, att övergångsbestämmelserna bli utformade på likartat
sätt, så att länsstyrelses befogenhet i fråga om fastställelse av avstyckning
icke kommer att bestå längre då det gäller äldre förrättningar inom områden
med utoinplansbestämmelser än i fråga om sådana förrättningar inom
samhällen och planområden. Jag vill därför föreslå, att i en särskild lag om
tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september 1947 angående
ändring i jorddelningslagen föreskrives att, även om förrättning som
nu sagts sökts före den 1 januari 1948, äldre lags bestämmelser i 21 kap.
66 § om länsstyrelses befattning med avstyckningsmål ej vidare skall äga
tillämpning, därest förrättningen avslutats först efter den 30 juni 1950.
Beträffande rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut i jorddelningsmål
saknas anledning att från tillämpningen av de genom 1947 års lag
införda bestämmelserna undantaga förrättningar, som sökts före lagens
ikraftträdande den 1 januari 1948. Det är fastmera av vikt, att fastställelsebeslut,
vilka till sitt innehåll icke kunna anses förenliga med de av statsmakterna
antagna jordpolitiska riktlinjerna, kunna utan inskränkning dragas
under högre rätts prövning. Med hänsyn till den innebörd övergångsbestämmelserna
till 1947 års lag ansetts ha i rättstillämpningen och då enligt
vad lantmäteristyrelsen upplyst alltjämt finnes ett betydande antal förrättningar
yarå dessa övergångsbestämmelser äro tillämpliga, torde det vara
lämpligt att i den nyss omnämnda lagen även införa stadgande därom,
att ny lag skall gälla med avseende å rätten att fullfölja talan mot fastställelsebeslut,
även om förrättningen sökts före den 1 januari 1948. Härvid
måste dock förbehåll göras beträffande sådana förrättningar, som redan
avslutats och tagit åt sig laga kraft. Det föreslagna tillägget har av denna
anledning gjorts tillämpligt på fastställelsebeslut, vilka meddelas efter den
30 juni 1950, alltså efter ikraftträdandet av de nu senast föreslagna ändringarna
i jorddelningslagens bestämmelser om fullföljdsrätt.
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen om
sammanläggning av jord å landet.
15 §.
I första stycket har, förutom viss formell omarbetning, vidtagits den ändringen,
att såsom hinder för ägodelningsdomarens prövning av sökt sammanläggning
upptagits, att överlantmätaren eller lantbruksnämnden framställt
erinran mot sammanläggningen. Beträffande skälen för denna ändring
må här hänvisas till mitt yttrande vid 21 kap. 51 § jorddelningslagen.
Med anledning av att 21 kap. 66 § jorddelningslagen föreslagits skola
upphöra att gälla, har i paragrafens nuvarande tredje stycke sista punkten
fått utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
89
21 §.
För närvarande äger överlantmätaren och lantbruksnämnden överklaga
beslut, varigenom ansökan om sammanläggning bifallits. I denna bestämmelse
har vidtagits samma ändring som i fråga om stadgandet i 21 kap.
51 § jorddelningslagen. Enligt departementsförslaget skall sålunda klagorätt
i fråga om sammanläggningsbeslut föreligga endast i fråga om beslut
meddelade av ägodelningsrätt eller hovrätt. Har ägodelningsdomare bifallit
ansökan om sammanläggning, skall beslutet alltså icke få överklagas.
Beträffande motiveringen till denna begränsning av fullfölj dsrätten må hänvisas
till vad som anförts i fråga om motsvarande ändring i jorddelningslagens
regler i 21 kap. 51 § om rätt till fullföljd över fastställelsebeslut.
Övergångsbestämmelser.
Lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1950. I övergångsbestämmelserna
till den föreslagna lagen om ändring i jorddelningslagen har
föreskrivits, att den nya lagen icke skall tillämpas med avseende å förrättning
som avslutats före lagens ikraftträdande den 1 juli 1950. Vad tidigare
stadgats rörande länsstyrelses befattning med avstyckningsmål och om fullföljd
av talan mot fastställelsebeslut skall alltså fortfarande gälla beträffande
sådan förrättning. I konsekvens härmed böra de förutvarande stadgandena
i 15 och 21 §§ sammanläggningslagen alltjämt äga tillämpning i
fråga om sammanläggning i samband med avstyckning, där förrättningen
avslutats före nämnda dag. Stadgande av denna innebörd har intagits i
övergångsbestämmelserna.
