Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

1

*a .. r

* ; l!

Sv 104.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
till understöd åt jorddelningsväsendet, m. m.; given
Stockholms slott den 3 mars 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 propositionen hemställes om riksdagens godkännande av grunderna för
en Dy lantmäteritaxa, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1950. Ersättningarna
enligt den nya taxan anses böra bestämmas så att de för flertalet s. k. legala
förrättningar — bland annat förrättningar enligt lagen om delning av jord
å landet — i genomsnitt skola uppgå till 40 procent av lantmäteriets självkostnader
samt i fråga om övriga förrättningar i stort sett skola motsvara
självkostnaden. Genomsnittligt beräknas taxeinkomsterna komma att täcka
nagot mindre del av självkostnaden än vad fallet var före den år 1947
genomförda omorganisationen av lantmäteriväsendet, men något liögre del
än för närvarande är fallet. I förhållande till nu gällande provisoriska taxa
innebär förslaget sålunda eu höjning av avgifterna.

Taxeförslaget syltar i övrigt bland annat till eu avsevärd förenkling av
sättet för beräknande av ersättningarna. Dessa föreslås i största möjliga utsträckning
skola utgå med i taxan angivna totalbelopp för olika slag av förrättningar.

1 Bihang till riksdagens protokoll I0.r)0. I samt. Xr 101.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

I samband med ikraftträdandet av den nya taxan anses vissa jämkningar
böra vidtagas i bestämmelserna om statsbidrag till mindre bemedlade för
kostnaderna för lantmäteriförrättningar. Bland annat föreslås att dylikt bidrag
i regel skall utgå med 75 procent av förrättningskostnaden. Vid förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar skall dock finnas möjlighet att utbetala
högre bidrag.

För utbetalande av dylika bidrag begäras anslag å tillhopa 400 000 kronor,
vilket innebär en ökning med 25 000 kronor i förhållande till innevarande
budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 3 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, frågor angående vissa
anslag till understöd åt jorddelningsväsendet, in. m. samt anför därvid följande.

A. Inledning.

I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 208 och 210) har Kungl. Maj :t på
min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, till Understöd åt jorddelningsväsendet: Bidrag till vissa förrättningskostnader
in. in., Bidrag till kostnader vid ensittarförrättningar samt Bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar beräkna
förslagsanslag av respektive 225 000, 100 000 och 50 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor.

Genom beslut den 30 juni 1947 anbefallde Kungl. Maj :t lantmäteristyrelsen
att uppgöra och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till ny lantmäteritaxa.
I anledning härav har styrelsen den 31 oktober 1949 avgivit förslag
i ämnet. Tillika har styrelsen överlämnat yttranden från flertalet överlantmätare
ävensom Sveriges lantmätareförening över ett av styrelsen under utredningsarbetets
fortgång uppgjort utkast till ny lantmäteritaxa. Över styrelsens
slutliga förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statens priskontrollnämnd, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen samt Sveriges
förrättningsmannaförening för enskilda vägar.

Vidare bar lantmäteristyrelsen i skrivelse likaledes den 31 oktober 1949
framlagt förslag rörande dels ändring av reglerna för statsbidrag till förrältningskostnader,
dels medelsanvisning för budgetåret 1950/51 under förut
berörda anslag, över dessa förslag ha remissutlåtanden avgivits av samma

4

Kungi. Maj.ts proposition nr 104.

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget till ny lantmäteritaxa,
med undantag av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Jag torde här även få anmäla en skrivelse den 26 januari 1950 från Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, däri framförts vissa synpunkter
och förslag i förevarande frågor.

Vid lantinäteristyrelsens förslag ha fogats utkast till de nya författningar
och de författningsändringar, som bliva nödvändiga vid förslagens genomförande.
I anslutning härtill lämnar styrelsen i förslagen såväl eu allmän
motivering till dessa som en speciell motivering till de olika paragraferna i
författningsutkasten. Jag torde redan här få nämna, att jag icke har för avsikt
att här ingå på detaljerna i styrelsens förslag utan kommer att begränsa
mig till huvudpunkterna i detta. Detta innebär, att den följande redogörelsen
.i huvudsak kommer att ansluta sig till de allmänna motiveringarna.

B. Ny lantmäteritaxa.

Gällande bestämmelser.

Innan jag går närmare in på lantinäteristyrelsens förslag till ny taxa,
torde jag få nämna vilka författningar som nu gälla i ämnet.

Bestämmelser om ersättning till statsverket för åtgärder, som verkställas
av lantmäteriets distriktsorganisation, återfinnas i lantmäteritaxan den 25
november 1927 (nr 416, ändrad genom nr 504/1932, nr 60/1936, nr 914/
1939 och nr 667/1940) samt i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 956,
ändrad genom nr 297/1948 och nr 363/1949) med provisoriska bestämmelser
om ersättning till statsverket för förrättning eller uppdrag, som utföres
av lantmäteriets distriktsorganisation. Vid sidan härav finnas för vissa
städer och samhällen å landet särskilda av Kungl. Maj :t fastställda s. k.
samhällstaxor. Dessa taxor äro tillämpliga även i fråga om åtgärder, som
verkställas av lantmäteriets distriktsorganisation. Vidare äro stämpelförordningen
samt förordningen om expeditionslösen formellt tillämpliga å
lantmäteriets distriktsorganisation, ehuru de på grund av olika undantagsbestämmelser
sakna större praktisk betydelse.

1 fråga om den debitering för utfört arbete, som verkställes hos lantmriteristyrelsen
och länslantmäterikontoren, gälla icke lantmäteritaxan och de
provisoriska taxeföreskrifterna utan endast stämpelförordningen. Denna
innehåller regler om ersättning för bl. a. avskrifter och kartkopior men
däremot icke för t. ex. mindre utredningsuppdrag. Länskontoren sakna således
för närvarande möjligheter att för statsverkets räkning direkt uttaga
ersättning för utredningsuppdrag.

Ersättning enligt 1927 års taxa kan utgå efter detaljarvode eller dagarvode
samt i vissa fall efter överenskommelse. Utmärkande för detaljax-vodena
kan sägas vara att varje moment i förrättningsförfarandet ersätfes
med visst bestämt belopp, som beräknas på grundval av faktiska omständigheter,
såsom t. ex. antal inmätta punkter, avmätt areal etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

5

1947 års provisoriska taxeföreskrifter föranleddes av omorganisationen
av lantmäteriväsendet. Denna omorganisation innebar, att de ersättningar,
som tidigare tillkommit de enskilda förrättningsmännen, skola tillfalla
statsverket. De provisoriska taxeföreskrifterna innehålla föreskrift härom.
Vidare har genom dessa föreskrifter skett en jämkning av taxesatserna genom
en höjning av dels dagarvodesbeloppen, dels ersättningarna för s.'' k.
enhetsavstyckningar och dels övriga ersättningsbelopp med generellt 25
prpcent. Denna höjning av ersättningen för lantmäteriarbeten är den första
egentliga höjningen efter år 1920. Bortsett från nämnda höjning samt från
vissa specialbestämmelser hänvisa de provisoriska taxeföreskrifterna i fråga
om tarifferna till 1927 års taxa. De år 1947 meddelade taxeföreskrifterna
äro avsedda att vara ett provisorium såväl i fråga om formell och teknisk
konstruktion som i fråga om taxenivån.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna torde få hänvisas
till den redogörelse därför, som kommer att lämnas i samband med
behandlingen av lantmäteristyrelsens förslag.

Förslaget.

Taxans tillämpningsområde. I sitt förslag upptager lantmäteristyrelsen
först frågan om den nya taxans tillämpningsområde. Härvid behandlar styrelsen
tre olika spörsmål, nämligen taxans regionala giltighet, dess tillämpning
å länslantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen samt dess tillämpning
utanför lantmäteriorganisationen.

Taxans regionala giltighet. Enligt lantmäteristyrelsen har man här att
avgöra, huruvida taxan skall gälla generellt eller om de särskilda s. k. samhällstaxorna
fortfarande skola tillämpas. Styrelsen anser att ur statsverkets
synpunkt några påtagliga skäl icke föreligga för att taxenivån skall
variera i olika samhällen. Om ett stort antal olika samhällstaxor skulle vara
tillämpliga för lantmäteriväsendets arbeten, måste detta tvärtom medföra
ojämnhet och osäkerhet i tillämpningen samt merarbete vid debitering och
uppbörd. Styrelsen anser därför, att samhällstaxorna icke böra gälla i fråga
om åtgärder, som verkställas av lantmäteriet, utan att i stället den allmänna
lantmäteritaxan bör tillämpas även då lantmäteriorganisationen utför
arbeten i sådana samhällen, för vilka särskilda samhällstaxor fastställts.
Däremot torde det enligt styrelsen få anses som en i viss mån enskild kommunal
angelägenhet, om de särskilda städerna och samhällena vilja tillämpa
lägre ersättningsgrunder för åtgärder, som verkställas av deras eget mätningsväsende.

