Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
1
Nr 14.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad Ig delse av 11 § 4 mom. lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket; given
Drottningholms slott den 21 december 1949.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärendena för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av It § 4
mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Propositionens innehåll.
I propositionen föreslås att polischef på landsbygden tillägges samma betogenhet
som polischef i stad i fråga om tillsättande och entledigande av
vikarie för polisman.
1 llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 14.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 14.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket.
Härigenom förordnas, att 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:)
11 §•
4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 mom., utövas
de befogenheter, som avses i 1 och 2
mom., för landsbygden av länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse:)
11 §•
4. Med den inskränkning, som följer
av stadgandet i 3 mom., utövas
de befogenheter, som avses i 1 och 2
mom., för landsbygden av länsstyrelsen.
Befogenheten att tillsätta och
entlediga vikarie för befattningshavare
skall dock tillkomma polischefen.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.
Kungl. Mai:ts proposition nr lå.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms slott
den 21 december 1949.
N är varande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om decentralisering
av vissa ärenden om förordnande av vikarie för polisman samt anför
följande.
Decentraliseringsutredningen, som tillsatts av Kungl. Maj:t den 6 juni
1947 med uppgift att utreda möjligheterna av en ytterligare decentralisering
inom statsförvaltningen, har i en med nr 19 betecknad, till inrikesdepartementet
överlämnad promemoria föreslagit, att 11 § lagen den 6 juni
1925 om polisväsendet i riket ändras därhän, att polischef på landsbygden
får samma befogenhet som polischef i stad i fråga om att tillsätta och entlediga
vikarie för polisman.
Gällande bestämmelser. 11 § polislagen innehåller vissa grundläggande
bestämmelser om tillsättande och entledigande av befattningshavare vid
polisväsendet. Olika regler gälla härutinnan för stad och landsbygd. Befogenhet
att i stad tillsätta ordinarie befattningshavare samt att i fall, då sådant
enligt gällande bestämmelser må ske, från tjänsten på grund av visad
olämplighet skilja ordinarie eller extra befattningshavare, som varit anställd
vid polisväsendet i minst två år i följd, tillkommer länsstyrelsen (1 mom.).
Befogenheten att i stad tillsätta och entlediga befattningshavare i andra fall
än nu nämnts tillkommer vederbörande polischef (2 mom.). För landsbygden
utövas ifrågavarande befogenheter av länsstyrelsen (4 mom.). Särskilda
föreskrifter gälla emellertid beträffande tillsättande av fjärdingsmansbefattning.
Dessa innebära, att, sedan landsfiskalen yttrat sig över de sökande,
vederbörande polisdistrikt skall förrätta val av fjärdingsman samt att
den valde skall av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda
skäl annat föranleda (3 inom.).
Enligt 5 mom. av sagda paragraf äga nu berörda bestämmelser icke tilllämpning
på de vid polisväsendet anställda statstjänstemännen, polismästare,
andra ledamöter av poliskammare, polisdomare, polisintendenter,
stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare eller polisnotarier.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
I fråga om förordande för den som skall ombesörja i 18 § polislagen angiven,
på egen bekostnad anordnad polisbevakning (ordningsvakt) gälla
särskilda regler. Enligt 46 § polisreglementet den 4 juni 1948 (nr 332) tillkommer
det såväl i stad som på landsbygden polischefen att meddela sådant
förordnande. Berör den avsedda bevakningen olika polischefers verksamhetsområden,
meddelas dock förordnandet av länsstyrelsen.
Rörande ordningen för beviljande av semester och annan ledighet m. in.
för polispersonal äro vissa närmare föreskrifter givna i 40—42 och 44 §§
polisreglementet den 4 juni 1948 (nr 332). Dessa innebära bl. a. följande.
Tiden för semester bestämmes av polischefen (40 §). Tjänstledighet beviljas
i stad av polischefen och i annat polisdistrikt av länsstyrelsen. Därest
vikarie ej erfordras, må dock tjänstledighet beviljas av landsfiskal för en
tid av högst en vecka i följd samt, efter polischefens bestämmande, i polisdistrikt,
där polisintendent eller poliskommissarie finnes, av sådant befäl
för högst tre dagar i följd (41 §). Vikarie för polisman förordnas vid
semester, annan ledighet eller vakans i stad av polischefen och i annat
polisdistrikt av länsstyrelsen. Erfordras vikarie och är polischefen själv
ej behörig att förordna sådan, skall han med förslag på vikarie göra anmälan
därom hos länsstyrelsen. Beräknas förordnande att såsom vikarie
uppehålla polismanstjänst vara minst sex månader, skall, där ej länsstyrelsen
i särskilt fall annat bestämmer, förordnandet kungöras ledigt i samma
ordning som enligt 22 § polisreglementet är föreskriven för tjänstens
tillsättande, d. v. s. med föreläggande av 30 dagars ansökningstid. Vad sålunda
stadgats gäller även i fråga om annat vikariat på polismanstjänst,
om förordnandet varat minst 6 månader (42 §). Avsked från polismanstjänst
sökes i stad hos polischefen och i annat polisdistrikt hos länsstyrelsen.
