Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
1
Nr 138.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond; given Stockholms
slott den 10 mars 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nilsson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, frågor om
vissa investeringar i statens järnvägars fond och anför därvid följande.
l:o.
I skrivelse den 17 februari 1950 har järnvägsstyrelsen till en början erinrat,
att huvudbyggnaden vid den av Svenska turistföreningen ägda och
drivna turiststationen i Abisko, vilken inrymmer köksavdelning, matsalar
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 138.
2
Kuitgh Maj.ts proposition nr 138.
och sällskapsrum samt ursprungligen 86 sängplatser, varav 24 i enkelrum,
36 i dubbelrum och övriga 26 i logement, nedbrunnit till grunden i slutet av
april 1949. Under tiden därefter har föreningen därför endast kunnat mottaga
gäster i de i närheten av turiststationen uppförda, för en mera enkel
förläggning inredda småstugorna, vilka sammanlagt inrymma ett 80-tal
platser. Utspisning in. in. av dessa gäster har skett i en för ändamålet omändrad
annexbyggnad, invid vilken sällskapsrum anordnats i en nyuppförd
barack.
Samtidigt med dessa provisoriska åtgärder uppdrog föreningen i maj
1949 åt sin sedan länge för dylika ändamål anlitade arkitekt att i enlighet
med vissa meddelade direktiv utarbeta ritningar och kostnadsförslag
för en ny huvudbyggnad i den brunna byggnadens ställe. Ett första dylikt
skissförslag framlades i juni 1949. Förslaget upptar 24 enkelrum, 32 dubbelrum
och 3 dubbletter med sammanlagt 94 gästbäddar jämte därefter och
med hänsyn till gästantalet i småstugorna avpassade köks-, matsals- och
sällskapslokaler. Förslaget innefattar därjämte en särskild flygel med personalbostäder,
vilken föreningen redan före branden hade planer på att
uppföra för att för sitt ursprungliga ändamål frigöra ett visst antal platser
i den gamla huvudbyggnaden och i en annexbyggnad, vilka successivt måst
tagas i anspråk för personalens förläggning och sålunda minskat det tidigare
tillgängliga antalet gästbäddar. Frånsett denna under alla förhållanden
erforderliga tillbyggnad var den planerade nybyggnaden, vad kapaciteten
angår, ungefär likvärdig med den gamla huvudbyggnaden (94 mot 86 sängplatser).
I fråga om ändamålsenlighet och utrustning var densamma däremot
självfallet betydligt överlägsen den gamla för länge sedan tillkomna
och därefter vid flera tillfällen till- och ombyggda huvudbyggnaden.
Kostnaderna för en turiststationsbyggnad av nu angiven storlek beräknades
enligt styrelsen till 2 160 000 kronor, vartill komma anordningar för
vattenanskaffning för 75 000 kronor och inventarier för 250 000 kronor. På
den under alla förhållanden erforderliga tillbyggnaden av personalbostäder
belöpte av förstnämnda belopp 360 000 kronor. Det sålunda utarbetade förslaget
ansågs emellertid alltför kostnadskrävande, och föreningen uppdrog
därför åt sin arkitekt att undersöka, huruvida och på vad sätt kostnaderna
skulle kunna nedbringas utan samtidig minskning av turiststationens beläggningskapacitet
och utan nämnvärd minskning av den tänkta och efter
Abiskos turistklientel lämpade utrustningen och inredningen — med bl. a.
fristående sängar i dubbelrummen och icke s. k. tarrsängar d. v. s. bäddar
i två våningar såsom på vissa andra håll.
Vid den företagna överarbetningen har det befunnits möjligt att nedbringa
byggnadsvolymen och därmed kostnaderna genom minskning dels
av rummens ytinnehåll, dels av utrymmet i korridorer, hallar och sällskapsrum
ävensom genom slopning av vissa separata bad- och toalettrum m. m.
Den reviderade kostnadsberäkningen slutar på en totalsumma av 1 925 000
kronor d. v. s. på ett 560 000 kronor lägre belopp än det första förslaget.
Sedan förutnämnda ritningar och kostnadsförslag upprättats, sökte föreningen
kontakt med järnvägsstyrelsen för att höra, huruvida ekonomiskt
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
3
stöd i en eller annan form från statens och närmast från statens järnvägars
sida kunde vara att påräkna till planernas förverkligande. Den på
grund av branden utbekomna försäkringssumman, 840 000 kronor, jämte
övriga medel, som föreningen nu skulle kunna disponera för ändamålet
eller eljest upplåna på vanligt sätt, voro nämligen enligt föreningens mening
otillräckliga för nyanläggningens finansiering.