Förslag till lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad.
5 KAP.
8 §.
De här meddelade föreskrifterna om iakttagande av planer och andra
byggnadsbestämmelser ha omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med
de föreslagna stadgandena i 19 kap. 13 § jorddelningslagen, till vilket lagrum
jag alltså kan här hänvisa.
6 KAP.
13 §.
Med anledning av de ändringar som vidtagits i 21 kap. 43 och 51 §§ jorddelningslagen
i fråga om fastställelse av jorddelningsförrättning och klagan
över sådant beslut har andra stycket i förevarande lagrum omarbetats i
nära anslutning till motsvarande stadgande i 21 kap. 51 § jorddelningslagen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
Förslag till lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 med
särskilda bestämmelser om fastighetsbildning
inom vissa områden av stad.
Enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa
områden av stad äger Kungl. Maj :t, där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen
eller skogsbruket, förordna att de för landet gällande reglerna
om avstyckning och sammanläggning skola tillämpas för område inom
stad eller annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning
i stad eljest skolat gälla. Har dylikt förordnande meddelats, skola
dock fastighetsbildningslagens bestämmelser angående ansökan om avstyckning
och behörighet att verkställa avstyckningsförrättning alltjämt tillämpas.
Enligt dessa bestämmelser göres ansökan hos byggnadsnämnden. Förrättningen
skall verkställas av i stadens tjänst anställd mätningsman eller,
där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig person som förordnats
av länsstyrelsen att tills vidare förrätta avstyckningar i staden. 1948 års lag
gör dock undantag för det fall att fråga är om avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk. Är nämligen den som enligt fastighetsbildningslagen
skolat verkställa förrättningen icke behörig därtill enligt jorddelningslagen,
skall byggnadsnämnden för förrättningens verkställande överlämna
ansökningen till distriktslantmätaren.
Inom nu ifrågavarande områden av stad eller samhälle är behörighetsfrågan
sålunda ordnad så, att i stadens eller samhällets tjänst anställd mätningsman
eller särskild förrättningsman i princip är bibehållen vid sin behörighet
att verkställa avstyckningsförrättning. Enligt jorddelningslagen
äger emellertid annan än lantmätare sådan behörighet endast då avstyckningen
sker för bostadsändamål eller för att bereda plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte inom stadsliknande samhälle samt inom
vissa landsbygdsområden under plan. Med hänsyn härtill och för att säkerställa
en riktig tillämpning av de i jorddelningslagen införda jordpolitiska
villkoren för avstyckning har behörigheten för mätningsman och därmed
jämställd särskild förrättningsman att verkställa avstyckningsförrättning
inom sådant område varom här är fråga begränsats så, att där avstyckningen
avser mark för jordbruk eller skogsbruk förrättningen får företagas endast
av statsanställd lantmätare.
Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 18 juni 1949 meddelat förordnande
enligt den nu omnämnda lagen beträffande de landsbygdsbetonade delarna
av Karlskoga stad, har fråga uppkommit om behörighet för stadsingenjören
i staden att företaga avstyckningsförrättningar för jordbruks- och skogsbruksändamål.
Länsstyrelsen i Örebro län har icke haft något att erinra mot
bifall till en av staden gjord framställning att stadsingenjören måtte förklaras
äga sådan behörighet, därvid länsstyrelsen dock gjort sitt uttalande beroende
av att gällande lagstiftning icke ansåges utgöra hinder för att med
-
91
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
dela den begärda förklaringen. Lantmäteristyrelsen, som avgivit utlåtande i
ärendet, har framhållit att stadsingenjören jämlikt jorddelningslagens bestämmelser
icke vore formellt behörig att verkställa avstyckningar av ifrågavarande
slag samt att hinder därför syntes möta mot den begärda behörighetsförklaringen.
Enligt lantmäteristyrelsens mening förelåge icke anledning
att ifrågasätta sådan lagändring, att det skulle bli möjligt att i fall som
det ifrågavarande låta även annan än vederbörande distriktslantmätare utföra
avstyckning för jordbruksändamål.
Departementschefen.
