Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
1
Nr 113.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
m. m.; given Stockholms slott den 10 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framlägges förslag till en generalplan för modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen, avsedd att tjäna som en allmän
riktlinje för det framtida utbyggandet av den statliga sinnessjukvården. I
princip innebär planen, att flertalet av de befintliga sinnessjukhusen skall
underkastas en genomgripande modernisering och upprustning samt att vissa
mindre och ålderdomliga sinnessjukhus skola nedläggas, så snart omständigheterna
det medgiva. Härjämte räknas i planen med tillkomsten av vissa
nya sinnessjukhus samt ett antal sekundärplatser för vård av ålderspsykoser
m. fl. Syftet är att intensifiera vården och öka patientomsättningen och härigenom
begränsa behovet av nya vårdplatser.
Vidare föreslås i propositionen, att huvudmannaskapet för vården av de lättskötta
sinnessjuka skall kvarbliva hos landstingen och städerna utom landsting.
Rätten till statsbidrag till anordnande och drift av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka föreslås utsträckt till städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
I propositionen äskas till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1950/51 ett anslag av 9 830 000 kronor och på tilläggsstat
för budgetåret 1949/50 ett anslag av 895 000 kronor. I samband härmed framlägges
bl. a. förslag om uppförande av ett nytt sinnessjukhus om 732 platser
vid Karlskrona.
Slutligen äskas i propositionen för budgetåret 1950/51 ett anslag å 60 000
kronor till vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för fallandesjuka.
1 —27s so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 113.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1990.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Skörd, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
kapitalbudgeten, inrikesdepartementet, statens allmänna fastighetsfond, punkten
1, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. för budgetåret 1950/51
beräkna ett investeringsanslag av 10 000 000 kronor.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
I samband därmed torde jag få anmäla uppkomna frågor om anvisande av
medel dels å tilläggsstat för innevarande budgetår till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus, dels ock å riksstaten för nästa budgetår till vissa
elektriska arbeten vid statens anstalt för fallandesjuka. Innan jag ingår på
frågorna om medelsanvisning för byggnadsarbeten vid sinnessjukhusen och
anstalten för fållandesjuka, torde jag emellertid först få anmäla ett av statens
sinnessjukvårdsberedning nyligen avgivet betänkande med förslag till generalplan
för sinnessjukvårdens tillgodoseende.
Statens sinnessjukvårdsberednings förslag till generalplan
för sinnessjuk vårdens tillgodoseende.
Inledning.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 13 juni 1947 och den 30
januari 1948 tillkallade jag den 27 juni 1947 samt den 30 januari och den 4
februari 1948 nio sakkunniga för att såsom särskild beredning inom socialdepartementet,
sedermera inrikesdepartementet, biträda vid fortsatt handläggning
av frågorna om sinnessjukvårdens effektivisering och utbyggande.
Enligt meddelade direktiv (se Post- och Inrikes tidn. den 27 juni 1947)
skulle det ankomma på beredningen att närmare utreda vissa frågor, som på
längre sikt syftade till att genom intensifiering av vården och ökning av
patientomsättningen begränsa det totala vårdplatsbehovet inom den statliga
sinnessjukvården. Hit hörde främst frågorna om sinnessjukvårdsläkarnas utbildning
och de ekonomiska förutsättningarna för psykiaterkårens rekrytering.
Yidare ingick i beredningens uppdrag att genom byggnadstekniska åtgärder
söka skapa förutsättningar för en ökad differentiering och behandling av
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
klientelet. I anslutning härtill skulle beredningen även verkställa en översyn
av den av medicinalstyrelsen i september 1945 framlagda tioårsplanen för
sinnessjukvårdens utbyggnad. Härjämte anförtroddes åt beredningen att verkställa
en av 1946 års riksdag påkallad omprövning av huvudmannaskapet för
vården av de lättskötta sinnessjuka. Slutligen skulle det ankomma på beredningen
att närmare utreda frågan om den öppna sinnessjukvårdens organisation
samt att i samband härmed undersöka möjligheterna för en utbyggnad
av den till de statliga sinnessjukhusen anknutna familjevården.
Beredningen —- som antagit namnet statens sinnessjukvårdsberedning —
har redan tidigare i vissa delar fullgjort sitt uppdrag.
Sålunda upptog beredningen i en den 16 december 1948 dagtecknad promemoria
frågan om sinnessjukvårdsläkarnas avlöningsförhållanden till behandling.
Denna promemoria, som preliminärt anmälts för 1949 års riksdag
(prop. nr 123), har ånyo behandlats i en till innevarande års riksdag avlåten
proposition (nr 100), vari förslag framlagts om vissa avlöningsförstärkningar
fr. o. m. den 1 januari 1951 till läkarna vid statens sinnessjukhus i anslutning
till beredningens förslag härom.
I utbildningsfrågan har beredningen med skrivelse den 27 november 1947
överlämnat en promemoria rörande undervisningen i psykiatri före medicine
licentiatexamen. Sedan särskilda sakkunniga tillkallats för översyn av läkarutbildningen
(1948 års läkarutbildningskommitté), har beredningen haft överläggningar
med dessa i fråga om såväl den allmänna utbildningen
i psykiatri som utbildningen av specialister på området. Bl. a. på
grundval härav har beredningen i en den 11 januari 1950 dagtecknad
promemoria framlagt förslag till anordnande av en mera ändamålsenlig
specialistutbildning i psykiatri. Förslaget innebär i princip,
att vid sidan av professurer, förenade med överläkarbefattningar å
psykiatriska kliniker och i första hand avsedda för den allmänna undervisningen
i psykiatri, skulle finnas professurer, förenade med överläkarbefattningar
vid egentliga sinnessjukhus och närmast avsedda för utbildningen av
blivande specialister på området. Ifrågavarande promemoria är? f. n. föremål
för remissbehandling.
Vidare må nämnas, att beredningen framlagt förslag dels om anordnande av
kompletteringskurser för läkare vid statens sinnessjukhus, vilken fråga behandlats
av 1948 års riksdag (prop. nr 145), dels ock om anslag till psykiatriska
studier utomlands, vilket förslag anmälts i årets statsverksproposition (XI
h. t. p. 221).
I differentieringssyfte och för att samtidigt underlätta en ändamålsenlig
planläggning av arbetet med byggnadsfrågorna överlämnade beredningen slutligen
med skrivelse den 21 januari 1949 en promemoria angående anordnande
vid vissa sinnessjukhus av särskilda avdelningar för tuberkulösa sinnessjuka
och sinnesslöa. Frågan härom har anmälts för 1949 års riksdag (prop. nr 111),
som fattat beslut om uppförande av två sådana avdelningar.
I ett den 11 januari 1950 dagtecknat betänkande med förslag till general -
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
plan för sinnessjukvårdens tillgodoseende1 (stencilerat) har beredningen nu
upptagit återstående i utredningsuppdraget ingående frågor till behandling.
I betänkandet har beredningen främst till prövning upptagit det komplex
av frågor, som syfta till att genom särskilda byggnadsåtgärder bereda utökade,
resurser för en förbättrad differentiering och behandling av klientelet på
statens sinnessjukhus. Vidare har beredningen verkställt beräkningar rörande
platsbehovet för vård av egentliga sinnessjuka under de närmaste 15 åren. I
anslutning härtill framlägges i betänkandet ett förslag till generalplan för
sinnessjukhusens modernisering och utbyggnad under åren 1951—1965. Härjämte
har beredningen i betänkandet framlagt förslag rörande vården av lättskötta
sinnessjuka, den öppna sinnessjukvården samt den centrala ledningen
och tillsynen av sinnessjukvården. Vidare finnes i betänkandet intagen en
redogörelse för de moderna behandlingsmetoderna inom psykiatrien och deras
effekt.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av medicinalstyrelsen, efter hörande
av direktionerna för statens sinnessjukhus utom de fyra sjukhus, som disponeras
enbart för sinnesslövård, socialstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige
i Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, som överlämnat yttrande av sin sjukvårdsdelegation,
svenska landskommunernas förbund, svenska psykiatriska föreningen och statens
sjukhuspersonals förbund. Vidare har statens lönenämnd yttrat sig över
den del av betänkandet, som behandlar den centrala ledningen och tillsynen
av sinnessjukvården, varjämte landstingens förvaltningsutskott, hälso- och
sjukvårdsberedningar eller vårdhemsdirektioner i samtliga län utom Västernorrlands
avgivit yttranden över den del av betänkandet, vari behandlas vården
av lättskötta sinnessjuka.
I det följande torde först få återgivas den i betänkandet intagna redogörelsen
för de moderna behandlingsmetoderna inom psykiatrien och deras
effekt. Härefter upptager jag var för sig till behandling frågorna om modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen samt om vårdhemmen för
lättskötta sinnessjuka, medan jag i annat sammanhang torde få återkomma
till övriga i betänkandet framlagda förslag.
Moderna behandlingsmetoder inom psykiatrien och deras effekt.
Hen i sinnessjukvårdsberedningens betänkande lämnade redogörelsen för
de moderna behandlingsmetoderna inom psykiatrien och deras effekt är av
följande lydelse.
'' Vid betänkandets avgivande har beredningen utgjorts av överdirektören i medicinalstyrelsen
Erik Björkquist, vice ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare,
chefredaktören Elon Andersson, medicinalrådet Peder Björck, överläkarna vid Långbro
sjukhus Erik Goldkuhl och Gunnar Lundquist, ledamoten av riksdagens andra kammare,
folkskolläraren Gösta Skoglund, förste uppsyningsmannen vid Säters sjukhus Gustaf
Snygg, bj-ggnadsrådet Gunnar Wejke och överläkaren vid Lillhagens sjukhus Gayler
White.
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Att sinnessjukdomar äro obotliga är en mycket utbredd ocli inrotad föreställning
bland allmänheten. Det är icke heller svårt att förstå, hur en sådan
föreställning kunnat uppstå. För endast några decennier sedan intogos huvudsakligen
mycket svåra fall på sinnessjukhusen, under det att flertalet lättare
psykiskt sjuka icke kom till behandling. På sinnessjukhusen funnos då icke
så många behandlingsmetoder som nu, utan behandlingen av de ofta svårt
sjuka bestod huvudsakligen i sängläge, lugnande medicin, långbad och arbetsterapi.
Dessutom spelade den psykiska behandlingen eller psykoterapien
en stor roll, men den kuhde endast komma till fruktbar användning i ett
mycket begränsat antal fall.
År 1917 infördes malariabehandling vid sinnessjukdom, härrörande av
syfilisinfektion (s. k. paralys), vilket betydde ett stort framsteg i behandlingen
av just denna sjukdom. År 1922 infördes den s. k. sömnkuren eller
långsömnen, som var ett stort framsteg vid behandlingen av svårt oroliga
patienter, ehuru denna kur icke innebar något definitivt botanda av den
sjuke. Den gav emellertid impulsen till fortsatta terapeutiska försök, och
sedan insulinet upptäckts, blev behandlingen med små doser insulin som ett
lugnande, aptitbefordrande och avgiftande medel införd även på psykiatriska
kliniker.
Det är emellertid först under åren 1935—1938 som verkligt stora framsteg
gjordes vid behandlingen av psykiskt sjuka. Då infördes nämligen efter varandra
insulinbehandling i stora doser, krampbehandling och hjärnkirurgisk
behandling eller lobotomi.
Insulinbehandling i stora doser, s. k. insulincomabehandling, infördes
i psykiatrien av österrikaren M. Sakel, som 1935 publicerade de första
resultaten av sina insulinbehandlingar. Sakel hade till en början använt
insulin i små doser som avgiftande medel vid behandlingen av morfinister.
En del av dessa patienter hade då visat så stor känslighet för insulin, att
de råkade i medvetslöst tillstånd. Insulinet, som normalt produceras i bukspottskörteln,
kan om det bildas i otillräcklig mängd ge upphov till sockersjuka.
Omvänt kan en för stor produktion av insulin medföra en sänkning
av sockerhalten i organismen, vilket i sin tur medför förändringar i bl. a.
hjärnans sockeromsättning. Om sockerhalten sjunker under ett visst värde,
inträder medvetslöshet (coma). Detta s. k. insulincoma kan emellertid hävas
ganska lätt genom tillförsel av socker utifrån. Sakel observerade nu, att de
morfinister, som oavsiktligt fått insulincoma, kände sig påfallande mycket
bättre efter detta. Denna iakttagelse föranledde Sakel att pröva effekten av
insulincoma i schizofrenier. Man hade länge haft den teorien att schizofreni,
som räknas till våra svåraste sinnessjukdomar, berodde på en ämnesomsättningsrubbning
i hjärncellerna, och att det därvid bildades giftiga mellanprodukter.
Sakel tänkte sig nu, att om patienterna finge tillräckligt stora
doser insulin, så skulle sockerhalten sjunka så lågt, att hjärncellerna bleve
utsatta för stark svält och därmed skulle de tvingas att mera fullständigt
förbränna även eventuella giftiga mellanprodukter. Sakel började därför att
behandla schizofrena patienter med stigande doser insulin och fortsatte att
stegra doserna tills patienten fick coma. Därefter fick patienten ligga i coma
10—20 minuter, varefter man genom att tillföra druvsocker väckte honom till
medvetande. Dessa comabehandlingar upprepades sedan, och de schizofrena
patienterna erhöllo sammanlagt 40—50 comata. Resultaten av behandlingen
voro slående och Sakel rapporterade, att 88 % av tidiga fall blevo återställda
eller förbättrade.
Från 1935 har insulineomabehandlingen införts på flertalet sinnessjukhus
i hela den civiliserade världen. Den fordrar goda laboratorie- och personalresurser.
Varje patient måste före behandlingen genomgå en noggrann
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
kroppslig och psykisk undersökning, och tillräckligt med kvalificerad sjukvårdspersonal
måste finnas tillgänglig för att dagligen övervaka den sjuke
under behandlingens gång. Insulinpatienterna bruka sammanföras till en
särskild behandlingsavdelning, där en speciell »behandlingsläkare» och en
erfaren översköterska närmast svara för behandlingen. Om behandlingen
genomföres på rätt sätt, kan den sägas vara praktiskt taget riskfri.
I Sverige användes insulincomabehandling först (1935) av överläkaren
J. Agerberg på Frösö sjukhus. Den har sedan tillämpats på nästan samtliga
sjukhus, dock ej förrän på de sista åren vid en del av de äldre sjukhusen.
Fortfarande finnas likväl några sinnessjukhus, som på grund av bristande
resurser ej ansett sig kunna införa comabehandling.
Resultaten av insulincomabehandlingen vid schizofreni kunna nu tämligen
väl bedömas. Det har rått olika meningar om dess värde, och en del läkare
ha ställt sig tämligen negativa till behandlingen. Som regel ha dessa läkare
dock saknat mera ingående personlig erfarenhet av behandlingen. Man har
även vid behandling av de allra svåraste fallen av schizofreni fått föga uppmuntrande
resultat, vilket föranlett vissa läkare med pessimistisk läggning
att frånkänna insulinbehandlingen något egentligt värde. Om patienter med
schizofreni icke bli föremål för behandling, brukar man räkna med att
15—20 % spontant bli återställda eller förbättrade. De övriga bli småningom
kroniskt sjuka och defekta, även om de kunna förbättras eller bli symtomfria
efter första insjuknandet. Enligt uppgifter i facklitteraturen blevo
av mer än 1 000 patienter å staten New Yorks sinnessjukhus 11, i % fullt
återställda och 26,5 % betydligt förbättrade efter insulinbehandlingen, d. v. s.
sammanlagt 37,6 %. Motsvarande siffror för mer än 1 000 kontrollfall, som
ej behandlats, var 3,5 % och och 11,2 % eller sammanlagt 14,7 %. Om behandlingen
sätts in tidigt och helst inom sjukdomens första sex månader,
ha icke mindre än 73 % blivit återställda eller förbättrade. Ännu fem år
efter behandlingen ha ca 37 % av de behandlade schizofrenierna befunnits
återställda eller mycket förbättrade (Bond och Shurley 1946). Dessa gynnsamma
resultat förutsätta emellertid, att behandlingen genomförts på'' ett
riktigt sätt med tillräckligt många och djupa comata och med lämpligt ledd
psykoterapi i anslutning till insulinbehandlingen.
I en 1949 utkommen ny upplaga av den schweiziske pskykiatern M. Mullers
bok »Prognose und Therapie der Geisteskrankheiten» anföres efter
genomgång av behandlingsresultaten från ett flertal länder, att genom insulincomabehandling
förbättras ungefär dubbelt så många schizofrena som utan
sådan behandling. Dessa behandlingsresultat erhållas under förutsättning att
sjukdomen ej varat längre tid än ett år.
Från Sverige har överläkare T. Sondén publicerat en sammanställning av
resultaten beträffande 342 fall av schizofreni, som åren 1938—1943 erhöllo
insulinbehandling på S:t Lars sjukhus. Av dessa patienter blevo 140 återställda
eller så förbättrade, att de kunde återbördas till samhällslivet, d. v. s.
ca 40 %. Sondén har även gjort en jämförelse mellan å ena sidan de 198
schizofrenier, som åren 1931—1933 togos in på S:t Lars sjukhus och ej erhöllo
behandling, samt å andra sidan de 91 schizofrenier, som togos in 1939
och behandlades med insulin. För att undersöka behandlingsresultatets varaktighet
valde Sondén att jämföra dessa två grupper fyra år efter intagningen.
Det visade sig då, att av de 198 schizofrenier, som togos in 1931
1933, voro efter fyra år 118 patienter kvar på sjukhuset, medan 80 voro
utskrivna. Av de senare voro 34 oförbättrade men kunde vårdas utanför
sjukhuset. Av de 91 schizofrenier, som togos in på sjukhuset 1939 och som
samtliga erhöllo insulinbehandling, voro efter fyra år 43 patienter kvar på
sjukhuset och 48 voro utskrivna. Av dessa senare voro 8 oförbättrade. -Järn
-
7
Kungl. Maj-.ts proposition nr Ilo.
förelsen visar sålunda, att efter fyra år äro 60 % av de obehandlade kvar
på sinnessjukhus men endast 47 % av de behandlade. Siffrorna belysa även
den samhällsekonomiska betydelsen av insulinbehandling. Av de under ett
år intagna schizofrena upphöra genom insulinbehandlingen omkring 13 % att
vara vårdbehövande. Sondén skriver härom: »Även om man skulle räkna
med att några av dem skulle recidivera och återintas på sjukhuset efter fyra
år från intagningen, för vilket sannolikheten icke är så stor, äro åtminstone
försiktigt räknat 10 % definitivt räddade åt samhället. Mången skall kanske
tycka, att 10 % är ett blygsamt resultat, men när man vet att under 1942
på de statliga och större kommunala sinnessjukhusen intogos över 1700
schizofrena och man har någon kännedom om vad ett sinnessjukhus på 170
platser kostar i anläggning och fortgående drift, så får man någon föreställning
om den årliga vinsten av en intensivt och systematiskt bedriven insulinbehandling.
Härtill kommer på insulinets vinstkonto de recidiverande fallens
avkortade sjukhustid samt värdet av att de utskrivna kunna som försörjare
utföra ett arbete i samhället.»
Den statistik på vilken man har att bygga, är från svenskt håll relativt
obetydlig. Förutom Sondén har docenten M. Ekblad publicerat resultaten
av insulincomabehandling i 167 fall av schizofreni. Även Ekblad finner resultaten
goda under förutsättning, att sjukdomen ej varat längre än ett år,
men anser, att behandlingen knappast lönar sig, om sjukdomen varat
längre tid.
Om man på basis av den stora utländska statistik, som står till förfogande
och som rätt väl stämmer överens med den begränsade erfarenhet man har
i Sverige, antager, att ca 40 % av schizofrenierna bli socialt återställda efter
insulincomabehandling men endast ca 20 % bli återställda utan behandling,
kan följande exempel belysa innebörden härav.
Under år 1950 torde ca 1 000 nyinsjuknade fall av schizofreni kunna beräknas
bli intagna på sinnessjukhus i Sverige. Därest man ägde sådana resurser,
att alla dessa fall kunde få en regelrätt insulincomabehandling, så
skulle man enligt hittills gjord erfarenhet kunna räkna med att ca 400 av
dessa 1 000 fall bleve återställda eller mycket förbättrade. Om dessa patienter
däremot icke få någon insulinbehandling, torde endast ca 200 bli återbördade
till produktivt arbete. Förutsättningen för dessa resultat är, att
patienterna vid intagningen icke varit sjuka längre tid än högst ett år. F. n.
torde endast ett mindre antal schizofrenier komma under behandling inom
denna tid.
Numera använder man insulin även för behandling av andra psykiska sjuka
än schizofrenier. Det är sålunda ett mycket användbart lugnande och avslappande
medel vid oro och ängslan och har dessutom gynnsam effekt vid
olika förgiftningstillstånd, exempelvis vid alkolioltoxikationer. Vidare använder
man sig i stor utsträckning av insulinbehandling i kombination med andra
moderna behandlingsmetoder.
Krampbehandlingen infördes av ungraren L. von Meduna ungefär
samtidigt som insulinbehandlingen började tillämpas. Meduna har utgått från
antagandet, att det rådde ett motsatsförhållande mellan epilepsi och schizofreni,
och genom att framkalla epileptiska anfall hos schizofrena kunde man
därför gynnsamt påverka schizofrenien, (dan framkallade därför kramper med
medvetslöshet genom a l t inspruta kam forol ja och senare cardiazol. Under
åren 1936—1940 använde man sig i stor utsträckning av cardiazolkrampbehandling,
varvid man gav 8—15—20 krampbehandlingar. Metoden, som
först kom till användning vid schizofreni, blev sedan mera förbehållen andra
psykoser eller användes i kombination med insulincomabehandling. Kesul
taten av den rena cardiazolkrampbehandlingen voro också gynnsamma, ehuru
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
icke så goda som vid insulinbehandling. År 1937 föreslogs av italienarna
Cerletti och Bini en teknisk modifikation av krampbehandlingen, så att man
skulle använda elektrisk ström för att framkalla medvetslöshet med kramp.
De hade med stor framgång låtit en svag växelström passera främre delen
av hjärnan under bråkdelen av en sekund, varigenom det lyckats dem att
framkalla kortvarig medvetslöshet med kramper. Metoden fick namnet elektrochockbehandling
och har snabbt spritt sig över hela världen. Den är betydligt
enklare att utföra än insulincomabehandlingen och användes sedan flera
år på samtliga statliga sinnessjukhus, som icke äro avsedda för enbart sinnesslöa,
samt på de större städernas sinnessjukhus.
Elektrochockbehandlingen kan ges på många olika sätt. En vanlig metod
är att ge en elektrochock två gånger i veckan under tre veckor. Detta är den
vanliga metoden vid svåra depressionstillstånd. Den kan även ges i form
av s. k. blockchock, då man ger exempelvis tre elektrochocker en dag, två
stycken nästa dag och en elektrochock på tredje dagen. Denna metod användes
huvudsakligen vid svåra manier eller vid s. k. delirium acutum. Man
kan även tillämpa kombinerad insulin- och elektrochockbehandling, varvid
patienten får insulincomabehandling fyra dagar i veckan och elektrochockbehandling
två dagar i veckan. Denna metod användes vid svårare former av
schizofreni och särskilt vid mera kroniska förlopp.
Vid behandlingen av depressionstillstånd, som härröra ur övervägande
inre orsaker (arv o. d.), har elektrochockterapien visat sig utomordentligt
värdefull. Den är i stort sett riskfri under den sedvanliga förutsättningen,
att patienten blivit noggrant undersökt och hänsyn tagits till eventuella
kroppssjukdomar. Man räknar med att 80—90 % av alla depressionstillstånd
bli återställda efter elektrochockbehandling. Nu kan invändas, att depressionstillstånden
även utan behandling så småningom gå till hälsa i ett nästan
lika stort antal fall, men man torde då i allmänhet få räkna med en ca tre
gånger så lang vårdtid. Vid schizofreni har elektrochockbehandling enbart
icke. visat så gynnsamma resultat. Däremot har den använts som en symptomatisk
behandling vid svåra orostillstånd hos kroniska schizofrenier, som
därigenom blivit lugnare och mera tillgängliga.
En tredje kioppslig behandlingsmetod, som kommit till allt större användning
vid sinnessjukhusen, är den hjärnkirurgiska metod, som går under namnet
lobotomi eller leukotomi.
Lobotomien introducerades 1935 av den portugisiske neurologen Egas
Moniz, som år 1949 erhållit Nobelpriset för sin insats. Operationstekniken
som har förbättrats särskilt av amerikanarna W. Freeman och J. Watts, har
nu accepterats världen runt och är relativt enkel. Man borrar hål i tinningstrakten
på båda sidorna och gör därefter med smal hjärnspatel ett vertikalsnitt
från ovre delen av pannhjärnan ned mot ögonhålorna. Därmed avskär
man flertalet av de nervbanor, som förbinda pannloberna med lägre liggande
hjarndelar, thalamusområdet. Operationen medför vissa risker, främst blödnmgsrisk;
man räknar f. n. med en dödlighetsrisk på 3—5 %. Under de närmaste
dagarna efter operationen är patienten oredig, trött och initiativlös.
önart blir han emellertid mera samlad och ordnad, initiativet återvänder och
inom en vecka brukar han vara på benen igen. Tiden är då inne för en intenSIV
psykoterapi och arbetsterapi, som är av stor betydelse för det slutliga
lesultatet. Patienterna äro nämligen mycket påverkbara och formbara
veckorna narmast efter utförd operation.
Lobotomier ha utförts i relativt stort antal vid svenska sinnessjukhus
under de senaste 3—4 åren. Lobotomiens egentliga indikationsområde utgores
av de kroniska depressions- och tvångstillstånden. I dessa fall ha
mycket goda resultat uppnåtts. En stor del av de hittills decopererade fallen
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ha dock varit svårt sjuka kroniska schizofrenier med oro, impulsivitet,
ångest eller spänning. Resultaten ha i dessa fall endast till en viss grad
varit uppmuntrande. Då det här gäller patienter, som varit svårt sjuka under
flera år och som redan blivit defekta, kan man ej räkna med att de i allmänhet
skola bli återställda, men i mer än hälften av fallen ha förbättringar
kunnat registreras. Vanligt är att lobotomi medför sådan förbättring i patientens
tillstånd, att han kan flytta från en orolig till en lugnare avdelning
eller att han kan skrivas ut till vårdhem eller familjevård. Detta innebär
sålunda, att patienter i rätt stor utsträckning kan förflyttas från de mycket
dyrbara platserna på en orolig avdelning till de billigare på en lugn eller
ännu billigare i familjevård.
Då lobotomier endast utförts under de sista åren har någon större genomarbetad
statistik över resultaten icke blivit utförd. Man kan därför ännu
icke bedöma resultatens värde t. ex. fem år efter behandlingen, men allt
tyder på att man i lobotomien fått ytterligare ett värdefullt tillskott till
våra behandlingsmetoder inom den psykiska sjukvården.
Förutom de nu nämnda behandlingsmetoderna, vilka senare år stått i
centrum för intresset, har den psykiska sjukvården även tillförts en rad
andra viktiga behandlingsformer. Sålunda ha ständigt bättre vitamin-
och hormonpreparat införts och nya verksamma medel mot oro och
ängslan ha tillkommit. Bättre medel finnas nu mot epilepsier och därmed
besläktade tillstånd och nya hjälpmedel ha införts mot alkoholism. Även
psykoterapien har utvecklats efter delvis nya linjer och särskilt skall nämnas
narcoanalys och narcosyntes, då man genom injektion av lämpliga medel
åstadkommer förbättrad kontakt med patienten och därmed ökade möjligheter
för psykoterapi. Under stark utveckling är även den sociala terapien,
d. v. s. behandlingar som ha till syfte att förbättra den sjukes miljö eller förhjälpa
honom till en bättre återanpassning i samhället.
Såsom av det anförda torde framgå har den terapeutiska verksamheten
inom sinnessjukvården i olika länder varit mycket intensiv under senare år.
I den mån resurser och arbetsbetingelser varit goda ha också residtaten av
behandlingarna blivit bättre och bättre. Det torde därför icke vara oberättigat
att antaga, att med ökade resurser i olika avseenden nya forskningsresultat
skola framkomma, som medföra väsentligt vidgade möjligheter att
framgångsrikt behandla de psykiskt sjuka.
Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen.
Sinnessjukvårdsberedningens synpunkter och förslag.
Nuvarande förhållanden.
Det officiella antalet vårdplatser vid de statliga sinnessjukhusen (sjukhus
eller avdelningar för enbart sinnesslöa undantagna) utgjorde enligt i betänkandet
lämnade uppgifter vid utgången av år 1948 sammanlagt 17 148 eller något
mer än 3 platser per 1 000 av den del av landets befolkning, för vilken staten
har att ombesörja kvalificerad sinnessjukvård. Platsernas fördelning på de
18 primärsjukhusen (sjukhus med egna upptagningsområden) med tillhörande
specialavdelningar (avsedda för psykopater resp. kriminalpatienter) och sekundäravdelningar
(avsedda huvudsakligen för kroniskt, mindre svårskötta sjuka)
samt på de 3 sekundärsjukhusen (sjukhus utan egna upptagningsområden)
framgår av följande ur betänkandet hämtade sammanställning, som även innehåller
uppgifter rörande beläggningsförhållandena m. m. under år 1948.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Sjukhus |
Faststäl norinal- avd. |
t antal v£ special- avd. |
rdplatser sekundär- avd. |
Medeltal |
Patienter |
Antal intagna under året |
Intag- nings- procent |
Primärsjukhus. |
|||||||
Ulleråker, Uppsala........ |
1 282 |
1463 |
113 |
542 |
37 |
||
S:ta Anna, Nyköping . . . . |
206 |
270 |
2 |
165 |
61 |
||
Sundby, Strängnäs, med |
|||||||
Kibbingelund .......... |
850 |
90 |
1076 |
2 |
452 |
42 |
|
Birgitta, Vadstena, med |
|||||||
Hammar .............. |
764 |
74 |
947 |
15 |
367 |
42 |
|
Byhov, Jönköping........ |
1258 |
1490 |
546 |
37 |
|||
Sft Sigfrid, Växjö, med |
|||||||
Långasjö .............. |
870 |
100 |
35 |
1105 |
in |
385 |
35 |
S:ta Gertrud, Västervik |
952 |
34 |
1242 |
18 |
355 |
29 |
|
S:t Olof, Visby .......... |
216 |
289 |
32 |
150 |
52 |
||
S t Lars, Luud .......... |
1306 |
1412 |
65 |
531 |
38 |
||
S:ta Maria, Hälsingborg . . |
1293 |
1 621 |
773 |
48 |
|||
S:t Jörgen, Göteborg .... |
365 |
495 |
329 |
66 |
|||
Bestad, Vänersborg ...... |
1080 |
1408 |
332 |
24 |
|||
Marieberg, Kristinehamn. . |
848 |
980 |
35 |
368 |
38 |
||
Säter med Pärlby ........ |
947 |
37 |
151 |
1362 |
16 |
384 |
30 |
Sidsjön, Sundsvall........ |
816 |
102 |
1001 |
485 |
48 |
||
Frösö, Östersund, med |
|||||||
Järvsö ................ |
757 |
55 |
921 |
10 |
399 |
46 |
|
Umedalen, Umeå ........ |
918 |
1124 |
47 |
524 |
47 |
||
Furunäset, Piteå.......... |
564 |
738 |
73 |
207 |
28 |
||
Summa för primärsjukhus |
15 292 |
273 |
405 |
18 944 |
539 |
7 294 |
39 |
Sekundärsjukhus. |
|||||||
Psykiatriska sjukhuset, |
|||||||
Stockholm.............. |
312 |
300 |
116 |
39 |
|||
Källshagen, Vänersborg .. |
1 283 |
587 |
920 |
19 |
96 |
10 |
|
Gådeå, Härnösand......! |
— |
279 |
322 |
46 |
14 |
||
Summa försekundärsjukhus |
1 283 |
1178 |
1542 |
19 |
258 |
17 |
|
1 Vårdplatserna äro avsedda för sinnesslöa. |
För att få eu närmare uppfattning om sjukhusanläggningarnas nuvarande
tillstånd har beredningen genom ledamoten Wejke och beredningens expert,
e. o. byråingenjören hos byggnadsstyrelsen G. A. Mårdh låtit besiktiga samtliga
statliga sinnessjukhus. Vid denna besiktning hade bestyrkts det redan
förut kända förhållandet, att dessa anläggningar i allmänhet vore mycket otidsenliga
både i fråga om planläggning och teknisk utrustning. Detta gällde med
få undantag såväl vårdpaviljonger och personalbostäder som för sjukhusens
drift erforderliga administrations- och ekonomiavdelningar.
Yad beträffar sjukhusens allmänna planläggning anför beredningen.
De skilda sjukhusen uppvisa många olikheter i fråga om planläggningen.
Den omständigheten, att de efter hand tillkommit vid skilda tidpunkter, har
medfört, att deras planering påverkats av den under resp. perioder rådande
uppfattningen om hur ett sinnessjukhus lämpligen bör vara utformat. Sålunda
ha vid vissa äldre sjukhus vårdavdelningarna sammanförts i ett byggnadskomplex.
En sådan lösning ger visserligen låga anläggnings- och driftkostnader
men medför å andra sidan påtagliga svårigheter, när det gäller att ernå
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
en lämplig differentiering av och avskildhet mellan olika kategorier av patienter.
De flesta sjukhus äro dock uppbyggda av ett flertal vårdpaviljonger. Några
sjukhus äro helt eller delvis inrymda i byggnader, som ursprungligen uppförts
för annat ändamål. Sålunda utgöras Ryhovs och Källshagens sjukhus helt eller
till större delen av tidigare såsom kasernetablissement använda byggnader.
Dessa ha visserligen, innan de tagits i bruk som sjukhus, undergått betydande
om- och tillbyggnader men kunna helt naturligt icke vara i samma grad lämpade
för här avsett ändamål som om de redan från början planerats och utformats
för sjukvård.
Rörande vårdavdelningarnas utformning o c h utrustning yttrar
beredningen.
Ehuru vid en del anläggningar mer eller mindre omfattande om- och tillbyggnader
utförts, måste flertalet sjukhus numera anses såsom otidsenliga och
föråldrade. De mest framträdande olägenheterna härvidlag torde vara att
finna i de olika vårdavdelningarnas utformning och utrustning. Även frånsett
rådande överbeläggning äro de nästan genomgående planerade för ett
alltför stort antal patienter, vilket försvårar såväl övervakningen som en önskvärd
differentiering av patientmaterialet. Vissa vårdavdelningar äro organiserade
i vertikalled med de olika, till en och samma avdelning hörande utrymmena
förlagda i flera, ibland ända upp till fyra våningsplan, vilket särskilt
med hänsyn till att hissar i regel saknas inom byggnaderna gör sjukvårdsarbetet
synnerligen betungande. Det är helt naturligt, att en på sådant sätt
planerad avdelning blir ur driftsynpunkt synnerligen olämplig, men även
avdelningar utformade inom ett och samma våningsplan äro i regel otillfredsställande
planlagda. Sålunda förekomma vårdavdelningar med sltöljrum och
expeditioner belägna på långt avstånd från patientrummen, vilket med hänsyn
till den mångfald gånger per dag, som personalen har att förflytta sig
mellan dessa utrymmen, bidrager till att göra arbetet mera krävande och
tidsödande än vad fallet skulle vara, om vårdavdelningarna vore rationellt
planlagda.
Även patientrummen äro i regel avsedda för ett förhållandevis stort antal
patienter; sålunda förekomma vårdrum med upp till 20 sängplatser. Vidare
är tillgången på enkelrum inom vårdavdelningarna i allmänhet mycket begränsad.
Det kan i detta sammanhang framhållas, att vid det senast uppförda
Sidsjöns sjukhus 19 % av det totala platsantalet utgöres av enkelrum, medan
enligt statens sjukhusutrednings principförslag till planering och utformning
av sinnessjukhus (SOU 1948: 37) 31 % av hela antalet patienter beräknas vara
förlagda på detta sätt. Nu berörda förhållanden förhindrar en önskvärd differentiering
och individuell omvårdnad av klientelet, varigenom en rationellt
ordnad vård försvåras. Bristen på enkelrum är mest besvärande på de oroliga
avdelningarna, men jämväl på de lugnare intagningsavdelningarna, där patienter
med mycket skiftande sjukdomstillstånd få sin första kontakt med sjukhuset,
bidrager denna brist i förening med den rådande överbeläggningen till
att skapa en känsla av allmän otrevnad, vilket särskilt på sjukhus av ifrågavarande
slag är ägnat att motverka vårdens syfte.
Vårdavdelningarna äro ofta icke heller tillräckligt försedda med sådana
bilokaler som avdelningsexpeditioner, behandlingsrum, bad, förråd, sköljrum,
w. c., snyggningsrum, omklädningsrum för personal och besöksrum, vilka
numera anses böra ingå i en modernt utrustad avdelning. När samtliga dessa
lokaler finnas, äro de vanligen otillräckliga eller olämpligt planerade. Även
dag- och matrumsavdelningarna äro beträffande storleken nästan genomgående
väsentligt mindre (in vad statens sjukhusutredning uppställt som önsk
-
12
Kungl. Alaj:ts proposition nr 113.
värt för sådana utrymmen. Vid vissa äldre vårdavdelningar saknas skilda dagoch
matrum, vilket är en besvärande anordning. I vissa paviljonger, där avdelningarna
äro organiserade vertikalt inom byggnaden, äro patientmatsalarna
ibland förlagda till källarvåningen; förutom nyss påtalade olägenhet
ur driftsynpunkt måste en sådan anordning, där varken matsal eller serveringskök
vid någon tiapunkt på året erhålla tillräcklig dagerbelysning, i längden
verka deprimerande på såväl patienter som personal.
\ad angår sjukhusens tekniska utrustning anför beredningen.
Endast en ringa del av sinnessjukhusen kunna anses vara tidsenligt utrustade
i fråga om teknisk utrustning. Många anläggningar, som uppfördes i slutet
av 1800-talet eller början av 1900-talet, ha senare icke varit föremål för någon
mera genomgripande förbättring eller modernisering. Sålunda äro byggnaderna,
såsom nyss framhållits, i regel icke försedda med hissar. Vårdpaviljongerna
sakna vidare piskbalkonger samt nedkast för sopor och smutskläder.
Inredningen i serveringskök och andra utrymmen är ofta otidsenlig och otillräcklig;
bl. a. saknas i allmänhet kyl- och värmeskåp, och på vissa ställen
förekomma alltjämt vedspisar. Golvbeläggningen utgöres i många fall av
vanliga skurgolv, och fönsterna äro av omodern typ med enkla in- och utgående
bågar. Uppvärmningsanordningarna äro ej sällan otillfredsställande,
och ventilationen, som i regel sker genom naturligt drag, är vanligtvis ineffektiv.
Även de sanitära installationerna inom paviljongerna äro bristfälliga.
Sålunda äro tvättställ och toaletter allt för fåtaliga i förhållande till antalet
patienter inom avdelningen; i ett par fall äro sjukhusen till vissa delar endast
utrustade med torrklosetter. Jämväl de elektriska installationerna äro i
många avseenden otillfredsställande; belysningsanordningarna äro ofta så
dåliga, att de icke giva patienterna möjlighet att läsa vid sängläge, och anläggningarnas
kapacitet medgiver i flera fall icke användande av elektriska
kokplattor o. d. Vad nyss sagts gäller i första hand vårdpaviljongerna. Men
även administrations- och ekonomibyggnader förete i fråga om teknisk utrustning
åtskilliga brister.
Nuvarande lokaler för läkarexpeditioner och handhavandet
av den öppna vården samt för sjukhusens administration
äro enligt beredningen praktiskt taget genomgående otillräckliga för
sitt ändamål. Beredningen anför härom.
På de flesta sjukhus måste underläkarna dela expedition, vilket givetvis är
hinderligt och störande i arbetet. På vissa sjukhus måste underläkarna ha
expeditionen i sin ofta trånga bostad. Sjukhusen sakna tillika oftast särskilda
jourrum; sådana finnas endast på fem sjukhus. På flertalet sjukhus
finnas ej heller lokaler för tandbehandling, laboratorieundersökningar,
psykotekniska prov, elektroencephalografi och andra undersökningar,
som lämpligen böra ske centralt inom sjukhuset. Det är därför nödvändigt
att väsentligt öka de för bedrivande av diagnostik och terapi avsedda
lokalerna. Vid en modernisering av sjukhusen måste givetvis nu berörda
åtgärder tillmätas särskild vikt, enär en ökning av den årliga omsättningen
i hög grad är beroende på tillgången till olika lokaler för bedrivande
av moderna behandlingsmetoder.
Bostäderna för underläkare och annan underordnad personal,
såväl gift som ogift, uppfylla vidare enligt beredningen i flertalet fall
beträffande storlek, planläggning och utrustning icke de fordringar, som numera
ställas på en dylik bostad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
13
För de yngre sinnessjukläkarnas del hänvisar beredningen till en genom
svenska psykiatriska föreningens försorg under år 1947 verkställd särskild
undersökning i bostadsfrågan, vilken redovisats i en till beredningen överlämnad
skrivelse. Därav framginge bl. a. följande.
Av 24 tillfrågade andre läkare hade endast 5 en bostad, som överstege
100 m2. Gruppen e. o. läkare, extra läkare och vikarier hade samtliga (22)
små bostäder; blott 7 hade bostäder, omfattande flera än 2 rum. I vissa fall
voro dessa avsedda som ungkarlsdubbletter. En andre läkare hade endast kokvrå
och 6 saknade såväl kök som kokvrå.
Bostadens utrustning var vidare synnerligen varierande. Endast 9 av de
24 andre läkarna hade badrum i lägenheten (en hade dock duschrum). 10
andre läkare saknade badrum, duschrum och toalettrum. Av ifrågavarande
läkare måste 6 jämte familjemedlemmar gå utanför lägenheten för att komma
till en toalett, som i vissa fall delades med annan personal. Av de e. o., extra
och vikarierande läkarna hade endast 12 w. c. i lägenheten.
Centralvärme saknades i 3 förste läkarbostäder och 1 förste läkare saknade
varmvatten. Av andre läkarna hade 16 varmvatten medan 6 hade rinnande
kallt vatten och 2 saknade vattenledning. Av e. o., extra och vikarierande
läkarna saknade 3 rinnande vatten, medan 2 endast hade kallt vatten. Köksutrustningen
var ytterligt omodern i många fall. Sålunda hade endast 6 av
18 förste läkare gasspis eller elektrisk spis. Av andre läkarna hade 10 vedspis
och 7 saknade spis. Endast ett kök var utrustat med kylskåp. Skafferi saknades
i flera lägenheter. Icke mindre än 10 bostäder för e. o., extra och vikarierande
läkare saknade kokmöjligheter.
En del lägenheter voro belägna så, att insyn fanns från närbelägna sjukavdelningar,
som ofta voro oroliga avdelningar och i ett fall en avdelning med
kriminalpatienter (S:t Jörgen). I några fall lågo bostäderna med utsikt över
promenadgårdar. Av 64 bostadslägenheter hade endast 28 ingången fri från
annan trafik. Många delade ingången med patienter, ofta från heloroliga avdelningar.
Yad sålunda anförts rörande underläkarnas bostäder — vilka icke nämnvärt
förbättrats sedan 1947 — vore enligt beredningen ägnat att i viss mån belysa
även den övriga underordnade personalens bostadsförhållanden. Beredningen
ville endast framhålla, att hithörande familjebostäder i många fall utgjordes
av endast ett rum och kök. Ett stort antal av denna personals bostäder vore
alltjämt inrjmida inom i sjukhusanläggningarna ingående byggnader, och mera
sällan vore bostadsområdena klart avskilda och tillgängliga utifrån utan passage
genom själva sjukhusområdet. Kravet på ett särskiljande av personalbostäder
av skilda slag från själva sjukhuset vore numera så allmänt vedertaget,
att det icke behövde närmare utvecklas.
Den gjorda besiktningen hade vidare -— fortsätter beredningen — givit vid
handen, att underhållet av det befintliga fastighetsbeståndet
i stor omfattning vore eftersatt. Beredningen anför härom.
Byggnaderna uppvisa både ut- och invändigt sådana bristfälligheter,
som beröra det primära i fråga om byggnadsunderhållet. Detta torde
i stor utsträckning få ses mot bakgrunden till att den centrala förvaltningsmyndigheten
först på senare år fått tillgång till byggnadstekniskt
utbildad arbetskraft. Ledningen har sålunda icke kunnat övervaka, i
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
vad mån de för byggnadernas vård mest angelägna arbetena beaktats av de
lokala myndigheterna. I vissa fall ha berömvärda insatser gjorts från sjukhusens
sida, men skiftande uppfattning om byggnadsunderhåll i allmänhet och
olika synpunkter på de aktuella reparationsbehoven ha ofta inverkat menligt
på slutresultatet. En starkt bidragande orsak till att underhållet blivit eftersatt
är, att härför tillgängliga medel varit alltför knappt tillmätta och att desamma
på grund av byggnadernas dåliga beskaffenhet icke sällan tagits i anspråk
för att möta framförda krav på förbättringsarbeten, som icke varit att
hänföra till normalt underhållsarbete.
De för sjukhusens drift gemensamma ekonomiavdelningarna befinna sig
ofta i samma dåliga skick som vårdpaviljongerna; detta gäller både panncentraler,
kök och tvätt. Vid några sjukhus är panncentralen med tillhörande
ledningssystem sålunda förslitna och uttjänta, och allvarliga driftavbrott kunna
undvikas endast genom en minutiös tillsyn av anläggningens olika delar från
maskinpersonalens sida.
Genom nu nämnda omständigheter hade anläggningarnas förslitning numera
fortskridit så långt, att enbart en normal iståndsättning av byggnadsbeståndet
skulle kräva mycket stora engångskostnader. Med hänsyn härtill
syntes det icke ekonomiskt försvarligt att nu vidtaga en omfattande teknisk
upprustning annat än i samband med en genomgripande modernisering av
de byggnader, som beräknades komma att kvarstå, varvid samtidigt borde
klarläggas, vilka byggnader som borde helt avskrivas.
Sammanfattningsvis konstaterar beredningen, att sjukavdelningarna
icke vore planerade på ett ur vårdsynpunkt önskvärt sätt, att de ur driftsynpunkt
vore mycket tungarbetade och att detta samverkade till att ge en allmän
känsla av otillfredsställelse för såväl patienter, läkar- och vårdpersonal
som för den allmänhet, vilken komme i kontakt med sjukhuset. Ett svenskt
sinnessjukhus av i dag saknade sålunda i fråga om byggnadernas utformning
och utrustning med ett fåtal undantag de primära förutsättningar, som måste
finnas för att man skulle kunna nå gott vårdresultat och därigenom också
vinna förtroende utåt för sinnessjukvården.
Förslag till moderniseringsåt gärder vid
befintliga sinnes sjukhus.
Beredningen framhåller inledningsvis, att den vid övervägande av de byggnadsåtgärder,
som kunde befinnas erforderliga för att bringa de olika sjukhusen
i ändamålsenligt skick, enligt direktiven hade att beakta de av statens
sjukhusutredning av år 1943 i betänkande IV (SOU 1948: 37) framlagda synpunkterna
rörande sinnessjukhusens planering och utformning.1 Dessa synpunkter
toge visserligen närmast sikte på anordnandet av nya sjukhus men
avsåges kunna tjäna till vägledning även vid modernisering av befintliga''
sjukhus, en angelägenhet, som sjukhusutredningen tillmätt särskild vikt för
1 För närmare kännedom om sjukhusutredningens synpunkter rörande planering och
utformning av sinnessjukhus hänvisas till den redogörelse, som i det följande (s. 62 tf)
lämnas för programmet för den arkitekttävling, som ägt rum rörande ett nytt sinnessjukhus
vid Karlskrona, vilket program var utformat efter i huvudsak de riktlinjer, som
framlagts av utredningen, samt i övrigt till utredningens betänkande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
sjukvårdens effektivisering. Sjukhusutredningens principförslag till planering
och utformning av sinnessjukhus avsåge främst att i rimlig utsträckning
tillgodose de krav ur medicinsk synpunkt, som nutida sinnessjukvård uppställde.
Planeringen syftade sålunda till bättre patientdifferentiering, beredande
av ökade och ändamålsenliga undersöknings- och behandlingslokaler
samt utrymmen för en rationell sysselsättnings- och arbetsterapi.
I syfte att närmare klarlägga behovet av byggnadsåtgärder vid de olika
sjukhusen ha på beredningens uppdrag ledamoten Wejke och experten Mårdh
i samråd med civilingenjörerna A. Theorell beträffande värmeanläggningar,
A. Molin beträffande vatten- och avloppsanläggningar och G. Zimmerman beträffande
elektriska anläggningar uppgjort principförslag till renovering av
samtliga de sjukhus, vilka ansetts alltjämt böra användas för ändamålet. Dessa
förslag ha jämte uppgift rörande de olika sjukhusens nuvarande tillstånd,
patientantal och patienternas fördelning på de olika vårdavdelningarna sammanfattats
i sjutton särskilda expertutlåtanden, vilka beredningen överlämnat
samtidigt med betänkandet. Beredningen, som förutsatt, att dessa utlåtanden
skola bli föremål för fortsatt bearbetning i samråd med vederbörande sjukhusdirektion,
har i betänkandet begränsat sig till att anföra följande.
I expertutlåtandena ha de av sjukhusutredningen framlagda riktlinjerna
för sinnessjukhusens planering och utformning i stort sett följts, dock
att vid förslag till ombyggnad av befintliga vårdpaviljonger självfallet skälig
hänsyn måst tagas till byggnadernas nuvarande tillstånd och utformning.
Vid förslagens uppgörande har i princip eftersträvats att undvika såväl
till- som påbyggnader av befintliga vårdpaviljonger. Dessa byggnaders yttre
utformning är nämligen nästan genomgående sådan, att de svårligen kunna
förändras. En lösning genom till- eller påbyggnad har därför tillgripits endast
i enstaka fall, främst då man eljest skulle erhålla allt för små och ur driftsynpunkt
oekonomiska vårdavdelningar.
Inom nu angivna ram har man i första hand sökt utforma vårdavdelningarna
på sådant sätt, att de beträffande planläggning samt patientrummens
storlek och sammansättning motsvara de särskilda fordringar, vilka böra
uppställas med hänsyn till de olika slag av patienter, som avses bliva vårdade
inom resp. avdelningar. Därvid har eftersträvats en uppdelning av förekommande
större salar. De största patientrummen beräknas sålunda i allmänhet
avpassade för högst 6 patienter; i något enstaka fall har man måst räkna med
rum för 8 å 10 patienter. Därjämte har det gällt att inom avdelningarna
anordna ett tillräckligt antal enkelrum. Vidare ha avdelningarna genomgående
försetts med erforderliga bilokaler, varvid omklädningsrum för personal
i regel förlagts i direkt anslutning till avdelningarna.
Vårdavdelningarnas olika lokaler tänkas försedda med all erforderlig inredning
och sådan teknisk utrustning, som underlättar det dagliga arbetet,
exempelvis kyl- och värmeskåp i avdelningskök m. m. Vidare beräknas avdelningarna
allmänt bliva utrustade med nedkast för sopor och smutskläder
samt med pisk- och vädringsbalkonger.
Omklädningsrum för patienter, med anordningar för förvaring av sådana
ytterkläder och skodon, som användas vid vistelse utanför vårdavdelningen,
föreslås anordnade genom låga tillbyggnader till vårdpaviljongerna i anslut
ning till promenadgårdarna, därest dylika utrymmen på grund av avsaknad
av lämpliga lokaler icke kunna beredas inom paviljongerna. Där så med hän
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
syn till patientmaterialets beskaffenhet kan vara erforderligt, förutsattes jämväl,
att avdelningarna bliva utrustade med liggverandor. Inom vårdpaviljonger
uppförda till större höjd än två våningar räknas med insättande av hiss
i samband med en blivande modernisering; jämväl vid vårdpaviljonger i två
våningar ha möjligheter hållits öppna för anordnande av hiss, även om denna
icke skulle komma till utförande i en första byggnadsetapp. Sådana hissar
ha i regel förlagts så, att bekväm förbindelse erhålles till avdelningens kök,
samtidigt som hissen skall kunna betjäna jämväl vårdavdelningen i övrigt.
Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda vid sjukhusanläggningar
av här ifrågavarande slag, har beredningen funnit lämpligt, att förekommande
tvättinrättningar bibehållas och, där så erfordras, moderniseras
och upprustas. Därest på en ort finnas även andra statliga sjukvårdsanläggningar
t. ex. för sinnesslövården, bör det dock vara tillräckligt, att ett
sjukhus förses med tvättinrättning, vilken då bör dimensioneras så, att den
kan betjäna båda anläggningarna.
Bagerier finnas f. n. vid flertalet sjukhus. I några fall äro desamma i
så dåligt skick, att de behöva en genomgående upprustning, om driften därstädes
framdeles skall kunna upprätthållas. I ett fall, nämligen vid Sundby
sjukhus, har bageriet, trots att det befinner sig i förhållandevis gott skick,
nyligen nedlagts, enär svårigheter mött att anskaffa erforderlig personal.
Beredningen har i likhet med sjukhusutredningen icke funnit tillräckliga skäl
föreligga för att sjukhusen skola utrustas med bagerier, och har ej heller i
moderniseringsplanen för sjukhusen räknat med någon renovering av befintliga
bagerier utan förutsätter, att dessa, allt efter som de bliva uttjänta,
komma att nedläggas. Därest så befinnes lämpligt, kunna de på detta sätt
frigjorda byggnaderna iordningställas och tagas i anspråk för annat ändamål,
t. ex. såsom arbetslokaler eller förråd.
Anordnande av nya samlings- och sällskapslokaler samt sjukavdelningar
för personal, barndaghem och anläggningar för
patienternas fritidssysselsättning, såsom idrottsplatser, miniatyrgolfbanor
o. d., har i detta sammanhang icke upptagits till prövning. Planerandet
av sådana anordningar synes lämpligen böra ske i samband med den
vidare bearbetning av utbyggnadsplanerna, som förutsättes komma till stånd.
Därvid synes även till närmare granskning böra upptagas frågorna om ordnandet
av sjukhusens trädgårdsanläggningar samt hur jordbruket,
där sådant förekommer, lämpligen skall kunna avvecklas.
Vid några sjukhus finnas inom själva sjukhusområdena belägna kyrkogårdar.
Det har vid den nu verkställda utredningen framgått, att dessa
anläggningar ej sällan kunna vara till förfång för en eljest naturlig disposition
av de berörda sjukhusområdena. Då icke några skäl synas tala för ett fortsatt
utbyggande av nämnda kyrkogårdar, torde vidare gravsättning inom dessa
ej böra äga rum.
I anslutning till de sålunda framlagda synpunkterna rörande moderniserings-
och utbyggnadsåtgärder vid befintliga sinnessjukhus erinrar beredningar
om att den i annat sammanhang framlagt förslag angående förbättrad
specialistutbildning i psykiatri, innebärande bl. a., att nya professurer, i
första hand avsedda för specialistutbildningen och forskningen inom den
tyngre psykiatrien, skulle inrättas och förenas med överläkarbefattningar vid
sinnessjukhus i de städer, där medicinsk utbildning ägde rum. I anledning
härav hade i moderniseringsplanen för Ulleråkers, S:t Lars och S:t Jörgens
sjukhus räknats med anordnandet av en till en sådan professur knuten avdelning
17
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
om 240 platser vid de båda förstnämnda sjukhusen och 228 platser vid S:t
Jörgen. Därest de föreslagna undervisnings- och forskningsavdelningarna
icke skulle tillkomma eller ställas på framtiden, kunde en omfördelning av
vårdplatserna ske så, att vid Ulleråkers och S:t Lars sjukhus erhölles tre
och vid S:t Jörgens sjukhus två överläkaravdelningar av normal storlek.
Beredningen framhåller slutligen, att den i anslutning till vad som tidigare
förevarit härutinnan utgått från att psykiatriska sjukhuset i Stockholm skulle
nedläggas och att Källshagens sjukhus i Vänersborg skulle helt upplåtas för
vård av sinnesslöa. Beredningen hade därför icke låtit uppgöra särskilda
renoveringsförslag för dessa sjukhus. Detsamma gällde S:ta Annas sjukhus
i Nyköping och Gådeå sjukhus i Härnösand. Byggnadsbeståndet vid dessa
sjukhus hade vid besiktningen befunnits vara i det föråldrade skicket, att det
icke kunde anses ekonomiskt försvarligt att vidtaga så omfattande byggnadsåtgärder,
som skulle erfordras för att bringa dem i fullgott skick. De borde
därför nedläggas, så snart omständigheterna det medgåve. Då detta knappast
syntes kunna ske under den utbyggnadstid, som erfordrades för genomförande
av de av beredningen föreslagna åtgärderna i övrigt, d. v. s. 10—15 år, vore
det ofrånkomligt, att vissa förbättringsarbeten utfördes vid desamma. Det
syntes sålunda nödvändigt att vid dessa sjukhus bl. a. uppföra ett antal bostäder
för personal.
