Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

1

Nr 132.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i reglementet för pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.; given Stockholms slott den 10 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen iatt bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Lingman.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag om utvidgad rätt att såsom tjänstår
i pensionshänseende tillgodoräkna tid för anställning såsom reservbarnmorska
eller såsom vikarie å reservbarnmorske- eller distriktsbarnmorsketjänst.
Vidare föreslås, att pensionsrätt i statens pensionsanstalt beredes
dels vissa befattningshavare vid vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik, dels befattningshavare hos Centralförbundet för
nykterhetsundervisning, dels ock vissa befattningshavare vid statens hantverksinstitut.
Slutligen föreslås vissa jämkningar i pensionsbestämmelserna
för befattningshavare inom den statsunderstödda folktandvården.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 132.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 10 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Statsrådet Lingman anmäler frågor om vissa ändringar i reglementet för
pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m. och anför därvid följande.

1. Förbättring av pensionsvillkoren för vissa förutvarande
reservbarnmorskor m. fl.

Inledning.

Under åren 1920—1943 fanns en särskild reservbarnmorskeinstitution,
beträffande vilken de huvudsakliga bestämmelserna meddelades dels i lagen
den 28 mars 1919 (nr 138) om anställande av distriktsbarnmorskor in. in.,
vilken lag gällde under åren 1920—1937, dels ock i lagen den 4 juni 1937
(nr 298) om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. samt kungörelsen
den 24 september 1937 (nr 803) med vissa bestämmelser om tillsättning
av distriktsbarnmorsketjänst in. m., vilka sistnämnda båda författningar
voro gällande under åren 1938—1943. I fråga om organisationen samt reservbarnmorskornas
anställnings- och avlöningsförhållanden, sådana de voro
reglerade i förenämnda lagar och kungörelse, må nämnas följande.

Riket skulle vara indelat i barnmorskedistrikt; stad utanför landsting kunde
dock under vissa förutsättningar undantagas från distriktsindelningen.
Inom varje landstingsområde och i varje stad utanför landsting, vilken ingick
i distriktsindelningen, skulle finnas en barnmorskestyrelse med uppgift
att handlägga ärenden rörande barnmorskeväsendet inom landstingsområdet
respektive staden.

Enligt 1919 års lag skulle inom varje landstingsområde och i varje i
distriktsindelningen ingående stad utanför landsting finnas erforderligt antal
fast anställda reservbarnmorskor för fullgörande av distriktsbarnmorskornas
åligganden under det de åtnjöto semester eller eljest förfall för dem
förelåg. Reservbarnmorska tillsattes av barnmorskestyrelsen för viss tid.
Hon ägde åtnjuta viss lön samt därjämte vid uppehållande av distriktsbarnmorsketjänst
dels dagavlöning med minst tre kronor, vilken bestreds
av vederbörande landsting eller stad, dels ock för varje förrättning och rådfrågning
den ersättning och de förmåner i övrigt, vilka i den för tjänstgö -

3

Kungl. Ma[:ts proposition nr 132.

ringsdistriktet gällande taxan tillförsäkrats distriktsbarnmorska. Beträffande
den fasta lönen föreskrevs i 1919 års lag i dess ursprungliga lydelse, att
reservbarnmorska av vederbörande landsting eller stad skulle åtnjuta lön
med minst tvåhundra kronor om året, men genom lagen den 18 juni 1926,
nr 238, vilken trädde i kraft den 1 januari 1927, ändrades bestämmelserna
så, att reservbarnmorska i årlig lön skulle åtnjuta minst femhundra kronor,
varvid staten skulle bidraga med etthundra kronor och vederbörande landsting
eller stad med minst fyrahundra kronor.

Enligt l''J37 års lag skulle inom varje landstingsområde finnas en eller
flera reservbarnmorskor; antalet bestämdes av medicinalstyrelsen efter förslag
av barnmorskestyrelsen. Då medicinalstyrelsen så prövade nödigt skulle
motsvarande gälla även beträffande sådan stad utanför landsting, som ingick
i distriktsindelningen. Reservbarnmorskorna skulle ej endast fullgöra
distriktsbarnmorskornas åligganden, då dessa åtnjöto semester eller eljest
förfall för dem förelåg, utan även i övrigt vara skyldiga tjänstgöra inom förlossningsvården
efter anvisning av barnmorskestyrelsen. I fråga om tillsättning,
avlöning och statsbidrag gällde för reservbarnmorska samma bestämmelser
som för distriktsbarnmorska, vilket innebar, att reservbarnmorska
förordnades av barnmorskestyrelsen tills vidare med sex månaders ömsesidig
uppsägningstid, att hon skulle åtnjuta dels kontant lön av minst etttusenfemhundra
kronor för år jämte tre ålderstillägg, vartdera å etthundra
kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring, dels ock, i den
mån hon under loppet av ett kalenderår biträtt vid mer än tjugufem forlossningar,
visst lönetillägg, dock högst 300 kronor för år, samt att de till
reservbarnmorska utgående avlöningsförmånerna bestredos av vederbörande
landsting eller stad med bidrag av staten till belopp motsvarande den kontanta
minimilönen, ålderstillägg och nyssnämnda lönetillägg. Beträffande
reservbarnmorska, som antagits enligt 1919 års lag, gällde vissa särskilda
övergångsbestämmelser i fråga om avlöning och statsbidrag.

Utfärdandet av 1937 års lag ingick som ett led i den av samma års riksdag
beslutade omorganisationen av barnmorskeväsendet, vilken bl. a. innebar
en utvidgning av distriktens omfattning med därav följande minskning
av personalbehovet. För att underlätta genomförandet av omorganisationen
föreskrevs i den förut berörda kungörelsen den 24 september 1937, nr 803,
att ledig reservbarnmorsketj änst allenast skulle uppehållas med vikarie,
dock att reservbarnmorska, som antagits före den 1 januari 1937, kunde, då
tiden för hennes anställning utlöpte, förordnas att fortfarande inneha
tjänsten. För vikarie å reservbarnmorsketjänst skulle i fråga om tillsättning
och avlöningsförmåner gälla samma bestämmelser som för vikarie å distriktsbarnmorsketjänst.
Härutinnan stadgades, att vikarie å distriktsbarnmorsketjänst
skulle tillsättas på sätt för ordinarie innehavare av sådan
tjänst vore stadgat och äga att i samma ordning som ordinarie innehavare
åtnjuta samtliga med tjänsten förenade förmåner, dock med skyldighet att
å den kontanta avlöningen vidkännas avdrag med belopp, motsvarande de
pensionsavgifter, som det ålåg ordinarie distriktsbarnmorska att erlägga.

Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår, ha de särskilda landstingen
och städerna utanför landsting varit att betrakta såsom reservbarnmorskeinstitutionens
legala huvudmän.

I fråga om reservbarnmorskornas pensionsförhållanden gäller bl. a. följande.

Under åren 1920—1937 kunde reservbarnmorskebefattning efter reglering
och på framställning av huvudmannen förenas med pensionsrätt för innehavaren
enligt reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens pen -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

sionsanstalt.1 Enligt beslut av statsmakterna skulle reservbarnmorska, som
kunde komma att antagas efter 1937 års utgång, bliva obligatoriskt ansluten
till pensionsanstalten. Samtidigt begränsades möjligheten att erhålla anslutning
för tidigare antagna reservbarnmorskor till de befattningar, som
före den 1 januari 1939 reglerats och anmälts till pensionsrätt i anstalten.
Den obligatoriska anslutningen för reservbarnmorska, antagen efter 1937
års utgång, kom emellertid att sakna reell betydelse, då, såsom förut nämnts,
i kungörelsen den 24 september 1937, nr 803, föreskrevs, att ledig reservbar
nmor sket jänst skulle uppehållas med vikarie, och sådant vikariat enligt
uttrycklig bestämmelse i kungörelsen icke medförde pensionsrätt.

Möjligheten att efter framställning erhålla pensionsrätt för reservbarnmorska
genom anslutning till statens pensionsanstalt har utnyttjats av
barnmorskestyrelserna i fyra landstingsområden för sammanlagt nio befattningar.

Vad särskilt angår tjänstår sberäkning i pensionshänseende för anställningstid
såsom reservbarnmorska må framhållas följande.

Vad först angår de nio befattningar, som efter framställning erhållit
anslutning till statens pensionsanstalt, har pensionsanstalten för tre av
de vid anslutningstillfället anställda befattningshavarna med stöd av § 6
i reglementet för anstalten medgivit rätt till tjänstårsberäkning mot engångsavgift
för tidigare anställningstid såsom reservbarnmorska.

Medgivande av rätt till tjänstårsberäkning mot engångsavgift kan även i
något enstaka fall ha förekommit i fråga om förutvarande reservbarnmorska,
som erhållit anslutning till pensionsanstalten såsom första innehavare
av distriktsbarnmorskebefattning eller annan pensionsberättigande
befattning. I allmänhet har emellertid tjänstårsberäkning mot engångsavgift
ej kunnat medgivas för reservbarnmorsketjänstgöring med hänsyn till
att reservbarnmorskorna sedermera i regel endast vunnit pensionsrätt såsom
efterträdare å med pensionsrätt förenad befattning.

I detta sammanhang må slutligen erinras att vid t j anstår sberäkning enligt
reglementet för .statens pensionsanstalt sådan vikarieanställning å reservbarnmorskebefattning,
som avses i förenämnda kungörelse den 24 september
1937, nr 803, jämlikt särskild övergångsbestämmelse i reglementet skall
anses ha varit förenad med pensionsrätt enligt de för distriktsbarnmorska
under tiden för anställningen gällande bestämmelserna. Tillgodoräkning
av tjänstår enligt nämnda övergångsbestämmelse, vilken gäller även i fråga
om vikarieanställning å distriktsbarnmorskebefattning enligt kungörelsen,
sker utan att engångsavgift behöver erläggas. Från vikariens avlöning, vilken
utgick enligt de för ordinarie anställning gällande grunderna, hade
emellertid avdragits ett belopp motsvarande pensionsavgift till statens pensionsanstalt
för ordinarie befattningshavare.