Såsom lantmäteristyrelsen funnit, kan i kommuns tjänst anställd mätningsman
lagligen icke meddelas behörighet att inom sådant område varom
här är tal verkställa avstyckningsförrättning för jordbruks- eller skogsbrultsändamål.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det föreligger tillräckliga skäl
att helt förbehålla de statsanställda lantmätarna sådan behörighet. Det huvudsakliga
skälet till lagens restriktiva inställning på denna punkt var, såsom
nyss nämnts, att man ville säkerställa en riktig tillämpning av de jordpolitiska
villkoren för avstyckning. I motiven uttalades bland annat, att det
gällde att tillse att kontrollen över att dessa villkor iakttoges lades i rätta
händer. Det hade förutsatts, att effektiv jordpolitisk kontroll skulle åstadkommas
särskilt genom överlantmätarens granskning. För att denna granskning
skulle få avsedd verkan fordrades emellertid, att utredningen rörande
de jordbruksekonomiska förhållanden som i varje särskilt fall kunde vara
av betydelse för ärendets bedömande vore fullständig och tillförlitlig. Det
syntes vara ovisst, om andra förrättningsmän än de statsanställda lantmätarna
besutte erforderlig erfarenhet och insikt i dessa ämnen. Med hänsyn
till vad sålunda och i övrigt anförts ansågs tillrådligt att endast låta dem
som tillhörde det statliga lantmäteriet företaga avstyckning inom nu förevarande
områden av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk.
Av det anförda framgår, att lagens bestämmelser om behörigheten i huvudsak
föranletts av önskemålet att avstyckningar för jordbruk eller skogsbruk
må företagas endast av förrättningsmän med insikt och erfarenhet i
jordbruksekonomiska frågor. Ett sådant önskemål torde emellertid icke
med nödvändighet behöva leda till att behörigheten undantagslöst förbehålles
de statsanställda lantmätarna. Även annan synes ur nyss angiven synpunkt
kunna anförtros att företaga avstyckningsförrättning för jordbruksändamål
blott det visas att han genom sin utbildning och tidigare verksamhet
förvärvat samma kompetens som statsanställd lantmätare. Att sådan
kompetens föreligger måste givetvis prövas från fall till fall, och prövningen
härav torde böra ankomma på Kungl. Maj:t efter hörande av överlantmätaren,
länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Även den omständigheten, att det statliga lantmäteriet lider brist på arbetskraft
och har att kämpa med en viss arbetsbalans, synes tala för att man
i så stor utsträckning som möjligt utnyttjar i kommunal tjänst anställda
lantmätare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
På nu anförda grunder vill jag föreslå, att i lagen inrymmes befogenhet
för Kungl. Maj :t att efter framställning av stad eller samhälle och efter hörande
av överlantmätaren, länsstyrelsen och lantmäteristyrelsen meddela bemyndigande
för i kommunens tjänst anställd mätningsman eller särskilt
förordnad förrättningsman att inom område som omfattas av förordnande
enligt 1948 års lag verkställa jämväl förrättning för avstyckning av mark,
avsedd för jordbruk eller skogsbruk. Dylik behörighetsförklaring lärer böra
gälla tills vidare. Lagstiftningstekniskt torde vara tillräckligt att i lagens
andra stycke inskjutes ett led, varigenom med behörig förrättningsman enligt
jorddelningslagen likställes den som erhållit särskilt av Kungl. Maj:t meddelat
bemyndigande.
I enlighet med det anförda ha inom justitiedepartementet upprättats förslag
till
1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;
2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord d landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt
5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Bengt Augustinsson
1 Denna bilaga har bär uteslutits i vad avser de under 1), 3) och 4) upptagna lagförslagen,
vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar äro likalydande med de vid propositionen fogade
förslagen till lagar i samma ämnen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.
93
Förslag1
till
Lag
om tillägg till, övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att till övergångsbestämmelserna till lagen den 19
september 1947 angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av
jord å landet skola fogas de bestämmelser som nedan angivas.
Denna lag---den 1 juli 1948.
Har förrättning---gällande föreskrifter.
Med avseende — — — förut skett.
Utan hinder av vad i andra stycket är stadgat därom att, där förrättning
sökts före den 1 januari 1948, ärendet skall handläggas och prövas jämlikt
äldre lag, skall med avseende å rätten att fullfölja talan mot beslut, varigenom
jorddelningsförrättning fastställts eller tillstånd givits till jorddelning
efter underställning, nya lagen gälla, såframt beslutet meddelats efter
den 30 juni 1950.