Vpp skattning av platsbehovet.
Beredningen erinrar om att —- såsom förut omnämnts — det fastställda
platsantalet vid de statliga sinnessjukhusen (sjukhus eller avdelningar för
enbart sinnesslöa undantagna) den 31 december 1948 utgjort 17 148. Enligt
från de olika sjukhusen inhämtade uppgifter hade antalet inneliggande patienter
vid samma tidpunkt uppgått till 20 146, vilket inneburit en överbeläggning
med drygt 17 %>. Av det totala antalet inneliggande patienter hade
18 485 eller ca 92 % utgjort sådana, som behövde vård å sinnessjukhus,
medan återstoden enligt lämnade uppgifter vore att hänföra till sådant klientel,
som borde vårdas å anstalt för asociala imbecilla eller obildbara sinnesslöa,
å psykopatsjukhus eller vårdhem för lättskötta sinnessjuka.
Beredningen upplyser vidare, att medelbeläggningen å sjukhusen under
år 1948 utgjort 20 254, varav med hänvisning till vad som nyss anförts beträffande
omfattningen av vårdbehovet 92 % eller 18 625 syntes kunna beräknas
vara i behov av vård å sinnessjukhus. Antalet anmälda exspektanter
till statens sinnessjukhus, vilka varit i behov av egentlig sinnessjukvård,
hade den 31 december 1948 uppgått till 997. Av de på landstingens vårdhem
för lättskötta sinnessjuka och de mindre kommunala sinnessjukhusen vårdade
hade vidare enligt lämnade uppgifter 185 resp. 793 patienter varit i
behov av vård å statliga sinnessjukhus, ehuru de icke formellt anmälts såsom
exspektanter. Härtill komme, att en stor del av det klientel, som f. n. funnes
intaget å ålderdomshem, vore, i behov av vård å sinnessjukhus. Den klientelblandning,
som nu ofta förekomme inom dessa anläggningar, utgjorde ett
9—275 5o Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 113.
18
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
allvarligt missförhållande och framstode såsom ett betydande hinder för
genomförandet av ålderdomshemsreformen. Enligt socialvårdskommitténs beräkningar
hade år 1938, till vilket år den senast tillgängliga statistiken inom
detta område hänförde sig, funnits ca 700 personer å ålderdomshemmen, som
varit i behov av vård å statliga sinnessjukhus.
Med utgångspunkt från dessa uppgifter skulle enligt beredningen det
totala antalet vårdbehövande uppgå till (18 025 + 997 + 185 + 793 + 700;
21 300. Denna siffra vore såtillvida osäker, som det uppgivna antalet sinnessjuka
å ålderdomshemmen f. n. icke vore fullt klarlagt. Möjligt vore, att
omfattningen av ifrågavarande klientel undergått en förskjutning uppåt
under tiden efter år 1938. Skulle så vara fallet, s}mtes emellertid förhållan
det i allt väsentligt komma att motvägas av att omsättningen inom hela den
grupp av sinnessjuka (997 + 185 + 793 + 700 = 2 675), som nu saknade plats
å sinnessjukhus, kunde antagas komma att i viss mån öka, när den bleve
föremål för vård å sinnessjukhus, även om ett flertal av dessa fall icke vore
påverkbara. Vid beräkningen av det föreliggande platsbehovet har beredningen
därför ansett sig kunna utgå från nyssnämnda antal vårdbehövande,
avrundat uppåt till 21 500.
För alla dessa anser beredningen dock icke plats behöva beräknas å sinnessjukhus.
Ett visst antal syntes sålunda kunna överföras till den s. k.
familjevården. Redan nu omfattade denna vård 2,7 % av hela patientantalet,
vilket förhållande beaktats vid uppgörandet av förenämnda totalsiffror beträffande
vårdbehovet. Därest åtgärder vidtoges för en effektivisering av
familjevården, på sätt beredningen i annat sammanhang föreslagit i sitt betänkande,
syntes det icke vara oberättigat antaga, att omfattningen av
denna vårdform kunde utökas väsentligt, i vart fall till 5 % av det totala antalet
vårdbehövande. Detta skulle innebära ett med ca 500 minskat platsbehov
vid sjukhusen. I enlighet härmed skulle sålunda vårdplatser å stat
liga sinnessjukhus f. n. erfordras för i runt tal 21 000 patienter.
På hemställan av beredningen har inom medicinalstyrelsens statistiska avdelning
verkställts en utredning rörande det ökade platsbehov, som kunde
förutses med hänsyn till befolkningstillväxten och förändringarna i befolkningens
ålderssammansättning fram till år 1965. Enligt denna utredning,
vilken som bilaga fogats till betänkandet, skulle platsbehovet å statens sinnessjukhus
av nu berörda orsaker under de följande 15 åren successivt stiga
med omkring 2 200 till totalt 23 200 platser. Beräkningen utginge från att någon
förändring icke skedde av patientomsättningen, d. v. s. förhållandet mellan antalet
utskrivna och medeltalet å sinnessjukhusen befintliga per år. Om, såsom
f. n. i stort sett vore fallet, antalet intagna per år motsvarades av antalet
utskrivna, kunde jämväl intagningsprocenten tjäna som måttstock för
omsättningens storlek. I båda fallen borde dock för vinnande av större exakthet
antalet patienter, som endast förflyttats från ett sinnessjukhus till ett
annat, frånräknas. Med ledning av senast tillgängliga statistiska uppgifter
kunde då patientomsättningen å samtliga statliga platser för egentligt sinnessjuka
under år 1948 beräknas till 34 % av medelbeläggningen för samma år.
IV)
Kungl. May.ts proposition nr 113.
Därest emellertid, såsom beredningen föreslagit, åtgärder vidtoges för att
öka tillgången till läkare och annan vårdpersonal på sinnessjukhusen samt
för att i övrigt bereda förbättrade behandlings- och differentieringsmöjlig
heter därstädes, borde omsättningen kunna väsentligt höjas. Beredningen
hänvisar härutinnan till att två statliga sjukhus med relativt god tillgång till
personal år 1948 uppvisat en omsättning överstigande 60 % samt fyra andra
en omsättning av minst 45 %. De större kommunala sinnessjukhusen uppvisade
en betydligt högre omsättning (i ett fall över 100 %); dessa sjukhus
syntes dock i större utsträckning än de statliga mottaga tidiga och lättare
fall av sinnessjukdom samt vore dessutom befriade från s. k. kriminalpatienter,
vilka eljest toge en oproportionerlig del av läkarnas tid i anspråk. Även
om hänsyn toges till sistnämnda omständigheter, anser beredningen det dock
böra vara möjligt att successivt höja omsättningen vid de statliga sjukhusen
till åtminstone 60 %.
För att belysa omsättningens inverkan på platsbehovet har beredningen
under medverkan av medicinalstyrelsens statistiska avdelning låtit uppgöra
följande tabell, vilken utvisade det matematiskt framräknade platsbehovet
vid olika omsättningar åren 1950—1965 under förutsättning, att inskrivningsbehovet
i förhållande till befolkningsunderlaget bleve oförändrat, sedan samt
liga 21 000 vårdbehövande patienter beretts plats å sjukhus.
Tidpunkt |
Erforderligt antal vårdplatser vid nedan angiven årlig omsättning |
||||||||||
34 % |
35 % |
36 % |
37 % |
38 % |
39 % |
40 % |
45 % |
50 % |
55 % |
60 % |
|
194!) |
21000 |
||||||||||
1950 |
21 186 |
20 581 |
20 009 |
19 468 |
18 956 |
18 470 |
18 008 |
||||
1951 |
21 371 |
20 760 |
20 184 |
19 638 |
19 121 |
18 631 |
18165 |
||||
1952 |
21556 |
20 940 |
20 358 |
19 808 |
19 287 |
18 792 |
18 323 |
||||
1953 |
21742 |
21 121 |
20 534 |
19 979 |
19 4 3 |
18 955 |
18 481 |
||||
1954 |
21 928 |
21301 |
20 710 |
20 150 |
19620 |
19117 |
18 639 |
||||
1955 |
22 113 |
21481 |
20 884 |
20 320 |
19 785 |
19 278 |
18 796 |
||||
1960 |
22 730 |
22 081 |
21 467 |
20 887 |
20 337 |
19 816 |
19320 |
17 174 |
|||
1965 |
23199 |
22 536 |
21 910 |
21318 |
20 757 |
20 225 |
19 719 |
17 528 |
15 775 |
14 341 |
13 146 |
Anm.: För bogreppet omsättning gäller följande definition: Omsättningen =
antalet utskrivna under året
= medeltalet å sjukhuset befintliga ViJ jämvikt mell:m mskrivna och utskrivna kan
antalet utskrivna i formeln ersättas av antalet inskrivna. Okas omsättningen utan att
antalet inskrivna ändras, anpassar sig platsbehovet efter ett nytt jämviktsläge, då den
högre omsättningsprocenten multiplicerad med ett lägre antal vårdade ger samma tal
som de inskrivna. Platsbehovet vid det nya jämviktsläget kan uträknas enligt formeln:
omsättningsprocent (enl. ovan) X platsbehovet = antalet inskrivna. Denna formel kan
antalet inskrivna
omvandlas till platsbehovet =----:-------, - • Om man sålunda på 100 befintlirra
1 omsättningsprocenten F h
(platser) tar in 34 och skriver ut lika många, men under samma omständigheter som
, 34 X 100
ovan ökar till t. ex. 35 %, blir platsbehovet — sedan jämvikt uppnåtts — T, ''
Beredningen framhåller i anslutning till tabellen, att antalet årligen nyinsjuknade
fall av egentlig sinnessjukdom syntes vara tämligen konstant.
Emellertid måste man räkna med att en alltmer ökad användning av de
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
moderna medicinska behandlingsmetoderna komme att verka stegrande på
inskrivningsbehovet därigenom, att åtskilliga fall, som tack vare behandlingen
kunnat utskrivas såsom förbättrade, efter viss tid måste återintagas.
Vidare syntes man få utgå från att f. n. ett latent vårdbehov förelåge, som
komme till uttryck efter hand som den slutna sinnessjukvården förbättrades
och därmed vunne ökat förtroende utåt. Dessa omständigheter syntes medverka
till att platsbehovet i praktiken bleve större än tabellen utvisade.
Härjämte vore — fortsätter beredningen — att märka, att de emotsedda
förändringarna i befolkningsstocken väntades föranleda en ökning av antalet
sinnessjuka åldringar, som vore mindre mottagliga för behandling. Enligt
den av medicinalstyrelsens statistiska avdelning verkställda utredningen
kunde sålunda antalet patienter i åldern 65 år och därutöver, som vore i behov
av vård å statens sinnessjukhus, beräknas växa under åren 1950—65 från
i runda tal 3 900 till minst 5 100 och högst 5 450, vilket innebure, att upp
till 70 % av patienttillväxten skulle utgöras av åldringar. Detta komme givetvis
att försvåra omsättningen, om icke åtgärder vidtoges för att i vidgad om
fattning bereda åldringarna vård å särskilda s. k. sekundärplatser vid sidan
av primärsjukhusens ordinarie platstillgång. Framför allt vore emellertid
möjligheterna att höja omsättningen beroende av ökad tillgång till kvalificerad
läkar- och vårdpersonal. Även om skyndsamma åtgärder vidtoges för
att förbättra rekryterings- och utbildningsförhållandena för ifrågavarande
personal — vilket i och för sig vore nödvändigt för att förebygga eu standardsänkning
inom sinnessjukvården —- måste man räkna med att den allmänna
läkarbristen kunde komma att lägga allvarliga svårigheter i vägen för
en intensifiering av vården åtminstone under de närmaste tio åren, innan den
nya medicinska högskolan i Göteborg hunnit påverka rekryteringen. Under
den tid, som den planerade moderniseringen av sjukhusen påginge, syntes på
sina håll även lokalsvårigheter komma att verka hindrande på omsättningen.
De faktiska förhållandena syntes därför icke komma att medgiva en ökning
av omsättningen i den takt, att denna år 1965 genomsnittligt uppnått 60 %,
utan försiktigheten syntes bjuda att räkna med en betydligt längre övergångsperiod.
Med hänsyn till det anförda är det enligt beredningens mening uppenbarligen
vanskligt att mera exakt angiva det platsbehov, som borde tillgodoses
under de närmaste 10—15 åren, vilka med någorlunda säkerhet kunde överblickas.
Såtillvida syntes tabellen dock kunna tjäna till vägledning, att man
vid ett utbyggande av platstillgången på längre sikt icke kunde undgå att
taga skälig hänsyn till den betydande inverkan på platsbehovet, som en intensifiering
av vården och därmed omsättningen utövade. Vid en avvägning
av de faktorer, som i olika riktningar påverkade platsbehovets storlek, har
beredningen stannat för att förorda en utbyggnad av statens sinnessjukvård
att tills vidare omfatta i runt tal 18 000 rationellt ordnade vårdplatser, vilket
i stort sett skulle motsvara platsbehovet år 1965 vid en omsättning av 45 %.
Beredningen understryker, att denna uppskattning vore att betrakta som
21
Kung!,. Maj ds proposition nr 113.
approximativ och endast gällde för cn begränsad tid. Platsbehovets storlek
borde därför följas med uppmärksamhet samt göras till föremål för omprövning
med lämpliga mellanrum. Detta borde dock icke föranleda något avkall
på den gjorda målsättningen att på längre sikt nå en omsättning av minst
(50 %. Beredningen betonar även, att ifrågavarande platsbehovsberäkning förutsatte
en utbyggnad av vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka ävensom an
ordnande av särskilda anstalter för psykopater och sinnesslöa.
Platsbehovets tillgodoseende.
Enligt de särskilda förslag, som framlagts i de förut omnämnda, samtidigt
med betänkandet överlämnade expertutlåtandena (en sammanställning av förslagen
har såsom bilaga fogats till betänkandet), skulle genom en modernisering
av befintliga sjukhus enligt de av beredningen angivna principerna
kunna utvinnas sammanlagt ca 14 2G0 platser. Härvid har å ena sidan på
tidigare anförda skäl räknats med att psykiatriska sjukhuset i Stockholm,
S:ta Annas sjukhus i Nyköping, Gådeå sjukhus i Härnösand samt Källshagens
sjukhus i Vänersborg skulle nedläggas såsom sinnessjukvårdsanstalter.
Å andra sidan har hänsyn tagits till redan fattade beslut angående om- och
tillbyggnad av vissa sjukhus, främst Ulleråkers, Birgittas, Mariebergs och
Furunäsets sjukhus. Hänsyn har jämväl tagits till ett av beredningen tidigare
framlagt förslag angående tuberkulosvårdens ordnande för de sinnessjuka,
vilket anmälts för 1949 års riksdag (prop. nr 111).
Enligt sistnämnda förslag — beträffande vars närmare detaljer hänvisas
till nämnda proposition — skola för vård av tuberkulösa sinnessjuka — utöver
de nu befintliga tuberkulosavdelningarna vid S:ta Maria och Sidsjöns
sjukhus — inrättas fem särskilda avdelningar om sammanlagt högst (500 vårdplatser.
För påbörjande av sådana avdelningar vid Ulleråkers och Umedalens
sjukhus ha medel anvisats av 1949 års riksdag. Beredningen anför nu beträffande
förläggningen av de tre återstående avdelningarna.
Beredningen, som finner angeläget att hela det framlagda programmet för
tuberkulosvårdens ordnande genomföres, har i nu förevarande sammanhang
upptagit frågan rörande förläggning av övriga tuberkulosavdelningar till förnyat
Övervägande. Efter att ha prövat förutsättningarna på olika platser får
beredningen föreslå, att särskilda tuberkulospaviljonger uppföras vid 8:t
Sigfrids och S:t Lars sjukhus. Tidigare hade beredningen närmast tänkt sig,
att den femte avdelningen skulle förläggas till S:t Jörgens sjukhus. Den
gjorda utredningen beträffande modernisering av detta sjukhus har emellertid
givit vid handen, att den för bebyggelse lämpade delen av markområdet
vid sjukhuset är så begränsad, att detta icke bör göras större än som av andra
skäl kan anses nödvändigt. Med beaktande härav och då en utbyggnad av
Bostads sjukhus synes böra undvikas på grund av dess storlek och belägenhet
i förhållande till angränsande stad, vill beredningen förorda, att frågan
om förläggningen av den återstående tuberkulosavdelningen får anstå till
dess ställning tagits till spörsmålet, huru sinnessjukvårdens platsbehov i
övrigt lämpligen skall tillgodoses.
Vid platsbehovets tillgodoseende hade man enligt beredningen vidare att
räkna med redan befintliga eller under inrättande varande s. k. sekundär
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
avdelningar (Rosöga, Ribbingelund, Hammar, Långasjö, Pärlby, Olofsfors
och Järvsö). Det sammanlagda platsantalet å dessa avdelningar beräknades
f. n. till 675. Beslut hade vidare fattats om inköp av ålderdomshemmen i
Uddevalla och Älvkarleö för användning till sinnessjukvård, varigenom antalet
sekundärplatser skulle ökas med omkring 180 till 855. Enligt beredningens
mening kunde det emellertid ifrågasättas, huruvida den till S:t Sigfrids
sjukhus anslutna sekundäravdelningen i Långasjö om 35 platser borde
bibehållas efter utbyggnadsperiodens slut, närmast på grund av avdelningens
ringa storlek och avsides belägenhet. Beredningen har därför icke upptagit
densamma i sitt förslag till generalplan.
Beredningen erinrar vidare i detta sammanhang om att beslut av 1946 års
riksdag (prop. nr 247; riksd. skr. nr 419) fattats om inköp av ålderdomshemmet
i Gävle, varvid avsetts att detsamma skulle omändras till ett självständigt
sinnessjukhus om 310 platser, eventuellt med eget upptagningsområde.
Kostnaden härför hade beräknats till 2 200 000 kronor, varav 800 000
kronor för inköp av fastigheten. Med anledning härav och då vid ärendets
behandling viss tvekan yppats rörande lämpligheten av att taga ifrågavarande
ålderdomshem i anspråk för sinnessjukvårdens räkning hade beredningen låtit
besiktiga fastigheten genom sina byggnadstekniska experter. Därvid hade
klarlagts, att byggnaderna måste anses mindre lämpliga för det avsedda ändamålet
samt att, om de av sjukhusutredningen förordade principerna i fråga
om vårdavdelningarnas utformning och utrustning skulle tillämpas i förevarande
fall, den föreslagna omändringen komme att draga betydligt högre
kostnader än vad tidigare beräknats, frånsett de sedan nämnda tidpunkt inträffade
byggnadskostnadsstegringarna. Två till anläggningen hörande trävillor,
som avsetts skola omändras till personalbostäder, vore av sä dålig beskaffenhet,
att de över huvud taget icke borde bibehållas. Med hänsyn härtill
ifrågasätter beredningen lämpligheten av att iordningställa ifrågavarande
ålderdomshem till sinnessjukhus. Då ett hävande av det med Gävle stad
träffade avtalet om förvärv av fastigheten dock icke borde ifrågakomma, förordar
beredningen, att utredning verkställes rörande möjligheterna att taga
anläggningen i anspråk för något annat statligt ändamål, exempelvis såsom
sjukhus för vissa sinnesslöa.
Enligt vad sålunda anförts skulle man efter en modernisering och utbyggnad
av redan befintliga sinnessjukhus, inklusive samtliga planerade tuberkulos-
och sekundäravdelningar, ha att utgå från en tillgång av omkring
(14 260 -f- 855 — 35) 15 080 vårdplatser.
Då det totala platsbehovet år 1965 av beredningen beräknats till i runt
tal 18 000 platser, skulle sålunda återstå att täcka ett behov av (18 000 —
15 080) 2 920 platser. Rörande sättet för tillgodoseende av detta platsbehov
vttrar beredningen.
Det synes beredningen synnerligen angeläget att genom tillskapande av
ett antal nya platser för kvalificerad vård söka höja den statliga sinnessjukvårdens
allmänna standard och samtidigt underlätta en ökning av den totala
23
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
patientomsättningen, A andra sidan måste beaktas, att icke de platser, som
äro avsedda för bedrivande av en intensiv vård, till följd av ökat tryck utifrån
komma att i mera avsevärd omfattning beläggas med kroniska, för behandling
föga mottagliga fall. Beredningen vill i detta avseende framhålla,
att behovet av vårdplatser för sinnessjuka åldringar på grund av de senares
ökning icke torde kunna täckas enbart genom utnyttjande av nuvarande sekundärplatser
eller sådana i förhållande till resp. sinnessjukhus välbelägna,
landsting och kommuner tillhöriga ålderdomshem, som äro mindre väl lämpade
att i fortsättningen användas för sitt nuvarande ändamål. Ej heller kan
man utgå från att nya eller moderniserade vårdplatser för akut vård skola
kunna skapas i sådan takt, att befintliga icke moderniserade vårdplatser
kunna bliva tillgängliga för att utfylla platsbehovet för ifrågavarande grupp
av åldringar. Man måste därför räkna med att jämväl anordna ett antal nya
platser för sekundärsjukvård. Beredningen har därvid tänkt sig att för
sådana åldringar, som äro mindre svårskötta, två vårdavdelningar i en envåningspaviljong
skulle kunna sammanföras till en dubbelavdelning med
vissa för de båda avdelningarna gemensamma lokaler centralt förlagda. Vardera
vårdavdelningen i en sådan dubbelavdelning för dessa patienter skulle
förslagsvis omfatta ca 30 platser. Då ett förhållandevis stort antal av dessa
patienter äro sängliggande, torde dag- och matrumsutrymmena kunna göras
mindre än vid normala vårdavdelningar, varigenom kostnaderna för avdelningarnas
inrättande ytterligare reduceras.
Vid en avvägning mellan de olika synpunkter, som sålunda göra sig gällande
i fråga om platsbehovets tillgodoseende, har beredningen kommit till den
uppfattningen, att man tills vidare bör begränsa sig till att uppföra tre nya
sjukhus om vartdera 732 vårdplatser samt i övrigt fylla ut platsbehovet
uenom anordnande av sekundärplatser vid eller i anslutning till vissa av primärs
jukliusen. Beträffande de nya sjukhusens förläggning må förutskickas,
att beredningen i annat sammanhang upptagit frågan om huvudmannaskapet
för sinnessjukvården i dess helhet till diskussion och därvid funnit vägande
skäl tala för att möjligheterna böra hållas öppna för ett eventuellt framtida
överförande av huvudmannaskapet jämväl för den kvalificerade sinnessjukvården
till landstingen. Med hänsyn härtill synas de nya sinnessjukhusen
böra förläggas så, att de på ett naturligt sätt anslutas till landstingsområden,
som nu sakna dylika sinnessjukhus. Av de tre nya sjukhusen böra enligt beredningens
mening ett förläggas till Karlskrona, ett i Stockholmstrakten och
ett i västra Sverige.
Under hänvisning till vad sålunda anförts lämnas i betänkandet omstående
tabellariska sammanställning av platstillgången och platsernas fördelning efter
ett genomförande av den av beredningen i det föregående förordade generalplanen
för sinnessjukvårdens tillgodoseende.
Beredningen framhåller i anslutning till sammanställningen, att den
tills vidare utgått från att eu tuberkulospaviljong komme att förläggas
till det planerade nya sjukhuset i västra Sverige. I övrigt erinrar beredningen
endast om vikten av att vårdplatsbehovet, som nära sammanhängde
med en intensifiering av vården, fortlöpande följdes. En eventuell
minskning av platsbehovet kunde tänkas giva anledning till en
avskrivning av ett antal av de platser, som enligt generalplanen beräknats
skola utvinnas genom modernisering av befintliga anläggningar. Någon
minskning av antalet föreslagna nybyggda platser syntes däremot icke böra
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende.
Antal platser i |
Platserna |
fördelade på |
||||||
Sjukhus |
befintli- ga bygg- nader |
nybygg- nador |
tbc- pavil- jongcr |
Summa |
överläkara vdelningar, *) inkl. tbc-avdelningar |
sekundär- avdel- ningar |
||
Befintliga sjukhus |
836 |
122 |
120 |
10$U48 6431 120> 883 7ff} 806 1131 1 146 8611 151Jl132 917 1} »> |
*) 416 |
*) 416 |
||
Alvkarleö ........ |
70 |
246 |
70 |
|||||
Sundby ............ |
643 |
|||||||
Rosöga .......... |
120 |
325 |
318 |
240 |
||||
Ribbingelund .... |
120 |
732 |
||||||
Hammar ........ |
74 |
366 |
366 |
74 |
||||
Ryhov ............ |
1131 |
378 |
378 *)416 402 |
375 |
||||
S:t Sigfrid.......... |
634 |
96 |
120 |
|||||
S:ta Gertrud........ |
860 |
**) 34 |
||||||
S:t Olof........... |
216 |
|||||||
S:t Lars............ |
837 |
96 |
120 |
*) 400 |
246 378 |
|||
S:ta Maria.......... |
1 146 |
|||||||
S:t Jörgen.......... |
404 |
228 |
||||||
Restad ............ |
878 |
no |
||||||
Uddevalla........ |
no |
451 |
427 |
|||||
Marieberg.......... |
817 |
72 |
440 |
449 |
||||
Säter .............. |
861 |
|||||||
Pärlby .......... |
151 |
402 |
422 |
**) 37 |
271 |
|||
Olofsfors ........ |
120 |
|||||||
Sidsjön ............ |
917 |
408 |
407 |
**) 102 |
||||
Frösö .............. |
632 |
96 |
55 |
|||||
Järvsö .......... |
414 |
314 |
||||||
Umedalen.......... |
764 |
120 |
®) 442 |
*) 442 |
||||
Furunäset.......... |
545 |
100 |
645 |
|||||
Summa |
12941 |
1542 |
480 |
14903 |
14 143 |
820 |
||
Föreslagna nya sjuk-hus och sekundär-avdelningar |
732 |
732 |
366 |
366 |
||||
Stockholmstrakten.. |
732 732 721 |
120 |
732 852 721 |
366 |
366 |
721 |
||
Summa totalt |
12941 |
4 459 |
600 |
18000 |
16 459 |
1541 |
komma i fråga, bl. a. med hänsyn till vad som i det följande anfördes rörande
förutsättningarna för generalplanens genomförande.
Beredningen tillägger slutligen, att ett genomförande av generalplanen avsåges
möjliggöra ett nedläggande av de smärre primärkommunala sinnessjukhusen.
De tre största städerna förutsattes alltjämt skola själva handha
sin sinnessjukvård.
Personalbostäder.
Beredningen framhåller, att vid ett genomförande av den framlagda mo
derniseringsplanen ett icke obetydligt antal av de nu inom skilda delar av
själva sjukhusanläggningarna inrymda bostäderna, företrädesvis rum för ogift
personal, komme att efter hand utgå och sålunda måste ersättas med nya.
Såsom tidigare framhållits, vore andra personalrum och familjebostäder be
-
25
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
träffande både planläggning och utrustning i många fall otillfredsställande
och i behov av modernisering. Därvid borde lägenheter om 1 rum och kök,
vilka såsom familjebostäder förekomme i stor utsträckning, genom sammanslagning
av angränsande lägenheter utökas till att omfatta minst 2 rum och
kök. Vidare sammanhängde ett ökat behov av bostäder för ogift personal
med framförda önskemål att erhålla egna rum i större utsträckning än som
nu vore fallet, då ej sällan två befattningshavare finge dela ett rum.
För att erhålla en uppfattning om det behov av bostäder, som med hänsyn
till det anförda kunde komma att föreligga, har beredningen verkställt en utredning
i frågan. Från de olika sjukhusen hade uppgifter inhämtats angående
de behov, som f. n. förefunnes av bostäder för olika befattningshavare.
Därjämte hade beredningen vid bedömandet av frågan måste taga hänsyn till
att ett flertal befintliga bostäder, enligt vad som framkommit vid företagna
besiktningar, vore av så dålig kvalité, att de icke lämpligen borde bibehållas.
Enligt den verkställda utredningen skulle vid befintliga sinnessjukhus
erfordras följande antal nya bostäder, nämligen 58 bostäder om 4—6 rum
och kök för läkare och intendenter, 229 bostäder om 3 rum och kök för övrig
personal, 96 dubbletter och 1 610 enkelrum, varjämte 373 familjebostäder behövde
moderniseras. De redovisade behoven upptoge sålunda ett betydande
bostadstillskott. Härvid vore att märka, att det nuverande läget å den
allmänna bostadsmarknaden givetvis avspeglades i de från sjukhusen framställda
önskemålen. Vid återgång till en mera normal bostadsmarknad syntes
icke uteslutet, att man kunde räkna med ett mindre bostadsprogram än det
nu redovisade.
Beredningen anför vidare.
Man torde emellertid icke inom den närmaste tiden kunna förvänta någon
mera nämnvärd ökning av tillgången på bostäder i den allmänna bostadsmarknaden.
För genomförandet av den framlagda moderniseringsplanen beträffande
de befintliga sjukhusen måste man därför i vart fall räkna med att de
bostäder ersättas, vilka nu äro inrymda inom sådana vårdpaviljonger, som
avses bliva föremål för ombyggnad. Med hänsyn till de ovissa förhållandena
å bostadsmarknaden anser sig beredningen i övrigt icke böra i detta sammanhang
ingå på en prövning av det bostadsbehov, som föreligger vid de olika
sjukhusanläggningarna, utan synes denna fråga lämpligen böra uppmärksammas
i samband med generalplanens successiva förverkligande. Det torde dock
vara ofrånkomligt att räkna med ett betydande årligt tillskott av bostäder
under ett antal år framåt. I anslutning härtill vill beredningen betona angelägenheten
av att välbelägna och från själva sjukhuset i övrigt i möjligaste
män avgränsade markområden avsättas för bostadsändamål.
G en er dlplane n s g c n o in föra n de. Kost n a d s b c r ä k n i ng a, r.
Beredningen framhåller, att när det gällde att taga ställning till sättet för
ett förverkligande av den framlagda utbyggnadsplanen, ett flertal faktorer
inverkade på den ordning, efter vilken byggnadsprogrammet
kunde genomföras. Härom yttrar beredningen.
Vid några sjukhus kunna ytterligare utbyggnadsåtgärder icke vidtagas utan
att de befintliga panncentralerna först ersättas med nya. Av 1949 års riksdag
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
anvisades vissa medel för att möjliggöra beställning av utrustning för
panncentralerna vid Restads och S:ta Gertruds sjukhus, och av 1950 års
riksdag torde medel böra äskas för motsvarande åtgärder beträffande S:t
Jörgens, Mariebergs och Furunäsets sjukhus.
När det sedan gäller ombyggnad av befintliga vårdpaviljonger, bär erfarenheten
visat, att ett rationellt bedrivande av ett sådant arbete förutsätter att
hela den vårdpaviljong, som avses bliva föremål för ombyggnad, frigöres från
beläggning. Härvid bör beaktas, att f. n. förekommer en sådan överbeläggning
vid sjukhusen, att det icke föreligger möjligheter för en erforderlig
evakuering av en vårdpaviljong genom överförande av patienter till andra
paviljonger inom samma sjukhus.
För att möjliggöra ett igångsättande av ombyggnadsprogrammet erfordras
därför först och främst, att ett visst antal nya vårdplatser tillskapas. Detta
bör ske genom förverkligande efter hand av såväl de av statsmakterna redan
i princip beslutade tuberkulospaviljongerna, som de nya paviljonger, vilka
enligt den framlagda generalplanen avses tillkomma vid vissa befintliga sjukhus,
ävensom genom påbörjande och successivt utbyggande av de erforderliga
nya sinnessjukhus beredningen föreslagit.
För att säkerställa ombyggnadsprogrammets genomförande erfordras härutöver,
att ett antal vårdplatser skapas för sådana åldringar, som äro i behov
av vård å sinnessjukhus. Vidare måste, såsom redan framhållits, ett antal
personalbostäder anordnas i stället för befintliga bostäder inom vårdpaviljonger,
vilka äro avsedda att ombyggas.
Beredningen har icke funnit anledning att närmare i detalj ingå på olika
etapper i utbyggnadsplanen utan har endast velat fästa uppmärksamheten på
vissa faktorer, vilka äro av avgörande betydelse för vinnande av ett tillfredsställande
slutresultat. Den fortsatta bearbetningen av den framlagda generalplanen
för ernående av en mera i detalj överarbetad om- och utbyggnadsplan
för de olika sjukhusen torde lämpligen böra uppdragas åt särskild byggnads
kommitté, som därvid bör träda i nära kontakt med vederbörande sjukhusdirektioner.
Härigenom kunna de lokala synpunkter, som i varje särskilt fall
kunna inverka på lösningen, närmare beaktas.
Givetvis bör den framlagda planen ägnas en fortlöpande uppmärksamhet
även i syfte att på ett tidigt stadium av utbyggnadsarbetet möjliggöra sådana
jämkningar, som kunna betingas av under arbetets gång vunna erfarenheter.
Beredningen har slutligen sökt bilda sig en uppfattning om totalkostnaden
för de föreslagna utbyggnadsåtgärderna.
Vid beräkningen av kostnaderna för helt nya sjukhus har beredningen därvid
utgått från de kostnadsuppgifter, vilka framkommit såsom resultat av
arkitekttävlingen rörande nytt sinnessjukhus vid Karlskrona, och givit vid
handen, att kostnaderna för ett nytt sinnessjukhus om ca 732 platser, inklusive
i anläggningen ingående personalbostäder, kunde uppskattas till ca
20 000 000 kronor. Kostnaderna för de nya platser, som beräknades tillkomma
vid befintliga sinnessjukhus, har beredningen med ledning av tidigare vunna
erfarenheter uppskattat till i medeltal 14 000 kronor per plats, å tuberkulosavdelning
dock 20 000 kronor per plats, kostnaden för ombyggnad och
modernisering av befintliga platser till i medeltal eu 8 000 kronor per plats,
samt kostnaden för tidigare omnämnda platser för senila patienter till 10 000
kronor per plats.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Med ledning härav och under beaktande av nuvarande kostnader för uppförande
av nya bostäder har beredningen preliminärt uppskattat den totala
kostnaden för de i generalplanen ingående byggnadsåtgärderna till i runt tal
250 miljoner kronor enligt följande sammanställning.
Sjukhus |
Y ård paviljonger, |
Panncentraler, |
Bostäder. |
Summa |
Ulleråker ...................... |
9-4 |
Sä’8 |
24 |
14l |
S:ta Anna...................... |
0-4 |
0’ö |
0’9 |
|
Sundby ........................ |
5’3 |
1*5 |
2’7 |
9-5 |
Birgitta........................ |
7*o |
3* o |
10-o |
|
Byhov ........................ |
6-o |
1*8 |
7*8 |
|
8:t Sigfrid...................... |
5*9 |
1-2 |
2-5 |
9*6 |
S:ta Gertrud.................... |
8-o |
l-o |
3-4 |
12-4 |
S:t Lars........................ |
ll-o |
0-9 |
2 i |
Ilo |
S:ta Maria...................... |
CVS |
ro |
3-8 |
lli |
S:t Jörgen...................... |
7-8 |
l-i |
2-5 |
11-4 |
Bestad ........................ |
9o |
ro |
2-3 |
12''8 |
Marieberg...................... |
5o |
1-0 |
2-2 |
8*2 |
Säter .......................... |
8-3 |
2-o |
So |
13-3 |
Gådeä.......................... |
0*4 |
Oo |
1-0 |
|
Frösö.......................... |
7-o |
l-i |
1*8 |
9-« |
Umedalen...................... |
4-i |
0-9 |
1-8 |
|
Furunäset...................... |
3*6 |
1*0 |
1*6 |
6-2 |
105 o |
16 o |
37 o |
158-0 |
|
Tuberkulospaviljonger.......... |
12-o |
— |
— |
12» |
Tre nya sjukhus................ |
48.0 |
12o |
ö0’0 |
|
Sekundäravdelningar............ Växthus, gymnastiksalar, idrotts-platser m. m. ävensom oförut- |
10-o |
10o |
||
sedda utgifter, förslagsvis .... |
Summa mi |
joner kronor |
10-o 250-o |
Beredningen understryker i anslutning till dessa kostnadsberäkningar, att
det nuvarande tillståndet inom den statliga sinnessjukvården vore sådant, att
betydande kapitalinsatser från statens sida icke kunde undvikas, därest nödvändiga
förbättringar skulle åvägabringas. Mot denna bakgrund syntes den
beräknade slutsumman icke kunna anses för hög. Beredningen omnämner
vidare i detta sammanhang, att landstingen och städerna utanför landstingen
för utbyggande och modernisering av sin slutna kroppssjukvård anmält behov
av omkring 150 miljoner kronor å 1950 års byggnadskvot samt att planer
förelåge för en total utbyggnad av denna vård med i runt tal 500 miljoner
kronor under den närmaste framtiden.
Beredningen räknar för sin del med en utbyggnadsperiod av högst 15 år,
vilket skulle medföra en årlig investering för sinnessjukvårdens iståndsättande
av omkring 17 miljoner kronor per år.
Beredningen betonar slutligen, att kostnaderna för generalplanens genomförande
givetvis även borde bedömas under hänsynstagande till uppkommande
besparingar i de årliga driftkostnaderna. Härom yttrar beredningen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Såsom framgår av vad som anförts vid beräkningarna av platsbehovet skulle
detta år 1965 med nuvarande omsättning uppgå till 23 200 platser. Berednin
gen bär jämfört å ena sidan de årliga kostnaderna för läkare och sjukvårdspersonal
vid en utbyggnad av antalet vårdplatser till 23 200 och med nuvarande
omsättning, samt å andra sidan motsvarande kostnader vid ett vårdplatsantal
av 18 000 och med en ökning av nämnda personalkategorier i den omfattning,
som föreslagits av sjukhusutredningen. Merkostnaderna i förhållande till
budgetåret 1948/49 för det förstnämnda alternativet har beredningen därvid
beräknat till i runt tal 11,5 miljoner kronor och för det senare alternativet till
i runt tal 6,9 miljoner kronor. Skillnaden mellan beloppen, 4,G miljoner kronor,
utgör alltså den årliga kostnadsbesparingen för läkare och sjukvårdspersonal,
vilken skulle uppstå vid ökad omsättning på det begränsade antal platser, som
generalplanen avser. Härtill kommer en besparing av lönekostnader för kontors-
och ekonomipersonal, som kan beräknas uppgå till ca 2 miljoner kronor.
Därest hänsyn tages även till den betydande ökning av utgifterna under om
kostnadsanslaget, som skulle följa med ett större platsantal, skulle givetvis
kostnaderna enligt det förstnämnda alternativet bli väsentligt högre. Därmed
stiger även den beräknade besparingen i motsvarande mån; totalt torde denna
kunna uppskattas till omkring 8 miljoner kronor per år.
I detta sammanhang må framhållas, att sjukvårdspersonalen icke oväsentligt
förstärkts under budgetåret 1949/50 och att man för den statliga sinnessjukvården
kan sägas i viss mån redan ha slagit in på sjukhusutredningens linje
om tätare personaltillgång. De årliga avlöningskostnaderna för sådan läkaroch
sjukvårdspersonal, som tillkommit under innevarande budgetår men icke
är avsedd för nytillkomna vårdplatser, uppgår till i runt tal 1,i miljoner kronor,
varigenom den årliga besparingen i förhållande till innevarande budgetår
skulle komma att begränsas till i runt tal 7 miljoner kronor.
Huvudmannaskapet för den kvalifice
r
a. d e s inness j it k vården.
De förslag av sinnessjukvårdsberedningen, som redovisats i det föregående,
utgå från den förutsättningen, att det — i den mån icke särskilda avtal med
vissa städer föranleda till annat — bör ankomma på staten att sörja för den
erforderliga utökningen och upprustningen av vårdresurserna för sådana sinnessjuka,
som kräva kvalificerad behandling eller kontinuerlig tillsyn. Emel
lertid har beredningen — i anslutning till sina överväganden rörande huvud
mannaskapet för vården av lättskötta sinnessjuka — ansett sig böra till diskussion
upptaga frågan, huruvida icke huvudmannaskapet för den kvalificerade
sinnessjukvården lämpligen bör överflyttas från staten till landstingen
och städerna utanför landsting.
De skäl, som kunde anföras för eu överflyttning av ansvaret
för den kvalificerade sinnessjukvården från staten till landstingen,
utvecklar beredningen på följande sätt.
Under senare år har i diskussionen om den statliga sinnessjukvården och
dess tillstånd gång på gång jämförelser dragits med den intensiva utveckling,
som den slutna kroppssjukvården genomgått under landstingens och storstädernas
huvudmannaskap. Man har därvid konstaterat, att landstingsorganisationen
i stort sett visat sig väl fylla de krav, som kroppssjukvårdens handhavande
ställt på densamma, medan motsvarande icke ansetts kunna göras
gällande beträffande statens handhavande av sinnessjukvården.
Kungl. May.ts proposition nr Ilo.
29
Uppenbart är, att dylika jämförelser i mångt och mycket äro missvisande
på grund av klientelets art och de skilda problemställningar, som kropps- och
sinnessjukvården bjuda. Någon absolut garanti för att sinnessjukvårdens nuvarande
läge skulle ha varit avsevärt bättre, om landstingen haft ansvaret
för jämväl denna vårdgren, föreligger därför icke. Avgörande betydelse i
detta hänseende måste främst tillmätas den internationella forskningen på
området och härvidlag är att märka, att denna först under de senare årtiondena
uppnått resultat, som varit av större praktisk räckvidd. Men när det
gäller att genom praktiska åtgärder underlätta forskningsresultatens utnyttjande
inom sjukvården samt i övrigt sörja för vårdens personella och materiella
betingelser, lärer det knappast kunna bestridas, att landstingsorganisationen
innebär vissa fördelar framför den statliga. Till betydande del bottna
dessa i den större handlingsfrihet, som tillkommer landstingens beredande
och verkställande organ, samt den större smidighet, som därigenom kan åvägabringas
vid behandlingen av aktuella problem. Givet är ock, att frågornas
beredning och behandling främjas av den intimare kontakt mellan »de intresserade
parterna», som möjliggöres av de relativt korta avstånden inom
landstingsområdena, och gynnas av den lokala samhörigheten. En annan omständighet,
som icke kan frånkännas betydelse i detta sammanhang, är att
landstingens huvuduppgifter äro koncentrerade till sjukvårdens område,
medan staten har att tillgodose en rad allmänna behov, som ur samhällets
synpunkt måste bedömas såsom viktigare än eller åtminstone lika viktiga som
sjukvården. Landstingens bestämmande instanser kunna därför ägna sjukvårdens
problem ett helt annat intresse än det är möjligt för statens motsvarande
organ. De möjligheter till jämförelser sjukvårdsområdena emellan, som
landstingsorganisationen erbjuder, verka även i den riktningen att huvudmännens
intressen och resurser utnyttjas så långt sig göra låter. Härjämte
må framhållas, att landstingen i sin lönepolitik äro mindre bundna än staten,
främst genom att konsekvenserna av deras beslut äro mera begränsade till
sin räckvidd. Staten måste i sin lönepolitik ofta taga hänsyn till stora befattningshavaregrupper,
vilkas verksamhet icke har någon som helst anknytning
till sjukvården. Ätt detta kan vara ägnat att försvåra rekryteringen till
den statliga sjukvården är självfallet. Sannolikt har man att häri se en av
anledningarna till att rekryteringen av läkare till statens sinnessjukhus ej
sällan mött stora svårigheter, särskilt i tider av läkarbrist.
Härtill kommer en omständighet, som direkt sammanhänger med utvecklingen
inom sjukvården under senare tid och som framdeles kan beräknas
få allt större betydelse.
Eedan tidigare har berörts, hurusom gränsen mellan kropps- och sinnessjukvården
genom vetenskapens och terapiens utveckling blir alltmer flytande
och att därför behovet av samarbete mellan de båda vårdformerna är statt i
växande. Överslagsvis beräknas f. n. omkring hälften av de fall, som söka
allmän läkarvård, för sin rätta behandling vara i behov av psykiatrisk konsultation.
Omvänt anses ett stort antal psykiska sjukdomstillstånd äga samband
med kroppsliga sjukdomar. Inrättande av psykiatriska avdelningar vid
lasaretten är att anse som ett led i strävandena att överbrygga klyftan mellan
kropps- och sinnessjukvården, varigenom man velat tillgodose såväl behovet
av somatiska behandlingsresurser för vissa psykiska sjukdomsfall som
behovet av psykiatrisk konsultation för vissa kroppsliga sjukdomsfall. Men
detta är icke tillfyllest. Krav har redan framställts på anordnande av medicinsk
konsultation på sinnessjukhusen. Parallellt härmed växer behovet av
samarbete mellan pediatrik och bampsykiatri. Sett ur sjukvårdssynpunkt ter
det sig därför som en naturlig utveckling, att huvudmannaskapet för både
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
kropps- och sinnessjuk vården efter liand koncentreras till landstingen, som
därigenom skulle bli landets sjukvårdskommuner.
Genom eu sådan åtgärd skulle icke blott samarbetet mellan kropps- och
sinnessjukvården i de enskilda fallen underlättas utan sekundärt också jämvikten
mellan de båda vårdformerna befrämjas med avseende å läkares och
övrig sjukvårdspersonals anställnings-, löne- och arbetsförhållanden. Erfarenheten
under senare år har klart understrukit angelägenheten av att en sådan
jämvikt åvägabringes. Vidare skulle en önskvärd decentralisering av sinnessjukvårdens
förvaltning möjliggöras. Denna förvaltning är redan nu svår att
tillfredsställande bemästra från centralt håll och dessa svårigheter komma
att växa allteftersom vården utbygges och intensifieras. Möjligheten att öka
befogenheterna för sinnessjukhusens lokala direktioner ha tidigare undersökts
och befunnits mycket begränsade, såvitt direktionerna icke göras eko
nomiskt medansvariga på ett helt annat sätt än nu och förses med erforderlig
administrativ sakkunskap, som har tid att ägna huvudparten av sin tid åt
"PPSiften. Sistnämnda väg torde dock visa sig svårframkomlig, icke minst
av ekonomiska skäl. I stället torde en väsentlig förstärkning av sinnessjukvårdens
centrala ledning bli erforderlig, så länge icke en decentralisering av
sinnessjukhusens förvaltning på landstingen kan genomföras. Slutligen må
framhållas, att genom en dylik decentralisering skulle utan särskild kostnad
ernås rättelse av det förhållandet, att såväl inspektionen som förvaltningen
av den kvalificerade sinnessjukvården äro förlagda till samma myndighet,
medicinalstyrelsen. Både styrelsen själv och statens sjukhusutredning ha
var för sig betonat det principiellt otillfredsställande i detta förhållande och
förmenat, att full effektivitet av inspektionen kräver en uppdelning av förvaltningen
och inspektionen på skilda händer.
Beträffande den ekonomiska sidan av förevarande spörsmål har beredningen
för sin del utgått från att en eventuell överflyttning till landstingen
av den nuvarande statliga sinnessjukvården icke skulle medföra en försämring
av landstingens ekonomiska ställning. Landstingen böra med andra ord
i princip beredas full ersättning för sina ökade utgifter för sinnessjukvården.
Detta kan givetvis ske i olika former. Beredningen inskränker sig till att i
detta sammanhang påpeka, att en lösning av denna fråga relativt smidigt
torde kunna vinnas genom en anknytning till det statsbidragssystem, som
av särskilda sakkunniga i ett år 1948 avgivet betänkande (SOU 1948: 48) föreslagits
för den slutna kroppssjukvården och som bl. a. innebär en uppdelning
av ersättningen på byggnadsbidrag, invånarbidrag och vårddagsbidrag.
Att på förhand bedöma, huruvida ett överförande av sinnessjukvården i
landstingsregi kommer att i realiteten medföra en fördyring eller en kostnadsminskning,
är givetvis vanskligt. Här liksom inom kroppssjukvården torde
en högre driftkostnad per vårddag ofta motsvaras av en större effektivitet.
Anledning synes dock saknas till antagande att någon reell fördyring skulle
inträda genom den ifrågasatta åtgärden, snarare torde motsatsen kunna påräknas.
A andra sidan förklarar sig beredningen väl medveten om att vissa omständigheter,
närmast av tidsbetonad karaktär, talade emot
en överflyttning av huvudmannaskapet för den kvalificerade
sinne ssjukvården till landstingen. Härom anför beredningen.
I första hand är att märka, att landstingen f. n. äro fullt engagerade med
lösningen av de olika problem, som handliavandet av deras övriga uppgifter
och därvid främst den slutna sjukvården för med sig, samt att de upplagt
31
Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.
stora planer för denna sjukvårds utbyggande, vilka avses bli realiserade så
snart regleringen på byggnadsmarknaden det medgiver. Något större utrymme
för tillgodoseende av sinnessjukvårdens aktuella utbyggnadsbehov genom
landstingens försorg än genom statens torde därför icke föreligga. Härtill
kommer att det överhuvudtaget icke kan vara tilltalande för landstingen att
övertaga ansvaret för den kvalificerade sinnessjukvården i det skick, vari den
nu befinner sig, och under de ovissa ekonomiska aspekter, som känneteckna
den närmaste framtiden. Lämpligheten av en dylik överflyttning kan jämväl
ifrågasättas ur den synpunkten, att det under den forcerade uppbyggnadsperiod,
som erfordras för att bringa sinnessjukvården i nivå med nutida
krav, torde bli nödvändigt att i viss utsträckning överföra patienter från ett
sjukhus till ett annat, oberoende av deras hemort, för att underlätta ett snabbt
och praktiskt genomförande av föreslagna moderniseringar av befintliga sinnessjukhus.
I detta sammanhang torde böra beaktas, att medan f. n. åtta
landsting sakna tillgång till ett sjukhus för kvalificerad sinnessjukvård inom
sitt eget område, detta antal efter genomförande av beredningens generalplan
kommer att nedbringas till högst fem.
Beredningen tillägger, att vad sålunda anförts för och emot ett överförande
av huvudmannaskapet å landstingen i stort sett gällde även städerna utanför
landsting, dock med det viktiga tillägget, att Stockholm, Göteborg och Malmö
genom särskilda avtal sedan ett par decennier redan övertagit ansvaret för
hela sin sinnessjukvård och att detta visat sig vara till stort gagn för vårdens
utbyggande och tillgodoseende i övrigt.
Sammanfattningsvis uttalar beredningen, att den kommit till den
uppfattningen, att ehuru mycket talade för ett överförande av all sinnessjuk
värd på landstingen och städerna utanför landsting, någon förändring av
huvudmannaskapet för denna vård av skilda orsaker dock tills vidare icke
borde äga rum. Det syntes därför böra ankomma på staten att sörja för att
vårdresurserna för sådana sinnessjuka, som krävde kvalificerad behandling
eller kontinuerlig tillsyn, snarast möjligt utökades och bringades i nivå med
den moderna terapiens krav. Härvid borde dock tillses, att en eventuell
senare överflyttning till de lokala huvudmännen i görligaste mån underlättades,
en synpunkt som ock beredningen sökt beakta vid utarbetandet av sitt
förslag till generalplan för sinnessjukvårdens modernisering och utbyggnad.
I betraktande av de fördelar, som enligt vad i det föregående anförts vore
förenade med ett gemensamt huvudmannaskap för sinnessjukvård och kroppssjukvård,
anser beredningen naturligt, att frågan om överförande av den
kvalificerade sinnessjukvården till de lokala huvudmännen upptages till förnyad
prövning vid utbyggnadsperiodens slut, då de organisatoriska förutsättningarna
härför syntes vara avsevärt gynnsammare än nu vore fallet, eller
eljest så snart omständigheterna det motiverade. Särskild uppmärksamhet
borde därvid ägnas åt spörsmålen om den nuvarande personalens anställningsoch
löneförmåner efter en eventuell överflyttning i landstingstjänst samt angående
den definitiva utformningen av grunderna för statens ersättning till de
lokala huvudmännen.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Yttranden.
Börande behovet av en upprustning och utbyggnad av vårdresurserna
för de sinnessjuka råder i yttrandena full enighet.
Medicinalstyrelsen anför härom bl. a. följande.
Medicinalstyrelsen uttalar sin stora tillfredsställelse över sinnessjukvårdsberedningens
starkt positiva betänkande med dess förslag om en avsevärd utbyggnad
av vårdplatserna och betydelsefulla åtgärder för en intensifiering,
rikare nyansering och vidare planering av vården av de sinnessjuka. Sinnessjukvården
i vårt land befinner sig f. n. i en så allvarlig situation, att omedelbara
kraftåtgärder måste vidtagas för att denna sjukvård skall kunna bedrivas
på ett sätt, som motsvarar landets kulturnivå. Medicinalstyrelsen har vid
olika tillfällen påpekat de ödesdigra konsekvenserna av att sinnessjukvården
erhållit otillräckligt ekonomiskt stöd och ej fått möjlighet till en nödvändig
vidareutveckling. Yidare har överinspektören för sinnessjukvården bl. a. i
sina ämbetsberättelser de sista åren med skärpa visat på bristerna och påkallat
skyndsamma åtgärder. Det synes styrelsen vara ett ofrånkomligt villkor
för att icke en katastrof för sinnessjukvården skall inträffa, att det ökade
intresse för denna vårds tillgodoseende, som statsmakterna de senaste åren
glädjande nog visat, icke avslappas och att än mer ökade anslag ställas till
förfogande till utbyggnad och renovering av den statliga sinnessjukvårdens
byggnadsbestånd.
Socialstyrelsen framhåller, att sinnessjukvårdens rationella ordnande blivit
en avgörande förutsättning för en ändamålsenlig och sund utveckling på
socialvårdens olika områden. Styrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att
sinnessjukvårdsberedningen särskilt uppmärksammat vikten av att sinnessjukvårdsreformen
verkligen komme att befria de kommunala ålderdomshemmen
från vård av sinnessjuka. Sinnessjukvården å ålderdomshemmen vore
för visso, såsom beredningen framhölle, ett allvarligt missförhållande, och styrelsen
ville starkt understryka, att detta missförhållande vore ett mycket betydande
aktuellt hinder för genomförandet av den av statsmakterna år 1947
beslutade ålderdomshemsreformen. Den mycket omfattande vård av sinnessjuka
människor, som numera ägde rum på de kommunala ålderdomshemmen,
vore nämligen en direkt följd av platsbristen på sjukhus och vårdhem
för sinnessjuka.
Det vore emellertid icke blott ålderdomshemmens omorganisation som
ställde omedelbara och stora krav på vårdplatser. Inom den närmaste framtiden
vore även att vänta förslag från socialvårdskommittén rörande de i 33 § fattigvårdslagen
avsedda arbetshemmens framtida ställning i socialvården. Så
mycket syntes därvid få antagas som säkert, att krav komme att ställas på
platser inom sinnessjukvårdens organisation för försörjningspliktiga och störande
understödstagare, som befunnes vara sinnessjuka.
Även i fråga om våi-den av alkoholmissbrukare medförde den rådande bristen
på vårdplatser inom sinnessjukvården stora svårigheter. På grund av den
relativt starka förekomsten av psykiskt skadade människor inom nykterhetsnämndernas
klientel komme nämnderna allt oftare i det läget, att deras vård
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
behövande klienter befunnes vara i tillfälligt eller mera varaktigt behov av
vård å sinnessjukhus utan att kunna erhålla sådan vård. Även för sådana
vårdbehövande inom alkoholistklientelet, vilka verkligen bleve omhändertagna
å sinnessjukhus, utövade knappheten på vårdplatser å dessa sjukhus
ett olyckligt inflytande, i det att den vård som där lämnades dem ofta bleve
alltför kortvarig och tillräcklig hänsyn icke ägnades de socialmedicinska och
sociala omständigheter, vilka borde beaktas vid utskrivning av dessa vårdbehövande.
För nykterhetsvården vore det sålunda, så länge frågan om en
ändamålsenlig psykopatvårdsorganisation icke vore löst, av den största betydelse,
att den rådande knappheten på vårdplatser inom sinnessjukvården
bleve effektivt avhjälpt.
Socialstyrelsen vore därför ytterst angelägen om att framhålla vikten av
att den föreslagna generalplanen genomfördes på sådant sätt, att erforderligt
antal platser för nu berörda behov i så snabb takt som möjligt äntligen
tillskapades inom sinnessjukvårdsorganisationen.
Vad sinnessjukvårdsberedningen anfört om de statliga sinnessjukhusanläggningarnas
nuvarande tillstånd har allmänt vitsordats i
de avgivna yttrandena.
Medicinalstyrelsen instämmer sålunda helt i beredningens uttalanden
härom.
Byggnadsstyrelsen anför.
Med den kännedom, som byggnadsstyrelsen har om det nuvarande sinnessjukhusbeståndet,
kan styrelsen vitsorda vad beredningen framhållit beträffande
sjukhusens tekniska tillstånd, och jämväl styrelsen finner en grundlig
översyn och modernisering av de befintliga sjukhusen erforderlig. I vissa fall
äro de värme- och sanitetstekniska anläggningarna starkt förslitna, och detta
förhållande torde komma att spela en väsentlig roll vid bestämmandet av den
ordningsföljd, i vilken byggnaderna böra göras till föremål för modernisering. I
I fråga om de synpunkter beträffande moderniseringen av befintliga
sinnessjukhus, som framlagts av sinnessjukvårdsberedningen, anför
byggnadsstyrelsen.
