Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

1

tfr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående teckning av
aktier i den statliga affärsbanken, m. mgiven Stockholms
slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen behandlas vissa frågor rörande den statliga affärsbankens
organisation m. m. Bl. a. föreslås, att fjolårets principbeslut om inrättandet
av banken inte skall fullföljas i den del det avsåg överförande av riksbankens
avdelningskontor till affärsbanken.

För aktieteckning i affärsbanken äskas ett investeringsanslag på 30 miljoner
kronor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 157.

2

Kungl. Maj.-ts proposition nr 157.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Yougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets samtliga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld.

I proposition (nr 151) till 1949 års riksdag framlade Kungl. Maj :t -— i
anledning av ett av 1945 års bankkommitté därom den 4 mars 1949 avgivet
betänkande (SOU 1949: 13) — förslag angående inrättande av en statlig
affärsbank. I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll föredragande
departementschefen bland annat, att han i likhet med kommittémajoriteten
ansåge vägande skäl tala för att staten dreve affärsbanksrörelse. Vidare borde
enligt departementschefens mening Jordbrukarbanken utgöra stomme i
en blivande statlig affärsbank. Om det skulle vara möjligt för den statliga
affärsbanken att med sin affärsbanksmässiga verksamhet omspänna hela
landet samt att fullgöra de övriga — särskilt de fondförvaltande — uppgifter,
som kommittén praktiskt taget enhälligt önskade anförtro den statliga
banken, bleve det emellertid nödvändigt att utrusta densamma med en
mera utbredd kontor sorganisation än Jordbrukarbanken hade. Med hänsyn
till att man i nuvarande läge borde undvika material- och kostnadskrävande
nyetableringar syntes det lämpligt att utnyttja de betydande organisatoriska
resurser, som riksbankens avdelningskontor representerade. Det förutsattes
därvid, att detta kunde bliva möjligt utan att riksbankens centralbanksmässiga
verksamhet därigenom försvårades. Enligt departementschefens
uppfattning kunde riksbankens behov av kontaktorgan för sina marknadsreglerande
ingripanden väl tillgodoses genom samarbete mellan riksbanken
och den statliga affärsbanken. Av dessa skäl anslöt sig departementschefen
till förslaget om att en statlig affärsbank borde inrättas, bestående av Jordbrukarbanken,
vissa andra kontor, erhållna i samband med avvecklingen av
Göteborgs handelsbanks verksamhet, samt — eventuellt med vissa undantag
— riksbankens avdelningskontor.

I fråga om principerna för bankens rörelse erinrade departementschefen,
att delade meningar rått inom kommittén. Problemet syntes böra beaktas
vid de fortsatta utredningarna, men det syntes i huvudsak icke vara möjligt

3

Kungi. Maj.ts proposition nr 157.

att annorledes än på grundval av erfarenheterna från bankens rörelse taga
ställning till spörsmålet. Departementschefen ansåg emellertid, att statliga
myndigheter och sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes
av staten, borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt
detta icke medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem.

Angående den statliga bankens fondförvaltande uppgifter uttalade departementschefen,
att han principiellt delade bankkommitténs mening att åt
den statliga banken efter hand borde anförtros olika uppgifter i den statliga
kreditgivningen. Denna fråga borde ytterligare utredas. Vad riksbankens
avbetalningslånefond angick förelåge skäl såväl för avveckling av fonden
som för ett fullföljande av långivningen ur densamma. Huru denna fråga
borde lösas finge jämväl ytterligare övervägas. Departementschefen var ense
med bankkommittén om att bankens fondförvaltande uppgifter borde betraktas
såsom banken givna förvaltningsuppdrag, för vilkas utförande ersättning
av statsmedel skulle utgå. Sådan ersättning borde motsvara bankens
verkliga, icke täckta kostnader för ändamålet, häri inräknade på göromalen
belöpande andelar i bankens fasta kostnader. Vad angick övriga
frågor uttalade departementschefen, att de utredningar, som berörde överförandet
till den statliga banken av den del av riksbankens rörelse, som ej
vore av centralbankskaraktär och därmed sammanhängande problem —
bl. a. det förutnämnda samarbetet mellan riksbanksledningen och den statliga
banken samt den närmare organisationen av sistnämnda banks ledning

syntes böra verkställas gemensamt av de båda bankerna. Departementschefen
förutsatte härvid, att förhandlingar skulle komma att äga rum med
de berörda personalorganisationerna. I samband med Jordbrukarbankens
omvandling borde jämväl övervägas en ändring av bankens namn.

Statsutskottet uttalade (uti. nr 154) att frågan om inrättandet av en
statlig affärsbank nu borde lösas, och ansåg, att vid organisationen av en
sådan affärsbank riksbankens avdelningskontor — eventuellt med vissa
undantag — borde övertagas. Utskottet framhöll, att det icke vore berett
att taga ställning till frågan om de principer, enligt vilka den nya banken
skulle drivas. I likhet med departementschefen ansåg utskottet, att denna
fråga skulle göras till föremål för fortsatt övervägande.

Utskottet erinrade om, att frågan om den närmare organisationen av den
statliga affärsbanken och dess ledning in. m. borde ytterligare utredas, varvid
också skulle behandlas de personalfrågor, vilka sammanhängde med
överförandet av den del av riksbankens verksamhet, som ej vore av centralbanksnatur,
till den statliga affärsbanken. Enligt utskottets mening vore
det önskvärt, alt den kreditgivning till allmänheten, som staten uppehölle,
i möjligaste mån samordnades, liksom det vore önskvärt, att den eller de
myndigheter, som skulle förvalta krediterna, vore företrädda på så många
platser i landet, att kontakt med den lånesökande allmänheten kunde tillfredsställande
uppehållas. Även utskottet uttalade, att frågan i vilken utsträckning
denna fondförvaltning kunde anförtros åt den statliga affärsbanken
borde ägnas stor uppmärksamhet vid det fortsatta utredningsarbetet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet i sitt utlåtande föreslagit
(skr. nr 265).

I skrivelse den 20 maj 1949 hemställde Kungl. Maj :t till fullmäktige i
riksbanken att i samråd med Jordbrukarbanken låta verkställa den i förenämnda
statsrådsprotokoll och utskottsutlåtande förutsatta utredningen angående
överförandet till den statliga affärsbanken av den del av riksbankens
rörelse, som ej vore av centralbankskaraktär, och därmed sammanhängande
problem.

Med anledning därav tillsatte fullmäktige och Jordbrukarbankens styrelse
för ifrågavarande utredning gemensamt en kommitté — i det följande benämnd
affärsbankskommittén — bestående av två representanter för riksbanken,
nämligen riksbankschefen Klas Böök och bankdirektören Hjalmar
Ekengren med vice riksbankschefen Harald Magnusson och bankdirektören
Gunnar Månsson såsom ersättare samt två representanter för Jordbrukarbanken,
nämligen ordföranden i denna banks styrelse, advokaten Alf Lindahl
och bankens verkställande direktör Curt Lindahl med bankdirektören
Robert Sundvik som suppleant. Jämlikt bemyndigande utsågo därefter riksbankens
och Jordbrukarbankens representanter generaltulldirektören Vidar
Fahlander att vara opartisk ordförande i kommittén.

Sedan denna kommitté slutfört sitt arbete i vad det avser de organisatoriska
frågor, vilka fallit inom kommitténs uppdrag, har kommittén till fullmäktige
med skrivelse den 20 januari 1950 avlämnat »Utredning angående
överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank
in. in.» (SOU 1950:6). Med skrivelse den 16 februari 1950 ha fullmäktige
överlämnat kommitténs skrivelse och utredning.