Har avstyckningsförrättning inom område, för vilket utomplansbestämmelser
fastställts, sökts före den 1 januari 1948 men avslutats först efter
den 30 juni 1950, skola utan hinder av vad i andra stycket är stadgat äldre
lags bestämmelser i 21 kap. 66 § om Konungens befallningshavandes befattning
med avstyckningsmål ej vidare äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Härigenom förordnas, att lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Där så -—--—--skola tillämpas.
Förordnande enligt denna lag medför
icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom,
att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning,
och ej heller av samma
lags bestämmelser angående ansökan
om avstyckning, behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning, förfarandet
då förrättningsman finner sig
jävig, underrättelse till registerförare
och förvaring av konceptakt. Är fråga
om avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, och är
ej den, som enligt sistnämnda lag
skolat verkställa förrättningen, behörig
därtill enligt lagen om delning
av jord å landet, skall dock
byggnadsnämnden för förrättningens
verkställande överlämna ansökningen
till distriktslantmätaren.
Avser ifrågasatt--
Meddelas förordnande
Om förordnande — —
Förordnande enligt denna lag medför
icke ändring av vad i lagen om
fastighetsbildning i stad stadgas därom,
att avstyckning må ske jämväl
från mark som ej ingår i fastighetsindelning,
och ej heller av samma
lags bestämmelser angående ansökan
om avstyckning, behörighet att verkställa
avstyckningsförrättning, förfarandet
då förrättningsman finner sig
jävig, underrättelse till registerförare
och förvaring av konceptakt. Är fråga
om avstyckning av mark, avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, och är
ej den, som enligt sistnämnda lag
skolat verkställa förrättningen, behörig
därtill enligt lagen om delning
av jord å landet eller särskilt av
Konungen meddelat bemyndigande,
skall dock byggnadsnämnden för
förrättningens verkställande överlämna
ansökningen till distriktslantmätaren.
ingående marken.
■ ---eller sammanläggning.
- i fastighetsregistret.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950.
Kungl. Ma):ts proposition nr 177.
95
Bilaga A.
Fastighetsbildningssakkunnigas förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet.
Härigenom förordnas dels att 19 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 23, 43—45 och
51 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att 21 kap. 66 § samma lag
skall upphöra att gälla, till följd varav även överskriften till samma paragraf
skall utgå.
19 KAP.
10 §.
Bestämmande av---framställt yrkande.
21 KAP.
1 §•
Första domstol---varje domsaga.
Där till---- jorden ligger.
Angående domstol---är tillämpligt.
Att i vissa fall jorddelningsmål skola handläggas av annan myndighet
än domstol, följer av vad i denna lag stadgas.
23 §.
Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag
avses, i andra fall, än nu är sagt, må talan föras genom besvär, som, ställda
till ägodelningsrätten, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio
dagar från den dag, då den förrättning, under vilken beslutet meddelats
eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.
Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.
43 §.
Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena
i tredje stycket av denna paragraf annat föranleda, handlingarna till
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 177.
ägodelningsdomaren; bifoge ock eget yttrande ävensom det utlåtande, han
må hava inhämtat från annan myndighet, och den förklaring över gjorda
anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga
om yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.
Sedan handlingarna —• --tredje stycket sägs.
Avser förrättningen gränsbestämning eller avstyckning, som icke beror
av sammanläggning, har överlantmätaren att företaga förrättningen till
provning, därvid, såvitt angår avstyckning, vad i 42 § fjärde stycket sägs
skall äga motsvarande tillämpning. Förekommer ej anledning till annat än
att förrättningen är lagligen beskaffad och har, i förekommande fall, lantbruksnämnden,
byggnadsnämnden eller länsarkitekten ej framställt erinrar»
mot densamma, meddele överlantmätaren fastställelse därå. Har avstyckningsförrättning,
på sätt i 22 § andra stycket sägs, blivit medelst påskrift å
protokollet godkänd, utgöre den omständigheten, att den för talan mot förrättningen
stadgade tid icke gått till ända, ej hinder för prövningens företagande.
Äger över lantmätaren enligt vad ovan i detta stycke sagts icke
meddela fastställelse å förrättningen, hänskjute han frågan därom till ägodelningsrätten,
skolande för sådant fall de i första stycket meddelade föreskrifterna
äga tillämpning.