Byggnadsstyrelsen vill framhålla, att, med hänsyn till de mycket omfattande
och kostnadskrävande byggnadsåtgärder varom här är fråga, alltför
stora ingrepp i byggnadsstommen i görligaste män böra undvikas vid arbetenas
genomförande. Det vore även ur ekonomisk synpunkt välbetänkt att fortsättningsvis
i varje särskilt fall noggrant utreda, huruvida icke en nybyggnad
skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än en genomgripande ombyggnad.
Vid om- eller nybyggnader av tvättinrättningar vid sjukhusen bör lämpligen
undersökas, i vad mån sådana anläggningar kunna utnyttjas även av
andra statliga institutioner på platsen eller i dess närhet.
Direktionen för Gådeå sjukhus ifrågasätter, om alla de äldre sjukhusen
för rimliga kostnader kunde ombyggas till fullt tillfredsställande anstalter
för den kvalificerade vården. Enligt direktionens mening syntes det vara
mera ekonomiskt att låta upprustningen av vissa av dessa sjukhus stanna vid
3—875 so Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 118.
u
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
den standard, som erfordrades för sekundärsjnkhusen. Beredningen liade
lagt huvudvikten vid differentiering inom sjukhusen, medan direktionen ville
ifrågasätta, om man icke vid genomförande av den klienteldifferentiering,
som beredningen rekommenderat, vore betjänt av en ytterligare differentiering
mellan de olika sjukhusen.
Yidare må i detta sammanhang nämnas, att direktionen för psykiatriska
sjukhuset i Stockholm, som ansett sannolikt, att sjukhuset icke kunde nedläggas,
innan utbyggnaden av sinnessjukvården i dess helhet genomförts,
d. v. s. om lägst 15 år, hemställt om en undersökning av vilka renoverings
arbeten, som måste vidtagas för uppehållande av sjukvården vid sjukhuset
å rimlig standard.
Sinnessjukvårdsberedningens beräkningar av platsbehovet ha föranlett
uttalanden i åtskilliga yttranden.
Medicinalstyrelsen framhåller sålunda, att det av beredningen redovisade
platsbehovet borde betraktas som ett absolut minimibehov. För att undvika
ytterligare utbyggnadskrav inom en snar framtid borde övervägas, om ej
platsbehovet redan nu borde beräknas något större. De faktorer, som enligt
beredningen komme att minska nämnda behov — den intensifierade behandlingen,
den därigenom och av andra orsaker ökade omsättningen, familjevården
och vårdhemmen — bleve kanske ej så avlastande som beräknats. Tvärtom
hade erfarenheten i viss män visat, att tillströmningen till sinnessjukhusen
tenderade att öka genom en intensifierad hjälpverksamhet och annan
psykiatrisk rådgivning. Det utslagsgivande vore dock, vilka möjligheter den
vetenskapliga forskningen komme att ge behandlingen av de sinnessjuka. Därför
vore det angeläget, att huvudmannen för sinnessjukvården samtidigt kraftigt
understödde forskningen rörande de psykiska sjukdomarna.
Medicinalstyrelsen understryker dessutom, att förutsättningar för att man
skulle kunna uppnå den intensifiering av vården, varmed beredningen
räknade, vore att sjukhusen erhölle en fulltalig och någorlunda väl kvalificerad
läkarstab samt att sjukvårdspersonalen på befintliga avdelningar
ökades.
I detta sammanhang må härjämte nämnas, att medicinalstyrelsen — med
anledning av vad som anförts i den i det föregående återgivna redogörelsen
för de moderna behandlingsmetoderna inom psykiatrien och deras effekt —
uttalat, att dessa behandlingsformer hade stor betydelse för en effektivisering
av vården och för det fortsatta sökandet efter mera adekvata metoder
att bekämpa psykisk ohälsa men att man ännu ej kunde bygga alltför mycket
på förhoppningen om att användningen av dessa terapiformer mera avsevärt
skulle minska platsbehovet.
Socialstyrelsen anför, att i stort sett intet syntes vara att invända mot
beredningens approximativa uppskattning av platsbehovet år 1965 till omkring
18 000 rationellt ordnade vårdplatser å statens sjukhus. Men styrelsen
vore angelägen att betona, att den nämnda platssiffran vore problematisk
framför allt på den grund att den vore beroende av en avsevärd ökning
35
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 113.
av dels familjevården från 2,7 % till 5 % av det totala antalet vårdbehövande
och dels patientomsättningen från 34 % till 45 % av beläggningen å sjukhusen.
Härtill komme den kraftiga patienttillväxten genom åldringar, vilken
vore ägnad att motverka omsättningen och dessutom ställde särskilda krav
på tillgången på sekundärplatser. Redan av nämnda skäl syntes 18 000 vara
en siffra i underkant. Därtill komme, att utgångssiffran för beredningens
kalkyler, 21 500 vårdplatser, syntes vara för låg. Enligt siffror, som styrelsen
först helt nyligen erhållit, hade nämligen antalet patienter i början av februari
1950 å kommunala sinnessjukhus och särskilda avdelningar för sinnessjuka
vid ålderdomshemmen utgjort 1 158 i stället för 793, varmed beredningen
räknat. Styrelsen toge därvid för givet, att hela antalet på dessa specialavdelningar
vore i behov av vård å statens sjukhus såsom sekundärklientel.
Styrelsen kunde också på goda grunder antaga, att den från socialvårdskommitténs
beräkningar 1938 hämtade siffran 700 för patienter å de vanliga ålderdomshemmen,
som vore i behov av vård å statens sinnessjukhus, vore i underkant.
Att antalet sinnessjuka å dessa ålderdomshem vore avsevärt större än
700 vore ställt utom tvivel. På grund av det anförda borde utgångssiffran
uppskattas till 22 000 i stället för den av beredningen antagna siffran 21 500.
Socialstyrelsen framhåller emellertid vidare, att den icke ville hävda, att
det av densamma lämnade bidraget till diskussionen om platsbehovet vore
riktigare än beredningens utredning av frågan. Det vore uppenbart, att kalkyler
av detta slag alltid vore vanskliga att göra. I förevarande fall vore det
särskilt svårt att förutberäkna de samlade verkningarna av å ena. sidan ökningen
av familjevården och omsättningen å sjukhusen och å andra sidan
den i större delen av riket snabbt skeende förskjutningen till högre åldrar.
Styrelsen lutade emellertid åt den uppfattningen, att den sistnämnda faktorns
tendens att öka platsbehovet komme att uppväga de förstnämnda faktorernas
minskningstendens. Beredningens kalkyler kunde därför tills vidare accepteras,
men nya kalkyler borde utföras redan 1955.
Centrala sjukvårdsberedningen har icke haft annat att erinra mot den
gjorda beräkningen av platsantalet, än att denna givetvis borde ses över, då
erfarenhet vunnits från de sjukhus, som först blivit föremål för upprustning,
och då personaltillgången, särskilt på läkare, kunde bättre överblickas.
Svenska, stadsförbundet tror för sin del, att en något högre målsättning
för intensifieringen av vården på de statliga sinnessjukhusen vore tänkbar
än den beredningen antytt. Men även med beaktande härav syntes den uppställda
utbyggnadsplanen vara i knappaste laget. Bristen på tillräckligt antal
vårdplatser inom den slutna sinnessjukvården medförde så kännbara olägenheter,
att en fortsatt beräkning i underkant av utbyggnadsbehovet icke kunde
anses försvarlig. Det syntes visserligen få förutsättas, såsom beredningen
framhållit, att härvidlag endast tidsbegränsade uppskattningar kunde göras
och att platsbehovets storlek sålunda måste bli föremål för omprövning med
lämpliga mellanrum; men just med hänsyn härtill syntes det angeläget att
den planläggning, som nu åsyftades, och som ju avsåge icke endast anpass
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
36
ning av platstillgången efter en nyinträdd behovsökning utan fyllandet avett
mycket ansenligt, sedan gammalt bestående platsunderskott, ej grundades
på minimisiffror.
Svenska landstingsförbundet anser det ägnat att i viss mån förvåna, att
beredningen vid sina beräkningar angående antalet behövliga platser kommit
fram till den relativt blygsamma siffran av 18 000 platser, d. v. s. ett
platsantal som med ungefär 2 500 understege medeltalet nu vårdade per dag
å de egentliga sinnessjukhusen och därtill knutna sekundärsjukhus. Förbun
det framhåller, att varje uppskattning av platsbehov7, vare sig den avsåge
sinnessjukvård eller kroppssjukvård, alltid vore förbunden med en rad osäkra
moment, och beredningen hade också själv givit uttryck för denna osäkerhet.
Såvitt nu kunde bedömas, syntes dock beredningen ha starka skäl för sitt
bedömande. Självfallet måste utvecklingen av vårdbehovet noga följas och
nya uppskattningar av detta tid efter annan verkställas.
Stockholms stadsfullmäktige ifrågasätta, huruvida ej det framtida vårdbehovet
beräknats för lågt och om tillbörlig hänsyn tagits till det alltjämt
växande behovet av vårdplatser på grund av stegringen av antalet åldringar
och den psykiatriska vårdens hastiga utveckling. Den psykiatriska lasarettssjukvården
hade vidare bort upptagas till en mera ingående diskussion, enär
denna vårdform onekligen komme att få en mycket stor betydelse för utvecklingen
av den psykiatriska vården. Utbyggnaden av denna vårdform
måste anses på ett avgörande sätt påverka frågan rörande den erforderliga
omfattningen av de egentliga sinnessjukhusen. Innan en generalplan för sinnessjukvårdens
tillgodoseende kunde fastställas, måste en kompletterande utredning
vidtagas rörande hithörande frågor.
Svenska psykiatriska föreningen uttalar, att de av beredningen angivna siffrorna
för platsbehovet vore tilltagna starkt i underkant. Föreningen kunde
ej heller helt dela beredningens optimistiska syn på att den ökade patientomsättningen
skulle minska platsbehovet. Frigörandet av platser genom ökad
omsättning skulle nämligen snabbt täckas dels av den uppdämda skaran av
exspektanter, dels av den ökning i tillströmningen av hjälpsökande, som
komme att bli en naturlig följd av sinnessjuk vårdens upprustning.
Statens sjukhuspersonals förbund anser det alltför optimistiskt att räkna
med en ökning av patientomsättningen till 45 % och att beräkna det framtida
platsbehovet med utgångspunkt härifrån. Man hade här så många oberäkneliga
faktorer att taga hänsyn till, att det icke funnes något annat fast underlag
att utgå från, när man skulle ange en dylik procentsats, än det i verkligheten
föreliggande platsbehovet. Vilken procentsats man än rörde sig med,
måste det dock endast bli fråga om en uppskattning försöksvis. Om som mål
uppställdes en omsättning av 40 %, skulle man kunna vara tillfredsställd,
om detta uppnåddes. Genom att ställa alltför stor omsättningsprocent i utsikt
gagnade man icke syftet. Förbundet anser sig vidare icke kunna dela
beredningens uppfattning, att man skullé räkfta särskilt med familjevårdens
utvidgning, när det gällde att tillgodose vårdplatsbehovet.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Även ett stort antal av direktionerna för statens sinnessjukhus har ansett,
att sinnessjukvårdsberedningen sett allt för ojrtimistiskt på möjligheterna att
öka omsättningen vid sinnessjukhusen. Framför allt har man därvid framhållit,
att den nuvarande svåra bristen på läkare vid sjukhusen utgjorde ett
avgörande hinder för en effektivisering av vården. Vidare ha från åtskilliga
håll påtalats de allvarliga rekryteringssvårigheter, som förelåge även i fråga
om andra personalgrupper, främst lasarettsutbildade sköterskor och annan
kvinnlig personal. I ett flertal yttranden har härjämte framhållits, att beredningen
vid sina antaganden rörande möjligheterna att öka omsättningen vid
sjukhusen icke tagit tillräcklig hänsyn till att dessa vore belastade med ett
stort antal kroniska sinnessjuka, som icke kunde vårdas på sekundäravdelningar
och vore föga eller ej alls tillgängliga för en än så intensiv terapi.
Beläggningen med dylika sjuka gjorde det omöjligt att i större utsträckning
mottaga lättare fall, som genom kortare vårdtid påverkade omsättningen i
gynnsam riktning. Från flera håll har vidare påpekats, att föreliggande uppgifter
om omsättningen vid olika sjukhus ej vore jämförbara, då siffrorna
påverkades av det sätt, på vilket försöksutskrivning ägde rum, och sjukhusen
liärutinnan förfore olika. Slutligen må nämnas, att det från vissa håll hävdats,
att beredningen sett allt för optimistiskt på möjligheterna att genom
de moderna behandlingsmetoderna öka omsättningen på sjukhusen, samt uttalats
stark tvekan beträffande möjligheterna att utvidga familjevården till
den omfattning, beredningen ansett sig böra räkna med.
Beredningens förslag rörande platsbehovets tillgodoseende hav
föranlett åtskilliga uttalanden i de avgivna yttrandena.
Centrala sjukvårdsberedningen — som uttalat sig för ett successivt överförande
av sinnessjukvården till landstingen på de håll, där förutsättningar
kunde föreligga för en sådan åtgärd (jfr s. 44) — anser det i varje fall önsk
värt, att vid den upprustning och utbyggnad av sinnessjukvården, som skulle
komma till stånd, frågan löstes mera individuellt för resp. regioner och under
större hänsynstagande till deras särskilda förhållanden, än vad som frainginge
av betänkandet. Inom vissa landsting hade ett fruktbärande samarbete
kommit till stånd i fråga om sinnessjukvården och vården av de lättskötta
sinnessjuka. Sålunda hade exempelvis i Södermanlands län, som tidigt sörjt
för vården av de lättskötta sinnessjuka, eu av allt att döma god form för
samarbete med den kvalificerade sinnessjukvården åvägabragts i den del av
länet, som replierade på S:ta Annas sjukhus. Genom det förhållandevis begränsade
befolkningstalet i den berörda delen av länet och områdets ringa utsträckning
hade det varit möjligt för överläkaren att mycket ingående lära
känna vårdbehoven. Genom att han enligt särskilt avtal med landstinget även
skötte vårdhemmen, hade han vidare mycket effektivt kunnat utnyttja de
tillgängliga vårdmöjligheterna. Centrala sjukvårdsberedningen saknade givetvis
möjligheter att bedöma, i vad mån de medicinska resultaten av denna verksamhet
varit framgångsrika, men ansåge att den form för samarbete, som
bär åstadkommits, vore beaktnnsviird. Under sådana omständigheter före
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
fölle det mindre lyckligt att, såsom i betänkandet förutsattes, nedlägga 8:ta
Annas sjukhus utan att anordningar vidtoges för att tillgodose det behov av
kvalificerade vårdplatser, som erfordrades för att denna organisation fortsättningsvis
skulle kunna fungera.
Centrala sjukvårdsberedningen anför vidare.
Med det nu anförda har centrala sjukvårdsberedningen velat understryka
vikten av att den nu framlagda generalplanen icke fastlåses genom ett defini
tivt beslut i fråga om detaljerna. Enligt centrala sjukvårdsberedningens mening
är det således angeläget, att planen i vissa avseenden får karaktären av
riktlinjer. Detta gäller i all synnerhet de nya sinnessjukhus, som föreslås
inrättade. I fråga om dessa, som byggas för att täcka behoven under en
ganska avsevärd framtid, synes det centrala sjukvårdsberedningen angeläget
att möjligheten för inrättandet av mindre enheter än de nu föreslagna all
varligt överväges i närmare kontakt med resp. upptagningsområden och i samråd
med berörda landsting. I och för sig torde den psykiatriska sakkunskapen
önska sjukhus av mindre omfattning för att möjliggöra en mera intensiv vård
och en bättre personlig kontakt med regionen och klientelet. Enligt centrala
sjukvårdsberedningens bedömning borde sådana mindre sjukhus knappast bli
dyrare i driften än de större. Vid uppdragandet av riktlinjerna för sjukhus
av nu föreslagen typ om 730 sängar torde statens sjukhusutredning, som
sinnessjukvårdsberedningen i detta avseende replierar på, knappast ha räknat
med de ändrade förhållanden, som sinnessjukvårdens överförande till lands
tingen skulle innebära. Vad som är eller varit normerande för utformningen
av de statliga sinnessjukhusen i detta hänseende bör sålunda icke bliva avgörande
för planläggningen av de nya sinnessjukhusen, om man räknar med
ett annat huvudmannaskap med fastare regional anknytning.
Även Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott och direktionen
för S:ta Annas sjukhus ha understrukit det intima samarbete, som ägde rum
mellan detta sjukhus och landstingets vårdhem för lättskötta sinnessjuka, samt
hemställt, att frågan om sjukhusets nedläggande och sinnessjukvårdens framtida
tillgodoseende i dess upptagningsområde måtte upptagas till förnyad omprövning
i samråd med landstinget.
Byggnadsstyrelsen understryker vikten av att den framlagda generalplanen
icke fastlåses i sina detaljer utan under hela utbyggnadsperioden göres till
föremål för en fortlöpande bearbetning med tillämpande av de erfarenheter,
som komrne att stå till buds med avseende på såväl vårdmetoderna som sinnessjukvårdens
förvaltningsmässiga organisation.
Socialstyrelsen uttalar, att det ur socialvårdens synpunkt vore de av sinnessjukvårdsberedningen
föreslagna sekundärplatserna, som tilldroge sig det
närmaste intresset, dels på grund av åldringarnas stora andel i patienttillväxten
och det därav beroende behovet av sekundärplatser och dels med hän
syn till angelägenheten av att i så snabb takt som möjligt från ålderdomshemmen
bortflytta omkring 2 000 patienter, tillhörande det tungskötta sekundärklientelet.
Av generalplanens redovisning av platsfördelningen syntes framgå,
att antalet platser å sekundäravdelningar löpte risk att bli otillräckligt med
820 platser å befintliga och 721 å föreslagna, först, framdeles tillgängliga avdelningar.
Att nedlägga något enda sjukhus, innan ålderdomshemmen genom
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
gående befriats från sinnessjuka patienter, vore i nuvarande läge en förhastad
åtgärd, vilken socialstyrelsen bestämt måste motsätta sig. För att möjliggöra
en så snabb överflyttning som möjligt av patienter från ålderdomshemmen
ville styrelsen upprepa vad av styrelsen framhållits vid flera föregående tillfällen,
nämligen fördelarna ur olika synpunkter av att från kommunerna förvärva
goda byggnader, som vore olämpliga som ålderdomshem men som kunde
lämpa sig för vård av sinnessjuka. Styrelsen kunde under rådande extraordinära
förhållanden icke tillmäta de invändningar eller den tveksamhet, varmed
denna metod bemötts, något praktiskt värde. Någon märkbar lättnad i det
trängande sjukvårdsbehovet kunde enligt styrelsen icke med snabbhet åvägabringas,
om man icke utan dröjsmål målmedvetet toge bestående lämpliga
byggnader i anspråk.
Svenska landstingsförbundet har intet att erinra mot det sätt, på vilket det
erforderliga antalet platser föreslagits skola åstadkommas, eller mot den av
sinnessjukvårdsberedningen angivna förläggningen av de tre nya sinnessjukhusen.
Förbundet understryker beredningens uttalande, att de för Stockholmstrakten
och västra Sverige avsedda sjukhusen borde förläggas till län,
som ej hade något statligt sinnessjukhus inom sitt område.
Vad angår de två sistnämnda sjukhusen har Stockholms läns landstings
vårdhemsdirektion såsom ett starkt önskemål framhållit, att det för Stock
holmstrakten planerade sjukhuset måtte placeras på en länsgeografiskt central
ort, samt hemställt, att placeringsfrågan måtte lösas i samråd med Stockholms
läns landstings förvaltningsutskott, medan Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott
understrukit angelägenheten av att det för västra Sverige planerade
sjukhuset förlädes till Falköping och snarast komme till stånd. Utskottet
anför som skäl härför bl. a., att- utskottet betraktade frågan om anordnandet
inom länet av en psykiatrisk lasarettsklinik som en av landstingets
angelägnaste framtida byggnadsuppgifter samt att plats för en sådan — med
hänsyn till tidigare preliminära planer på förläggning av ett sinnessjukhus
till Falköping — reserverats vid lasarettet därstädes, men att ytterligare åtgärder
för klinikens förberedande måste helt anstå i avbidan på att statsmakterna
toge ställning till det planerade sinnessjukhusets förläggning.
Stockholms stadsfullmäktige ha understrukit behovet av sinnessjukvårdens
utbyggnad för räjongen i Stockholms närhet med hänsyn till att därigenom
skulle vinnas lättnad för Stockholms stads vidkommande med avseende på
sådana patienter som — enligt gällande avtal med staten om stadens övertagande
av sin sinnessjuk vård — rätteligen skulle omhändertagas på de stat
liga sjukhusen.
Direktionen för Gådeå sjukhus kan inte finna beredningens förslag om ett
framtida nedläggande av nämnda sjukhus motiverat vare sig av ekonomiska
eller sjuk vårdstekniska skäl. Enligt direktionens mening hade sjukhuset med
redan verkställda och av beredningen förutsatta renoveringar och förbätt
ringar allt framgent en mycket stor mission att fylla som sekundärsjukhus.
Direktionen för Källshagens sjukhus hemställer, att principbeslut om den
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
framtida användningen av detta sjukhus måtte fattas först sedan eu närmare
utredning företagits angående sjukhusets användning för det ena eller det
andra ändamålet.
Direktionen för Ulleråkers sjukhus har ansett, att ålderdomshemmet i Älvkarleö,
som vore avsett att tagas i anspråk som sekundäravdelning till sjukhuset,
på grund av sin beskaffenhet och sitt läge samt det långa avståndet
från sjukhuset vore olämpligt härför och borde användas för annat ändamål.
Slutligen må här nämnas, att stadsfullmäktige i Gävle icke funnit sig kunna
godtaga en sådan tolkning av kontraktet om inköp av stadens ålderdomshem,
att dit kunde förläggas ett sjukhus för sinnesslöa, samt krävt, att köpet skulle
återgå, om icke under år 1950 definitivt och bindande besked erhölles
om att det statliga sinnessjukhus, som enligt kontraktet skulle förläggas till
ålderdomshemmet, komme till stånd, ävensom att stadsfullmäktige i Norrköping
framhållit angelägenheten av att den av sinnessjukvårdsberedningen framlagda
generalplanen ändrades, så att vården av de sinnessjuka i Norrköping
komme att beredas antingen i till staden eller dess närhet förlagt statligt
sinnessjukhus, beträffande vars närmare utformning samråd borde sökas med
staden, eller, om så befunnes lämpligare, i ett av staden med statsbidrag inrättat
och drivet sinnessjukhus.
Vad angår personalbostäderna förklarar sig byggnadsstyrelsen i likhet
med sinnessjukvårdsberedningen vara av den uppfattningen, att dessa
borde skiljas från de för drift och vård avsedda byggnaderna och där så vore
möjligt förläggas på välbelägna och från själva sjukhuset i övrigt avgränsade
markområden. Utbyggnaden av bostadsbeståndet vid sinnessjukhusen borde
dock genomföras med hänsyn tagen till läget å den allmänna bostadsmarknaden.
I
I fråga om generalplanens genomförande och kostnadsberäkningarna
anför byggnadsstyrelsen.
I fråga om sättet för förverkligande av den framlagda utbyggnadsplanen får
byggnadsstyrelsen särskilt understryka vad beredningen anfört därom, att
enligt vunna erfarenheter ett rationellt bedrivande av ombyggnader av befintliga
vårdpaviljonger förutsätter, att dessa paviljonger under ombyggnadstiden
i sin helhet frigöras från beläggning. Det synes byggnadsstyrelsen därför
angeläget, att såväl de av statsmakterna i princip beslutade tuberkulospaviljongerna
som de nya paviljonger, vilka enligt generalplanen avses tillkomma
vid vissa sjukhus, först komma till utförande.
De uppgivna kostnaderna äro, såsom framgår av betänkandet, preliminära,
och byggnadsstyrelsen finner det också fullt förenligt med betänkandets
karaktär av en redovisning för riktlinjerna för en långvarig uppbyggnadsperiod,
att däri anförda uppgifter beträffande byggnadskostnader icke betraktas
såsom definitiva.
Centrala sjukvårdsberedningen har icke haft annan erinran mot de av sinnessjukvårdsberedningen
angivna kostnaderna, än att det beräknade genomsnittsbeloppet
för ombyggnad och modernisering av befintliga, platser, om
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
kring 8 000 kronor, enligt centrala sjukvårdsberedningens erfarenhet från
kroppssjukvårdens område förefölle lågt.
Svenska landstingsförbundet uttalar, att den av sinnessjukvårdsberedningen
preliminärt beräknade totalkostnaden å 250 miljoner kronor för det föreslagna
utbyggnads- och moderniseringsprogrammet icke verkade oskälig i betraktande
av det skick, i vilket flertalet sinnessjukhus befunne sig. Beloppet uppginge
endast till föga mer än en tredjedel av de kostnader, som kroppssjukvårdens
utbyggnad enligt föreliggande planer beräknades komma att draga. Förbundet
framhåller vidare, att det med hänsyn till det prekära läge, vari sinnessjukvården
nu befunne sig, vore av största betydelse, att byggnadsarbetena ej
droges ut över längre tid än som vore oundgängligen nödvändigt. De riktlinjer,
som beredningen framlagt beträffande ordningen för byggnadsprograminets
genomförande, ansåge förbundet ändamålsenliga.
Vad slutligen beträffar det av sinnessjukvårdsberedningen diskuterade
spörsmålet om huvudmannaskapet för den kvalificerade sinnessjukvården
ansluta sig flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig i
frågan, närmast till beredningens åsikt, att någon förändring härav f. n.
icke bör äga rum.
Av denna mening äro sålunda medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska
landstingsförbundet, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Hallands,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott, Malmöhus och Kopparbergs läns landstings
hälso- och sjukvårdsberedningar, Göteborgs och Bohus läns landstings
sjukvårdsberedning, stadsfullmäktige i Gävle samt direktionerna för psykiatriska
sjukhuset i Stockholm och S:t Lars sjukhus.
Socialstyrelsen (majoriteten) förklarar sig i princip vara av den meningen,
att all sinnessjukvård liksom kroppssjukvården borde vara samlad under ett
huvudmannaskap och att därvid endast landstingen och städerna utanför landsting
kunde ifrågakomma. Styrelsen insåge dock svårigheterna för att omedelbart
anordna ett gemensamt huvudmannaskap och ville därför kraftigt understryka
beredningens uttalande, att frågan om överförande av den kvalificerade
sinnessjukvården till de lokala huvudmännen upptoges till prövning så snart
omständigheterna medgåve. Detta borde helst ske innan den planerade utbyggnadstiden
tilländalupit. Styrelsen ville emellertid icke underlåta att rikta uppmärksamheten
på att enligt vad erfarenheten givit vid handen avsevärda
svårigheter komrne att möta genomförandet av den framlagda generalplanen
på grund av den fortsatta uppdelningen av ansvar och befogenheter. Dualismen
i huvudmannaskap gjorde det nämligen bl. a. särskilt angeläget, att en klar
gräns upprätthölles mellan lättskötta sinnessjuka och de mera tungskötta
patienterna för att klientelet skulle kunna fördelas på landstingens och statens
vårdanstalter på avsett sätt. Man hade att emotse, att kravet härpå under
åtskilliga år framåt komme att medföra komplikationer. Styrelsen ville därför
rikta uppmärksamheten på vikten av nära samverkan mellan staten och lands
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
tingen i fortsättningen vid ordnandet av sinnessjukvården. Bristen på sådan
samverkan i erforderlig omfattning liade hittills varit till stort förfång för utvecklingen.
— En reservant i socialstyrelsen (byråchefen Rosén) är av den
meningen, att den kvalificerade sinnessjukvården bör förbliva under statligt
huvudmannaskap och åberopar som skäl härför, att landstingen ålagts — och
i enlighet med avgivna förslag komnie att åläggas — så många stora uppgifter,
att de knappast kunde förväntas att även mäkta med den här ifrågavarande.
Medicinalstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, om icke den av beredningen
förordade särskilda utredningen om på vad sätt och vid vilken tid
punkt eu eventuell överflyttning av sinnessjuk vården i dess helhet till landstingen
skulle ske borde påbörjas redan före utbyggnadstidens slut, så att ett
eventuellt övertagande från landstingens sida ej behövde skjutas alltför mycket
på framtiden.
Svenska landstingsförbundet anser — med instämmande av Kopparbergs
läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Gävleborgs och Norrbottens
läns landstings förvaltningsutskott — att det vore riktigt att skjuta avgörandet
beträffande frågan om huvudmannaskapet i stort för sinnessjukvården
på framtiden, då förutsättningar f. n. icke förelåge att få till stånd den
ändring härutinnan, som beredningen närmast sympatiserade med, nämligen
att landstingen skulle övertaga ansvaret jämväl för den av staten nu bedrivna
sinnessjukvården. Under sådana förhållanden ansåge sig förbundet i detta
sammanhang kunna underlåta att ingå på en närmare prövning av detta spörsmål.
På liknande sätt uttala sig Blekinge, Hallands och Västmanlands läns
landstings förvaltningsutskott.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det i nuvarande
läge vore den enda framkomliga vägen att skjuta frågan om huvudmannaskapet
för sinnessjuk vården i dess helhet på framtiden. Huruvida landstingen
framdeles skulle övertaga huvudmannaskapet för all sinnessjuk vård
vore beroende av faktorer, som i dagens läge icke kunde bedömas. Resultatet
av sinnessjukhusens utbyggnad och upprustning borde först avvaktas,
innan slutligt ställningstagande kunde ske. Vid den tidpunkten syntes det
vara möjligt att med större grad av säkerhet än vad nu vore fallet avgöra,
huruvida landstingens förvaltningsapparat tålde den ytterligare utökning, som
skulle bliva följden, därest sinnessjukvården i dess helhet lades under landstingens
huvudmannaskap. Kroppssjukvårdens fortsatta utbyggnad med bl. a.
nya specialavdelningar syntes tillsammans med andra växande uppgifter taga
landstingens resurser helt i anspråk under de närmast liggande åren. Ett
liknande uttalande göres av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott.
Värmlands läns landstings förvaltningsutskott förklarar sig dela sinnessjukvårdsberedningens
uppfattning och skulle uttala betänkligheter mot en överflyttning
av ansvaret för den kvalificerade sinnessjukvården till landstingen,
även om denna vård kunde betraktas som välordnad. Landstingens uppgifter
vore nämligen redan nu så omfattande och ett övertagande av nämnda vård
skulle så väsentligt vidga uppgifterna, att risk kunde föreligga att landstingens
huvuduppgift — kroppssjukvårdens ordnande — kunde bli lidande härav.
Kungl. Maj ds proposition nr 113. 43
Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning uttalar sig i princip
för att all sinnessjukvård — med undantag av vården av de rättspsykiatriska
fallen — övertages av landstingen men delar sinnessjuk vårdsberedningens
mening, att tidpunkten för ett sådant övertagande icke nu är lämplig.
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning finner likaledes
sinnessjukvårdsberedningens ställningstagande riktigt men framhåller angelägenheten
av att frågan med det snaraste bringas till sin lösning.
Några remissinstanser förorda, att principfrågan om huvudmannaskapet
för den kvalificerade sinnessjuk vården redan nu göres
till föremål för särskild utredning.
Till dessa hör statskontoret, som anför bl. a. följande.
De skäl som enligt beredningen tala för att låta sinnessjuk vården ombesörjas
av landstingen, förefalla statskontoret övertygande. Särskilt finner ämbetsverket
avsevärda fördelar vara förenade med gemensamt huvudmannaskap
för såväl kropps- som sinnessjukvården. Härtill kommer, att den nuvarande
organisationsformen för kroppssjukvården synes vara överlägsen den organisation,
som tillämpas för den statliga sinnessjukvården. Därest det stora problemkomplex
det här gäller skall — såsom beredningen förordat — tagas under
övervägande först efter den föreslagna utbyggnadsperiodens slut och då efter
verkställd utredning genomföras i ett sammanhang för hela förvaltningsområdet,
synes det bliva förenat med avsevärda svårigheter att i praktiken omsätta
ett så omfattande förslag med alla de frågor med avseende på personalens
anställnings- och löneförmåner, som därvid måste lösas.
Statskontoret anser därför, att det vore lämpligare att redan nu taga spörsmålet
om huvudmannaskapet för sinnessjukvården under omprövning. Skulle
statsmakterna därvid i princip uttala sig för att landstingen böra övertaga
här avsedda sjukvård, kunde vederbörlig hänsyn härtill tagas vid utformandet
och genomförandet av moderniseringsprojekten under den föreslagna ombyggnadsperioden.
Om och i den mån så skulle visa sig vara lämpligt, torde
under denna period avtal kunna träffas med vederbörande landsting om landstingets
övertagande av sinnessjukvården inom sitt område i likhet med vad
som tidigare skett med vissa storstäder. Det synes ej heller böra vara uteslutet,
att två landsting, som så önska, gemensamt övertaga ansvaret för sin
sinnessjukvård. Framhållas må, att det även inom andra vårdformer förekommer,
att två landsting träffat överenskommelse om uppförande av gemensamma
sjukhus och vårdanstalter.
För ett successivt genomförande av här avsedda reform talar även den
omständigheten, att de administrativa och ekonomiska frågor av olika slag,
som därvid måste uppstå, i så fall skulle kunna lösas under smidigare former,
än om samtliga landsting på en gång skulle övertaga sin sinnessjukvård.
Före en dylik överflyttning torde emellertid erfordras, att närmare rikt
linjer utformas beträffande statens bidrag till landstingen för vårdens övertagande.
I anslutning till vad sålunda anförts anser sig statskontoret böra förorda,
att en förutsättningslös utredning av principfrågan om huvudmannaskapet
för sinnessjukvården igångsättes och att därvid eventuellt förhandlingar med
landstingen inledas angående storleken av och sättet för beräknande av de
statsbidrag, som böra utgå för vårdens övertagande.
Även svenska stadsförbundet har hemställt om en utredning beträffande
de villkor, på vilka en fullständig överflyttning av huvudmannaskapet för
44
liungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
sinnessjuk vården till landstingen och städerna utanför landsting skulle
tänkas äga rum och i fråga om de ekonomiska konsekvenser överflyttningen
skulle få för landstingen och de ifrågavarande städerna. Möjligheten av en
sådan överflyttning borde således icke alldeles lämnas ur räkningen i avvaktan
på genomförandet av den föreslagna utbyggnaden i statlig regi. Å
andra sidan borde enligt förbundets mening nämnda utredning icke få i någon
mån försena denna utbyggnad.
För ett igångsättande redan nu av en utredning om landstingens övertagande
av ansvaret för den kvalificerade sinnessjukvården uttalar sig vidare
direktionen för Dileråkers sjukhus, som starkt ifrågasätter, om icke landstingen
genom övertagande av denna vård hellre skulle själva modernisera
densamma med hänsynstagande till de inom varje landstingsområde förefintliga
förhållandena än vid en senare tidpunkt övertaga en i statlig regi enhetligt
moderniserad sinnessjukvård. Direktionen för Ryhovs sjukhus anser
frågan om huvudmannaskapet vara av sådan vikt, att den borde utan dröjsmål
upptagas till omprövning, och förordar därför en skyndsam utredning
härom. Direktionen för Gådeå sjukhus uttalar, att man icke kunde komma
förbi frågan om huvudmannaskapet genom att skjuta den på framtiden. En
ligt direktionens mening kunde ett verkligt effektivt arbete för sinnessjukvårdens
rationella utveckling icke komma till stånd, förrän denna fråga definitivt
avgjorts. Det vore därför angeläget, att frågan utreddes i hela dess
vidd och att det gåves klart besked så snart som möjligt. De tidsbetonade
svårigheter, varom beredningen talade, syntes icke utgöra hinder för en allsidig
utredning.
Några remissinstanser ha uttalat sig för ett successivt överförande
av huvudmannaskapet för den kvalificerade sinnessjukvården
från staten till landstingen.
Centrala sjukvårdsberedningen anför bl. a.
Centrala sjukvårdsberedningen vill understryka, att såväl sinnessjukvården
som kroppssjukvården har ett mycket betydelsefullt gemensamt verksamhetsfält,
där en gräns icke kan dragas mellan de fall, som äro att hänföra till
sinnessjukvården, och de, som kunna anses beröra de i anslutning till lasaretten
anordnade psykiatriska avdelningarna. En samordning av den psykiatriska
verksamheten vid sinnessjukhusen och vid kroppssjukhusen blir emellertid
nödvändig, om icke en dubblering och splittring av verksamheten skall
bli följden.
Det torde stå klart, att den nuvarande uppdelningen med å ena sidan
psykiatriska avdelningar och vårdhem för lättskötta sinnessjuka i landstingens
regi och å andra sidan den statliga sinnessjukvården icke är tillfredsställande.
En organisatorisk samordning och planering torde i och för sig
icke vara omöjlig att genomföra. Däremot har erfarenheten visat — såsom av
sinnessjukvårdsberedningen också framhålles — att olägenheter vid ett sådant
samarbete kan befaras av den anledningen, att staten, när det gäller att
tillgodose sjukvårdens behov, icke kan arbeta med den snabbhet och frihet,
som kännetecknar de storkommunala enheterna.
Då centrala sjukvårdsberedningen sålunda uppehållit sig vid samordningen
45
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
mellan den sjukvård som bedrives av skiten och den i de storkommunala huvudmännens
regi, beror det på att enligt centrala sjukvårdsberedningens mening
ett enhetligt huvudmannaskap för sinnessjukvården och kroppssjukvården
är nödvändigt i framtiden. Centrala sjukvårdsberedningen inser tillfullo de betänkligheter
— främst då i fråga om beskaffenheten av de nuvarande sjukhusen
— som gjort, att sinnessjukvårdsberedningen icke velat förorda, att
landstingen skulle överta de statliga sinnessjukhusen. Likväl skulle centrala
sjukvårdsberedningen anse det olyckligt, om icke nu ett principbeslut kunde
fattas, som gjorde det möjligt, att successivt överföra sinnessjukvården till
landstingen på de håll, där förutsättningar kunde föreligga för en sådan åtgärd.
Härigenom skulle möjligen uppnås att sinnessjukvårdens utbyggnad
kunde ske i bättre anslutning till sjukhusväsendet i övrigt inom resp. regioner.
I liknande riktning uttalar sig svenska psykiatriska föreningen. Föreningen
förordar, att huvudmannaskapet för den kvalificerade sinnessjukvården snarast
möjligt överföres till de lokala huvudmännen för sjukvården i övrigt.
Lämpligen skulle detta kunna ske successivt på så sätt, att då enheten »upprustat
sinnessjukhus — psykiatrisk lasarettsavdelning — vårdhem för lättskötta
psykiskt sjuka» stode färdig, så skulle huvudmannaskapet överflyttas.
De nackdelar, som skulle uppstå därigenom, att de nu statliga sinnessjukhusen
icke skulle få en gemensam ekonomisk ledning, kunde utan större svårigheter
regleras genom avtal, såsom redan skett beträffande storstäderna. De landsting,
som redan nu vore beredda att övertaga den kvalificerade sinnessjukvården,
borde enligt föreningens mening också få det.
Ett successivt överförande av den kvalificerade sinnessjuk vården från staten
till landstingen förordas vidare av direktionen för S:t Jörgens sjukhus, som
anser föga troligt, att ett överförande till landstingen bleve lättare, sedan
staten byggt ett flertal nya, till storlek och beskaffenhet standardiserade sjukhus,
och finner det mera naturligt, att landsting, som nu ej hade tillgång till
lämpligt belägna sinnessjukhus, nu byggde för dem erforderliga sådana i
stället för att i en framtid övertaga de av staten byggda. Direktionen för
Furunäsets sjukhus uttalar, att ett principbeslut borde kunna fattas redan
nu eller i varje fall utan längre dröjsmål. Intet syntes hindra, att överförandet
sedan verkställdes successivt och allteftersom uppbyggnadsprogrammet
bleve genomfört.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att Södermanlands läns landstings
förvaltningsutskott överlämnat en genom utskottets försorg verkställd utredning,
vari föreslagits, att underhandlingar skulle upptagas om landstingets
övertagande av sinnessjukvården i dess helhet inom S:ta Annas sjukhus’ upptagningsområde.
Enligt denna utredning skulle vid Nyköpings lasarett inrättas
ca 100 vårdplatser för kvalificerad vård av akuta sinnessjuka, varvid landstinget
skulle erhålla full gottgörelse av staten för anordnandet av dessa vårdplatser
och ersättning för driftkostnaderna med samma belopp per under
hållsdag, vartill statens kostnader för likvärdig vård uppginge. Återstoden
av de akuta sinnessjuka samt de kroniska sinnessjuka, vilka krävde vård å
sjukhus, skulle enligt utredningen tills vidare omhändertagas på R:ta Annas
sjukhus.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Slutligen må nämnas, att några remissinstanser uttalat sig för en överflyttning
redan nu av huvudmannaskapet för den kvalificerade
sinnessjukvården i dess helhet från staten till landstingen.
En sådan uppfattning företrädes av svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation.
Enligt delegationens mening hade sinnessjukvårdsberedningen själv
lämnat det bästa belägget för att ett enhetligt huvudmannaskap vore nödvändigt.
Det delade huvudmannaskapet och diskussionerna kring detta hade
otvetydigt varit en av anledningarna till den långsamma utbyggnaden av den
psykiska vården. När man tagit ställning till inrättandet av psykiatriska lasarettsavdelningar
för delvis samma klientel, som vårdades på sinnessjukhusen,
och inlemmat dessa avdelningar i den av landstingen drivna delen av sjukvården,
hade frågan om huvudmannaskapet för den psykiatriska vården ytterligare
komplicerats. Genom inrättandet av sekundärkommunalt drivna hem för lättskötta
sinnessjuka, hade man från sinnessjukvården avsöndrat till landstingen
en del av den psykiska vården. Ett bibehållande av det delade huvudmannaskapet
för sinnessjukvården vore en anomali i svenskt sjukvårdsväsen, som
skyndsammast borde avskaffas. Vad gällde tidpunkten för överförande till
landstingen av sinnessjukvården, kunde man enligt delegationens mening
tvärtemot sinnessjukvårdsberedningen göra gällande, att den lämpligaste tidpunkten
närmast vore, då sinnessjukvården låge »i lägervall». Det vore då
som det lokala intresset och den lokala förankringen kunde bli av största
värde för vårdens utformning och utbyggnad. Visserligen stode de sekundärkommunala
huvudmännen inför stora utbyggnadsprojekt för kroppssjukvården,
men skulle de samtidigt vara ansvariga även för sinnessjukvården,
finge de själva göra den avvägning mellan kroppssjukvårdens och sinnessjukvårdens
intressen, som läget krävde.
Även Stockholms stadsfullmäktige anse övervägande skäl tala för en decentralisering
till landsting och städerna utanför landsting av hela den psykiatriska
vården. I fråga om tidpunkten härför ifrågasätta fullmäktige, huruvida
icke de nuvarande, av sinnessjukvårdsberedningens utredning vitsordade
bristerna inom den statliga sinnessjukvården just vore det främsta motivet
för en omedelbar överflyttning av ansvaret för denna vård till landstingen.
Dessa måste anses ha större möjligheter än staten att med beaktande av förefintligt
vårdbehov och andra lokala omständigheter skapa en ändring till det
bättre.
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott är tveksamt om lämpligheten
av att skjuta avgörandet av principfrågan om det enhetliga huvudmannaskapet
på en måhända obestämd framtid. En överflyttning till landstingen
redan nu av den statliga sinnessjukvården skulle enligt utskottets mening
underlätta en rationell utbyggnad av sinnessjukvårdens olika grenar, främst
de psykiatriska lasarettsklinikerna, och syntes icke behöva medföra en försämring
av landstingens ekonomiska ställning, om man förutsatte, att full ersättning
av statsmedel lämnades för landstingens utgifter.
Kungl. Maj:t,s proposition nr 113.
47
Departementschefen.
Det är ett allmänt känt förhållande, att det f. n. råder en mycket allvarlig
brist på vårdplatser för sinnessjuka. Sinnessjukhusen äro i betydande utsträckning
överbelagda och väntelistorna långa. Vårdresursernas otillräcklighet markeras
ytterligare av brist på läkare och i vissa fall en otillfredsställande utrustning.
Dessa förhållanden ha bl. a. till följd, att åtskilliga sinnessjuka, som
med de behandlingsmetoder, vilka numera stå till buds, skulle ha kunnat återskänkas
hälsa och arbetsförmåga, i stället drabbas av livslång invaliditet på
grund av att de icke i tid kunna komma under behandling. Till den omständigheten,
att redan det nuvarande platsantalet på våra sinnessjukhus är otillräckligt,
kommer att vårdbehovet bl. a. på grund av befolkningstillväxten
och ökningen av antalet åldringar är statt i oavbruten stegring. Enligt de
beräkningar, som statens sinnessjukvårdsberedning låtit verkställa och som
redovisats i det föregående, skulle man, med nuvarande patientomsättning,
fram till år 1965 ha att räkna med en successiv stegring av platsbehovet på de
statliga sinnessjukhusen till omkring 23 200 platser. Då platsantalet på dessa
sjukhus vid utgången av år 1948 uppgick till allenast drygt IT 000, skulle
det alltså i och för sig vara erforderligt med en mycket avsevärd ökning av
antalet vårdplatser för att tillgodose föreliggande och beräknade behov.
Att en sådan betydande utbyggnad av vårdplatsantalet skulle komma att
draga mycket stora engångskostnader och härjämte medföra avsevärt ökade
löpande utgifter är uppenbart. Med hänsjur härtill är det redan av rent ekonomiska
skäl av yttersta vikt, att även andra vägar prövas för att tillgodose
det redan föreliggande och för framtiden beräknade vårdbehovet. Framför allt
är det därvid angeläget, att möjligheter skapas att genom en intensifiering
av vården på ett bättre sätt tillvarataga de redan befintliga sjukhusen och härigenom
öka omsättningen på dessa och därmed begränsa behovet av nya
vårdplatser.
För att ernå en sådan intensifiering av vården på våra sinnessjukhus
kräves — förutom tillräcklig och väl utbildad personal — att sjukhusen i
byggnadstekniskt hänseende äro ändamålsenligt planlagda och utrustade.
Den redogörelse för de statliga sinnessjukhusens nuvarande tillstånd
och behov, som efter besiktning på ort och ställe lämnats av sinnessjukvårdsberedningen,
bestyrker emellertid med all önskvärd tydlighet det
redan förut kända förhållandet, att våra sinnessjukhus med några få undantag
äro mycket otidsenliga och bristfälliga med avseende både på planläggning och
utrustning. Detta gäller främst vårdavdelningarna, som nästan genomgående
äro planerade för ett alltför stort antal patienter och icke lämna möjlighet till
erforderlig differentiering av klientelet. De sakna dessutom i stor utsträckning
sådana bilokaler och sådan teknisk utrustning, som bruka ingå i moderna sjukhus.
På flertalet sjukhus finnas ej heller lokaler för tandbehandling, laboratorieundersökningar,
psykotekniska prov och andra undersökningar, som böra
ske centralt inom sjukhuset (s. k. medicinskt cenlrum). Antalet läkarexpedi
-
48
Ktingl. Maj:ts proposition nr 113.
tioner (för samtal med patienter och anhöriga, journalföring m. m.) äro också
otillräckliga; på de flesta sjukhus måste underläkarna dela expedition, vilket
är mycket störande för arbetet.
Bostäder för underläkare och annan underordnad personal uppfylla vidare
i flertalet fall icke de krav beträffande storlek, planläggning och utrustning,
som böra ställas på tjänstebostäder. Ett stort antal bostäder, även för gift
personal, äro alltjämt inrymda inom själva sjukhusbyggnaderna, understundom
i direkt samband med vårdavdelningarna. Även administrations- och
ekonomilokalerna äro i stor utsträckning otidsenliga.
För det stora flertalet byggnader gäller vidare, att underhållet på grund av
skilda, samverkande faktorer blivit i hög grad eftersatt. Enligt beredningens
mening har anläggningarnas förslitning numera fortskridit så långt, att enbart
en normal iståndsättning av byggnadsbeståndet skulle kräva mycket stora engångskostnader.
Beredningen anser det därför icke vara ekonomiskt försvarligt
att nu vidtaga en omfattande teknisk upprustning annat än i samband med
en genomgripande modernisering av sådana byggnader, som alltjämt böra
kvarstå.
Beredningen har också i särskilda expertutlåtanden framlagt principförslag
till renovering av de sjutton sinnessjukhus, som ansetts alltjämt böra användas
för ändamålet. Dessa förslag ansluta sig i stort sett till de riktlinjer för planering
och utformning av sinnessjukhus, som uppdragits av statens sjukhusutredning
i dess år 1948 avgivna betänkande, varvid givetvis skälig hänsyn måst
tagas till befintliga byggnaders tillstånd och utformning.
Såväl medicinalstyrelsen som byggnadsstyrelsen ha vitsordat behovet av en
grundlig översyn och modernisering av de befintliga sjukhusen. Byggnadsstyrelsen
har därvid bl. a. betonat angelägenheten av att i varje särskilt
fall utredes, huruvida icke en nybyggnad skulle ställa sig ekonomiskt fördelaktigare
än en genomgripande ombyggnad.
För egen del är jag fullt övertygad om nödvändigheten av att en genomgripande
modernisering och upprustning av det stora flertalet statliga sinnessjukhus
måste ske snarast möjligt. Denna min övertygelse grundar sig icke
blott på vad beredningen anfört utan även på egna iakttagelser i samband
med besök, som jag avlagt vid olika sjukhus. Jag delar också de allmänna
synpunkter på moderniseringens art och omfattning, som sinnessjukvårdsberedningen
anlagt. Enligt min uppfattning är det en angelägenhet av största
vikt, att sinnessjukhusens upprustning blir sådan, att den tillgodoser de
krav, som den psykiatriska vetenskapen nu ställer, och tillika i görligaste mån
lämnar utrymme för eu fortsatt kvalitativ utveckling av sinnessjukvården. All
inhemsk och utländsk erfarenhet talar för att de medel, som nedläggas för att
möjliggöra en intensifiering av sinnessjukvården, komma att lämna god avkastning
i form av snabbare tillfrisknande av de sjuka och ökad patientomsättning
på befintliga platser. Jag tillåter mig att härutinnan bl. a. hänvisa till
den redogörelse för de moderna behandlingsmetoderna inom psykiatrien och
deras effekt, som redovisats i det föregående. Även om en del sakkunniga
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
49
remissinstanser ställt sig i viss man kritiska till graden och varaktigheten av
metodernas effekt, har dock ingen velat bestrida, att en avsevärd förkortning
av vårdtiden och ett minskat behov av övervakningspersonal kan ernås genom
en vidgad användning av desamma.
Beredningen har i sitt betänkande även verkställt en uppskattning av det totala
platsbehovet för sådana sinnessjuka, som kräva kvalificerad vård eller kontinuerlig
tillsyn, samt framlagt en generalplan för tillgodoseende av detta vårdbehov,
allt frånsett de städer, som enligt särskilda avtal åtagit sig vården av
sina egna sinnessjuka. Beredningen har därvid utgått från att staten alltjämt
skulle stå som huvudman för den kvalificerade sinnessjukvården. Med hänsyn
till den tveksamhet, som vid remissbehandlingen framkommit rörande huvudmannaskapet
och dess inverkan på generalplanens utformning, torde det vara
lämpligt att här först beröra frågan om huvudmannaskapet för den
kvalificerade sinnessjukvården.
Efter en redovisning av de skäl, som enligt beredningens uppfattning kunde
anföras för och emot en överflyttning av ifrågavarande vårdform till landstingen
och städerna utanför landsting, har beredningen kommit till den uppfattningen,
att ehuru mycket talade för ett överförande av all sinnessjukvård
på landstingen och städerna utanför landsting, någon förändring av huvudmannaskapet
för denna vård av skilda orsaker tills vidare icke borde äga
rum. Det syntes därför böra ankomma på staten att sörja för att vårdresurserna
för sådana sinnessjuka, som krävde kvalificerad behandling eller kontinuerlig
tillsyn, snarast möjligt utökades och bringades i nivå med den moderna
terapiens krav. Härvid borde dock tillses, att en eventuell senare överflyttning
till de lokala huvudmännen i görligaste mån underlättades, en synpunkt
som ock beredningen sökt beakta vid utarbetandet av sitt förslag till
generalplan för sinnessjuk vår dens modernisering och utbyggnad. I betraktande
av de fördelar, som enligt vad i det föregående anförts vore förenade med ett
gemensamt huvudmannaskap för sinnessjukvård och kroppssjukvård, anser
beredningen naturligt, att frågan om överförande av den kvalificerade sinnessjukvården
till de lokala huvudmännen upptages till förnyad prövning vid utbyggnadsperiodens
slut, då de organisatoriska förutsättningarna härför syntes
vara avsevärt gynnsammare än nu vore fallet, eller eljest så snart omständigheterna
diet motiverade.
Vid remissbehandlingen har denna fråga, såsom framgår av föregående
redogörelse, givit anledning till uttalanden i olika riktningar.
Medan sålunda medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, svenska landstingsförbundet
och ungefär hälften av do lokala huvudmännen anslutit sig till sinnessjukvårdsberedningens
ståndpunkt, ha statskontoret, centrala sjukvårdsberedningen,
svenska psykiatriska föreningen och ett antal direktioner för statens
sinnessjukhus uttalat sig för ett successivt överförande av huvudmannaskapet
till landstingen och städerna utanför landsting. Härjämte ha några remissinstanser,
bl. a. svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation, förordat omedel
bara åtgärder i nu niimnt syfte.
4—275 so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. AV Ilo.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Enligt min mening kan det knappast sägas vara en realistisk politik att
nu till prövning upptaga frågan om överflyttning av huvudmannaskapet för
den kvalificerade sinnessjukvården från staten till landstingen. I likhet med
sinnessjukvårdsberedningen anser jag nämligen, att praktiska förutsättningar
saknas för en dylik överflyttning, särskilt i betraktande av de stora utbyggnadsprojekt
på sjukvårdens område i övrigt, som förestå de lokala huvudmännen.
Skall erforderlig upprustning av den kvalificerade sinnessjukvården
komma till stånd inom rimlig tid, är det enligt min mening oundgängligen
nödvändigt, att staten påtager sig denna uppgift. Jag ansluter mig alltså i
denna fråga till sinnessjukvårdsberedningens ståndpunkt.
Yad härefter angår platsbehovet och dess tillgodoseende innebär
sinnessjukvårdsberedningens generalplan i korthet, att man tills vidare
bör sikta på att fram till år 1965 åvägabringa ca 18 000 rationellt ordnade vårdplatser
å statliga sinnessjukhus. Beredningen har därvid räknat med dels
en ökning av patientomsättningen med omkring 10 % och dels en utbyggnad
av familjevården från 2,7 till 5 % av totala antalet vårdbehövande. Platsbehovet
tänkes tillgodosett genom modernisering av sjutton befintliga sinnessjukhus
jämte nybyggnader vid vissa av dessa, genom ianspråktagande
av redan befintliga eller planerade sekundäravdelningar, genom uppförande
av tre nya sinnessjukhus om vartdera 732 vårdplatser, förlagda till Karlskrona,
Stockholmstrakten och västra Sverige, genom inrättande av fem särskilda
tuberkulosavdelningar om vardera 120 vårdplatser samt genom anordnande
av drygt 700 sekundärplatser för ålderspsykoser in. fl. vid eller i anslutning
till vissa av primärsjukhusen. Vidare föreslås, att tre mindre och ålderdomliga
sjukhus, nämligen psykiatriska sjukhuset i Stockholm, S:ta Annas sjukhus
i Nyköping och Gådeå sjukhus i Härnösand, skola nedläggas så snart omständigheterna
det medgiva, samt att Källshagens sjukhus i Vänersborg
skall helt överlåtas till sinnesslövården. Ett genomförande av generalplanen
förutsättes slutligen möjliggöra ett nedläggande av de smärre primärkommunala
sinnessjukhusen.
Kostnaderna för de i generalplanen ingående byggnadsåtgärderna ha preliminärt
uppskattats till i runt tal 250 miljoner kronor, varav omkring 50 miljoner
kronor för nyanskaffning och modernisering av bostäder. Häremot borde
enligt beredningen vägas de besparingar i driftkostnader, som beräknades
uppkomma till följd av den minskning av platsbehovet, som bleve en följd av
effektiviserad vård med därav följande ökad patientomsättning, och som
kunde uppskattas till ca 7 miljoner kronor årligen. Planens fortsatta bearbetande
tänkes ankomma på en särskild byggnadskommitté, som därvid bl. a.
skulle ha att noga följa platsbehovet i syfte att i görligaste mån anpassa utbyggnaden
efter det verkliga behovet.