I skrivelse den 26 maj 1948, nr 224, anhöll riksdagen i anledning av väckt
motion (11:312) och under åberopande av bankoutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 35, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning
beträffande möjligheterna att ernå förbättrade pensionsvillkor för f. d.
reservbarnmorskor samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utred 1

Detta reglemente kommer att i det följande benämnas reglementet för statens pensionsanstalt,
medan reglementet den 29 december 1949 (nr 726) för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare (SPA-reglementet) kommer att benämnas
SP A-reglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

5

ningen kunde föranleda. Bankoutskottet hade i sitt utlåtande framhållit, att
pensionsrätt på grund av tidigare anställning som reservbarnmorska tillkomme
endast ett mindre antal f. d. reservbarnmorskor, vilkas tjänster
blivit vederbörligen reglerade och därmed förenade med delaktighet i statens
pensionsanstalt. I åtskilliga fall syntes landstingen ha uraktlåtit att
genom tjänstereglering ordna pensioneringsfrågan. Denna undp^åtenhet
från landstingens sida hade verkat särskilt olägligt för sådana f. d. reservbarnmorskor,
vilkas tjänstgöring varit av den art och omfattning, att densamma
skäligen bort bliva pensionsgrundande. I vissa fall hade barnmorskor,
vilka i samband med ikraftträdandet år 1944 av gällande distriktsbarnmorskeorganisation
övergått från befattning som reservbarnmorska till
tjänst som distriktsbarnmorska, icke kunnat få tillgodoräkna tidigare tjänstgöring
för pension. I vad mån en reglering av pensionsförhållandena på
förevarande område borde komma till stånd kunde emellertid icke avgöras
på grundval av det material, som stode till utskottets förfogande. Utskottet
biträdde därför motionärernas förslag om att frågan gjordes till föremål
för särskild utredning genom Kungl. Maj :ts försorg. Härvid borde i första
hand undersökas, i vad mån landstingen vore beredda att medverka till att
pensionsfrågan bringades till en tillfredsställande lösning.

Sedan Kungl. Maj :t genom beslut den 26 november 1948 anbefallt 1944
års pensionsutredning att verkställa den av riksdagen avsedda utredningen
och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i ämnet, har pensionsutredningen
i ett den 27 juni 1949 avgivet betänkande (otryckt) framlagt förslag till förbättring
av pensionsvilllcoren för vissa förutvarande reservbarnmorskor
m. in.

Jag torde nu få redogöra för innebörden av pensionsutredningens förslag
och däröver avgivna yttranden.

Pensionsutredningens förslag.

Med avseende å de förutvarande reservbarnmorskornas anställnings- och
pensionsförhållanden kunna urskiljas följande kategorier av anställningshavare.

1 a) Reservbarnmorskor, vilka avgått från reservbarmnorskeanställningen
med rätt till genast börjande tjänstepension.

b) Reservbarnmorskor, vilka icke ägt pensionsrätt och vilka avgått från
reservbarmnorskeanställningen under sådana förhållanden att de, därest anställningen
varit förenad med pensionsrätt enligt reglementet för statens
pensionsanstalt, skulle ha varit berättigade till genast börjande tjänstepension.

2 a) Reservbarnmorskor, vilka åtnjuta genast börjande tjänstepension
för efter reservbarnmorskeanställningen innehavd, med pensionsrätt enligt
reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning.

b) Reservbarnmorskor, vilka vid eller efter avgången från reservbarnmorskebefattningen
erhållit annan, med pensionsrätt enligt reglementet för

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

statens pensionsanstalt förenad befattning och alltjämt kvarstå i sådan befattning
eller vilka framdeles kunna komma att tillträda befattning med
pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

3 a) Reservbarnmorskor, vilka blivit berättigade till uppskjuten tjänstepension
för reservbarnmorskeanställningen eller för annan, med pensionsrätt
i statens pensionsanstalt förenad befattning.

b) Reservbarnmorskor, vilka icke ägt pensionsrätt för reservbarnmorskeanställningen
eller annan befattning och vilka avgått från reservbarnmorskeanställningen
under sådana förhållanden att de, därest anställningen varit
ansluten till statens pensionsanstalt, skulle ha ägt rätt allenast till uppskjuten
tjänstepension.

Pensionsutredningens förslag avser en förbättring av pensionsvillkoren
för anställningshavare tillhörande kategorierna 2 a) och b). De pensionärer,
som tillhöra kategori 1 a), befinna sig i princip i samma läge som
övriga anställningshavare med pension enligt reglementet för statens pensionsanstalt,
och beträffande kategorierna 1 b) samt 3 a) och b) har
pensionsutredningen anfört i huvudsak följande.

Vad angår de barnmorskor, som tillhöra kategori 1 b), torde till en början
från en förbättring av pensionsvillkoren böra uteslutas sådan barnmorska,
vilkens befattning med avseende å omfattningen av den därmed förbundna
tjänstgöringen och anställningsförhållandena i övrigt icke vid avgången
var sådan, att den skulle kunnat och skäligen bort förenas med pensionsrätt
i statens pensionsanstalt. Återstoden torde kunna antagas utgöra en till antalet
relativt obetydlig grupp. En uttömmande undersökning för utrönande
av förekomsten av eventuella representanter för denna grupp under de
24 år reservbarnmorskeinstitutionen ägt bestånd torde icke kunna verkställas
utan en i förhållande till det motsedda resultatet alltför stor arbetsbelastning
för de olika landstingsförvaltningarna. Enligt vad barnmorskeförbundet
meddelat utredningen finnes, såvitt förbundet har sig bekant,
icke någon f. d. reservbarnmorska, som avgått såsom sådan vid 55 års
ålder och därvid icke erhållit någon pension. Pensionsutredningen anser sig
vid sådana förhållanden i det följande kunna bortse från dylika barnmorskor.
Skulle det sedermera befinnas, att skäl finnes för att bereda någon
sådan barnmorska pensionsrätt, torde frågan därom kunna efter särskild
framställning göras till föremål för statsmakternas prövning.

Vad åter angår de barnmorskor, som tillhöra kategorierna 3 a) och b),
har vid hittills genomförda förbättringar av från statens pensionsanstalt utgående
pensioner undantagits uppskjuten tjänstepension till den, som avgått
av annan anledning än befattningens indragning. JSåvitt utredningen
kunnat utröna, ha de reservbarnmorskor, vilka blivit berättigade till uppskjuten
tjänstepension, icke i något fall avgått ur tjänst av den anledningen,
att befattningen indragits.

Beträffande de anställningshavare, som tillhöra kategorierna 2 a) och b),
har pensionsutredningen för sin del ansett skäligt, att de erhålla förbättring
i sina pensionsvillkor genom utvidgad rätt till tjänstårsberäkning. Behovet
av en särskild förbättring av pensionsvillkoren sammanhängde med
att reservbarnmorsketjänstgöring i allmänhet icke tillgodoräknades såsom
tjänstår vid bestämmande av tjänstepension enligt reglementet för statens
pensionsanstalt, och syftet med den av riksdagen begärda utredningen syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

7

tes närmast vara att skapa möjligheter för dylik tillgodoräkning. Pensionsutredningen
hade på grundval av visst inom statens pensionsanstalt befintligt
uppgiftsmaterial verkställt undersökning om behovet av en pensionsförbättring
för dessa barnmorskor, därvid undersökningen omfattat sådana
pensionsavgångna barnmorskor, som vid avgången ägde för pension tillgodoräkna
mindre än det för hel tjänstepension föreskrivna antalet (25)
tjänstår, samt sådana i tjänst varande barnmorskor, som vid den tidpunkt
uppgiftsmaterialet avsåge icke räknade så många tjänstår, att de jämte
den till pensionsåldern (55 år) återstående tiden motsvarade minst nämnda
antal.

Beträffande det huvudsakliga resultatet av undersökningen, vilket redovisats
i pensionsutredningens betänkande, må här framhållas följande.

Av det undersökta uppgiftsmaterialet framgår att det finnes 117 barnmorskor,
för vilka tillgodoräkning av tidigare tjänstgöring i reservbarnmorskebefattning
skulle medföra pensionsförbättring. Av dessa barnmorskor
äro 14 pensionsavgångna distriktsbarnmorskor, medan återstoden, d. v. s.
103 barnmorskor, utgöras av ännu ej pensionsavgångna, den 1 januari 1944
i tjänst varande distriktsbarnmorskor.

Beträffande de pensionsavgångna 14 barnmorskorna utvisar undersökningen,
att bristen på tjänstår utgjorde lägst mindre än 1 år och högst
mellan 11 och 12 år. Under förutsättning att barnmorskorna under all tid
för anställning i befattning såsom reservbarnmorska bestritt distriktsbarnmorsketjänst
i sådan omfattning, att befattningen kunnat förenas med pensionsrätt
enligt reglementet för statens pensionsanstalt, skulle, om ej heller
i övrigt hinder förelegat för tidens tillgodoräkning för pension enligt § 6
nämnda reglemente, bristen på tjänstår ha kunnat helt utjämnas för 7 av
de pensionsavgångna barnmorskorna, medan för övriga sådana barnmorskor
viss brist alltjämt skulle ha kvarstått.

I fråga om de icke pensionsavgångna 103 distriktsbarnmorskorna skulle
enligt undersökningen bristen på tjänstår, såvitt angår tid före den 1 januari
1944, utgöra lägst mindre än 1 år och högst mellan 18 och 19 år.
Under förutsättningar, motsvarande de förut beträffande pensionsavgångna
barnmorskor gjorda, skulle bristen på tjänstår för tid före den 1 januari
1944 kunna helt utjämnas för 51 av de i tjänst varande barnmorskorna,
medan för övriga viss brist skulle kvarstå.