Mellan järnvägsstyrelsen och föreningen med anledning härav förda
överläggningar samt verkställda utredningar ha bibragt styrelsen den övertygelsen,
å ena sidan att föreningen svårligen i vanlig ordning kan anskaffa
det kapital, som utöver det erhållna brandförsäkringsbeloppet erfordras för
uppförande av en nybyggnad av angivna dimensioner, å andra sidan att en
av brist på medel eventuellt påkallad nedskärning av antalet gästbäddar
skulle vara till förfång icke blott för landets reseliv, för vilket Abisko sedan
gammalt spelar en betydelsefull roll, utan även för statens järnvägar,
soin därigenom skulle förlora ej obetydliga inkomster av turisttrafiken. På
grund härav synes turistföreningen böra erhålla visst ekonomiskt stöd från
statsmakterna i det på grund av branden nu iråkade läget. Det är ur angivna
synpunkter även angeläget, att turiststationen återuppbygges snarast
möjligt.
Vad angår formen för ett sådant stöd bär under överläggningarna diskuterats
olika tänkbara alternativ. Under åberopande av en upprättad och
för styrelsen företedd räntabilitetskalkyl, vilken visar, att intäkterna av
turiststationsrörelsen i Abisko knappast torde kunna väntas täcka mer än
de löpande utgifterna jämte nödiga avskrivningar och att någon förräntning
av det erforderliga främmande kapitalet sålunda icke synes möjlig,
har från föreningens sida i första hand ifrågasatts, att staten skulle lämna
ett räntefritt engångsbidrag till turiststationens återuppbyggande. Järnvägsstyrelsen
bär emellertid förklarat sig icke kunna förorda en stödåtgärd
i denna form utan har under de fortsatta överläggningarna framhållit, att
ett eventuellt stöd från statens sida lämpligen borde givas i samma form
som den hjälp, vilken statens järnvägar med statsmakternas medgivande
(prop. nr 104 och riksdagens skrivelse nr 113 år 1934 samt prop. nr 200
och riksdagens skrivelse nr 298 år 1937) vid två tillfällen lämnat Skid- och
friluftsfrämjandet till utbyggnad av turiststationen i Storlien. Enligt dessa
beslut bemyndigades järnvägsstyrelsen att för ifrågavarande ändamål av
statens järnvägars rörelsemedel till Skid- och friluftsfrämjandet lämna
amorteringslån å 350 000 resp. 515 000 kronor på vanliga villkor samt att
under den tid, amorteringen av sagda lån pågår, bidraga till deras förräntning
och amortering med hälften av ifrågakommande annuiteter. Låntagaren
har sålunda i realiteten endast att förränta och återbetala halva det lånfångna
beloppet. Styrelsen har meddelat turistföreningen, att styrelsen för
sin del är beredd att hos statsmakterna söka på nu angivna villkor utverka,
ett lån i paritet med det brandförsäkringsbelopp, som föreningen själv har
disponibelt för ändamålet, d. v. s. å 840 000 kronor.
Då skälen för en medverkan från statens sida i huvudsak äro desamma i
fråga om Abisko, som de voro, när det gällde Storlien, och mycket alltså
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 13S.
talar för att ett stöd till turistföreningen lämnas i liknande form som tidigare
till Skid- och friluftsfrämjandet, har föreningen förklarat sig med tacksamhet
godtaga även den sålunda erbjudna lösningen av frågan.
Vad angår villkoren i övrigt för ett sådant lån synes räntefoten för detsamma
böra bestämmas till 3,5 procent och amorteringstiden till 30 år. Annuiteten
skulle då komma att belöpa sig till 45 672 kronor, varav turistföreningen
och järnvägsstyrelsen skulle bestrida hälften eller 22 836 kronor
vardera. Till säkerhet för lånet förutsattes turistföreningen skola pantförskriva
inteckningar med bästa förmånsrätt. I den mån det nu i utsikt ställda
lånet å 840 000 kronor jämte den lika stora försäkringssumma, som föreningen
på grund av branden utbekommit, samt övriga av föreningen disponibla
likvida medel icke förslå till anläggningskostnadernas bestridande, har föreningen
emellertid förbehållit sig och styrelsen ansett sig kunna gå med på
att föreningen får disponera framförliggande inteckningar som säkerhet
för den ytterligare upplåning i bank, som kan befinnas erforderlig.