Åtskilliga remissinstanser ha menat, att beredningens uppskattning av
platsbehovet är alltför optimistisk, varvid man särskilt betonat svårigheterna
att under den närmaste framtiden öka patientomsättningen. Mot bakgrunden av
nuvarande brist på läkare och annan sjukvårdsutbildad personal, rådande
överbeläggning samt ålderdomsklientelets väntade ökning ter det sig även
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
för mig som om beräkningen ligger alltför mycket i underkant. Å andra sidan
får icke förbises, att den psykiatriska forskningen sedan något årtionde befinner
sig i stark utveckling och under den relativt långa utbyggnadsperiod,
varom här är fråga, kan leda fram till resultat, som i betydligt högre grad än
hittills äro ägnade att påverka vårdtiderna och vårdresultaten. Under 1960-talet har man vidare att emotse en relativt stor ökning av de arbetsföra
åldrarna och därmed bättre tillgång på personal. Med hänsyn härtill och då
platsbehovsberäkningen uttryckligen angivits såsom approximativ och tidsbegränsad,
torde anledning saknas att nu ingå på en närmare granskning av
densamma. I likhet med beredningen anser jag, att platsbehovet i fortsättningen
bör följas med stor uppmärksamhet och med lämpliga mellanrum
göras till föremål för omprövning.
Beträffande platsbehovets tillgodoseende har från flera håll betonats vikten
av att den nu framlagda generalplanen icke fastlåses i sina detaljer. Enligt
centrala sjukvårdsberedningens mening borde, särskilt när det gällde de föreslagna
nya sinnessjukhusen, möjligheter hållas öppna för inrättande av mindre
enheter än vad beredningen tänkt sig (732 vårdplatser) i syfte att vinna en
bättre anpassning till vederbörande landstingsområden. Olika önskemål ha
även framkommit rörande förläggningen av dessa sjukhus. Från lokalt håll
ha vidare betänkligheter anförts mot nedläggande av S:ta Annas sjukhus i
Nyköping och Gådeå sjukhus i Härnösand.
Jag vill i anledning härav understryka, att den framlagda generalplanen
självfallet icke är avsedd att vara i detalj bindande. Den får närmast betraktas
som en allmän riktlinje för det framtida utbyggandet av den statliga
sinnessjukvården. Som sådan finner jag för min del generalplanen i
det stora hela väl avvägd. Det är min avsikt, att varje i planen ingående
byggnadsföretag skall göras till föremål för närmare utredning samt därefter
inom ramen för möjliga medelsanvisningar underställas Kungl. Maj:ts
och riksdagens prövning. I det följande kommer jag också att anmäla en del
särskilda företag, som sammanhänga med generalplanens genomförande.
Med denna ståndpunkt föreligger knappast anledning för mig att i detta
sammanhang till prövning upptaga de olika önskemål och betänkligheter, som
vid remissbehandlingen framförts beträffande speciella sjukhus eller avdelningar.
Jag vill här endast göra det allmänna uttalandet, att vid planläggningen
och utformningen av nya sinnessjukhus hänsyn i görligaste mån givetvis
bör tagas till befolkningsunderlaget inom det eller de sjukvårdsområden,
som sjukhuset avser att tillgodose. Samtidigt måste emellertid beaktas, att
sådana faktorer som behovet av differentiering patienterna emellan på både
mans- och kvinnosidan samt angelägenheten av att rationellt tillvarataga överläkarnas
kapacitet sätta vissa, tämligen snäva gränser för ett dylikt hänsynstagande.
Enligt sakkunskapen bör sålunda ett sinnessjukhus ur dessa synpunkter
helst icke inrymma mindre än 600 vårdplatser, fördelade på två överläkaravdelningar.
Differentieringsbehovet talar ock i princip emot ett bibehållande
av nuvarande mindre och ålderdomliga sinnessjukhus längre än som
rådande platsbrist gör nödvändigt. Huruvida med beaktande av nu anförda
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
synpunkter utrymme finnes för ytterligare ett nytt sinnessjukhus, eventuellt
förlagt till Norrköping eller dess närhet, är för tidigt att närmare uttala sig
om. För egen del vill jag dock icke hålla för osannolikt, att utvecklingen kommer
att medföra behov av ett dylikt sjukhus.
Vad slutligen angår den preliminära kostnadsramen för generalplanens
genomförande, synes densamma icke orimlig i betraktande av det skick, vari
flertalet sinnessjukhus befinna sig. Som jämförelse må nämnas, att den utbyggnad
av kroppssjukvården, som de lokala huvudmännen f. n. planera, beräknats
draga en sammanlagd kostnad av 500 miljoner kronor.
Till frågan om tillsättande av en särskild kommitté för den fortsatta handläggningen
av frågorna om sinnessjukhusens modernisering och utbyggande
återkommer jag i det följande (s. 122).
Vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka.
Gällande statsbidragsbestämmelser och nuvarande utbyggnad.
Genom beslut av 1936 och 1937 års riksdagar fastställdes grunder för
statsbidrag till inrättande och drift av vårdhem för s. k. lättskötta sinnessjuka,
anordnade av landsting eller städer utanför landsting. Huvudsyftet
med detta beslut var att via landstingen underlätta omhändertagandet av
sådana sinnessjuka, som icke krävde vård å statliga anstalter och som i stor
utsträckning sammanförts å ålderdomshemmen till men för vården av de
normala åldringarna.
Gällande statsbidragsbestämmelser i ämnet återfinnas i kungörelsen den
4 juni 1937 (nr 296; ändr. 298/1943) angående statsbidrag till uppförande,
inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka och kungörelsen
samma dag (nr 297; ändr. 299/1943 och 248/1947) angående statsbidrag
till driften av sådana vårdhem. Enligt båda dessa kungörelser, vilka trädde
i kraft den 1 juli 1937, gäller, att statsbidrag må utgå till landsting eller
stad, som ej deltager i landsting, dock icke till stad, som genom särskilt avtal
förbundit sig att omhänderha sinnessjukvården för i staden hemortsberättigade
sinnessjuka. Statsbidrag må utgå allenast för vårdhem, vilket
ingår som led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens
tillgodoseende inom länet resp. staden, och utgår som regel endast för hem,
som inrymmer minst 30 vårdplatser.
Statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen utgår med högst
hälften av kostnaderna, dock högst 1 500 kronor per vårdplats. Driftbidraget
utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient, på villkor att för patient tillhörande
det sjukvårdsområde, för vilket vårdhemmet är avsett, vårdavgift
icke uttages med högre belopp än 75 öre för dag eller i förekommande fall
med vad som utgår i folkpension, minskat med 200 kronor per år.
Enligt i sinnessjukvårdsberedningens betänkande lämnade uppgifter ha
landstingen hittills inrättat 50 vårdhem för lättskötta sinnessjuka med ett
sammanlagt platsantal av 2 878, motsvarande en folkmängd av 5 468 0001.
1 Eu sammanställning över hemmen med uppgifter om platsantal och kostnad per
vårddag samt vederbörande sjukvårdsområdes folkmängd återfinnes i betänkandet s. 101 ff.
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Utbyggnaden hittills motsvarade alltså -— framhåller beredningen — endast
OjD promille av befolkningen. Utbyggandet hade vidare fortskridit mycket
olika i skilda landstingsområden. Medan det önskvärda antalet, en plats på
varje 1 000-tal av befolkningen, i vissa län vore helt eller i det närmaste uppnått,
hade på andra håll icke något vårdhem för lättskötta sinnessjuka inrättats.
I län, där landstingsvårdhem saknades, hade klientelet måst omhändertagas
på annat sätt, främst på statliga sinnessjukhus (där det utgjorde
en del av överbeläggningen), ålderdomshem, kommunala sinnessjukanstalter
eller i hemmen. Vid jämförelse mellan folkmängd och platstillgång
måste emellertid beaktas, att då platsbehovet angivits till 1 promille, detta utgjorde
ett beräknat medeltal för hela riket och att stora avvikelser kunde
förefinnas mellan olika län på grund av lokala skiljaktigheter i sjukdomsprocenten.
Sinnessjuk värdsberedningens synpunkter och förslag''.
Sinnessjukvårdsberedningen erinrar till att börja med om att den enligt
meddelade direktiv hade att verkställa en av 1946 års riksdag påkallad förutsättningslös
omprövning av frågan om huvudmannaskapet för vården
av lättskötta sinnessjuka.
Beredningen framhåller, att beaktansvärda skäl kunde anföras såväl för
som emot en överflyttning av huvudmannaskapet från landstingen och ickelandstingsstäderna
till staten. Betecknande för situationen vore, att de remissvar,
som avgivits över en av beredningen utarbetad preliminär promemoria
i ämnet, vilken för yttrande utsänts till samtliga landstings förvaltningsutskott,
sjukhuscheferna vid statens sinnessjukhus, svenska stadsförbundet
och svenska socialvårdsförbundet, fördelade sig tämligen lika på de
båda alternativen — staten eller landstingen. Enligt beredningens uppfattning
syntes det också förhålla sig så, att vården av de lättskötta sinnessjuka
kunde ordnas på ett tillfredsställande sätt av såväl staten som landstingen
men att detta i båda fallen förutsatte, att den kvalificerade vården, inklusive
vården av de s. k. sekundär!allen, först utbyggdes i erforderlig omfattning.
En omprövning av föreliggande fråga skulle sannolikt icke ha aktualiserats,
om staten haft möjlighet att på sinnessjukhus omhändertaga alla patienter,
som krävt mera kvalificerad vård eller kontinuerlig tillsyn. Vid sådant förhållande
syntes från sjukvårdens synpunkt en ändring i huvudmannaskapet
icke böra rekommenderas utan att tungt vägande skäl föreligga.
Beredningen anför vidare.
Till förmån för vårdens förstatligande har främst anförts, att erforderlig
omflyttning av patienterna mellan vårdhemmen och sinnessjukhusen därigenom
skulle befrämjas ävensom att en anslutning av vårdhemmen till sinnessjukhusen
skulle underlätta sysselsättningsmöjligheterna för vårdhemspatienterna,
särskilt vintertid. Vidare skulle behovet av vilohemsplatser som
komplement till de psykiatriska lasarettsavdelningarna resp. sekundärplatser
i anslutning till de statliga sinnessjukhusen i viss omfattning kunna på ett
smidigt sätt fyllas genom innspråktagande av lämpligt belägna vårdhem.
Intetdera av dessa skäl synes beredningen emellertid vara av den tyngd, att
54
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
det motiverar ett ändrat huvudmannaskap. Erfarenheten har nämligen ådagalagt,
att önskvärd omflyttning av patienterna kan åvägabringas genom organiserad
samverkan mellan läkarna vid resp. anstalter. I den mån så icke sker,
synes det vara en angelägen uppgift för överinspektören för sinnessjukvården
att ingripa reglerande och utjämnande. Nuvarande svårigheter härutinnan
torde f. ö. komma att väsentligt lätta efter hand som sinnessjukhusen
utbyggas. Genom besök vid ett antal vårdhem har beredningen vidare övertygats
om att patienterna därstädes i flertalet fall genom relativt enkla anordningar
kunna beredas erforderlig sysselsättning. Ett ianspråktagande av vissa
vårdhem som vilohemsplatser eller sekundärplatser kan givetvis vara ägnat
att främja en bättre lösning av de lättsköttas vårdproblem men innebär samtidigt
risker för komplikationer och därmed försening av vårdens totala utbyggande,
helst som i åtskilliga remissvar tvekan framskymtat mot att överlåta
nuvarande vårdhem till statligt ändamål.
Å andra sidan synas de positiva skäl, som på sin tid föranledde statsmakterna
att överlåta utbyggnaden av vården för de lättskötta sinnessjuka på
landstingen, kvarstå såtillvida, att denna vårdgren i avsevärd utsträckning
alltjämt torde kunna anordnas på ett billigare och för patienten mera trivsamt
sätt (mindre hem, nära hemorten) genom landstingens försorg än genom
statens.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig beredningen icke böra förorda
eu överflyttning av huvudmannaskapet för ifrågavarande vårdform till
staten.
Sedan beredningen sålunda stannat för att förorda, att det alltjämt skall
ankomma på landstingen och städerna utom landsting att handha och utbygga
vården av de lättskötta sinnessjuka, har beredningen ansett sig böra belysa
och i möjligaste mån klarlägga frågorna om den rätta avgränsningen
av vården av de lättskötta sinnessjuka i förhållande till den av
staten drivna s. k. sekundär sjuk vår den samt om den totala omfattningen
för vårdens utbyggande.
Beredningen anför rörande dessa spörsmål.
Det ligger i sakens natur att begreppet »lättskött sinnessjuk» icke låter sig
exakt definiera. Ett allmänt negativt kriterium på vårdhemsklientelet är emellertid,
att det utgöres av patienter, vilka ej äro i behov av den mera kvalificerade
vård eller kontinuerliga tillsyn, för vilka sinnessjukhusen äro avsedda.
Ytterligare ledning kan erhållas ur överinspektörens för sinnessjukvården
årsberättelse för år 1937, där det bl. a. framhålles följande.
»En sinnessjuk kan icke mot sin vilja intagas på vårdhem och en på dylikt
hem intagen patient får i regel icke mot sin vilja kvarhållas där. Enligt stadgad
praxis har dock kvarliållande ansetts kunna äga. rum, för såvitt fråga är
om patient, för vilken exspektantplats beviljats på sinnessjukhus men för
vilken vård därstädes ej kunnat beredas på grund av platsbrist. Vidare får
tvångsmedel icke användas mot på vårdhem intagen patient i annat fall än
då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom. Ytterligare
avgränsning av klientelet erhålles genom beaktande av att på vårdhem
finnes enbart eller övervägande kvinnlig personal, att nattpersonal vanligen
ej finnes där och att icke heller några övervakningsavdelningar förekomma.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden torde vårdhemsklientelet komma att
utgöras av två kategorier av sjuka, nämligen dels huvudsakligen lugna och
ordnade, dels mer eller mindre slöa, stundom något osnygga patienter. Då
dessa två kategorier icke lämpligen kunna vårdas tillsammans, bör möjlighet
Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 55
finnas till differentiering av vårdhemsklientelet. Patienter, som lida av grövre
osnygghet, böra vårdas å sinnessjukhus.»
Vårdhemmen ha på många håll kommit att beläggas med patienter, vilka
icke lämpa sig för hemmens karaktär. Denna utveckling förklaras därav, att
den ständigt tilltagande bristen på platser inom den statliga sinnessjukvården
jämte ökningen av antalet senila patienter medfört ett ökat behov av mindre
kvalificerade platser. Härvid har framför allt uppstått ett behov av platser
för mera hjälplösa och ofta osnyggande patienter, vilka ställa relativt höga
anspråk på personalen genom sin tungskötthet. Dessa patienter, av vilka
många äro sängliggande, ha visat sig vara alltför besvärliga för vårdhemmen,
och böra —• liksom hittills i viss utsträckning skett — omhändertagas å sekundärsjukhus
eller sekundäravdelningar. På sekundärsjukhus (-avdelning), som
i personalavseende är bättre utrustat än vårdhem och som dessutom utgör
sinnessjukhus i lagens mening, kunna även något oroliga patienter vårdas.
Såsom generell norm för utbyggnaden av vårdhemsvården har hittills
räknats med ett platsbehov av 1 promille av befolkningen. Där nyss angivna
gränsdragning strängt iakttagits, ha emellertid i vissa fall vårdhemmen icke
kunnat fullt beläggas, vilket givit anledning till tveksamhet beträffande normens
tillämplighet. Det finns sålunda bl. a. ett vårdhem, som i åratal haft
omkring 30 lediga platser. Å andra sidan finnas vårdhem, som mottagit ganska
osnygga och tungskötta patienter, varvid en olämplig sammanblandning av
vårdhemsfall och sekundärfall uppstått. För att en lämplig differentiering av
klientelet skall kunna tillgodoses, är det angeläget att en någorlunda klar
gräns upprätthålles mellan det lättskötta vårdhemsklientelet och det mera
tungskötta sekundärklientelet. Denna torde kunna angivas sålunda, att för
vårdhemmen lämpa sig i huvudsak lugna och ordnade patienter, som i stort
sett kunna sköta sig själva och endast i ringa utsträckning äro sängliggande,
medan å sekundärsjukhus (-avdelningar) böra emottagas mera oordnade och
osnyggande patienter, som i större utsträckning äro sängliggande och som äro
i behov av betydligt mera tillsyn och kroppslig omvårdnad, utan att de därför
äro i behov av kvalificerad sinnessjukvård.
Då hittillsvarande, ofta heterogena beläggning å vårdhemmen icke syntes
lämna tillräcklig ledning för en bedömning av platsbehovets storlek, anser
beredningen lämpligt, att med beaktande av vad i det föregående anförts en
lokal undersökning rörande platsbehovet för lättskötta sinnessjuka inom resp.
sjukvårdsområden vcrkställes i samband med den fortsatta utbyggnaden av
vårdhemsvården. Härvid syntes överinspektören för sinnessjukvården böra
lämna erforderlig medverkan i form av råd och anvisningar rörande utredningens
uppläggning samt klientelets bedömning.
I anslutning härtill betonar beredningen vikten av att en utbyggnad av
vårdhemsorganisationen verkligen kommer till stånd i den omfattning som
erfordrades. Eljest komme hithörande klientel att i viss utsträckning belägga
do dyrbarare statliga platserna och därigenom förhindra ett rationellt utnyttjande
av dessa. Ålderdomshemmens befriande från de sinnessjuka vore också
i hög grad beroende på att tillräckligt antal vårdhemsplatser bleve tillgängliga.
I syfte att i möjligaste mån skapa garantier för vårdhemsvårdens utbyggande
föreslår beredningen, att ansvaret för vården ålägges landstingen
och städerna utanför landstingen såsom eu i lag reglerad skyl
dighet. Med den gränsdragning för vården av de lättskötta sinnessjuka, som
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
angivits i det föregående, anser beredningen det icke heller behöva möta svårigheter
att närmare bestämma innebörden av de lokala huvudmännens skyldighet
härutinnan. Givet vore, att rådande reglering av byggnadsverksamheten
kunde försvåra eller omöjliggöra för huvudmännen att under de närmaste
åren fullgöra ett dylikt åliggande. Man måste därför räkna med en icke alltför
begränsad övergångstid, under vilken hänsyn vid tillämpningen toges till
föreliggande särskilda förhållanden.
Beredningen framhåller slutligen, att den icke funnit tillräcklig anledning
föreligga att f. n. föreslå höjning av gällande statsbidragsbelopp till
vårdhemmen. Genom att patienternas folkpensioner numera efter visst avdrag
finge uttagas såsom vårdavgifter, hade nämligen landstingen i praktiken
erhållit ett väsentligt tillskott till täckande av sina utgifter för vården.
Däremot anser beredningen det kunna ifrågasättas, huruvida icke rätten
till statsbidrag borde utsträckas att omfatta jämväl de städer, som jämlikt
särskilda avtal ombesörjde »sin» sinnessjukvård och nu vore undantagna från
statsbidragskungörelsernas tillämpningsområde. Ifrågavarande avtal syntes
endast ha avsett att reglera den sinnessjukvård, som eljest skulle ha ankommit
på staten. En motsatt tolkning syntes beredningen böra medföra, att städerna
i fråga skulle erhålla ersättning enligt avtalets grunder jämväl för vår
den av de lättskötta sinnessjuka, vilket i princip skulle skänka dessa städer
en gynnsammare ställning än övriga huvudmän. Då detta icke förefölle rimligt,
förordar beredningen, att gällande bestämmelser om statsbidrag
till ifrågavarande vårdgren göras tillämpliga även å städerna
Stockholm, Göteborg och Malmö.
Yttranden.
Sinnessjukvårdsberedningens förslag, att huvudmannaskapet för vården
av de lättskötta sinnessjuka skall kvarbliva hos landstingen och
städerna utom landsting har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i så gott
som samtliga yttranden. Från flera håll har därvid framhållits, att det vore
angeläget, att frågan nu bringades till ett avgörande, då en fortsatt ovisshet
skulle komma att ytterligare fördröja planläggningen och utbyggnaden av
denna vårdform.
För ett överförande av ansvaret för ifrågavarande vårdform till staten ha
uttalat sig endast Uppsala och Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott.
Förstnämnda utskott motiverar sin ståndpunkt med att utskottet vore
av den principiella uppfattningen, att vården av de sinnessjuka borde omhänderhas
av en och samma huvudman, och att svårigheter förelåge att i nuvarande
läge helt överföra huvudmannaskapet för sinnessjukvården på landstingen.
I
I yttrandena har man vidare allmänt delat sinnessjukvårdsberedningens
uppfattning, att det vore angeläget, att en klar avgränsning komme till
stånd mellan vårdhemmen och den statliga sinnessjukvården.
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Mot de riktlinjer för denna gränsdragning, som framlagts av beredningen, ha
i allmänhet några erinringar icke framförts från remissinstansernas sida.
1 samband härmed har emellertid från flera håll understrukits angelägenheten
av att snarast möjligt ytterligare vårdplatser, särskilt för sekundärvård,
tillskapades inom den statliga sinnessjukhusorganisationen för att avlasta
vårdhemmen sådana patienter, som icke lämpade sig för hemmens karaktär.
Ej heller vad sinnessjukvårdsberedningen anfört om lokala undersökningar
angående vårdbehovet inom de olika sjukvårdsområdena har
föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena.
I stort sett råder även enighet om förslaget, att ansvaret för vården
av de lättskötta sinnessjuka skulle åläggas landstingen och
städerna utom landsting som en i lag reglerad skyldighet.
Förslaget härom har sålunda uttryckligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, svenska stadsförbundets
sjukvårdsdelegation, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö, Norrköping
och Gävle samt Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar
norra, Kalmar södra, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
ävensom Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning. Även
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott -— som uttalat sig för att staten
borde övertaga huvudmannaskapet för vården av de lättskötta sinnessjuka
— anser, att därest ansvaret härför allt framgent skulle komma att åvila landstingen,
dessa borde åläggas lagstadgad skyldighet att ombesörja utbyggnaden
av denna vård.
Medicinalstyrelsen uttalar, att åläggandet för landstingen och städerna
utom landstingen lämpligen syntes kunna införas i sjukhuslagen.
Socialstyrelsen — som anser, att oklarheten i fråga om huvudmannaskapet
länge varit en kraftigt bidragande orsak till landstingens tveksamhet och i
några fall uraktlåtenhet att tillskapa vårdhem för lättskötta sinnessjuka —
förutsätter, att huvudmannaskapet komme att innebära, att landstingens vårdhem
i motsats till nuvarande praxis bleve skyldiga att mottaga sinnessjuka
som vore bosatta inom landstingsområdet, oavsett hemortsrätt och ekonomiska
förhållanden. Styrelsen framhåller härjämte, att det bl. a. på grund
av ålderdomshemmens platsanspråk vore mycket angeläget, att den hittills
eftersatta utbyggnaden verkligen skedde snabbt. Då det vore allt för riskfyllt
att räkna med att landstingen så snabbt som krävdes skulle kunna — i
konkurrens med alla andra nybyggnadsbehov — genom nybyggnader framskaffa
det erforderliga antalet platser (av styrelsen uppskattat till minst
2 280), föreslår styrelsen, att en inventering verkställes av tillgängliga, för
ändamålet användbara byggnader.
Centrala sjukvårdsberedningen har icke heller något att invända mot att
ansvaret för vården av de lättskötta sinnessjuka ålägges landstingen och städerna
utom landsting såsom en i lag reglerad skyldighet. En första förutsätt
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ning härför vore emellertid, att ett intimt samarbete komme till stånd med
sinnessjukhusen. Vidare måste vid bestämmelsernas utformning nödig hänsyn
tagas till de allmänna svårigheter, som i nuvarande situation förelåge
bl. a. på byggnadsmarknaden.
Svenska landstingsförbundet ställer sig mera tveksamt till nödvändigheten
av den av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna lagstiftningen. Förbundet
uttalar — med instämmande av Stockholms läns landstings vårdhemsdirektion,
Kopparbergs läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning samt Gävleborgs
och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott — att förbundet
vore fullt övertygat om att landstingen utan lagligt reglerad skyldighet skulle
låta sig angeläget vara att i snabbast möjliga takt, i den mån förhållandena
på byggnadsmarknaden och de ekonomiska resurserna tilläte, utbygga denna
vårdform. Förbundet ville dock icke motsätta sig beredningens förslag på
denna punkt. Emellertid måste på grund av antydda omständigheter en ej
alltför kort övergångstid för vårdens utbyggnad bli nödvändig, varför hänsyn
härtill måste tagas vid utformandet av en eventuell lagstiftning. På liknande
sätt uttalar sig Blekinge läns landstings förvaltningsutskott.
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott ifrågasätter, om en lagstiftning
vore behövlig. Visserligen hade landstingens planer för vårdens utbyggande
ännu icke kunnat genomföras, men detta hade varit beroende på
krisförhållandena under de senaste tio åren. Ett direkt åläggande för landstingen
kunde icke beräknas medföra ett bättre resultat, såvida icke förhållandena
i allmänhet förbättrades.
Göteborgs och Bohus läns landstings sjukvårdsberedning framhåller, att
det trots sinnessjukvårdsberedningens försök till gränsdragning mellan de
olika anstalternas klientel i sista hand bleve en av bl. a. platstillgången påverkad
omdömesfråga, vilka patienter som skulle mottagas å vårdhemmen för
lättskötta. Sjukvårdsberedningen ifrågasätter därför lämpligheten av att göra
landstingens huvudmannaskap till en i lag reglerad skyldighet. I varje fall
borde då klart angivas, att landstingets skyldighet endast avsåge »i huvudsak
lugna och ordnade patienter, som i stort sett kunde sköta sig själva och
endast i ringa utsträckning vore sängliggande».
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott föreslår, att några bindande
föreskrifter ej utfärdas om omfattningen av skyldigheten att utbygga
vårdhemmen och längden av övergångstiden för utbyggnaden, då dessa faktorer
vore i hög grad beroende av den totala platstillgången för sinnessjuka
och på möjligheterna att avlasta trycket på sinnessjukhusen genom byggande
av till lasaretten anslutna psykiatriska kliniker. Härtill komme den omstän
digheten, att vårdhemmen f. n. på grund av platsbrist vid sinnessjukhusen i
stor utsträckning kommit att beläggas med patienter, vilka icke lämpade sig
för hemmens karaktär.
Svenska stadsförbundet vill icke motsätta sig en i lag reglerad skyldighet
för landstingen och städerna utom landsting att svara för vården av de lättskötta,
ehuru en uppdelning av sinnessjukvården på två huvudmannakatégorier
icke syntes innebära en fullt tillfredsställande lösning.
Kuncjl. Maj.ts proposition nr- 113.
59
•Slutligen må nämnas, att Stockholms stadsfullmäktige ansett, att ett lagstadgande
av så svävande innebörd, som här kunde ifrågakomma, icke syntes
i''å åsyftad effekt.
"Vad härefter angår gällande statsbidragsbelopp till vårdhemmen
har centrala sjukvårdsberedningen ansett, att om landstingen skulle
åläggas skyldighet att sörja för vården av de lättskötta, ett större statsbidrag
till uppförande än det nu utgående borde övervägas.
Yrkanden om höjning av såväl byggnads- som driftbidragen eller endera
av dessa bidrag ha vidare framförts av Uppsala, Jönköpings, Kalmar södra,
Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Västerbottens läns landstings
förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i Norrköping.
Stockholms stadsfidlmäktige anse uppenbart, att statsbidrag av så ringa
omfattning som de nu utgående icke kunde ha större stimulans till ökat uppförande
av vårdhem. Skulle planen för clen statliga sinnessjukvårdens ordnande
baseras på ökad medverkan från sekundärkommunernas sida vid vården
av lättskötta sinnessjuka, måste statsbidraget till inrättande och drift av
vårdhem för sådana sjuka avsevärt höjas.
Svenska landstingsförbundet framhåller — med instämmande av Stockholms
läns landstings vårdhemsdirektion, Kopparbergs läns landstings hälsooch
sjukvårdsberedning samt Gävleborgs och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
— att hela frågan om och i vad män folkpension finge tillgodoräknas
för täckande av kostnad för vård å anstalt f. n. låge i stöpsleven
och att en statlig kommitté inom den närmaste tiden torde komma att tillsättas
för utredning av denna fråga. Därest denna utredning komme att leda
till att anstalternas möjligheter att tillgodogöra sig de intagnas folkpensioner
begränsades i förhållande till vad f. n. vore fallet, ville förbundet redan
nu deklarera, att det funne en höjning av det statliga driftbidraget oundgänglig.
Förbundet anser vidare, att därest den av 1946 års statsbidragssakkunniga
för hälso- och sjukvården föreslagna höjningen av anläggningsbidragen
till kroppssjukvården komme att realiseras, statsbidragen till inrättande
av hithörande vårdhem syntes böra undergå en motsvarande modifiering.
Naturligt syntes vara, att dessa vårdhem därvid likställdes med hemmen för
kroniskt sjuka. Liknande uttalanden ha gjorts av Södermanlands, Kronobergs,
Kalmar norra och Blekinge läns landstings förvaltningsutskott.
Statskontoret förutsätter, att någon höjning av statsbidragen icke vidtages,
om landstingen och städerna utanför landsting åläggas ansvaret för
vården av de lättskötta sinnessjuka som en i lag reglerad skyldighet.
Yad slutligen angår sinnessjukvårdsberedningens förslag om utsträckning
av statsbidrags rätten till städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö har statskontoret uttalat, att detta förslag förefölle rimligt,
därest ansvaret för vården av lättskötta sinnessjuka ålades dessa städer såsom
eu i lag reglerad skyldighet. Någon närmare utredning beträffande här
avsedda spörsmål för dessa städers vidkommande förelåge emellertid icke.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Stadsfullmäktige i Göteborg tillstyrka förslaget och stadsfullmäktige i
Malmö anse, att en i lag föreskriven skyldighet att svara för vården av de lätt
skötta sinnessjuka alldeles uppenbart borde åtföljas av rätt till statsbidrag,
samt ifrågasätta, om icke bidrag borde utgå även om laglig skyldighet icke
förelåge.
Sinnessjukvårdsberedningens förslag på denna punkt har biträtts även av
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet. Stadsförbundet tilllägger,
att lättskötta sinnessjuka dock tills vidare borde få, i den mån de
vårdades på de tre städernas kvalificerade sinnessjukhus, medräknas vid avräkningen
enligt de för dessa städer gällande särskilda avtalen.
Departementschefen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att praktiskt taget full enighet
råder mellan sinnessjukvårdsberedningen och remissinstanserna om att huvudmannaskapet
för vården av de lättskötta sinnessjuka skall kvarbliva hos
landstingen och städerna utanför landsting. Några erinringar ha i allmänhet
ej heller framställts mot den avgränsning av vårdformen, som beredningen
föreslagit, innebärande att den i huvudsak bör avse lugna och ordnade pati
enter, som i stort sett kunna sköta sig själva och endast i ringa utsträckning
äro sängliggande. Oordnade och osnyggande patienter, som kräva mera kontinuerlig
tillsyn och kroppslig omvårdnad utan att vara i behov av kvalificerad
sinnessjukvård, förutsättas skola omhändertagas på statliga sekundärsjukhu»
eller -avdelningar.
För egen del kan jag helt ansluta mig till den ståndpunkt, som sålunda
framgått som resultat av den av riksdagen påkallade omprövningen av detta
spörsmål. Givet är att den förordade gränsdragningen mellan vårdhemsklientelet
och det statliga sekundärklientelet kan bli svår och stundom omöjlig att
i praktiken upprätthålla, så länge den statliga sinnessjukvården icke utbyggts
i erforderlig omfattning. Som riktlinje för vederbörande huvudmäns prak
tiska åtgärder vid vårdformens utbyggande synes gränsdragningen dock
lämna tillräcklig vägledning.
Beredningens förslag, att ansvaret för vården av de lättskötta sinnessjuka
skulle fastslås i lag, har mött förståelse hos det stora flertalet remissinstanser.
En viss tveksamhet har dock kommit till synes i vissa yttranden. Främst har
man därvid framhållit rådande svårigheter på byggnadsmarknaden och vanskligheten
av att i enskilda fall upprätthålla en bestämd gräns mellan statens
och de lokala huvudmännens skyldigheter. Självfallet aro dessa svårigheter
värda allt beaktande. Å andra sidan torde det icke kunna bestridas, att ettfastställande
i lag av huvudmannaskapet för denna vård är ägnat att skapa
klarhet om de lokala huvudmännens skyldigheter på detta vårdområde.
Jag sympatiserar därför med tanken på en sådan lagstiftning. Hur en dylik
lämpligen skall utformas är emellertid ej tillräckligt klarlagt. Förslag på
denna punkt kan därför icke framläggas för årets riksdag. Frågan torde emel
-
61
Kungl. Mcij:ts proposition nr 113.
lertid böra upptagas till prövning snarast, eventuellt i samband med andra
ändringar i gällande sjuklmslag.
Vad slutligen angår frågan om jämkning av gällande statsbidragsgrunder
delar jag beredningens uppfattning, att anledning saknas att f. n. föreslå
någon höjning av utgående statsbidrag vare sig till byggande eller drift.
Skulle de lokala huvudmännen framdeles berövas möjligheten att liksom nu
till större delen tillgodogöra sig patienternas folkpensioner, kommer givetvis
frågan i annat läge. Däremot finner jag i likhet med ett flertal remissinstanser,
att vägande skäl anförts för att utsträcka rätten till statsbidrag att omfatta
även de städer, som enligt särskilda avtal ha att själva ombesörja sin
sinnessjukvård. Tillräcklig anledning att sammankoppla denna fråga med
nyssberörda lagstiftningsfråga synes mig knappast föreligga. Jag förordar
därför, att gällande statsbidragskungörelser i ämnet fr. o. m. den 1 juli 1950
göras tillämpliga även på städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, som nu
äro uteslutna från dessa kungörelsers tillämpningsområde. Vid bifall härtill
torde man få räkna med en i viss mån ökad belastning å det under elfte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till bidrag till driften av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka. Då emellertid driftbidraget utbetalas halvårsvis i efterskott
och det är ovisst, hur många nya bidragsberättigade vårdplatser man
har att räkna med, synas tillräckliga skäl icke föreligga för att för nästa bud,
getår höja detta anslag utöver det belopp, som äskats i årets statsverksproposition,
1300000 kronor.
Anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m.
Anslag för budgetaret 1950/51.
Uppförande av nytt sinnessjukhus vid Karlskrona.
Inledning.
T propositionen nr 244 till 1947 års riksdag föreslogs, att ett nytt. sinnessjukhus
om 600 å 700 vårdplatser skulle uppföras i Blekinge och förläggas
å det s. k. Gullbernahultsområdet vid Karlskrona.
Riksdagen (skr. nr 352) lämnade nämnda förslag utan erinran och anvisade
i enlighet med Kungl. Maj:ts hemställan för budgetåret 1947/48 100 000 kronor
för den fortsatta utredningen i ärendet. I detta belopp voro inräknade omkring
50 000 kronor för en allmän arkitekttävlan rörande sjukhusets närmare
utformning.
Genom beslut den 27 juni 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att i samråd med medicinalstyrelsen upprätta och till Kungl. Maj it inkomma
med förslag till anordnande —• för en kostnad av högst 50 000 kronor —
av en allmän arkitekttävlan rörande uppförande av ett nytt sinnessjukhus
med 600 ä 700 platser vid Karlskrona.
Med anledning härav överlämnade byggnadsstyrelsen med skrivelse den
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
17 oktober 1947 ett av styrelsen i samråd med medicinalstyrelsen, statens
sjukhusutredning av år 1943, statens sjukhuspersonals förbund och, beträf
fande sjukhusområdets begränsning, drätselkammaren i Karlskrona upprättat
förslag till program för arkitekttävlingen.
Genom beslut den 31 oktober 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen
att anordna arkitekttävlingen i huvudsaklig överensstämmelse med
förenämnda program. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t till ledamöter i den
nämnd, som skulle bedöma inkommande tävlingsförslag, arkitekten Hakon
Ahlberg, medicinalrådet Peder Björck, byggnadsrådet David Dahl, överläkaren
Erik Goldkuhl, professorn Bernhard Jacobowsky, generaldirektören
Henning Leo, e. o. byrådirektören Mats Molander, byggnadsrådet Gunnar
Wejke och arkitekten Helge Zimdahl. Yidare medgav Kungl. Maj :t, att bygg
nadsstyrelsen för bestridande av kostnaderna för tävlingen finge disponera
ett belopp av högst 50 000 kronor.
Sedan tävlingen numera ägt rum, har byggnadsstyrelsen med skrivelse
den 13 december 1948 överlämnat prisnämndens utlåtande rörande tävlingen
ävensom avgivit eget yttrande i ärendet.
Härefter har statens sinnessjukvårdsberedning den 4 mars 1949 avgivit
utlåtande i ärendet.
Programmet för arkitekttävlingen.
I programmet för arkitekttävlingen — vilket i allt väsentligt byggde på det
principförslag till planering och utformning av nya sinnessjukhus, som sedermera
framlagts av statens sjukhusutredning av år 1943 i dess betänkande (IV)
med synpunkter och förslag rörande sinnessjukvården (SOU 1948: 37) — an
fördes i huvudsak följande.1
Allmänna uppgifter beträffande sjukhusets
förläggning och planering.
Sjukhuset är avsett att uppföras på ett område, beläget öster om Gullberna
järnvägsstation invid Karlskrona. Största delen av området är rikt bevuxet
med lövskog, huvudsakligen bok. Jordlagrets tjocklek är förhållandevis ringa,
och berget går delvis i dagen, varför grundläggning genomgående kan beräknas
ske på berg. Anläggningens vattenförsörjning beräknas ske från huvud
vattenledningen till Karlskrona, vilken är förlagd strax norr om tävlingsområdet.
Avloppet torde få anordnas till Lyckebyfjärden med särskilt reningsverk.
Den förestående utbyggnaden av sinnessjukvården i landet kommer att
kräva en betydande ekonomisk insats från statens sida. Vid utformning och
planläggning av nya sinnessjukhus gäller det därför att arkitektoniskt och
byggnadstekniskt finna en ekonomiskt god lösning, icke minst med utgångspunkt
från önskvärdheten att ernå lägsta möjliga kostnader beträffande den
framtida driften av sjukhuset. I detta avseende är koncentration av sjukhusanläggningen
en given fördel. Det ligger emellertid i sakens natur, att stör- 1
1 I programmet för arkitekttävlingen voro i detalj angivna de ytor, som borde givas
de olika i sjukhusanläggningen ingående lokalerna. Beträffande dessa uppgifter — vilka
här uteslutits — torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
ningar mellan olika vårdavdelningar i ett sinnessjukhus lätt kunna uppkomma.
En viss isolering av avdelningar från varandra är därvid nödvändig; en sådan
försvåras om kravet på koncentration drives alltför långt. Om man sålunda
exempelvis sammanför de olika vårdavdelningarna till en byggnad med ett
större antal våningar, torde man svårligen kunna anordna särskilda från resp.
avdelningar direkt och lätt tillgängliga promenadgårdar. Vid den avvägning,
som måste ske mellan å ena sidan koncentration och å andra uppdelning,
torde alltså det förhållandet böra uppmärksammas, att beträffande sinnessjuk
huset i viss män andra betingelser föreligga än ifråga om kroppssjukhuset.
I detta sammanhang bör beaktas, att vissa psykologiska faktorer måste vid
sinnessjukhuset tillmätas större betydelse. Vid kroppssjukhuset är patientens
vistelse i regel av förhållandevis kort varaktighet; sinnessjukhusets patienter
däremot stanna ofta länge, många rent av för återstoden av sitt liv. Anläggningen
bör därför givas en skala, som icke i sig själv verkar deprimerande.
Med utgångspunkt härifrån torde man kunna fastslå, att ett sinnessjukhus
icke lämpligen kan utformas som ett renodlat blocksjukhus.
Såsom allmän regel för planeringen bör därjämte gälla, att fördelningen
av lokaler på olika byggnader samt dessas inbördes placering och inredning
bör ske på ett ur drift- och arbetssynpunkt ändamålsenligt sätt. Dessutom
bör framhållas betydelsen av att vårdavdelningarna utformas på ett sådant
sätt, att de olika för patienterna avsedda utrymmena bliva lätta att övervaka.
Sjukhuset skall planeras för omkring 730 vårdplatser, fördelade på två
överläkaravdelningar, en för kvinnliga och en för manliga patienter. Möjligheterna
böra därjämte hällas öppna för utbyggnad av sjukhuset med 100
vårdplatser, därest vid en senare tidpunkt en sådan utökning skulle befinnas
önskvärd. Sjukhusets ekonomiavdelningar äro i lokalförteckningen dimensionerade
med hänsyn till en dylik eventuell utökning av platsantalet.
Lokalförteckniug’.
Sinnessjukhuset skall omfatta följande huvudgrupper av lokaler:
I. Vårdavdelningar.
II. Administration, apotek, laboratorium, operations- och behandlingsavdelningar
m. m.
III. Arbets- och verkstadslokaler.
IV. Samlingssal, sällskapsrum, gymnastiksal in. m.
V. Sjukavdelning för personal.
VI. Ekonomiavdelningar.
VII. Gravkapell jämte obduktionslokal.
VIII. Bostäder.
1. Vårdavdelningar.
Till vardera överläkaravdelningen höra 13 vårdavdelningar enligt följande
sammanställning. Antal
platser
3 avdelningar för akuta lugna patienter med vardera 24 platser.......... 72
3 avdelningar för akuta halvoroliga patienter med vardera 24 platser____ 72
4 avdelningar för oroliga patienter med vardera 24 platser .............. 96
1 avdelning för kroniska halvoroliga patienter med 42 platser............ 42
1 avdelning för kroniska halvoroliga eller lugna patienter med 42 platser 42
1 avdelning för kroniska lugna patienter med 42 platser.................. 42
366
Sjukhuset kommer i enlighet härmed att erhålla 732 vårdplatser.
Intagning av patienter kan koncentreras till vissa av de mindre avdelnin
garna. Det är även tänkbart att av sjukhusets vårdavdelningar sammanföra
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
en kvinnlig och en manlig vårdavdelning för akuta lugna patienter till en särskild
upptagningsbyggnad, förlagd nära huvudentrén till sjukhusanläggningen.
Vilkendera lösningen som väljes, torde bliva beroende på grupperingen
av anläggningen.
Avdelningarna av den mindre typen avses i första hand för akut sjuka samt
mera svårskötta, oroliga patienter. Avdelningarna av den större typen avses
huvudsakligen för kroniska, uppegående patienter, som erfordra vistelse å
sluten anstalt men icke i någon större utsträckning äro i behov av diagnostiska
eller medicinskt terapeutiska åtgärder. Patienter å sistnämnda avdelningar
förutsättas kunna i huvudsak sköta sig själva, varvid behov av kontinuerlig
övervakning dock föreligger.
Beträffande de olika vårdavdelningarnas planläggning gäller följande:
Vårdavdelning för akuta lugna samt vårdavdelning för akuta halvoroliga
patienter med vardera 24 platser, fördelade på 6 enkelrum, 2 3-patientrum
och 2 6-patientrum. Vårdavdelningar av denna typ äro avsedda att användas
som sjukhusets speciella behandlingsavdelningar, varför, särskilt med hänsyn
till kravet på övervakning, en koncentration av de lokaler, inom vilka patienterna
skola vistas, bör eftersträvas, även om detta medför avsteg från eljest tilllämpad
central placering av bilokalerna.
Vårdavdelning för oroliga patienter med 24 platser, fördelade på 12 enkelrum
och 2 6-patientrum. Ett visst antal enkelrum, förslagsvis 8, böra avgränsas
från avdelningen i övrigt och avses bl. a. för patienter, vilka icke lämpligen
kunna vårdas tillsammans med de övriga.
Vårdavdelning för kroniska halvoroliga patienter med 42 platser, fördelade
på 12 enkelrum, 4 3-patientrum och 3 6-patientrum, ävensom vårdavdelning
för kroniska halvoroliga eller lugna patienter och vårdavdelning för kroniska
lugna patienter med vardera 42 platser, fördelade på 9 enkelrum, 3 3-patientrum
och 4 6-patientrum. Dessa avdelningar för vissa kroniska patienter förete
sinsemellan icke några större olikheter. I huvudsak innebär skillnaden endast,
att man räknat med större möjligheter till vård å enkelrum av patienter inom
avdelningarna för halvoroliga än inom avdelningarna för lugna patienter.
Till varje vårdavdelning höra förutom patientrummen följande utrymmen,
nämligen matsal, dagrum, arbetsrum för patienter, besöksrum, patienttoaletter,
omklädnadsrum och toaletter för personal, snyggningsrum, badrum, förvaringsrum
för patientkläder, expeditions- och behandlingsrum, förråd, sköljrum
och serveringskök. Härutöver erfordras för varje vårdavdelning följande
utrymmen, vilka, därest så visar sig lämpligt, kunna för flera likartade vårdavdelningar
sammanföras och förläggas i en souterrängvåning, nämligen omklädnadsrum
för patienter, patient- och personaltoaletter i anslutning till promenadgårdarna,
förvaringsrum för redskap till promenadgårdarnas skötsel, förrådslokal,
rum för torkning och förvarin" av madrasser, rum för smuts tvätt, soprum,
hytt för rikstelefon och personalrum. Till vårdavdelningarna höra promenadgårdar
för patienternas utevistelse. Varje promenadgård bör förses med
två på tre sidor vindskyddade övertäckta verandor. Till en eventuell upptagningsbyggnad
erfordras icke slutna promenadgårdar. II.
II. Administration, apotek, laboratorium, operations- och behandlingsavdelningar
m. m.
Till de i det följande nämnda lokalgrupperna A och B anordnas lämpligen
en gemensam huvudentré, vilken även kommer att utgöra huvudentré för
besökande. Härvid bör intill en sådan entré förläggas postcentral med postfack
för varje avdelning. I anslutning till huvudentrén anordnas expeditionsplats
för upplysning och hänvisning, avsedd att användas under besökstid.
65
Kungl. Majrts proposition nr 113.
\ id planeringen av denna avdelning bör iakttagas, att allmänhetens väg till
expeditionerna icke får beröra trafiken mellan vård- och behandlingsavdelningarna.
A. Expeditioner. Expedition för sjukhuschefen, expedition för överläkare,
fyra expeditioner för övriga läkare, väntrum, rum för tre skrivbiträden, expedition
för hjälpverksamhetsläkare, expedition för två hjälpverksamhetsföreståndarinnor,
väntrum, rum för skrivbiträde, expedition för uppsvningsman,
två expeditioner för föreståndarinnor, reservrum, maskinskrivnings- och
räknerum samt rum för medicinskt bibliotek, tillika sammanträdesrum för
direktionen.
B. Sjukhuskontor. Rum för sjukhusintendent, rum för kassör, kassavalv,
kontor med fyra arbetsplatser samt maskinskrivnings- och räknerum.
C. Apotek, laboratorium, operations- och behandlings av delning ar m. m.
Apotek med utlämningsfack, läkemedelsförråd, tre laboratorierum jämte förråd
och diskrum, rum för psykotekniska prov, operationsrum, omläggningsrum,
sterilrum, väntrum, elektrochockrum, vilrum, röntgenrum, manöverrum,
fotorum, framkallningsrum, behandlingsrum för fysikalisk terapi, omklädnadsrum
för patienter, två reservrum, tandklinik, sterilrum, mottagningsrum
för verksläkare och väntrum.
Till grupperna A, B, C anordnas kapprum, toaletter, telefonhytter och städskrubbar
i erforderlig utsträckning.
III. Arbets- och verkstadslokaler.
För patienterna erforderliga arbets- och verkstadslokaler böra sammanföras
till en särskild byggnad. Då utformningen av dessa lokaler är föremål
för fortsatta undersökningar genom statens sjukhusutredning i samband med
planläggningen av arbetsterapien inom sinnessjukvården, angives har endast
en totalyta, utan uppdelning på särskilda arbetslokaler, förråd och expeditioner
om ca 2 000 m2.
IV. Samlingssal, sällskapsrum, gymnastiksal m. m.
Samlingssalen beräknas för 250—300 personer. Salen är avsedd att användas
även för gudstjänster. Till salen höra två omklädnadsrum, apparatrum
för filmförevisningar och två sällskapsrum med mindre tekök jämte förråd.
Bibliotek, studierum, gymnastiksal med omklädnadsrum samt dusch- och
toalettrum, badstuavdelning, lokal för servering av kaffe, läskedrycker m. m.
och försäljning av tidningar, tobak, choklad m. m. samt fest- och‘idrottsplats
med mindre, övertäckt estrad.
V. Sjukavdelning för personal.
Avdelningen bör omfatta 2 enkelrum och 3 2-patientrum jämte erforderliga
bilokaler såsom sköljrum, badrum, tekök, toaletter och förråd. VI.
VI. Ekonomiavdelningar.
A. Panncentral m. m. Pannanläggningen planeras för koleldning. I anslutning
till panncentralen förläggas utrymmen för förbränning av sjukhusets
sopor och avfall samt desinfektionsavdelning. Kolgård, elektrisk verkstad,
mekanisk verkstad och smedja. Nämnda verkstäder, vilka kunna förläggas invid
panncentralen, äro beräknade för sjukhusets skötsel och ej avsedda att utnyttjas
för patienter. Garage för 6 bilar samt lokal för sjukhusets tyngre brandredskap.
/?. Centralkök. Köket skall utformas för en kapacitet av omkring 1 100 dagsportioner
(tre mål per dag) på brukligt sätt med skilda arbetsgrupper för kokning
och stekning. Till köket höra sedvanliga biutrymmen såsom renserier,
5—275 so TVihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 113.
66
Kungl. May.ts proposition nr 113.
beredningsrum, förrådsrum, kylrum för olika varor, utlämningsrum, diskrum
för köksdisk resp. kantiner, expeditionsrum för föreståndarinna m. m.
För personalen anordnas omklädnadsrum med klädskåp, toalett-, dusch-,
tork- och vilrum samt mindre matrum.
I källarvåningen, i anslutning till köket, förlägges det centrala proviantförrådet
jämte övriga för köket erforderliga källarlokaler.
C. Personalmatsal. För samtliga personalgrupper anordnas en gemensam
matsal. Serveringen förutsattes ske från bardisk enligt självserveringsprincipen
med maten levererad från centralköket. Matsalen bör beräknas för omkring
125—150 platser vid småbord.
D. Tvättinrättning. Tvättinrättningen skall planeras för en kapacitet av
250 000 kg per år och utformas på sedvanligt sätt med tvättsal, in- och utlämningsrum,
strykrum, reparationsverkstad för tvättgods, personalrum, toalettoch
duschrum m. m.
E. Centraiför råd. Förrådet, som kan förläggas till en souterrängvåning,
uppdelas på olika delar för skilda persedlar och materialier. Till detsamma
anordnas expedition med utlämning.
F. Ekonomiträdgård med tillhörande bänkgårdar, växthus och förrådsbyggnader.
VII. Gravkapell jämte obduktionslokal.
Kapell, rum för officiant, svepningsrum, kistrum och obduktionsrum. Till
avdelningen höra kylrum, toalett- och duschrum.
VIII. Bostäder.
A. Bostäder för familjer.
1 sjukhuschef ............................................................... 7 rum och kök
1 överläkare.................................................................. 6 » » »
1 intendent .................................................................. 5 » » »
2 förste läkare............................................................... 5 » » »
2 andre läkare............................................................... 4 » » »
1 maskinmästare............................................................ 3 » » »
1 uppsyningsman ......................................................... 3 » » »
20 bostäder för olika befattningshavare .............................. 3 » » »
B. Bostäder för ogift personal.
4 rum för läkarvikarier med särskild sovalkov, garderob samt toalettrum
med dusch.
30 rum för översköterskor, överskötare, föreståndarinnor och jämställda med
särskild sovalkov.
100 enkelrum för vissa andra befattningshavare.
Samtliga rum skola förses med entréutrymme och garderob samt eget tvättställ.
För varje 10-tal rum anordnas toalettrum, badrum, borstrum samt ett
mindre tekök. I källare inrymmas cykelstall och förråd samt för varje 20-tal
rum en mindre handtvättstuga med tillhörande tork- och strykrum. Dessa
bostäder böra fördelas med omkring 70 % för kvinnliga och 30 % för manliga
befattningshavare. Bostäderna böra vara tillgängliga från särskild, från sjukhuset
i övrigt skild infartsväg.
Samtliga bostäder böra förläggas och sammanföras på sådant sätt, att, utan
åsidosättande av skäliga krav på en ekonomiskt försvarlig lösning, varje anstaltskaraktär
i görligaste mån undvikes.
C. Portvaktsbgggnad i en särskild byggnad, inrymmande bostadslägenhet
om 3 rum och kök, telefoncentral, tillika portvaktsrum, och tre enkelrum med
tillhörande entréutrymme, garderob och tvättställ. Gemensamt för de tre
enkelrummen anordnas toalett, badrum samt mindre tekök.
67
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
Allmänna synpunkter på placeringen av olika
lokalgrupper i förhållande till varandra.
Vid huvudentrén till sjukhusanläggningen förlägges portvaktsbyggnaden
med tillhörande telefoncentral. Från huvudentrén skall besökande allmänhet
via administrationslokalerna bekvämt kunna nå sjukhusets olika anläggningar.
Lasttrafiken till sjukhusets olika ekonomiavdelningar bör föras å en för detta
ändamål särskilt avsedd väg.
Beträffande grupperingen av de olika lokalerna i förhållande till varandra
må framhållas följande. Fn bekväm inre kulvertförbindelse är av stort värde,
varför endast särskilt svåra terrängförhållanden kunna motivera en lösning
utan en dylik invändig förbindelse. Vertikala kommunikationsleder inom olika
i anläggningen ingående byggnader böra vara bekvämt åtkomliga från en sådan
förbindelsegång. Därest kulvertsystem anordnas, beräknas mattransport o. d.
ske med truckar, eljest per bil.
Ur driftsynpunkt böra vissa lokaler sammanföras till särskilda enheter. Det
är särskilt angeläget, att de för sjukhuset gemensamma avdelningarna erhålla
ett centralt läge inom sjukhusanläggningen. Beträffande belägenheten av vårdavdelningarna
må framhållas, att avdelningar för lugna akuta sjuka böra förläggas
närmast sjukhusets centrum och avdelningarna för störande patienter
längst därifrån. Insyn mellan manliga och kvinnliga vårdavdelningar ävensom
mellan tillhörande promenadgårdar bör undvikas.
Centralt böra sålunda lämpligen förläggas förenämnda lokalgrupperna II,
III, IV och VI.
Prisnämndens utlåtande.
Prisnämnden har funnit, att tävlingen — till vilken inkommit 23 förslag —
på ett värdefullt sätt belyst olika möjligheter att utnyttja det anvisade området
för den tänkta anläggningen liksom också frågan, huruvida ett sjukhus av
detta slag borde givas en mer eller mindre koncentrerad resp. spridd gruppering
och utformning med hänsyn till de fördelar eller olägenheter, som kunde
vara förenade med det ena eller andra systemet. Planlösning och yttre utformning
av de olika avdelningarna uppvisade i de olika förslagen flera intressanta
varianter.
Resultatet av tävlingen har enligt prisnämnden i fråga om markområdets
storlek visat, att en i tävlingsprogrammet antydd möjlighet att förskjuta områdets
vänstra gränslinje borde utnyttjas bl. a, för att tillräckliga områden för
patienternas utevistelse skulle kunna erhållas. Det område, som låge väster
om dalsänkan utmed en i tävlingsprogrammet antydd gränslinje, borde därvid
lämpligen tagas i anspråk för till anläggningen hörande bostäder. Ett sådant
utnyttjande av detta område syntes kunna ske utan olägenheter för ett angränsande
koloniområde. Området utmed stranden av den södra udden, vilket utgjorde
det vackraste partiet, kunde då friläggas från bebyggelse. En sådan
huvuddisposition gåve jämväl goda möjligheter till ett naturligt samlat parkområde;
vidare erhölles en förenklad avgränsning i söder av själva sjukhusområdet,
varjämte bebyggelsen icke behövde föras alltför nära strandlinjen.
Ehuru, såsom nyss nämnts, tävlingsresultatet på ett allsidigt sätt belyst
uppgiften och trots att vissa av förslagen kunde anses innebära i stort
sett goda bidrag till uppgiftens lösande, har dock intet av förslagen synts pris
-
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
nämnden kunna utan viss överarbetning läggas till grund för ett genomförande
av byggnadsföretaget.
Prisnämnden har funnit, att de sex med nr 2, 4, 6, 7, 12 och 16 betecknade
förslagen besutte påtagliga förtjänster framför övriga förslag. Nämnden har
låtit genom byggnadsstyrelsens försorg utföra preliminära kostnadsberäkningar
av dessa sex förslag samt, för att möjliggöra jämförelse ur kostnadssynpunkt
mellan de olika anläggningstyperna, jämväl av förslagen nr 1 och 17.