Av det redovisade undersökningsresultatet framgår att för ett icke ringa
antal av de f. d. reservbarnmorskorna bristen på tjänstår i pensionshänseende
är rätt avsevärd samt att denna brist, under gjorda förutsättningar,
skulle kunna för ungefär halva antalet barnmorskor helt utjämnas och för
övriga väsentligt minskas. Även med mera restriktiva förutsättningar skulle
sådana verkningar till icke ringa del kvarstå. Exempelvis skulle sålunda
vid en modifiering av förutsättningarna, motsvarande en nedskärning av
anställningstiderna till hälften, bristen på tjänstår kunna helt utjämnas för 2
pensionerade och 27 i tjänst varande barnmorskor, medan för övriga barnmorskor
viss brist skulle kvarbli.

Innan redogörelse härefter lämnas för innebörden av det av pensionsutredningen
framlagda förslaget till utvidgad rätt till tjänstår sberäkning för
tidigare omförmälda grupper av förutvarande reservbarnmorskor, må erinras
att, då betänkandet avgavs, SPA-reglementet ännu icke hade utfärdats.
Vid nämnda tidpunkt hade däremot till riksdagen avlåtits propositio -

8

Knngl. Maj:ts proposition nr 132.

nen den 1 april 1949 (nr 200) med förslag rörande pensionering genom statens
pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare, in. m., i vilken
proposition såsom bilaga intagits det av pensionsutredningen utarbetade
förslag, till vilket pensionsutredningen i nu förevarande betänkande
hänvisar och vilket i de delar, om vilka i detta sammanhang är fråga, i sak
överensstämmer med det sedermera utfärdade SPA-reglementet.

Vad angår sättet för att genomföra en utvidgad rätt till tjänstår sberäkning
för de förutvarande reservbarnmorskor, som vid eller efter avgången
från reservbarnmorskeanställningen erhållit annan, med pensionsrätt i statens
pensionsanstalt förenad befattning och alltjämt kvarstå i sådan befattning
eller som framdeles tillträda befattning med pensionsrätt i statens
pensionsanstalt (kategori 2 b), har pensionsutredningen anfört i huvudsak
följande.

Enligt de bestämmelser om tjänstår sberäkning som innefattas i det av
pensionsutredningen framlagda förslaget till reglemente för pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa icke statliga befattningshavare1
skulle statens pensionsanstalts befogenhet att bevilja rätt till tjänstårsberäkning
mot engångsavgift kunna avse dels tid för anställning i befattning, som
är upptagen i reglementets 3 avd.,2 oavsett om befattningshavaren är att anse
såsom förste innehavare av eller efterträdare i sin med pensionsrätt förenade
befattning, dels ock under förutsättning av Kungl. Maj:ts medgivande tid, under
vilken befattningshavaren i annat fall fullgjort uppdrag eller arbete i eller
utom statens tjänst. Vad härvid särskilt angår tid för anställning i reservbarnmorskebefattning
torde — vid det förhållandet att dylika befattningar icke
längre förekomma och därför ej kunna bli upptagna i reglementets 3 avd.
— för beviljande av rätt till tjänstårsberäkning Kungl. Maj :ts medgivande
härtill bli erforderligt. Det nu sagda torde komma att gälla även beträffande
tid för sådan vikarieanställning å reservbarnmorskebefattning eller
distriktsbarnmorskebefattning som avses i kungörelsen den 24 september
1937, nr 803, för det fall att barnmorskan icke efter anställningen innehaft
med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning.

Vad beträffar de barnmorskor, som komma att inordnas under det nya
reglementet, skulle sålunda nu ifrågavarande förbättring av pensionsvillkoren
icke påkalla några särskilda åtgärder. Förbättringen skulle emellertid
bli beroende av att Kungl. Maj :t antingen för varje särskilt fall eller
generellt medgiver, att statens pensionsanstalt får bevilja tjänstårsberäkning
mot engångsavgift för tid för tjänstgöring såsom reservbarnmorska.

Med hänsyn till det relativt stora antal befattningshavare, varom här är
fråga, synes förfarandet med ett generellt medgivande böra väljas. Mest
praktiskt torde därvid vara att reglera spörsmålet ifråga genom ett särskilt
stadgande i övergångsbestämmelserna till reglementet. Fin sådan anordning,
vilken torde låta sig genomföras inom ramen för de av Kungl.
Maj :t i propositionen 1949:200 begärda bemyndigandena, kunde så utformas,
att den i propositionen (s. 188) föreslagna generella tillämpningen
av vissa grunder i fråga om möjlighet till partiell tjänstårsberäkning utan
krav på erläggande av engångsavgift3 även komme att omfatta den nu

1 Jfr 18 § 3 mom. SPA-regiementet.

2 Motsvarar 39 § SPA-regiementet.

3 Jfr 13 punkten kungörelsen den 29 december 1949 (nr 727) med övergångsbestämmelser till
SPA-regiementet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

9

avsedda tjänstårsberäkningen. I betraktande av bl. a. att reservbarnmorsketjänstgöringen
i ett relativt betydande antal fall fullgjorts hos andra huvudmän
än dem hos vilka befattningshavarna nu äro anställda, synes det
motiverat, att en dylik förmån beredes. Förmånen synes dock böra begränsas
till att icke gälla med avseende å tjänstelivränta och familjelivränta.

Beträffande det med hänsyn till reservbarnmorskornas speciella anställningsförhållanden
uppkommande spörsmålet, huruvida och i vad mån särskilda
krav på tjänstgöringens omfattning borde uppställas för den här avsedda
tjänstårsberäkningen beträffande dylik anställning, har pensionsutredningen
anfört i huvudsak följande.

Efter år 1937 avsåg reservbarnmorskornas tjänstgöringsskyldighet fullgörande
av distriktsbarnmorskornas åligganden under deras semestrar eller
då eljest förfall för dem förelåg och i övrigt tjänstgöring inom förlossningsvården
efter anvisning av barnmorskestyrelsen. Reservbarnmorskornas
tjänstgöring torde sålunda under denna tid kunna antagas ha varit av
ungefär samma omfattning som distriktsbarnmorskas tjänstgöring. Vid nu
angivna förhållande synes det skäligt, att tjänstår sberäkning för här avsedd
anställningstid ävensom tid för anställning såsom vikarie å reservbarnmorsketjänst
enligt 1937 års kungörelse och såsom vikarie å distriktsbarnmorsketjänst
enligt sagda kungörelse får ske i den utsträckning som skulle
kunnat ifrågakomma, därest 19 § 3 mom. första stycket i det nya reglementet1
varit tillämpligt. Detta skulle innebära, att i mån av behov hela anställningstiden
skulle kunna tillgodoräknas med avdrag allenast för tid för
ledigheter av vissa orsaker.

Före år 1938 avsåg tjänstgöringsskyldigheten allenast fullgörande av
distriktsbarnmorskornas åligganden under deras semestrar eller eljest vid
förfall för dem. Vid sådant förhållande kan reservbarnmorskornas tjänstgöringstid
ha varit av mycket skiftande omfattning. Med hänsyn härtill anser
pensionsutredningen, att tjänstår sberäkning för här avsedd tid bör få
ske allenast för tid, under vilken reservbarnmorska uppehållit distriktsbarnmorskebefattning.
Vidkommande frågan huruvida denna tjänstårsberäkning
bör begränsas till vikariat av viss minsta varaktighet anser utredningen
en sådan begränsning knappast befogad, detta med hänsyn till att
tjänstgöringen fullgjorts på grund av eu med fast anställning innehavd befattning.

Beträffande de förutvarande reservbarnmorskor, som uppbära genast börjande
tjänstepension för efter reservbarnmorskeanställningen innehavd,
med pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt förenad befattning,
(kategori 2 a) har pensionsutredningen föreslagit, att en förbättring
av pensionsvillkoren, motsvarande den förut angivna, beredes dem,
dock med verkan å pensionsbeloppen först från tidpunkten för ikraftträdandet
av det nya reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare.

En sådan förbättring, vilken enligt vad pensionsutredningen framhållit i
varje fall förutsätter riksdagens medverkan, har synts pensionsutredningen
lämpligen böra möjliggöras genom att till reglementet för statens pensionsanstalt
fogas en särskild övergångsbestämmelse av innebörd, att tjänst -

1 Motsvarar 18 § 3 mom. första stycket SPA-reglementet.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

årsberäkning mot engångsavgift må medgivas för anställningstid såsom reservbarnmorska
som om § 6 reglementet för statens pensionsanstalt varit
tillämplig. Engångsavgiften, vilken syntes böra erläggas av pensionstagarens
senaste huvudman, borde motsvara kapitalvärdet, enligt de för anstaltens
försäkringstekniska beräkningar gällande grunderna, av den genom
tjänstårsberäkningen möjliggjorda ökningen av den reglementsenliga pensionen.
Huvudman, som erlade engångsavgift, borde självfallet vara oförhindrad
att med pensionstagaren och eventuellt förekommande tidigare huvudman
träffa avtal om bidrag till avgiften.

Pensionsutredningen har emellertid påpekat, att det kan antagas att engångsavgift
icke alltid kommer att erläggas. Med hänsyn härtill har pensionsutredningen
föreslagit, att nu ifrågavarande f. d. reservbarnmorskor
komma i åtnjutande av en partiell förbättring av pensionsvillkoren, ungefär
motsvarande den, som föreslagits för de förutvarande reservbarnmorskor,
som inneha eller framdeles komma att erhålla befattning med pensionsrätt
i statens pensionsanstalt.

Beträffande det sätt, på vilket denna förbättring skulle kunna åstadkommas,
har pensionsutredningen framhållit, att en utvidgning av tjänstårsberäkningen
för de pensionsavgångna f. d. reservbarnmorskorna påverkade icke
endast den reglementsenliga pensionen utan även de av staten helt bekostade
förmåner, som därutöver utginge enligt kungörelsen den 30 juni 1947
(nr 658) angående förbättring av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas
pensionsanstalt utgående pensioner in. in. För de pensionstagare,
om vilka här vore fråga, motsvarade den reglementsenliga pensionen
i stort sett hälften av de för närvarande utgående sammanlagda pensionsförmånerna.
Den föreslagna partiella förbättringen syntes sålunda på ett
naturligt sätt kunna ernås genom att de av staten helt bekostade förmånerna,
oavsett huruvida eller i vilken mån engångsavgift erlagts, tillätes utgå
med de belopp, vartill de skulle ha beräknats, därest full engångsavgift erlagts.