Under överläggningarna har även dryftats frågan om statens representation
i föreningens styrelse och revision. Därvid har från järnvägsstyrelsens
sida erinrats om att detta villkor gäller för de till Skid- och friluftsfrämjandet
lämnade lånen och i princip även i andra fall, där staten direkt eller indirekt
beviljat lån. Med hänsyn till sammansättningen av turistföreningens
styrelse — sedan flera årtionden tillbaka äro statens järnvägar där företrädda
ehuru utan formellt representantskap —• och till det faktum, att föreningen
sedan många år tillbaka årligen erhåller betydande statsbidrag till
många andra ändamål, utan att därvid uppställts något dylikt villkor, har
från föreningens sida hävdats, att detta villkor synes onödigt även i detta
fall. Under angivna förhållanden finner icke heller styrelsen strängt påkallat,
att för lånets åtnjutande uppställes något sådant förbehåll som tidigare
varit vanligt och framställer för sin del icke något yrkande härom, i
all synnerhet som härför skulle erfordras en omständlig och tidskrävande
ändring av föreningens nuvarande -stadgar.
Vad slutligen angår frågan, av vilka medel ett eventuellt lån till turistföreningen
lämpligen bör bestridas, torde till en början få erinras om att
förutnämnda till Skid- och friluftsfrämjandet på sin tid beviljade lån bestritts
av statens järnvägars rörelsemedel. Sedan de affärsdrivande verkens
pensionsfonds- och förnyelsefondsmedel i samband med den år 1944 beslutade
och genomförda omläggningen av kapitalbudgeten salderats mot
verkens kapitalskuld till statsverket, förfogar järnvägsstyrelsen ej längre
över några rörelsemedel, som kunna användas för utlåning. Medel för ändamålet
torde därför böra anvisas å -kapitalbudgeten. Det synes emellertid
lämpligt, att järnvägsstyrelsen formellt står som långivare, och att lånet
alltså anvisas å statens järnvägars fond.
'' Under åberopande av det anförda hemställer järnvägsstyrelsen, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels till lån till Svenska turistföreningen för återuppförande av turiststationen
i Abisko å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder, statens
Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 5
järnvägar, för budgetåret 1950/51 anvisa ett investeringsanslag av 840 000
kronor,
dels medgiva, att järnvägsstyrelsen må av statens järnvägars trafikmedel
årligen tillskjuta hälften av det belopp, som erfordras för lånets förräntning
och amortering enligt i det föregående angivna grunder,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att för ifrågavarande lån meddela de närmare
bestämmelser i övrigt, som kunna visa sig erforderliga.
Departementschefen. Den i det föregående återgivna, av järnvägsstyrelsen
gjorda framställningen avser, att ett lån av statsmedel skulle lämnas till
Svenska turistföreningen för återuppförande av föreningens turiststation i
Abisko, vilken nedbrann i april 1949. Lånet skulle utgå med samma belopp
som brandförsäkringssumman för den nedbrunna huvudbyggnaden eller med
840 000 kronor. Då kostnaderna för den nya turiststationen, vilken skulle
få i huvudsak samma beläggningskapacitet som den gamla, beräknats till
1 925 000 kronor, skulle förutom nämnda statslån och försäkringsbelopp
erfordras, såvitt nu kan bedömas, ytterligare 245 000 kronor. Detta medelsbehov
avser föreningen att täcka genom att taga i anspråk vissa disponibla
medel och genom att upptaga ett banklån.
Beläggningsstatistiken visar för den gamla turiststationen i Abisko relativt
gynnsamma siffror. Statens järnvägar ha ett visst ekonomiskt intresse
av att turisttrafiken till Abisko upprätthålles. Det synes vidare vara ovisst,
om föreningen utan hjälp av staten kan finansiera den föreslagna nya
turiststationen. Föreningens ideella verksamhet för att sprida kännedom om
och väcka intresse för svensk natur och främja svenskt turistväsende synes
även värd stöd. Med hänsyn till anförda omständigheter vill jag tillstyrka,
att ett lån om 840 000 kronor av statsmedel lämnas till turistföreningen för
uppförande av en ny turiststation i Abisko. Då statens järnvägar numera
sakna rörelsemedel, att användas för låneändamål, synes ett särskilt investeringsanslag
böra anvisas för nästa budgetår under statens järnvägars fond.