De sålunda beräknade kostnaderna framgå av följande förteckning, vari dock
ej ingå personalbostäderna, vilkas uppförande på grundval av vissa av de ingivna
förslagen beräknats draga en kostnad av ca 3 000 000 kronor.
nr 1 motto »Frigångare» ....................................................... 17 000 000
» 2 » »au rez-de-chaussée» ............................................. 16 000 000
» 4 » »fi» .................................................................. 16 500 000
» 6 » »quod estis nos fuimus» ....................................... 17 500 000
» 7 » »Psykoterapi» ...................................................... 16 500 000
» 12 » »Yägen till hälsa» ................................................ 15 000 000
» 16 » »Finns det möjligen ett litet enkelrum mot norr» ... 15 700 000
» 17 » »Fagus» ............................................................ 16 000 000
Efter inbördes avvägning mellan de enligt det föregående uttagna sex
förslagen har prisnämnden enhälligt beslutat belöna med första pris, 11 000
kronor, förslaget nr 16, uppgjort av arkitekt Lars-Erik Lallerstedt med arkitekt
Werner Kiienzi som medarbetare, med andra pris, 7 000 kronor, förslaget
nr 4 samt med två tredjepris, vartdera om 5 000 kronor, förslagen nr 2 och 12.
Prisnämnden har vidare beslutat att med ett inköp av 4 000 kronor belöna förslaget
nr 7 samt med ett inköp å 3 000 kronor förslaget nr 6.1
Prisnämnden har förordat, att författaren till det med l:a priset belönade
förslaget erhåller uppdrag att vidare utarbeta detsamma. I detta förslag vore
huvuddispositionen av området jämte grupperingen av byggnaderna mycket
förtjänstfull, med goda och naturligt utformade huvudtillfartsleder samt tillräckliga
och välbelägna friytor. Författaren hade vidare vid utformningen av
de enskilda byggnaderna inom anläggningen åstadkommit påtagliga trevnadsvärden,
och önskvärd koncentration hade erhållits med bibehållande av en
måttlig skala på anläggningen. Vårdavdelningarnas utformning vore dessutom
god och okonstlad, även om anmärkningar kunde riktas mot vissa detaljer
i planlösningen.
Byggnadsstyrelsens utlåtande.
Byggnadsstyrelsen har för egen del, med instämmande i prisnämndens utlåtande,
funnit det med l:a pris belönade förslaget bäst lämpat att efter överarbetning
läggas till grund för det tillämnade byggnadsföretaget.
1 Byggnadsstyrelsen har i anslutning härtill framhållit, att — såsom framginge av
sammanställningen rörande byggnadskostnaderna ■— endast ett av de prisbelönta förslagen
beräknats draga lägre kostnad än det med första pris belönade. I förstnämnda förslag hade
emellertid bl. a. de oroliga avdelningarna sammanförts till fyravåningshus, varjämte
detta förslag uppvisade jämväl vissa andra brister, vilkas avhjälpande genom en överarbetning
skulle medföra, att förslaget icke skulle kunna realiseras för en lägre totalkostnad
än ca 16 000 000 kronor.
69
Kungl. Mcij:ts proposition nr 113.
Emellertid har styrelsen uttalat sig för en omprövning i kostnadsbesparande
syfte av vissa delar av det föreliggande förslaget. Styrelsen har därvid hänvisat
till sitt samtidigt avgivna utlåtande över det av statens sjukhusutredning
av år 1943 i dess betänkande (IY) med synpunkter och förslag rörande
sinnessjuk vården framlagda principförslaget till planering och utformning av
sinnessjukhus, vilket förslag — såsom tidigare omnämnts — i huvudsak legat
till grund för programmet beträffande arkitekttävlingen rörande Karlskronasjukhuset.
I sistnämnda utlåtande anför styrelsen i huvudsak följande.
En överslagsberäkning på grundval av de i arkitekttävlingen rörande Karlskronasjukhuset
utvalda förslagen ger till resultat en kostnad per vårdplats av
ca 26 000 kronor. Vid det senast uppförda sinnessjukhuset i landet, Sidsjöns
sjukhus, uppgår motsvarande kostnad till ca 20 000 kronor, omräknat till nuvarande
prisläge. Ett sinnessjukhus enligt sjukhusutredningens principförslag
kommer således att draga en kostnad som med omkring 6 000 kronor per vårdplats
överstiger motsvarande kostnad vid Sidsjöns sjukhus.
Sistnämnda sjukhus är planerat för 917, sjukliusutredningens för 732
patienter. Därest förutsättningarna beträffande lokalprogrammet i övrigt
äro likvärdiga, får ett mindre sjukhus i allmänhet beräknas bliva något dyrare
per vårdplats. Skillnaden i kostnad per vårdplats i förevarande fall synes
emellertid vara av sådan storleksordning, att styrelsen funnit det angeläget
att genom jämförelse mellan de olika lokalutrymmena i Sidsjöns sjukhus och
i ett sjukhus enligt utredningens förslag söka klarlägga de väsentliga orsakerna
till kostnadsökningen. För att så långt möjligt är ge rättvisa åt en
sådan jämförelse har icke den i Sidsjöns sjukhus ingående specialavdelningen
om 102 platser men däremot behandlingsavdelningen medräknats. Sjukhusutredningen
förutsätter nämligen icke någon särskild behandlingsavdelning
utan räknar med att förekommande behandlingar skola kunna verkställas
inom någon av de mindre, för akut vård avsedda avdelningarna.
Till underlag för jämförelse mellan de båda sjukhusen har styrelsen upp
gjort två tabeller över vårdavdelningarna i de bägge sjukhusen med i de
samma ingående olika lokalutrymmen.
Tabellerna visa, att vid Sidsjöns sjukhus 19 % av totala antalet patienter
äro förlagda till enkelrum. Enligt sjukhusutredningen utgöras 31 % av samtliga
vårdplatser av enkelrum. Ehuru sålunda antalet enkelrum högst väsentligt
ökats, har golvytan per patient endast ökats från 6,8 m2 till 7, i m2 eller
med 0,3 m2. Det bör dock beaktas, att byggnadskostnaden för patientrummen,
även om dessas sammanlagda golvyta vore densamma, givetvis blir
något högre vid en utformning med smärre rumsenheter, på grund av större
antal mellanväggar m. m.
Med hänsyn till den kvalitativa förbättring, som torde vinnas ur vårdsyn
punkt, synes emellertid den föreslagna ökningen av antalet enkelrum försvarlig.
Av tabellerna framgår vidare, att antalet vårdplatser inom de akuta avdelningarna
enligt sjukhusutredningen genomgående äro väsentligt mindre
än inom motsvarande avdelningar vid Sidsjöns sjukhus.
Delvis till följd härav har den sammanlagda ytan av till vårdavdelningen
hörande bilokaler såsom expedition, behandlingsrum, bad, förråd, sköljrum,
w. c., snyggningsrum samt besöksrum ökat från 2,7 m2 till il,7 in2 eller med
l,o m2 per patient. Uppenbarligen medför den föreslagna sänkningen av
en vårdavdelnings platsantal från 30 till 24 endast en obetydlig minskning i
storleken av de för en sådan avdelning erforderliga bilokalerna, varför så
-
70 Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
ledes redan av denna anledning en större avdelning är mer ekonomisk än en
mindre sådan.
Även om det med hänsyn till en intensifiering av vården kan vara önskvärt
att minska de för akut vård avsedda avdelningarna till 24 platser, vill
dock byggnadsstyrelsen med hänvisning till nyss anförda siffror framhålla
den stora ekonomiska betydelsen av att avdelningarna icke göras mindre,
än som ur vårdsynpunkt anses strängt nödvändigt.
I fråga om till vårdavdelningarna hörande dagrum och matsalar visar en
jämförelse, att sjukhusutredningens förslag upptager väsentligt större utrymmen
än motsvarande lokaler vid Sidsjön. Till dagrumsavdelningen har
jämväl anslutits ett mindre arbetsrum; sådana till vårdavdelningarna anslutna
arbetsrum förekomma vid Sidsjöns sjukhus endast inom upptagningspaviljongen.
Den totala ytan av dagrums- och matsalsavdelningarna uppgår vid Sidsjöns
sjukhus till omkring 3,9 mä per patient. Enligt sjukhusutredningens förslag
utgör totalytan inklusive nyss berörda arbetsrum 6,6 m2 per patient.
Dagrums- och matsalsavdelningarna uppvisa sålunda enligt betänkandet en
ökning med icke mindre än 70 % gentemot Sidsjöns sjukhus. Dessa utrymmen
äro synbarligen dimensionerade från den utgångspunkten, att samtliga
patienter inom vårdavdelningarna skola beredas plats inom dagrums- och matsalsavdelningen.
Då emellertid, enligt vad styrelsen erfarit, ett tämligen
konstant antal patienter inom en avdelning i allmänhet äro sängliggande eller
av andra skäl icke vistas i dagrumsavdelningen, torde nu ifrågavarande delar
av en vårdavdelning icke behöva beräknas efter mera än förslagsvis tre fjärdedelar
av totala antalet patienter inom avdelningen. Härigenom skulle en icke
oväsentlig besparing vinnas.
Styrelsen vill dessutom i detta sammanhang ifrågasätta om icke, såsom vid
Sidsjöns sjukhus, någon eller några avdelningar borde planeras för huvudsakligen
slöa och dementa sängliggande patienter, för vilket klientel dagrums-
och matsalsavdelningen torde kunna ytterligare beskäras.
Yad slutligen angår den lokalgrupp, som avses för ledningen av sjukhusvården,
expeditioner för den öppna vården — hjälpverksamhet och familjevård
-—- undersöknings- och behandlingsavdelning, tandklinik, laboratorium,
apotek och sjukhuskontor, omfatta ifrågavarande lokaliteter enligt sjukhusutredningens
förslag 53 olika rum och utrymmen med en sammanlagd yta
av omkring 925 in2. Motsvarande siffror för Sidsjön äro 31 rum och utrymmen
resp. 578 m2. Ökningen i rumsyta. utgör alltså 347 in2 eller 60 %.
Denna väsentliga ökning av rumsantal och rumsytor synes närmast sammanhänga
med i betänkandet anförda synpunkter beträffande en intensifiering
av sinnessjukvården med därav betingad ökning av antalet läkare och
andra befattningshavare.
Det möter givetvis svårigheter för byggnadsstyrelsen att uttala sig om,
huruvida utvidgningen i denna del kan anses strängt nödig och motiverad.
Styrelsen vill härutinnan endast framhålla, att den medför väsentliga kostnadsökningar.
Skulle det i fortsättningen visa sig förenat med svårigheter
att anskaffa en mot de föreslagna nya och utvidgade lokalerna svarande personalstyrka,
synes man därför böra överväga en utformning av denna del av
anläggningen i mera begränsad omfattning men med möjligheter för framtida
tillbyggnad.
I sitt utlåtande rörande Karlskronasjukhuset framhåller byggnadsstyrelsen,
att därest de synpunkter styrelsen framfört i utlåtandet över sjukhusutredningens
betänkande skulle befinnas böra biträdas, desamma borde läggas
till grund för överarbetningen av det med l:a pris belönade förslaget, i syfte
71
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
att därmed åstadkomma den begränsning av byggnadskostnaderna, som
kunde befinnas möjlig utan att anläggningens ändamålsenlighet därigenom
eftersattes eller driftkostnaderna ökades.
Styrelsen upplyser slutligen, att den efter arkitekttävlingens avgörande
med skrivelse till drätselkammaren i Karlskrona överlämnat en karta, varå
angivits det för det blivande sjukhuset erforderliga markområdet efter den
i det föregående angivna förskjutningen av områdets västra gräns, ävensom
att stadsfullmäktige i staden sedermera beslutat att för sjukhuset kostnadsfritt
till Kronan överlåta i huvudsak det område av Gullbernahult (stadsägan
nr 154), som funnes angivet på nyssnämnda karta. Därvid hade förutsatts,
att förhandlingar skulle äga rum mellan representanter för Kronan och
staden angående den exakta gränsdragningen för området ävensom beträffande
övriga förhållanden och villkor, som kunde komma att aktualiseras i
samband med överlåtelsen. Styrelsen hade för avsikt att efter genomförandet
av dylika förhandlingar underställa Kungl. Maj:t förslag till avtal om
ifrågavarande marköverlåtelse.
Statens sinnessjukvårdsberednings utlåtande.
Sinnessjuk vårdsberedningen tillstyrker, att det av byggnadsstyrelsen
förordade förslaget i princip lägges till grund för uppförande av det nya
sinness j ukhuset.
Med anledning av vad byggnadsstyrelsen framhållit om vårdavdelningarnas
utformning anför beredningen, som i frågan haft överläggningar med professorerna
Bernhard Jacobowsky och Torsten Sjögren samt överläkaren docenten
Sander Izikowitz, följande.
I första hand har beredningen ägnat uppmärksamhet åt frågan om lämpligheten
av att öka antalet platser per vårdavdelning, närmast i syfte att
belysa, i vad mån större vårdavdelningar medföra förhållandevis mindre
kostnader för såväl anläggning som drift.
För att närmare klarlägga, hur en förändring av vårdavdelningarna inverkar
på anläggningskostnaderna ha ritningsförslag upprättats till sådana
avdelningar med resp. 24, 28 och 32 platser, varvid avdelningarna ansluta sig
till sjukhusutredningens principförslag. Storlekarna å patientrum äro lika
i samtliga förslag, medan bilokalerna i viss omfattning modifierats med
hänsyn till platsantalet. Kostnadsberäkningar ha uppgjorts över de olika
förslagen. Dessa beräkningar visa, att en besparing i anläggningskostnad på
720—810 kronor per vårdplats kan göras, om antalet platser ökas från 24 till
28, och att med en ökning till 32 platser besparingen uppgår till 1 270—1 350
kronor per vårdplats.
Därest en ökning av platsantalet på vårdavdelningarna kan genomföras
utan en samtidig ökning av vårdpersonalen och utan att vårdeffektiviteten
nämnvärt minskas, skulle detta givetvis innebära en betydelsefull reducering
av de årliga driftkostnaderna för sjukhuset. Inom beredningen bär ansetts,
att en dylik åtgärd närmast skulle kunna ifrågakomma på avdelningar för
akuta lugna och akuta halvoroliga patienter. Antalet erforderlig vårdpersonal
per avdelning om 24 platser för dylika patienter har av sjukhusutredningen
beräknats till 9 (antalet vårdplatser per befattningshavare = 2,7). T
sjukhusutredningens principförslag till ett sjukhus med 732 platser ingå 12
sådana avdelningar med sammanlagt 288 patienter. Vårdpersonalen för
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 1J11.
nämnda avdelningar uppgår således sammanlagt till 12 x 9 = 108. Därest
avdelningarnas platsantal ökades till 28, skulle 10 sådana vårdavdelningar
erfordras för ungefär samma totala antal patienter eller (10 X 28) 280.
Under förutsättning att vårdpersonalen per avdelning icke behöver ökas,
bleve sålunda totala antalet befattningshavare vid detta sistnämnda alternativ
10 X 9 — 90 eller 18 mindre än enligt sjukhusutredningens förslag. Då
lönekostnaderna lågt räknat uppgå till omkring 5 000 kronor per befattningshavare
och år, skulle alltså den årliga lönekostnadsminskningen bli omkring
90 000 kronor.
Självfallet måste i tider, då personalbrist på nästan alla områden gör sig
gällande och det statsfinansiella läget är ansträngt, tillses, att avdelningarna
inom sinnessjukvården icke göres mer personalkrävande än som är nödvändigt
för en effektiv vård. Någon bestämd gräns för det platsantal, som från
nu anförda utgångspunkt icke får överskridas utan att vårdeffekten minskas,
kan icke anges, då den å varje särskild avdelning ytterst beror på vederbörande
läkares och personals intresse och insatser för vården. Men givet
är att med större avdelningar liksom med mindre antal personal per vårdplats
sjunker vårdintensiteten och reduceras möjligheterna till optimal om
sättning av klientelet. Med beaktande härav har sjukhusutredningen, som
syftat fill en väsentligt stegrad omsättning och därmed ytterst en begränsning
av vårdplatsbehovet, hävdat, att redan avdelningar om 24 platser få
anses ligga i överkant och hänvisat till erfarenheterna utomlands, där utvecklingen
gått mot allt mindre och mindre avdelningar (i Danmark regelmässigt
ca 20 vårdplatser). Härtill kommer, att mindre avdelningar medföra
större möjligheter till differentiering av klientelet, i vilket avseende vår nuvarande
sinnessjukvård företer de mest påtagliga bristerna. Under sådana
förhållanden och med hänsyn till att tillgången på arbetskraft kan beräknas
komma att öka. betydligt under 1960-talet, har beredningen ansett sig böra
undersöka, i vad mån det föreslagna personalbeståndet å akutavdelningarna
om 24 platser åtminstone under en övergångstid kan minskas utan att förutsättningarna
för en intensiv vård blir sämre än å större avdelningar med nyss
angiven personaltäthet.
Detta spörsmål belyses av vissa av beredningen gjorda sammanställningar.
Av dessa framgår bl. a., att personalen å akutavdelningar om 24 platser kan
tänkas minskad så betydligt i förhållande till vad sjukhusutredningen föreslagit,
att sjukhuset totalt kräver endast 2 befattningshavare mer än ett sjukhus
av motsvarande storlek med akutavdelningar om 28 platser och samma
personalantal per avdelning, som sjukhusutredningen ansett erforderligt för
akutavdelningar om 24 platser. Därest alltså personalbristen eller ekonomiska
skäl anses nödvändiggöra en minskning tills vidare av personalen i förhållande
till sjukhusutredningens förslag, synes en sådan med bibehållande av
vårdavdelningar om 24 platser utan nämnvärd merkostnad kunna genomföras
till samma nivå, som uppstår om det av sjukhusutredningen föreslagna personalbeståndet
å akutavdelningarna fördelas på avdelningar om 28 platser.
Först vid avdelningar om 32 platser uppkommer en mera beaktansvärd personalbesparing,
men detta alternativ medför å andra sidan en så avsevärd
reducering av differentierings- och intensifieringsmöjligheterna, att beredningen
icke anser sig kunna godtaga detsamma.
Det må i detta sammanhang betonas, att de tre sakkunniga, med vilka
beredningen i denna fråga samrått, uttalat sig till förmån för sjukliusutredningens
förslag. Dessa sakkunniga ha understrukit, att det med hänsyn till
sakens natur icke vore möjligt att med bestämdhet angiva en gräns för vård
platsantalet, över vilken man ur vårdsynpunkt icke kunde sträcka sig. Erfaren
-
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
heten hade emellertid visat, att väsentliga fördelar ur vårdsynpunkt vore
att vinna med små avdelningar, gärna mindre än 24 platser. Därest
Karlskronasjukhuset komme till utförande enligt sjukhusutredningens normer,
skulle det medgiva värdefulla erfarenheter vid planeringen av framtida
sinnessjukhus.
Av det anförda finner beredningen framgå, att frågan huruvida vissa avdelningar
i Karlskronaförslaget borde ökas från planerade 24 till 28 platser
ur driftkostnadssynpunkt icke syntes vara av större betydelse, enär vissa
möjligheter kunde föreligga att anpassa vårdpersonalen efter rådande förhållanden.
Kvar stode emellertid, att vårdavdelningar om 24 vårdplatser vore
dyrare i anläggning än avdelningar med större antal platser; i jämförelse med
28 platser uppginge skillnaden till omkring 720—810 kronor för envar av de
288 platser vid sjukhuset, varom i detta sammanhang vore fråga, eller sammanlagt
200 000 — 230 000 kronor. Om ock i vad mån nu angiven skillnad
i kostnader för olika alternativ borde föranleda en ändring av avdelningarnas
platsantal i Karlskronaförslaget bleve ytterst en avvägningsfråga, till vilken
ställning finge tagas under beaktande av samtliga inverkande faktorer. Med
hänsyn till de fördelar ur vårdsynpunkt, som de mindre avdelningarna innebure,
vore beredningen för sin del böjd att i första hand förorda sjukhusutredningens
förslag. Avgörande för beredningen hade härvid varit, att det
uttalade behovet av patientdifferentiering därigenom skulle på ett effektivare
sätt tillgodoses, samtidigt som möjlighet till en ökad intensifiering av vården
skulle hållas öppen till dess förutsättningar för en förstärkning av personalen
inträdde. Om emellertid — med hänsyn till såväl byggnads- som driftskostnader
— den statsfinansiella situationen icke skulle anses medgiva en
utbyggnad av avdelningar med 24 platser, kunde det enligt beredningens uppfattning
även anses godtagbart, att platsantalet höjdes till 28, då detta i allt
fall skulle innebära en väsentlig förbättring jämfört med det år 1943 öppnade
Sidsjöns sjukhus.
Yad beträffar de planerade utrymmena för patienternas matsalsavdelningar
samt dagrum och arbetsrum har beredningen, i syfte att belysa de kostnadsbesparingar,
som skulle kunna vinnas genom reducering av dessa utrymmen,
sammanställt två olika alternativ varvid i ena fallet dagrum, arbetsrum
och matsal minskats till 75 % av sjukhusutredningens förslag, och i andra
fallet dagrum och arbetsrum minskats på samma sätt, medan matsalen beräknats
för 3/4 av patientantalet. Beredningen framhåller, att den kommit till
den uppfattningen, att en beskärning av matsalsutrymmena borde kunna äga
rum utan större olägenhet, främst med hänsyn till att ett visst antal patien
ter regelmässigt kunde beräknas intaga sina måltider i sovrummen. Mera
tveksamt vore, om en minskning borde ske av dagrummen och arbetsrummen.
Enligt beredningen borde en dylik reducering helst undvikas i betraktande
av dessa utrymmens betydelse för en intensifierad sysselsättningsterapi,
särskilt vintertid.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Departementschefen. I propositionen nr 244/1947 föreslogs, att ett nytt
sinnessjukhus om 600 å 700 vårdplatser skulle uppföras vid Karlskrona. Riksdagen
lämnade förslaget utan erinran och anvisade medel för den fortsatta utredningen
i ärendet. Därvid förutsattes, att frågan om det nya sjukhusets närmare
utformning skulle göras till föremål för en allmän arkitekttävlan. Denna
tävling har nu ägt rum i enlighet med ett av Kungl. Maj:t fastställt program,
vilket utförligt refererats i det föregående. I huvudsak byggde programmet,
enligt vilket sjukhuset skulle erhålla 732 vårdplatser, fördelade på två lika
stora överläkaravdelningar, på det principförslag till planering och utformning
av sinnessjukhus, som framlagts av statens sjukhusutredning
av år 1943 i dess betänkande rörande sinnessjukvården. Bland de 23 olika
tävlingsförslagen har den av Kungl. Maj:t utsedda prisnämnden enhälligt
beslutat att med första pris belöna ett av arkitekten Lars-Erik Lallerstedt
uppgjort förslag samt förordat, att denne erhåller i uppdrag att vidare
utarbeta detsamma. Såväl byggnadsstyrelsen som statens sinnessjukvårdsberedning,
vilka yttrat sig i ärendet, ha funnit detta förslag bäst lämpat
att i princip läggas till grimd för uppförande av det nya sinnessjukhuset.
Även för egen del kan jag, efter att ha liaft tillfälle att taga närmare del av
de olika tävlingsförslagen, ansluta mig till denna uppfattning.
Emellertid har byggnadsstyrelsen i sitt yttrande uttalat sig för att en omprövning
i vissa, delar av förslaget borde ske i kostnadsbesparande syfte.
Enligt en av styrelsen verkställd preliminär överslagsberäkning skulle kostnaderna
för ett genomförande av förslaget uppgå till omkring 26 000 kronor per
vårdplats. Motsvarande kostnad vid det senast uppförda sinnessjukhuset i
landet, Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, uppginge till omkring 20 000 kronor, omläknat
till nuvarande prisläge. Denna skillnad har synts styrelsen vara så
stor, att den funnit angeläget att genom en jämförelse mellan de olika lokalutrymmena
i Sidsjöns sjukhus och Karlskronaförslaget klarlägga orsakerna
till kostnadsökningen. Delvis förklaras, enligt vad styrelsen funnit, denna
ökning av det förhållandet, att Sidsjöns sjukhus vore planerat för 917 men
det nu föreliggande förslaget för 732 vårdplatser. Under i övrigt likvärdiga
förutsättningar för lokalprogrammet bleve nämligen ett mindre sjukhus i allmänhet
dyrare per vårdplats än ett större. Härutöver har styrelsen funnit,
att följande förhållanden främst bidragit till kostnadsökningen, nämligen dels
att det totala platsantalet per avdelning väsentligt minskats, dels att ytan per
patient av dagrum jämte arbetsrum och matsalsavdelning ökats med ungefär
70 %, dels ock att den lokalgrupp, som avsåges för ledningen av sjukhusvården,
expeditioner för den öppna vården, undersöknings- och behandlingsavdelningar
samt laboratorium m. m., utvidgats med omkring (JO %. I anslutning härtill
har styrelsen framhållit den stora ekonomiska betydelsen av att vårdavdelningarna
icke gjordes mindre än som ur vårdsynpunkt ansåges strängt nödvändigt
samt att icke oväsentliga besparingar kunde vinnas genom beskärningar
av utrymmena för dagrum, matsalsavdelningar och arbetsrum. Vidare
har styrelsen ifrågasatt en utformning av den för ledningen av sjukhusvår
-
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
den in. in. avsedda lokalgruppen i mera begränsad omfattning med möjligheter
till framtida utbyggnad.
Statens sinnessjukvårdsberedning har med anledning härav ingående övervägt,
huruvida platsantalet på de vårdavdelningar diskussionen närmast
gäller, nämligen avdelningar för akuta lugna och akuta halvoroliga patienter,
lämpligen borde ökas från det i tävlingsprogrammet angivna antalet 24,
men funnit sig i första hand böra förorda, att någon sådan ökning icke sker.
Om emellertid den statsfinansiella situationen icke skulle anses medgiva en
utbyggnad av avdelningar med 24 platser, har beredningen dock ansett det
godtagbart, att platsantalet höjdes till 28, då detta i allt fall skulle innebära
en väsentlig förbättring jämfört med Sidsjöns sjukhus. Beredningen har
vidare ansett, att en beskärning av matsalsutrymmena borde kunna äga rum
utan större olägenhet, medan den funnit mera tveksamt, om en minskning
borde ske av dagrummen och arbetsrummen.
För egen del vill jag till att börja med uttala, att det enligt min mening
är av största vikt, att det nya sjukhus, som nu skall uppföras och som skall
tjäna sjukvården under lång tid framåt, redan från början gives en sådan utformning,
att det fullt motsvarar de krav, som en tidsenlig och effektiv sinnessjukvård
ställer. I detta hänseende är vårdavdelningarnas utformning en
avgörande faktor. En av de mest framträdande bristerna hos våra sinnessjukhus
är, att vårdavdelningarna äro alltför stora och att därför den ur vårdsynpunkt
nödvändiga differentieringen av patienterna försvåras eller omöjliggöres.
Detta förhållande har med skärpa påtalats av statens sjukhusutredning,
som ägnat hithörande spörsmål en ingående uppmärksamhet. Utredningen
har för sin del hävdat, att redan avdelningar om 24 platser finge anses
ligga i överkant och hänvisat till erfarenheterna utomlands, där utvecklingen
gått mot allt mindre avdelningar, i Danmark regelmässigt ca 20 vårdplatser.
-lag vill vidare hänvisa till att den psykiatriska sakkunskap, som inför sinnessjukvårdsberedningen
uttalat sig i frågan, framhållit, att väsentliga fördelar
ur vårdsynpunkt vore att vinna med små avdelningar, gärna mindre än 24
platser, och att, därest det nya sjukhuset komme till utförande i enlighet med
tävlingsprogrammet på denna punkt, detta skulle medgiva värdefulla erfarenheter
vid planeringen av framtida sinnessjukhus. Det må vidare framhållas,
att de vårdavdelningar, det här gäller, äro avsedda att användas som sjukhusets
speciella behandlingsavdelningar för akut sjuka. Det är därför synnerligen
angeläget, att avdelningarna utformas så, att möjligheter finuas till den
differentiering och den intensiva behandling, som är nödvändig för att så
snart som möjligt bringa dessa sjuka till bättring. Med hänsyn till nu nämnda
omständigheter har jag för egen del icke ansett mig kunna tillstyrka någon
ökning av platsantalet på dessa vårdavdelningar i förhallande till vad som
angivits i tävlingsprogrammet. Jag förordar alltså, att avdelningarna i överensstämmelse
med tävlingsprogrammet utformas med 24 platser.
Vad beträffar de planerade utrymmena för patienternas matsalsavdelningar
samt dagrum och arbetsrum synes, såsom sinnessjukvårdsberedningen
påpekat, en beskärning av matsalsutrymmena utan olägenhet kunna ske, var
-
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
vid en motsvarande kostnadsminskning skulle erhållas. Däremot anser jag
mig, med hänsyn bl. a. till vikten av att tillräckliga utrymmen stå till buds
för att möjliggöra en intensifiering av sysselsättningsterapien, icke kunna
förorda någon i varje fall mera avsevärd reducering av dagrum och arbetsrum.
Yad jag sålunda anfört berör allenast vissa frågor av principiell betydelse
för utformningen av det nya sjukhuset. Vad angår förslaget i övrigt vill jag
här uttala, att jag förutsätter, att man vid den fortsatta bearbetningen —
utan att avkall göres på den allmänna målsättningen, att sjukhuset bör stå i
nivå med de krav, som man numera måste ställa på ett modernt och effektivt
arbetande sinnessjukhus — ingående prövar alla de möjligheter, som kunna
finnas att begränsa kostnaderna för sjukhusets uppförande.
För denna fortsatta bearbetning och för upprättande av fullständiga ritningar
och kostnadsberäkningar för byggnadsföretaget torde för nästa
budgetår böra anvisas ett belopp av 100 000 kronor.
Renovering och tillbyggnad av Maricbergs sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1944 års riksdag
(prop. nr 84; riksd. skr. nr 422), att vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
skulle verkställas om- och nybyggnadsarbeten m. m. för en beräknad kostnad
av högst 2 550 000 kronor. För denna första etapp av byggnadsarbetena
vid sjukhuset, för vilken närmare redogöres i nyssnämnda proposition och som
sedermera utvidgats i vissa hänseenden, ha av 1941, 1945, 1946 och 1948 års
riksdagar anvisats (1 000 000 + 1 000 000 + 597 200 + 487 800) 3 085 000 kro
nor. De till denna etapp hörande arbetena äro numera slutförda.
Efter förslag av Kungl. Maj:t beslöt vidare 1946 års riksdag (prop. nr 177;
riksd. skr. nr 209), att vid sjukhuset skulle såsom en andra etapp verkställas
om- och nybyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 1 235 000 kronor.
Dessa arbeten avsågo ombyggnad av paviljongerna 5 och 6 samt 8 och 9,
utvändiga arbeten m.m. för dessa byggnader, ombyggnad av arbetspaviljong 10,
ombyggnad av öppendörrpaviljong 11 för män, ombyggnad av öppendörrpavil
jong 12 för kvinnor, utvändiga arbeten och diverse för sistnämnda tre byggnader
ävensom nybyggnad av bostadshus för två läkare. Vidare fattades vid
1946 års riksdag beslut om uppförande av en maskinistbostad för en beräknad
kostnad av 55 000 kronor. För de sålunda nämnda arbetena anvisades av 1946
och 1947 års riksdagar (555 000 4- 500 000) 1 055 000 kronor. Sedan av arbetena
i fråga utförts bostadshuset för läkare och maskinistbostaden för en
sammanlagd kostnad av 177 000 kronor, beslöt 1948 års riksdag, att återstoden
av de anvisade medlen, 878 000 kronor, finge disponeras för uppförande av
en ny vårdpaviljong vid sjukhuset. I skrivelse den 22 november 1948 fram
lade byggnadsstyrelsen härefter ny kostnadsberäkning, slutande på 1 700 000
kronor, för den i andra etappen ingående ombyggnaden av paviljongerna 5
och 6 samt 8 och 9 jämte därtill hörande yttre arbeten. Denna kostnadsberäkning
underställdes 1949 års riksdag (prop. nr 111; riksd. skr. nr 225), som för
påbörjande av arbetena i fråga anvisade 1100 000 kronor.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
På förslag av Kungl. Maj:t beslöt härjämte 1947 års riksdag (prop. nr 244;
riksd. skr. nr 352), att vid sjukhuset skulle såsom en tredje etapp verkställas
om- och nybyggnadsarbeten för en beräknad kostnad av högst 2 250 000
kronor. I denna etapp skulle ingå följande arbeten, nämligen uppförande av
nytt ångpannehus jämte utvändiga arbeten och diverse för denna byggnad,
anordnande av uppsyningsmansbostad, ombyggnad av paviljong 15 jämte utvändiga
arbeten och diverse för denna byggnad, ombyggnad av paviljong 13,
ombyggnad av paviljong 14, omändringar av personalbostadshus och samlingssal
m. m., planeringar kring byggnader, anordnande av promenadgårdsstängsel
ävensom återstående utvändiga arbeten. För denna etapp anvisades av 1947
års riksdag 600 000 kronor. Sedermera beslöt emellertid 1948 års riksdag, att
detta belopp finge disponeras för uppförande av en ny vårdpaviljong vid
sjukhuset. Av de i den tredje etappen ingående arbetena har dock uppsyningsmansbostaden
utförts. För denna ha av 1949 års riksdag anvisats 20 000
kronor.
För en ny vårdpaviljong, beslutad av 1948 års riksdag (prop. nr 185;
riksd. skr. nr 235) och — inberäknat erforderlig utbyggnad av värmecentralen
— kostnadsberäknad till 1 610 000 kronor, ha slutligen av 1949 års riksdag
anvisats 132 000 kronor, varjämte, såsom framgår av det föregående, 1948 års
riksdag beslutat, att för densamma finge disponeras (878 000 + 600 000)
1478 000 kronor av de medel, som tidigare anvisats för andra och tredje
etapperna av om- och nybyggnadsarbetena vid sjukhuset.
I skrivelse den 8 augusti 1949 har byggnadsstyrelsen hemställt om anvisande
för nästa budgetår av återstoden, (1 700 000 —1100 000) 600 000 kronor,
av den beräknade kostnaden för den i andra etappen ingående ombyggnaden
av paviljongerna 5 och 6 samt 8 och 9.
Departementschefen. Jag tillstyrker byggnadsstyrelsens förslag och föreslår
sålunda, att för nästa budgetår anvisas återstoden av det för ombyggnaden
av paviljongerna 5 och 6 samt 8 och 9 vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
beräknade beloppet eller (1700 000—1100000) 600 000 kronor.
Ombyggnad av Birgittas sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1946 års riksdag
(prop. nr 177; riksd. skr. nr 209), att vid Birgittas sjukhus i Vadstena skulle
1 huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen nr 242 till 1945 års riksdag
framlagt förslag i en första etapp utföras om- och nybyggnadsarbeten för
en beräknad kostnad av högst 4 150 000 kronor. Av detta belopp anvisade riksdagen
för budgetåret 1946/47 1 000 000 kronor. Sedermera ha för fullföljande
av dessa arbeten av 1947, 1948 och 1949 års riksdagar anvisats tillhopa
2 360 000 kronor för budgetåren 1947/48—1949/50, varjämte 1949 års riksdag
medgivit, att för arbetena finge disponeras besparingar om tillhopa 940 000
kronor å investeringsanslaget till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m. Sammanlagt ha alltså hittills 4 300 000 kronor ställts till förfogande
för arbetena.
78
Kungl. Maj:ts ''proposition nr Ilo.
I särskilda skrivelser den 5 resp. den 16 september 1949 ha byggnadsstyrelsen
och medicinalstyrelsen hemställt om anvisande av ytterligare medel för
arbetena.
Byggnadsstyrelsen erinrar inledningsvis om att den tidigare anmält, att den
ursprungligen beräknade kostnaden för arbetena skulle komma att överskridas
med hänsyn till inträffad allmän byggnadskostnadsstegring, rubbningar i
arbetsplanen o. d. Styrelsen fortsätter.
Ett säkert uttalande om de slutliga kostnaderna för hela byggnadsetappen
är ännu icke möjligt. Däremot kunna slutkostnaderna för vissa av de i etappen
ingående arbetena nu med ganska stor säkerhet uppskattas. Det har därvid
visat sig, att för vissa av de i byggnadsetappen ingående byggnaderna kostnadsökningar
av andra orsaker än allmän byggnadskostnadsstegring komma att
uppstå. I det följande kommer styrelsen att för var och en av dess byggnader
anmäla det ytterligare medelsbehov, som härigenom beräknas komma att uppstå,
men endast hemställa om det medelsbehov, som erfordras för täckande av
den på grund av den allmänna byggnadskostnadsstegringen uppkommande
merkostnaden. Framställning beträffande erforderligt tilläggsanslag för
täckande av kostnadsökningar av annan orsak — i huvudsak ökning av byggnadernas
volym -— kommer att ingivas av medicinalstyrelsen enligt med detta
ämbetsverk träffad överenskommelse.
Den kostnadsberäkning, som legat till grund för anslagets äskande, utfördes
vid det prisläge som rådde i början av år 1944 och upptog följande delposter
1. panncentral............................................................ 720 000
2. ekonomibyggnad...................................................... 820 000
3. upptagningspaviljong ............................................... 455 000
4. portvaktsbyggnad .................................................... 65 000
5. obduktions- och bårhus.............................................. 45 000
6. vårdpaviljong för halvoroliga och oroliga kvinnor (D2).......... 780 000
7. vårdpaviljong för lugna och halvlugna kvinnor (Dl) ............ 800 000
8. vägarbeten, yttre rörledningar, kulvertar, ytterbelysning, yttre
elektriska arbeten, telefonanläggning (147 000 + 138 000 + 120 000
+ 10 000 + 35 000 + 15 000).......................................... 465 000
Summa kronftr 4150 000
Enligt den uppdelning av byggnadsetappen, som företagits i samband med
byggnadstillståndens meddelande, ha arbetena under punkt 1, 2 och 8 igångsatts
i huvudsak under år 1947 och arbetena under punkt 3—5 på hösten 1948.
I enlighet med den utredning rörande byggnadskostnadernas stegring under
de senaste åren, som styrelsen utfört, kan man för dessa båda grupper räkna
med en normal kostnadsstegring av 26 resp. 30 % sedan början av år 1944.
Härvid är att märka, att de under punkt 8 upptagna, arbetena beroende på
sin karaktär måste utsträckas över en avsevärd tid och ännu icke kunnat påbörjas
i fråga om de delar, som avse de under punkterna 6 och 7 upptagna,
ännu icke igångsatta vårdpaviljongerna, Styrelsen räknar av denna anledning,
att den normala genomsnittliga kostnadsstegringen för dessa arbeten uppgår
till 29 %. De båda under punkterna 6 och 7 upptagna vårdpaviljongerna ha
ännu icke påbörjats. Den ena paviljongen (D 1) ingår i den för år 1949 fastställda
byggnadstillståndskvoten och den andra (D 2) har föreslagits skola
medtagas i kvotplanen för år 1950. I följande tablå över de i byggnadsetappen
ingående arbetena uppskattar byggnadsstyrelsen för dessa ännu icke påbörjade
uppkommande merkostnaden för hela byggnadstappen uppskattas till
ringen till 30 % och förutsätter således, att ingen ytterligare höjning av prisnivån
skall uppstå under byggnadstiden.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
79
Byggnad m. m. |
Anslag 1 000 kr. |
Medelsbehov på 1 000 kr. |
Medelsbehov på 1 000 kr. |
Uppskattad slutlig kostnad 1 000 kr. |
1. Panncentral ........ |
720 |
182 |
40 |
942 |
2. Ekonomibyggnad .... |
820 |
213 |
207 |
1 240 |
3. Upptagningspaviljong |
455 |
137 |
58 |
650 |
4. Portvaktsbyggnad |
65 |
20 |
— |
85 |
5. Obduktions-ochbårbus |
45 |
13 |
— |
58 |
6. Vårdpaviljong D 2 ... . |
780 |
234 |
606 |
1710 |
7. Vårdpaviljong Dl.... |
800 |
240 |
540 |
1580 |
8. Yttre arbeten........ |
465 |
135 |
— |
600 |
Summa |
4150 |
1174 |
1541 |
6 865 |
Av tablån framgår, att den på grund av allmän byggnadskostnadsstegring
uppkommande merkostnaden för hela byggnadsetappen uppskattas till
1 174 000 kronor. Av denna merkostnad har redan ett belopp av 150 000 kronor
anvisats och det återstående medelsbehovet uppgår således till (1 174 000—
150 000) 1 024 000 kronor. Av sistnämnda belopp hänföra sig, som av tablån
framgår, 234 000 kronor till den paviljong, som skall påbörjas först under
år 1950, och återstoden (1 024 000—234 000) 790 000 kronor till övriga arbeten,
vilka — med undantag för den paviljong som skall påbörjas år 1949 — i stor
utsträckning färdigställts. Med hänsyn härtill bör ett tilläggsanslag av 790 000
kronor stå till styrelsens disposition under innevarande budgetår för täckande
av genom den allmänna byggnadskostnadsstegringen uppkomna merkostnaden.
I anslutning till det anförda hemställer byggnadsstyrelsen, att å tilläggsstat
för budgetåret 1949/50 måtte anvisas 790 000 kronor för täckande av hittills
uppkomna merkostnader på grund av allmän byggnadskostnadsstegring för
den första byggnadsetappen vid sjukhuset.
Medicinalstyrelsen anför följande beträffande utökningen av byggnadsprogrammet
och den därav föranledda kostnadsstegringen å sammanlagt
1 541 000 kronor.
Vid arbetsritningarnas uppgörande har en mindre utvidgning av panncentralen
befunnits ofrånkomlig, varjämte installationerna måst något utökas.
Byggnadsstyrelsen beräknar härav betingad kostnadsökning till 40 000
kronor.
De definitiva ritningarna angiva beträffande ekonomibyggnaden
en volymökning om ca 1 500 m3. Byggnadsstyrelsen beräknar den härav betingade
stegringen i byggnadskostnaderna till 162 000 kronor. Utökningen avvolymen
är i bottenvåningens plan beroende på att tvättlokalerna på grund
av erfarenheterna från Sidsjöns sjukhus gjorts något större. Den huvudsakliga
utvidgningen ligger i källarplanet, där krav på betydligt ökade förråds
lokaler framställts av sjukhusledningen liksom på bättre omklädningsrum
m. m. för personalen. Härtill kommer en kostnadsökning för installationerna
i tvätten av 45 000 kronor. Sammanlagda kostnadsökningen uppgår alltså
till (162 000 + 45 000) 207 000 kronor.
Upptagningspavilj ongen och de båda vårdpaviljongerna (D 2
och Dl) ha i sin slutliga utformning givits avsevärt ökade volymer. Det
ursprungliga, i december 1943 utarbetade förslaget hade under inflytande av
1940 års civila byggnadsutredning hårt pressats genom reduktion av ytorna
till minimimått. Golvytan per patient hade sålunda nedbringats till i genomsnitt
10 % under de mått, som tillämpats vid Sidsjöns sjukhus. Då de definitiva
ritningarna skulle utarbetas, hade emellertid statens sjukhusutredning av
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
år 1943 i skrivelse till medicinalstyrelsen den 23 november 1946 överlämnat eu
promemoria rörande sinnessjukhusens planläggning åtföljd av vissa principritningar.
Enligt denna promemoria tillkommo nya och avsevärda krav, varigenom
bl. a. golvytan per patient å vårdavdelningarna i jämförelse med densamma
å Sidsjöns sjukhus ökades med uppemot 20—25 %.
Ehuru i det definitiva förslaget vårdavdelningarna vid Birgittas sjukhus
i stort sett behållit den ursprungliga planläggningen, har det dock ansetts nödvändigt
att i vissa avseenden taga hänsyn till de av statens sjukhusutredning
uppdragna riktlinjerna. Sålunda ha korridorerna breddats, patientrummens
mått i allmänhet ökats samt biutrymmena blivit bättre och fullständigare tillgodosedda.
Detta har varit orsaken till att vårdbyggnaderna något ökats. De
komma dock att ej obetydligt understiga de mått, som 1943 års sjukhusutredning
angivit såsom önskvärda.
En annan väsentlig orsak till ökningen av byggnadsvolymen och byggnadskostnaderna
i de uppförda eller under uppförande varande byggnaderna består
däri, att källarvåningarna vid utförandet helt utnyttjas, medan enligt det
ursprungliga förslaget vårdpaviljongerna endast hade mycket begränsade
källarutrymmen och ekonomibyggnaderna icke heller hade fullständiga källare.
Givetvis hade denna drastiska nedskärning av källarutrymmet dikterats
av de utomordentligt stränga sparsamhetskraven, företrädda av 1940 års civila
byggnadsutredning.
I och för sig måste det emellertid anses olämpligt och även i längden
oekonomiskt att ej anlägga källare under byggnader av detta slag, där grunden
utgöres av relativt lättschaktad stenfri mark.
Vid uppgörandet av det ursprungliga förslaget hade man nog också räknat
med att bestämmelserna rörande skyddsrum skulle komma att framdeles uppmjukas
eller helt upphävas, medan utvecklingen i stället varit den, att bestämmelserna
i detta avseende skärpts.
Vid den definitiva utstakningen av byggnaderna i terrängen har det också
visat sig, att på grund av markens lutningsförhållanden souterrängvåningar,
i huvudsak belägna över mark, erhållas under stora delar av paviljongerna.
Då här sålunda kunna för ett väsentligt billigare pris erhållas väl belysta
och ur hygienisk synpunkt fullgoda lokaler, har det ansetts riktigt att utnyttja
dessa för arbetsterapi, varigenom de särskilda byggnader, som enligt
den ursprungliga planen voro upptagna i andra byggnadsetappen, kunna,
åtminstone på kvinnosidan, helt bortfalla. Ifrågavarande arbetspaviljong
hade år 1943 beräknats till 168 000 kronor, vilket belopp f. n. på grund av de
stegrade byggnadskostnaderna skulle uppräknas till ca 220 000 kronor, vilket
belopp alltså inbesparas i nästa byggnadsetapp.
De kostnadsökningar, som betingas av dessa utvidgningar av de tre vårdpaviljongerna,
ha av byggnadsstyrelsen beräknats till resp. 58 000, 696 000
och 540 000 kronor.
Arbetet med panncentral, ekonomibyggnad och upptagningspaviljong är så
långt avancerat, att byggnadsstyrelsen hemställt, att för deras färdigställande
erforderliga medel måtte ställas till förfogande redan under innevarande
budgetår. Arbetet å den ena vårdpaviljongen skulle påbörjas under år 1949
och å den andra under år 1950.
Med hänvisning till det anförda hemställer medicinalstyrelsen, att å tillIäggsstat
för budgetåret 1949/50 måtte anvisas (40 000 + 207 000 + 58 000)
• >05 000 kronor för utökat byggnadsprogram beträffande panncentralen, eko
nomibyggnaden och upptagningspaviljongen samt för budgetåret 1950/51
; 696 000 + 540 000) 1 236 000 kronor för utökat byggnadsprogram beträffande
de båda vårdpaviljongerna.
81
Kungl. Maj: is proposition nr 113.
Slutligen liar statens sinnessjukvårdsberedning i skrivelse den 16 februari
1950 framlagt förslag om viss förflyttning av den i det föregående omnämnda
vårdpaviljongen för halvoroliga och oroliga kvinnor (D 2).
Beredningen erinrar om att de i den första byggnadsetappen vid Birgittas
sjukhus ingående byggnaderna utformats på sådant sätt, att de kunde ingå
såsom led i en av medicinalstyrelsen framlagd plan för en framtida fullständig
nyanläggning av sjukhuset. Enligt denna plan vore de kvinnliga paviljongerna
Dl, D2 och D 3 förlagda i stort sett parallellt med de manliga
paviljongerna C 1, C 2 och C o samt åtskilda från dessa av ett ca 120 meter
brett fält. Av de beslutade paviljongerna I) 1 och D 2 hade den förstnämnda
påbörjats, medan arbetet med den sistnämnda beräknades bliva igångsatt
tidigast i slutet av år 1950. I sin generalplan för sinnessjukvårdens utbyggande
hade beredningen funnit mest lämpligt, att sjukhuset i utbyggt skick
finge en storleksordning motsvarande ungefär ett normalsjukhus, d. v. s.
omkring 730 platser, i stället för ursprungligen planerade ca 900 platser. I
syfte att icke fördröja utbyggnadsprogrammets genomförande syntes emellertid
inga förändringar böra vidtagas beträffande de båda beslutade paviljongerna
I) 1 och D 2. För att underlätta en viss modifiering av den fortsatta utbyggnaden
med hänsyn till sjukhusets framtida storlek och för att därvid
kunna få de båda överläkaravdelningarna likformigt planlagda, syntes det
emellertid vara välbetänkt, att den ena av de beslutade byggnaderna förflyttades
för att utgöra en första paviljong i den planerade nya manliga överläkaravdelningen,
medan den andra, såsom ursprungligen avsetts, finge utgöra den
första paviljongen i den nya kvinnliga avdelningen. Något hinder att under
en övergångsperiod utnyttja den på så sätt förflyttade paviljongen för kvinnor
syntes icke föreligga. I enlighet härmed föreslår beredningen, att paviljongen
för halvoroliga och oroliga kvinnor (D 2) förflyttas för att ingå som
eu första paviljong i den blivande nya manliga, avdelningen vid sjukhuset.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen beräknas
kostnaderna för den av 1946 års riksdag beslutade första byggnadsetappen
vid Birgittas sjukhus i Vadstena, numera komma att väsentligt överstiga
den ursprungligen beräknade kostnadssumman.
Fn avsevärd del av kostnadsökningen är att hänföra till den allmänna
byggnadskostnadsstegring, som ägt rum sedan början av år 1944, då de
kostnadsberäkningar utfördes, vilka redovisades för 1945 års riksdag och
sedermera lågo till grund för 1946 års riksdags beslut om arbetenas utförande.
Mot byggnadsstyrelsens nu framlagda beräkning av den på grund
härav uppkomna merkostnaden för arbetena har jag intet att erinra. I likhet
med styrelsen uppskattar jag sålunda denna merkostnad till 1 174 000
kronor.
Den övervägande delen av kostnadsökningen är emellertid att tillskriva
den omständigheten, att det vid uppgörandet av de definitiva ritningarna för
do olika byggnaderna befunnits nödvändigt att vidtaga vissa förändringar
och utökningar i förhållande till det ursprungliga, i slutet av år 1943 utarbe
6—275
so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 113.
82
Kungl. Maj:ts -proposition nr 1 l''i.
tade byggnadsprogrammet. En av anledningarna till de vidtagna ändringarna
och utvidgningarna äro de nya riktlinjer rörande sinnessjukhusens planlägg
ning, som efter nyssnämnda tidpunkt framlagts av statens sjukhusutredning
av år 1943, men även i övrigt ha med ledning av erfarenheterna från andra
sinnessjukhus vissa utvidgningar ansetts ofrånkomliga. Vad särskilt beträffar
de tre vårdpaviljongerna har vidare till kostnadsökningen väsentligt
bidragit den omständigheten, att källarvåningarna ansetts böra helt utnyttjas,
medan enligt det ursprungliga förslaget paviljongerna endast hade
mycket begränsade källarutrymmen. Härigenom har bl. a. vunnits, att åtminstone
den ena av de båda särskilda byggnader för arbetsterapi, som varit
avsedda att ingå i den andra utbyggnadsetappen vid sjukhuset, kan helt utgå.
För egen del har jag ansett mig böra godtaga de sålunda vidtagna ändringarna
och utvidgningarna i förhållande till det tidigare beslutade byggnadsprogrammet.
Enligt min mening måste det nämligen anses välbetänkt, att
man vid den slutliga utformningen av de olika i den forsta utbyggnadsetappen
ingående byggnaderna sökt i möjligaste mån anpassa dessa efter de nya riktlinjer
på hithörande område, som framlagts av sjukhusutredningen, och efter
de erfarenheter i övrigt rörande sinnessjukhusbygguaders lämpliga utform
ning, som vunnits under de år som förflutit, sedan det ursprungliga förslaget
uppgjordes. Jag har icke heller funnit anledning till erinran mot de av byggnadsstyrelsen
framlagda beräkningarna rörande det ytterligare medelsbehovet
på grund av utvidgningen av byggnadsprogrammet. Jag uppskattar alltså
i likhet med styrelsen denna merkostnad till 1 541 000 kronor.
Såsom framgår av vad statens sinnessjukvårdsberedning anfört ha
arbetena med paviljongen för lugna och halvlugna kvinnor (D 1) redan påbörjats.
Med hänsyn till storleken av den kostnadsökning, som beräknats
uppkomma på grund av de vidtagna ändringarna av byggnadsprogrammet beträffande
denna paviljong, hade det givetvis varit önskvärt, att ändringarna
kunnat underställas riksdagens prövning, innan arbetena igångsattes. De vid
tagna ändringarna kommo emellertid icke till min kännedom förrän i början
av hösten 1949 i samband med att fråga uppkom om beviljande av byggnadstillstånd
för paviljongen i fråga. Vid en undersökning, som jag i anledning
härav lät verkställa, framkom, att de i första byggnadsetappen ingående
arbeten, för vilka byggnadstillstånd tidigare meddelats — d. v. s. samtliga
arbeten utom de båda paviljongerna för kvinnliga patienter — redan voro
färdigställda eller beräknades bliva praktiskt taget färdiga vid årskiftet
1949/50. Därest byggnadstillstånd för paviljong D 1 icke meddelades, skulle
det därför bliva nödvändigt a.tt reducera arbetsstyrkan på platsen — som i
oktober 1949 uppgick till ett 60-tal man och som till väsentlig del rekryterats
från andra orter — till högst 10 ä 12 arbetare, vilka beräknades
kunna beredas sysselsättning under ca 4 månader med uppförande av två
läkarbostäder vid sjukhuset. Jag erhöll vidare den upplysningen, att den
plan, efter vilken arbetena dittills bedrivits, bl. a. tagit sikte på att bereda
en något så när jämn sysselsättning för den vid arbetsplatsen anställda arbetsstyrkan,
vilket vore nödvändigt på en så liten ort som Vadstena, där den
Iiungl. Maj:ts proposition nr 113. 83
på orten boende byggnadsarbetarstammen icke vore tillräcklig för arbeten
av ifrågavarande omfattning. Därest en förskjutning i arbetsplanen nöd
vändiggjorde entledigande av större delen av arbetarstammen, skulle betydande
svårigheter komma att uppstå, när det gällde att återanskaffa arbetskraft,
då man måste räkna med att arbetarna komme att söka sig till andra
orter och därför icke kunde påräknas, när sysselsättning i Vadstena åter
kunde erbjudas. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter och då ett avbrott
i arbetsplatsens drift dessutom skulle komma att medföra ökade kostnader
på grund av den förlängda arbetstiden, mindre rationellt utnyttjande
av arbetsledningen, omkostnader för maskiner och anordningar på platsen
m. m., ansåg jag mig icke kunna motsätta mig, att arbetena på paviljongen
1 fråga finge påbörjas. Byggnadstillstånd för paviljongen meddelades alltså
på senhösten 1949.
Den andra av de båda nya paviljongerna (D 2) avses däremot icke skola
påbörjas förrän under hösten 1950. I fråga om denna har statens sinnessjukvårdsberedning
föreslagit en förflyttning i syfte att underlätta den framtida
planläggningen av sjukhusets fortsatta utbyggnad. Häremot har jag intet att
erinra.
Vad slutligen angår medelsbehovet för arbetena vid sjukhuset har detta
av byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen beräknats till sammanlagt
2 331 000 kronor, varav enligt styrelsernas förslag 1 095 000 kronor skulle anvisas
å tilläggsstat för innevarande budgetår och återstoden, 1 236 000 kronor,
för budgetåret 1950/51. Enligt vad jag erfarit kan emellertid medelsanvisningen
för tiden intill den 1 juli 1951 begränsas till sammanlagt 2 000 000
kronor. Härav torde 800 000 kronor böra upptagas å tilläggsstat för löpande
budgetår, medan återstoden. 1 200 000 kronor, synes böra anvisas för budgetåret
1950/51.
Keuoveringsarbeten vid Ulleråkers sjukhus.
I propositionen nr 68 till 1936 års riksdag redovisades utförligt en av medicinalstyrelsen
med skrivelse den 12 februari 1935 framlagd plan för en fullständig
renovering av Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Genomförandet av denna
plan har uppdelats i tre etapper.
Av 1936 års riksdag (prop. nr 68; riksd. skr. nr 318) beslöts sålunda, att
såsom en första etapp av sjukhusets renovering skulle verkställas följande
arbeten, nämligen dels anläggande av en nv ångcentral jämte ombyggnad av
vattenverket, dels ock uppförande av fem bostadshus för sjukvårdspersonalen.
Dessa arbeten äro utförda, dock med den förändringen att tre av bostadshusen
avsedda för ogift personal sainmanslagits till ett större hus.