I fråga om kostnaderna för den av pensionsutredningen förordade tjänstårsberäkningen
har utredningen anfört följande.

Den av pensionsutredningen förordade tjänstårsberäkningen för de i tjänst
varande f. d. reservbarnmorskorna torde i stort sett rymmas inom den
tjänstår sberäkning som enligt det nya pensionsreglementet skulle kunna
beviljas av statens pensionsanstalt efter medgivande av Kungl. Maj:t. Utredningens
nu framlagda förslag föranleder sålunda, såvitt angår dessa
bai-nmorskor, icke några särskilda kostnader för staten. Förslaget om förbättring
av de pensionsavgångna reservbarnmorskornas pensionsvillkor
medför däremot vissa sådana kostnader, vilka komma att framträda som en
ökning i statens pensionsanstalts pensionsutgifter. Enligt verkställd överslagsberäkning
skulle emellertid denna ökning i den mån den icke motsvaras
av enligt förslaget erlagda engångsavgifter stanna inom ett så pass
obetydligt årligt begynnelsebelopp som 3 000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

11

Yttrandena.

Över pensionsutredningens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
statens pensionsanstalt, medicinalstyrelsen, Svenska landstingsförbundets
styrelse, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska barnmorskeförbundet.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statens pensionsanstalt,
medicinalstyrelsen och Svenska stadsförbundets styrelse.

Med hänsyn till den ringa omfattningen av reservbarnmorskornas tjänstgöring
under den tid, tjänstårsberäkningen enligt förslaget skulle avse, har
statskontoret funnit det i hög grad tveksamt, om tillräckliga skäl förelåge
för en särskild pension sförbättring för ifrågavarande befattningshavargrupp.
Ämbetsverket har i detta sammanhang erinrat, att vid tidigare allmänna
pensionsregleringar någon ändring av grunderna för bestämmande
av redan beviljade pensioner icke ifrågakommit.

I fråga om kostnaderna för den retroaktiva tjänstår sberäkning, vartill
möjlighet skulle öppnas enligt förslaget, har statskontoret anfört följande.

I sitt av riksdagen godkända yttrande över den motion, som föranledde
riksdagens begäran om utredning av frågan om förbättrade pensioner för
förutvarande reservbarnmorskor, framhöll bankoutskottet, att i första hand
borde undersökas, i vad mån landstingen nu vore beredda att medverka
till att pensionsfrågan bringades till en tillfredsställande lösning. Med hänsyn
härtill och då det vill synas som om de möjligheter, som tidigare stått
till buds att genom anslutning till statens pensionsanstalt i pensionshänseende
tillgodose här ifrågavarande befattningshavare, icke utnyttjats, anser
statskontoret det följdriktigt, att huvudmännen i sedvanlig utsträckning
svara för den avsedda förbättringen. En ovillkorlig förutsättning för
pensionsregleringen bör därför vara, att vederbörande huvudman genom engångsavgift
påtager sig kostnaderna för den retroaktiva tjänstår sberäkning,
vartill möjlighet skulle öppnas. Därest engångsavgift ej erlägges, bör alltså
någon förbättring icke medgivas, ej ens, såsom förslaget förutsätter, partiell
sådan. Det sagda gäller såväl i tjänst varande f. d. reservbarnmorskor som
ock redan pensionsavgångna sådana befattningshavare.

Statskontoret har vidare föreslagit, att tjänstårsberäkning för tid före år
1938 borde kunna medgivas endast för det fall, att den före sagda år fullgjorda
vikariatstjänstgöringen å distriktsbammorskebefattning sammanlagt
omfattade minst ett år.

Svenska landstingsförbundets styrelse har funnit en förbättrad ställning
i pensionshänseende motiverad för f. d. reservbarnmorskor och i likhet med
pensionsutredningen ansett, att denna förbättring lämpligen borde ske genom
en utvidgning av deras rätt till tjänstårsberäkning. Därvid kan man
emellertid enligt styrelsens mening icke ifrågasätta, att några engångsavgifter
skola erläggas av huvudmännen. Härom har styrelsen anfört följande.

I de fall en f. d. reservbarnmorska numera har tjänst som distriktsbarnmorska,
torde, som utredningen framhåller, sistnämnda tjänst i ett bety -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

dande antal fall innehavas hos annan huvudman än den, hos vilken reservbarnmorsketjänsten
fullgjorts. Ingendera av dessa huvudmän lärer
vara villig att genom inbetalande av engångsavgift tillförsäkra barnmorskan
ökad rätt till tjänstårsberäkning för reservbarnmorsketiden. Samma är förhållandet
beträffande f. d. reservbarnmorskor, som redan avgått ur tjänst
med genast börjande tjänstepension. Utvägen, att den senaste huvudmannen,
hos vilken sådan barnmorska varit anställd, skulle påtaga sig en engångsavgift
för den förbättrade tjänstårsberäkningen, är enligt styrelsens
mening icke framkomlig.

Styrelsen anser sålunda, att den föreslagna pensionsförbättringen bör
ske utan att engångsavgifter uttagas av huvudmannen och har för sin
del intet att erinra mot de bestämmelser utredningen föreslagit i syfte att
möjliggöra en dylik ordning.

Även Svenska stadsförbundets styrelse har ansett sig böra framhålla, att
man icke torde kunna påräkna att huvudmännen i nämnvärd, om ens någon,
utsträckning konune att erlägga de av pensionsutredningen föreslagna
engångsavgifterna till statens pensionsanstalt.

Svenska barnmorskeförbundet har funnit pensionsutredningens förslag i
stort sett tillfredsställande men framställt erinringar mot förslaget i två
avseenden.

Förbundet har sålunda till en början hemställt, att reservbarnmorska,
anställd före den 1 januari 1938, måtte erhålla rätt att för pension tillgodoräkna
sig hela den tid, anställningen som reservbarnmorska varat, och såsom
skäl härför anfört i huvudsak följande.

Förbundet får framhålla, att reservbarnmorska även under tid då hon
icke tjänstgjort som distriktsbarnmorska varit i hög grad bunden vid anställningen.
Det förtjänar att påpekas, att denna bundenhet kompenserades
genom en låt vara blygsam lön. Vidare bör framhållas att anställning som
reservbarnmorska under denna tid i själva verket var en förutsättning, ett
villkor, för erhållande av distriktsbarnmorskebefattning, vilket indirekt
framgår av § 30 reglementet den 21 november 1919 (nr 798) för barnmorskor,
där det heter: »Reservbarnmorska, varom förmäles i nämnda lag, må, därest
hon har goda vitsord såsom sådan, vid tillsättning av distriktsbarnmorsketjänst
tillgodoräkna sig ett företräde framför i övrigt lika förtjänta
medsökande.» Under 20-talet och i början på 30-talet rådde som bekant en
relativt god tillgång på barnmorskor, vilket kunde ha till följd, att några
års väntan som reservbarnmorska ofta var en nödvändighet, om man skulle
skulle kunna påräkna befordran till distriktsbarnmorska.

Vidkommande frågan i vad mån landstingen böra medverka till en tillfredsställande
lösning av reservbarnmorskornas pensionsfråga har barnmorskeförbundet
funnit det i hög grad ovisst, huruvida landstingen kunna
förmås härtill. Såsom förutsättning för pensionsregleringen bör därför enligt
förbundets mening icke uppställas det villkoret, att landstingen åtaga
sig att erlägga engångsavgift för den retroaktiva tjänstårsberäkningen. Förbundet
har i anslutning härtill hemställt, att kostnaderna för regleringen
av reservbarnmorskepensionerna helt måtte täckas av statsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132

13

Föredraganden.

De förhållanden, som föranlett 1948 års riksdag att hos Kungl. Maj :t
anhålla om utredning beträffande möjligheterna att ernå förbättrade pensionsvillkor
för f. d. reservbarnmorskor, synas närmast ha uppkommit till
följd av att vederbörande huvudmän endast i mindre utsträckning begagnat
sig av föreliggande möjlighet att bereda reservbarnmorskorna pensionsrätt
i statens pensionsanstalt. Vid ärendets riksdagsbehandling uttalades
i enlighet därmed, att det i första hand borde undersökas, i vad mån
huvudmännen vore beredda att medverka till att pensionsfrågan bringades
till en tillfredsställande lösning.

De för befattningshavarna menliga konsekvenserna av ifrågavarande sakförhållande
äro tvåfaldiga. Dels ha vissa reservbarnmorskor, som icke vid
eller efter anställningens frånträdande erhållit annan, med pensionsrätt förenad
anställning, kommit att sakna den rätt till genast börjande eller uppskjuten
pension, som eljest kunnat tillkomma dem på grund av reservbarnmorskeanställningen.
Och dels har ett betydande antal reservbarnmorskor,
som vid eller efter anställningens frånträdande erhållit pensionsberättigande
befattning, exempelvis såsom distriktsbarnmorska, icke medgivits att såsom
tjänstår i pensionshänseende tillgodoräkna tiden för anställning som reservbarnmorska,
något som medfört att de i åtskilliga fall erhållit eller beräknas
komma att erhålla förhållandevis starkt avkortade pensioner. Den föreliggande
situationen har ej heller helt täckts av befintliga bestämmelser om
tjänstårsberäkning för fall, då före pensionsberättigande anställning innehafts
anställning utan pensionsrätt.