I anslutning till det anförda påpekar styrelsen, att om taxan utformas på
nu angivet sätt blir följden att debiteringen för en och samma förrättning
inom ett och samma område kan bli olika, beroende på om förrättningen
utföres av statsanställd lantmätare eller av en av samhället anställd mätningsman.
Delta anses dock ur lantinätcriets synpunkt vara mindre inkon -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

sekvent än om debiteringen för samma förrättning och samma förrättningsman
skulle kunna bli olika på ömse sidor om en administrativ gräns.

Taxans tillämpning å länslantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen.
Såsom nämnts i det föregående är endast stämpelförordningen tillämplig
å arbete, som utföres av lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren.
I denna förordning saknas bestämmelser beträffande utrednings- och forskningsuppgifter.
Länskontoren äga därför för närvarande icke möjlighet att
för statsverkets räkning direkt uttaga ersättning för sådana uppdrag. Enligt
lantmäteristyrelsen är det emellertid ofta önskvärt, att utredningsuppdrag
kunna verkställas av personalen å länslantmäterikontoren. Därigenom
lättas distriktsorganisationens arbetsbörda samtidigt som tid samt reseoch
traktamentskostnader kunna inbesparas. På grund härav föreslår styrelsen,
att den nya taxan även skall vara tillämplig på länslantmäterikontoren
och styrelsen.

Styrelsen förordar i detta sammanhang även att stämpelförordningen
skall ändras så att all uppbörd vid länslantmäterikontoren och styrelsen
kommer att ske i enlighet med bestämmelserna i lantmäteritaxan.

Taxans tillämpning utanför lantmäteriorganisationen. Enligt gällande
bestämmelser skall 1927 års lantmäteritaxa tillämpas, då förrättning enligt
lagen om enskilda vägar handlägges av förrättningsman utanför lantinäteriets
distriktsorganisation (s. k. särskild vägförrättningsman). De provisoriska
taxeföreskrifterna gälla alltså icke i detta fall. Utöver nyssnämnda
ersättning, som skall erläggas av sakägare, utgår till särskild vägförrättningsman
ersättning av statsmedel för rese- och traktamentskostnader ävensom
visst statsbidrag. Detta bidrag är för närvarande fastställt till 75 procent
av ersättningen enligt 1927 års taxa.

Lantmäteristyrelsen uttalar, att det i princip givetvis kan ifrågasättas, om
icke nu gällande ordning bör bibehållas beträffande de av vägförrättningsmän
handlagda förrättningarna. Emellertid anser styrelsen det icke riktigt
att andra — och i detta fall lägre — ersättningsnormer skola tillämpas vid
en av staten subventionerad enskild förrättningsverksamhet än vid motsvarande
likaledes subventionerade statliga verksamhet. Styrelsen utgår därför
från att 1927 års lantmäteritaxa skall helt upphävas och att den nya taxan
i tillämpliga delar skall gälla även beträffande vägförrättningsmännen. Den
nya taxan kan emellertid icke i sin helhet bliva tillämplig å dessa. I vissa
avseenden erfordras särskilda regler. Med hänsyn härtill föreslår styrelsen,
att en särskild kungörelse skall utfärdas rörande ersättning till vägförrättningsman
för förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.

Enligt det förslag till sådan kungörelse, som styrelsen upprättat, skall ersättning
av sakägarna till förrättningsmannen utgå med samma belopp, som
enligt lantmäteritaxan skulle ha tillkommit statsverket, därest förrättningen
utförts av befattningshavare tillhörande lantmäteriväsendet. Då ersättningen
— i enlighet med vad i det följande skall angivas — skall utgå såsom
tidersättning, skall densamma per timme utgöra för förrättningsmannen sex
kronor, för tekniskt biträde, anställt hos förrättningsmannen, fyra kronor

Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

7

samt för annat lios förrättningsraannen anställt biträde två kronor. Styrelsens
förslag förutsätter emellertid att här avsedd förrättningsman skall —
förutom nyssnämnda ersättning av sakägarna — erhålla gottgörelse av statsverket
för rese- och traktamentskostnader. Däremot skall enligt förslaget
det iilläggsbidrag, som nu utgår med viss procent av ersättningen enligt 1927
års taxa, bortfalla.

De nya bestämmelserna om ersättning till särskilda vägförrättningsmän
höra enligt styrelsen tillämpas i fråga om förrättningar, som påbörjas efter
den 30 juni 1950. För dessförinnan påbörjade förrättningar böra däremot
nu gällande bestämmelser tillämpas, även i den mån förrättningsåtgärder
utföras efter nyssnämnda dag.

Lantmäteriets självkostnader. Lantmäteristyrelsen framhåller, att det för
en diskussion av tarifferna i den nya taxan, oavsett om man utgår från att
lantmäteriets verksamhet skall vara subventionerad eller ej, erfordras en
åtminstone ungefärlig uppfattning av lantmäteriets självkostnader och den
taxenivå, som svarar mot dessa (självkostnadsnivån). Styrelsen har därför
verkställt vissa beräkningar av nämnda kostnader. Till grund för beräkningarna
ha legat tidsstudieuppgifter, vilka styrelsen insamlat såsom underlag
för den nya lantmäteritaxan, främst månatliga sammandrag av arbetsjournaler
avseende arbetstidens omfattning under månaden samt dess fördelning
på olika grupper av åtgärder. Sammandragen avse i huvudsak tiden
april 1948—mars 1949 och härröra från 17 lantmäteridistrikt i olika delar
av landet. Beträffande beräkningarna upplyser styrelsen, att meningen varit
att utföra dessa sä att resultaten så vitt möjligt bliva jämförbara med resultaten
av självkostnadsberäkningarna inom enskilda företag. Sålunda ha
i princip medtagits alla de kostnadsposter, som ett enskilt företag måste
vidkännas. Vidare grunda sig beräkningarna på antagande om en oförändrad
kostnadsnivå. Slutligen äro beräkningarna gjorda dels med avseende å
förhållandena under den tidsperiod som nyssnämnda tidsstudieuppgifter
omfatta, alltså april 1948—mars 1949 (alternativ I), dels med avseende å
uppskattade förhållanden vid full utbyggnad av den beslutade organisationen
av lantmäteriet (alternativ II).

Med nämnda utgångspunkter kommer lantmäteristyrelsen fram till en årskostnad
för lantmäteriet av 13 367 000 kronor enligt alternativ I och
15 168 000 kronor enligt alternativ II. Enligt styrelsen böra emellertid självkostnaderna
uttryckas såsom kostnad per effektiv eller kostnadsbärande
arbetstimme för olika personalgrupper. Resultatet av en på detta sätt verkställd
beräkning återgives av styrelsen i följande uppställning.

A 1 t e
l.

(under tidsstudie -

perioden)

15:31 kr/t.
7:50 >

5:01 »

r nät! v

Ii.

(vid full utbyggnad)

lantmätare

tekniker.....

kontorsbiträde

14: 94 kr/t.
8:39 »

5: 13 »

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

I anslutning till uppställningen anmärker styrelsen, att de angivna väldena
erhållits under förutsättning att kostnaderna för rådfrågning direkt påföras
statsverket. Om även dessa kostnader fördelas erhållas cirka 10 procent
högre värden. Vidare äro kostnaderna för restid i sin helhet fördelade
på den effektiva arbetstiden. .

Subventionering och relativ taxenivå. Lantmäteristyrelsen övergår härefter
till frågorna om subventionering och relativ taxenivå.

Allmänna synpunkter. Den taxenivå, som bör tillämpas, kan enligt lantmäteristyrelsen
bestämmas på olika sätt. Tre olika huvudfall kunna diskuteras.
Prissättningen kan till en början ske med sikte på bästa ekonomiska
resultat (företagsekonomisk prissättning). Subventionering förekommer därvid
icke. Taxenivån kan vidare bestämmas med sikte på en mer eller mindre
strängt fixerad grad av subventionering. Slutligen kan prissättningen göras
med sikte på att självkostnaderna skola täckas så nära som möjligt. För
sin del anser lantmäteristyrelsen att intet av dessa tre fall bör uteslutas i
och för sig, även om det torde få anses underförstått att lantmäteriets förrättnings
verksamhet i framtiden liksom hittills bör subventioneras av statsmedel.
De tre synpunkterna kunna också hävdas samtidigt, ehuru för olika
sektorer av verksamheten.

Tidigare subventionering. Innan lantmäteristyrelsen ingår närmare på frågan
om subventionsgrad och taxenivå i den nya lantmäteritaxan, återgiver
styrelsen vissa beräkningar rörande storleksordningen och utvecklingen i
stort av den statliga subventioneringen av lantmäteriets förvaltningsverksamhet.
Styrelsen framhåller, att kännedom härom är av intresse, då valet
av subventionsgrad och taxenivå måste bliva en ren bedömningsfråga. För
tiden före 1947 års omorganisation ha beräkningarna givit följande resultat.