Vid 1939 års lagtima riksdag (prop. nr 256; riksd. skr. nr 413) lx -slötos vidare såsom eu andra etapp i sjukhusets renovering uppförande
av läkarbostad, utförande av ledningsarbetcn i köksbyggnaden, anordnande
av lokaler för bageri och tvätt, ändring av gamla snickarverkstaden
till bostadsrum, vissa ändringar av målarverkstaden, uppförande av ny
snickarverkstad, inledande av vatten- och avloppsledningar i de söder om
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
sjukhuset belägna personalbostäderna, avhjälpande av vissa med sjukhusets
svinstall förenade hygieniska olägenheter, desinfektionsanläggning, vissa ut
vändiga ledningar, reningsverk för avlopp samt vissa elektriska anläggningar,
maskinell utrustning och utvändiga kablar m. in. Av de i andra etappen ingående
arbetena ha hittills utförts endast vatten- och avloppsledningar till
de söder om sjukhuset belägna personalbostäderna, ledningar för svinstall
och tvättstuga samt avloppsledningar, pumpverk in. in. för anslutning till
Uppsala stads reningsverk. Därjämte har sjukhuset försetts med automattelefonanläggning.
Övriga i etappen ingående arbeten ha ännu icke påbörjats.
För de nu nämnda båda etapperna av sjukhusets renovering ha av 1936,
1937, 1938, 1939, 1941 och 1946 års riksdagar anvisats (1000 000 + 524 000
+ 471 000 + 900 000 + 440 000 + 118 000) 3 453 000 kronor. Vid ingången av
budgetåret 1948/49 hade 1 028 018 kronor därav ännu ej tagits i anspråk. Beträffande
sistnämnda belopp beslöt 1949 års riksdag, att 600 000 kronor finge
disponeras för uppförande av två nya vårdpaviljonger och 300 000 kronor för
uppfäfande av en tuberkulosavdelning vid sjukhuset.
Av de i den förenämnda planen för sjukhusets renovering upptagna arbetena
återstod härefter som en tredje etapp renoveringen av administrationsbyggnaderna
och sjukpaviljongerna. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut
den 21 juni 1940 uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen
verkställa överarbetning av denna etapp av renoveringsplanen, framlade
medicinalstyrelsen i skrivelse den 18 februari 1947 förslag till uppförande
vid sjukhuset av en ny vårdpaviljong för omkring 200 patienter,
vilken närmast var avsedd för att omhändertaga de patienter, som måste evakueras
från de redan befintliga paviljongerna vid sjukhuset under dessas ombyggnad.
Förslaget förelädes 1947 års riksdag (prop. nr 244; riksd. skr. nr
352), som beslöt, att vid sjukhuset skulle uppföras en ny vårdpaviljong för
en beräknad kostnad av högst 2 200 000 kronor. För paviljongen anvisades
av 1947 och 1948 års riksdagar tillhopa 1 600 000 kronor. Sedermera föreslog
emellertid statens sinnessjukvårdsberedning i skrivelse den 10 februari 1949,
att paviljongen skulle uppdelas i två från varandra skilda byggnader. Frågan
härom underställdes 1949 års riksdag (prop. nr 111; riksd. skr. nr 225), som
beslöt, att vid sjukhuset skulle uppföras två nya vårdpaviljonger för en beräknad
kostnad av högst 3 150 000 kronor. Härjämte beslöt riksdagen, att
för de båda paviljongerna finge disponeras dels de medel å tillhopa 1 600 000
kronor, som tidigare anvisats för den av 1947 års riksdag beslutade paviljongen,
dels ock — såsom omnämnts i det föregående — 600 000 kronor av
de medel, som tidigare anvisats för andra etappen av om- och nybyggnadsarbetena
vid sjukhuset. Sammanlagt ha alltså för de båda paviljongerna hittills
ställts till förfogande 2 200 000 kronor.
T skrivelse den 1 augusti 1949 har byggnadsstyrelsen upplyst, att arbetet
med uppförandet av båda vårdpaviljongema påginge, sedan byggnadstillstånd
erhållits jämväl för den andra paviljongen. Under sådana förhållanden
komme arbetena att i stort sett bliva färdigställda under år 1950 och åter
-
85
Kungl. May.ts proposition nr 113.
stående medel således att erfordras under nästkommande budgetår. Såvitt
styrelsen då kunde bedöma de slutliga kostnaderna, komme dessa att ligga
inom ramen för den senast kostnadsberäknade summan, 3 150 000 kronor. I
enlighet härmed har styrelsen hemställt, att för nästa budgetar för de båda
paviljongerna måtte anvisas (3150 000 — 2 200 000) 950 000 kronor.
Departementschefen. Mot byggnadsstyrelsens förslag har jag intet att erinra.
Jag tillstyrker alltså, att för slutförande av arbetena med uppförandet
av de båda nya vårdpaviljongerna vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala för nästa
budgetår anvisas återstoden av det för arbetena beräknade beloppet eller
(3 150 000 — 2 200 000) 950 000 kronor.
Ombyggnads- och utvidgningsarbeten vid Furunäsets sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1945 års riksdag
(prop. nr 242; riksd. skr. nr 420), att vid Furunäsets sjukhus vid Piteå skulle
1 enlighet med av chefen för socialdepartementet i propositionen nr 281 till
1944 års riksdag förordat förslag verkställas ombyggnads- och utvidgningsarbeten
för en sammanlagd kostnad av högst 1 723 800 kronor. Av detta belopp
avsågos 990 000 kronor för uppförande av en ny paviljong, 668 800 kronor
för ombyggnad av huvudbyggnaden och 65 000 kronor för reparationer å
huvudbyggnaden. För dessa arbeten ha av 1945, 1946 och 1948 års riksdagar
för budgetåren 1945/46, 194(3/4T och 1948/49 anvisats sammanlagt 1350 000
kronor.
Sedermera framlade byggnadsstyrelsen i skrivelse den 22 november 1948
ett omarbetat och utökat förslag till ombyggnad av huvudbyggnaden, vilket
av styrelsen kostnadsberäknades till 3 800 000 kronor. Samtidigt anmälde styrelsen,
att kostnaderna för nybyggnadsarbefena, d. v. s. den nya paviljongen
och därmed sammanhängande arbeten inom pannhuset, då uppskattades till
ca 1 250 000 kronor. De sammanlagda kostnaderna för arbetena vid sjukhuset
komme alltså att uppgå till (3 800 000 + 1 250 000) 5 050 000 kronor. Det nya.
förslaget till ombyggnad av huvudbyggnaden förelädes 1949 års riksdag (prop.
nr 111; riksd. skr. nr 225), som icke motsatte sig den föreslagna omändringen
och för fortsättande av arbetena vid sjukhuset anvisade 700 000 kronor för
budgetåret 1949/50.
Sammanlagt ha alltså hittills för förenämnda arbeten vid sjukhuset anvisats
2 050 000 kronor.
I skrivelse den 5 september 1949 har byggnadsstyrelsen hemställt om anvisande
för nästa budgetår av ytterligare 1 500 000 kronor för ifrågavarande
arbeten. Styrelsen har därvid anfört följande.
Styrelsen har för avsikt att hösten 1949 påbörja den första etappen av ombyggnaden
av huvudbyggnaden, innefattande sydöstra delen av byggnaden
och kostnadsberäknad till 580 000 kronor. Denna första byggnadsetapp kan
under sådana förhållanden i huvudsak färdigställas till sommaren 1950. Den
andra byggnadsetappen, d. v. s. ombyggnad av huvudbyggnadens sydvästra
del, bör påbörjas under våren 1950. Kostnaderna för denna andra byggnads
-
86
Kuugl. ilaj:ts ■proposition nr 113.
etapp beräknas uppgå till i runt tal 700 000 kronor. Därest ifrågavarande
byggnaclsetapp kan påbörjas under våren 1950, kan den tredje etappen för
en uppskattad kostnad av 1 600 000 kronor och innefattande den nordvästra
delen av ombyggnaden jämte ekonomiavdelning och två gårdsbyggnader samt
gångkulvertar påbörjas i början av år 1951. Det återstående medelsbehovet
av 3 000 000 kronor torde under sådana förhållanden lämpligen böra uppdelas
med halva beloppet på vartdera av budgetåren 1950/51 och 1951/52.
Vidare har medicinalstyrelsen i skrivelse den 16 september 1949 hemställt
om anvisande av ytterligare 350 000 kronor för viss utvidgning av byggnadsprogrammet
beträffande ombyggnaden av huvudbyggnaden. Styrelsen har
därvid anfört följande.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 1 september 1949 bär byggnadsstyrelsen
anmält, att kostnaderna för om- och tillbyggnadsarbetena å huvudbyggnaden
icke kunde förväntas hållas sig inom den för 1949 års riksdag
redovisade kostnadsramen, 3 800 000 kronor, utan nu måste beräknas komma
att överstiga densamma med 350 000 kronor, beroende på ökning av tillbyggnadernas
volym. De beslutade flygeltillbyggnaderna hade sålunda å de slutliga
ritningarna av juni 1949 ökats med eu volym av sammanlagt 1 600 mK
och de fyra tillbyggnaderna mot huvudbyggnadens gårdssida med en volym
av 1 200 m3.
Då förslaget till renovering av huvudbyggnaden vid Furunäsets sjukhus
år 1942 först framlades, avsåg det endast en allmän översyn av avdelningarnas
disposition med syfte att få samtliga avdelningar förlagda i ett plan samt
att med relativt små förändringar tillgodose de mest trängande behoven av
förbättrade bilokaler och uppehållsrum för patienterna.
Sedan dess bär eu väsentlig förskjutning i uppfattningen angående planläggningen
av sinnessjukhus skett. Särskilt genom det av statens sjukhusutredning
framlagda betänkandet ha kraven på vårdavdelningarnas ändamålsenlighet
och bekvämlighet i avsevärd grad ökats. Därjämte ha starkt ökade
krav å avdelningar för administration, diagnostik och behandling gjort sig
gällande, vilka i det ursprungliga förslaget över huvud taget icke voro berörda.
Alla dessa förenade krav föranledde under 1947 och 1948 en fullständig
omarbetning av renoveringsplanen. Härvid visade det sig omöjligt att lösa
ntrymmeskraven inom den befintliga byggnadskroppen. Efter många försök
fann man, att bästa sättet att tillgodose kraven för vårdavdelningarnas vidkommande
bestod i utbyggande av vissa byggnadspartier mot gården och i
anslutning därtill omdaning av den befintliga byggnadskroppen. Planerade
nya administrations-, diagnostik- och behandlingslokaler blevo likaledes föremål
för överarbetning.
Efter uppgörande av de kostnadsberäkningar, som legat till grund för riksdagens
senaste beslut i denna fråga, har civilförsvarsstyrelsen (i juli 1949)
förklarat sig icke kunna godkänna do inom den gamla huvudbyggnaden belägna
skyddsrumsanordningarna, vilka man tidigare räknat med att bibehålla.
Man har därför fordrat nya skyddsrum belägna under betryggande betongbjälklag.
För att tillgodose detta krav ha källarna under de förut nämnda
utbyggnaderna på gårdssidan avsetts bli utgrävda. Likaledes ha nya skyddsrum
inlagts i de förut nämnda flyglarna på södra sidan. De nya skyddsrummen
intaga nu en sammanlagd rymd av ca 1 800 nr3.
Medicinalstyrelsen har vidare icke ansett sig böra tillbakavisa vissa krav
på ytterligare förbättringar i renoveringsplanen, som under det fortsatta utredningsarbetets
gång från sjukhusledningens sida framförts. Sedan den
omfattande till- och ombyggnad av sjukhuset, som statsmakterna beslutat,
87
Iiungl. May.ts proposition nr 113.
blivit genomförd, blir sjukhuset genomgående av god standard och kan därefter
förväntas för en avsevärd tid framåt bliva satt i stånd att tillfredsställande
tillgodose den slutna sinnessjukvården inom Norrbottens län.
Departementschefen. Vid utarbetandet av de slutliga ritningarna för ombyggnadsarbetena
å huvudbyggnaden vid Furunäsets sjukhus vid Piteå har
det visat sig nödvändigt att vidtaga en viss ökning av volymen på de tillbyggnader,
vilka skola utföras å nämnda byggnad enligt det nya förslag, som
underställdes förra årets riksdag. Härigenom har beräknats uppkomma en
kostnadsökning för byggnadsföretaget å 350 000 kronor. Huvudanledningen
till de vidtagna utökningarna är, att från civilförsvarsstyrelsen framställts
krav på anordnande av nya skyddsrum, vilka ansetts böra förläggas under
de nyss nämnda tillbyggnaderna, men även i övrigt ha vissa utvidgningar
av dessa tillbyggnader ansetts påkallade.
För egen del anser jag det välbetänkt att i samband med den genomgripande
ombyggnad, det här gäller, även anordnas effektiva skyddsrum för
sjukhusets personal och patienter. Med hänsyn härtill och då jag ej heller
i övrigt har något att erinra mot de föreslagna utvidgningarna, anser jag
mig böra tillstyrka de nu föreslagna ändringarna beträffande programmet
för ombyggnaden av huvudbyggnaden.
Yad angår den erforderliga medelsanvisningen för nästa budgetår kan
denna enligt vad jag erfarit begränsas till 1 100 000 kronor. Jag föreslår alltså,
att för nästa budgetår för arbetena anvisas nämnda belopp.
Uppförande av tuberkulosavdelningar vid Ulleråkers och Umedalens sjukhus.
I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1949 års riksdag (prop. nr
111; riksd. skr. nr 225), att vid vart och ett av Ulleråkers sjukhus i Uppsala
och Umedalens sjukhus vid Umeå skulle uppföras en tuberkulosavdelning för
en beräknad kostnad av för vartdera sjukhuset högst 2 000 000 kronor. 1 detta
belopp ingingo dock icke kostnaderna för yttre ledningar, för eventuellt erforderlig
komplettering av panncentral m. m. vid vederbörande sjukhus och
för eventuellt nödvändiga särskilda grundläggningsarbeten. Dessa kostnader
voro nämligen då ej möjliga att överblicka. För påbörjande av tuberkulosavdelningen
vid Umedalens sjukhus anvisade riksdagen för budgetåret 1949/50
ett belopp av 400 000 kronor. Yidare anvisade riksdagen för påbörjande av
avdelningen vid Ulleråkers sjukhus för samma budgetår 300 000 kronor, varjämte
riksdagen beslöt, att för sistnämnda avdelning finge disponeras 300 000
kronor av de medel, som av riksdagen tidigare anvisats för andra etappen
av om- och nybyggnadsarbetena vid sjukhuset.
T skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning gjort
framställning om anvisande av ytterligare medel för de båda tuberkuiosavdelningarna.
Beredningen har därvid anfört följande.
Sedan beredningen i anslutning till sitt förslag till generalplan för sinnessjukvårdens
tillgodoseende närmare klarlagt do två i varje tuberkulosavdelning
ingående paviljongernas läge m. m., ha de totala kostnaderna för dessa
88
Kungl. Ma):ts proposition nr 113.
byggnader kunnat närmare bedömas. Sålunda har byggnadsstyrelsen beräknat
kostnaderna för de båda paviljongerna vid Ulleråkers sjukhus till 2 300000
kronor och för paviljongerna vid Umedalens sjukhus till 2 700 000 kronor.
Häri ingå jämväl kostnaderna för anläggningen av kulvertförbindelser, som
i Umedalen leder till sjukhuset i övrigt och i Ulleråker till de under uppförande
varande båda nya paviljongerna. De högre kostnaderna vid Umedalens
sjukhus äro att hänföra till de väsentligt sämre grundläggningsförhål
landena därstädes. Vid sistnämnda sjukhus kan vidare endast en av pavil
jongerna anslutas till den befintliga panncentralen utan att denna behöver
utökas. Kostnaden för den utbyggnad av panncentralen, som blir erforderlig
vid uppförandet av den andra paviljongen, har här icke medräknats, då beredningen
ansett berörda fråga böra lösas i samband med avhjälpandet av vissa
andra bristfälligheter inom centralen.
De för budgetåret 1950/51 ytterligare erforderliga medlen för påbörjande
av en tuberkulospaviljong vid vartdera av de två sjukhusen har beredningen
uppskattat till för Ulleråkers sjukhus 100 000 kronor och för Umedalens sjuk
hus 300 000 kronor.
Departementschefen. Sedan numera ytterligare undersökningar verkställts
beträffande läget m. in. för de fyra paviljonger, som skola ingå i de av förra
årets riksdag beslutade tuberkulosavdelningarna vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala
och Umedalens sjukhus vid Umeå, har det blivit möjligt att beräkna de
totala kostnaderna för de båda avdelningarna. Dessa ha därvid uppskattats
till 2 300 000 kronor för avdelningen vid Ulleråkers sjukhus och till 2 700 000
kronor för avdelningen vid Umedalens sjukhus. Dessa beräkningar torde
kunna godtagas.
Vad beträffar det erforderliga medelsbehovet för nästa budgetår ansluter
jag mig till sinnessjukvårdsberedningens förslag ocli tillstyrker alltså, att för
avdelningen vid Ulleråkers sjukhus anvisas ytterligare 100 000 kronor och
för avdelningen vid Umedalens sjukhus ytterligare 300 000 kronor.
Om- och ny byggnadsarbeten vid Västra Ny sjukhus.
I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t medgav 1940 års riksdag (prop.
nr 177; riksd. skr. nr 209), att dåvarande statens uppfostringsanstalt å Bona
överfördes till den statliga sinnessjuk- eller sinnesslövården fr. o. in. den
tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde. Vidare anvisade riksdagen under femte
huvudtiteln för budgetåret 1946/47 ett reservationsanslag av 490 000 kronor
Jör vissa ombyggnadsarbeten vid anstalten. Dessa arbeten avsågo modernisering
och ombyggnad av de båda flygelbyggnaderna vid den s. k. gamla anstalten.
Sedermera ha av 1948 års riksdag (prop. nr 2 och 303; riksd. skr. nr
34 och 457) såsom reservationsanslag under V a huvudtiteln å tilläggsstat II
för budgetåret 1947/48 och under elfte huvudtiteln å tilläggsstat I för bud
getåret 1948/49 anvisats ytterligare tillhopa 98 000 kronor för dessa arbeten.
Sedan medicinalstyrelsen i sin anslagsframställning rörande avlöningar vid
statens sinnessjukhus för budgetåret 1948/49 framlagt förslag till personal -stat för Bonaanstalten och därvid utgått från att anstalten skulle utnyttjas
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
för vård av yngre asociala imbecilla män, underställdes denna fråga 1948 års
riksdag (prop. nr 145). Däri förordades i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag, att anstalten skulle tagas i anspråk som sjukhus för asociala imbecilla
män med till en början 120 vårdplatser, inrymda i de nyss omnämnda
båda flygelbyggnaderna, samt framlades förslag till personalorganisation vid
sjukhuset och medelsanvisning härför. Riksdagen (skr. nr 234) lämnade förslagen
i propositionen utan erinran.
Genom beslut den 4 juni 1948 föreskrev Kungl. Maj:t härefter, att Bonaanstalten
fr. o. m. den 1 juli 1948 skulle överföras till den statliga sinnesslövården
och fr. o. m. samma dag benämnas Västra. Ny sjukhus.
Vidare må i detta sammanhang erinras om att 1948 års riksdag (prop.
nr 205; riksd. skr. nr 239) såsom reservationsanslag å tilläggsstat II under
V a huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisat 303 000 kronor till fortsatt
ombyggnad av Bonaanstalten. Dessa arbeten avsågo ombyggnad av två i den
s. k. jordbruksavdelningen ingående flygelbyggnader, vilka efter ombyggnaden
skulle disponeras såsom en provisorisk alkoholistanstalt med 40 vårdplatser.
Samtidigt anvisades för budgetåret 1948/49 medel för utrustning av
denna alkoholistanstalt samt för avlöningar och omkostnader vid densamma.
Anstalten var avsedd att ersätta den vid fångvårdsanstalten i Västervik anordnade
alkoholistanstalten, vilken alltså skulle nedläggas, samt att i övrigt
omhändertaga sådana svårskötta alkoholister, som icke kunde vårdas på alkoholistanstalten
å Svartsjö.
I skrivelse den 10 december 1949 har medicinalstyrelsen framlagt förslag
om utförande av vissa ytterligare arbeten vid Västra Ny sjukhus, varvid styrelsen
samtidigt föreslagit en förflyttning av den provisoriska alkoholistanstalten
till Salberga sjukhus i Sala.
Styrelsen upplyser, att en plan förelåge för anstaltens om- och
utbyggnad till ett specialsjukhus för asociala imbecilla med
337 vårdplatser. Beträffande denna plan anför styrelsen i huvudsak följande.
Det nuvarande sjukhuset består av ett stort antal byggnader, som ligga
utströdda över ett betydande område. De viktigaste av dessa äro administra -tionsbyggnad med bostad för överläkaren, två flygelbyggnader vid den s. k.
gamla anstalten, jordbruksavdelningen med en huvudbyggnad och två flyglar,
ekonomibyggnad, skolbyggnad, sjukstuga, gymnastikbyggnad, ladugård, stall,
svinhus, drivhus m. m., verkstäder samt ett antal bostadshus.
Enligt den utarbetade planen skulle tillkomma följande nybyggnader, nämligen
två vårdpaviljonger, avsedda för 72 lugna resp. 60 oroliga patienter, ny
ångcentral samt två bostadshus för ogift och fem dubbelhus för gift personal.
I fullt utbyggt skick skulle sjukhuset enligt pianon kunna emottaga nor
malt 337 patienter, fördelade på 11 vårdavdelningar. I flygelbyggnaderna av
den s. k. gamla anstalten inrymmas 4 avdelningar med tillsammans 120 vårdplatser.
Jordbruksavdelningen med vissa flyglar skulle inrymma 3 avdelningar
med tillsammans 85 platser och i nybyggnader skulle tillkomma 4 vårdavdelningar
med tillsammans 132 platser.
I övrigt innebär planen huvudsakligen följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
-1. Befintliga byggnader.
Flygelbyggnaderna vid den s. k. gamla anstalten ii ro redan ombyggda och
inrymma 4 vårdavdelningar med 120 vårdplatser.
I jordbruksavdelningens huvudbyggnad, där sovlokalerna varit ordnade
enligt boxsystem, inrymmas i nedre våningen 2 dagrum, matsal, serveringskök,
expeditionslokaler m. in., varjämte en befintlig bostad om 3 rum och
kök bibehålies. I övre våningen inredas sovrum och erforderliga bilokaler
för 45 patienter, fördelade i 1 enkelrum, 5 tvåmansrum samt 2 salar med tre,
4 med fyra och 2 med sex bäddar. — .1 de båda tillhörande flyglarna pågå
de av 1948 års riksdag beslutade ombyggnadsarbetena för anordnande av en
provisorisk alkoholistanstalt med 40 vårdplatser, varvid dock de i flyglarna
befintliga bostäderna numera befunnits icke lämpligen kunna bibehållas utan
ansetts böra ingå i vårdavdelningarna.
I nuvarande skolbyggnaden inredas i bottenvåningen sjukhusets medicinska
centrum samt expeditionslokaler för överläkare, sjukhusintendent,
kontor och uppsyningsmän, medan de båda övre våningarna komma att inrymma
bostadslägenheter.
I ekonomibyggnadens souterrängvåning restaureras och moderniseras kök
och bageri i vad angår deras tekniska utrustning. Till denna byggnad för1
aggas vidare i bottenvåningen personalmatsal, sällskapsrum med erforderliga
biutrymmen samt vissa bostäder för kökspersonal. I våningen en trappa upp
förläggas sjukhusets samlingssal samt lokaler, avsedda för personalens och
måhända även för patienternas studieverksamhet. I våningen däröver till
komma å ena gaveln en del enkelrum.
B. Föreslagna byggnader.
Förslaget innebär vidare uppförande av tveune vårdpaviljonger, belägna
öster om den nuvarande jordbruksavdelningen. Den ena av dessa är avsedd
för 72 lugna patienter, fördelade på två avdelningar om 35 resp. 37 platser.
Den andra paviljongen skulle inrymma 60 oroliga (opålitliga) patienter. Platsantalet
inom denna paviljongs båda avdelningar skulle bliva 29 resp. 31.
Bland föreslagna nybyggnader ingår en ny värmecentral för hela den centrala
anstalten, vilken nu uppvärmes genom ett stort antal lokala pannor.
1 denna byggnad skall även inrymmas ny elektrisk transformatorstation.
C. Bostäder.
Beträffande behovet av bostäder för både gift och ogift personal intager
sjukhuset genom sin belägenhet på landet utan tillgång till privat hyresmarknad
en särställning i förhållande till andra sjukhus. I planen måste man för
den skull räkna med att bereda tjänstebostäder för samtliga vid sjukhuset
anställda.
Befintliga bostäder äro av mycket olika beskaffenhet och föreslås, att de
bättre av dem renoveras, medan de underhaltiga rivas, vilket, sedan sjukhuset
kommit i drift, kan utföras genom sjukhusets försorg av patientarbetslag.
Av befintliga hus avses den nuvarande direktörsbostaden bliva bostad för
sjukhuschefen samt därutöver inrymma gästrum. Gymnastikhuset skulle bibehållas,
liksom verkstäder och lantbruksbyggnader vid huvudanstalten. Den
nuvarande sjukstugan avsågs i den ursprungliga planen utnyttjad som bostäder
för ogift personal. Då planens framläggande för Kungl. Maj:t av olika
anledningar blivit fördröjd och sjukhuset nu till viss del redan tagits i bruk,
har emellertid på grund av bristen på bostäder, vilken omöjliggjort sjukhusets
utnyttjande i full utsträckning, medicinalstyrelsen beslutat i denna
byggnad inreda fyra lägenheter för gift personal. Arbetet härmed pågår.
Enligt den ursprungliga planen skulle bostadslägenheter nybyggas för sammanlagt
66 befattningshavare, därav 10 familjebostäder om 2 rum, badrum och
kök, fördelade på 5 dubbelhus.
Kungl. Mai ds proposition nr 113.
91
D. Kostnader.
Kostnaderna för den ursprungliga planen ha av de av medicinalstyrelsen
anlitade experterna beräknats till sammanlagt 5 068 000 kronor. Enligt ett av
byggnadsstyrelsen den 11 september 1947 avgivet yttrande borde dock nämnda
summa ökas till 5 675 000 kronor, vartill enligt byggnadsstyrelsen borde läggas
det av 1946 års riksdag anvisade beloppet å 490 000 kronor. Totalkostnaden
för den planerade om- oc:h tillbyggnaden skulle således komma att uppgå till
6 165 000 kronor, vilket med uppgivet antal vårdplatser, 337 stycken, skulle
innebära en kostnad av ca 18 300 kronor för varje plats. Då i denna kostnads
beräkning icke medräknats något värde å den befintliga anläggningen, måste
kostnaden per vårdplats enligt byggnadsstyrelsens mening bedömas såsom
förhållandevis hög.
Emellertid har styrelsen ansett sig böra inskränka sig till att f. n. föreslå
ett begränsat byggnadsprogram för sjukhusets färdigställande
för endast 205 patienter. Styrelsen yttrar härom.
Givet är att stor tvekan kan råda om lämpligheten av att utbygga sjukhuset
på nyss angivet sätt. Ett alternativ vore att åtminstone tills vidare
slopa, ifrågasatta nybyggnader, varigenom vissa förenklingar i programmet
uppnås. Då skulle antalet vårdplatser f. n. begränsas till 205 och kostnaderna
för erforderliga arbeten enligt av Birch-Lindgrens arkitektkontor den 23 mars
1948 uppgjord summarisk beräkning stanna vid 2 800 000 kronor.
Kostnaderna för driften av ett dylikt mindre sjukhus komma visserligen
att ställa sig relativt höga bl. a, genom att antalet personal i vissa avseenden
blir större. Personalkostnaderna kunna vid ett platsantal om 205 beräknas
bliva omkring 90 öre högre per vårddag än om platsantalet utökades till 337.
Styrelsen vill ock framhålla, att sjukhusets befintliga utrustning med såväl
verkstäder som ett förstklassigt jordbruk motsvarar den ursprungligen planerade
utbyggnaden. Vid en begränsning av byggnadsprogrammet kan denna
utrustning icke väl tillvaratagas. Då det emellertid ej kan förnekas, att
ett sjukhus för här ifrågavarande klientel ej bör vara för stort för att på
bästa sätt kunna fylla sin uppgift, och då det är önskvärt att i möjligaste mån
begränsa de omedelbara kostnaderna för sjukhusets iordningställande, anser
sig styrelsen ej böra f. n. vidhålla det ursprungliga programmet, för vilket
styrelsen nyss redogjort. Styrelsen inskränker sig nu till att såsom eu första
etapp föreslå sjukhusets färdigställande för endast 205 patienter, varvid sålunda
uppförandet av nya sjukvårdspaviljonger och vissa bostäder skjutes pa
framtiden.
Kostnaderna för det begränsade programmets genomförande lia som nyss
nämnts den 23 mars 1948 av arkitekten Birch-Lindgren approximativt beräknats
till 2 800 000 kronor enligt följande sammanställning.
Nybyggnad för ogift personal ................................................... 415 000
Jordbruksavdelningens huvudbyggnad ....................................... 250 000
-Tordbruksavdelningens flyglar ................................................... 260 000
Utbyggnad av panncentralen i jordbruksavdelningens huvudbyggnad
samt rörkulvert till förenämnda personalbostadshus ............ 25 000
Inhägnader vid jordbi uksavdelningen m. m............................... 40 000
Ekonomibyggnaden .................................................................. 530 000
Skolbyggnaden ........................................................................ 210 000
Befintliga personalbostäder ...................................................... 520 000
Transformatorstation ............................................................... 100 000
Diverse utvändiga arbeten (ledningar etc.) ................................. 370 000
Driftsbyggnader ..................................................................... 55 000
Vägar och planering .......................................... 25 000
Summa kronor 2 800 000
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Härtill komma emellertid kostnaderna för såväl tillgodoseendet av det
ökade behovet av bostäder som ordnandet av vattenförsörjning och avlopp.
Sjukhusledningen har numera beräknat antalet erforderliga bostäder till
23 familjebostäder och 29 enkelrum. Därvid ha bostäder beräknats endast
för nu befintlig personal jämte den personal, som blir erforderlig för fullt ut
nyttjande av de redan ombyggda paviljongerna, den tillfälliga alkoholistanstalten
och jordbruksavdelningens huvudbyggnad. Enkelrummen bliva disponibla
i nybyggnaden för ogift personal, som ingår i den begränsade utbyggnadsplanen.
Av de 23 erforderliga familjebostäderna kunna 6 inrymmas i
den nuvarande skolbyggnaden. Medel härför äro upptagna i sammanställningen.
Däri ingå jämväl medel för renovering av utgården Tryfall, där 5 bostäder
kunna inredas. Därutöver skulle sålunda, sedan »sjukstugan» inretts
till 4 familjebostäder, vartill medel av styrelsen redan anvisats, krävas ytterligare
4 dubbelhus å 70 000 kronor, tillsammans 280 000 kronor, vilket belopp
jämväl måste medräknas i kostnaderna för det första utbyggnadsstadiet.
Kostnaderna för ordnandet av sjukhusets vattenförsörjning och avlopp ha
av Bergströms ingenjörsbyrå & C:o beräknats till sammanlagt 420 000 kronor.
De ytterligare kostnaderna för sjukhusets utbyggande till 205 vårdplatser
skulle alltså enligt medicinalstyrelsens beräkningar uppgå till (2 800 000 +
280 000 + 420 000) 3 500 000 kronor. Härav hade emellertid 303 000 kronor
redan anvisats av 1948 års riksdag för ombyggnad av jordbruksa vdelningens
flyglar.
Styrelsen anför emellertid vidare, att under utredningens gång ett nytt
uppslag framkommit, som ytterligare kunde förbilliga sjuk
husets utbyggnad, nämligen att förflytta den provisoriska
alkoholistanstalten till Salberga sjukhus i Sala. Härom yttrar styrelsen.
När förslaget om förläggandet av en provisorisk alkoholistanstalt till
Västra Ny sjukhus först framlades, förelåg ej någon möjlighet med hänsyn
till rådande platsbrist inom den statliga sinnessjukvården att för ändamålet
avstå några då i bruk varande platser. Sedan den beslutade ombyggnaden
av jordbruksbyggnadens flyglar vid Västra Ny sjukhus under våren 1950,
enligt uppgift i maj månad, blir färdig och där inrymda 40 nya vårdplatser
få disponeras för den statliga sinnesslövården, kunna däremot 40 å 42 platser
inom en flygel vid Salberga sjukhus ställas till förfogande för en provisorisk
alkoholistanstalt. Inom denna flygel erforderliga omändringsarbeten
äro av så ringa omfattning, att de kunna bekostas av disponibla medel, och
innebära endast sammanslagning av 5 enkelrum till en övervakningssal. Detta
arbetes utförande har f. ö. varit ett önskemål från sjukhusets sida redap
med nuvarande beläggning och kommer att i varje fall utföras.
En förflyttning av den provisoriska alkoholistanstalten från Västra Ny
sjukhus till Salberga sjukhus skulle medföra betydande fördelar, bl. a. ur
administrativ synpunkt, då kontakten mellan socialstyrelsen och anstalten
blir betydligt lättare att upprätthålla vid den sistnämnda förläggningen.
Medicinalstyrelsen håller ock för troligt, att svårigheterna med anordnandet
av ifrågavarande alkoholistvård vid Salberga sjukhus med dess mera lågt
stående imbecillklientel ur sjukvårdssynpunkt torde bliva mindre än vid
Västra Ny sjukhus, där betydligt större friheter måste medgivas det klientel,
för vilket sjukhuset egentligen är avsett.
Den provisoriska alkoholistanstalten blir, var den än kommer att förläggas,
i hög grad personalkrävande. Vid Salberga sjukhus låter sig emeller
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
tid frågan om bostäder åt personalen lättare ordna och vid den ifrågasatta
förflyttningen blir byggande av bostäder vid Västra Ny sjukhus icke behöv
ligt i eljest erforderlig utsträckning.
Frågan om förflyttning av alkoholistanstalten till Salberga sjukhus har
föranlett medicinalstyrelsen att ånyo pröva behovet av personalbostäder vid
Västra Ny sjukhus, och därvid har det även visat sig, att en avsevärd reduktion
av ekonomipersonalen, som sjukhuset till stor del fått övertaga från den
gamla uppfostringsanstalten, bör kunna successivt genomföras, dels genom
avgång med pension, dels genom nedskärning av antalet tjänster inom jordbruket
och vissa verkstäder. Formell rätt att förflytta övertaliga befattningshavare
till andra sjukhus torde jämväl föreligga. Den verkställda utredningen
har visat, att antalet planerade nya dubbelhus bör kunna minskas med ett
och att bostadshuset för ogift personal kan begränsas att inrymma 20 rum.
Därtill kommer, att den ena promenadgården vid den planerade alkoholistanstalten
kan slopas. Byggnadskostnaderna kunna därför beräknas nedgå
med inemot 200 000 kronor. Medicinalstyrelsen har vid beräknandet av det
erforderliga bostadsbeståndet jämväl i viss män tagit hänsyn till det förhållandet,
att personalen vid de statliga sinnessjukhusen i ganska stor utsträckning
plägar bygga egna bostadshus. För detta ändamål lämplig mark finnes
också inom sjukhusets område.
Under åberopande av det anförda hemställer medicinalstyrelsen, att frågan
om sjukhusets fortsatta utbyggnad så snart ske kan måtte underställas
riksdagens prövning. Med hänsyn till att det fulla utnyttjandet av de byggnader,
vilkas ombyggnad redan varit föremål för riksdagens prövning, vore
beroende av utökning av antalet bostäder’, borde medel för påbörjandet av
byggandet av nya sådana om möjligt anvisas på tilläggstat för löpande budgetår.
Yidare har styrelsen hemställt, att frågan om den provisoriska alkoholistanstaltens
förläggning måtte upptagas till förnyad prövning med beaktande
av vad styrelsen därutinnan anfört.
Över medicinalstyrelsens framställning ha utlåtanden avgivits av socialstyrelsen
och byggnadsstyrelsen.
Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget om-förflyttning av den provisoriska
alkoholistanstalten till Salberga sjukhus. Styrelsen framhåller, att den för
ändamålet avsedda avdelningen vid detta sjukhus visserligen hade betydande
brister såsom förläggningsplats för en sluten alkoholistanstalt men att den
dock skulle erbjuda ett i nuvarande läge mycket värdefullt tillskott av vårdplatser
för psykiskt mera allvarligt skadade alkoholmissbrukare. Den föreslagna
anordningen borde därför godtagas som ett provisoriskt arrangemang
i avvaktan på förverkligandet av de förslag angående anstaltsvården för alkoholmissbrukare,
som framlagts av 1946 års alkoholistvårdsutredning.
Byggnadsstyrelsen framhåller, att: om till den av medicinalstyrelsen angivna
kostnaden för utbyggnad av Västra Ny sjukhus till 205 vårdplatser
eller 3 500 000 kronor lades de av riksdagen tidigare anvisade medlen å till
hopa 588 000 kronor för ombyggnad av flygelbyggnaderna vid den s. k. gamla
anstalten, erhölles en totalkostnad av (3 500 000 + 588 000) 4 088 000 kronor.
I den delpost å 370 000 kronor till diverse utvändiga arbeten (ledningar etc.),
som upptagits i den i medicinalstyrelsens framställning intagna, å 2 800 000
94
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
kronor slutande kostnadssarnmanställningen, inginge emellertid ett belopp
av 250 000 kronor, som även vore medtaget i det för ordnandet av sjukhusets
vattenförsörjning och avlopp beräknade särskilda beloppet om 420 000 kronor.
Från totalkostnaden på 4 088 000 kronor skulle alltså avgå 250 000 kronor.
Sammanlagt innebure detta en kostnad för sjukhusets utbyggnad av
(4 088 000 — 250 000) 3 838 000 kronor eller ca 18 700 kronor per vårdplats
inklusive bostäder och ca 12 800 kronor exklusive bostäder, allt enligt prisläget
hösten 1947. Enligt byggnadsstyrelsens mening vore dessa kostnader
förhållandevis höga. Härvid vore dock att märka, att Västra Ny sjukhus beräknades
omfatta ett väsentligt lägre antal platser än de statliga sinnessjukhusen,
vilket i sin tur medförde en högre kostnad per plats. Kostnader för
sprängnings- och förstärkningsarbeten för byggnadsgrunder, yttre ledningar
och kulvertar hade icke medräknats i nyssnämnda belopp, då det eventuella
behovet av sådana arbeten icke f. n. kunnat närmare bedömas.
Mot den ifrågasatta förflyttningen till Salberga sjukhus av den provisoriska
alkoholistanstalten har byggnadsstyrelsen för sin del icke haft något
att erinra. Byggnadsstyrelsen har vidare ansett sig kunna godtaga den av
medicinalstyrelsen beräknade sänkningen av byggnadskostnaderna med omkring
200 000 kronor på grund av minskningen av antalet personalbostäder
samt slopandet av eu av de för alkoholistanstalten avsedda promenadgårdarna.
Detta innebure en reducering med omkring 1 000 kronor per vårdplats.
Totalkostnaden för genomförandet av det av medicinalstyrelsen angivna
byggnadsprogrammet skulle alltså enligt byggnadsstyrelsen uppgå till
(3 838 000 — 200 000) 3 638 000 kronor, hänfört till prisläget hösten 1947. Utöver
tidigare anvisade dels 588 000 kronor för do redan ombyggda vård
paviljongerna och dels 303 000 kronor för pågående omb3rggnad av jord
bruksavdelningens flyglar erfordrades således (3 638 000 — 588 000 — 303 000'')
2 747 000 kronor, vilket enligt nuvarande prisläge kunde anses motsvara
2 860 000 kronor.
®ygena(lsstyrelsen har slutligen påpekat, att lägenheterna i de bostadshus
för gift personal, som skulle uppföras vid sjukhuset, enligt föreliggande förslag
vore utformade som tvårumslägenheter med en yta av ca 58 m2, men att
man numera vid planering av bostäder för motsvarande befattningshavare
ansett sig böra utforma dem med en yta av 65 mä, fördelad på tre rum och kök.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har statens
uppfostringsanstalt å Bona fr. o. in. den 1 juli 1948 övertagits av den
statliga sinnesslövården och ingår numera häri — under namnet Västra Ny
sjukhus — såsom ett sjukhus för yngre asociala imbecilla män. Redan vid 1946
års riksdag beslötos vissa ombyggnadsarbeten vid Bonaanstalten för dess nya
ändamål. Dessa arbeten, för vilka anvisats sammanlagt 588 000 kronor, avsågo
modernisering och ombyggnad av två till den s. k. gamla anstalten
hörande flygelbyggnader och äro numera färdiga. Flyglarna i fråga inrymma
120 vårdplatser. Vidare har 1948 års riksdag anvisat 303 000 kronor för om
-
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
byggnad av två i den s. k. jordbruksavdelningen ingående flygelbyggnader,
vilka efter ombyggnaden skulle inrymma en provisorisk alkokolistanstalt med
40 vårdplatser, avsedda att ersätta den f. n. vid fångvårdsanstalten i Västervik
anordnade alkoholistanstalten och att i övrigt mottaga vissa svårskötta
alkoholister, som icke lämpligen kunde vårdas på alkoholistanstalten å Svartsjö.
Arbetena å sistnämnda båda flygelbyggnader beräknas inom kort bliva
färdiga.
Av medicinalstyrelsen har nu framlagts förslag till vissa ytterligare arbeten
för sjukhusets färdigställande för 205 patienter. De 45 nya vårdplatserna
skulle erhållas genom en ombyggnad av jordbruksavdelningens huvudbyggnad.
Härjämte innebär styrelsens förslag, att ombyggnad och modernisering
skulle ske såväl av ekonomi- och skolbyggnaderna som ett flertal befintliga
personalbostäder och vissa andra byggnader. Vidare skulle enligt förslaget
utföras vissa elektriska arbeten samt vidtagas åtgärder för ordnandet av sjukhusets
vattenförsörjning och avlopp m. m. Slutligen innebär förslaget, att
vid sjukhuset skulle uppföras ett antal nya personalbostäder. Vad beträffar
behovet av sådana bostäder intager sjukhuset, såsom medicinalstyrelsen påpekat,
på grund av sitt läge på landet utan tillgång till privat hyresmarknad
en särställning i förhållande till andra sjukhus så till vida, att tjänstebostäder
måste beredas alla anställda, som icke uppföra egna bostadshus. Med hänsyn
härtill har styrelsen ingående prövat möjligheterna att begränsa behovet av
nya tjänstebostäder och i sådant syfte föreslagit, att den provisoriska alkoholistanstalten
förflyttas till Salberga sjukhus i Sala och att de 40 vårdplatser,
som avsetts skola disponeras för alkoholistklientelet, i stället tagas
i anspråk för vård av sinnesslöa patienter från sistnämnda sjukhus. Då för
vården av dessa patienter erfordras väsentligt mindre personal än som skulle
erfordras för driften av en alkoholistanstalt med det svårskötta klientel, var
om här skulle bliva fråga, skulle en motsvarande minskning inträda i fråga
om behovet av nya tjänstebostäder vid Västra N}r sjukhus.
Vad först beträffar frågan om sjukhusets storlek ansluter jag mig för egen
del till modieinalstvrelsens uppfattning, att en utbyggnad av sjukhuset till
mer än 205 vårdplatser nu icke bör komma i fråga. Härför tala såväl den
omständigheten, att ett sjukhus för det klientel, det här gäller, nämligen
yngre asociala imbecilla män, icke lämpligen synes böra göras alltför stort,
som nödvändigheten att i möjligaste mån begränsa kostnaderna för sjukhusets
iordningställande. Då en ytterligare sådan begränsning skulle kunna
ernås genom en förflyttning av den provisoriska alkoholistanstalten till Salborga
sjukhus och, såsom medicinalstyrelsen påpekat, en förläggning av alkoholistanstalten
till detta sjukhus även ur andra synpunkter skulle vara lämpligare
än den beslutade förläggningen till Västra Ny sjukhus, anser jag mig
böra förorda förslaget om anstaltens förflyttning till Salberga sjukhus.
Av det anförda följer, att jag i fråga om omfattningen av de om- och nybyggnadsarbeten,
som nu böra utföras vid sjukhuset, ansluter mig till medicinalstyrelsens
förslag härutinnan. -Tag vill därvid tillägga, att jag vid ett
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
besök på sjukhuset varit i tillfälle att konstatera, att de av styrelsen föreslagna
åtgärderna äro i hög grad angelägna.
Kostnaderna för de av mig sålunda förordade arbetena ha av byggnadsstyrelsen
uppskattats till 2 860 000 kronor. Mot denna beräkning har jag intet
annat att erinra, än att beloppet lämpligen synes böra avrundas till 2 900 000
kronor. För nästa budgetår torde för arbetenas påbörjande böra anvisas
800 000 kronor.
Jag vill slutligen uttala, att det av mig nu förordade byggnadsprogrammet
icke synes böra vara i detalj bindande vid arbetenas utförande. Därest det
vid den fortsatta utredningen i ärendet skulle befinnas lämpligt att vidtaga
vissa jämkningar i programmet, bl. a. med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen
anfört i fråga om utformningen av de nya familj ebostadshus, som skulle uppföras
vid sjukhuset, synes hinder icke behöva möta härför under förutsättning
dock, att detta icke medför en ökning av den nyss angivna totalkostnaden
för arbetena.
Ombyggnad av norra »länsavdelningen vid Ulleråkcrs sjukhus.
Under rubriken renoveringsarbeten vid Ulleråkers sjukhus har i det föregående
(s. 83 f.) lämnats en redogörelse för de arbeten, som hittills kommit
till utförande vid nämnda sjukhus i anslutning till den för 1936 års riksdag
redovisade planen för sjukhusets renovering.
Frågan om de fortsatta moderniseringsarbetena vid sjukhuset har upptagits
till omprövning av statens sinnessjukvårdsberedning i samband med
dess översyn av det statliga sinnessjukhusbeståndet. I skrivelse den 16
februari 1950 har beredningen framhållit, att den i fråga om ordningsföljden
för de försatta arbetena vid sjukhuset funnit mest angeläget, att paviljong 2,
den nuvarande manspaviljongen vid norra sjukhuset, först bleve föremål
för ombyggnad. Särskilt uppvärmningsanordningarna inom denna byggnad
vore mycket bristfälliga. Även det förhållandet, att enligt beredningens betänkande
ett flertal av sjukhusets akutavdelningar tänktes förlagda till paviljong
2 gjorde det angeläget, att ombyggnaden av denna paviljong snarast
påbörjades.
Beträffande riktlinjerna för paviljongens modernisering hänvisar beredningen
till det vid dess betänkande fogade expertutlåtandet rörande
Ulleråkers sjukhus, vari anförts följande.
Paviljong 2, som till större delen är uppförd i två våningar, inrymmer sammanlagt
12 vårdavdelningar med 272 platser. Det ursprungliga ombyggnadsprogrammet
upptog inga större förändringar i denna byggnad. Sålunda avsågos
samtliga 12 avdelningar skola bibehållas. Enligt nu upprättad moderniseringsplan
tänkes i första hand den i paviljongens sydvästra hörn i en
våning tillbyggda flygeln komma att rivas. I övrigt anordnas i varje våningsplan
på vardera sidan om byggnadens mittparti 2 avdelningar med 29 resp.
31 platser. I gränsen mellan de båda avdelningarna beredes plats för hiss.
Bottenvåningen i de i tre våningar uppförda södra och norra flyglarna iordningställes
därjämte såsom vårdavdelningar, var och en med 24 platser för
-
y?
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
delade på 3 2-, 4 3- och 1 6-patientrum. Vårdavdelningarna med 29 platser
beräknas omfatta 10 enkelrum, 1 4-, 1 7- och 1 8-patientrum samt vårdavdelningarna
med 31 platser 3 enkelrum, 4 2-, 3 3-, 1 4- och 1 7-patientrum.
Härefter yttrar beredningen för egen del följande.
Till byggnadens mittparti, som f. n. inrymmer panncentral, bageri, kyrksal,
föreläsningssal, apoteks- och laboratorielokal samt en läkarbostad m. m.,
tänkas, liksom i det tidigare upprättade förslaget, sjukhusets administrationslokaler
och läkarexpeditioner tills vidare bliva förlagda. Sjukhusets undersöknings-
och behandlingslokaler ha förlagts till den ena av de under uppförande
varande paviljongerna. I mittpartiet av den nu ifrågavarande paviljongen
kunna i våningen 1 trappa inrymmas, förutom befintlig kyrksal, 8
läkarexpeditioner, 2 rum för kanslibiträden, rum för skrivbiträden, 2 rum för
föreståndarinnor, rum för präst, biblioteks- och sammanträdesrum samt 4
expeditioner för hjälpverksamheten jämte erforderliga kapprum, toaletter
och väntrum. I bottenvåningen kunna anordnas rum för intendent och sjukhuskontor,
uppsyningsman samt föreståndare för arbetsterapi ävensom vaktoch
telefonväxelrum. Till denna våning ha även personalmatsalar jämte
serveringskök förlagts.
I fråga om den föreslagna personalmatsalen i bottenvåningen får beredningen
framhålla, att matsalar för personal f. n. finnas på tre olika ställen
inom sjukhuset. Denna splittring av utspisningsanordningarna fördyrar mathållningen,
varför beredningen funnit lämpligt föreslå, att de tills vidare
koncentreras till denna centralt belägna del av norra manspaviljongen. När
framdeles, i enlighet med det åberopade expertutlåtandet, en ny köksanläggning
måste uppföras, böra nym matsalar anordnas i anslutning därtill.
I samband med att nyssnämnda lokaler iordningställas inom byggnaden,
utgå i paviljongen befintligt bageri samt panncentral. Det förra befinner
sig i ett mycket dåligt skick och har i beredningens betänkande föreslagits
bliva nedlagt. Panncentralen blir obehövlig, sedan paviljongen enligt moderniseringsförslaget
försetts med nya uppvärmningsanordningar, anslutna till
sjukhusets gemensamma panncentral. Yad angår övriga inom mittpartiet
befintliga lokaler, som komma att utgå, bliva föreläsningssal och apotekslokal
anordnade i sjukhusets nya medicinska centrum, medan bostäderna
föreslagits bliva ersatta med nybyggnader.
Kostnaderna för den nu föreslagna ombyggnaden av norra manspaviljongen
vid Ulleråkers sjukhus ha av byggnadsstyrelsen överslagsvis beräknats
till sammanlagt 4 000 000 kronor.
Med hänsyn till att det här gäller en ombyggnad av betydande omfattning
har beredningen icke funnit det möjligt att nu framlägga ett i detalj genomarbetat
förslag utan synes, innan beslut fattas om definitiv medelsanvisning,
en ytterligare bearbetning av ombyggnadsförslaget böra ske med beaktande
av de erfarenheter, som dessförinnan kunna utvinnas.
Beredningen framhåller vidare, att de nu under uppförande varande nva
paviljongerna vid sjukhuset icke beräknades kunna tagas i bruk förrän omkring
årsskiftet 1950/51. Då någon evakuering av den nu till ombyggnad
föreslagna paviljongen icke kunde påbörjas förrän vid nämnda tidpunkt,
anser beredningen, att de medel, som erfordrades för budgetåret 1950/51,
kunde begränsas till 475 000 kronor, som då avsåges för upprättande av ritningar
och andra handlingar samt påbörjande av arbetena.
7—275 so Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 saml. Nr 113.
98
Kunyl. Maj:ts proposition nr Ilo.
Departementschefen. Behovet av en genomgripande modernisering av de
befintliga vårdpaviljongerna vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala har sedan
många år tillbaka varit synnerligen trängande. Paviljongernas bristfällighet
er i olika hänseenden underströkos redan i den plan för sjukhusets renovering,
som redovisades för 1936 års riksdag, och ha sedan dess påtalats vid
flera tillfällen. På grund av bristen på evakueringsmöjligheter har det
emellertid hittills icke varit möjligt att påbörja de nödvändiga ombyggnadsarbetena.
Då emellertid numera inom kort sådana möjligheter erbjuda sig
i de av 1949 års riksdag beslutade två nya paviljongerna vid sjukhuset, vilka
beräknas kunna tagas i bruk omkring årsskiftet 1950/51, är det angeläget, att
ombyggnaden av de äldre paviljongerna med det snaraste sättas i gång. Mot
sinnessjukvårdsberedningens förslag, att därvid början skulle göras med
norra sjukhusets mansavdelning har jag intet att erinra. Såsom beredningen
påpekat föreligger ännu icke ett i detalj utarbetat förslag till ombyggnaden
av paviljongen i fråga. Den i beredningens framställning angivna
kostnaden å 4 000 000 kronor är därför endast approximativ. Det oaktat synes
mig hinder icke behöva möta mot att medel redan nu anvisas för upprättande
av ritningar och andra handlingar samt påbörjande i vissa delar av arbetena.
Jag tillstyrker därför beredningens förslag om anvisande för detta ändamål
av ett belopp av 475 000 kronor för nästa budgetår. I likhet med beredningen
utgår jag därvid från att innan beslut fattas om ytterligare medelsanvisning,
bör föreligga ett fullt utarbetat förslag jämte definitiv kostnadsberäkning.
Ytterligare ombyggnadsarbeten vid sekundäravdelningarna i Rosöga,
Ribbingelund och Olofsfors.
I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1949 års riksdag (prop.
nr 111; riksd. skr. nr 225) för budgetåret 1949/50 ett belopp av 500 000 kronor
för vissa ombyggnadsarbeten vid de till Sundby sjukhus vid Strängnäs anslutna
sekundäravdelningarna i Rosöga. och Ribbingelund samt den till Säters
sjukhus anslutna sekundäravdelningen i Olofsfors.
I skrivelse den 1 mars 1950 har byggnadsstyrelsen gjort framställning om
anvisande av 400 000 kronor för vissa ytterligare ombyggnadsarbeten vid
nämnda avdelningar. Styrelsen har därvid anfört följande.
Vid framläggandet av det förslag till ombyggnadsarbeten vid sekundäravdelningarna
i Rosöga, Ribbingelund och Olofsfors, som underställdes 1949
års riksdag, räknade medicinalstyrelsen med att tills vidare endast iordningställa
två barackbyggnader vid varje avdelning till vårdpaviljonger, varjämte
erfordrades vissa kompletteringsarbeten vid ekonomi- och bostadsbyggnader
samt vissa vägarbeten. Medicinalstyrelsen har numera funnit, att iordningställandet
av samtliga sekundäravdelningar till en omfattning av tre vårdpaviljonger
vid vardera anläggningen bör ske i omedelbar anslutning till den
redan beslutade ombyggnaden, vilken f. n. pågår vid Rosöga och Olofsfors.
Kostnaderna för ombyggnad av dessa tre baracker till vårdpaviljonger uppgå
till 202 500 kronor. Vid en utbyggnad av sekundäravdelningarna till sagda
omfattning erfordras dessutom vissa kompletteringsarbeten i övriga bygg
-
99
Kungl. Maj.ls proposition nr 113.
nåder och anläggningar i betydligt större utsträckning än vad som beräknades
vid anslagsäskandet till 1949 års riksdag. De byggnader och anläggningar,
som sålunda måste kompletteras, äro administrationsbyggnad, panncentral och
ekonomibyggnad, bostadshus, bastubyggnad, uthusbyggnader, vattenverksanläggning,
vägarbeten och övriga yttre arbeten. Kostnaderna för nu nämnda
kompletteringsarbeten beräknas uppgå till sammanlagt 197 500 kronor.
Sekundäravdelningarnas ombyggnad och komplettering för att erhålla tre
vårdpaviljonger vid vardera anläggningen beräknas således draga en sammanlagd
kostnad av (500 000 + 202 500 + 197 500) 900 000 kronor enligt följande
fördelning:
Sekundäravdelning |
Kostnad |
Anvisat belopp |
Ytterligare erforderligt belopp |
Rosöga ............... |
..... 310 000 |
160 000 |
150 000 |
Ribbingelund......... |
..... 300 000 |
170 000 |
130 000 |
Olofsfors ............. |
..... 290 000 |
170 000 |
120 000 |
Summa kronor 900 000 |
500 000 |
400 000 |
För sekundäravdelningarnas utbyggnad till i det föregående beskriven omfattning
erfordras således ett tillägganslag av 400 000 kronor.
Departementschefen. De av förra årets riksdag beslutade arbetena vid de
tre sekundäravdelningarna i Rosöga, Ribbingelund och Olofsfors avsågo ombyggnad
av två barackbyggnader vid varje avdelning samt vissa kompletteringsarbeten
i anslutning härtill. Efter genomförandet av dessa arbeten kunna
vid var och en av avdelningarna omhändertagas 80 patienter. Det nu föreliggande
förslaget innebär, att ytterligare en barackbyggnad ombygges vid
varje avdelning, varigenom dennas platsantal skulle öka med 40 till 120.
Det tillskott å sammanlagt 120 vårdplatser, som skulle erhållas genom
den föreslagna ombyggnaden av ytterligare en barack vid varje avdelning
till vårdpaviljong, måste anses vara av stort värde med hänsyn till den rådande
platsbristen vid sinnessjukhusen. På grund härav och då, enligt vad jag
under hand erfarit, de vid avdelningarna befintliga personalbostäderna beräknas
förslå även för den ytterligare personal, som kommer att erfordras på
grund av den ökade beläggningen, anser jag mig böra tillstyrka den föreslagna
ombyggnaden. Jag har icke heller något att erinra mot att i samband
härmed vidtagas vissa ytterligare kompletteringsarbeten i övriga byggnader
och anläggningar vid avdelningarna. De beräknade kostnaderna för arbetena
torde kunna godtagas. Jag föreslår alltså, att för ändamålet anvisas ett belopp
av 400 000 kronor.