I sistnämnda fall ingives ansökningen till polischefen, som har att
med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen (44 §).
Decentraliseringsutredningen. I sin förut omnämnda promemoria har decentraliseringsutredningen
föreslagit, att It § polislagen ändras så, att polischef
på landsbygden erhåller samma befogenhet som polischef i stad i
fråga om att tillsätta och entlediga vikarie för polisman vid ledighet eller
annat förfall samt att därav betingade ändringar vidtagas i 41 och 42 §§
polisreglementet. Som skäl härför har utredningen anfört följande.
Det nya polisreglementet innebär en beaktansvärd decentralisering i
fråga om förordnanden för ordningsvakter. Enligt tidigare gällande reglemente
tillkom befogenhet att meddela dylika förordnanden polischef på
landsbygden allenast såvitt avsåg ordningsvakt vid offentlig tillställning.
Någon motsvarande inskränkning gällde icke i fråga om polischef i stad.
Före år 1937 låg jämväl nämnda befogenhet att på landsbygden förordna
ordningsvakt vid offentlig tillställning hos länsstyrelsen.
Vad som numera främst faller i ögonen är den — av stadganden i 11 §
polislagen föranledda — skillnad, som i fråga om beviljande av tjänstledighet
och förordnande av vikarie består mellan stad och landsbygd. Denna
skillnad har uppenbarligen varit betingad av historiska skäl. Medan
Kungl. Maj ds proposition nr 14.
5
länsstyrelsen tidigt hade överinseendet över tillsättningen av fjärdingsmän
skötte städerna i stort sett själva sitt polisväsende. Vad frågan närmast
gäller är därför, huruvida denna skillnad med hänsyn till nu rådande förhållanden
alltjämt bör bibehållas.
I sådant avseende kan väl först pekas på den ur saklig synpunkt ganska
besynnerliga konsekvensen av gällande bestämmelser, att medan landsfiskal
i egenskap av polischef i fögderistad äger den polischef i stad tillkommande
befogenheten så saknar han i egenskap av polischef på landsbygden
motsvarande befogenhet i landsbygdsdelen av distriktet. En särskild
praktisk olägenhet med nu gällande ordning är den omgång och tidsförlust
som uppkommer i de ärenden av förevarande slag, vilka måste underställas
länsstyrelsen. Det torde icke sällan inträffa att t. ex. förordnande
av vikarie sker först efter det att vikariatet de facto tillträtts, ja kanske
t. o. m. först sedan det avslutats. Det är vidare uppenbart att polischefen
har mera ingående kännedom om de personer, som kunna komma
i fråga till sådana förordnanden, än vad länsstyrelsen har. Några på olikhet
i kompetensen hos polischeferna grundade skäl för den bestående skillnaden
mellan stad och landsbygd torde icke kunna andragas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen kommit till den
uppfattningen att övervägande skäl tala för att denna skillnad utjämnas,
så att polischef på landsbygden tillägges samma befogenheter i förevarande
avseenden som polischef i stad. Någon anledning att i detta sammanhang
aktualisera frågan om ändring i ordningen för tillsättande av fjärdingsmän
föreligger dock icke.
Yttranden. Över decentraliseringsutredningens promemoria ha efter remiss
yttranden avgivits av länsstyrelserna i samtliga län, av vilka flertalet
hört landsfogden samt länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län
därjämte länets avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningarna
Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt Svenska polisförbundet.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
yttranden med undantag av dem, som avgivits av länsstyrelsen i Jämtlands
län samt landsfogdarna i Malmöhus, Gävleborgs och Jämtlands län,
vilka avstyrkt detsamma.
I de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering härför i huvudsak
anförts, att rekryteringen av polispersonalen på landsbygden i praktiken
merendels handhades centralt av landsfogden. Den som ville inträda
på polismannabanan anmälde sig hos landsfogden, som vid behov av
vikarie anvisade aspirant, som vore lämplig att emottaga förordnande. Genom
att förordnanden meddelades av länsstyrelsen efter landsfogdens förslag
vunnes en rättvis och lämplig fördelning av förordnandena. För landsbygdens
vidkommande vore en central ledning av polisaspiranternas
tjänstgöring nödvändig och lämplig. Om befogenheten att ineddela vikariatsförordnande
överflyttades på landsfiskalerna, skulle detta försvåra en
enhetlig ledning av rekryteringen.