Affärsbankskommittén har i sin skrivelse erinrat om att kommittén vid
fullföljandet av sitt uppdrag haft att utgå från det principbeslut som meddelats
av 1949 års riksdag. Utgångspunkten hade sålunda varit given, nämligen
att en statlig affärsbank skulle inrättas efter de riktlinjer, vilka uppdragits
vid riksdagens behandling av frågan. Vid sitt arbete hade kommittén funnit
att de med principbeslutet åsyftade fördelar, vilka åberopats av 1945 ars
bankkommitté, icke kunde uppnås utan att i flera avseenden uppstode olägenheter
och svårigheter av såväl mera allmän som praktisk natur, vilka affärsbankskommittén
icke varit i stånd att i önskvärd grad undanröja. Därest
man av den statliga affärsbanken ville kräva, att den, efter att ha övertagit i
varje fall flertalet av riksbankens avdelningskontor och en del av riksbankens
rörelse, skulle vid behov kunna fullgöra vissa av de kreditmarknadsreglerande
uppgifter, som hittills åvilat riksbanken — något som det inom
kommittén rått delade meningar om — uppstode vanskligheter att förena ett
dylikt krav med önskemålet om en rörelse uteslutande inriktad efter affärsmässiga
linjer. Vissa delar av riksbankens rörelse, vilka som en konsekvens
av principbeslutet borde av tekniska skäl överföras till den statliga affärsbanken,
kunde icke utan vidare på ett naturligt sätt inordnas i en ren affärsbanksrörelse.
Olägenheter uppstode i vissa hänseenden på grund av att riks -

Kungi. Maj:ts proposition nr 157.

5

banken icke vidare kunde handhava sedeldistributionen och medverka vid
myntdistributionen. Man syntes icke heller helt kunna undvika svårigheter
vid förenandet inom en och samma institution av affärsbanksrörelse med förvaltning
av ett stort antal lån från statliga lånefonder, i många fall med socialt
syfte. Vidare mötte på personalområdet åtskilliga problem av svårbemästrad
art och man finge räkna med en relativt lång övergångstid, innan
dessa problem kunde bliva slutligt avvecklade på ett sådant sätt, att irritationsmoment
och hinder för en rationell personalorganisation inom den statliga
affärsbanken eliminerades.

Fullmäktige ha för sin del anfört, att de med hänsyn till nyssnämnda svårigheter
funnit det tveksamt, huruvida fjolårets principbeslut nu borde fullföljas
i vad det avsåge överlämnandet till den statliga affärsbanken av den
del av riksbankens rörelse som ej vore av centralbanksmässig karaktär.
Skulle Kungl. Maj :t och riksdagen, trots dessa betänkligheter, finna att 1949
års principbeslut till alla delar borde vidhållas, biträdde fullmäktige affärsbankskonnnitténs
mening att samtliga riksbankens avdelningskontor borde
övergå till den nya banken.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att man inom fullmäktige befarat, att
riksbankens möjligheter att i konjunktur ut jämnande syfte påverka kreditmarknaden
genom en aktiv konjunkturpolitik skulle minskas, om en del av
riksbankens rörelse samt avdelningskontoren skulle överföras till den statliga
affärsbanken. Dessa farhågor, om vilkas berättigande delade meningar
framkommit, kunde emellertid skingras under vissa förutsättningar. Sålunda
funne fullmäktige det angeläget att den nya banken utrustades med sådana
resurser, att den finge möjlighet att fullfölja anspråken på densamma som
medverkande i en aktiv konjunkturpolitik. Fullmäktige föresloge därför, att
av riksdagen utverkades bemyndigande för Kungl. Maj :t att, i ett läge, då det
ur samhällssynpunkt krävdes av den statliga affärsbanken, att den i konjunkturutjämnande
och kreditreglerande syfte utövade en mera vidsträckt
kreditgivning än vad bankens normala resurser kunde möjliggöra, och efter
hörande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, besluta
att staten till den statliga affärsbankens förfogande ställde en garantifond
på högst 100 miljoner kronor, bestående av svenska statens obligationer.
För att systemet med garantifond skulle bli effektivt borde emellertid enligt
fullmäktige riksbanken erhålla befogenhet att, i den mån så befunnes lämpligt,
insätta medel i den statliga affärsbanken. De krediter, som skulle möjliggöras
av bemyndigandet, borde fylla rimliga anspråk på bankmässig säkerhet.

Enligt fullmäktiges mening vore det vidare, för att statsmakterna ytterligare
måtte kunna gardera sig mot den risk, som kunde följa av att riksbankens
möjligheter att påverka kreditmarknaden minskades, nödvändigt att
riksbanken erhölle clt inflytande på statsbankens ledning och därjämte lämpligt,
att riksbanken deltoge i den föreslagna ökningen av aktiekapitalet.

Med stöd av vad i skrivelsen anförts ha fullmäktige föreslagit att fullmäktige
finge utse hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse, att förslaget

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

om att en garantifond under vissa förhållanden måtte ställas till affärsbankens
förfogande genomfördes samt att riksbanken medgåves rätt att insätta
medel i affärsbanken.

Inom fullmäktige har en minoritet (herrar Böök, Gränebo och Bergvall)
bestämt förordat, att jämkning i det av 1949 års riksdag fattade principbeslutet
vidtoges av sådan innebörd att riksbanken i huvudsak bibehölle sin nuvarande
rörelse och sitt nuvarande kontorsnät. I anslutning till den tveksamhet
huruvida fjolårets principbeslut nu i vissa avseenden borde fullföljas,
varåt fullmäktiges majoritet givit uttryck, ville minoriteten särskilt framhålla,
att ett överförande till den statliga affärsbanken av huvuddelen av den
fondförvaltning, som för närvarande utövades av riksbanken, syntes komma
att innebära en avsevärd belastning för affärsbanken vid fullföljandet av
dess verksamhet. Man kunde enligt minoriteten icke heller bortse från att
vissa principiella betänkligheter kunde resas mot att beslutanderätten i fråga
om beviljande av bosättningslån samt efterskänkande och avskrivning av sådana
lån och egnahemslån överflyttades till ett statligt bolag. Därest frågan
löstes så att riksbanken i huvudsak bibehölle sin nuvarande rörelse och sitt
nuvarande kontorsnät, borde arbetet på rationaliseringen av riksbankens
organisation intensifieras samt en översyn av kontorsnätet äga rum, som
kunde leda till förändringar beträffande antal och placeringar. Samtidigt borde
undersökas, huruvida icke ytterligare uppgifter, som sammanhängde med
förvaltningen av statliga lånefonder och kamerala göromål, åvilande eller
planerade att påläggas staten och dess organ, kunde överflyttas till riksbanken.
Härigenom skulle den centralisering av den statliga fondförvaltningen,
som framställts som ett önskemål, efter hand kunna vinnas. Om denna fondförvaltning
handhades av riksbanken, vars nuvarande organisation och kontorsnät
borde vara i stort sett väl ägnade att på ett ur såväl statens som låntagarnas
synpunkt tillfredsställande sätt omhänderha ifrågavarande uppgifter,
syntes bättre förutsättningar föreligga för att de speciella syften bleve
tillgodosedda, för vilka statliga utlåningsfonder inrättats, än om förvaltningen
förlädes till ett statligt bankbolag, vars rörelse måste bedrivas med den
ekonomiska lönsamheten såsom ett av de huvudsakliga intressena.

I detta sammanhang har minoriteten framhållit, att den utredning, som
verkställts genom affärsbankskommitténs försorg, icke givit belägg för att
någon mera avsevärd kostnadsbesparing skulle vara att påräkna under en
följd av år, om riksbankens avdelningskontor och en del av riksbankens rörelse
överfördes till den statliga affärsbanken. Särskilt om ytterligare uppgifter
av fondförvaltande eller besläktad art anförtroddes riksbanken, torde
enligt minoritetens mening genom en dylik överföring någon besparing ej
kunna vinnas ens på längre sikt, eftersom den icke utnyttjade kapacitet som
f. n. möjligen kunde föreligga hos vissa av de högsta tjänstemännen vid riksbankens
avdelningskontor, härigenom skulle absorberas.