1944 års pensionsutredning, som haft att verkställa utredning och avgiva
förslag i ämnet, synes närmast ha inriktat sina undersökningar på spörsmålet,
i vilken mån en förbättring av pensionsvillkoren för f. d. reservbarnmorskor
kan åvägabringas genom sådana rent statliga åtgärder, vilka samtidigt
som de framstå som motiverade av billighetshänsyn stå i överensstämmelse
med grundsatser, som i andra fall tillämpas beträffande statlig pensionering
av viss icke statsanställd personal. Från denna allmänna utgångspunkt,
vilken ej minst i betraktande av vad som anförts i de över förslaget
avgivna remissyttrandena framstår som välmotiverad, kan den här föreliggande
frågan begränsas att avse den kategori av reservbarnmorskor, som
vid eller efter avgången från reservbarnmorskeanställningen tillträtt annan,
med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad befattning och erhållit
eller kommer att erhålla genast börjande tjänstepension.

Pensionsutredningen har föreslagit vissa jämkningar i gällande statliga
pensionsbestämmelser i syfte att bereda möjlighet till en förbättring i pensionsvillkoren
för ifrågavarande kategori av reservbarnmorskor. Pensionsbestämmelserna
skulle efter dessa jämkningars vidtagande bereda möjlighet
till tillgodoräkning såsom tjänstår av tid då vederbörande innehaft anställning
som reservbarnmorska eller, vad angår åren 1920—1937 under vilka
dylik anställning var förenad med skyldighet att tjänstgöra endast vid för -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

fall för distriktsbarnmorska, tid då reservbarnmorska fullgjort tjänstgöring;
med reservbarnmorskeanställning skulle, såvitt angår tiden 1938—1943, jämställas
anställning såsom vikarie å reservbarnmorsketjänst eller å distriktsbarnmorsketjänst.
I konsekvens med innebörden av övergångsanordningar,
vidtagna i anslutning till ikraftträdandet den 1 januari 1950 av det nya SPAreglementet,
skulle ifrågavarande förmån till hälften beredas vederbörande
på statens bekostnad och oberoende av huvudmannens villighet att bidraga
till förbättringen genom erläggande av engångsavgift. Detta skulle ske, beträffande
befattningshavare, för vilka SPA-reglementet blivit gällande, genom
att halva tiden tillgodoräknades såsom tjänstår och beträffande tidigare
pensionerade befattningshavare genom att de av staten helt bekostade
förmånerna enligt kungörelsen 1947: 658 alltid tillätes utgå med de belopp,
vartill de skulle ha beräknats, därest full engångsavgift erlagts. En större
förbättring av pensionsvillkoren än nu angivits skulle bliva möjlig, i den
mån huvudmannen för ändamålet inbetalade viss engångsavgift till statens
pensionsanstalt.

I vissa remissyttranden ha framställts erinringar mot pensionsutredningens
förslag. Vad angår tidsperioden 1920—1937 har Svenska barnmorskeförbundet
hävdat, att tjänstår borde få beräknas för hela den tid, anställning
som reservbarnmorska därunder innehafts, och således ej endast för tjänstgöringstiden
såsom distriktsbarnmorska; statskontoret har uttalat, att tjänstårsberäkning
för tid före år 1938 borde kunna medgivas endast för det fall,
att den före sagda år fullgjorda tjänstgöringen å distriktsbarnmorskebefattning
sammanlagt omfattade minst ett år. Förslaget om genomförande av viss
del av pensionsförbättringen på statens bekostnad och oberoende av huvudmännens
villighet att genom erläggande av engångsavgifter medverka till
densamma har avstyrkts av statskontoret. Barnmorskeförbundet har däremot
hemställt, att kostnaderna för pensionsregleringen helt måtte täckas
av statsmedel. Svenska landstingsförbundets och Svenska stadsförbundets
styrelser ha, utan att framställa direkt erinran mot förslaget, gjort uttalanden
i den riktningen, att man knappast kan påräkna, att huvudmännen
komma att erlägga de av utredningen föreslagna engångsavgifterna till statens
pensionsanstalt.

För egen del anser jag mig med beaktande av de speciella omständigheter,
som föreligga i detta fall, kunna förorda, att det av 1944 års pensionsutredning
framlagda förslaget genomföres. Jag tillstyrker således, att en pensionsförbättring
i föreslagen omfattning och på föreslaget sätt på statens bekostnad
beredes vissa f. d. reservbarnmorskor, och vill härvid särskilt erinra om
att förslaget i denna del nära ansluter sig till innebörden av övergångsanordningar,
som vidtagits i samband med SP A-reglementets ikraftträdande den
1 januari 1950. Att i större utsträckning än som föreslagits belasta statsverket
med kostnader för ändamålet anser jag mig å andra sidan av hänsyn
till de i sådant fall uppkommande konsekvenserna icke kunna tillstyrka. Vad
särskilt angår yrkandet, att tid för anställning som reservbarnmorska under
tidsperioden 1920—1937 skulle kunna i sin helhet tillgodoräknas såsom
tjänstår, vill jag framhålla, att emot bifall härtill talar, att anställningen va -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

15

rit förenad med allenast temporär tjänstgöringsskyldighet och till följd därav
med ett relativt lågt fast arvode; jag vill också framhålla, att vissa andra
grupper av reservpersonal med fast arvode enligt gällande statliga pensionsbestämmelser
äga vid övergång till annan, pensionsberättigande anställning
såsom tjänstår tillgodoräkna endast tid för under reservanställningen fullgjord
tjänstgöring. Vad slutligen angår förslaget att bereda möjlighet till viss
ytterligare pensionsförbättring mot att huvudmannen till statens pensionsanstalt
inbetalar engångsavgift, synes det visserligen vanskligt att bedöma i
vad mån detta kan bliva av nämnvärd praktisk betydelse. Jag delar emellertid
pensionsutredningens uppfattning, att pensionsbestämmelserna böra utformas
så, att utrymme finnes för en sådan anordning; detta innebär givetvis
intet ställningstagande till den mellan arbetsgivaren—huvudmannen och
arbetstagaren föreliggande interna frågan, om och i vad mån engångsavgift
bör erläggas.

Jag förordar, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande
att meddela bestämmelser av i huvudsak den innebörd, som nu angivits. Bestämmelserna
torde böra givas tillämplighet räknat från och med den 1 januari
1950, då SPA-reglementet trädde i kraft.

2. Beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt för vissa
befattningshavare vid vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 oktober 1949 bär vetenskapsakademien
gjort framställning om beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för personal vid akademiens forskningsinstitut för experimentell
fysik.

Forskningsinstitutet — som sedan sin tillkomst år 1936 varit speciellt
inriktat på kärnfysiska forskningar, d. v. s. på studiet av atomkärnornas
byggnad och reaktioner — åtnjuter betydande anslag av statsmedel. Grunderna
för statens bidrag till institutet återfinnas i propositionen den 22
februari 1946 (nr 95) angående vissa anslag till vetenskapsakademien. I
nämnda proposition, vari föreslogos väsentligt ökade bidrag till institutet,
uttalade departementschefen bl. a. följande.

Institutet har fått karaktären av ett komplement till vårt lands universitets-
och högskoleorganisation, vilken ställning markeras bl. a. därav,
att en icke obetydlig utbildningsverksamhet för licentiatexamen och doktorsgraden
där äger rum vid sidan av det rena forskningsarbetet. Denna
institutets ställning kommer ytterligare att befästas, därest staten nu skulle
i ökad utsträckning bidraga till dess verksamhet. Jag förutsätter att, därest
staten i enlighet med vad jag förordat för en icke tidsbegränsad framtid
stöder ifrågavarande forskningsanstalt, denna även framdeles kommer att
stå till förfogande såsom en länk i vårt lands universitets- och högskoleorganisation
och sålunda hållas tillgänglig för utbildningsändamål, och
detta oavsett vilken ställning i administrativt hänseende, den framdeles må
komma att få.

16

Kanal. Maj:ts proposition nr 132.

Riksdagen biföll Kungl. Maj :ts i nämnda proposition framlagda förslag
och förklarade sig icke ha funnit något att erinra mot vad departementschefen
i detta sammanhang anfört (statsutsk. uti. nr 79; r. skr. nr 164).

För närmare kännedom om institutets tillkomst och ställning torde jag
få hänvisa till nämnda proposition.

Beträffande statens bidrag till institutets verksamhet samt befattningshavarnas
avlönings- och pensionsförhållanden må framhållas följande.

Staten bekostar en personlig professur för K. M. G. Siegbahn, varjämte en
personlig ordinarie statlig befattning såsom laborator i lönegrad Ca 30 inrättats
för filosofie doktorn S. H. E. Slätis. Staten bidrager vidare till löner
åt institutets övriga personal samt med visst belopp till institutets driftkostnader
i övrigt.

Bortsett från Siegbahn och Slätis äro vid institutet anställda nitton befattningshavare,
vilka, ehuru icke inordnade i det statliga lönesystemet, åtnjuta
lön i enlighet med vad som gäller för statliga befattningshavare. Ifrågavarande
personal utgöres av fyra laboratorer (29 lönegraden), fem biträdande
laboratorer (27 lönegraden), en radioingenjör (27 lönegraden), två
forskningsassistenter (22 lönegraden), en maskinmästare (18 lönegraden),
en mekaniker (16 lönegraden) och 5 laboratorietekniker (14 lönegraden).
Statens bidrag till lönekostnaderna har avpassats så, att det i stort sett
täcker löneutgifterna för en personal av angivna storlek och sammansättning.

Av nämnda nitton befattningshavare äro fem pensionsförsäkrade i Svenska
personalpensionskassan.

Efter att ha erinrat om statens bidrag till lönerna åt institutets personal
samt därom, att staten beträffande två till forskningsinstitutet knutna befattningshavare
löst pensionsfrågan genom att för dem inrätta personliga
tjänster, med vilka följa statlig pensionsrätt, har statens pensiGnsanstalt
framhållit, att statsmakternas intresse för verksamheten vid institutet torde
få anses klart ådagalagt genom de sålunda vidtagna åtgärderna i löne- och
pensionshänseende. Pensionsanstalten bär därför icke velat resa någon invändning
mot att staten medverkade till pensionsfrågans lösning jämväl för
övrig personal vid institutet genom att under SPA-reglementet inordna de
befattningshavare, vilka hade en mera fast iclce-statlig anställning.