Genomsnittlig

Tidsperiod

procentuell subvention

under tidsperioden

1909—1919 ...........

....... 27

1921—1929/30 .......

....... 57

1930/31-1939/40 .....

....... 56

1940/41—1946/47 .....

....... 56

I anslutning till tabellen anför styrelsen, att det givetvis varit omöjligt
att göra en fullt invändningsfri beräkning av subventionens storlek. Vidare
framhålles, att i subventionen ingå de direkta statsbidragen till förrättningskostnader
med i genomsnitt 5 å 6 procent eller i runt tal en tiondel av
den totala subventioneringen.

Beträffande tiden efter omorganisationen har lantmäteristyrelsen gjort
en jämförelse mellan dagarvodena enligt den provisoriska taxan och självkostnaderna
för sju arbetstimmar. Det må framhållas, att i nämnda taxa
finnas två taxenivåer, taxa A och taxa B. Den förra är relativt starkt sub -

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

9

ventionerad, medan den senare är avsedd att ligga närmare de verkliga
självkostnaderna. Även här framhåller styrelsen svårigheten att bedöma
den genomsnittliga relativa subventioneringsgraden, enär denna i hög grad
varierar för olika åtgärder. Nämnda jämförelse visar följande procentuella
suhventionerin g.

Befattningshavare

.Hl U \ CllllO

Taxa A

Taxa B

Lantmätare..........

.... 82

45

Mätningstekniker ....

.... 70

20

Kontorsbiträde ......

. . . . 66

43

Medeltal (vägt) ......

. ... 75

37

Lantmäteristyrelsen påpekar till slut, att sistnämnda siffror antyda, att
statsverkets andel i lantmäteriets totala kostnader stigit avsevärt trots den
höjning av taxesatserna, som skedde i och med omorganisationen.

Taxenivå. Lantmäteristyrelsen anser att två olika taxenivåer böra finnas
även i fortsättningen. Detta innebär emellertid icke att alla i taxan förekommande
tariffer nödvändigtvis skola vara stelt fixerade vid dessa två nivåer,
utan en ytterligare detaljdifferentiering kan ifrågasättas.

Utgångspunkten för fixeringen av den högre nivån bör enligt styrelsen
vara att denna nivå i princip skall ligga i närheten av statsverkets självkostnader.
Även när denna taxenivå skall tillämpas är det emellertid i regel
fråga om åtgärder, som kunna karakteriseras som i hög grad allmännyttiga,
exempelvis upprättande av grundkartor för stads- och byggnadsplaner.
Taxenivån anses bland annat av detta skäl jämväl inom denna
grupp böra ligga under självkostnadsnivån.

Med hänsyn till det anförda föreslår styrelsen, att den högre taxenivån
skall fixeras till ungefär SO procent av självkostnaderna. I anslutning härtill
och till den tidigare genomsnittliga subventioneringen anser styrelsen
den lägre taxenivån böra bestämmas till omkring 40 procent av samma kostnader.

Lantmäteristyrelsen förslår vidare, att ersättningen i kronor per timme
skall utgå med följande belopp.

Taxa A Taxa B

för lantmätare ........................ 0 12

» tekniker .......................... 4 8

» kontorsbiträden m. fl............... 2 4

Om dessa taxenivåer införas blir, uttalar lantmäteristyrelsen, den totala
genomsnittliga subventioneringen för hela lantmäteriet, inklusive subvention
genom kostnadsfri rådgivning in. m., cirka 60 procent. Härtill kommer
emellertid subventioneringen genom direkta statsbidrag till behövande sakägare.
Styrelsen framhåller tillika, att den vid utarbetandet av taxans tariffer
eftersträvat att — särskilt för de ur allmän synpunkt viktigaste förrättningarna
och uppdragen — subventionen skal! bli genomsnittligt nå -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 10i got

högre än om debitering skulle ske efter de i tabellen avgivna tidersättningarna.

Differentiering av taxenivån. Lantmäteristyrelsen framhåller här, att det
föreslagna fastställandet av en högre och en lägre taxenivå innebär en
första differentiering av subventioneringen. Härvid bör enligt styrelsen den
nuvarande fördelningen av förrättningar och uppdrag på taxa A och taxa
B i huvudsak bibehållas. Denna innebär att, förutom vissa särskilt angivna
uppdrag, flertalet s. k. legala förrättningar skola ersättas enligt den
lägre tariffen. Undantag utgöra dock förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
inom stadsplanelagda områden. Anledning att göra skillnad mellan
förrättningar inom sådana områden och andra förrättningar anses emellertid
knappast föreligga. Tvärtom kan en sådan uppdelning ej sällan vara
orättvis.

I förslaget hänföras därför förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
och i samband därmed också uppdrag att verkställa tomtindelning generelll
till den lägre taxenivån.

1 detta sammanhang påpekar lantmäteristyrelsen vidare, att ytterligare
några former av differentierad subvention förekomma för närvarande.
Bland dessa nämnas statsbidragen till förrättningskostnader — vilken fråga
dock behandlas för sig i ett senare avsnitt —- de särskilda s. k. sanihällstaxorna
samt lantmäteristyrelsens möjlighet att nedsätta ersättningsbelopp
enligt den provisoriska taxan.

Beträffande de särskilda samhällstaxorna anför styrelsen att dessa representera
eu differentiering på grundval av den administrativa indelningen.
Ehuru styrelsen, såsom redan förut angivits, anser samhällstaxorna ej
längre böra tillämpas för lantmäteriets vidkommande, finner den emellertid
det kunna ifrågasättas, om icke en viss högre taxenivå skulle kunna vara
berättigad vid arbeten inom städer och samhällen, där markvärdena ju
genomgående äro högre än på landsbygden. Den administrativa indelningen
synes emellertid numera icke nöjaktigt sammanfalla med gränserna för
intensivare markanvändning och högre markvärden. Det är således icke
ovanligt med tätbebyggelse inom landskommunerna, och inom städer och
samhällen finnas ofta stora områden av ren landsbygdskaraktär. Den administrativa
indelningen utgör därför ett mycket bristfälligt underlag för
en taxedifferentiering. Med hänsyn härtill anser styrelsen, att en eventuell
differentiering efter de värden, som beröras av förrättningen, i stället bör
ske genom att sakersättningarna för de förrättningstyper, vilka sammanhänga
med tätbebyggelse, beräknas efter en något högre taxenivå än ersättningen
för legala förrättningar i övrigt. Styrelsens taxeförslag bygger på en
differentiering efter denna linje.

Vad härefter angår den möjlighet till nedsättning i de enskilda fallen,
som för närvarande finnes, är denna begränsad till de fall, då taxa B är
tillämplig och förrättningen är av större allmän betydelse. Enligt lantmäteristyrelsen
har det emellertid i praktiken visat sig att denna nedsättningsmöjlighet
icke är tillräcklig för att möjliggöra en rättvis debitering i

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

särskilda fall. Med hänsyn bland annat till det sätt, på vilket den nya taxan
konstruerats — den bygger främst på sakersättningar, vilka äro oberoende
av rådande lokala förhållanden — finner styrelsen det än mer angeläget att
tillräckliga jämkningsmöjligheter medgivas vid tillämpning av denna taxa.
Styrelsen upptager därför i sitt förslag väsentligt ökade möjligheter till
nedsättning av ersättningsbeloppen. Nedsättning förutsättes vidare kunna
ske oberoende av om taxa A eller taxa B är tillämplig.

Ersättningarna enligt förslaget jämfört med tidigare taxa. Såsom redan
förut antytts innebär lantmäteristyrelsens förslag att, bortsett från utgående
statsbidrag, cirka 60 procent av kostnaderna för lantmäteriets förrättningsverksamhet
skola stanna på statsverket. Då motsvarande andel före
omorganisationen torde ha varit cirka 50 procent, innebär förslaget således
en ökad statlig subventionering. Trots detta medför förslaget även betydande
höjningar av de arvoden sakägarna ha att erlägga. För att belysa förhållandena
i detta avseende bar styrelsen verkställt en jämförelse mellan
ersättningarna för ett antal förrättningar enligt den provisoriska lantmäteritaxan
och enligt de förslagna tarifferna. Provdebiteringarna ha verkställts
å 12 länslantmäterikontor. Resultatet av undersökningen redovisas i
följande tabell, däri även angives — förutom antalet provräknade förrättningar
— den genomsnittliga taxenivån för respektive förrättningsgrupper.

Ersättningar enligt föreslagna tariffer i procent av ersättningarna enligt
provisoriska taxan för provdebiterade förrättningar samt i procent av
självkostnaderna enligt tidsstudiematerialet.