I fråga om förslagets utformning ha vissa erinringar framförts.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar sålunda — under framhållande att
länsstyrelserna hade större möjligheter än polischeferna att utvälja vikarie
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
för långtidsförordnanden på polismanstjänster på landsbygden — att befogenheten
för landsfiskal att tillsätta och entlediga vikarie för polisman begränsas
till semester och annan ledighet än under vakans och till högst
nittio dagar årligen.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att landsfiskals behörighet bör begränsas
till ledighet under sammanlagt högst 60 dagar årligen. Genom en längre
gående decentralisering skulle länsstyrelserna onödigtvis avhända sig en
nyttig inblick i polispersonalens organisation och funktionsduglighet samt
en, med hänsyn till att statsbidrag utginge till polisväsendet på landsbygden,
lämplig kontroll över personalens behov av längre tjänstledighet. Vidare
borde man ej heller helt bortse från att ingångna löneavtal, som bl. a.
innehålla bestämmelser om löneavdrag vid tjänstledighet av olika slag, förutsätta
länsstyrelserna som prövningsmyndigheter i tjänstledighetsärenden
rörande ifrågavarande personal.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län ifrågasätta, huruvida
ej länsstyrelsen borde bibehållas vid befogenheten att tillsätta vikarie i sådana
fall, då förordnande beräknas vara minst sex månader och detsamma
enligt 42 § polisreglementet skall ledigförklaras.
I några av de yttranden, där förslaget gillats, har man uttalat sig för att
skyldighet borde föreskrivas för landsfiskalen att vid förordnande av vikarie
samråda med landsfogden och (resp.) hålla honom underkunnig om
ärendena. Så är fallet med de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands
län samt landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och Kopparbergs
län. Såsom motivering härför har i allmänhet åberopats den befattning,
som landsfogdarna nu merendels toge med ifrågavarande ärenden,
och angelägenheten av att detta system bibehölles.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har förordat, att polischefen borde åläggas
att underrätta länsstyrelsen om sina ifrågavarande beslut.
Departementschefen. I fråga om befogenheten att tillsätta och entlediga
polispersonal äro enligt 11 § polislagen reglerna olika för stad och på landsbygden.
Detta gäller även beträffande förordnande och entledigande av vikarie
vid semester eller annan ledighet. I stad tillkommer befogenheten
härutinnan polischefen, medan densamma på landsbygden utövas av länsstyrelsen.
I likhet med decentraliseringsutredningen anser jag, att denna
olikhet, som främst betingas av historiska skäl, bör undanröjas. Polischef
på landsbygden bör alltså tilläggas samma befogenhet som polischef i stad
i fråga om förordnande och entledigande av vikarie för polisman.
Såsom utredningen framhållit medför den nuvarande ordningen en betydande
omgång och tidsförlust. Några olägenheter av den föreslagna decentraliseringen
torde ej vara att befara. I några yttranden har gjorts gällande,
att ändringen skulle försvåra den ledning av rekryteringen av polispersonalen
på landsbygden, som nu i allmänhet utövades av landsfogdarna.
Denna uppfattning kan jag icke dela. Med hänsyn till de svårigheter,
Kungl. Maj:ts proposition nr 14.
7
som avsaknaden av en särskild rekryteringskår för landsbygdens polisväsende
innebär, är det emellertid av betydelse att landsfogdarna utöva en
viss ledning av rekryteringen. För att möjliggöra detta bör, såsom i en del
yttranden framhållits, landsfiskalen vid förordnande av vikarie samråda
med landsfogden och hålla honom underrättad om sina beslut. Erforderliga
bestämmelser härom böra intagas i polisreglementet.
I samband härmed må erinras, att frågorna om rekryteringen och utbildningen
av polispersonalen samt polisväsendets organisation äro föremål för
utredning av särskilda kommittéer. Enligt vad jag under hand inhämtat
torde emellertid dessa utredningar icke lägga fram förslag av sådan innebörd,
att det bör hindra genomförandet av den nu förordade ändringen.
I några av de yttranden, där förslaget i princip gillats, har påyrkats, att
ändringen borde begränsas till mera kortfristiga förordnanden. Tillräckliga
skäl härför synas mig emellertid icke föreligga. Visserligen äro olägenheterna
av det nuvarande systemet icke lika påtagliga, när det gäller längre
ledigheter som beträffande semester eller andra kortare ledigheter. Å andra
sidan måste det te sig egendomligt, därest landsfiskalen-polischefens befogenhet
skulle bli olika för olika polisdistrikt inom hans verksamhetsområde.
De skäl, som anförts för begränsningen i fråga, kunna för övrigt ej
heller anses bärande.
Under åberopande av det anförda vill jag förorda, att sådan ändring vidtages
i 11 § polislagen, att polischef på landsbygden får samma befogenhet
som polischef i stad i fråga om förordnande och entledigande av polisman
vid semester, annan ledighet och vakans. Såsom en följd av denna ändring
böra vissa ändringar vidtagas i polisreglementet.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett i enlighet med det
anförda inom inrikesdepartementet upprättat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 11 § 4 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition, av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Folke Persson.