Beträffande pensionsvillkoren har pensionsanstalten anfört, att ifrågavarande
befattningar böra hänföras till grupp B samt att pensionsåldersbestämmelsen
10 c i 39 SP A-reglementet bör göras tillämplig på befattningarna.

Föredraganden. Vid anmälan i propositionen nr 200 till 1949 års riksdag
av frågan om utfärdande av nytt reglemente för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare behandlades
bl. a. frågan om den närmare avgränsningen av statens pensionsanstalts
verksamhet. Därvid förordades, att denna fråga skulle göras till föremål för
en ny, förutsättningslös utredning, varvid även borde undersökas huruvida
icke statens pensionsanstalts verksamhet borde utökas med en icke statsunderstödd
pensioneringslinje. Såsom ett provisorium ansågs emellertid i

1 Motsvarar 10 c i 08 § SPA-reglementet.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

huvudsak kunna godtagas det då föreliggande, av 1944 års pensionsutredning
framställda förslaget i ämnet. Därjämte angå vos vissa verksamhetsområden,
inom vilka pensioneringen i princip borde kunna ordnas genom anslutning
till statens pensionsanstalt, för vilket ändamål emellertid erfordrades
viss detalj utredning. De i propositionen framställda förslagen och de
däri gjorda uttalandena föranledde i stort sett icke någon erinran från riksdagens
sida.

I betraktande av vad sålunda förekommit i ämnet synes det tydligt, att
förslag om inordnande av nya befattningshavargrupper under ifrågavarande
pensioneringsverksamhet böra bedömas med viss restriktivitet och att de i
avbidan på nyssberörda utredning, vilken avses skola igångsättas under den
närmaste framtiden, böra bedömas med utgångspunkt från de grunder, på
vilka den hittillsvarande avgränsningen av pensionsanstaltens verksamhet
bygger.

Vad angår det här föreliggande spörsmålet om beredande av pensionsrätt
i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare vid vetenskapsakademiens
forskningsinstitut för experimentell fysik anser jag i likhet med
statens pensionsanstalt, att det är väl förenligt med angivna synpunkter
att nu bereda dessa befattningshavare möjlighet att erhålla dylik pensionsrätt.
Jag vill därför förorda, att Kungl. Maj:t för sig utverkar riksdagens
bemyndigande att meddela de bestämmelser, som erfordras för detta ändamål.
Sålunda böra i 39 § SPA-reglementet upptagas fast anställda befattningshavare
vid ifrågavarande forskningsinstitut. Därvid bör angivas, att
de skola tillhöra grupp B och alltså kunna beredas pensionsrätt sedan pensionsanstalten
beviljat registrering. Vidare bör stadgandet 10 c i 38 § reglementet
göras tillämpligt å befattningarna; enligt detta stadgande skall pensionsåldern
utgöra 60 år för befattning, hänförd till någon av pensionsklasserna
1: 1—1: 19, och 65 år för annan befattning, dock att statens pensionsanstalt
skall äga fastställa pensionsåldern till 63 eller 65 respektive
60 eller 63 år, där så med hänsyn till pensionsåldern för jämförlig statlig
befattning befinnes påkallat. Bestämmelserna i ämnet torde böra träda i
tillämpning den 1 juli 1950.

3. Beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt för
befattningshavare hos Centralförbundet för nykterhets undervisning.

Beträffande frågan om beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt
för befattningshavare hos Centralförbundet för nykterhetsundervisning
(CFN) uttalade 1944 års pensionsutredning i sitt den 30 oktober 1948 avgivna
betänkande med förslag angående pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare (SOU 1948:47), att
pensionsutredningen för sin del icke ansett sig böra föreslå pensionsrätt i
statens pensionsanstalt för förbundets befattningshavare. I avgiven reser2
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 132.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

vation förklarade sig emellertid en av utredningsmännen, statskommissarien
Björn, icke helt kunna följa majoriteten, då den från möjlighet till delaktighet
i pensioneringen uteslöte befattningshavare vid exempelvis Centralförbundet
för nykterhetsundervisning.

I utlåtande över pensionsutredningens betänkande tillstyrkte skolöverstyrelsen
under hänvisning till statskommissarien Björns yttrande samt ett
av centralförbundet till överstyrelsen avgivet yttrande, att förbundet anslötes
till statens pensionsanstalt.

I propositionen den 1 april 1949 (nr 200) med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare,
in. in. framhöll chefen för finansdepartementet, att han ansåge övervägande
skäl tala för att Centralförbundet för nykterhetsundervisning bereddes möjlighet
att vinna anslutning till statens pensionsanstalt men att han icke
vore i tillfälle att utan viss utredning framlägga förslag i ämnet. I utlåtande
(nr 48) i anledning av berörda proposition jämte i ämnet väckta motioner
uttalade bankoutskottet, att utskottet vore av den uppfattningen att åtgärder
för beredande av pensionsrätt i statens pensionsanstalt åt förbundets
befattningshavare borde vidtagas efter den särskilda utredning, departementschefen
ansett erforderlig. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan
erinran (skr. nr 396).

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 november 1949 har styrelsen för Centralförbundet
för nykterhetsundervisning hemställt om åtgärder i syfte att
den hos förbundet anställda personalen måtte erhålla möjlighet att från
och med den 1 juli 1950 vinna anslutning till statens pensionsanstalt.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning är en sammanslutning mellan
i Sverige arbetande nykterhetssällskap och vissa andra organisationer,
som föi-ldarat sin anslutning till förbundets syften och som i viss ordning
erhållit representationsrätt i förbundet. Förbundet åtnjuter för sin verksamhet
väsentliga bidrag av statsmedel. Såsom villkor därför gäller att förbundet
såsom föreläsningsbyrå i den omfattning skolöverstyrelsen påkallar
ombesörjer den statsunderstödda föreläsnings- och instruktionsverksamheten
för nykterhetens främjande samt att förbundet underkastar sig statligt
medinflytande på och kontroll av verksamheten.

Beträffande förhållandena på det organisatoriska området må framhållas,
att Kungl. Maj :t utser en ledamot i förbundets styrelse och en ersättare fö£
denne; sedan år 1939 har den av Kungl. Maj:t utsedde ledamoten valts
till ordförande i styrelsen. Dessutom utser Kungl. Maj :t en revisor jämte
ersättare för granskning av förbundets ekonomiska förvaltning. För denne
revisor fastställer skolöverstyrelsen särskild instruktion. Jämväl för förbundets
direktör har instruktion fastställts av skolöverstyrelsen. För föreläsningsbyråns
verksamhet ha detaljerade bestämmelser meddelats av skolöverstyrelsen.

I övrigt torde för närmare kännedom om den allmänna karaktären av
förbundets verksamhet och finansieringen av densamma få hänvisas till
den redogörelse därför, som lämnats av förbundet i dess vid skolöversty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

19

relsens utlåtande över pensionsutredningens betänkande fogade yttrande och
som intagits i propositionen 1949: 200 (s. 52 ff.). I anslutning till denna redogörelse
må nämnas, att statens bidrag till förbundets olika verksamhetsgrenar
för innevarande budgetår uppgår till sammanlagt 234 000 kronor.

Beträffande den hos förbundet för närvarande anställda personalen samt
dess avlönings- och pensionsförhållanden har förbundet lämnat följande
upplysningar.

Hos förbundet äro för närvarande anställda följande befattningshavare,
nämligen en direktöl-, två assistenter, en kassör, två kanslibiträden, två kontorsbiträden,
en kurssekreterare och en vaktmästare.

Med undantag av kurssekreteraren och vaktmästaren åtnjuta befattningshavarna
lön enligt den för statens tjänstemän gällande löneskalan. Den nuvarande
kurssekreteraren, som är ordinarie folkskollärare och som åtnjuter
tjänstledighet från folkskollärartjänsten för uppehållande av befattningen
såsom kurssekreterare, åtnjuter ett årsarvode av 12 892 kronor 20 öre.
Kurssekreteraren, som tidigare varit anställd på deltid på sådant sätt att
tjänsten varit förenad med deltidsanställning såsom av statsmedel avlönad
instruktör hos Sveriges lärares nykterhetsförbund, är sedan den 1 juli 1949
helt anställd hos Centralförbundet för nykterhetsundervisning. Enligt avtal
med Sveriges lärares nykterhetsförbund skall kurssekreteraren i denna sin
egenskap sköta även de göromål, som åvila sistnämnda organisations instruktör.
Härför lämnar Sveriges lärares nykterhetsförbund en mot göromålens
omfattning svarande ersättning till centralförbundet. Vaktmästaren
hos centralförbundet, vilken är partiellt arbetsför, åtnjuter lön med 300
kronor för månad.

Centralförbundets befattningshavare åtnjuta lön vid sjukdom ävensom
semester i anslutning till för motsvarande statliga befattningshavare gällande
bestämmelser.

Vad pensionsförhållandena beträffar, är förbundets direktör pensionsförsäkrad
i enskilt försäkringsbolag. Årsavgiften härför erlägges till viss mindre
del av befattningshavaren själv och i övrigt av förbundet. De båda kanslibiträdena
äro pensionsförsäkrade i Svenska personalpensionskassan. För ett
av kanslibiträdena har förbundet under två år erlagt årsavgiften för försäkringen,
medan befattningshavaren därefter själv bestritt avgiften. Det andra
kanslibiträdet har under hela sin anställningstid hos förbundet själv
svarat för årsavgiften. För övriga befattningshavare är pensionsfrågan helt
olöst.

Styrelsen för centralförbundet har framhållit, att det vore högst angeläget,
att pensionsfrågan för förbundets befattningshavare snarast kunde
få en tillfredsställande lösning, enär förbundet hade stora svårigheter att
rekrytera behövlig och tillräckligt kvalificerad personal; vid underhandlingar
på sista tiden med arbetssökande hade det visat sig, att pensionsfrågan
härvidlag vore ett svårt hinder. Att för förbundets del lösa frågan genom
pensionsförsäkring i enskild försäkringsanstalt skulle bli mycket kostsamt.
Denna lösning skulle därtill förutsätta, att staten ökade sitt anslag
till förbundet med ungefär det belopp, vartill huvudmannens kostnader för
pensioneringen skulle uppgå.