Medeltal för hela riket.

Förrättningar

Avstyckning, nymätning, l''ö — 15 ha.........

„ 15-100 » .........

> , ) , över 100 > .........

> , kopiering (ev. delvis nymätning).

Inlösningsförrättningar........................

Gränsbestämningar, utst. gräns <: 1 km........

> , > > - 1 km........

Ägoutbyten under 10 ha.....................

> över FO ha...................

Laga skiften, areal under 2''0 ha..............

> > , » 2*0— 15 >..............

, > , > 15—100 » ..............

> j , > över 100 > ..............

Vägförbättringar, mindre än 10 delägare......

> , mer än 10 delägare..........

Antal

Ersättning enligt före-

prov-

debi-

slagen taxa

i procent av

prov.

Självkost-

terade

förrätt-

lantmäteri-

nader enligt

ningar

taxan

tidsstudier

69

157

39

63

149

} 35

40

115

71

175

50

67

146

43

Bo

138

36

63

156

34

69

151

37

51

149

39

43

173

1

62

165

33

63

144

47

121

1

45

151

} 40

52

163

Taxans förhållande till statsbidragen. Beträffande detta spörsmål framhåller
lantmäteristyrelsen, att det tidigare med hänsyn till att taxearvodena
uppburos av förrättningsmännen varit nödvändigt att använda sig av di -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

rekta statsbidrag lör att åstadkomma en subventionering efter behov eller
i övrigt efter olika grupper av uppdragsgivare. I och med att taxeersättningeu
efter omorganisationen tillfaller statsverket kan det enligt styrelsen ifrågasättas
om subventioneringen icke helt skulle kunna ordnas taxevägen. Delta
skulle då ske så att debiterade belopp nedsattes med hänsyn till sakägarens
ekonomiska förhållanden.

Styrelsen anser emellertid att inga påtagliga administrativa fördelar vinnas
om nuvarande statsbidragssystem ersättes med en behovsgraderad taxa.
Bland annat på grund härav föreslås att statsbidragssystemet i princip skall
bibehållas. Å andra sidan är sambandet mellan lantmäteritaxan och statsbidragen
till förrättningskostnaderna av den art, att en omarbetning avtaxan
även motiverar en omprövning av bidragsreglerna. Detta spörsmål
behandlas närmare i styrelsens förslag till nya dylika regler.

Huvudprinciperna för taxans tekniska konstruktion.

Primärmaterialet för beräkningarna. Till grund för lantmäteristyrelsens
förslag till ny taxa ha legat de förut omförmälda tidsstudieuppgifterna, avseende
tidsåtgången för olika slag av förrättningar och uppdrag samt arbetstidens
fördelning på olika tidsgrupper. Beträffande primärmaterialet i sistnämnda
avseende hänvisas till den redogörelse därför, som lämnats under
avsnittet rörande lantmäteriets självkostnader.

Vad angår primärmaterialet i fråga om tidsåtgången för olika förrättningar
och uppdrag upplyser lantmäteristyrelsen, att detta härrör från-17
särskilt utvalda distrikt. I vissa fall ha dock uppgifter insamlats från samtliga
lantmäteridistrikt. I stort sett gälla uppgifterna tiden april 1948—maj
1949. Materialet anses i huvudsak representativt för nuvarande förhållanden.
Däremot är, framhåller styrelsen, själva tidsstudieperioden icke representativ,
då densamma infallit under en uppbyggnadsperiod med stor tillgång på
nyutbildad och delvis orutinerad personal. I sitt förslag till saktariffer tager
emellertid styrelsen viss hänsyn härtill. Slutligen påpekar styrelsen, att materialet
uppvisar en mycket stor spridning. Följden härav blir bland annat
att det, hur man än konstruerar saktarifferna, ej torde kunna undvikas att
enstaka fall komma att avvika betydligt från tarifferna. Detta nödvändiggör
i sin tur, att formella möjligheter till nedsättning finnas.

Ersättningsgrunder. I nuvarande lantmäteritaxa förekomma tre principiellt
skilda ersättningsgrunder, nämligen tidersättning, sakersättning och
ersättning efter överenskommelse. Även förslaget till den nya taxan bygger
på dessa debiteringssätt. Enligt lantmäteristyrelsen kan det självfallet diskuteras,
om samtliga tre debiteringssätt äro erforderliga. Att undvara tidersättningen
synes dock icke vara praktiskt möjligt eller lämpligt. Detta förutsätter
nämligen, att man har sakersättningar som täcka alla tänkbara situationer,
eller också att överenskommelse träffas i alla de fall då sakersättning
icke finnes. Även sakersättningarna anses erforderliga då de erbjuda
stora fördelar framför debitering efter använd tid. Debiteringen efter sakersättning
är sålunda i stort sett oberoende av den individuelle förrättnings -

13

Kungl. Mcij:ts proposition nr 104.

mannens snabbhet och skicklighet samt av tillfälliga mer eller mindre
slumpmässiga faktorer såsom väderlek och årstid. Genom saktariffer kan
också en utjämning av svårighetsgraden mellan olika förrättningar av samma
slag åstadkommas, vilket måste anses förmånligt ur rättvisesynpunkt.
Ur sakägarnas synpunkt värdefullt är även, att kostnaderna för en förrättning
i stort sett kunna beräknas på förhand. Vidare innebära sakersättningarna
en icke obetydlig administrativ förenkling i jämförelse med tidersättningarna.

Vad slutligen angår debitering efter överenskommelse anser lantmäteristyrelsen
ej heller denna ersättningsgrund gärna kunna undvaras. Särskilt
då det gäller vissa större arbeten synes det vara praktiskt och lämpligt att
överenskommelse träffas.

Tillämpningen av de olika ersättningsgrunderna. Fördelarna med sakersättningarna
anser lantmäteristyrelsen vara så stora, att detta sätt för bestämmande
av arvodet bör användas i största möjliga utsträckning. Styrelsen
föreslår också dylika ersättningar för flertalet mera vanliga förrättningar
och uppdrag. För rena utredningsuppdrag bör dock sakersättning
icke komma i fråga.

Möjligheten att träffa överenskommelse äger enligt styrelsen sin största
betydelse i fråga om grundkartearbeten och planarbeten. Men även i flera
andra fall är denna ersättningsgrund av värde, bland annat då konkurrens
med enskilda företag kan ifrågakomma. Saktarifferna kunna nämligen icke
alltid täcka de situationer, som uppstå, och äro dessutom alltför stela för
att passa in i en konkurrenssituation. Då det synes omöjligt att på förhand
förutse och närmare avgränsa alla ifrågakommande fall förordas i förslaget,
att överenskommelse skall kunna träffas i alla de fall där den högre taxenivån
är tillämplig.

Finnes icke någon sakersättning för viss förrättning och har särskild
överenskommelse om ersättning icke träffats skall slutligen enligt förslaget
tidérsättning användas.

I de provisoriska taxeföreskrifterna finnes eu regel som innebär, att ersättningen
i sin helhet må utgå efter den använda tiden om sakersättning
blir avsevärt lägre än debitering efter tidsåtgång. Denna regel finner lantmäteristyrelsen
medföra praktiska olägenheter och vara av ringa ekonomisk
betydelse för statsverket. På grund härav upptager förslaget icke någon motsvarighet
till ifrågavarande bestämmelse. Någon alternativ användning av
sakersättning och tidersättning föreslås sålunda ej.

Sakersättningarnas konstruktion. Beträffande detta spörsmål anför lantmäteristyrelsen,
att tarifferna kunna konstrueras så att de omfatta större
eller mindre arbetsmoment, d. v. s. såsom totaltariffer eller detaljtarifter.
Användas totaltariffer betraktas alla moment i en förrättning såsom en enhet
och ersättningen beräknas i ett för allt. Systemet med detaljtariffer innebär
däremot, att förrättningarna och uppdragen uppdelas i eu serie moment
och att eu tariff utformas för varje sådant moment.

Lantmäteristyrelsen finner för sin del åt! totaltarifferna utan tvekan äro

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

enklast att tillämpa och bygger av detta skäl sitt förslag huvudsakligen på
sådana tariffer. Nu gällande lantmäteritaxa bygger däremot med visst undantag
på detaljarvoden. Den nya taxan kommer för den skull att medföra,
att arbetet med att upprätta räkning förenklas och att det i större utsträckning
än för närvarande blir möjligt att överlåta detta arbete på biträdespersonalen.

De föreslagna totalarvodena äro i regel sammansatta av en grundavgift
och en eller flera tilläggsavgifter. Vidare äro tarifferna beräknade under
förutsättning av att nymätning verkställes. Härvid uppstår emellertid, påpekar
lantmäteristyrelsen, spörsmålet hur debitering skall ske, då konceptkarta
upprättas genom kopiering av äldre karta. I sådant fall synes nämligen
ersättningen böra sättas lägre. Detta kan enligt styrelsen ske antingen
genom att särskilda tariffer utarbetas för ifrågavarande fall eller genom
att nedsättning sker efter skälighetsprövning från fall till fall. Med hänsyn
till att kombinationer mellan nymätning och kopiering ofta förekomma,
förordar styrelsen sistnämnda metod.