En lösning efter antydda linjer skulle enligt minoritetens mening avlägsna
huvuddelen av de svårigheter som affärsbankskommittén framhållit. Av sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

7

skild betydelse vore, att den fundamentala frågan om ett tillgodoseende
inom ramen för en statlig affärsbank av önskemål om en affärsmässig rörelse
och krav på resurser och förmåga att fullgöra vissa kreditpolitiska
uppgifter —- en fråga som inom kommittén givit upphov till delade meningar
— skulle träda i bakgrunden, därest riksbanken bibehölle sin nuvarande
organisation och därigenom sina möjligheter att i penningpolitiskt syfte direkt
ingripa på penning- och kapitalmarknaden. Även de av kommittén påtalade
problemen beträffande sedel- och myntdistributionen samt på personalområdet
skulle bortfalla.

Den ifrågasatta modifikationen av 1949 års riksdags principbeslut, borde
enligt minoriteten väl kunna paras med en utbyggnad och förstärkning av
den nya banken och vara ägnad att förbättra denna banks möjligheter att
på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter som statlig affärsbank.
Detta borde icke utesluta, att erforderligt samarbete komme till stånd mellan
riksbanken och den nya banken i syfte att på bästa möjliga sätt tillgodose
allmänna intressen på kreditpolitikens område eller att riksbanken,
om så befunnes lämpligt, överförde vissa delar av sin nuvarande rörelse, i
den män de vore av rent affärsbanksmässig karaktär, till den statliga affärsbanken.

Inom fullmäktige ha därjämte särskilda yttranden avgivits av herr Böök,
respektive herrar Gränebo och Bergvall.

Herr Böök, som förklarat att han anslutit sig till vad fullmäktiges majoritet
anfört beträffande garantifonden och sammansättningen av bankens
styrelse, har närmare utvecklat sin ståndpunkt i vad avser majoritetens uttalande
att riksbanken borde erhålla ett inflytande på statsbankens ledning
och att riksbanken lämpligen borde deltaga i den föreslagna ökningen av
Jordbrukarbankens aktiekapital.

Böök har framhållit, bland annat, att därest riksbanken skulle bibehålla
sin hittillsvarande roll såsom organ för penningpolitiken, det syntes erforderligt,
att ett överlämnande till en annan institution av en del av riksbankens
möjligheter att påverka kreditmarknaden kombinerades med åtgärder,
varigenom riksbanken erhölle erforderligt inflytande i denna institutions
ledning. Eljest skulle ett dylikt överlämnande innebära att riksbanken
berövades en del av de penningpolitiska instrument, som den sedan
lång tid haft till sitt förfogande, utan att någon motsvarande minskning av
riksbankens hittills förutsatta skyldigheter i de penningpolitiska sammanhangen
övervägdes. Det skulle jämväl medföra en förskjutning i den hävdvunna
fördelningen mellan regering och riksdag av inflytandet på penningpolitiken.

Om det av riksdagen fattade principbeslutet ansåges böra i sin helhet genomföras,
funne sig Böök sålunda icke kunna tillstyrka, att detta skedde
efter de av affärsbankskonnnittén förordade riktlinjerna annat än under
förutsättning att riksbanken bereddes möjlighet att teckna halva aktieka -

8

Kungl■ Maj.ts proposition nr 157.

pitalet i den nya banken och att riksbanksfullmäktige finge oinskränkt rätt
att tillsätta hälften av ledamöterna i den nya bankens styrelse.

Böök har slutligen framhållit, bland annat, att möjligheterna för en annan,
delvis nyskapad institution att i sin övriga verksamhet utan menliga
konsekvenser infoga och på ett ur allmänna synpunkter tillfredsställande
sätl handhava den del av riksbankens uppgifter och rörelse, som skulle
överföras och som av ålder bedrivits av riksbanken, vore helt oprövade och
hade inom såväl affärsbankskommittén som fullmäktige bedömts såsom
osäkra. Dessa omständigheter syntes Böök utgöra ytterligare ett argument
för att vidtaga den modifikation av principbeslutet, som han tillsammans
med två av fullmäktiges övriga ledamöter ifrågasatt.

Herrar Gränebo och Bergvall ha i särskilt yttrande uttalat att, för den
händelse den av dem tillsammans med herr Böök företrädda uppfattningen
om bibehållande i huvudsak av riksbankens avdelningskontor ej skulle vinna
gehör utan principbeslutet i sin helhet ansåges böra fullföljas, de ville anmäla
en från fullmäktiges majoritet i väsentligen två avseenden avvikande
uppfattning.

Sålunda ha dessa ledamöter anfört, att om principbeslutet av år 1949
fullföljdes, frågan om huruvida den nya affärsbanken skulle anförtros
några speciella konjunkturpolitiska uppgifter borde göras till föremål för
en helt annan och grundligare utredning än den som hittills ägnats åt frågan.
De förklarade sig visserligen helt dela den ståndpunkt, som varit vägledande
för affärsbankskommitténs majoritet, nämligen övertygelsen om
behovet av en aktiv konjunkturpolitik, men de kunde icke finna att förslaget
om en speciell garantifond på högst 100 miljoner kronor vore tillrådligt.
Affärsbanken syntes icke utan förfång för sin rörelse kunna anförtros
en uppgift av denna art. I varje fall skulle den nya affärsbanken,
om denna uppgift anförtroddes banken, under vässa perioder komma att
bedriva en rörelse, som väsentligen skilde den från övriga affärsbanker,
medan åtminstone hittills förutsättningen för den statliga affärsbanken varit,
att den skulle bedriva sin rörelse i konkurrens med privatbankerna på
i huvudsak samma villkor som dessa.

De ha vidare ansett det framlagda förslaget om att riksbanken skulle erhålla
ett inflytande på den statliga bankens ledning därigenom att fullmäktige
skulle få tillsätta halva styrelsen i den nya affärsbanken och att
riksbanken eventuellt deltoge i den föreslagna ökningen av aktiekapitalet
icke vara ur principiell synpunkt tillrådligt. Det vore angeläget att riksbanken,
som i sin egenskap av centralbank hade en serie funktioner gentemot
de enskilda affärsbankerna, icke i förhållande till den statliga affärsbanken
finge en ställning, som i onödan gåve stöd och näring åt uppfattningen,
att centralbanken måhända favoriserade den statliga affärsbanken
på de övrigas bekostnad eller eljest i fråga om dennas rörelse toge särskilda
hänsyn, vilket skulle kunna försvåra ett förtroendefullt samarbete med affärsbankerna.
Den nya affärsbankens styrelse borde därför tillsättas antingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

helt av Kungi. Maj :t eller ock, om detta skulle anses önskvärt med hänsyn
till att affärsbanken övertoge en del funktioner, som nu tillhörde riksbanken,
till hälften av Kungl. Maj :t och till andra hälften av riksdagen
genom särskilda elektorer.

Vice riksbankschefen Magnusson, som till protokollet antecknat visst uttalande,
har ansett att de olägenheter och svårigheter, som vore förenade
med ett fullföljande av principbeslutet vore så betydande, att fullmäktige
vid sitt ställningstagande till hela frågan ej kunde underlåta att taga hänsyn
till dem. Enligt Magnussons mening vore det icke någon god lösning varken
för riksbanken eller för den blivande statliga affärsbanken, som kommittén
föreslagit. Denna lösning innebure nämligen, att riksbanken för att
kunna sköta sina uppgifter, t. ex. i vad avsåge sedel- och myntdistributionen
och reglerandet av kreditmarknaden, blevo beroende av det samarbete som
kunde ernås med den statliga banken, medan å andra sidan denna, som
skulle driva affärsmässig rörelse, bleve betungad med dels vissa uppgifter
för riksbankens räkning, dels också med förvaltningen av lån från statliga
fonder. Den föreslagna omorganisationen resulterade följaktligen i att
riksbankens effektivitet såsom centralbank förminskades samtidigt som
den statliga affärsbanken på grund av de speciella uppgifter, som ålades
den, ej bleve någon effektivt arbetande affärsdrivande bank.

Suppleanterna herrar Alf Johansson, Patrik Svensson, Persson och Ahlkvist
ha anmält att de instämde i vad som anförts i fullmäktiges skrivelse.

Herr Waldemar Svensson har biträtt den uppfattning som företrätts
av herrar Gränebo och Bergvall.