Styrelsen för centralförbundet har vidare fäst uppmärksamheten på vissa
spörsmål, som uppkomma därest förbundets befattningshavare vinna

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

anslutning till statens pensionsanstalt. Sålunda har styrelsen berört frågan
om befattningshavarnas pensionsålder, om det sätt varpå pensionsförmånerna
skola röna inverkan av den i vissa fall avsevärda tid varunder den
nu anställda personalen varit i förbundets tjänst innan någon lösning av
pensionsfrågan genomförts samt om avlösning av träffade avtal med enskild
pensioneringsanstalt.

I avgivet utlåtande har statens pensionsanstalt — efter att ha erinrat om
de förut återgivna uttalandena i propositionen 1949: 200 och i bankoutskottets
i anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
framhållit, att genom berörda uttalanden syntes statsmakternas rent
principiella inställning till frågan om inordnande under SPA-reglementet
av förbundets befattningshavare vara klar samt att pensionsanstalten för
sin del intet hade att erinra mot att förslag framlades för riksdagen om anslutning
till SP A-reglementet av fast anställda befattningshavare hos förbundet.

I fråga om pensionsvillkoren har pensionsanstalten anfört följande.

Vid ett inordnande under SPA-reglementet böra befattningarna hänföras
till grupp B, vilket innebär, att befattningarna bliva förenade med pensionsrätt
först sedan anstalten beviljat registrering i enlighet med bestämmelserna
i 3 § SPA-reglementet. Pensionsåldersbestämmelsen 10 c i 39 §*
bör göras tillämplig på befattningarna. Den av förbundet väckta frågan om
retroaktiv tjänstårsberäkning torde böra lösas i enlighet med de i samma
x-eglemente meddelade bestämmelserna för tillgodoräkning av tid före befattnings
anslutning till reglementet samt de i anslutning till reglementet
utfärdade övergångsbestämmelserna för dylik tillgodoräkning.

Föredraganden. På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår ha
statsmakterna redan tagit principiell ställning till spörsmålet om beredande
av möjlighet för Centralförbundet för nykterhetsundervisning att erhålla
sina befattningshavare inordnade under den pensioneringsverksamhet, som
bedrives genom statens pensionsanstalt. Då utredning rörande för ändamålet
erforderliga detalj bestämmelser numera föreligger, torde frågan utan
ytterligare uppskov böra bringas till sin lösning.

Såsom statens pensionsanstalt i sitt utlåtande i ärendet föreslagit böra
de fast anställda befattningshavarna hos centralförbundet vid ett inordnande
under SPA-reglementet hänföras till den i reglementet avsedda gruppen
B och alltså förenas med pensionsrätt, sedan pensionsanstalten på framställning
beviljat registrering i enlighet med bestämmelserna i 3 § reglementet.
Den pensionsklass, till vilken befattning skall vara hänförd, bör
av pensionsanstalten bestämmas i enlighet med stadgandena i 7 § 2 mom.
reglementet. Frågan om tjänstårsberäkning för tid före befattnings anslutning
till reglementet bör lösas i enlighet med reglementsbestämmelserna
jämte tillhörande övergångsbestämmelser. Vad slutligen angår pensionsåldern,
bör bestämmelsen 10 c i 38 § reglementet göras tillämplig; enligt
denna skall pensionsåldern utgöra 60 år för befattning, hänförd till någon
av pensionsklasserna 1: 1—1: 19, och 65 år för annan befattning, dock att

1 Motsvarar 10 c i 38 § SPA-reglementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

21

statens pensionsanstalt skall äga bestämma pensionsåldern till 63 eller 65
respektive 60 eller 63 år, där så med hänsyn till pensionsåldern för jämförlig
statlig befattning befinnes påkallat.

Jag förordar, att Kungl. Maj :t för sig utverkar riksdagens bemyndigande
att meddela bestämmelser av nu angiven innebörd. Bestämmelserna torde
böra tillämpas från och med den 1 juli 1950.

4. Beredande av pensionsirätt i statens pensionsanstalt för vissa
befattningshavare vid statens hantverksinstitut.

Verksamheten vid statens hantverksinstitut bygger på samverkan mellan
staten och hantverkets organisationer. I enlighet med riktlinjer, som framlagts
i propositionen den 28 februari 1947 (nr 153) angående anslag till
statens hantverksinstitut och som av riksdagen lämnats utan erinran (statsutsk.
uti. nr 155; r. skr. nr 307), skall staten utan kostnad för hantverket
tillhandahålla erforderliga lokaler samt helt svara för de allmänna administrationskostnaderna,
innefattande bl. a. löneutgifter för i huvudsak
den personal, som är att betrakta såsom gemensam för olika verksamhetsgrenar
vid institutet. Till övriga kostnader, omfattande bl. a. utgifter för löner
åt konsulenter, speciallärare och tillfälliga biträden in. in., lämnar staten
ett allmänt, till beloppet maximerat bidrag, medan återstoden av dessa
kostnader bestrides med institutets egna inkomster (kursavgifter, inkomster
av publikationstryck, inkomster av informationsverksamhet in. in.) och
bidrag från näringsorganisationerna. Det har förutsatts, att institutets styrelse
skulle äga stor frihet att besluta om anställningsförhållandena för
bland andra konsulenterna och om anskaffande av utrustning m. in.

I .skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1949 har styrelsen för statens
hantverksinstitut gjort framställning i syfte att den personal, som vid institutets
icke statligt reglerade verksamhet hade mera stadigvarande anställning,
måtte erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt.

Styrelsen har därvid anfört i huvudsak följande.

De befattningshavare, som till följd av utformningen ay reglerna för finansieringen
av verksamheten vid institutet icke kunnat tillförsäkras ordinarie
eller extra ordinarie befattningar, ha genom beslut av styrelsen medgivits
rätt till semester, lön vid tjänstledighet, reseersättning och sjukvård
i överensstämmelse med i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade
föreskrifter. Någon reglering av pensionsrätten för ifrågavarande tjänstemän
har däremot icke kunnat åstadkommas.

Att till institutet varaktigt knuten arvodesavlönad personal till följd av
reglerna för verksamhetens finansiering oberoende av befattningarnas i
flertalet fall mera stadigvarande karaktär undantages från rätten till
tjänste- och familjepension synes styrelsen högst otillfredsställande. Ett
dylikt förfaringssätt torde, förutom att det strider mot de principer som
i övrigt tillämpas i fråga om statliga befattningar av mera stadigvarande
karaktär, även, sett på längre sikt, äventyra institutets möjligheter att i
konkurrens med det enskilda näringslivet, där vederbörande i det övervä -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

gande antalet fall kan påräkna att pensionsfrågan regleras, till sig stadigvarande
kunna knyta kvalificerade yrkesmän.

Någon pensionering på grundval av de i 1947 års allmänna pensionsreglementen
meddelade bestämmelserna torde vid det förhållandet, att fråga
icke är om tjänster av den karaktär, som angives i 1 § 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente, icke kunna ifrågakomma. Styrelsen finner starka
skäl tala för att institutet beredes möjlighet att tillförsäkra institutets
arvodesavlönade personal pensionsförmåner genom anlitande av statens
pensionsanstalt.

För att ej beskära de ökade möjligheter till en smidig anpassning av
verksamheten efter tid från annan växlande behov, som äro förenade med
nuvarande system för finansiering av verksamheten vid institutet, synes
frågan om pensionsrätten böra göras till föremål för individuell prövning
av institutets styrelse från fall till fall. Utgångspunkten för denna prövning
skulle vara att endast de tjänster, av vilka ett stadigvarande behov visat
sig föreligga eller beträffande vilka ett dylikt behov kan förutses, skola
förenas med pensionsrätt.

I utlåtande — som avgivits före utfärdandet av SPA-reglementet — har
statens pensionsanstalt anfört bland annat följande.

Det i propositionen 1949: 200 föreslagna pensionsreglementet är — såsom
redan benämningen angiver — avsett att tillämpas å icke-statligt anställda
befattningshavare. Endast i några få undantagsfall skall enligt förslaget
statsanställda befattningshavare ha pensionsrätt enligt reglementet,
och det är i dessa fall blott fråga om ett bibehållande tills vidare av anslutning
till pensionsanstalten för institutioner, som enligt nu gällande
reglemente för anstalten ha pensionsrätt för befattningshavare. Pensionsanstalten
anser därför, att de i framställningen avsedda befattningshavarna
vid statens hantverksinstitut, vilka måste anses vara anställda i statens
tjänst, i princip icke höra hemma i det ifrågavarande nya reglementet.

Enligt pensionsanstaltens mening borde i första hand eftersträvas att få
pensioneringen för ifrågavarande personal ordnad enligt de för statstjänstemän
gällande bestämmelserna. För vinnande av detta syfte skulle ligga närmast
till hands att bereda personalen ordinarie eller extra ordinarie anställning.
Därest av organisatoriska eller andra skäl sådan anställning anses
icke böra ifrågakomma, bör det övervägas, om icke ett inordnande under
de för statsanställda gällande pensionsbestämmelserna kan ske genom
tillämpning av stadgandet i 1 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.

Endast om avgörande skäl anses föreligga mot att inordna befattningshavarna
under 1947 års allmänna pensionsreglementen i enlighet med någotdera
av de här ovan framlagda alternativen, bör enligt anstaltens förmenande
ifrågakomma att låta pensioneringen ske i enlighet med framställningen.
Ehuru, såsom nyss framhållits, en sådan lösning av principiella
skäl icke synes tilltalande, skulle måhända ett stöd för densamma kunna
sökas i det säregna sättet för finansieringen av den del av hantverksinstitutets
verksamhet, vid vilken dessa befattningshavare tjänstgöra. Med hänsyn
till att finansieringen i det väsentliga sker genom icke-statliga medel
och denna gren av verksamheten icke är så i detalj reglerad genom allmänna
föreskrifter som inom rent statlig verksamhet vanligen är fallet, kan
denna gren i själva verket sägas stå på gränsen till icke-statlig verksamhet.