Slutligen föreslår lantmäteristyrelsen, att saktarifferna för legala förrättningar
skola — i motsats till vad som nu gäller — göras oberoende av det
sätt, varpå stoinmätningen verkställes och av den skala, vari kartan upprättas.
Skulle emellertid i något fall användas mätningsmetoder, som äro
avsevärt billigare och enklare än de brukliga, finnes enligt förslaget möjlighet
för styrelsen att nedsätta ersättningen till skäligt belopp.

Av taxeersättningen täckta kostnader. De åtgärder, som direkt sammanhänga
med en legal förrättning, äro i stort sett fastställda genom olika författningar.
Beträffande uppdrag saknas däremot i stor utsträckning direkta
föreskrifter härutinnan. Gällande praxis lämnar dock ledning. Lantmäteristyrelsen
anför nu, att för tveksamma fall härjämte i själva taxan böra lämnas
vissa förtydliganden om vilka åtgärder, som skola anses täckta av tarifferna.
Åtgärder därutöver böra således ersättas särskilt efter sakersättning,
om sådan finnes, eller eljest efter tidersättning. Av olika skäl kan det
enligt styrelsen å andra sidan i vissa fall vara befogat att undantaga vissa
åtgärder från dem, som skola anses täckta av sakersättningen för en viss
förrättning. Detta gäller framför allt i fråga om alternativa åtgärder, d. v. s.
sådana där sakägarna genom egna överenskommelser kunna påverka beslutet
om och i vad mån de skola företagas eller ej. Även sådana undantag skola
tydligt framgå av direkta stadganden.

Lantmäteristyrelsen behandlar härefter vissa speciella slag av kostnader
i samband med legala förrättningar, nämligen kostnaderna för hantlangning
m. m., lösen för karta och handlingar, s. k. förskjutna kostnader samt
kostnader för biträde av gode män.

Vad först angår kostnaderna för hantlangning m. in. utgår 1927 års lantmäteritaxa
från att vederbörande sakägare skola tillhandahålla erforderlig
hantlangning samt markerings- och stakningsmateriel. Vissa samhällstaxor
inkludera emellertid även ersättning för dessa kostnader. En taxa av sistnämnda
slag synes dock icke för närvarande tänkbar för landsbygdens vid -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 104.

15

kommande. Styrelsens förslag bygger också på att sakägarna i fortsättningen
liksom hitintills i princip själva skola svara för ifrågavarande kostnader.

Lösen för karta och handlingar utgår enligt 1927 års taxa särskilt. I sitt
förslag bibehåller lantmäteristyrelsen ej begreppet lösen, utan gottgörelse
för karta och handlingar ingår i regel i de ifrågasatta tarifferna för förrättningar
och uppdrag. För kartkopiering och avskrift av handlingar såsom
särskilda uppdrag utgår vidare enligt förslaget ersättning med vissa angivna
belopp.

Enligt nuvarande praxis betraktas åtskilliga kostnader såsom förskjutna.
Detta innebär att kostnaderna, i den mån de motsvaras av direkta utlägg
för statsverket, betalas av lantmäteristyrelsen och därefter återföras till
statsverket genom att de upptagas å ersättningsräkning. Lantmäteristyrelsen
framhåller, att detta förfarande medför åtskilligt arbete med bokföring och
kontroll. För att avlägsna dessa olägenheter föreslår styrelsen, att ifrågavarande
kostnader i görligaste mån skola inarbetas i tarifferna. Detta synes
böra ske, vare sig ersättningen för förrättningen utgår såsom sakersättning
eller efter använd tid. Vissa typer av förskjutna kostnader synas dock vara
av den art, att de med fördel kunna inräknas i saktariffer men i princip
böra ersättas särskilt, då debitering skall ske efter tidersättning.

Kostnaderna för biträde av gode män bestridas för närvarande helt av
sakägarna. Enligt lantmäteristyrelsen bliva dessa kostnader ofta relativt betydande.
särskilt vid vissa slag av förrättningar. Framför allt gäller detta i
de delar av landet, där resekostnaderna för gode män äro stora. Ur olika
synpunkter förefaller det styrelsen därför önskvärt att en utjämning härvidlag
kommer till stånd. I samband härmed bör emellertid en allmän översyn
av godemansersättningarna företagas. Då detta synes förutsätta en samtidig
omprövning av ersättningarna åt vissa andra förtroendemän, finner
styrelsen att frågan, huruvida godemansersättningarna skola inarbetas i
lantmäteritaxan, tills vidare bör uppskjutas.

Sakersättningarnas verkningar. Sakersättningarna innebära att en viss
utjämning av olika svårighetsfaktorer konnner till stånd. Enligt vad lantmäteristyrelsen
framhåller blir omfattningen av denna utjämning emellertid
i hög grad beroende av detaljerna i fråga om den tekniska konstruktionen.
Ju enklare tariffer som utnyttjas, desto längre gående utjämning
uppnås.

I de föreslagna tarifferna beaktas endast ett fåtal faktorer. Tarifferna avseende
legala förrättningar innehålla sålunda ingen uppdelning med hänsyn
till den av terrängen betingade svårighetsgraden. Detta medför att tarifferna
komma alt te sig relativt högre inom lättmätta än inom mera svaiinätta
områden. Under i övrigt lika förhållanden synes enligt styrelsen intet
vara att erinra mot detta resultat. Då mera lättmätta områden samtidigt
äga ett lågt värde, skulle resultatet dock kunna verka oskäligt. Styrelsen understryker,
att detta problem har stor praktisk betydelse för vissa delar av
Norrland, där stora områden lågproduktiva eller improduktiva marker förekomma.
Samtidigt frambålles, att nu berörda verkningar i viss mån redu -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

cerats i det framlagda förslaget. Problemet har dock icke kunnat helt lösas.
Möjligheten till nedsättning i de enskilda fallen bör därför hållas öppen.

Behovet av spärr- och jämkningsregler. Lantmäteristyrelsen framhåller att
det om den nya taxan såsom föreslagits konstrueras efter enkla och schematiska
debiteringsregler, icke torde kunna undvikas, att den i speciella fall
kan medföra följdverkningar, vilka kunna te sig orättvisa för enstaka sakägare.
Följden kan också i vissa fall bliva att sakägare kunna onödigtvis
komplicera förrättningar utan att få vidkännas några ekonomiska konsekvenser
härav. Dylika ogynnsamma verkningar böra enligt styrelsen i görlig
mån elimineras genom speciella bestämmelser. Å ena sidan böra sålunda
saktarifferna kompletteras med vissa spärregler och å andra sidan böra
sakersättningarna under vissa förutsättningar kunna jämkas nedåt. Härvid
böra spärreglerna tjäna till att eliminera uppenbara undantagsfall och till
att överhuvud taget medgiva formella möjligheter för extradebitering av
merarbete, som tillkommit på grund av bristande samförståndsvilja hos
sakägare. Beträffande bestämmelserna om nedsättning uttalar lantmäteristyrelsen,
att dessa icke böra tyngas av alltför snäva formella föreskrifter.
Lantinäteristyrelsens förslag i förevarande hänseenden bygger på nu nämnda
förutsättningar.

Inkomstberäkning. Lantmäteristyrelsen beräknar, att vid tillämpning av
den nya taxan statsverkets framtida inkomster vid lantmäteriväsendet skola
komma att uppgå till cirka 5,5 miljoner kronor per år vid full utbyggnad.
Samtidigt framhålles, att beräkningen givetvis måste lida av betydande
osäkerhet. Vidare kunna inkomsterna under de första åren väntas bliva
lägre med hänsyn till att enligt förslaget äldre bestämmelser skola tillämpas
å förrättningar, som påbörjats innan den nya taxan trätt i kraft.

Som jämförelse med nyssnämnda inkomstberäkning nämnes, att inkomsterna
vid lantmäteriets distriktsorganisation under budgetåret 1948/41)
utgjorde 2,8 miljoner kronor och för innevarande budgetär beräknas komma
att uppgå till 3,7 miljoner kronor. Den provisoriska taxan beräknas av
lantmäteristyrelsen på lång sikt motsvara en inkomst av cirka 4 miljoner
kronor per år.

Speciella frågor. Under denna rubrik berör lantmäteristyrelsen vissa spörsmål
rörande sakägares skyldigheter samt frågan om räkning, uppbörd och
klander in. m.