Beträffande lånevillkoren må erinras, att till säkerhet för statslånet skulle
turistföreningen lämna inteckningar med bästa förmånsrätt i föreningens
anläggning i Abisko, dock skulle framförliggande inteckningar få tagas i anspråk
såsom säkerhet för banklånet. Amorteringstiden för statslånet skulle
vara 30 år och räntesatsen 3,5 procent. Den årliga annuiteten skulle därvid
uppgå till 45 672 kronor, varav statens järnvägar och turistföreningen skulle
erlägga vardera hälften eller 22 836 kronor. Denna uppdelning överensstämmer
med de villkor som äro förenade med tvenne tidigare med Skidoch
friluftsfrämjandet träffade avtal om lån av statsmedel till utbyggnad
av skidfrämjandets anläggning i Storlien. I övrigt har vid de preliminära
förhandlingarna mellan järnvägsstyrelsen och turistföreningen förutsatts,
att ett blivande låneavtal skulle upprattas på i huvudsak samma villkor
som låneavtalen med Skid- och friluftsfrämjandet.
Jag hav icke någon erinran att göra emot de mellan järnvägsstyrelsen
■ och turistföreningen preliminärt överenskomna villkoren'' för statslånet. Den
6
K ungt. Maj:ts proposition nr 138.
av turistföreningen erbjudna inteckningssäkerheten synes mig sålunda böra
godtagas. Jag förutsätter dock, att det ifrågasatta banklånet icke skall taga
i anspråk framförliggande inteckningar till högre belopp än 245 000 kronor
eller skillnaden mellan den beräknade kostnaden samt summan av det utbekomna
brandförsäkringsvärdet och statslånet. Ej heller har jag något
att erinra mot att järnvägsstyrelsen av trafikmedel betalar hälften av den
årliga annuiteten för statslånet.
Lånevillkoren böra närmare utformas i ett särskilt låneavtal mellan järnvägsstyrelsen
och turistföreningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad här anförts fastställa ett blivande
låneavtal. I likhet med järnvägsstyrelsen finner jag ej skäl påfordra
att styrelsen beredes särskild representation i föreningens styrelse och
revision.
Blivande ritningar torde i samband med fastställelsen av låneavtalet få
underställas Kungl. Maj :t för godkännande.
I anslutning till det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels till Lån till Svenska turistföreningen för återuppförande
av turiststationen i Abisko å kapitaibudgeten under
statens affärsverksfonder, statens järnvägar, för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag av 840 000 kronor,
dels medgiva, att järnvägsstyrelsen må av statens järnvägars
trafikmedel årligen tillskjuta hälften av det belopp,
som erfordras för lånets förräntning och amortering enligt
i det föregående angivna grunder,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att för ifrågavarande lån
meddela de närmare bestämmelser i övrigt, som kunna visa
sig erforderliga.
2:o.
I 1950 års statsverksproposition (bil. 26, punkten 16) har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att till Broar m. m. å riksstaten för nästa budgetår anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.
I skrivelse den 8 mars 1950 har järnvägsstyrelsen hemställt, att ett belopp
av ytterligare 900 000 kronor måtte anvisas under anslaget till Broar m. in,
för nästa budgetår.
Järnvägsstyrelsen erinrar inledningsvis i sin skrivelse, att den med rörligt
spann försedda järnvägsbron i Lidköping, som förbinder järnvägsstationen
därstädes med järnvägslinjen till Håkantorp och stadens industrioch
hamnområden på västra sidan av Lidan, förstördes den 18 februari 1950
genom översvämning i Lidan i samband med isskruvning. Svängspannet,
som utgjorde huvudparten av bron, fördes av isen ett stycke ut i hamnen,
där det sjönk. Brons svängpelare skadades och anslagspelaren blev helt
Kungi. Majits proposition nr 138.
7
raserad. Företagen undersökning har ådagalagt, att skadorna äro av den
art och omfattning, att bron ej kan repareras.
Så fort detta konstaterats, måste styrelsen taga under övervägande andra
nivägar för att återställa den viktiga förbindelsen mellan järnvägsanläggningarna
på ömse sidor om Lidan. I första hand planerade styrelsen härvid
att anordna en provisorisk fast krigsbro, vilken skulle ha kunnat komma
till stånd på den kortast tänkbara tiden. Stadsfullmäktige i Lidköping ha
emellertid motsatt sig en sådan lösning. På grund härav nödgas styrelsen
nu direkt inrikta sig på att anskaffa en permanent bro, även om man
måste räkna med, att leveranstiden för en sådan blir ganska lång och att
det i så fall torde dröja omkring två år, innan en ny bro kommit på plats.