I ett vid pensionsanstaltens utlåtande fogat särskilt yttrande har ledamoten
Björn anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 132.

23

Ifrågavarande personal vid hantverksinstitutet är, ehuru statsanställd,
knuten till eu av institutet bedriven statsunderstödd verksamhet. Vid sådant
förhållande är densamma enligt min mening närmast jämförbar med sådan
personal som i pensionshänseende regelmässigt anses böra anslutas till pensionsanstalten.
Ordnas pensioneringen för personalen genom dylik anslutning,
kommer statens medverkan till pensioneringen att även få en mera
följdriktig anpassning till det sätt varpå verksamheten finansieras. Jag anser
därför övervägande skäl tala för ett tillmötesgående av föreliggande
framställning.

Statskontoret har uttalat, att vad styrelsen för statens hantverksinstitut
anfört i förevarande framställning övertygat statskontoret om behovet av att
pensionsfrågan löses för vissa av de vid institutet arvodesanställda tjänstemännen.

Beträffande formen för pensioneringen har statskontoret anfört följande.

Med hänsyn till att kostnaderna för denna personal bestridas icke enbart
av statsmedel utan jämväl med bidrag från hantverkets organisationer ävensom
med institutets egna inkomster, anser statskontoret, att befattningarna
i fråga icke ha den karaktär, att en tillämpning av 1 § 2 mom. 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente kan ifrågakomma. Möjlighet synes däremot,
såsom i framställningen jämväl föreslagits, böra beredas institutet att
vinna delaktighet i statens pensionsanstalt för här avsedda befattningar. En
dylik anslutning skulle, såsom framhållits i särskilt yttrande vid det av statens
pensionsanstalt i ärendet avgivna utlåtandet, komma att i pensionshänseende
innebära en mera följdriktig anpassning från statens sida till det sätt
varpå verksamheten i fråga finansieras. Jämlikt bestämmelserna i 3 § SPAreglementet
kan anslutning till pensionsanstalten därvid ske endast i sådana
fall, där det klart kan konstateras, att befattningen har stadigvarande karaktär.

Statskontoret har vidare förutsatt, att den av ämbetsverket förordade anslutningen
till statens pensionsanstalt, som redan i och för sig komme att
innebära ökat ekonomiskt åtagande från statsverkets sida för personalen i
fråga, icke finge tagas till intäkt för ökade statsbidrag till hantverksinstitutets
verksamhet.

Föredraganden. För egen del anser jag mig böra förorda, att pensionsrätt
under vissa förutsättningar beredes även de befattningshavare, som inneha
anställning inom den icke statligt reglerade men med bidrag av statsmedel
uppehållna verksamheten vid statens hantverksinstitut.

Beträffande det sätt, varpå pensionsfrågan bör lösas för nämnda befattningshavare,
ha skilda uppfattningar kommit till uttryck. Å ena sidan har
styrelsen för institutet liksom också statskontoret och en ledamot av styrelsen
för statens pensionsanstalt ansett, att befattningshavarna borde erhålla
möjlighet att vinna anslutning till statens pensionsanstalt, medan å andra
sidan styrelsen för pensionsanstalten — med undantag av nyssnämnde ledamot
— framhållit, att ifrågavarande personal måste anses vara anställd i statens
tjänst och att med hänsyn därtill i första hand borde eftersträvas att få
pensioneringen för densamma ordnad enligt de för statstjänstemän gällande
bestämmelserna, vilket kunde ske antingen genom att bereda personalen or -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

dinarie eller extra ordinarie anställning eller genom att, med tillämpning av
stadgandet i 1 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente, inordna
personalen under de för statsanställda gällande bestämmelserna.

Även om ifrågavarande befattningshavare äro att anse såsom anställda i
statens tjänst, synes det mig icke böra ifrågakomma att bereda dem ordinarie
eller extra ordinarie anställning; i 1947 års riksdagsbeslut förutsattes att
de skulle knytas till institutet under mera obundna anställningsformer med
stor frihet för styrelsen att besluta i fråga om anställningsförhållandena,
varigenom möjligheter skulle skapas för en önskvärd rörlighet i institutets
verksamhet. Av samma anledning torde befattningshavarna icke heller böra,
med stöd av 1 § 2 mom. allmänna tjänstepensionsreglementet, inordnas under
de för statstjänstemännen gällande pensioneringsbestämmelserna. Med
hänsyn härtill och i betraktande jämväl av sättet för finansieringen av den
del av institutets verksamhet, varom här är fråga, har jag funnit övervägande
skäl tala för att pensionsfrågan för berörda personal löses genom att
densamma inordnas under SPA-reglementet.

Vad pensionsvillkoren beträffar, torde befattningarna vid ett inordnande
under SPA-reglementet böra hänföras till grupp B och sålunda förenas med
pensionsrätt först efter registrering enligt 3 § reglementet; för registrering
förutsättes, bl. a., att befattningen är av stadigvarande art och att befattningens
huvudman, varmed i detta fall bör förstås styrelsen för statens hantverksinstitut,
gör framställning om registreringen. Pensionsåldersbestämmelsen
10 c i 38 § reglementet torde vidare böra göras tillämplig på befattningarna,
vilket medför befogenhet för statens pensionsanstalt att bestämma
pensionsåldern i anslutning till gällande bestämmelser för statstjänstemän.

5. Vissa jämkningar i pensionsbestämmelserna för
befattningshavare inom den statsunderstödda folktandvården.

Det nya reglemente för pensionering genom statens pensionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare (SPA-reglementet), som trädde i kraft
den 1 januari 1950, är tillämpligt bl. a. å vissa befattningshavare inom den
statsunderstödda folktandvården. Reglementet är sålunda tillämpligt bl. a. å
dels föreståndare för centraltandpoliklinik, dels tandtekniker, dels ock följande
befattningshavare under förutsättning att de ha skyldighet att tjänstgöra
minst 1 900 timmar årligen, nämligen distriktstandläkare, annan fast
anställd tandläkare, distriktstandsköterska och annan fast anställd tandsköterska.
Distriktstandläkare och distriktstandsköterska tillhöra grupp A enligt
reglementet och äro alltså obligatoriskt pensionsberättigade men övriga
befattningar tillhöra grupp B och bliva således förenade med pensionsrätt
först efter det att befattningarna på framställning av vederbörande huvudman
registrerats hos pensionsanstalten. Pensionsklassen är i reglemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 132.

25

tet fastställd till 1: 34 för föreståndare för centraltandpoliklinik, 1: 33 för
distriktstandläkare och annan fast anställd tandläkare samt 1: 11 för distriktstandsköterska
och annan fast anställd tandsköterska; för tandtekniker
fastställer statens pensionsanstalt pensionsklass i enlighet med bestämmelserna
i 7 § 2 mom. reglementet. Pensionsåldern utgör 65 år för tandläkare,
63 år för tandtekniker och 60 år för tandsköterska.

I en den 17 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 84, ha framställts
vissa förslag angående ändringar i folktandvårdens organisation in. m., varvid
uttalats, att vissa av de i propositionen framförda förslagen eventuellt
borde föranleda ändringar i SPA-reglementet. Frågan härom torde nu få anmälas.

1 nyssnämnda proposition förutsättes, att föreståndare för centraltandpoliklinik
skall erhålla tjänstebenämningen lasarettstandläkare. Förutom
att härav betingad jämkning vidtages i SPA-reglementet torde, i enlighet
med vad statens pensionsanstalt föreslagit i ett i ärendet avgivet remissyttrande,
ifrågavarande befattningar böra hänföras till grupp A.

Enligt nämnda proposition skall vidare såsom tandvårdsinspektör kunna
anställas annan än lasarettstandläkare. Sådan befattning torde böra hänföras
till grupp B och till pensionsklass 1: 34, varjämte bör fastställas 65 års
pensionsålder för densamma.

För annan tandläkare än föreståndare för centraltandpoliklinik samt för
tandsköterska må, såsom förut nämnts, pensionsreglementet enligt sin nuvarande
lydelse tillämpas under förutsättning att vederbörande har skyldighet
att tjänstgöra minst 1 900 timmar årligen. Detta villkor sammanhänger
med att arbetstiden för distriktstandläkare i gällande statsbidragskungörelse
är bestämd till minst 1 900 timmar årligen. Vid bifall till i förenämnda
proposition framställt förslag att arbetstiden i stället skall bestämmas
till 42 timmar per vecka bör erforderlig jämkning ske i pensionsreglementet.
Därest, såsom i omförmälda proposition förordats, i gällande statsbidragskungörelse
intagna stadganden om distriktstandläkares och tandsköterskas
minimilön slopas, böra vidare distriktstandläkare och distriktstandsköterska
i pensionshänseende hänföras till samma grupp som andra fast
anställda tandläkare och tandsköterskor eller med andra ord överföras från
grupp A till grupp B.

Övriga i propositionen nr 84 framförda förslag torde icke böra föranleda
någon ändring av bestämmelserna i pensionsreglementet.

Kungl. Maj :t torde för sig böra utverka riksdagens bemyndigande att vidtaga
jämkningar i SPA-reglementet i huvudsaklig överensstämmelse med
vad sålunda angivits. De ändrade bestämmelserna torde böra träda i kraft
den 1 januari 1951, då ändringarna i folktandvårdens organisation avsetts
skola genomföras.

O

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 132.

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 132.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående i skilda hänseenden anförts
hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats meddela pensionsbestämmelser
för

1) vissa förutvarande reservbarnmorskor in. fl.,

2) vissa befattningshavare vid vetenskapsakademiens
forskningsinstitut för experimentell fysik,

3) befattningshavare hos Centralförbundet för nykterhetsundervisning,

4) vissa befattningshavare hos statens hantverksinstitut
och

5) vissa befattningshavare inom den statsunderstödda
folktandvården.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

607297. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.