Herr Sundén har i avgivet yttrande på anförda skäl anslutit sig till tanken
att en sådan lösning av förevarande problem borde eftersträvas, vilken
innebure att riksbanken i huvudsak bibehölle sitt nuvarande kontorsnät
och sina möjligheter att bedriva direkt utlåning till allmänheten i sådana
former och i den utsträckning som svarade mot denna utlånings ekonomisk-politiska
syftning. Riksbankens samlade resurser skulle kunna ge
denna bank större möjligheter till effektiva insatser på detta område än som
kunde tänkas stå någon annan institution till buds.

Herr Hedlund hade låtit anmäla att han vore av samma mening som herrar
Gränebo och Bergvall.

Över fullmäktiges skrivelse samt affärsbankskommitténs betänkande ha,
efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontorct, statskontoret,
bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket och svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att de av affärsbankskommittén
antydda svårigheter, som vore förbundna med ett fullföljande av 1949
års principbeslut, visserligen i stor utsträckning skulle bortfalla om en klar
och otvetydig skiljelinje uppdroges mellan riksbanken och den statliga affärsbanken,
vilket fullmäktige ansåge nödvändigt, och affärsbanken icke gjordes

10

KungI. Maj:ts proposition nr 157.

till ett instrument för en konjunkturbetonad kreditpolitik. Trots detta ha
fullmäktige emellertid förklarat sig dela den tveksamhet, åt vilken flertalet
inom bankofullmäktige givit uttryck, beträffande frågan om och i vilken utsträckning
riksbankens uppgifter av icke centralbanksmässig karaktär borde
överföras på den nya banken. Denna fråga liksom spörsmålet om införlivande
med den nya banken av riksbankens avdelningskontor borde enligt fullmäktige
göras till föremål för ytterligare överväganden och förhandlingar
mellan riksbanken och affärsbanken.

Fullmäktige förordade därför, att riksbanken — oaktat detta i viss mån
skulle innebära en jämkning av principbeslutet — tills vidare bibehölle i
huvudsak nuvarande organisation och arbetsuppgifter och att affärsbanken
icke anförtroddes speciella uppgifter i samband med en av staten bedriven
konj unkturmässig kreditpolitik.

Förslaget om att affärsbanken skulle utrustas med en särskild garantifond
i konjunkturpolitiskt syfte avstyrlces av fullmäktige. De ha framhållit,
att riksbanken borde, i den mån i ett krisläge särskilda åtgärder i sådant
avseende funnes påkallade, erhålla härför erforderliga fullmakter.

Beträffande frågan huruvida riksbanken borde erhålla ett inflytande på
affärsbankens ledning och få deltaga i teckningen av aktier i affärsbanken
ha fullmäktige anfört, att de icke ansåge en sådan anordning lämplig, då den
nya banken borde erhålla en fullt självständig ställning i förhållande till
riksbanken. Självfallet uteslöte denna uppfattning icke, att ett nära samarbete
ändock komme till stånd mellan riksbanken och den statliga affärsbanken.

Statskontoret har förutsatt, att fjolårets principbeslut grundats på ingående
överväganden rörande de fördelar och olägenheter, som vore förbundna
därmed, och har därför ansett sig sakna anledning att diskutera frågan om
en lämpligare lösning eventuellt vore att riksbanken i huvudsak bibehölle sin
nuvarande rörelse och sitt nuvarande kontorsnät.

Beträffande frågan om den allmänna inriktningen av affärsbankens rörelse
och därmed sammanhängande fondbehov har statskontoret uttalat, att
den statliga bankverksamheten borde bedrivas efter rent affärsmässiga grunder
och sålunda icke tjäna som instrument för någon mera aktiv konjunkturpolitik.
I enlighet härmed har ämbetsverket avstyrkt förslaget att utrusta
banken med en särskild garantifond å 100 miljoner kronor. En dylik garantifond
skulle under normala förhållanden icke ha någon praktisk uppgift att
fylla och vid kristillfällen erforderliga åtgärder finge, oavsett uppfattningen
om affärsbankens roll såsom faktor i en konjunkturpolitisk verksamhet,
bliva föremål för enhetliga bedömanden från statsmakternas sida och dispositioner
träffas i överensstämmelse med situationens krav.

Statskontoret har med utgångspunkt från angivna uppfattning ansett, att
den statliga affärsbankens ledning borde intaga samma ställning som ledningen
för övriga statsägda aktiebolag. Sålunda borde styrelsens ledamöter
och suppleanter i första hand förordnas av Kungl. Maj:t. Skulle emellertid
riksdagen anse med sina intressen förenligt att öva omedelbart inflytande på

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

11

ledningen genom utseende av visst antal ledamöter i styrelsen, syntes detta
lämpligen böra ske genom särskilt utsedda delegerade. Förslaget att riksbanken
skulle äga tillsätta hälften av styrelsemedlemmarna i den nya banken
och teckna halva aktiekapitalet har avstyrkts av statskontoret.

Förslaget om överflyttning av förvaltningen av vissa statliga lånefonder
från riksbanken till den statliga affärsbanken har ävenledes avstyrkts. Ämbetsverket
funne det vara stridande mot vedertagna förvaltningsprinciper att
åt en i aktiebolagsform driven affärsbank överlåta bestämmanderätten i fråga
om beviljande av lån ur särskilda, för olika sociala ändamål med av riksdagen
beviljade kapitalmedel inrättade lånefonder samt om efterskänkande
och avskrivning av sådana lån. I avvaktan på en rationalisering och förenkling
av den statliga fondförvaltningen, som statskontoret ansett böra närmare
utredas, borde de nu av riksbanken förvaltade lånefonderna -— med undantag
av avbetalningslånefonden — kvarbliva hos riksbanken.

Riksräkenskapsverket har förordat att, för den händelse den statliga affärsbanken
funnes böra utrustas med resurser att utöva kreditreglerande
funktioner motsvarande dem, som riksbanken nu i sin affärsbanksrörelse
kunde utöva, frågan huruvida förevarande spörsmål borde lösas genom inrättande
av en garantifond eller genom tillskapandet av en statlig konjunkturlånefond
gjordes till föremål för fortsatt utredning.

De olägenheter och svårigheter, som vore förbundna med fjolårets principbeslut,
vore enligt ämbetsverkets mening så betydande, att det icke syntes
möjligt att bortse från dem vid det slutliga ställningstagandet i frågan.
Verket har särskilt understrukit möjligheterna att utnyttja riksbanken med
dess avdelningskontor för ytterligare uppgifter, som sammanhänga med förvaltningen
av statliga lånefonder och kamerala göromål, och härigenom
ernå en centralisering av den statliga fondförvaltningen. Riksräkenskapsverket
funne det icke lämpligt att avveckla den organisation för statlig långivning
och fondförvaltning, som funnes inom riksbanken med dess avdelningskontor,
innan slutlig ställning tagits till frågorna angående statskontorets
framtida arbetsuppgifter och organisationen av länsstyrelsernas kamerala
verksamhet.

Riksräkenskapsverket har behandlat vissa särskilda problem i fråga om
fondernas förvaltning som uppkomma, därest fjolårets principbeslut skulle
genomföras. Det kunde enligt ämbetsverkets mening icke komma i fråga att
till den statliga affärsbanken överlämna beslutanderätten i fråga om efterskänkande
och avskrivning av utlämnade lån. Vidare måste själva fondredovisningen
handhavas av en myndighet med konto i rikshuvudboken. Vid
bestämmandet av vilken myndighet som skulle dels äga fatta beslut om
efterskänkande och avskrivning, dels redovisa fonderna mot rikshuvudboken
syntes enligt ämbetsverkets mening endast riksbanken kunna komma
i fråga.

Ilank- och fondinspektionen har utförligt behandlat frågan huruvida den
statliga affärsbanken vid sidan av vanlig bankmässig utlåning även skall
bedriva kreditgivning i konjunkturpolitiskt syfte med åsidosättande i större

12

Kurigl. Maj:ts proposition nr 157.

eller mindre utsträckning av sedvanliga krav på bankmässig säkerhet. Inspektionen
har bestämt avstyrkt en utökning av den statliga affärsbankens
uppgifter i enlighet med bankofullmäktiges förslag. Inspektionen har härom
anfört följande.