Sakägares skyldigheter. För närvarande åligger det sakägare att tillhandahålla
fortskaffningsmedel mellan särskilda förrättningsställen. Denna skyldighet
anser lantmäteristyrelsen böra borttagas. Vidare skall enligt gällande
bestämmelser sakägare, då förrättning på hans begäran eller genom hans
vållande antingen helt inställes eller uppskjutes, ersätta de rese- och traktamentskostnader,
som föranletts av den inställda förrättningen eller av
uppskovet. Denna regel anser styrelsen vara direkt skadlig, eftersom den
stundom stimulerar sakägarna att hellre fullfölja en förrättning än att inställa
den. Härigenom åstadkommes nämligen onödigt merarbete och kan

Kunyl. Majds proposition nr 104.

17

föranledas en ändamålslös fastighetsbildning. Lantmäteristyrelsen föreslår
därför, att även denna bestämmelse skall upphävas.

Räkning, uppbörd och klander in. m. De regler om räkning, uppbörd
och klander m. m., som finnas i provisoriska lantmäteritaxan, böra enligt
lantmäteristyrelsen utan större sakliga ändringar överföras till den nya
taxan. Vissa detaljändringar, vilka huvudsakligen åsyfta kamerala förenklingar,
föreslås dock.

Till sist må här beröras frågan om avskrivning av ersättning enligt lantmäteritaxan.
I detta hänseende föreslås att lantmäteristyrelsen, om det vid
utmätning befinnes, att den betalningsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar,
skall äga avskriva fordringen, såvida det icke finnes utsikt att utfå
beloppet. Vidare förordas, att avskrivning även i övrigt skall få ske, då
den betalningsskyldige icke kunnat anträffas å uppgiven vistelseort eller då
kostnaderna för utmätning beräknas väsentligt överstiga ersättningsbeloppet.

Yttranden.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, ha
i stort sett tillstyrkt detsamma eller lämnat det utan erinran. I flertalet yttranden
framställas emellertid erinringar i vissa avseenden. Frånsett detaljspörsmål
gälla erinringarna huvudsakligen frågorna om den föreslagna
taxans regionala giltighet samt subventioneringens storlek och därmed sammanhängande
spörsmål.

Beträffande först frågan om taxans regionala giltighet anför
Svenska stadsförbundet att en tillämpning av olika taxor inom samma
administrativa område kan bli besvärande för de därav berörda stadssamhällena.
Lantmäteristyrelsen synes utgå ifrån att samhällstaxorna genomsnittligt
skulle vara lägre än den föreslagna lantmäteritaxan. Så torde dock
enligt förbundets förmenande endast vara fallet med vissa lokala taxor i
mindre städer och samhällen. I de större städerna torde däremot taxenivån
ligga genomsnittligt högre än lantmäteritaxan, bland annat beroende på den
reducerande inverkan på lantmäteritaxan, som den betydande statliga subventionen
har. De anförda skälen tala enligt förbundet för att de områden,
där lokala taxor gälla, åtminstone tills vidare undantagas från tillämpningen
av lantmäteritaxan, trots att vissa olägenheter därvid kunna komma att
kvarstå för lantmäteriets del. Givetvis hade några större svårigheter icke
behövt uppstå, om man kunnat ansluta samhällstaxorna till lantmäteritaxan.
Detta synes emellertid i vart fall för närvarande icke möjligt. Det torde nämligen
enligt förbundets uppfattning bland annat bli svårt att uppställa en
schematisk taxa för stadssamhällena, då förhållandena variera på olika orter.
Utslagsgivande faktorer härvidlag äro exempelvis olikheter i organisation,
beroende på de mer eller mindre komplicerade förhållanden som råda
i större och mindre städer, samt terräng-, vegetations- och bebyggelseformer.
Då det måste anses vara ett betydande allmänt intresse, att stadssamhällena
2 Ilihang till riksdagens protokoll VJ50. i samt. Nr 104.

18

Kungi. Mcij:ts proposition nr 104.

hålla eget mätningsväsen, synes det dessutom obilligt att låta dessa samhällen
få vidkännas kostnaderna härför fullt ut, medan landsbygden får
betydande kostnadsbidrag av statsmedel. Om likformiga taxor för landsoch
stadsbygd anses eftersträvansvärda, synes därför enligt förbundets mening
en statlig subvention till de stadssamhällen, som hålla eget mätningsväsen,
med fog kunna ifrågasättas.

Vad härefter angår subventioneringens storlek och därmed
sammanhängande spörsmål uttalar statskontoret, att ämbetsverket
av statsfinansiella skäl icke kan förorda mindre höjning av taxan
än vad förslaget innebär. Såsom skäl åberopas den ökning av statens årliga
kostnader för lantmäteriväsendet, som 1947 års omorganisation medfört
och vid full utbyggnad i ännu högre grad kommer att medföra. Vidare ifrågasätter
statskontoret av principiella skäl, om icke tidersättningarna enligt
taxa B böra närma sig självkostnaderna mer än styrelsen föreslagit.

Statens priskontrotlnåmnd framhåller önskvärdheten av att under en
övergångstid avgiftshöjningarna för sakägarna om möjligt begränsas genom
en tillfällig ökning av subventioneringen.

Lantbruksstijrelsen anser sig icke böra avgiva något allmänt uttalande om
höjningen av taxenivån, enär en viss höjning av ersättningsgrunderna förutsattes
vid omorganisationen och en stor del av lantmäteriets arbete är förlagt
till tätorterna. Vissa typer av förrättningar, såsom omskifte och ägoutbyte,
äro emellertid enligt styrelsen så gott som undantagslöst av sådan allmän
betydelse, att de böra främjas genom att kostnaderna hållas låga. Styrelsen
anser därför, att saktarifferna för nämnda förrättningar böra sänkas
eller förrättningsmännen erhålla begränsad rätt att nedsätta ersättningsbeloppen.

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, att frågan om den
statliga subventioneringen och dess differentiering på olika slag av förrättningar
blir av allra största betydelse till följd av lantmäteriets höga självkostnader.
Vid bedömandet av frågan om subventioneringens storlek vid
olika förrättningar bör enligt förbundets uppfattning hänsyn tagas framför
allt till förrättningens art, värdet av förrättningsobjektet, det ekonomiska
värdet av förrättningens genomförande och förrättningens allmännytta.
Förbundet har i princip intet att erinra mot den föreslagna uppdelningen
i två taxenivåer. Emellertid anser förbundet, att subventioneringen bör differentieras
mer än som föreslagits. Subventioneringen bör sålunda göras större
än enligt förslaget vid förrättning eller uppdrag, som avser bildande av
fastighet där marken är produktionsobjekt, företrädesvis jordbruksfastigheter.
Beträffande sådana förrättningar och uppdrag är det önskvärt, att
taxan genomsnittligt icke kommer att överstiga nivån enligt den nu gällande
provisoriska taxan. Markvärdena äro nämligen i dessa fall förhållandevis
låga. Dessutom är det av vikt att underlätta och förbilliga dessa förrättningar
och uppdrag, vilka främja jordbruksnäringen och således äro av
stor samhällsekonomisk betydelse. En låg taxa kan även locka till frivillig
rationalisering utan statens medverkan i ekonomiskt avseende. Skhlle

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

den av förbundet för nämnda fall föreslagna ytterligare subventioneringen
medföra en höjning av den genomsnittliga, totala subventioneringsprocenten,
ifrågasätter förbundet om icke ersättningar för förrättningar, som avse
sportstuge-, bostads- eller industriändamål, med hänsyn främst till de höga
markvärdena böra utgå med belopp som motsvara eller ligga nära självkostnaderna.
Skulle i sådant fall ersättningsbeloppet någon gång bli oproportionerligt
stort, ger förslaget möjlighet till nedsättning. Slutligen ifrågasätter
förbundet om icke subventioneringen i princip bör slopas såvitt gäller
den grupp av förrättningar och uppdrag, som enligt förslaget är avsedd
att ersättas med 80 procent av självkostnaderna. Denna grupp omfattar i
huvudsak samhälls- och andra mätningar, grundkartearbeten m. in., vilka
kunna utföras även av kommunala mätningsorgan eller privata mätningstirmor.
De enskilda mätningsföretagen kunna givetvis icke fordra mindre
ersättning än självkostnad plus en skälig företagarvinst. Om nämnda grupp
av förrättningar och uppdrag subventioneras, kan lantmäteriorganisationen
komma att konkurrera ut de enskilda företagen. Med nuvarande arbetsbelastning
för lantmäteriet föreligger visserligen knappast någon större risk
härför. Vid ett förändrat läge kunna förhållandena dock bli sådana, att privatföretag
bli nödsakade att lämna låga anbud och därigenom tvingas att
utföra arbeten av underhaltig karaktär. Det torde vara önskvärt, att enskilda
mätningsfirmor även i framtiden kunna bedriva sin verksamhet för
att därigenom möjliggöra viss avlastning för lantmäteriet. Nämnda grupp
av förrättningar och uppdrag berör dessutom områden med förhållandevis
höga markvärden. Även om ersättningsbeloppen i och för sig bli höga, bli
de dock små i förhållande till markvärde och uppkommande vinst.