44 §.
Då laga kraft ägande beslut om fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren
eller, där beslutet meddelats av överlantmätaren, denne bevis
om fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är om
annan förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet
med av Konungen meddelade föreskrifter.
45 §.
Ägodelningsdomaren åligger — — — handlagda mål.
Där överlantmätaren jämlikt 43 § tredje stycket handlagt jorddelningsmål,
skall vad i första stycket sägs om ägodelningsdomaren äga motsvarande
tillämpning beträffande överlantmätaren.
51 §.
1 mom. över beslut---moment sägs.
Har, efter---emot gått.
Beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats i annan
ordning än i 43 § tredje stycket sägs, må överklagas av överlantmätaren
och lantbruksnämnden sa ock, då förrättningen ägt rum inom ort, där
skyldighet föreligger att söka byggnadslov, av byggnadsnämnden samt, då
förrättningen utgör avstyckning inom samhälle eller område, som i 19 kap.
5 § andra stycket sägs, av länsarkitekten.
2 mom. Enahanda klagorätt som enligt 1 mom. tillkommer överlantmätare,
lantbruksnämnd, byggnadsnämnd och länsarkitekt gälle i fråga om
beslut, varigenom tillstånd till jorddelning meddelats efter underställning.
Kungl. May.ts proposition nr 177.
97
Denna lag skall träda i kraft den ; dock skola stadgan
dena
i första, tredje och fjärde styckena i 21 kap. 66 § fortfarande äga tilllämpning
på avstyckningsförrättning, som avslutats före nämnda dag.
Har Konungens befallningshavande jämlikt äldre lag fastställt avstyckning
under villkor att förordnande gives om sammanläggning och meddelas
ej sådant förordnande på ansökan som gjorts senast två år efter denna
lags ikraftträdande, eller, vid tillämpning av övergångsbestämmelsen här
ovan, inom samma tid efter dagen för fastställelsen, vare fastställelsen utan
verkan och avstyckningen att anse som undanröjd.
7 Dihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 177.
98
Kungi. Maj:ts proposition nr 177.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars
1950.
Närvarande:
justitieråden Geuer,
Lech,
regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.
Enligt lagrådet den 21 februari 1950 tillhandakonnnet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 10 februari 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;
2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt
5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av borgmästaren Äke von Schultz.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet.
2 1 KAP.
51 §.
Regeringsrådet Quensel:
Såvitt angår den första egentliga instansen — ägodelningsrätten respektive
ägodelningsdomaren — ankommer det enligt förslaget å bl. a. länsstyrelsen
att bevaka planintressena. Men när det gäller rätt att överklaga ägo
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
99
delningsrättens eller hovrättens beslut, har däremot enligt förevarande paragraf
länsarkitekten insatts i länsstyrelsens ställe. Auledningen härtill
lärer vara att det ej ansetts lämpligt att länsstyrelsen själv skulle komma
att intaga ställning som klagande och utföra partstalan i målet.
Emellertid synes än mindre lämpligt att, när länsstyrelsen företräder ifrågavarande
intresse i första instans, en styrelsen underordnad tjänsteman
skulle självständigt representera samma intresse i högre rätt. Icke endast
formellt skulle en dylik anordning vara oegentlig. Det kunde inträffa att
beslut om jorddelning, mot vilken länsstyrelsen intet hade att erinra, bleve
av länsarkitekten överklagat. Att förslaget icke åsyftar att ge den sistnämnde
en dylik av länsstyrelsen oberoende ställning i förevarande hänseende
torde framgå av att han icke äger överklaga ägodelningsdomarens beslut,
oaktat skyldighet att hänskjuta frågan till ägodelningsrätten icke inträder,
blott för att länsarkitekten motsatt sig jorddelningen. Å andra sidan torde
länsarkitekten, om lagstiftaren förbehållslöst ger honom klagorätt, ha såväl
rätt som plikt att efter sin egen uppfattning bedöma frågan, huruvida
domstolens beslut bör överklagas. Han lärer icke kunna underlåta att begagna
sin klagorätt endast därför att länsstyrelsen tillstyrkt eller icke avstyrkt
jorddelningen. Att det skulle vara uteslutet att meningsskiljaktighet
i frågan uppkomme mellan länsstyrelsen och länsarkitekten lärer väl
icke någon vilja söka göra gällande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts torde förslaget böra ändras därhän
att länsarkitektens föreslagna talerätt i stället tillerkännes länsstyrelsen,
låt vara att denna kunde få uppdraga åt länsarkitekten att utföra talan.