Det synes obestridligt, att en kreditverksamhet i konjunkturpolitiskt syfte
utgör ett hjälpmedel i den allmänna ekonomiska politiken, och att den
därför bör direkt samordnas med andra jämförliga åtgärder, främst de penningpolitiska,
såsom diskontoförändringar och open-market-operations in. m.
Då genomförandet av den av statsmakterna fastställda penningpolitiken i
första hand åvilar riksbanken såsom rikets centralbank, bör naturligen ledningen
av eu kreditgivning i konjunkturpolitiskt syfte ligga i riksbankens
händer. Det är uppenbarligen i insikt härom, som majoriteten inom bankofullmäktige
föreslagit sådana anordningar i fråga om äganderätten till den
statliga affärsbanken och bankens styrelse, att riksbankens inflytande över
affärsbanken skulle säkerställas.

Om emellertid, på sätt bankofullmäktiges majoritet föreslagit, riksbanken
får ett bestämmande inflytande över den statliga affärsbanken, kommer
automatiskt ansvaret för fullgörandet av den statliga bankens övriga
uppgifter — av vilka den främsta är att fungera som regulativ i förhållande
till de övriga affärsbankerna — också att falla på riksbanken. Denna sammanföring
av sinsemellan helt olika arbetsuppgifter skulle enligt inspektionens
mening icke tillgodose vare sig riksbankens penningpolitiska syften
eller samhällets behov av ett regulativ till de privata affärsbankerna. Å ena
sidan skulle sålunda riksbanken icke kunna undgå att i sin penningpolitiska
verksamhet taga hänsyn till den rent kommersiella rörelsen inom den
statliga affärsbanken; då denna rörelse skulle kräva allt större hänsynstagande
ju mera volymen ökades och kundkretsen växte, kunde förhållandena
lätt utvecklas därhän, att riksbankens handlingsfrihet i avseende å
penningpolitiken begränsades. Då riksbanken vidare bleve ansvarig för en
verksamhet, som direkt konkurrerade med affärsbankerna, konnne riksbankens
i och för sig grannlaga uppgift att fungera som en bankernas bank
att ytterligare kompliceras. Riksbankens möjligheter att i gott samarbete
med affärsbankerna påverka kreditmarknaden bleve härigenom försvagad.
Det kan också befaras att riksbanksledningens tid och krafter i allt för hög
grad skulle dragas från bankens främsta uppgift, att fungera som penningpolitiskt
centralorgan.

å andra sidan skulle en utökning av den statliga affärsbankens verksamhet
till att omfatta även utlåning i konjunkturpolitiskt syfte allvarligt försämra
möjligheterna för banken att fylla sina regulativa funktioner. Förutsättningarna
för en rättvisande jämförelse mellan den statliga bankens och
de privata bankernas rörelse skulle sålunda helt undanryckas; det förtjänar
i detta sammanhang framhållas, att bankofullmäktiges majoritet icke krävt
ens, att den i konjunkturpolitiskt syfte bedrivna utlåningen skulle bokföringsmässigt
hållas skild från den vanliga bankrörelsen. Vidare kan befaras,
att allmänheten skulle visa en viss obenägenhet att anlita och göra
sig beroende av en bank, vars ledning kunde antagas vara i särskilt hög
grad influerad av konjunkturpolitiska synpunkter, och där kunderna följaktligen
kunde tänkas bli behandlade efter andra och i vissa lägen snävare
linjer än dem, som tillämpades inom de konkurrerande, privata affärsbankerna.
Slutligen får icke förglömmas, att gränsdragningen mellan den
konjunkturpolitiska kreditgivningen — vid vilken eftergifter i fråga om
kravet på säkerheter skulle kunna göras — och den rent bankmässiga kreditgivningen
— där sådana eftergifter icke få förekomma — skulle ställa

Kungi. Mcij:ts proposition nr 157.

13

stora krav på deras omdöme, som hade att pröva kreditärendena; det är
här fråga icke endast om högt kvalificerade tjänstemän vid bankens huvudkontor,
utan också om tjänstemän vid en mängd medelstora och mindre
kontor, där anspråken på ledningen självfallet icke kunna ställas likt högt
som vid huvudkontoret. Sammanförandet av den mer eller mindre subventionsbetonade
kreditgivningen i konjunkturpolitiskt syfte och den rent bankmässiga
utlåningen kunde därför befaras skapa en tendens till eftersättande
av de bankmässiga säkerhetskraven med ty åtföljande ökade förlustrisker
för den statliga affärsbanken.

Helt allmänt kan slutligen tilläggas, att en så väsentlig omläggning av den
statliga affärsbankens nuvarande arbetsprogram, som här föreslagits, kan
vara ägnad att allvarligt störa bankens lugna utveckling.

Inspektionen har uttalat att, därest Kungl. Maj:t i frågan huruvida den
statliga affärsbanken skall bedriva jämväl konjunkturpolitisk kreditgivning
skulle finna övervägande skäl tala för den av bankofullmäktiges majoritet
uttalade meningen, inspektionen ansåge sig böra ifrågasätta, om det kunde
vara lämpligt, att inspektionen fungerade som tillsynsmyndighet för den
statliga affärsbanken, eftersom ett sådant uppdrag i vissa situationer komme
att innebära en överprövning av de åtgärder, som i realiteten vidtagits
av riksbanken i dess penningpolitiska verksamhet.

Av inspektionens ståndpunkt i förevarande fråga följde att förslagen om
rätt för riksbanken att deltaga i aktieteckningen och att utse halva styrelsen
i den statliga affärsbanken samt om rätt för Kungl. Maj :t att i vissa
fall tillhandahålla banken garantifondsobligationer enligt inspektionens uppfattning
icke heller borde realiseras.

Beträffande förslaget att samtliga riksbankens avdelningskontor skulle
övergå till den statliga affärsbanken har inspektionen anfört, att bibehållandet
av ett antal av de större avdelningskontoren inom riksbankens organisation
i hög grad skulle minska de svårigheter och olägenheter, som affärsbankskommittén
förmenat vara oundvikliga vid en överföring till den
statliga affärsbanken av hela kontorsnätet. Vissa med riksbankens fondförvaltning
sammanhängande spörsmål syntes kunna vinna en principiellt
bättre lösning än som föreslagits i betänkandet, därest riksbanken icke
tvingades avstå från samtliga sina avdelningskontor. Inspektionen har vidare
framhållit, att det väl knappast kunde bestridas, att en lokal organisation
för riksbanken i någon män skulle främja en kreditgivning av riksbanken
i konjunkturpolitiskt syfte. Inspektionen har därför ansett, att en
uppdelning av riksbankens avdelningskontor borde ske.

Vid denna uppdelning syntes enligt inspektionen böra beaktas, att riksbankens
lokala organisation i viss mån finge beredskapskaraktär; dess fulla
kapacitet kunde uppenbarligen icke utnyttjas annat än i vissa konjunkturlägen,
och det vore därtill synnerligen vanskligt att ställa någon prognos
rörande omfattningen i dessa lägen av den ifrågasatta kreditgivningen. Man
finge icke heller bortse från möjligheten att även andra former kunde skapas
för eu statlig stödverksamhet i konjunkturutjämnande syfte.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

Med beaktande härav har inspektionen för sin del förordat, att riksbanken
bibehölle avdelningskontoren i Göteborg, Malmö, Norrköping, Örebro,
Sundsvall och Luleå, medan övriga avdelningskontor överfördes till statens
affärsbank. En sådan lösning syntes inspektionen bättre tillgodose de praktiska
synpunkter, som här borde vara avgörande, än en lösning efter principen
»allt eller intet».

Inspektionen har ansett att affärsbankskommitténs förslag i fråga om riksbankens
avdelningskontor borde modifieras i ytterligare ett avseende. Enligt
inspektionen skulle mycket vinnas, om överlämnandet av riksbankens avdelningskontor
till statens affärsbank kunde ske icke på en gång utan successivt
inom en tidrymd av förslagsvis fem år. En dylik lösning skulle framför
allt medgiva ett större hänsynstagande till personalens intressen; även
lokalfrågorna skulle bli lättare att lösa.