Sveriges lantbruksförbund anlägger väsentligen samma synpunkter som
Riksförbundet Landsbygdens folk.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund hemställer att taxan i fråga
om den grupp av förrättningar och uppdrag, som enligt förslaget blir minst
subventionerad, måtte utformas så att den motsvarar lantmäteriets självkostnader,
beräknade enligt företagsekonomiska grunder. Förbundet erinrar
om att till nämnda grupp höra uppdrag att upprätta grundkarta för byggnadsplan
och stadsplan samt att utarbeta sådana planer ävensom att jämväl
väg- och vattenbyggare äro behöriga att verkställa alla slag av dylika arbeten.
I princip har förbundet intet att erinra mot en statlig stödverksamhet,
men en taxesubventionering av denna grupp skulle enligt förbundets mening
medföra, att det statliga lantmäteriet droge till sig allt fler sådana uppdrag.
Detta kan innebära en misshushållning med den tekniskt utbildade arbetskraften
och skulle dessutom nödvändiggöra en ytterligare utökning av lantmäteriorganisationen.
Konkurrensens bortfallande skulle säkerligen leda till
att vid stor ärendebalans inom lantmäteriet uppdrag av ifrågavarande art
skulle komma att eftersättas. Risken härför är säkert stor, eftersom dessa
uppgifter delvis ligga vid sidan om lantmäteriets huvuduppgifter. Det kan ej
heller förväntas, att varje lantmätare är specialist inom ifrågavarande område.
Enligt förbundets mening bör för nämnda grupp av förrättningar och

20

Kungl. Maj ds proposition nr 104.

uppdrag det statliga stödet ges enbart i form av direkta statsbidrag, varvid
prövning av det allmännyttiga behovet kan ske i varje särskilt fall. Statsbidrag
bör enligt riksförbundets mening givetvis utgå även om uppdraget utföres
av privata firmor. En konkurrens utan taxesubventionering skulle leda
till att uppdraget bleve anförtrott den som kunde göra det bäst, snabbast och
billigast.

Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar berör i detta sammanhang
särskilt frågan o in ersättning till de s. k. särskilda
vägförrättnings männen. Föreningen anser att dessa utöver
den föreslagna ersättningen enligt taxa A liksom nu böra erhålla tilläggsersättning
i form av statsbidrag. Enligt föreningens uppfattning är det rimligt
att sådan tilläggsersättning utgår, eftersom taxenivån eljest skulle bli densamma
som inom lantmäteriväsendet, där taxan avses täcka endast 60 procent
av självkostnaderna. Särskilt vill föreningen framhålla att det för närvarande
icke torde vara möjligt att anställa ett kunnigt kontorsbiträde mot
cn så låg ersättning som det ifrågasatta beloppet av 2 kronor i timmen. Föreningen
hemställer, att tilläggsersättningen bestämmes till förslagsvis 40 procent
av taxeersättningen. Alternativt ifrågasätter föreningen utredning om
särskild taxa för vägkunniga förrättningsmän, som icke äro statsanställda.
Sådan utredning anses lämpligen kunna ske i samband med pågående utredningar
om enskilda vägar. Slutligen anser föreningen, att övergångsbestämmelserna
rörande ersättning till vägförrättningsmännen böra utformas så att
åtgärd, som verkställes efter det de nya bestämmelserna trätt i kraft, skall
ersättas enligt dessa även om förrättningen påbörjats dessförinnan.

Sistnämnda synpunkt delas av väg- och vattenbgggnadsstgrelsen.

Även Svenska väg- och vattenbgggares riksförbund hemställer om en avsevärd
höjning av den föreslagna taxan för privata vägförrättningsmän. Härvid
framhålles att taxan är för låg för att man skall kunna påräkna att kvalificerade
personer vilja åtaga sig sådana uppdrag. Det synes emellertid vara
ett allmänt intresse att åtminstone vid sådana enskilda vägar, där byggnads-
och underhållsarbetena äro av större omfattning, den speciella sakkunskap
på vägbyggnadsområdet, som regelmässigt endast civilingenjörerna
besitta, skall kunna tillgodogöras. Förslagsvis bör arvodet ansluta sig till
teknologföreningcns taxa. Ett så bestämt arvode torde emellertid förutsätta
en auktorisering av privata förrättningsmän liksom eu ändring av statsbidragsbestämmelserna
för ifrågavarande förrättningar.

Av vad i övrigt anförts i yttrandena, torde här endast följande behöva
omnämnas.

Svenska komnmnal-tekniska föreningen anmärker, att de av lantmäteristyrelsen
verkställda tidsstudierna endast gällt lantmäteriet. Städer
och samhällen med eget mätningsväsende ha alltså icke lämnat tidsstudieuppgifter.
Föreningen upplyser emellertid, att tidsstudieundersökningar för
närvarande pågå i syfte att få fram självkostnaderna i nämnda städer och
samhällen. Dessa undersökningar komma att bliva av värde för bedömandet
av frågan om förhållandet mellan lantmäteritaxan och samhällstaxorna.

Knngl. Maj.ts proposition nr 104.

21

I anledning av de föreslagna reglerna om nedsättning uttalar Sveriges
lantbruks förbund att ingen ersättning bör uttagas i de fall, då förrättning
återkallats, inställts, vägrats eller undanröjts och detta icke uppenbarligen
berott av sakägaren. Samma synpunkt anföres av Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Sistnämnda förbund anser vidare att i samtliga de fall, där enligt förslaget
nedsättning är möjlig, frågan härom skall ex officio upptagas till prövning av
förrättningsmännen. Dessa torde ha de största förutsättningarna att kunna
bedöma densamma. I detta sammanhang framhåller förbundet även, att nedsättning
med hela ersättningsbeloppet bör kunna ske i fråga om förrättningar,
som äro av jordpolitisk betydelse eller som komma till stånd som följd
av ett samarbete med lantbruksnämnd och kunna anses ingå som ett led
i jordbrukets yttre rationalisering. Om lantbruksnämnd är sökande till förrättningen
bör den ersättning övriga sakägare ha att gälda nedsättas helt.
Särskilt med hänsyn till att enligt de föreslagna bestämmelserna om statsbidrag
jordpolitiska motiv icke få inverka på bidragsfrågan är det enligt förbundets
uppfattning värdefullt att möjlighet finnes att genom nedsättning
låta kostnaderna för förrättning av jordpolitisk betydelse helt stanna på
statsverket.

Slutligen beröres i ett par yttranden frågan om rätt att avskriva
fordran, som grundar sig på utförd förrättning. Statskontoret finner det
sålunda lämpligt att lantmäteristyrelsen erhåller vidgad sådan rätt. Det föreslagna
bemyndigandet måste emellertid anses vara alltför vidsträckt och
dessutom oklart avgränsat. Ett stadgande om avskrivningsrätt bör enligt
ämbetsverkets mening utformas så, att det närmare överensstämmer med
vad riksdagen i andra sammanhang föreskrivit angående avskrivning av kronans
fordringar. I vart fall kan ämbetsverket icke tillstyrka, att lantmäteristyrelsen
bemyndigas avskriva en fordran endast av den anledningen, att
den betalningsskyldige icke kunnat anträffas å uppgiven vistelseort.

Riksräkenskapsverket anser de föreslagna bestämmelserna om avskrivning
innebära en betydande förenkling i förhållande till vad som nu gäller rörande
avskrivning av kronans fordringar i allmänhet. Enligt ämbetsverkets mening
ligga de föreslagna avskrivningsreglerna helt i linje med vad 1945 års
riksdag framhållit med anledning av uttalande av 1944 års statsrevisorer
(r. skr. nr 352). För sin del anser riksräkenskapsverket det ändamålsenligt,
att det föreslagna förenklade avskrivningsförfarandet kommer till stånd
inom lantmäteriväsendet, särskilt med hänsyn till att tillämpningen av lantmäteritaxan
ofta medför att fordringar till obetydliga belopp uppkomma.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 104-

C. Nya regler för statsbidrag till förrättningskostnader.

Gällande bestämmelser.

Lantmäteristyrelsens förslag berör de bestämmelser, som gälla rörande
statsbidrag till kostnader för förrättningar enligt jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen
och lagen om enskilda vägar. Dessa bestämmelser återfinnas
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande
av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet (ändrad genom nr 83/1935, nr 256/1939, nr
327/1941, nr 955/1947, nr 508/1948 samt nr 189/1949), kungörelsen den 6
maj 194Ö (nr 190) om statsbidrag i vissa fall till förrättningar enligt 6 kap.
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, samt kungörelsen
den 22 december 1939 (nr 912) angående villkor för erhållande av
statsbidrag till förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda
vägar.