Ombyggnad av administrationsbyggnaden vid Säters sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1947 års riksdag
(prop. nr 244; riksd. skr. nr 352), att vid Säters sjukhus skulle verkställas
ombyggnad av administrationsbyggnaden m. m. för en beräknad kostnad av
högst 490 000 kronor. Härav anvisade riksdagen för budgetåret 1947/48
150 000 kronor. Detta belopp var avsett för uppförande av två fristående bo
-
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
stadshus som ersättning för två i administrationsbyggnaden inrymda läkarbostäder.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning upplyst,
att de båda läkarbostäderna påbörjats i slutet av år 1949 och beräknades
bliva färdigställda under sommaren 1950, varefter ombyggnadsarbetena i
själva administrationsbyggnaden kunde igångsättas.
Beredningen hänvisar härefter till det vid beredningens betänkande fogade
expertutlåtandet beträffande Säters sjukhus, i vilket i fråga om administrationsbyggnadens
renovering anförts följande.
Det tidigare framlagda ombyggnadsförslaget innebär, att källarvåningen,
bottenvåningen, våningen 1 trappa samt hälften av våningen 2 trappor tagas
i anspråk för lokaler för administrativa och medicinska uppgifter. De behov,
som vid en intensifiering av vården beräknas uppkomma i fråga om lokaler
och utrustning av denna art, synas icke kunna tillgodoses genom ett förverkligande
av de redan beslutade moderniseringsåtgärderna. Med hänsyn till den
rådande bristen på läkare och annan personal torde emellertid det föreliggande
förslaget tills vidare i stort sett kunna godtagas. Det synes dock böra
göras till föremål för viss omarbetning och utformas på sådant sätt, att en
framtida ytterligare utbyggnad av lokalerna icke onödigtvis försvåras. Det är
därvid önskvärt, att byggnaden i samband med den blivande moderniseringen
förses med hiss, vilken åtgärd icke ingår i det föreliggande ombyggnadsprogrammet.
Beredningen framhåller vidare, att det tidigare framlagda förslaget numera
omarbetats i anslutning till vad som anförts i expertutlåtandet. De tidigare
föreslagna personalrummen i byggnadens tredje våning, vilka skulle
tjäna som reserv för administrationslokalernas framtida utvidgning, hade
redan tagits i anspråk för nämnda ändamål. I arbetena hade medräknats installation
av den i expertutlåtandet föreslagna hissen. Det sålunda utökade
förslaget hade av byggnadsstyrelsen kostnadsberäknats till 525 000 kronor,
vilket belopp erfordrades för nästa budgetår.
Departementschefen. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen beräknas
de två av 1947 års riksdag beslutade fristående bostadshus, vilka skola
ersätta de båda i administrationsbyggnaden vid Säters sjukhus inrymda bostadslägenheterna,
bliva färdigställda under instundande sommar. Med anledning
härav blir det inom kort möjligt att påbörja ombyggnadsarbetena
inom administrationsbyggnaden. Det för 1947 års riksdag framlagda förslaget
härtill har numera i vissa avseenden omarbetats av statens sinnessjukvårdsberedning.
Jag tillstyrker, att ombyggnaden utföres i enlighet med det sålunda
omarbetade programmet, och föreslår, att för ändamålet för nästa budgetår
anvisas det av beredningen äskade beloppet, 525 000 kronor.
Uppförande av personalbostäder vid Ryhovs sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag anvisade 1945 års liksdag
(prop. nr 242; riksd. skr. nr 420) för budgetåret 1945/46 ett belopp av 372 00Ö
kronor för uppförande av personalbostäder vid Ryhovs sjukhus i Jönköping
Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 101
och S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg. Av beloppet avsågs för Ryhovs sjukhus
en summa av 176 000 kronor.
I ett den 16 februari 1950 dagtecknat utlåtande har statens sinnessjukvårdsberedning
framlagt förslag om vissa ändringar beträffande personalbostäderna
vid Ryhovs sjukhus. Beredningen har därvid anfört följande.
Enligt det förslag, som framlades i propositionen nr 242/1945 skulle bostäderna
vid Ryhovs sjukhus anordnas i fyra envånings dubbelhus, vart och ett
inrymmande två lägenheter. Denna typ av bostäder kan ur trevnadssynpunkt
vara att föredraga framför bostäder inrymda i flerfamiljshus. Med hänsyn till
själva byggnadsvolymen och icke minst till anordnande av utvändiga ledningar,
anläggande av vägar och planering av markområdet kring byggnaderna
äro emellertid kostnaderna per lägenhet förhållandevis högre i sådana dubbelhus
än i flerfamiljshus, uppförda i flera plan. Jämväl uppvärmningskostnaderna
äro i regel högre. Yidare fordrar en bebyggelse av förstnämnda typ tillgång
till avsevärt större markområden, än vad fallet är vid en mera intensiv
bebyggelse.
Med hänsyn till det omfattande behov av nya bostäder och de betydande kostnader
härför, som förväntas bliva en följd av det av beredningen framlagda
förslaget till sinnessjukhusens modernisering och utbyggnad, och då sjukhusen
tillhöriga markområden ofta äro så begränsade, att de icke medgiva en alltför
utspridd bebyggelse, har beredningen funnit angeläget att till närmare prövning
upptaga frågan om den för ändamålet lämpligaste byggnadstypen.
Enligt det tidigare förslaget skulle lägenheterna omfatta vardera 2 rum
och kök i ett plan med badrum och andra bilokaler förlagda i källaren. Lägenhetsytan
skulle uppgå till ca 56 m2. Med hänvisning till den nu allmänt förda
bostadspolitiken synas emellertid familjebostäder av dennna art böra omfatta
3 rum och kök samt icke göras mindre än 65 m2.
Efter verkställd utredning har beredningen ej funnit några vägande skäl
föreligga mot att förlägga personalbostäder av detta slag i byggnader uppförda
i två våningar och inrymmande fyra lägenheter, två i varje plan. I anslutning
till denna utredning har beredningen låtit upprätta ett förslag, enligt
vilket bostäderna tänkas anordnade såsom antingen 3-rumslägenheter av vanlig
typ eller också lägenheter, där det tredje rummet utbildas som s. k. uthyrningsrum
med egen ingång och särskild toalett. Sistnämnda lägenhetstyp,
vilken redan tidigare kommit till utförande i den allmänna bostadsmarknaden,
ger vissa fördelar, genom att lägenhetens storlek kan avpassas efter befattningshavarens
växlande bostadsbehov, då enkelrummet kan antingen tillföras
lägenheten eller uthyras separat. Det torde vara lämpligt att vid nyanläggning
i viss utsträckning anordna bostäder av denna typ, varför det synes önskvärt
att få densamma prövad.
Med hänvisning till det anförda föreslår beredningen, att i stället för de
tidigare beslutade fyra husen uppföras två byggnader, den ena inrymmande 4
trerumslägenheter av gängse typ och den andra 4 trerumslägenheter, så utformade,
att ett av rummen kunde avskiljas och uthyras separat.
Vad beträffar kostnaderna för de föreslagna husen anför beredningen
följande.
Kostnaderna för de i propositionen nr 242/1945 föreslagna bostäderna hade
beräknats till 176 000 kronor vid uppförande i trä och 196 000 kronor vid
användning av stenmaterial. För bostäderna vid Ryhovs sjukhus, vilka tänktes
uppförda i till, anvisades pff belopp av 176 000 kronor. De av beredningen
102
Kungl. Haj:ts proposition nr 113.
nu föreslagna bostadshusen, vilka med hänsyn till av nuvarande omständigheter
betingade krav böra uppföras i sten, ha enligt från byggnadsstyrelsen
inhämtad kostnadsuppgift beräknats draga en kostnad av 355 000 kronor inklusive
yttre ledningar och planering. En jämförelse med de tidigare beräknade
kostnaderna framgår av följande sammanställning.
Tidigare beräknat belopp vid uppförande i sten, hänförande sig till
prisläget 1944—45 .................................................................. 196 000
Ökning av lägenhetsytan från 56 till 65 m2, motsvarande en total
ökning av ca 16 % .................................................................. 32 000
Tillägg för inträffad allmän kostnadsstegring sedan 1944—45 med
29% av (196 000 + 32 000) 228 000 .....V..... .............................. 66 000
Sanitär utrustning m. m. i enkelrummen .................................... 10 000
Tvättstuga................................................................................. 6 000
Yttre ledningar och planering ...................................................... 45 000
Summa kronor 355 000
Vid bifall till sinnessjuk vårdsberedningens förslag erfordras sålunda för
ändamålet ytterligare (355 000 —176 000) 179 000 kronor.
Departementschefen. Av 1945 års riksdag beslöts, att vid Ilyhovs sjukhus
i Jönköping skulle såsom bostäder för gift personal uppföras fyra enplansbyggnader,
var och en inrymmande två lägenheter om två rum och kök. För
husen, som skulle uppföras i trä, anvisade riksdagen ett belopp av 176 000
kronor. Arbetena med uppförandet av husen ha ännu icke påbörjats.
Statens sinnessjukvårdsberedning har funnit sig böra upptaga frågan om
utformningen av ifrågavarande personalbostäder till omprövning. Beredningen
har därvid föreslagit, att de nya lägenheterna skulle utökas från två till tre
rum och kök ävensom att lägenheterna skulle sammanföras till två byggnader,
uppförda i sten i två våningar med två lägenheter i varje plan.
För egen del har jag av de skäl, beredningen anfört som stöd för sitt förslag,
blivit övertygad om att de nu föreslagna hustyperna ur olika synpunkter
äro att föredraga framför de av riksdagen tidigare beslutade bostadshusen. Jag
anser mig därför böra tillstyrka, att bostadshusen uppföras i enlighet med
beredningens förslag.
De beräknade kostnaderna för de båda byggnaderna, 355 000 kronor, föranleda
icke någon erinran från min sida. Då av riksdagen redan anvisats ett
belopp av 176 000 kronor för de fyra tidigare beslutade bostadshusen, skulle
alltså nu erfordras ytterligare (355 000 —-176 000) 179 000 kronor, vilket belopp
torde böra anvisas för nästa budgetår.
Uppförande av personalbostäder vid S:t Jörgens sjukhus.
I enlighet med förslag av Kungl, Maj:t anvisade 1947 års riksdag (prop.
nr 244; riksd. skr. nr 352) för budgetåret 1947/48 ett belopp av 310 000 kronor
för uppförande av två personalbostadshus vid S:t Jörgens sjukhus i
Göteborg.
I skrivelse den 3 mars 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning hemställt
om anvisande av ytterligare 175 000 kronor för nämnda bostadshus. Beredningen
har därvid anfört följande.
103
Kiingl. Maj ds proposition nr 113.
Enligt propositionen nr 244/1947 skulle de båda bostadshusen utföras på
grundval av vissa angivna uppgifter över golvytor och utrustning, och föredraganden
hade av arkitekten H. Ahlberg inhämtat, att byggnaderna med den
förordade utformningen av lägenheterna skulle draga en kostnad av sammanlagt
310 000 kronor.
I enlighet härmed och i anslutning till vad som i övrigt framgår av propositionen
har till en början genom byggnadsstyrelsen verkställts ytterligare
utredning i denna byggnadsfråga.
Beträffande förläggningen av bostäderna har beredningen inhämtat, att ett
förslag till byggnadernas placering i nära anslutning till det läge, som medicinalstyrelsen
ursprungligen avsett, tidigare upprättats genom byggnadsstyrelsens
försorg. Vid markundersökning på platsen har det emellertid visat
sig, att grunden där är av så dålig beskaffenhet, att densamma icke utan pålning
medgiver en bebyggelse ens i två våningar.
Enligt beredningens förslag till generalplan för sinnessjukvårdens tillgodoseende
har man att räkna med en väsentlig utbyggnad av sjukhuset, vilken
medför ett betydligt ökat behov av bostäder. Det tidigare föreslagna området
är emellertid av begränsad storlek och medgiver endast en ringa ytterligare
bebyggelse.
I anledning härav har undersökts möjligheten att finna ett annat markområde,
tillräckligt stort och lämpat att utnyttjas för bostadsbebyggelse.
Efter samråd med medicinalstyrelsen samt representanter för sjukhusledning
och personal har man stannat för att föreslå, att ett område av tillräcklig omfattning,
beläget å höjdpartiet sydost om sjukhusets huvuddel, avsättes för
bostadsbebyggelse, i vilken de båda liu aktuella husen skulle ingå som eu
första byggnadsetapp. Under sådana förhållanden krävas emellertid mera
omfattande arbeten med avseende på ledningar m. m., än som skulle erfordras
enbart för de två beslutade byggnaderna, samtidigt som viss omläggning av
befintlig väg blir nödvändig. Härtill kommer, att en separat uppvärmningsanordning
ansetts böra planeras, stor nog att ombesörja uppvärmning av jämväl
framdeles tillkommande bostäder.
Det förslag till de båda byggnaderna, som upprättats med utgångspunkt
härifrån, har enligt av byggnadsstyrelsen lämnade uppgifter beräknats vid
nuvarande prisläge draga en kostnad av 485 000 kronor, varvid huvuddelen —
eller ca 130 000 kronor — av den uppkomna merkostnaden i förhållande till
det från början beräknade beloppet faller på de nyss berörda yttre arbetena
och ledningarna ävensom det större pannrum, som nu erfordras. Det sistnämnda
avses på detta utbyggnadsstadium bliva utrustat i den omfattning,
som de nu aktuella byggnaderna kräva. Den allmänna kostnadsstegring, som
ägt rum sedan hösten 1946, ca 14 %. beräknas i detta fall medföra ett tillägg
av 45 000 kronor.
Departementschefen. Av vad sinnessjukvårdsberedningen anfört framgår,
att det av olika anledningar befunnits olämpligt att förlägga de båda av 1947
års riksdag beslutade nya personal bostadshusen vid S:t Jörgens sjukhus i
Göteborg till det ursprungligen avsedda området. De båda husen ha därför
nu i stället föreslagits förlagda till ett annat markområde, som skulle avsättas
för den framtida bostadsbebyggelsen vid sjukhuset, varvid de nu ifrågavarande
båda bostadshusen skulle ingå som en första etapp häri. Med hänsyn
härtill har det visat sig nödvändigt att redan nu utföra ledningsarbeten och
andra yttre arbeten av större omfattning, iin som i och för sig skulle ha erfordrats
för de nu aktuella båda husen. Därjämte har man ansett sig böra
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
planera en separat uppvärmningsanordning av sådan storlek, att den skulle
kunna betjäna även framdeles tillkommande bostäder. För egen del har jag
icke funnit anledning till erinran mot att i samband med uppförandet av de
båda redan beslutade husen anordningar vidtagas för att underlätta den framtida
bostadsbebyggelsen vid sjukhuset. Jag har icke heller något att erinra
mot den beräknade merkostnaden på grund härav, 130 000 kronor, för de båda
byggnaderna, Härutöver erfordras på grund av den allmänna byggnadskostnadsstegringen
ett belopp av 45 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså för de
båda byggnaderna krävas en ytterligare medelsanvisning av (130 000 + 45 000)
175 000 kronor.
Uppförande av personalbostadshus vid Mariebergs och Pärlby sjukhus.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av tillhopa 450 000 kronor för uppförande av två personalbostadshus
vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn och ett sådant hus vid det
till Säters sjukhus anslutna Pärlby sekundärsjukhus i Grangärde. Styrelsen
har därvid anfört bl. a. följande.
Behovet av nya bostäder vid Mariebergs sjukhus, både för gift och
ogift personal, är starkt uttalat. Omedelbart utanför sjukhusområdet och sydväst
om sjukhusets kyrkogård finnes sjukhuset tillhörig mark, som lämpar sig
för bostadsbebyggelse. Hit avses att förlägga de bostäder för gift personal,
som under kommande år måste uppföras vid sjukhuset. Med hänsyn till begränsningen
av de medel, som kunna beräknas stå till förfogande för nästa
budgetår, anser sig medicinalstyrelsen endast kunna föreslå två bostadshus
för ogift personal, ett vart inrymmande 10 enkelrum, därav två med sovalkov.
Kostnaderna för ett sådant hus har av byggnadsstyrelsen beräknats till 150 000
kronor. Från sjukhusets sida har uttryckts det önskemålet, att dessa hus förläggas
intill ett redan befintligt bostadshus för sköterskor. Anslutning till
vatten-,avlopps- och värmeledning kan därigenom vinnas med mycket små
kostnader. Styrelsen biträder detta förslag.
1948 års riksdag anvisade medel för uppförande vid Pärlby sjukhus av
två bostadshus för gift personal. För att tillgodose sjukhusets behov av bostäder
har från sjukhusets sida framförts krav på uppförandet jämväl av ett
bostadshus för ogift personal av den storlek, som i det föregående förslagits
för Mariebergs sjukhus. Medicinalstyrelsen kan vitsorda behovet därav. Kostnaden
för en dylik byggnad, förlagd intill de båda beslutade bostadshusen,
har av byggnadsstyrelsen beräknats till 150 000 kronor.
Departementschefen. Enligt den undersökning rörande bostadsbeståndet
vid de statliga sinnessjukhusen, som verkställts av statens sinnessjukvårdsberedning
och vars resultat sammanfattningsvis redovisats i det föregående
i samband med redogörelsen för beredningens betänkande, skulle vid Mariebergs
sjukhus i Kristinehamn föreligga behov av 42 nya enkelrum som bostäder
åt befattningshavare vid sjukhuset. Med hänsyn härtill synas mig
starka skäl föreligga för det av medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget om
uppförande därstädes av två bostadshus för ogift personal. Jag tillstyrker därför
detta förslag och föreslår, att för ändamålet anvisas ett belopp av 300 000
kronor.
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
På grund av rådande brist på bostäder för ogift personal vid Pärlby sjukhus
i Grangärde anser jag mig även kunna förorda förslaget om uppförandet
av ett liknande bostadshus vid detta sjukhus. Härför torde böra anvisas ett
belopp av 150 000 kronor.
Uppförande av personalbostadshus vid Gådeå sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjuhvårdsberedniny gjort
framställning om anvisande av medel för uppförande av ett personalbostadshus
vid Gådeå sjukhus i Härnösand. Beredningen har därvid anfört följande.
Personalbostäderna vid Gådeå sjukhus i Härnösand äro med ett par undantag
i mycket dåligt skick. De sakna sålunda centralvärme, varmvatten, badoch
wc-anläggningar, varjämte de uppgivas vara kalla och dragiga. Jämväl
lägenheternas planlösning är i allmänhet synnerligen otillfredsställande. Några
av de befintliga lägenheterna omfatta endast 1 rum och kök. På grund av
byggnadernas utformning och beskaffenhet är det heller icke ekonomiskt försvarbart
att genom ombyggnader söka förbättra lägenheterna. Beredningen
har därför funnit nödvändigt att vid Gådeå sjukhus lösa personalbostadsfrågan
genom en nybyggnad.
Efter samråd med medicinalstyrelsens byggnadsinspektör och sjukhuset
har antalet bostäder, som ansetts böra ersättas, beräknats till 12 familjebostäder
och 12 enkelrum.
Av dessa bostäder äro 2 lägenheter om 2 rum och kök samt 2 om 1 rum
och kök ävensom 2 enkelrum belägna i bostadsbyggnad nr 2. I bostadshus
nr 3 äro 4 lägenheter om 2 rum och kök samt 2 om 1 rum och kök jämte 2
enkelrum belägna. Övriga till ersättning föreslagna 2 familjebostäder äro inrymda
i bostadshus nr 5, medan de återstående 8 enkelrummen äro förlagda
i paviljong 3, den s. k. länspaviljongen.
De nu nämnda bostadshusen äro träbyggnader, uppförda i slutet av 1800-talet. Byggnad nr 3 har tidigare varit tvättstuga för sjukhuset och omändrades
1908 till bostadshus. Den är belägen på den del av sjukhusområdet, som
för utbyggande av det intilliggande länslasarettet skall övertagas av Västernorrlands
läns landsting. De i länspaviljongen förlagda personalrummen äro
inrymda i byggnadens vindsvåning. För att nå denna, till vilken endast en
trappa finnes, måste den i bottenvåningen befintliga vårdavdelningen passeras.
Det nu till uppförande föreslagna personalbostadshuset kommer att inrymma
12 3-rumslägenheter och 12 enkelrum med ca 65 resp. ca 18 m2 golvyta.
Byggnaden tänkes förlagd invid entrén till sjukhusområdet och kan sålunda,
om så anses önskvärt, avskiljas från sjukhusområdet i övrigt. Kostnaden
för byggnadens uppförande har av byggnadsstyrelsen beräknats till 625 000
kronor. Beredningen räknar med att arbetet med byggnaden icke kan påbörjas
förrän på våren 1951, och har med denna utgångspunkt uppskattat
det erforderliga medelsbehovet för budgetåret 1950/51 till 300 000 kronor.
Departementschefen. Statens sinnessjukvårdsberedning har, såsom framgår
av den redogörelse, som i det föregående lämnats för beredningens
betänkande, räknat med att Gådeå sjukhus i Härnösand framdeles skall ned
läggas. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om några byggnadsarbeten
nu böra utföras vid sjukhuset. Då det emellertid icke nu är möjligt att bedöma,
när ett nedläggande av sjukhuset kan ske — sinnessjukvårdsberedningen
har för sin del utgått från att sjukhuset måste bestå under åtminstone
10 å 15 år — och då de nuvarande ytterst otillfredsställande bostadsförhållan
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
dena för sjukhusets personal icke rimligen kunna få fortbestå under de år, sjukhuset
fortfarande kommer att vara i bruk, anser jag det oavvisligt, att nya personalbostäder
anordnas där. Jag tillstyrker därför beredningens förslag om uppförande
av ett bostadshus med 12 familjebostäder och 12 enkelrum. Av vad
beredningen anfört framgår, att byggnaden skulle förläggas så, att den vid
ett framtida nedläggande av sjukhuset kan avskiljas från sjukhusområdet i
övrigt. Den beräknade kostnaden för byggnaden, 625 000 kronor, föranleder
ingen erinran från min sida. För nästa budgetår torde böra anvisas ett belopp
av 300 000 kronor för påbörjande av arbetena med byggnadens uppförande.
Uppförande av läkarbostad in. in. vid S:ta Gertruds sjukhus.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av dels 80 000 kronor för uppförande av en läkarbostad vid S:ta
Gertruds sjukhus i Västervik, dels ock 20 000 kronor för vissa ledningsarbeten
vid samma sjukhus. Styrelsen har därvid anfört följande.
Av 1947 års riksdag ha medel anvisats för uppförande av en andre läkarbostad
vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik. Sjukhusets behov av läkarbo
städer är emellertid därmed icke tillgodosett. Vid sjukhuset finnas f. n.
anställda sju läkare, som alla böra tillhandahållas tjänstebostäder. Inklusive
den beslutade nya bostaden disponerar sjukhuset emellertid endast fyra godtagbara
lägenheter, av vilka två äro belägna i administrationsbyggnaden. Från
sjukhuset har ock anmälts behovet av ytterligare minst två familjebostäder
för läkare. Styrelsen kan vitsorda, att detta krav är berättigat, men anser sig
f. n. icke kunna framlägga förslag om uppförandet av mer än ett bostadshus.
Kostnaderna för detta ha av byggnadsstyrelsen beräknats till 80 000 kronor.
Härtill komma kostnader för vatten- och avloppsledningar för det nya bostadsområde,
som nu börjar bebyggas, vilka av byggnadsstyrelsen under hand uppgivits
böra beräknas till 20 000 kronor.
Departement sch ef eu. Jag tillstyrker medicinalstyrelsens förslag om uppförande
av ytterligare en läkarbostad vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik
och har intet att erinra mot den beräknade kostnaden för bostaden, 80 000
kronor. Jag tillstyrker även, att ett belopp av 20 000 kronor anvisas för vissa
ledningsarbeten vid sjukhuset. Sammanlagt erfordras alltså för de nu ifrågavarande
arbetena en medelsanvisning av (80 000 + 20 000) 100 000 kronor.
Uppförande av läkarbostad m. in. vid Furunäsets sjukhus.
I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1948 års riksdag (prop.
nr 185; riksd. skr. nr 235) dels för uppförande av två läkarbostäder vid Furunäsets
sjukhus vid Piteå ett belopp av 160 000 kronor, dels ock för uppförande
av en portvaktstuga vid samma sjukhus ett belopp av 75 000 kronor.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av dels 80 000 kronor för uppförande av ytterligare en läkarbostad
vid nämnda sjukhus, dels ock 70 000 kronor för vissa ledningsarbeten
vid sjukhuset. Styrelsen har därvid anfört följande.
I och med att Furunäsets sjukhus vid Piteå genom nu pågående till- och
ombyggnad utökats har antalet vid sjukhuset anställda läkare, hjälpverksam
-
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
hetsöverläkaren icke medräknad, stigit till sex. F. n. finnas emellertid endast
tre familjebostäder och med de av 1948 års riksdag beslutade nybyggnaderna
kommer antalet att uppgå till fem. En av förutsättningarna för att läkarstaben
vid ett så perifert beläget sjukhus som Furunäset skall kunna bli fulltalig
är att goda bostäder kunna tillhandahållas. Med hänsyn härtill anser sig medicinalstyrelsen
redan nu böra framlägga förslag om att ytterligare en läkarbostad
uppföres i samband med nu pågående allmänna upprustning av sjukhuset.
Kostnaden för en sådan beräknas f. n. uppgå till 80 000 kronor.
Vid framläggandet av förslaget om uppförande av de båda läkarbostäder
och den portvaktstuga, som beslötos av 1948 års riksdag, var frågan om läkarbostädernas
förläggning icke avgjord. Huruvida sjukhusets panncentral skulle
utvidgas eller ej var ej heller klarlagt. Vid anslagsberäkningen räknade man
därför med separata värmeledningspannor i samtliga byggnader. Sédan arbetet
med uppförandet av portvaktsbyggnaden och den ena av läkarbostäderna
numera påbörjats och det blivit klarlagt, att panncentralen under alla
förhållanden måste utökas, har det med tanke på tillkommande nya bostadshus
i anslutning till de beslutade läkarbostäderna, vilka förlagts omedelbart
norr om portvaktstugan utanför det egentliga sjukhusområdet, visat sig lämpligare
att låta såväl de redan beslutade byggnaderna som den kommande bebyggelsen
anslutas till sjukhusets panncentral genom eu värmekulvert.
Vatten- och avloppsledningar ha därvid dimensionerats för att kunna tillgodose
kommande nya byggnader. Kostnaderna för denna kulvertdragning
med tillhörande ledningar ha av byggnadsstyrelsen — efter avdrag av de ledningskostnader,
som upptagits i de ursprungliga kostnadsberäkningarna —
angivits till 70 000 kronor. Det är härvid att märka, att den vidtagna anordningen
medför, att kostnaderna för eldning i de nya husen bortfaller och att
dessa utan att resp. värmeledningspannor äro i drift kunna förses med varmt
vatten.
Departementschefen. Jag har intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag
om uppförande av ytterligare en läkarbostad vid Furunäsets sjukhus vid
Piteå. Ej heller den härför beräknade kostnaden, 80 000 kronor, föranleder
någon erinran från min sida. Jag tillstyrker härjämte, att ett belopp av
70 000 kronor anvisas för de i medicinalstyrelsens framställning avsedda ledningsarbetena.
Sammanlagt erfordras alltså för nu ifrågavarande arbeten eu
medelsanvisning av (80 000 + 70 000) 150 000 kronor.
Inledande av värmeledning in. in. i vissa bostadshus vid Sundby sjukhus.
T. skrivelse den 4 november 1949 hur meclicinalsti/relsen hemställt om anvisande
av 73 000 kronor för inledande a v värmeledning in. in. i vissa bostads
hus vid Sundby sjukhus vid Strängnäs. Styrelsen har därvid anfört följande.
Av 1946 års riksdag ha anvisats 120 000 kronor för bl. a, uppförande axett
bostadshus för maskinmästaren och uppsyningsmannen vid Sundby sjukhus.
Detta arbete har nu påbörjats i byggnadsstyrelsens regi. Nybyggnaden
har förlagts ca 30 meter öster om en grupp äldre bostadshus, »Gamla Sundby»,
och betecknade XXXIX, XL och XLII. Samtliga tre byggnader inrymma
sammanlagt 1 lägenhet om 3 rum och kök, 0 lägenheter om 2 rum och
kök, 1 dubblett samt 2 enkelrum. Endast byggnaden med beteckningen XL
bär värmeledning och ett badrum. Vattenklosetter saknas och vatten- och
avloppsledningar befinna sig ej i tillfredsställande skick. Med anledning
härav har medicinalstyrelsen låtit utreda frågan om möjligheterna att förse
den beslutade nybyggnaden och de tre äldre husen med en gemensam värmeledning
från (''n panna i nybyggnaden samt att komplettera vatten och axdopp
108
liungl. Maj:ts proposition nr 113.
samt inreda badrum i byggnaderna XXXIX och XLII. Den verkställda utredningen
har underställts byggnadsstyrelsen, som beräknat kostnaderna för
de ifrågasatta arbetena till 73 000 kronor.
Departementschefen. Jag delar medicinalstyrelsens uppfattning, att i samband
med uppförandet av det av 1946 års riksdag beslutade nya bostadshuset
för maskinmästaren och uppsyningsmannen vid Sundby sjukhus i Strängnäs
åtgärder även böra vidtagas för att förse de angränsande äldre bostadshusen
med värmeledning och komplettera deras sanitära utrustning m. m. Mot de
beräknade kostnaderna för de föreslagna åtgärderna har jag intet att erinra.
Jag föreslår alltså, att för arbetena för nästa budgetår anvisas ett belopp av
73 000 kronor.
Ombyggnad av kulvertsystemet vid Frösö sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning
gjort framställning om anvisande av medel för ombyggnad av kulvertsystemet
vid Frösö sjukhus vid Östersund. Beredningen har därvid anfört följande.
Vid Frösö sjukhus vid Östersund äro ekonomibyggnaden samt paviljongerna
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 10—11 förbundna med varandra medelst ett
gångbart kulvertsystem, som helt eller delvis är beläget under mark. På grund
av bristfällig dränering, otillfredsställande väime- och fuktisolering samt betongens
beskaffenhet ha betydande fukt- och frostskador under årens lopp
uppstått i kulvertens tak och väggar. Även i paviljongernas källarvåningar
förekomma vissa fuktskador.
Såsom framgår av genom byggnadsstyrelsens försorg av ingenjör V. Bådman
i april 1948 upprättade ritningar över kulvertsystemet äro berörda skador
mycket omfattande och av allvarlig art. Sålunda ha provisoriska uppstöttningar
måst företagas till förebyggande av ras i kulvertarnas korsningspunkter.
En genomgripande reparation av kulvertarna måste därför snarast
vidtagas.
Beredningen upplyser vidare, att kostnaderna för de åtgärder, som enligt
ett av beredningen från byggnadsstyrelsen inhämtat yttrande erfordrades för
att iståndsätta kulvertarna och för att förhindra framtida förstörelse av dem,
av styrelsen beräknats till sammanlagt 360 000 kronor, varav 260 000 kronor
vore att hänföra till iståndsättande av de egentliga kulvertarna och 100 000
kronor till avhjälpande av förekommande skador inom paviljongerna. Samtliga
arbeten vore angelägna men kunde, enligt vad beredningen under hand
inhämtat, för budgetåret 1950/51 begränsas till att omfatta enbart iståndsättning
av kulvertarna, för vilket ändamål alltså erfordrades 260 Ö00 kronor.
Departementschefen. Av vad sinnessjukvårdsberedningen anfört framgår,
att det är nödvändigt att åtgärder snarast vidtagas för att iståndsätta kulvertsystemet
vid Frösö sjukhus vid Östersund. Med hänsyn härtill och då jag
icke har något att erinra mot den verkställda kostnadsberäkningen för de erforderliga
åtgärderna, tillstyrker jag, att för ändamålet för nästa budgetår
anvisas ett belopp av 260 000 kronor.
Ombyggnad av ekonomibyggnaden vid Säters sjukhus.
I skrivelse den 14 februari 1947 framlade medicinalstyrelsen förslag till
ombyggnad av bl. a. ekonomibyggnaden vid Säters sjukhus.
109
Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.
Styrelsen framhöll inledningsvis, att sjukhuset, som tagits i bruk ar 1912,
sedan dess ej undergått någon mera genomgripande renovering i vad bl. a.
avsåge ekonomibyggnaden. Byggnaden befunne sig därför i sådant skick, att
den icke motsvarade nutida krav på utrymmen och teknisk utrustning. Det i
stort sett lika konstruerade och jämngamla S:ta Gertruds sjukhus i Västervik
hade tidigare fått sin ekonomibyggnad om- och tillbyggd. Tidsförhållandena
hade emellertid gjort, att motsvarande arbeten vid Säters sjukhus måst anstå.
Ett uppskov därmed syntes emellertid icke längre försvarligt. Styrelsen
hade därför uppdragit åt sin arkitekt Hakon Ahlberg att utarbeta ritningar
och kostnadsberäkningar för de erforderliga ombyggnadsarbetena. Denne
hade därvid anfört följande.
Då ekonomibyggnaden vid Säters sjukhus i allt väsentligt liknar den förut
renoverade ekonomibyggnaden vid S:ta Gertruds sjukhus, hade det synts
naturligt att följa de riktlinjer, som tillämpats vid renoveringen av sistnämnda
byggnad. Emellertid äro rådande förhållanden både i avseende på byggnadskostnader
och tillgång på byggnadsmaterial väsentligt olika de, som rådde
vid den tidpunkt, då ekonomibyggnaden vid S:ta Gertruds sjukhus renoverades.
Både med hänsyn till kostnaden och materialtillgången har det därför
bär synts nödvändigt att gå mindre radikalt fram än som skedde i det förut
nämnda fallet. Bärande murpartier ha därför, bibehållits i större utsträckning
och planen har med hänsyn härtill samt även på grund av under mellantiden
gjorda erfarenheter omändrats. Byggnadens mittparti, som nu är endast
i en våning, har emellertid påbyggts med en andra våning, i vilken äro
förlagda matsalar och sällskapsrum samt bostäder för personal. Därvid ha
lokalerna av skilda slag så fördelats, att matsalar och sällskapsrum få tillträde
genom ena trappan, den vid sydvästra kortsidan, och personalbostäderna
genom den andra trappan, den vid nordöstra kortsidan. Den i våningen 1
trappa upp över tvätten nu befintliga skräddarverkstaden, som vid föreslagen
renovering utgår, föreslås förlagd i beredskapspaviljongen å manssidan, varvid
vissa inredningsarbeten där måste företagas.
Byggnadsstyrelsen anförde i ett till medicinalstyrelsen avgivet yttrande i
ärendet bl. a. att förslaget, vad övre våningen beträffade, visade det olämpliga
i att inreda ytterligare bostadsrum där. Rummen hade fått en ofta olämplig
form och delvis alltför stor golvyta. Mycket utrymme i det inre ginge
vidare till spillo och ändringarna i befintliga bostadsrum vore omfattande.
Bostäder plägade numera i princip icke förläggas i sjukhusbyggnader. Även
av denna anledning måste styrelsen ifrågasätta lämpligheten av att göra en
inredning på föreslaget sätt. Även matsalslokalerna och sällskapsrummen
vore mindre tillfredsställande planlagda. Styrelsen förordade, att vid förslagets
vidare utarbetande en omarbetning vidtoges beträffande övervåningen i
förenklande syfte och i övrigt med hänsyn till vad styrelsen anfört.
Medicinalstyrelsen anförde härtill, att den för sin del vitsordade byggnadsstyrelsens
principiella invändning i fråga om inredande av bostadsrum i byggnaden.
Styrelsen hade emellertid icke funnit sig kunna föreslå någon annan
användning för de utrymmen, som bleve disponibla. Att vissa bostadsrum
därvid delvis fått allt för stor golvyta ansåge styrelsen icke vara en vägande
invändning. Byggnadsstyrelsens kritik av förslaget riktade sig enligt medi
-
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 1 13.
cinalstyrelsens mening i huvudsak mot detaljer, vilka vid de definitiva ritningarnas
uppgörande genom samarbete de båda styrelserna emellan borde
kunna tillfredsställande lösas.
Det av medicinalstyrelsen framlagda förslaget har sedermera omprövats av
statens sinnes sjukvårdsberedning i samband med dess översyn av det statliga
sinnessjukhusbeståndet. I anslutning härtill har beredningen i skrivelse
den 16 februari 1950 hänvisat till det vid beredningens betänkande
fogade expertutlåtandet beträffande Säters sjukhus, vari anförts följande i
fråga om ekonomibyggnaden.
Behovet av en ombyggnad kan till alla delar vitsordas. Ifrågavarande anläggning,
som nu är 37 år gammal, är från början planlagd och utförd på i
huvudsak samma sätt som ekonomibyggnaden vid S:ta Gertruds sjukhus,
vilken renoverades och moderniserades redan för ett 10-tal år sedan. Såväl
själva byggnaden som utrustningen i köks- och tvättavdelningarna äro nu så
otidsenliga och förslitna, att allvarliga olägenheter kunna befaras uppstå för
driften vid sjukhuset, därest icke snara åtgärder vidtagas.
Beredningen anför för egen del, att den funnit vissa jämkningar böra vidtagas
i det tidigare framlagda ombyggnadsförslaget. Därvid hade köket utformats
under hänsynstagande till vunna erfarenheter rörande lämpligaste
placeringen av stekbord, stekskåp och annan utrustning. Vidare hade renseri
och köttbearbetningsrum in. in. givits en i förhållande till köket mera lämplig
belägenhet. Med hänsyn till vad byggnadsstyrelsen anfört i sitt yttrande
över det tidigare framlagda förslaget beträffande lämpligheten av att inreda
bostäder inom byggnaden hade antalet sådana i nu föreliggande förslag reducerats.
Beredningen ansåge för sin del, att dessa bostäder borde kunna utnyttjas
för vikarier och tillfälligt anställda, sedan bostadsfrågan för den fasta
personalen vid sjukhuset blivit slutligt löst. Det sålunda överarbetade förslaget
hade kostnadsberäknats till 1 150 000 kronor, varav för nästa budgetår
erfordrades 250 000 kronor.
Beredningen anför avslutningsvis, att avsikten vore att först påbörja ombyggnadsarbetena
beträffande kökslokalerna och att beredningen räknade
med att vid det fortsatta ritningsarbetet skulle prövas huruvida — med hänsyn
bl. a. till eu allmän översyn av utformningen av tvättanläggningar och
den statliga tvättverksamheten överhuvudtaget — det nu framlagda förslaget,
i vad avsåge tvättavdelningen, behövde justeras.
Departementschefen. Av den lämnade redogörelsen framgår, att ekonomi
byggnaden vid Säters sjukhus är i trängande behov av en genomgripande
renovering och modernisering. Förslag härom framlades redan år 1947 av
medicinalstyrelsen. Detta förslag har numera överarbetats av statens sinnessjukvårdsberedning,
varvid i möjligaste mån beaktats de erinringar mot förslaget,
som framförts av byggnadsstyrelsen. Jag tillstyrker, att ombyggnaden
utföres enligt det nu föreliggande omarbetade förslaget, och har intet att erinra
mot den beräknade totalkostnaden för arbetena, 1 150 000 kronor. Därest
det vid det fortsatta ritningsarbetet skulle befinnas lämpligt att vidtaga
in
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
vissa jämkningar i det nu föreliggande förslaget i vad avser tvättavdelningen,
synes hinder icke böra möta häremot, under förutsättning dock att detta icke
kommer att medföra ett överskridande av den beräknade totalkostnaden för
ombyggnadsarbetena. För nästa budgetår torde i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens
förslag böra anvisas ett belopp av 250 000 kronor för påbörjande
av arbetena.
Uppförande av tvättinrättning- in. in. vid Ulleråkers sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning hemställt
om anvisande av medel för utredning rörande uppförande av ny tvättinrättning
m. m. vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.
Beredningen upplyser, att den nuvarande tvättinrättningen vore förlagd
till en mellan paviljongerna 12 och 15 vid södra sjukhuset belägen byggnad,
som även inrymde sjukhusets anläggning för egengenerering av elektrisk
kraft samt omformarstation. I byggnaden hade tidigare jämväl inrymts
södra sjukhusets ång- och värmecentral, som nedlagts i samband med att
den nya panncentralen uppförts. Såväl byggnaden som tvättinrättningens
utrustning befunne sig i så dåligt skick, att en genomgripande renovering
eller nybyggnad icke längre kunde uppskjutas. Beträffande denna fråga, som
även ägde samband med anordnandet av ett nytt centralkök vid sjukhuset,
hänvisar beredningen till det vid dess betänkande fogade expertutlåtandet
rörande Ulleråkers sjukhus, vari anförts bl. a. följande.
Såväl köksbyggnadens planläggning som dess och den intilliggande tvättbyggnadens
läge mitt i tillfartsvägen till södra sjukhuset måste anses otillfredsställande.
Med hänsyn till den rationalisering av sjukhusets planläggning,
som i moderniseringsförslaget eftersträvats, måste en förändring komma
till stånd och en särskild byggnad för dessa anläggningar uppföras på annan
plats inom sjukhusområdet.
Såsom en första etapp bör därvid en ny tvättinrättning uppföras. På grund
av den nuvarande tvättanläggningens mycket dåliga beskaffenhet — renoveringen
av densamma var ett av de angelägnaste önskemålen i den tidigare
moderniseringsplanen — måste arbetet härmed igångsättas snarast möjligt.
Vid slutet av den tidsperiod, som om- och utbyggnaden av sjukhuset kan beräknas
komma att omfatta, synes en ny köksanläggning jämte personalmatsalar
böra uppföras i anslutning till tvättinrättningen. Byggnaden föreslås
placerad utmed vägen mellan norra och södra sjukhusen, på dess västra
sida.
Med hänvisning till det anförda anser beredningen angeläget, att utredning
snarast verkställes rörande uppförande av en ny tvättinrättning vid
sjukhuset. I samband därmed borde även frågan om uppförandet av den i
anslutning till tvätten föreslagna nya köksinrättningen med matsalar utredas.
För ändamålet beräknar beredningen ett belopp av 25 000 kronor vara erforderligt.
Departementschefen. Frågan om beredande av ändamålsenligare lokaler
för tvättinrättningen vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala var — såsom på
-
112
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.
pekats i det föregående — ett av de angelägnaste önskemålen i den tidigare
moderniseringsplanen för sjukhuset. De i denna plan avsedda åtgärderna för
tvättinrättningens del ha emellertid ännu ej kommit till utförande. Med
hänsyn till vad sinnessjukvårdsberedningen nu anfört rörande tvättinrättningens
beskaffenhet och om önskemålet om en rationellare planläggning av
sjukhuset vill det synas, som om den lämpligaste lösningen av tvättinrättningens
lokalfråga vore uppförande av eu nybyggnad för ändamålet. Jag tillstyrker
därför beredningens förslag om en utredning härom. Det synes mig
även lämpligt, att i samband härmed utredes frågan om uppförande av en ny
köksinrättning med matsalar. För den nu nämnda utredningen torde för nästa
budgetår böra anvisas ett belopp av 25 000 kronor.
Anskaffande av viss maskinutrustning vid S:t Lars sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning gjort
framställning om anvisande av 55 000 kronor för anskaffande av viss maskinutrustning
till tvättinrättningen vid S:t Lars sjukhus i Lund.
Beredningen hänvisar inledningsvis till det vid beredningens betänkande
fogade expertutlåtandet rörande S:t Lars sjukhus, vari anförts följande rörande
sjukhusets tvättinrättning.
Tvättinrättningen befinner sig i ett mycket bristfälligt skick. Lokalerna,
som äro väl små, sakna effektiva ventilationsanordningar, varför luften blir
starkt ångbemängd och besvärande för den där arbetande personalen. Tvättning
och mangling sker i bottenvåningen, medan alla kläder som skola strykas
bäras upp i trapporna. Befintliga maskiner äro transmissionsdrivna och otidsenliga
samt i det närmaste helt förslitna. Det är sålunda högst angeläget, att
frågan om anordnande av förbättrade tvättmöjligheter vid sjukhuset bringas
till en snar lösning. I detta sammanhang synes lämpligt, att tvättinrättningen
gives en så stor kapacitet, att den även kan mottaga tvätt från det närliggande
\ ipeholms sjukhus, som saknar egen tvättinrättning. De redan vid nu rådande
förhållanden för sitt ändamål otillräckliga tvättlokalerna böra med hänsyn till
byggnadens utformning och belägenhet icke lämpligen utökas genom tillbyggnader,
utan eu ny tvättbyggnad bör uppföras.
Beredningen anför i anslutning härtill, att den vid den fortsatta utredningen
rörande det lämpligaste sättet att förbättra tvättanläggningen prövat, huruvida
en ombyggnad och modernisering av den nuvarande tvättbyggnaden vore
möjlig i stället för en hel nyanläggning. Denna utredning vore ännu icke slutförd,
då den sammanhängde med ett ställningstagande till frågan, hur vissa
andra lokalproblem vid sjukhuset borde lösas. Den nuvarande maskinutrustningen
vore emellertid till vissa delar så försliten, att det syntes nödvändigt
att förbättring snarast vidtoges, oberoende av hur frågan om tvättanläggningen
slutligt komme att lösas. Med utgångspunkt härifrån anser beredningen
angeläget, att möjlighet beredes till inköp av en tvättmaskin och fem tumlare
av de typer, som framdeles beräknades komma till användning, med avsikt att
provisoriskt uppställa desamma i den nuvarande tvättanläggningen. Kostnaden
för anskaffande av nämnda maskinutrustning hade beräknats till 55 000
kronor.
113
Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.
Departementschefen. Av vad som anförts i det föregående framgår, att
tvättinrättningen vid S:t Lars sjukhus i Lund befinner sig i ett mycket bristfälligt
skick. På vilket sätt inrättningen skall kunna erhålla mera tillfredsställande
lokaler än f. n. är ännu icke klarlagt. Oavsett hur denna fråga kan
komma att lösas, anser jag i likhet med sinnessjukvårdsberedningen angeläget,
att nya maskiner anskaffas till anläggningen som ersättning för de nuvarande
starkt förslitna maskinerna. Jag finner mig därför böra tillstyrka, att ett
belopp av 55 000 kronor anvisas för anskaffande av den i beredningens skrivelse
angivna maskinutrustningen.
Utförande av ny kylanläggning’ vid Sundby sjukhus.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av 50 000 kronor för utförande av en ny kylanläggning vid
Sundby sjukhus vid Strängnäs. Styrelsen har därvid anfört följande.
Direktionen för Sundby sjukhus vid Strängnäs har hos medicinalstyrelsen
anmält, att kylanläggningen i sjukhusets centralkök vore i så dåligt skick —
den installerades år 1923 — att den måste förnyas, varvid en betydande utvidgning
jämväl vore erforderlig med hänsyn bl. a. till att kylrum för effektiv
kylning av mjölken saknades. Statens institut för folkhälsan hade ock påtalat
riskerna av bristande kylanordningar för sjukhusets matvaror. Med anledning
härav har styrelsen låtit genom kyltekniska byrån i Stockholm utreda
frågan om hela anläggningens modernisering och utvidgning. Kostnaderna
för de erforderliga arbetena ha beräknats till 50 000 kronor, varav för
kylmaskineri 17 500 kronor, byggnads- och installationskostnader 28 845 kronor,
konsultarvode 1 711 samt besiktningar, diverse och oförutsett 1944
kronor.
Departementschefen. Behovet av den föreslagna nya kylanläggningen vid
Sundby sjukhus vid Strängnäs synes mig styrkt. Jag förordar, att för ändamålet
anvisas det av medicinalstyrelsen äskade beloppet, 50 000 kronor.
Uppförande av garagebyggnader vid S:t Sigfrids och Säters sjukhus.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av tillhopa 180 000 kronor för uppförande av en garagebyggnad
vid vart och ett av S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Säters sjukhus. Styrelsen
har därvid anfört följande.
Vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Säters sjukhus ha med det stigande
antalet bilar garageförhållandena blivit mycket otillfredsställande. Bilarna äro
sålunda nu uppställda på olika ställen och delvis i icke uppvärmda och med
hänsyn till brandrisken ej godkännbara lokaler. S:t Sigfrids sjukhus saknar
dessutom lämplig uppställningsplats för sin brandmateriel. Sedan dessa förhållanden
anmälts av vederbörande sjukhusledningar, har utredning i ämnet
verkställts genom styrelsens föranstaltande.
Den föreslagna garagebyggnaden vid S:t Sigfrids sjukhus har plats
för sju motorfordon. Två av uppställningsplatserna skola genom vägg avskiljas
från de övriga och reserveras för sjukhusets motorspruta och övrig tyngre
brandmateriel, varigenom denna sammanföres till ett ställe, en anordning,
8—275 so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 113.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
som underlättar effektiv utryckning. Övriga uppställningsplatser komma att
disponeras för sjukhusets personbil, lastbil och traktor. De två garageplatser,
som icke omedelbart bliva erforderliga för sjukhusets eget behov, äro avsedda
att uthyras till sjukhusets personal. Byggnaden inrymmer f. ö. omklädningsrum
med dusch och toalett samt ett mindre förråd. Garaget avses förlagt
till närheten av maskinhuset och skall uppvärmas genom anslutning till centralvärmeledningen.
Från Säters sjukhus har angivits ett behov av minst sju garageplatser.
Den föreslagna nybyggnaden är av denna storlek. Den inrymmer dessutom
omklädningsrum med toalett samt därutöver ett pannrum. Den för garaget
lämpligaste platsen, öster om det befintliga stallet, är nämligen så belägen,
att anslutning till centralvärmeledningen icke kan ernås. Panninstallationen
kommer att göras så stor, att den i närheten belägna chaufförsbostaden framdeles
kan anslutas till garagets panncentral.
I ett till medicinalstyrelsen avgivet yttrande har byggnadsstyrelsen förklarat
sig intet ha att erinra mot de upprättade förslagen, under förutsättning
att storleken på byggnaderna motsvarade behovet av garageplatser vid resp.
sjukhus. Med hänsyn till risken för påkörning syntes emellertid pelarna vid
garageportarna böra utföras av armerad betong. Kostnaderna för byggnadsföretagens
genomförande ha av byggnadsstyrelsen beräknats till 80 000 kronor
vid S:t Sigfrids och 100 000 kronor vid Säters sjukhus.
Departementschefen. Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört och
vissa kompletterande uppgifter, som jag under hand erhållit rörande de
nuvarande garageförhållandena vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö och Säters
sjukhus, anser jag mig böra tillstyrka, att vid vart och ett av sjukhusen uppföres
en garagebyggnad. Mot de beräknade kostnaderna för byggnaderna,
80 000 resp. 100 000 kronor, har jag intet att erinra. Jag föreslår alltså, att för
ändamålet anvisas sammanlagt 180 000 kronor.
Uppförande av panncentraler vid S:ta Gertruds och Restads sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1949 års riksdag
(prop. nr 111; riksd. skr. nr 225), att vid S:ta Gertruds sjukhus i Västervik,
Restads sjukhus i Vänersborg och S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg skulle
utföras arbeten inom ångpanneanläggningarna för en beräknad kostnad av högst
1 350 000 kronor. Häri ingick ett belopp av 525 000 kronor för vart och ett
av S:ta Gertruds och Restads sjukhus. Beloppen i fråga voro avsedda för
utbyte av ångpanneanläggningarna vid de båda sjukhusen. För vardera anläggningen
anvisade riksdagen för budgetåret 1949/50 ett belopp av 55 000
kronor för att möjliggöra beställning av erforderliga ångpannor, för vilka
leveranstiden då uppskattades till ca 3 år.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning
framlagt förslag om uppförande av helt nya panncentraler vid S:ta Gertruds
och Restads sjukhus.
Beredningen framhåller inledningsvis, att det, när den nyss angivna kostnaden
av 525 000 kronor för vart och ett av de båda sjukhusen beräknades.
Kungl. May.ts proposition nr 113.
115
förutsattes, att de nuvarande pannhusen efter viss ombyggnad skulle kunna
komma till användning. Sedan beredningen numera framlagt en generalplan
för sinnessjukvårdens utbyggande, hade en samlad överblick erhållits över
omfattningen av samtliga erforderliga byggnadsåtgärder vid de olika sinnessjukhusen,
och det hade i anledning därav befunnits nödvändigt att upptaga
frågan om utbyggande av de båda panncentralerna till förnyad prövning. Beredningen
anför vidare.
Ben gjorda utredningen i frågan har givit vid handen, att de befintliga
pannhusen äro planerade för en helt annan typ av pannanläggningar än som
nu anses böra komma till utförande. Vid ett bibehållande av de nuvarande
pannhusen skulle, trots ombyggnad av desamma, icke en för själva panncentralen
på längre sikt rationell lösning kunna erhållas.
Vidare synes det icke möjligt att i direkt anslutning till panncentralerna
anordna lämpliga, för personalen erforderliga omklädnads- och matrum. Härtill
kommer, att under maskinmästaren sorterande verkstäder, såsom plåtslageri-
och mekanisk verkstad samt smedja och elektrisk verkstad, ävensom
tillhörande förråd lämpligen böra anslutas till själva panncentralen. Dessa
verkstäder och förråd äro f. n. i regel förlagda inom olika byggnader, belägna
på långt avstånd från varandra. Sålunda finnas exempelvis vid S:ta
Gertruds sjukhus förråd på icke mindre än 8 platser, vilket omöjliggör ett
rationellt utnyttjande av arbetskraft och maskiner.
Med hänvisning till det anförda föreslår beredningen, att nya panncentraler
uppföras vid S:ta Gertruds och Restads sjukhus. Kostnaderna för dessa
hade av byggnadsstyrelsen beräknats till 1 250 000 kronor. Utöver tidigare
upptagna medel, 525 000 kronor, erfordrades sålunda för vardera anläggningen
725 000 kronor. I dessa kostnader hade endast medräknats transportanordningar
inom pannhusen och för uppforsling av kol till blivande kolsilo
erforderliga uppfordringsverk men icke några nya transportanordningar för
framforsling av kolen från de vid dessa sjukhus förhållandevis långt från
panncentralerna belägna kolupplagen. För sistnämnda slag av transporter
användes f. n. i stor utsträckning patientarbetskraft, och beredningen räknade
med att denna anordning skulle kunna bibehållas under en övergångsperiod.
Beredningen framhåller vidare, att leveranstiden för erforderlig pannutrustning
f. n. vore mycket lång. Några nya pannor syntes sålunda icke kunna
erhållas förrän tidigast i slutet av år 1952. Med hänsyn till de befintliga
panncentralernas dåliga skick vore det angeläget, att de nya pannhusen vore
färdiga i så god tid, att montering av beställda pannor och annan utrustning
kunde igångsättas omedelbart efter leveransen. Uppförandet av byggnaderna
jämte skorstenar och kulvertar m. m. måste därför påbörjas senast under sista
halvåret 1951. Beredningen föreslår därför, att medel för upprättande av erforderliga
ritningar och programhandlingar samt vidtagande av förberedande
åtgärder ställas till förfogande redan för budgetåret 1950/51. Kostnaden härför,
utöver tidigare anvisade medel, har beredningen beräknat till 25 000 kronor
för vart och ett av de båda sjukhusen.
Departementschefen. I samband med sina överväganden rörande erforderliga
byggnadsåtgärder vid de olika sinnessjukhusen har statens sinnessjuk
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
vårdsberedning ansett nödvändigt att ompröva de av fjolårets riksdag beslutade
arbetena inom ångpanneanläggningarna vid S:ta Gertruds i Västervik
och Restads sjukhus i Vänersborg. Beredningen har därvid funnit, att de befintliga
pannhusen vid dessa båda sjukhus vore planerade för en helt annan
typ av pannanläggningar än som skulle komma till utförande, samt att man,
därest de nuvarande pannhusen bibehölles, trots viss ombyggnad av dessa icke
skulle erhålla en på längre sikt rationell lösning av panncentralernas utform
ning. Med hänsyn till vad beredningen sålunda och i övrigt anfört samt de
befintliga panncentralernas dåliga skick tillstyrker jag, att nya panncentraler
uppföras vid de båda sjukhusen. De beräknade kostnaderna för de nya pann
centralerna, 1 250 000 kronor för vartdera sjukhuset, synas kunna godtagas.
Bör nästa budgetår torde, utöver de av förra årets riksdag anvisade medlen,
böra anvisas 25 000 kronor för vart och ett av sjukhusen eller alltså sammanlagt
50 000 kronor.
Uppförande av panncentral vid Mariebergs sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning framlagt
förslag om uppförande av en ny panncentral vid Mariebergs sjukhus i
Kristinehamn. Beredningen har därvid anfört följande.