I anslutning till den ståndpunkt inspektionen såiunda intagit i förevarande
spörsmål har inspektionen framlagt förslag rörande den närmare arbetsfördelningen
mellan riksbanken och den statliga affärsbanken, varvid vissa
modifikationer i affärsbankskommitténs förslag förordats. Alla riksbankens
kommersiella uppgifter på såväl inlånings- som utlåningssidan skulle överföras
till affärsbankens verksamhetsområde. Avbetalningslånefonden skulle
avvecklas, men långivningen borde fullföljas av affärsbanken. Däremot har
inspektionen ansett, att riksbanken jämväl i fortsättningen borde handha
förvaltningen av bosättningslånefonden samt fonden för hantverks- och småindustrikredit
ävensom avvecklingen av egnahemsorganisationens och hushållningssällskapens
förevarande låneportföljer, varvid dock förutsattes att
affärsbanken vid förefallande behov lämnade biträde åt riksbanken.

Svenska bankföreningen har under hänvisning till förutsättningarna för
1945 års bankkommittés förslag tagit bestämt avstånd från förslaget, att
den statliga affärsbanken skulle utrustas med särskilda resurser för kreditgivning
i konjunkturpolitiskt syfte genom en garantifond. Av samma skäl
har föreningen tagit avstånd från förslaget att riksbanken skulle få inflytande
över bankens verksamhet dels genom att riksbanken deltoge i den
föreslagna ökningen av aktiekapitalet, dels genom att riksbanken erhölle
rätt att tillsätta halva antalet ledamöter i bankens styrelse. Bankföreningen
har uttalat, att den för sin del ansåge att, därest den av flertalet inom
affärsbankskommittén och riksbanksfullmäktige omfattade meningen skulle
godtagas, att riksbankens kommersiella kreditgivning vid behov skulle kunna
användas jämväl i konjunkturpolitiskt syfte, så borde denna verksamhet
icke överlämnas till den statliga affärsbanken utan allt framgent omhänderhavas
av riksbanken, vilken det ensam borde tillkomma att fullfölja konjunkturpolitiska
syften. Riksbanken borde då också få behålla sina avdelningskontor.
Det syntes enligt bankföreningen under sådana omständigheter
även böra tagas under övervägande, huruvida icke jämväl den statliga
fondförvaltningen efter hand borde centraliseras till riksbanken i stället
för att överföras till den statliga affärsbanken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 167.

15

Departementschefen. Efter att ha tagit del av de nu verkställda utredningarna
ha bankofullmäktige i sitt yttrande uttalat stor tveksamhet rörande
lämpligheten att genomföra det vid förra årets riksdag fattade principbeslutet
om överförande av vissa delar av riksbankens rörelse och därmed
även av avdelningskontoren till den statliga affärsbanken. En minoritet i
fullmäktige har direkt avstyrkt en dylik överföring. I flertalet av de avgivna
remissutlåtandena ifrågasättes likaledes huruvida det f. n. är möjligt
eller lämpligt, att riksbanken avstår från sina avdelningskontor. Sålunda
ha riksgäldsfullmäktige och riksräkenskapsverket uttalat sig för att avdelningskontoren
åtminstone tills vidare bibehållas hos riksbanken och till
samma slutsats har bankföreningen kommit, dock från delvis andra utgångspunkter.
Bankinspektionen har däremot ansett att — även om icke
samtliga kontor böra överföras —- i varje fall en betydande minskning av
antalet avdelningskontor kan äga rum. Statskontoret har icke tagit upp
denna fråga till diskussion, då ämbetsverket förutsatt, alt fjolårets principbeslut
skall genomföras.

Av avgörande betydelse för remissmyndigheternas ståndpunktstagande
har varit dels frågan om möjligheten och lämpligheten att tilldela den statliga
affärsbanken uppgifter på det konjunkturpolitiska området, dels frågan
om förvaltningen av vissa statliga fonder vid ett avskaffande av riksbankens
avdelningskontor. Den första frågan sammanhänger med riksbankens
funktioner som centralbank, medan sistnämnda problem närmast är
av organisatorisk natur. Jag vill i det följande först behandla en del problem
som måste lösas för att vissa centralbanksmässiga uppgifter skola
kunna utföras utan att riksbanken har tillgång till ett över landet fördelat
kontorsnät.

1 aftärsbankskommitténs utlåtande har problemet i första hand diskuterats
i samband med frågan om inrättandet av en garantifond. Inom kommittén
ha rått delade meningar rörande lämpligheten och behovet av en
dylik tond. Riksbankens representanter ha liksom kommitténs ordförande
hävdat, att en nödvändig förutsättning för att riksbanken skulle kunna avstå
från de kreditförmedlande organ, som avdelningskontoren utgöra, vore,
att den statliga affärsbanken försåges med sådana resurser, att den vid behov
skulle äga möjligheter till eu utlåningspolitik, som kunde utgöra ett
aktivt led i konjunklurpolitiken. En sådan möjlighet skulle skapas genom
inrättandet av en garantifond, som föreslagits till 100 miljoner kronor,
samt rätt för riksbanken att verkställa insättningar i affärsbanken i den
män affärsbanken vore i behov därav. Jordbrukarbankens representanter
däremot ha ansett att av konjunkturpolitiken motiverade åtgärder av kreditpolitisk
natur fortfarande borde åvila riksbanken och att denna uppgift
skulle kunna handhas av riksbanken även utan tillgång på avdelningskontor.
Vidare har från bankens sida invändningar gjorts mot konstruktionen
av fonden och framför allt mot de möjligheter, som anordningen ansetts
skapa för en utlåning av icke affärsmässig karaktär. Remissmyndigheterna
ha, som anförts i det föregående, genomgående avstyrkt förslaget om ga -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

rantilond, i huvudsak med den motiveringen att konjunkturpolitiska uppgifter
av ifrågavarande slag icke rimligen borde åvila affärsbanken, då de
voro svåra att förena med de principer, som borde ligga till grund för bankens
rörelse.

I några remissutlåtanden har frågan om garantifonden sammankopplats
med spörsmålet om riksbankens inflytande på affärsbankens styrelse. Bankofullmäktige
ha i detta hänseende föreslagit, att fullmäktige skulle få utse
hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse samt därjämte ansett lämpligt,
att riksbanken tecknade aktier i affärsbanken. I den mån detta förslag
icke avstyrkts som en konsekvens av ståndpunktstaganden till garantifonden,
har i utlåtandena framhållits att det vore olämpligt med ett dylikt
inflytande från riksbankens sida, enär den statliga affärsbanken borde vara
fullt självständig i förhållande till riksbanken.

För egen del kan jag icke ansluta mig till den åsikten, att ett inrättande
av garantifond och spörsmålet om riksbankens deltagande i affärsbankens
styrelse skulle vara två frågor som intimt hänga samman. Beträffande förslaget
att riksbanken skulle utse en del av styrelsen i affärsbanken kunna
skäl anföras både för och emot detsamma. Ett visst samarbete mellan riksbanken
och den statliga affärsbanken är alltid nödvändigt och detta samarbete
måste intensifieras i vissa konjunkturlägen ävensom i andra situationer.
Uetta gäller vare sig riksbanken har avdelningskontor eller ej. Avsikten
med inrättandet av en statlig affärsbank har ju bland annat varit,
att den skall kunna utöva ett reglerande inflytande på räntesättning ävensom
andra in- och utlåningsvillkor på kreditmarknaden. Det synes självklart,
att det, om affärsbanken skall kunna handha denna uppgift på ett
tillfredsställande sätt, erfordras, särskilt under vissa förhållanden, ett intimt
samarbete mellan de båda bankerna och deras ledningar. Det lämpligaste
sättet för detta samarbete synes emellertid icke utan vidare klart och
jag ställer mig tveksam till en anordning av det slag, som bankofullmäktige
föreslagit. Svårigheter komma framför allt att uppstå i de fall, där
intressekonflikter av olika slag komma att förefinnas mellan centralbankspolitiken
och de affärsmässiga synpunkterna. Om styrelserna i de båda
bankerna delvis utgöras av samma personer, kan detta medföra svårigheter
såväl ur riksbankens som affärsbankens synpunkt.