För att minska olägenheterna för bl. a. industrierna i Lidköping på västra
sidan av Lidan har styrelsen igångsatt byggnad av en ramp i Håkantorp för
överföring av normalspårsvagnar till det avbrutna smalspårsnätet.
Vid planeringen av den erforderliga nya bron gäller det bl. a. att taga
ställning till huruvida denna bör konstrueras enbart med inriktning på
sådan järnvägstrafik, som framförts över den nu raserade bron, eller om
densamma bör omedelbart dimensioneras med hänsyn till att bandelen Håkantorp—Lidköping—Forshem
framdeles kan komma att ombyggas till
normalspår.
Enligt vad styrelsen erfarit, har 1943 års järnvägskommitté i dagarna avlämnat
ett nytt betänkande, vilket utmynnar i förslag att ombygga bl. a.
denna handel till normalspår. Ett av motiven härför skulle enligt, uppgift
vara, att av kommittén utförda kalkyler visa, att en sådan åtgärd vore lönsam.
Inom styrelsen verkställda preliminära kalkyler ge likaledes vid handen,
att en breddning av ifrågavarande handel torde kunna anses företagsekonomiskt
försvarlig, särskilt om vissa inom Skånska Cement AB nu dryftade
planer att utbygga bolagets anläggningar i Hällekis komma till utförande.
Under sådana förhållanden synes det styrelsen välbetänkt att dimensionera
den behövliga nya bron över Lidan på sådant sätt, att den även kan användas,
om de smalspåriga järnvägslinjerna Håkantorp—Lidköping och Lidköping—Forshem
sedermera skulle komma att ombyggas till normalspår.
Kostnaderna för en ny smalpårig bro ha beräknats till 750 000 kronor,
medan en normalspårig bro beräknas kosta 900 000 kronor. Trots den till
150 000 kronor beräknade merkostnad, som härigenom skulle uppkomma,
förordar styrelsen för sin del en lösning enligt sistnämnda alternativ.
Utförd enbart för smalspårsdrift borde kostnaden för en ny bro såsom
förorsakad av den inträffade olyckshändelsen egentligen bestridas av statens
järnvägars dispositionsanslag. Med hänsyn till storleken av det för
ändamålet erforderliga beloppet ävensom frågans principiella innebörd samt
den merkostnad som uppkommer, därest bron från början konstrueras med
tanke på eventuell framtida normalspårstrafik, anser sig styrelsen emellertid
böra dels inhämta statsmakternas tillstånd att utföra bron på sätt nu
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 138.
angivits, dels utverka härav betingad medelsanvisning, varvid hela det erforderliga
beloppet torde böra anvisas under anslaget till Broar in. m.
Departementschefen. 1943 års järnvägskommitté har den 1 mars 1959 avgivit
betänkande angående de smalspåriga järnvägarna i Västergötland och
därvid föreslagit, att bl. a. bandelen Håkantorp—Lidköping—Forshem ombygges
till normalspår. Betänkandet kommer att i vanlig ordning remissbehandlas.
Ståndpunkt till ombyggnadsfrågan bär alltså ännu ej kunnat
tagas.
Det föreliggande spörsmålet om byggande av en ny järnvägsbro över Lidan
måste emellertid det oaktat snarast möjligt lösas. Järnvägsstyrelsen bär
förordat, att en normalspårig bro bygges för en kostnad av 900 000 kronor
eller för ett 150 000 kronor högre belopp än kostnaden för en smalspårig
bro. I detta läge finner jag, i likhet med järnvägsstyrelsen, välbetänkt att
bron utföres på sådant sätt, att den utan förstärkning även lämpar sig för
normalspårstrafik. Jag biträder alltså järnvägsstyrelsens förslag i nybyggnadsfrågan.
Erforderliga medel för nybyggnaden torde få bestridas från anslaget till
Broar m. m., vilket efter beslut av Kungl. Maj :t eventuellt kan förstärkas
med medel från statens järnvägars dispositionsanslag.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att godkänna här angivna riktlinjer för brofrågans lösning.
Till vad föredragande departementschefen under
punkterna l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga
ledamöter instämma, behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven G. Karlson.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
500997