I byggnadsstyrelsens den 8 april 1941 överlämnade förslag till modernisering
av Mariebergs sjukhus i Kristinehamn ingick såsom en första etapp
uppförandet av en ny panncentral. Denna var planerad att utföras bl. a. för
drift av ett ångturbinaggregat, som under den mörka årstiden skulle alstra
den under dagen erforderliga elektriska energien för sjukhuset, medan kraft
skulle inköpas från utomstående leverantör för förbrukning under natten
ävensom under dagen sommartid.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni 1941 uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att bl. a. beträffande nämnda panncentral inkomma med förslag
till de förenklingar, som kunde visa sig möjliga att genomföra, föreslog
byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen i gemensam skrivelse den 15
november 1943 (jfr prop. nr 84/1944), att behövlig elektrisk energi i stället
för att delvis alstras på platsen skulle i sin helhet inköpas från Kristinehamns
stads elektricitetsverk. Härigenom bleve det möjligt att väsentligt begränsa
det tidigare framlagda förslaget till ny panncentral, varjämte uppförandet av
denna kunde uppskjutas. Under sådana omständigheter beräknades, då nämligen
trycket på de befintliga ångpannorna kunde sänkas, dessa pannor kunna
utnyttjas till dess sjukhusets successiva om- och utbyggnad krävde uppförande
av en större panncentral än den nuvarande.
I samband med att 1948 års riksdag (prop. nr 185; riksd. skr. nr 235),
såsom ett led i sjukhusets om- och utbyggnad, fattade beslut om den nya
paviljong, som nu är under uppförande, godkände riksdagen även en föreslagen
utbyggnad av den befintliga värmecentralen med en ny lågtrycksångpanna.
Denna panna, vars installation på nuvarande plats är att betrakta
såsom en provisorisk åtgärd, är avsedd att sedermera överflyttas till den
nya panncentralen.
Den sålunda utökade befintliga panncentralen kan enligt verkställda beräkningar
nätt och jämt täcka det värmebehov, som kommer att föreligga efter
genomförandet av redan beslutade om- och utbyggnader vid sjukhuset. Åter
-
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
stående moderniseringsarbeten, vilka i huvudsak omfatta, renovering av alla
de kvinnliga jämte ett par av de manliga paviljongerna, anordnande av arbetsterapilokaler
samt om- och utbyggnad av personalbostäder, kunna icke genomföras,
förrän den planerade nya panncentralen blivit uppförd.
För att moderniseringsarbetena vid sjukhuset icke skola behöva avbrytas,
är det sålunda nödvändigt att den nya, panncentralen snarast kommer till
uppförande.
Leveranstiden för ångpannor av här avsedd typ är f. n. inemot 3 år. Räknas
härtill erforderlig tid för upprättande av ritningar och programhandlingar
samt montage av anläggningen, kan panncentralen i sin helhet icke förväntas
vara färdigställd förrän ca 4 år efter det beslut fattats om dess uppförande.
De i den planerade centralen ingående varmvattenpannorna kunna
däremot levereras inom betydligt kortare tid. Därest det nya pannhuset uppföres
och sistnämnda pannor till att börja med inmonteras, torde dessa kunna
beräknas vara i drift omkring 1 år efter arbetets påbörjande. Genom att
samköra dessa pannor med den befintliga panncentralen, intill dess de nya
ångpannorna blivit installerade, kan det ökade värmebehov, som kräves vid
en fortsatt ombyggnad av sjukhuset, väl täckas, och moderniseringsarbetena
behöva av denna anledning icke avbrytas. Beredningen, som finner det angeläget,
att renoveringen av Mariebergs sjukhus genomföres så snabbt som
möjligt, bl. a. av den anledningen att de icke ombyggda paviljongerna endast
äro försedda med torrklosetter, får därför föreslå, att medel för den nya
panncentralen vid sjukhuset äskas av 1950 års riksdag. Den totala, kostnaden
för hela anläggningen har av byggnadsstyrelsen beräknats till 1 250 000
kronor. I detta belopp ha icke medräknats kostnader för några nya transportanordningar
från kolupplag till pannhuset. Av det angivna beloppet
erfordras för nästa budgetår 400 000 kronor, därest den i det föregående angivna,
i första hand behövliga delen av centralen skall kunna uppföras.
Departementschefen. Frågan om uppförande av en ny panncentral vid
Mariebergs sjukhus i Kristinehamn har redan tidigare varit föremål för riksdagens
prövning. Sålunda beslöts redan av 1941 års riksdag, att en ny panncentral
skulle uppföras vid sjukhuset. Denna var planerad att utföras bl. a.
för drift av ett ångturbinaggregat, som skulle alstra viss del av den för sjukhuset
erforderliga elektriska energien. Sedan det visat sig möjligt att tillgodose
sjukhusets behov av elektrisk energi på annat sätt, beslöts emellertid
vid 1944 års riksdag, att med uppförande av ångpannehuset skulle tills
vidare anstå. Uppförandet av ångpannehuset ingick sedermera i den av 1947
års riksdag beslutade tredje etappen av om- och nybyggnadsarbetena vid
sjukhuset. De för denna etapp anvisade medlen ha emellertid härefter jämlikt
beslut av 1948 års riksdag tagits i anspråk för uppförande av en ny vårdpaviljong
vid sjukhuset.
Av vad statens sinnessjukvårdsberedning nu anfört framgår, att den befintliga
panncentralen efter den utökning av densamma, som vidtagits i samband
med uppförandet av den förut nämnda nya vårdpaviljongen, beräknas
nätt och jämt räcka till för att täcka, det värmebehov, som kommer att föreligga
efter genomförandet av de redan beslutade om- och utbyggnadsarbetena vid
sjukhuset. För att möjliggöra de återstående moderniseringsarbetena är det
därför nödvändigt, att beslut nu fattas om uppförande av den nya panncentralen.
Jag tillstyrker därför sinnessjukvårdsberedningens förslag härom. De
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
totala kostnaderna för den nya anläggningen uppskattar jag i likhet med byggnadsstyrelsen
till 1 250 000 kronor. Härav torde för nästa budgetår böra anvisas
400 000 kronor.
Uppförande av panncentral vid S:t Jörgens sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinnessjukvårdsberedning
framlagt förslag om uppförande av en ny panncentral vid S:t Jörgens sjukhus
i Göteborg.
Beredningen hänvisar inledningsvis till det vid beredningens betänkande
fogade expertutlåtandet beträffande S:t Jörgens sjukhus, i vilket i fråga om
sjukhusets panncentral och värmeledningssystem anförts följande.
Ångpannorna i sjukhusets panncentral ha varit i drift sedan år 1903, och
deras tillstånd är nu sådant, att de snarast möjligt böra ersättas med nya pannor.
Även pannhuset befinner sig i ett dåligt skick och k^n icke utan om- och
utbyggnader giva utrymme för en tidsenlig panncentral*’av den storleksordning,
som kommer att erfordras vid sjukhusets utbyggnad enligt föreliggande
förslag. Byggnaden är därjämte olämpligt belägen, helt nära paviljongerna C
och E. Det är sålunda nödvändigt att räkna med uppförande av en helt ny
panncentral, vilken bör planläggas och utformas i anslutning till den uppgjorda
utbyggnadsplanen för sjukhuset.
Värmeledningssystemen inom byggnaderna utgöras f. n. av såväl ång- som
varmvattensystem. Av de 21 byggnader, som äro utrustade med centralvärmeledning,
äro 10 anslutna till sjukhusets panncentral, medan 11 äro försedda
med egna värmeanläggningar. Såväl centraler som rörledningar äro i flera fall
i dåligt skick. Vid genomförandet av moderniseringsplanen böra samtliga nybyggnader
samt i största möjliga utsträckning även befintliga byggnader
anslutas till en ny panncentral, varvid uppvärmningssystemet genomgående
omlägges till pump varm vatten.
För egen del anför beredningen härefter följande.
Det föreliggande förslaget till modernisering av sjukhuset, för vilket närmare
redogöres i förenämnda expertutlåtande, innebär, att sjukhuset utbygges
till att omfatta omkring 630 platser mot f. n. ca 400 platser. Därvid räknas
med ett successivt ersättande av sjukhusets vårdpaviljonger, administrationsbyggnad,
panncentral och verkstadsbyggnad, varvid i en första etapp skulle
uppföras en ny värmecentral, fyra nya paviljonger, nybyggnad för administration
och medicinskt centrum, arbetsterapilokaler för kvinnliga patienter och
samlingssal. Paviljongerna C, D, E och G ombyggas och disponeras under en
övergångsperiod för den ena av överläkaravdelningarna. Paviljongerna F, för
oroliga kvinnor, samt H och I, öppendörravdelningar för kvinnor resp. män,
nedläggas, sedan första utbyggnadsetappen genomförts.
För att möjliggöra nu nämnda modernisering och utbyggnad av sjukhuset
är det enligt beredningen nödvändigt att först uppföra den nya panncentralen.
Denna, som tänktes utförd i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i
annat sammanhang föreslagits beträffande motsvarande anläggningar vid
S:ta Gertruds och Restads sjukhus, hade av byggnadsstyrelsen beräknats
draga en kostnad av 1 250 000 kronor. I detta belopp inginge icke för kolgård
och kulvertar erforderliga kostnader, vilka f. n. icke kunnat exakt fastställas.
De vore nämligen beroende av placeringen av de till uppförande före
-
119
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
slagna nybyggnaderna vid sjukhuset. På grund av å platsen rådande terrängnch
grundförhållanden kunde dessa byggnaders slutliga läge icke bestämmas,
förrän noggranna markundersökningar m. m. företagits. Med hänsyn till den
långa leveranstiden för ångpannor behövde medel nu endast anvisas för upprättande
av erforderliga ritningar och programhandlingar samt för den del av
kostnaderna för ångpannorna, som enligt gängse kontraktsformulär plägade
erläggas vid leveranskontraktets undertecknande. Storleken av detta belopp
har beredningen beräknat till 55 000 kronor.
Departementschefen. De nuvarande ångpannorna i panncentralen vid S:t
Jörgens sjukhus i Göteborg äro, såsom framgått av den lämnade redogörelsen,
numera så förslitna, att de snarast måste ersättas med nya. Härtill kommer,
att även själva pannhuset befinner sig i dåligt skick. En förnyelse av hela
anläggningen synes därför nödvändig. Utan att nu taga ställning till detaljerna
i den plan för sjukhusets modernisering och utbyggnad, som skisserats
av sinnessjukvårdsberedningen, anser jag det dock välbetänkt, att anläggningen
vid den förnyelse av densamma, som i varje fall måste äga rum, gives
en sådan utformning, att den planerade moderniseringen och utbyggnaden
blir möjlig. Jag tillstyrker därför, att anläggningen uppföres i enlighet med
det av beredningen framlagda förslaget. De beräknade kostnaderna för anläggningen,
1 250 000 kronor, synas kunna godtagas. Härav torde för nästa budgetår
böra anvisas ett belopp av 55 000 kronor.
Vissa arbeten inom panncentralen vid Furunäsets sjukhus.
I skrivelse den 16 februari 1950 har statens sinness jukvar dsb eredning
framlagt förslag om vissa arbeten inom panncentralen vid Furunäsets sjukhus
vid Piteå. Beredningen har därvid anfört följande.
För tillgodoseende av det genom beslutad om- och utbyggnad av Furunäsets
sjukhus vid Piteå ökade ång- och värmebehovet har under innevarande
budgetår installerats en ny varmvattenpanna i den befintliga panncentralen.
Den sålunda utökade centralen, som omfattar 2 ångpannor och 2 varmvattenpannor,
beräknas kunna nöjaktigt fylla det föreliggande värmebehovet vid
sjukhuset. Därvid måste emellertid centralens hela kapacitet utnyttjas under
den tid av året, då värmebehovet är som störst. Vid sådana förhållanden
förefinnes sålunda icke någon reserv att möta eventuellt uppkommande driftsavbrott
på någon av pannorna. Då ångpannorna icke befinna sig i fullgott
skick, har beredningen efter samråd med byggnadsstyrelsen funnit angeläget,
att panncentralen utökas med en ny ångpanna för att säkerställa driften. En
sådan utökning bör utföras med sikte på att pannanläggningen i sin helhet
framdeles skall kunna utformas efter de principer, som beredningen i annat
sammanhang förordat i fråga om föreslagna nya panncentraler vid bl. a.
S:ta Gertruds och Itestads sjukhus. Den nya pannan, vilken bör utföras
såsom vattenrörångpanna, skulle sålunda ingå som en första etapp i en sådan
ny pannanläggning. Denna torde icke behöva fullt utbyggas förrän om ca
10 år, då de befintliga pannorna kunna antagas vara förbrukade.
För att bereda plats för den nu föreslagna nya pannan måste det befintliga
pannhuset utökas. Det synes därvid vara välbetänkt att redan nu utforma
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 113.
pannhuset så, att i detsamma kan inrymmas jämväl den andra av de i den
nya centralen erforderliga två ångpannorna, De i den framtida anläggningen
ingående varmvattenpannorna torde lämpligen kunna uppställas inom den
nuvarande byggnaden, när där befintliga pannor behöva ersättas. Kostnaden
för den nu föreslagna ångpannan jämte tillbyggnad av pannhuset i nyss
nämnd omfattning samt uppförande av kolsilo jämte ny kolgård har av byggnadsstyrelsen
beräknats till sammanlagt 625 000 kronor. Det för nästa
budgetår erforderliga beloppet, närmast avsett att möjliggöra beställning av
ångpannan, har av beredningen uppskattats till 35 000 kronor.
Departementschefen. Jag delar sinnessjukvårdsberedningens uppfattning,
att en ny ångpanna bör installeras i panncentralen vid Furunäsets sjukhus
vid Piteå för att tjäna som reserv vid eventuellt driftsavbrott på någon av
de befintliga pannorna. Ej heller den föreslagna tillbyggnaden av pannhuset
och övriga föreslagna arbeten föranleda någon erinran från min sida.
Den föreliggande kostnadsberäkningen, slutande på 625 000 kronor, synes
kunna godtagas. För nästa budgetår torde för ändamålet böra anvisas 35 000
kronor.
Installation av nya ångpannor vid Birgittas sjukhus.
I skrivelse den 24 februari 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande av 60 000 kronor för installation av nya ångpannor vid mansavdelningen
av Birgittas sjukhus i Vadstena. Styrelsen har därvid anfört
följande.
Mansavdelningen av Birgittas sjukhus i Vadstena är inrymd i en äldre
byggnad, som 1895 färdigställts för sitt nuvarande ändamål. Därvid installerades
den ångvärmeledning och tre av de fyra ångpannor, som ännu äro
i bruk. Pannorna äro nu i sådant skick, att de måste utbytas. Frågan härom
har genom medicinalstyrelsens försorg utretts av Hugo Theorells ingen jörsbyrå
AB och enligt av denna byrå upprättat förslag vore det mest ekonomiskt
att övergå till uppvärmning genom varmvatten. De totala kostnaderna härför
ha beräknats till ca 300 000 kronor.
I samband med framläggandet av förslaget till nu pågående utbyggnad av
Birgittas sjukhus gjorde vederbörande departementschef (prop. nr 242/1945)
det uttalandet, att en överflyttning av den nuvarande mansavdelningen till nya
lokaler vore välbetänkt. Enligt det vid sinnessjukvårdsberedningens betänkande
fogade expertutlåtandet beträffande sjukhuset vore vidare behovet av nya lokaler
för den nuvarande manliga avdelningen ur flera synpunkter trängande. Med
hänsyn till att denna fråga sålunda relativt snart måste vinna sin lösning
har styrelsen vid den fortsatta utredningen av värmeledningsfrågan inom
mansavdelningen icke funnit sig kunna förorda en total omläggning av värmesystemet,
detta så mycket mera som byggnadernas framtida användning icke
ännu är avgjord. Styrelsen har därför funnit sig böra förorda, att ej annan
förändring nu vidtages, än att två av de äldsta pannorna utbytas mot nya,
eventuellt mot i gott skick varande begagnande pannor. De båda därefter
kvarvarande äldre pannorna böra bibehållas som reserv. Hugo Theorells
ingenjörsbyrå har kostnadsberäknat jämväl detta alternativ och ansett, att
för detsammas genomförande kräves ett anslag av 60 000 kronor.
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Departementschefen. Jag har intet att erinra mot medicinalstyrelsens förslag
och tillstyrker alltså, att för installation av två nya ångpannor vid mansavdelningen
av Birgittas sjukhus i Vadstena anvisas ett belopp av 60 000
kronor.
Elektriska arbeten vid vissa statens sinnessjukhus.
I skrivelse den 3 mars 1950 har medicinalstyrelsen framlagt förslag om utförande
av elektriska arbeten vid åtta olika statens sinnessjukhus. Styrelsen
har därvid anfört följande.
Under senare år ha regelbundet medel anvisats för renovering och utbyggnad
av de elektriska installationerna vid statens sinnessjukhus. Plan och
kostnadsberäkning för fortsatta dylika arbeten, vilka lämpligen böra påbörjas
under budgetåret 1950/51, ha på uppdrag av styrelsen upprättats av Elektriska
Prövningsanstalten Aktiebolag. Efter samråd i ärendet med byggnadsstyrelsen
får medicinalstyrelsen angiva det medelsbehov, som nu för ändamålet prövats
föreligga, till 327 000 kronor. Beträffande i planen ingående olika arbeten
får medicinalstyrelsen anföra.
Sund by sjukhus vid Strängnäs. Elektriska prövningsanstaltens förslag
innebär en omläggning av elinstallationerna inom hela sjukhuset för en
total kostnad, som nu beräknas till 232 000 kronor. Härigenom skulle sjukhusets
reservkraftfråga ordnas, bl. a. genom framdragandet av en ny serviskabel
från kraftleverantörens, Älvkarleby kraftverk, ledning till en ny mottagningsstation
i paviljong II och genom en höjning av distributionsspänningen
från 190 till 380 Y. Byggnadsstyrelsen, som i yttrande den 24 februari
1950 framställt vissa erinringar mot förslagets detaljer, har föreslagit, att
medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen före arbetets igångsättande borde
fullfölja den tekniska utredningen. Byggnadsstyrelsen framhåller, att stationerna
i maskinhuset och paviljong II i varje fall måste renoveras. Kostnaden
härför har byggnadsstyrelsen beräknat till 70 000 kronor. I samband med stekkökets
pågående elektrifiering föreslår byggnadsstyrelsen spänningsomläggning
till 380 V redan nu av ekonomibyggnaden, bageriet och snickeriverkstaden.
Kostnaden härför beräknas till 20 000 kronor. För ytterligare utredning
om den elektriska utrustningen vid sjukhuset föreslår byggnadsstyrelsen ett
belopp av 5 000 kronor. Totalkostnaden för de nu aktuella elarbetena vid
Sundby sjukhus skulle sålunda enligt byggnadsstyrelsen uppgå till (70 000 +
20 000 + 5 000) 95 000 kronor.
Best a ds sjukhus i Vänersborg. Arbete med omläggning från likström
till växelström pågår enligt plan av den 22 september 1944. Till etapperna
1 och 2 beviljades 1948 46 000 kronor. Förslaget innebär, att etapperna 5 och 6
nu skola utföras. Kostnaderna härför beräknas till 45 000 kronor. Härtill komma
emellertid 7 000 kronor, utgörande kostnaderna för framdragning till administrationsbyggnaden
av en kabel, som blivit erforderlig med anledning av ombyggnaden
av sjukhusets medicinska centrum. Sammanlagt skulle alltså för Bestads
sjukhus erfordras (45 000 + 7 000) 52 000 kronor.
Säters sjukhus. Föreslagna arbeten avse avslutning av omläggningen
från lik- till växelström. Kostnaderna beräknas till 35 000 kronor.
Sidsjöns sjukhus i Sundsvall. Elektriska prövningsanstalten föreslår
vissa förändringar med avseende å huvudtransformator och reservtransformator,
ombyggnad av transformatorstationen inom nordvästra bostadsområdet,
komplettering av maskininstallationen etc. i personaltvättstugan samt
utbyte av vissa kabelboxar, tillsammans dragande en kostnad av 24 000 kronor.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Efter överläggning med byggnadsstyrelsen i ärendet anser sig medicinalstyrelsen
icke böra framlägga förslaget i dess ursprungliga skick och omfattning,
utan godtager vissa av byggnadsstyrelsen föreslagna förenklade åtgärder,
vilka tillsammans draga en kostnad av 11 000 kronor.
Gådeå sjukhus i Härnösand. För innevarande budgetår har för en
första etapp av erforderlig strömomläggning anvisats 30 000 kronor av den
tidigare till 52 000 kronor beräknade totala kostnaden. Återstående etapp, som
nu med hänsyn bl. a. till prisstegringen beräknas till 25 000 kronor, föreslås
till utförande.
Frösö sjukhus vid Östersund. Medel till strömomläggning ha tidigare
för etapperna I A, II och IB anvisats med resp. 60 000, 50 000 och 50 000
kronor. Nu ifrågavarande etapp III, som omfattar paviljonger 3, 5, 7 och 9,
sex personalbostadshus och personaltvättstugan, har tidigare kostnadsberäknats
till 52 000 kronor, vilket belopp emellertid måste uppräknas till
60 000 kronor. Härtill kommer, att ytterligare 20 000 kronor bli erforderliga
för slutförande av etapp II, enär anvisade medel icke komma att täcka de slutliga
kostnaderna. Detta förhållande beror dels på att en byggnad utöver dem,
med vilka man ursprungligen räknat i denna etapp, av vissa skäl ansetts böra
medtagas, dels på att två mathissar i paviljongerna 10 och 11 måst helt ombyggas,
vilket dragit icke förutsedda kostnader. Slutsumman av för Frösö sjukhus
erforderliga medel blir därför (60 000 + 20 000) 80 000 kronor.
Umedalens sjukhus vid Umeå. Vid sjukhuset erfordras vissa smärre
kompletteringar, vilka byggnadsstyrelsen beräknat komma att draga en kostnad
av 12 000 kronor.
Furunäsets sjukhus vid Piteå. Förslaget avser fortsatt omläggning
från 220 till 380 V växelström inom vissa smärre byggnader, varigenom
i och med huvudbyggnadens renovering lika strömstyrka kommer till användning
inom hela sjukhusområdet. Kostnaderna beräknas till 17 000 kronor.
Under hänvisning till det anförda har medicinalstyrelsen hemställt, att till
elektriska arbeten vid förenämnda åtta sinnessjukhus måtte anvisas (95 000 +
52 000 + 35 000 + 11 000 + 25 000 + 80 000 + 12 000 + 17 000) 327 000 kronor.
Departementschefen. De av medicinalstyrelsen föreslagna elektriska arbetena
vid Sundby, Eestads, Säters, Sidsjöns, Gådeå, Frösö, Umedalens och
Furunäsets sjukhus utgöra ett led i de omläggnings- och kompletteringsarbeten
inom de elektriska installationerna vid de statliga sinnessjukhusen, som befunnits
nödvändiga på grund av ökad strömförbrukning eller andra omständigheter
och vartill medel anvisats av riksdagen senast för innevarande budgetår.
Då samtliga arbeten synas vara av angelägen natur, vill jag förorda, att de
komma till utförande under nästa budgetår. Mot de beräknade kostnaderna
för arbetena har jag intet annat att erinra, än att det för Umedalens sjukhus
avsedda beloppet, enligt vad jag under hand inhämtat, bör höjas från 12 000 till
16 000 kronor. Jag föreslår alltså, att för arbetena för nästa budgetår anvisas
ett sammanlagt belopp av 331 000 kronor.
Utredningsmedel.
Såsom antytts i det föregående (s. 26) i samband med redogörelsen för
den av statens sinnessjukvårdsberedning framlagda generalplanen för modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen har beredningen ansett,
att den fortsatta bearbetningen av planen för att ernå en mera i detalj över
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
arbetad om- och utbyggnadsplan för de olika sjukhusen lämpligen borde uppdragas
åt en särskild byggnadskommitté, som därvid borde träda i nära kontakt
med vederbörande sjukhusdirektioner. Till närmare motivering för detta
förslag har beredningen i annat sammanhang i sitt betänkande anfört följande.
Under den uppbyggnadsperiod som förestår kommer självfallet det komplex
av ärenden, som sammanhänger med sinnessjukhusens modernisering
och utbyggande, att kräva speciell uppmärksamhet och ställa stora krav i
organisatoriskt hänseende, detta med hänsyn såväl till de omfattande byggnadsåtgärder,
varom här är fråga, som till att dessa måste noga anpassas till
den pågående driften vid sjukhusen, så att onödiga störningar i densamma
undvikas. Enligt beredningens uppfattning torde det därför vara ändamålsenligt,
att den fortsatta handläggningen av hithörande frågor anförtros åt en
särskild byggnadskommitté, tillsatt av Kungl. Maj:t. I kommittén böra ingå
representanter för såväl medicinalstyrelsen som byggnadsstyrelsen och eventuellt
även för centrala sjukvårdsberedningen, varjämte till densamma bör
knytas erforderlig arbetskraft för det löpande arbetet. En sådan anordning
skulle väsentligt underlätta generalplanens genomförande inom avsedd tid
och samtidigt medföra en välbehövlig avlastning av medicinalstyrelsens och
byggnadsstyrelsens redan nu dryga arbetsbörda.
Av de remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga, ha medicinalstyrelsen
och svenska landstingsförbundet tillstyrkt beredningens förslag om tillsättande
av en särskild kommitté. Ej heller byggnadsstyrelsen har haft något
att erinra häremot. Styrelsen framhåller, att såsom en väsentlig uppgift för
en sådan kommitté framstode bl. a. att noga följa den inverkan på nu beräknat
platsbehov, som en intensifiering av vården kunde komma att medföra, ävensom
att bedöma, i vad mån avvikelser borde göras från de av statens sjukhusutredning
framlagda synpunkterna beträffande vårdavdelningarnas storlek
och utformning. Däremot har styrelsen förutsatt, att det som hittills borde
ankomma på styrelsen att utse arkitekter för de olika byggnadsföretagen samt
att utföra dessa. Slutligen må nämnas, att statens sjukhuspersonals förbund
ansett, att kommittén borde sammansättas så, att den praktiska erfarenheten
från arbetet vid sjukhusen även bleve företrädd.
Sedermera har sinnessjulcvårdsberedningen i skrivelse den 16 februari 1950
understrukit angelägenheten av att kommittén snarast möjligt tillkomme och
hemställt, att kostnaderna för dess verksamhet måtte få bestridas från anslaget
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. Beredningen
har därvid uppskattat det för byggnadskommitténs verksamhet under nästkommande
budgetår erforderliga beloppet till i runt tal 100 000 kronor.
Departementschefen. Såsom sinnessjukvårdsberedningen framhållit kommer
den fortsatta handläggningen av frågorna om sinnessjukhusens modernisering
och utbyggande, med hänsyn bl. a. till de mycket omfattande byggnadsåtgärder
det här gäller, att ställa stora krav i organisatoriskt hänseende. Det
synes mig därför oundgängligt, att ett särskilt organ tillskapas för ledningen
av det fortsatta arbetet härmed. Jag tillstyrker därför beredningens förslag
om tillsättande av en särskild kommitté för detta ändamål. På denna kommitté
bör även ankomma att noggrant följa behovet av vårdplatser å de stat
-
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
liga sinnessjukhusen och med lämpliga mellanrum göra detta platsbehov till
föremål för omprövning. Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört vill
jag framhålla, att hinder icke synes böra möta mot att i sådana fall, där så
kan befinnas påkallat och lämpligt, kommittén av Kungl. Maj :t erhåller i
uppdrag att utföra vissa byggnadsföretag. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj:t att bestämma om kommitténs sammansättning och att meddela erforderliga
direktiv för kommitténs arbete. För bestridande av kostnaderna för
kommitténs verksamhet, såsom arvoden till ledamöter, avlöningar till personal
för det löpande arbetet, resekostnader, expenser m. in., torde i enlighet
med sinnessjukvårdsberedningens förslag böra anvisas ett belopp av 100 000
kronor.
Anslag å tilläggsstat till riksstateu för budgetåret 1949/50.
Utvidgning och förbättring av vattenverket vid S:ta Gertruds sjukhus.
Med bifall till av Kungl. Maj:t framlagt förslag anvisade 1947 års riksdag
(prop. nr 244; riksd. skr. nr 352) för budgetåret 1947/48 63 000 kronor
till utvidgning och förbättring av vattenverket vid S:ta Gertruds sjukhus i
"Västervik. Sedermera anvisades av 1948 års riksdag (prop. nr 185; riksd.
skr. nr 235) för budgetåret 1948/49 ytterligare 47 000 kronor för ändamålet.
De anvisade medlen å tillhopa 110 000 kronor avsågo följande arbeten:
1. Avsyrningsanläggning och intagningsledning .............................. 75 000
2. Rensning av huvudvattenledningarna från rostavlagring ............... 2 000
3. Utbyte av sand i filterbassängerna .......................................... 5 000
4. Damm med reglerbar lucka i Marsbäcken .................................... 500
5. Förbindelseledning från Kvarnsjön till dike söder om sjön ............ 21 000
6. Iståndsättande och höjning av damm vid Kvarnsjöns utlopp ......... 1 000
7. Upprensning av förbindelseränna mellan sjön Gagnarn och Kvarnsjön
....................................................................................... 500
8. Ritningar, kontroll, diverse och oförutsedda kostnader .................. 5 000
Summa krom'' 110 000
I skrivelse den 2 december 1949 har medicinalstyrelsen hemställt om anvisande
å tilläggsstat för löpande budgetår av ytterligare 50 000 kronor för
arbetena, varvid styrelsen anfört följande.
Sedan arbetena numera satts i gång och entreprenadanbud inkommit
rörande olika delar av arbetena, har det visat sig, att de verkliga kostnaderna
icke kunna hållas inom den beräknade ramen.
Med ledning av tecknade entreprenadkontrakt och inkomna anbud kunna
anläggningskostnaderna beräknas enligt följande:
AB Hus & Vägars entreprenad å utförande av intagsledning ............
och byggnadsarbeten för avsyrningsfiltren (del av post nr 1) ...... 74 000
AB Bröderna Edstrands leverans av rör till intagsledningen (del av
post nr 1) ........................................................................... 9 261
Merkantila Ingenjörsbyråns, Pehr Husberg AB, entreprenad å utförande
av avsyrningsanläggning (del av post nr 1) .................. 14 700
125
Kungl. May.ts proposition nr 113.
Beräknad kostnad för rensning av huvudvattenledningar (post nr 2) 2 000
Beräknad kostnad för utbyte av filtersand (post nr 3) ..................... 5 000
Beräknad kostnad för dammbyggnad i Marsbäcken (post nr 4) ...... 5 000
Inkommet anbud från byggmästare Olle Oswald, Västervik, på utförande
av anordningar för överförande av vatten från Kvarnsjön
till sjön Maren (posterna nr 5—7) ............................................. 35 445
Ritningar, kontroll, diverse och oförutsedda kostnader (post nr 8) ... 14 594
Summa kronor 160 000
Innan arbetena kunna färdigställas, beräknas kostnaderna således komma
att överstiga anvisade medel med (160 000 — 110 000) 50 000 kronor.
Detta underskott beror på följande omständigheter. De båda byggnadsentreprenaderna,
AB Hus & Vägars entreprenad å 74 000 kronor och den blivande
entreprenaden enligt byggmästare Olle Oswalds anbud å 35 445 kronor,
överstiga i kostnader avsevärt de beräkningar, som legat till grund för begärda
anslag. Båda dessa entreprenader omfatta undervattensarbeten, för
vilka kostnaderna äro svåra att på förhand bedöma.
Dammbyggnaden i Marsbäcken, för vilken kostnaden uppskattades, innan
detalj ritningarna hunnit utföras, har nu efter ritningarnas färdigställande
visat sig draga högre kostnader än som preliminärt beräknades. Posten
diverse och oförutsedda kostnader, som tidigare ingick i summan 5 000 kronor,
har höjts avsevärt. Denna post har redan tagits i anspråk för en oförutsedd
kloreringsanläggning för 3 425 kronor, vilken sjukhuset av hälsovårdsmyndigheterna
ålades att anskaffa på grund av att de bakteriologiska analyserna utvisade
undermåliga resultat,
I utlåtande över framställningen har byggnadsstyrelsen, som under hand
inhämtat vissa uppgifter från Bergströms ingenjörsbyrå & C:o, Stockholm,
anfört bl. a, följande.
För arbetena upptagna under post nr 1, vilka 1943 beräknades kosta 63 000
kronor, uppgår den allmänna kostnadsstegringen till ca 30 %, motsvarande i
runt tal 19 000 kronor, varav redan anvisats ett belopp av 12 000 kronor.
Återstoden av fördyringen, [(74 000 + 9 261 + 14 700) 97 961 — (63 000 +
19 000) 82 000] 15 961 kronor, ligger i huvudsak på arbetena med intagsledmngen.
I den ursprungliga beräkningen förutsattes jordarbetena bliva utförda med
anlitande av patientarbetskraft, vilken numera icke kan påräknas. Även arbetena
med silkammare, sugledning, ventilkammare och tillbyggnad av pumphus
ha undergått en tidigare icke förutsedd fördyring på grund av att utförandet
på grund av driftstekniska skäl måste ske i två etapper, medan kostnadsberäkningen
förutsatt samtidigt utförande.
Beträffande övriga arbeten, för vilka på grundval av kostnadsberäkningar
utförda vid årsskiftet 1947/48 anslagits (110 000 — 75 000) 35 000 kronor,
utgör den allmänna kostnadsstegringen endast ca 4 %, motsvarande i runt tal
1 500 kronor. För dessa arbeten faller den förhållandevis största kostnadsökningen
på dammbyggnaden i Marsbäcken, vilken tidigare beräknats till
endast 500 kronor men som nu uppgives kosta 5 000 kronor. Här räknades
från början med en fördämning, endast utrustad med en ejikel bjälksätt, men
i träffade överenskommelser med markägarna har sjukhuset sedermera nödgats
förbinda sig utföra en manövrerbar regleringsdamm. Enligt vad styrelsen
erfarit torde det emellertid vara riktigast att avvakta, på vad sätt vattenståndsförhållandena
i sjön Maren komma att förändras genom tillkomsten
av förbindelseledningen mellan sjöarna, innan beslut fattas beträffande utförandet
av dammbyggnaden. Kostnadsökningen för sistnämnda arbeten,
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
[35 445 — (21 000 + 1 000 + 500) 22 500] 12 945 kronor, torde, med undantag
av större delen av förenämnda belopp å 1 500 kronor, vara beroende på
svårigheterna att överhuvudtaget kunna få någon entreprenör att räkna på
dylika småarbeten.
Byggnadsstyrelsen vill understryka nödvändigheten av att arbetena, utom
dammbyggnaden i Marsbäcken, snarast komma till utförande. Sistlidna höst
liksom hösten 1947 har vattenståndet vid intaget i sjön Maren varit endast
4 dm över intagsledningens överkant, vilket innebär mycket stor risk att
ledningen skall sättas ur funktion vid isbildning och ytterligare sänkning
av vattennivån. Styrelsen tillstyrker således medicinalstyrelsens framställning
om anvisande av ett tilläggsanslag å tilläggsstat för innevarande budgetår.
Anslaget bör dock med hänsyn till vad som anförts beträffande dammbyggnaden
i Marsbäcken begränsas till 45 000 kronor.
Departementschefen. Av den lämnade redogörelsen framgår, att det av
olika anledningar icke visat sig möjligt att hålla kostnaderna för de av riksdagen
beslutade arbetena för utvidgning och förbättring av vattenverket vid
S:ta Gertruds sjukhus i Västervik inom den tidigare beräknade kostnadsramen,
110 000 kronor. Då någon beskärning av de beslutade arbetena icke
synes kunna ske, om sjukhusets vattentillgång skall säkras, erfordras därför
anvisande av ytterligare medel för arbetena. I fråga om storleken av den
ytterligare medelsanvisningen ansluter jag mig till vad byggnadsstyrelsen anfört.
Jag föreslår alltså, att för arbetena nu anvisas ytterligare 45 000 kronor,
vilket belopp torde böra upptagas å tilläggsstat för löpande budgetår.
Vissa arbeten för tryggande av vattenförsörjningen vid S:t Olofs sjukhus.
I skrivelse den 2 december 1949 har medicinalstyrelsen gjort framställning
om anvisande — om möjligt på tilläggsstat för löpande budgetår — av 50 000
kronor för täckande av kostnaderna för vissa arbeten för tryggande av vattenförsörjningen
vid S:t Olofs sjukhus i Visby. Styrelsen har därvid anfört
följande.
S:t Olofs sjukhus skall enligt avtal med Visby stad erhålla sitt behov av
vattenledningsvatten från stadens vattenledningsverk. Sedan juli månad 1949
har emellertid stadens vattenledningsverk ej förmått leverera tillräcklig vattenmängd
för sjukhusets behov. Sedan detta förhållande anmälts för styrelsen,
uppdrogs åt Bergströms ingenjörsbyrå & C:o, Stockholm, att efter besök vid
sjukhuset inkomma med förslag till avhjälpande av de betydliga olägenheter,
som förelågo.
I skrivelse till medicinalstyrelsen den 14 oktober 1949 anför nämnda byrå:
»Vid besök den 11 oktober 1949 inspekterades bl. a. en del sjukavdelningar,
varvid konstaterades, att intet vatten erhölls ur tappkranarna och att inga
spolventiler till vattenklosetter fungerade. På kvällarna är vattentillgången
dock så stor, att eg del vatten kan tappas upp i badkaren för kommande dagsbehov.
Det är uppenbart, att åtgärder snarast möjligt måste vidtagas för att förbättra
sjukhusets vattenförsörjning. I första hand gjordes vid besöket förfrågan
hos stadens byggnadschef om vilka åtgärder staden ämnar vidtaga för
att förbättra vattentillgången. Därvid erhölls det beskedet, att staden igångsatt
borrning av flera grundvattenbrunnar och inom några månader beräknar
127
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
att få en eller två dylika monterade med pumpverk. Resultatet av dessa åtgärder
väntas ej bliva en förbättring av nu rådande förhållanden utan endast
och i bästa fall ett förhindrande av att vattenbristen blir ännu mera kännbar.
Enligt byggnadschefens uppfattning är det enda, som kan återställa normala
förhållanden beträffande vattenverkets leveransförmåga, en ihållande regnperiod.
Efter en sådan period dröjer det några månader innan det regnvatten,
som infiltreras i marken, når grundvattenbrunnarna. Utsikterna att
stadens vattenledningsverk skall kunna leverera erforderlig mängd vatten till
sjukhuset inom någorlunda rimlig tid äro således mycket små.
För att på kortaste tid avhjälpa svårigheterna för sjukhusets del bör en
befintlig grundvattenbrunn inom sjukhusets område utnyttjas såsom vattentäkt
för ett eget vattenverk, som bör utnyttjas vid de tillfällen då stadens
vattenverk ej förmår leverera tillräckligt med vatten till sjukhuset. Denna
brunn utnyttjas f. n. endast delvis medelst en vindmotor för bevattningsändamål,
men kan enligt verkställd provpumpning lämna 7 200 liter per minut.
För ett eget vattenverk erfordras ett djupbrunnspumpverk med pumphus,
en råvattenledning till en befintlig branddamm, vilken kan utnyttjas såsom renvattenbehållare,
tre renvattenpumpverk med hydrofor, en kloreringsapparat,
ett pumphus för renvattenpumparna, hydroforen och kloreringsapparaten, en
tryckledning från renvattenpumpverket till en befintlig huvudvattenledning
i en närbelägen paviljong samt vissa andra anordningar.
Kostnaderna för dessa anläggningar ha beräknats till 50 000 kronor.»
Medicinalstyrelsen beslöt med anledning härav att omedelbart vidtaga åtgärder
och har, sedan ritningarna och beskrivning upprättats av Bergströms
ingenjörsbyrå, träffat avtal om leverans av erforderliga pumpar m. m. Byggnadstillstånd
för arbetena har beviljats den 22 november 1949.
De kostnader, styrelsen hittills fått vidkännas för ändamålet, ha förskottsvis
täckts från anvisat anslag till underhåll av statens sinnessjukhus. Dessa
medel äro emellertid icke avsedda för nyinvesteringar av denna omfattning
och anslagets belastning medgiver ej, att kostnaderna slutligt bäras av denna
anslagspost.
Byggnadsstyrelsen har i utlåtande i ärendet funnit de föreslagna anordningarna
ändamålsenliga, i all synnerhet som den befintliga brunnens vattentillflöde
blivit prövat genom brunnens tidigare användning. Den angivna kostnaden,
50 000 kronor, har styrelsen ansett skälig.
Departementschefen. Av vad medicinalstyrelsen anfört framgår, att frågan
om vattenförsörjningen vid S:t Olofs sjukhus i Visby under förra året kommit
i ett ytterst kritiskt läge. Medicinalstyrelsen har därför sett sig nödsakad
att vidtaga omedelbara åtgärder i frågan. Då kostnaderna för de arbeten, som
måst vidtagas, icke synas böra belasta den i staten för statens allmänna fastighetsfond
under medicinalstyrelsens delfond upptagna anslagsposten till reparations-
och underhållskostnader in. in., anser jag mig böra tillstyrka styrelsens
förslag om anvisande av ett belopp å 50 000 kronor å tilläggsstat för
innevarande budgetår för täckande av kostnaderna för arbetena.
Ombyggnad av Birgittas sjukhus.
I enlighet med vad jag förordat i det föregående (s. 83) vid anmälan av
frågan om medelsbehovet för nästa budgetår för ombyggnad av Birgittas
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
sjukhus i Vadstena torde å tilläggsstat för innevarande budgetår för samma
ändamål böra anvisas ett belopp av 800 000 kronor.
Vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för
fallandesj uka.
I skrivelse den 3 mars 1950 har medicinalstyrelsen gjort framställning om
anvisande av 60 000 kronor för vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för
fallandesjuka. Styrelsen har därvid framhållit, att en plan till omfattande
om- och tillbyggnad av anstalten vore utarbetad och f. n. remitterad till bygg
nadsstyrelsen för yttrande. Vissa kompletteringar av den förslitna utrustningen
i kök och tvätt syntes emellertid böra vidtagas omedelbart. Stekköket
borde sålunda snarast elektrifieras och i samband därmed en ny transformatorstation
byggas och utrustas i närheten av nuvarande ekonomibyggnaden.
I en vid styrelsens framställning fogad, av Elektriska Prövningsanstalten
AB upprättad promemoria anföres följande rörande de föreslagna arbetena.
Kraftförsörjningen vid statens anstalt för fallandesjuka är f. n. otillfreds-''
ställande och medgiver icke några möjligheter till önskvärda förbättringar av
installationerna eller nyinstallationer. Frågan rörande eldistributionssystemets
omläggning har diskuterats tidigare men uppskjutits på grund av aktuella
utvidgningsplaner vid anstalten.
Det är emellertid önskvärt och motiverat att renovera köks- och tvättanläggningarna.
Utrustningarna inom kök och tvätt äro otidsenliga och delvis
uttjänta, varjämte anstaltens ångcentral kräver betydande passning till förfång
för driftsekonomien.
Pågående undersökning angående kraftförsörjningen har visat, att en partiell
utbyggnad av elsystemet kan utföras utan att komma i kollision med
planerna för anstaltens utbyggnad.
Vid en partiell utbyggnad anordnas en ny transformatorstation i närheten
av nuvarande ekonomibyggnaden. Stationen utbygges till en början endast
för det omedelbara behovet och utrustas med högspänningsställverk för 10 kV
samt en transformator på ca 200 kVA. Från stationen framdrages ny kabel
till ekonomibyggnaden, där ökning av kraftbehovet i första hand erfordras.
Benoveringsarbetena inom kök och tvätt böra med hänsyn till kostnaderna
utföras i etapper och till en början föreslås, att stekköket elektrifieras samt
att ett nytt elektriskt ångkokskåp installeras.
Kostnaderna för förenämnda arbeten i första etappen ha preliminärt beräknats
till 60 000 kronor, varav för transformatorstation 40 400 kronor, för
huvudkablar till ekonomibyggnaden och fördelningscentral 2 000 kronor, för
elköksapparater (kokskåp, stekskåp, stekbord och elspis) 10 000 kronor, för
gruppledningar och central för elköksapparater 2 100 kronor samt för diverse
och oförutsett 5 500 kronor.
I ett till medicinalstyrelsen avgivet yttrande i ärendet har byggnadsstyrelsen
anfört bl. a., att det föreslagna kokskåpet borde utföras för ånga och liksom
kokgrytorna anslutas till den befintliga ånganläggningen. Den i förslaget in
gående transformatorn borde vidare för att undvika allt för stora och kostsamma
tomgångsförluster ej väljas större än 100 kVA. Med nämnda påpekan
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 113. 129
den hav byggnadsstyrelsen tillstyrkt anvisande av ett belopp av 60 000 kronor
för högspänningsstation och stekapparater.
Departementschefen. Behovet av de föreslagna elektriska arbetena vid
statens anstalt för fallandesjuka synes mig styrkt. Jag har icke heller något
att erinra mot den beräknade kostnaden för arbetena, 60 000 kronor. Jag föreslår,
att för ändamålet å kapitalbudgeten för nästa budgetår anvisas ett anslag
å nämnda belopp, förslagsvis benämnt Vissa elektriska arbeten vid statens
anstalt för fallandesjuka.
Sammanfattning och hemställan.
I det föregående har jag framlagt förslag till en generalplan för modernisering
och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen, avsedd att tjäna som eu
allmän riktlinje för det framtida utbyggandet av den statliga sinnessjukvården.
Jag har vidare föreslagit, att gällande bestämmelser om statsbidrag till
anordnande och drift av vårdhem för lättskötta sinnessjuka fr. o. m. den 1
juli 1950 skola göras tillämpliga även på städerna Stockholm, Göteborg och
Malmö.
Vid bifall till vad jag i det föregående förordat skulle vidare för nästa
budgetår under anslaget till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m. avses medel för följande ändamål:
Uppförande av nytt sinnessjukhus vid Karlskrona ........................ 100 000
Renovering och tillbyggnad av Mariebergs sjukhus ..................... 600 000
Ombyggnad av Birgittas sjukhus ............................................. 1 200 000
Renoveringsarbeten vid Ulleråkers sjukhus ................................. 950 000
Ombyggnads- och utvidgningsarbeten vid Furunäsets sjukhus ...... 1 100 000
Uppförande av tuberkulosavdelningar vid Ulleråkers och Ume
dalens
sjukhus ..................................................................... 400 000
Om- och nybyggnadsarbeten vid Västra Ny sjukhus ..................... 800000
Ombyggnad av norra mansavdelningen vid Ulleråkers sjukhus ...... 475 000
Ytterligare ombyggnadsarbeten vid sekundäravdelningarna i Rosöga,
Ribbingelund och Olofsfors ................................................... 400 000
Ombyggnad av administrationsbyggnaden vid Säters sjukhus ......... 525 000
Uppförande av personalbostäder vid Ryhovs sjukhus .................. 179 000
Uppförande av personalbostäder vid S:t Jörgens sjukhus ............ 175 000
Uppförande av personalbostadshus vid Mariebergs och Pärlby sjukhus
........................................................................... 450 000
Uppförande av personalbostadshus vid Gådeå sjukhus ............... 300 000
Uppförande av läkarbostad m. m. vid S:ta Gertruds sjukhus ......... 100 000
Uppförande av läkarbostad m. m. vid Furunäsets sjukhus ............ 150 000
Inledande av värmeledning in. in. i vissa bostadshus vid Sundby
sjukhus ............................................................................ 73 000
Ombyggnad av kulvertsystemet vid Frösö sjukhus ..................... 260 000
Ombyggnad av ekonomibyggnaden vid Säters sjukhus ............... 250 000
Uppförande av tvättinrättning in. m. vid Ulleråkers sjukhus ......... 25 000
Anskaffande av viss maskinutrustning vid S:t Lars sjukhus ...... 55 000
Utförande av ny kylanläggning vid Sundby sjukhus .................. 50 000
Uppförande av garagebyggnader vid S:t Sigfrids och Säters sjukhus 180 000
9—87r.5o Bihnng Ull riksdagens protokoll 19.10. I sand. Nr 113.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Uppförande av panncentraler vid S:ta Gertruds och Restads sjukhus 50 000
Uppförande av panncentral vid Mariebergs sjukhus .................. 400 000
Uppförande av panncentral vid S:t -Jörgens sjukhus .................. 55 000
Vissa arbeten inom panncentralen vid Furunäsets sjukhus ............ 35 000
Installation av nya ångpannor vid Birgittas sjukhus .................. 60 000
Elektriska arbeten vid vissa statens sinnessjukhus ..................... 331 000
Utredningsraedel ..................................................................... 100 000
Summa kronor 9 828 000
Sammanlagda medelsbehovet under budgetåret 1950/51 för nu föreslagna
arbeten m. in. skulle alltså uppgå till 9 828 000 kronor eller i avrundat tal
9 830 000 kronor.
Härjämte skulle vid bifall till vad jag i det föregående förordat å tilläggsstat
för löpande budgetår under anslaget till vissa byggnadsarbeten vid sta
tens sinnessjukhus m. m. avses medel för följande ändamål:
Utvidgning och förbättring av vattenverket vid S:ta Gertruds sjukhus 45 000
Vissa arbeten för tryggande av vattenförsörjningen vid S:t Olofs sjuk
-
hus ....................................................................................... 50 000
Ombyggnad av Birgittas sjukhus ................................................ 800 000
Summa kronor 895 000
Sammanlagt skulle alltså till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnes
sjukhus m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50 anvisas
895 000 kronor.
Med avseende å de anvisade medlen torde få gälla, att de i det föregående
angivna fördelningarna icke skola vara i detalj bindande för medlens disposition.
I den mån så med hänsyn till sättet för byggnadsarbetenas bedrivande
eller eljest kan befinnas lämpligt, torde enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
en ökning av beräknad medelsdisposition för visst ändamål kunna ske mot
det att motsvarande minskning vidtages för ett annat.
För vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för fallandesjuka skulle
slutligen anvisas ett belopp av 60 000 kronor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade riktlinjer för modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen;
II. medgiva, att statsbidrag till anordnande och drift av vård
hem för lättskötta sinnessjuka må fr. o. m. den 1 juli 1950 utgå
till städerna Stockholm, Göteborg och Malmö;
III. besluta,
a) att vid Karlskrona skall i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordat förslag uppföras ett nytt sinnessjukhus; •
b) att vid Västra Ny sjukhus skola i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordat förslag verkställas om- och nybyggnadsarbeten
för en beräknad kostnad av högst 2 900 000
kronor;
131
Kungl. Maj ds proposition nr 113.
c) att vid Gådeå sjukhus i Härnösand skall i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig förordat förslag uppföras ett personalbostadshus
för en beräknad kostnad av högst 625 000
kronor;
d) att vid Säters sjukhus skall i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig förordat förslag verkställas ombyggnad av
ekonomibyggnaden för en beräknad kostnad av högst 1 150 000
kronor;
e) att vid vart och ett av S:ta Gertruds sjukhus i Västervik,
Restads sjukhus i Vänersborg, Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
och S:t Jörgens sjukhus i Göteborg skall i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig förordade förslag uppföras en
panncentral för en beräknad kostnad för varje panncentral av
högst 1 250 000 kronor;
f) att vid Furunäsets sjukhus vid Piteå skola i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig förordat förslag verkställas vissa
arbeten inom panncentralen för en beräknad kostnad av högst
625 000 kronor;
IV. till Vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m,
under statens allmänna fastighetsfond anvisa
a) för budgetåret 1950/51 ett investeringsanslag av 9 830 000
kronor;
b) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1949/50 ett
investeringsanslag av 895 000 kronor;
V. till Vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för fallandesjuka
under statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 anvisa ett investeringsanslag av 60 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bertil Cederlund.
132
Kungl. Maj:t,8 •proposition nr 113.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Statens siunessjukvärdsberednings förslag till generalplan för sinnes*
sjukvårdens tillgodoseende .............................................. 2
Inledning- ..................................... 2
Moderna behandlingsmetoder inom psykiatrien oeli deras effekt............. 4
Modernisering och utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen ................ 9
Sinnessjukvårdsberedningens synpunkter och förslag........................ 9
Nuvarande förhållanden s. 9. — Förslag till moderniseringsåtgärder vid befintliga
sinnessjukhus s. 14. — Uppskattning av platsbehovet s. 17. — Platsbehovets
tillgodoseende s. 21. — Personalbostäder s. 24. — Generalplanens
genomförande. Kostnadsberäkningar s. 25. — Huvudmannaskapet för den
kvalificerade sinnessjukvården s. 28.
Yttranden.................................................................. 32
Departementschefen ........................................................ 47
Vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka ...................................... 52
Gällande statsbidragsbestämmelser och nuvarande utbyggnad............... 52
Sinnessjukvårdsberedningens synpunkter och förslag........................ 53
Yttranden.................................................................. 56
Departementschefen ........................................................ 60
Anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus in. in..... 61
Anslag för budgetåret 1950/51 .............................................. 61
Uppförande av nytt sinnessjukhus vid Karlskrona ........................ 61
Inledning s. 61. — Programmet för arkitekttävlingen s. 62. — Prisnämndens
utlåtande s. 67. — Byggnadsstyrelsens utlåtande s. 68. — Statens sinnessjukvårdsberednings
utlåtande s. 71.
Departementschefen .................................................. 74
Renovering och tillbyggnad av Mariebergs sjukhus ................_........ 76
Departementschefen .................................................. 77
Ombyggnad av Birgittas sjukhus.......................................... 77
Departementschefen .................................................. 81
Renovering sarbeten vid Ulleråkers sjukhus ................................ 83
Departementschefen .................................................. 85
Ombyggnads- och utvidgning sarbeten vid Furunäsets sjukhus................ 85
Departementschefen .................................................. 87
Uppförande av tuberkulosavdelningar vid Ulleråkers och Umedalens sjukhus 87
Departementschefen .................................................. 88
Om- och nybyggnadsarbeten vid Västra Ny sjukhus........................ 88
Departementschefen .................................................. 94
Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 133
Sid.
Ombyggnad av norra mansavdelningen vid Uller åkers sjukhus.............. 96
Departementschefen .................................................. 98
Ytterligare ombyggnadsarbeten vid sekundäravdelningarna i Eosöga, Rib
bingelund
och Olofsfors ................................................ 98
Departementschefen.................................................. 99
Ombyggnad av administrationsbyggnaden vid Säters sjukhus .............. 99
Departementschefen .................................................. 100
Uppförande av personalbostäder vid Ryhovs sjukhus ...................... 100
Departementschefen .................................................. 102
Uppförande av personalbostäder vid S:t Jörgens sjukhus .................. 102
Departementschefen ......................... 103
Uppförande av personalbostadshus vid Mariebergs och Pärlby sjukhus____ 104
Departementschefen .................................................. 104
Uppförande av personalbostadshus vid Gådeå sjukhus .................... 105
Departementschefen .................................................. 105
Uppförande av läkarbostad m. m. vid S:ta Gertruds sjukhus.............. 106
Departementschefen .................................................. 106
Uppförande av läkarbostad m. m. vid Furunäsets sjukhus ................ 106
Departementschefen .................................................. 107
Inledande av värmeledning m. rn. i vissa bostadshus vid Sundby sjukhus.. 107
Departementschefen.................................................. 108
Ombyggnad av kulvertsystemet vid Frösö sjukhus .... ....................... 108
Departementschefen .................................................. 108
Ombyggnad av ekonomibyggnaden vid Säters sjukhus ...................... 108
Departementschefen .................................................. 110
Uppförande av tvättinrättning m. in. vid Uller&kers sjukhus.............. 111
Departementschefen .................................................. 111
Anskaffande av viss maskinutrustning vid S:t Lars sjukhus .............. 112
Departementschefen ................................................. 113
Utförande av ny kylanläggning vid Sundby sjukhus ...................... 113
Departementschefen .................................................. 113
Uppförande av garagebyggnader vid S:t Sigfrids och Säters sjukhus...... 113
Departementschefen .................................................. 114
Uppförande av panncentraler vid S:1a Gertruds och Restads sjukhus...... 114
Departementschefen .................................................. 115
Uppförande av panncentral vid Mariebergs sjukhus........................ 116
Departementschefen .................................................. 117
Uppförande av panncentral vid, S:t Jörgens sjukhus ...................... 118
Departementschefen .................................................. 119
Vissa arbeten inom panncentralen vid Furunäsets sjukhus ................ 119
Departementschefen .................................................. 120
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 113.
Sid.
Installation av nya ångpannor vid Birgittas sjukhus...................... 120
Departementschefen .................................................. 121
Elektriska arheten vid vissa statens sinnessjukhus.......................... 121
Departementschefen .................................................. 122
Utredning smedel .......................................................... 122
Departementschefen .................................................. 123
Anslag A tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1949/50 124
Utvidgning och förbättring av vattenverket vid S:ta Gertruds sjukhus...... 124
Departementschefen .................................................. 126
Vissa arheten för tryggande av vattenförsörjningen vid S:t Olofs sjukhus.. 126
Departementschefen .................................................. 127
Ombyggnad av Birgittas sjukhus.......................................... 127
Vissa elektriska arbeten vid statens anstalt för fallandesjuka 128
Departementschefen .................................................. 129
Sammanfattning och hemställan 129
Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.