Mot en garantifond med den av affärsbankskommitténs majoritet och
bankofullmäktige föreslagna utformningen har i remissutlåtandena riktats
stark kritik. Enligt min mening bygger denna kritik i stor utsträckning på
en missuppfattning. För egen del har jag sålunda — i motsats till flertalet
remissmyndigheter — bedömt förslaget om garantifond med utgångspunkt
från att även den kreditgivning, som skulle möjliggöras genom denna fond,
endast skulle grundas på att sådan säkerhet godkännes, som kan anses tillfredsställande
ur affärsmässig synpunkt. Att detta torde ha varit avsikten
synes framgå av såväl affärsbankskommitténs som bankofullmäktiges uttalanden.
Om det här gällt lån med icke bankmässig säkerhet, som sålunda
skulle vara särskilt riskfyllda, borde förslaget i väsentliga hänseenden fått

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

17

eu annan utformning. Det måste nämligen bl. a. anses orimligt att uppkomna
förluster då skulle täckas av affärsbankens egna medel, varigenom den
statliga affärsbanken skulle kommit i ett avsevärt sämre läge än övriga
kreditinstitut. Jag finner sålunda den framförda kritiken i väsentliga avseenden
överdriven. Enligt min uppfattning borde det därför inte vara omöjligt
att ge den statliga affärsbanken en sådan organisation, att den med bibehållande
av kravet på affärsmässig skötsel ändå kunde på sådant sätt biträda
riksbanken på det konjunkturpolitiska området, att riksbankens avdelningskontor
skulle bli överflödiga för sistnämnda bank.

Det andra huvudproblemet vid en eventuell indragning av riksbankens avdelningskontor
gäller frågan om förvaltningen av vissa fonder. Komplikationerna
på detta område ha givetvis varit föremål för 1945 års bankkommittés
uppmärksamhet men de numera verkställda utredningarna ha
givit ett avsevärt bättre material för frågans bedömning. Det är nu lättare
att bedöma i vilken mån förvaltningskostnaderna kunna nedbringas genom
att förvaltningen av fonderna överföres till affärsbanken. Även om tvekan
kan råda om vissa detaljer i kalkylerna, synes det sannolikt att besparingsmöjligheterna
genom en dylik överflyttning under de närmaste åren bli synnerligen
små. Troligt är att på längre sikt skulle de ekonomiska fördelarna
bli större. En särskild fråga är, om låneförvaltningen i dess helhet kan
överföras till affärsbanken. Såsom statskontoret och riksräkenskapsverket
framhållit torde det nämligen icke vara möjligt att ge ett statligt aktiebolag
beslutanderätt i fråga om avskrivning av statliga fordringar etc. Men detta
är endast en detalj i det hela, ett organisatoriskt spörsmål, som säkerligen
skulle kunnat lösas utan alltför stor svårighet. Närmast till hands hade legat
att träffa en sådan anordning, att avskrivningsärendena av affärsbanken
överlämnats till statskontoret för avgörande. Emellertid torde den pågående
utredningen om organisationen av rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
komma att resultera i förslag om delvis ändrade arbetsuppgifter för
statskontoret och en minskning av de fondförvaltande uppgifter, som åvila
detta ämbetsverk. I alla händelser kan det vara tveksamt att på verket f. n.
lägga ytterligare uppgifter av det slag som nyss berörts. Men även andra
möjligheter än anlitande av statskontoret för dessa uppgifter torde föreligga Ett

av de skäl, som förra året anfördes för en överflyttning av riksbankens
avdelningskontor till den statliga affärsbanken, gällde angelägenheten
att undvika material- och kostnadskrävande nyetableringar. De nu gjorda
undersökningarna tyda emellertid på, att ett sammanförande av kontoren
på flertalet platser icke skulle kunna ske utan betydande utgifter för ombyggnadsarbeten
av antingen riksbankens eller Jordbrukarbankens lokaler.
På en del platser skulle sammanförandet nödvändiggöra anskaffande av nya
lokaler. Härtill medverkar att av riksbankens 25 avdelningskontor endast
fi äro belägna i sådana städer, där Jordbrukarbanken icke förut har kontor.
Utredningarna ge vid handen, att ett sammanförande av kontoren icke
!! Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 157.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 157.

skulle innebära så stora rationaliseringsvinster i vad avser lokalkostnaderna,
som tidigare antagits.

En fråga, som jag hittills icke berört och som heller icke kunnat i detta
sammanhang närmare diskuteras men som givetvis måste tillmätas vikt,
gäller personalen och de konsekvenser, som en sammanslagning skulle ha
för dess vidkommande. Affärsbankskommittén har i sitt uttalande omnämnt
de svårigheter på detta område, som synas uppkomma vid en sammanslagning.
I fjolårets principbeslut förutsattes, att rationaliseringsvinsterna
i personalhänseende skulle vara ganska betydande vid ett sammanförande
av riksbankens och Jordbrukarbankens kontor. Som jag vid behandlingen
av fondfrågorna framhållit ha kanske dessa rationaliseringars kostnadsbesparande
effekt något överdrivits. En viss outnyttjad kapacitet torde dock
finnas vid avdelningskontoren även om detta utrymme torde vara betydligt
mindre nu än tidigare såsom en följd av de mera omfattande arbetsuppgifter
som numera åvila riksbankens avdelningskontor. Man torde dessutom
få räkna med ganska betydande övergångsersättningar till riksbankens
personal i samband med en överflyttning till affärsbanken, varför
rationaliseringsvinsten i lönehänseende på kort sikt torde bli mindre än beräknad.
På längre sikt torde dock mera vara att vinna jämväl i detta avseende.

Av vad jag nu anfört framgår, att den utförda utredningen visserligen
ådagalagt, att ett överförande av riksbankens avdelningskontor till affärsbanken
icke skulle medföra fullt så stora fördelar, som förutsetts vid riksdagens
principbeslut i frågan förra året. Vissa nya organisatoriska svårigheter
ha också uppenbarats, varjämte övergångssvårigheterna visat sig betydligt
större, än vad då antogs. Enligt min mening skulle dessa problem
dock kunnat lösas och svårigheterna övervinnas på ett tillfredsställande
sätt. Icke obetydliga fördelar av sammanslagningen torde också alltjämt,
om man betraktar verkningarna utifrån statens samlade intresse, vara för
handen. Ett vidhållande av principbeslutet kunde därför vara försvarligt.
Men det bör erkännas, att utrymme finnes för en viss tveksamhet. En dylik
har kommit till starkt uttryck från riksbankens ledning, i vilken dessutom
framkommit yrkande från en stor minoritets sida om förenämnda besluts
upphävande. Jag finner för min del fördelarna av en sammanslagning
mellan affärsbanken och riksbankens avdelningskontor inte vara så stora,
att jag skulle vilja mot dessa av riksbankens ledning uttalade meningar föreslå
ett vidhållande av fjolårets principbeslut i denna del. Till denna ståndpunkt
föranledes jag även därav, att särskilt från affärsbankens sida knappast
några fördelar stå att vinna genom övertagande från riksbanken av
avdelningskontoren och de fondförvaltande uppgifterna.

För riksbankens del försittes å andra sidan det tillfälle till en omfattande
och snabbt genomförd rationalisering av dess verksamhet, som här föreligger.
Att en rationalisering är behövlig, har understrukits av vissa ledamöter
av bankofullmäktige. Jag vill biträda det i detta sammanhang gjorda
uttalandet om angelägenheten av ett intensifierat arbete för rationalisering

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

19

av riksbankens organisation samt översyn av dess kontorsnät. Men det kan
icke fördöljas, att eu genomgripande omorganisation blir svårare att genomföra,
då ej som nu samma möjligheter föreligga alt överföra personal
och kontor till en annan statlig verksamhet.