Åtminstone torde den sistnämndes talerätt böra göras beroende av att han
inhämtat länsstyrelsens tillstånd att överklaga vederbörande domstolsbeslut.
Justitierådet Beckman:
Vad regeringsrådet Quensel anfört utgör enligt min mening icke hinder
mot att nu genomföra en provisorisk reform på sätt förslaget innebär. Jag
utgår därvid ifrån att de anförda synpunkterna bliva beaktade vid en definitiv
revision av jorddelningslagstiftningen.
58 §.
Regeringsrådet Quensel:
Jorddelningsmål äro visserligen av blandad judiciell och administrativ
natur, och prövningsmyndigheten har ex officio att iakttaga det allmännas
intressen. Men dessa förhållanden bli mindre framträdande, när det gäller
procederet i överrätterna, särskilt sedan talerätt mot första instansens beslut
tillerkänts vissa myndigheter, som sålunda kunna intaga ställning som
part (eller representant för part) i överrättsprocessen. Med uppdrag att däri
pa dylikt sätt bevaka allmänna gentemot enskilda intressen låter icke väl
förena sig att tjänstgöra som biträde åt överrätten i jorddelningsmålen. Alldeles
uteslutet lärer vara att en sådan kombination skulle kunna få före
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
komma i ett och samma mål, och föga lämpligt är att viss tjänsteman skulle
tungera än såsom part än såsom rättens biträde i jorddelningsmålen. En
annan sak är att rätten må inkalla honom för att höras i målen, ändå att
han däri ej för talan.
Vad nu anmärkts iåkttogs visserligen icke, då man genom 1947 års lagändring
gav öveflaritmfttaren talerätt mot fastställelse- och tillståndsbeSlut.
Men detta förhållande synes icke böra föranleda att nu även länsarkitekten
skulle erhålla en dylik dubbelställning av part och rättens biträde.
Tvärtom torde gällande lag, vad överlarttmätaren beträffar, böra i detta
sammanhang ändras i förevarande hänseende.
Justitierådet Beckman:
Beträffande denna paragraf framföres av mig enahanda erinran som beträffande
Öl §.
Förslaget till lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen
den 19 september 1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Lagrådet:
Av enahanda skäl, som föranlett stadgandet i andra stycket av övergångsbestämmelserna
i förslaget till lag angående ändring i lagen om delning av
jord å landet, torde ett stadgande av motsvarande innehåll böra fogas till
den i nu förevarande lagförslag sist upptagna bestämmelsen.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96)
med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad.
Lagrådet:
Törsta stycket i 1948 års lag, vilket i detta förslag upptages i transumt,
skulle erhålla ändrad lydelse enligt ett annat till lagrådet remitterat förslag,
avseende ändrade bestämmelser angående gränsdragningen mellan
områden med olika fastighetsregistreringssystem. Det synes i tydlighetens
intresse vara erforderligt att antingen samarbeta de båda lagförslagen eller
ock jämväl formellt begränsa det nu förevarande till att avse endast andra
stycket i 1948 års lag.
Övriga lagförslag.
Lagrådet:
Förslagen lämnas utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 177.
101
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg,, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, lagrådets den 6 mars 1950 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 10 februari 1950 remitterade förslagen till
1) lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord på landet;
2) lag om tillägg till övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september
1947 (nr 700) angående ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet;
3) lag angående ändrad lydelse av 15 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet;
4) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad; samt
5) lag angående ändring i lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda
bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.
Den av lagrådet föreslagna ändringen i förslaget till lag om tillägg till
övergångsbestämmelserna till lagen den 19 september 1947 angående ändring
i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har vidtagits.
Lagens rubrik har därjämte jämkats. Vidare har med anledning av vad
lagrådet anfört förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 februari
1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden
av stad begränsats till att avse endast andra stycket i 1948 års lag. Slutligen
ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i de remitterade lagförslagen.
Föredraganden hemställer, att de sålunda jämkade lagförslagen måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
102
Kungi. Maj.ts proposition nr 177.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Nordvall.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
492617