Det av bankinspektionen föreslagna alternativet att riksbanken skulle bibehålla
sex avdelningskontor, kan jag för egen del icke tillstyrka. Verksamhetsområdena
för kontoren skulle nämligen härvid bli så vidsträckta, att
i huvudsak samma svårigheter skulle uppkomma som om uppgifterna skulle
handläggas centralt av huvudkontoret.

Med den ståndpunkt jag har intagit till frågan om riksbankens avdelningskontor
finner jag icke anledning att till närmare diskussion upptaga
frågan om sättet för utseende av styrelseledamöter i den statliga affärsbanken
utan dessa torde få utses på samma sätt som hittills gällt för Jordbrukarbankens
vidkommande.

Någon anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om inrättande
för affärsbankens räkning av en garantifond har jag icke. Detta spörsmål
berör i grund och botten icke enbart den statliga affärsbanken. Det gäller
fastmera en medverkan i konjunkturpolitiken från samtliga kreditinstituts
sida i konjunkturlägen, då detta kan vara behövligt. Det gäller härvid inte
endast att söka skapa möjligheter för lämnande av krediter utan också att
förhindra, att lån med betryggande säkerheter uppsägas under hänvisning
till bankernas likviditet o. d. Detta har även under senare år förekommit och
haft till följd svårigheter icke endast för låntagaren utan också för de penningvårdande
myndigheterna. Jag bär för avsikt att inom den närmare tiden
ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t och därvid hemställa om
bemyndigande att igångsätta utredning rörande dessa spörsmål.

I detta sammanhang vill jag även understryka angelägenheten av att hela
den statliga fondförvaltningen blir föremål för översyn, sedan vissa denna
berörande utredningar slutförts.

Om riksbanken, i enlighet med vad i det föregående förordats, även framdeles
kommer att ha till sitt förfogande ett över landet fördelat kontorsnät,
blir en rad av de spörsmål, som diskuterats av affärsbankskommittén och i
remissutlåtandena, inte aktuella och torde därför inte här behöva upptas
till diskussion. Vissa frågor, som angå den statliga affärsbankens rörelse,
torde dock böra behandlas i detta sammanhang.

Vid fjolårets beslut om inrättande av en statlig affärsbank förutsattes,
att denna bank skulle ha tillgång till kontor över hela riket. Detta skulle
också ha blivit fallet, om riksbankens kontor överflyttats till affärsbanken.
Därest principbeslutet icke fullföljes i denna del, måste Jordbrukarbankens
kontorsnät kompletteras på annat sätt i vad avser vissa delar av
landet. För närvarande har Jordbrukarbanken sålunda icke kontor längre
norrut än Falun och Gävle. För att erhålla eu tillfredsställande kontorsorganisation
i Norrland torde erfordras kontor åtminstone i Luleå, Umeå,
Härnösand, Sundsvall och Östersund. Vidare har affärsbanken inget kontor

•20

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

på Gotland. Även i övrigt kan någon ökning av kontorsnätet vara påkallad.
Huruvida de nya kontoren måste anskaffas genom nyetableringar är ännu
inte klart. Andra möjligheter kunna erbjuda sig, exempelvis därest riksbanken
kan avstå från något kontor i Norrland, genom kontorsbyten
eller genom förvärv av kontor från andra banker. Vid lämpliga tidpunkter
torde avdelningskontor för den statliga affärsbanken böra inrättas på nämnda
platser för att komplettera det nuvarande kontorsnätet. Det torde få ankomma
på affärsbankens styrelse att vidtaga de åtgärder, som i anledning
härav kunna erfordras.

I propositionen till förra årets riksdag uttalades, att samtliga myndigheter
samt sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes av staten,
borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt detta
inte medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. I den män en dylik
överflyttning icke redan skett, bör den nu komma till stånd och även omfatta
sådana uppdrag — främst utrikesaffärer — som hittills för nämnda
myndigheters och företags räkning ombesörjts av riksbanken eller annat
bankföretag.

Vid de nu verkställda utredningarna har vidare diskuterats frågan om
överflyttning av vissa checkräkningar — dock icke de viktigaste, nämligen
riksgäldskontorets och statsverkets — från riksbanken till affärsbanken, i
händelse riksbankens avdelningskontor indroges. Vid bifall till de av mig i
det föregående framlagda förslagen har frågan icke samma aktualitet men
jag förutsätter, att Kungl. Maj:t skall i varje särskilt fall äga besluta om
en dylik överflyttning, i den mån detta ur statens synpunkt befinnes lämpligt
och rationellt.

Affärsbankskommittén hade föreslagit, att Jordbrukarbankens grundfond,
som för närvarande uppgår till 40 miljoner kronor, skulle höjas med
30 miljoner. Genom att denna nyteckning skulle ske till en kurs av 150
procent — i likhet med vad som skedde vid den senaste nyemissionen —-skulle den sammanlagda fondökningen komma att utgöra 45 miljoner kronor.
Denna fondökning hade bedömts erforderlig med hänsyn till kommitténs
förslag om överflyttande till affärsbanken av vissa av riksbankens rörelsegrenar,
ävensom med hänsyn till nödvändigheten av en viss marginal
för bankens vidare utveckling. Om den förutsatta överflyttningen av uppgifter
till affärsbanken icke kommer till stånd i den av kommittén förutsatta
omfattningen, minskas behovet av fondförstärkning. Bankinspektionen
har i sitt utlåtande beräknat det omedelbara fondökningsbehovet till
15 miljoner kronor varutöver Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att medge
en ytterligare förstärkning av fonderna med 15 miljoner kronor. Jordbrukarbanken
har ansett ifrågavarande belopp väl avvägda. Med biträdande av
förslaget tillstyrker jag, att ett investeringsanslag äskas å sammanlagt 30
miljoner kronor, avsett för tecknande av aktier i Jordbrukarbanken till en
kurs av 150 procent eller samma kurs som gällde för den år 1949 verkställda
nyemissionen. Av beloppet torde 15 miljoner bli erforderliga för en ökning
av aktiekapitalet redan inom den närmaste tiden med hänsyn till den starkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

21

ökade inlåningen i banken. Ianspråktagandet av resterande belopp kan bli
aktuellt, därest en fortsatt stegring av inlåningen skulle kräva ytterligare
fondökning, ävensom i sainband med den i det föregående förutsatta kompletteringen
av affärsbankens kontorsnät. Anslaget torde böra anvisas å
kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 under rubriken Fonden för statens
aktier.

Slutligen torde jag få erinra om det tidigare omnämnda, förra året gjorda
uttalandet, att vid Jordbrukarbankens omvandling till en statlig affärsbank
jämväl borde övervägas en ändring av bankens namn. Affärsbankskommittén
har övervägt följande namnförslag, nämligen AB Landsbanken i Sverige,
Sveriges Allmänna Bank AB samt AB Sveriges Kreditbank. Kommittén
har »ehuru med tvekan» förordat det förstnämnda förslaget. Av remissmyndigheterna
har bankinspektionen förordat namnet Sveriges Allmänna Bank
AB, medan statskontoret föreslagit, att den statliga affärsbanken skulle
kallas AB Svenska Statsbanken. Jordbrukarbankens styrelse har ansett att
det nya namnet bör bli AB Sveriges Kreditbank.

För egen del finner jag det av statskontoret föreslagna namnet icke
kunna ifrågakomma, då i utlandet med namn, vari »statsbank» ingår, i allmänhet
förstås vederbörande lands centralbank. De andra tre alternativen
innebära, att banken komme att kallas Landsbanken, Allmänna Banken eller
Kreditbanken. För egen del vill jag biträda Jordbrukarbankens förslag, att
den statliga affärsbanken erhåller namnet AB Sveriges Kreditbank.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

a) föreslå riksdagen att å kapitalbudgeten under rubrik
Fonden för statens aktier till Aktieteckning i Aktiebolaget
Jordbrukarbanken för budgetåret 1950/51 anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor;

b) genom proposition lämna riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande angående de frågor i övrigt som av mig berörts i
det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.