Jag avser icke att här närmare redogöra för innehållet av ifrågavarande
författningar. De bestämmelser som äro av intresse återgivas nämligen av
lantinäteristyrelsen i samband med styrelsens förslag till nya bidragsregler.
Jag torde därför i förevarande avseende få hänvisa till den följande redogörelsen
för styrelsens förslag.

I detta sammanhang må vidare erinras om att kungörelserna nr 295/1928
och nr 190/1949 även innehålla bestämmelser om villkoren för att erhålla
statsbidrag i vissa fall till kostnaderna för utflyttning, väganläggning och
odling. Någon ändring av dessa bidragsbestämmelser föreslås icke nu. Lantmäteristyrelsen
upplyser emellertid att arbetet med fortsatt översyn av bestämmelserna
i fråga pågår inom styrelsen.

Förslaget.

Lantmäteristyrelsens förslag bygger på den förutsättningen, att den ifrågasatta
nya lantmäteritaxan skall antagas. Förslaget innebär en revision av
de nu gällande bestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader
samt en samordning av de reviderade bestämmelserna till endast en kungörelse.

Statsbidragsreglernas tillämpningsområde. Lantinäteristyrelsen framhåller
inledningsvis, att de senare årens utveckling kraftigt bidragit till att utjämna
skillnaden mellan stad och land. Detta har till följd att de för städerna
typiska förvaltningsformerna nu även kunna förekomma på landsbygden
och omvänt.

Härefter erinrar styrelsen om att den utgått från att den nya lantmäteritaxan
skall — oberoende av den administrativa indelningen — tillämpas
generellt över hela landet för alla åtgärder, som utföras av lantmäteriet.
Enligt styrelsen är det emellertid ur sakägarnas synpunkt icke tillräckligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 104-

23

att samma taxebestämmelser tillämpas. Jämställdhet uppnås först om de
dessutom ha samma möjligheter att erhålla statsbidrag till förrättningskostnaderna.
För närvarande föreligger emellertid för enskild sakägare endast
möjlighet att erhålla statsbidrag till förrättningar enligt jorddelningslagen,
medan motsvarande förmån vid förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
inskränker sig till sällsynta specialfall, nämligen vid förrättning enligt
ti kapitlet sistnämnda lag inom område, för vilket meddelats förordnande
enligt lagen den 27 februari 1948 (nr 96) med särskilda bestämmelser om
fastighetsbildning inom vissa områden av stad. Styrelsen föreslår därför,
att statsbidrag generellt skall kunna utgå till alla förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
med undantag av förrättning för upprättande av registerkarta
enligt 7 kapitlet sagda lag. Sistnämnda slag av förrättningar
skola bekostas av vederbörande samhälle i de fall, då statsverket icke svarar
för hela kostnaden.

Lantmäteristyrelsen uttalar härefter, att det icke synes tillfredsställande
om sakägare, som begagnar sig av det statliga lantmäteriet, skall kunna erhålla
statsbidrag till förrättningskostnaderna, medan en annan sakägare,
som är hänvisad till samhällets mätningsorgan, skall vara avstängd från
sådant bidrag. Det förekommer nämligen ej sällan, att mätningsväsendet i
ett samhälle ombesörjes såväl av ett särskilt kommunalt organ som av lantmäteriets
distriktsorganisation. Vidare framhålles, att statsbidrag till förrättningskostnad
enligt tillämpad praxis beviljas ganska restriktivt och
blott tillkommer de ekonomiskt sämst ställda. Styrelsen anser det icke rimligt
att detta klientel skall vägras statsbidrag allenast därför att förrättningen
företages inom stad, medan en person på landsbygden däremot i samma
fall kan erhålla statsbidrag. Villkoren för erhållande av statsbidrag till förrättningar
enligt fastighetsbildningslagen böra därför enligt styrelsens uppfattning
göras oberoende av om förrättningen utförts av lantmäteriet eller av
kommunalt anställd mätningsman. I detta sammanhang erinrar styrelsen
även om att statsbidrag till kostnaderna för förrättning enligt lagen om enskilda
vägar utgår oberoende av om förrättningen handlagts av statsanställd
lantmätare eller av enskild s. k. vägförrättningsman.

För närvarande utgår statsbidrag till kostnaderna för sammanläggning
av fastigheter å landet endast då sammanläggningen äger rum i samband
med avstyckning. Då detta institut är ett enkelt och ofta anlitat medel att
förbättra fastighetsindelningen och numera kommit till ökad användning,
bland annat i verksamheten för jordbrukets rationalisering, finner lantmäteristyrelsen
nyssnämnda begränsning av bidragsmöjligheterna otillfredsställande.
Styrelsen föreslår därför, att bidragsreglerna skola utvidgas till att
omfatta även fristående sammanläggning samt sammanläggning i kombination
med annan förrättning enligt jorddelningslagen än avstyckning.

Bidragsprocenten. De nu gällande statsbidragsreglerna förete ganska varierande
regler för högsta utgående bidragsprocent. Sålunda utgår bidrag
till förrättningskostnaderna vid avstyckning enligt jorddelningslagen med
högst 75 procent, vid övriga förrättningar enligt samma lag med undantag

24

Kungl. Muj:ts proposition nr 104.

av förrättningar enligt 20 kapitlet 5 och 10 §§ med högst 00 procent samt
vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar med belopp motsvarande
högst hela förrättningskostnaden. Enligt lantmäteristyrelsen kunna numera
knappast anföras några sakliga skäl till stöd för differentierade bidragsprocenter.
Praktiska skäl tala även för en enhetlig högsta bidragsprocent
för alla de förrättningar, varom nu är fråga. Styrelsen förordar för sin del,
att maximibidraget bestämmes till högst 75 procent av förrättningskostnaderna,
eller samma bidragsprocent, som nu gäller vid avstyckningsförrättningar
— lantmäteriets största förrättningsgrupp — och sammanläggningar
i samband med avstyckningar. Detta innebär en förbättring av villkoren beträffande
övriga bidragsberättigade förrättningar enligt jorddelningslagen
samt beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. För förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar medför däremot den nya bidragsprocenten
en försämring av villkoren.

Kostnader till vilka bidrag må utgå. Här föreslår lantmäteristyrelsen endast
ett par mindre ändringar.

Enligt gällande bestämmelser inräknas i kostnaderna för sammanläggning
i samband med avstyckning bland annat även stämpelavgift samt lösen
för bevis om vilande lagfart och bevis angående förordnande om sammanläggning.
Numera äro emellertid kostnaderna hos ägodelningsdomaren i
samband med sammanläggning begränsade. Bidrag till nyssnämnda kostnader
för stämpel och lösen sökes i mycket liten omfattning. Lantmäteristyrelsen
föreslår därför, att möjligheten att erhålla bidrag till ifrågavarande
kostnader skall slopas.

Vidare anser styrelsen att nu gällande bestämmelser om bidrag i vissa falt
till kostnaderna för biträde av gode män kunna utgå. Till motivering härför
anför styrelsen att dessa bestämmelser i sin nuvarande utformning sakna
praktisk betydelse.

Villkoren för statsbidrag. Enligt gällande bestämmelser må bidrag till avstyckningsförrättning
endast utgå, om förrättningen avser att bilda familjejordbruk,
stödjordbruk eller bostadsegnahem åt sökanden samt till vägförrättning,
om berörda fastigheter nyttjas som småbruk eller eget hem. Vissa
av de nuvarande bestämmelserna uppställa dessutom särskilda jordpolitiska
krav eller målsättningar.

Lantmäteristyrelsen anser, att statsbidragen till förrättningskostnader
böra utgå huvudsakligen med hänsyn till sökandens person och ekonomiska
ställning. Frågan om förrättningen behövs eller om åtgärden är lämplig ur
jordpolitisk eller planpolitisk synpunkt prövas vid förrättningen. Under
senare år ha stödformerna på det jordbrukspolitiska och bostadssociala
området kraftigt utbyggts. Enligt styrelsen finns det därför icke längre
någon anledning att genom statsbidrag till förrättningskostnader uppmuntra
tillkomsten av exempelvis vissa typer av fastigheter. Med hänsyn härtill
föreslår styrelsen att bestämmelser, som innehålla jordpolitiska och liknande
krav, skola utgå.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 104.

25

Yttranden.

De flesta remissinstanserna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag eller
lämna detsamma utan erinran. Endast på ett par punkter göres någon anmärkning
mot förslaget.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller sålunda, att möjligheten att
kunna erhålla bidrag till hela kostnaden vid vägförrättningar varit av kke
ringa betydelse särskilt i glesare befolkade delar av landet. Delaktighetstalen
i förrättningarna bliva nämligen där höga, vartill kommer att befolkningen
oftast besitter mindre god ekonomisk bärkraft. Med hänsyn härtill
ifrågasätter styrelsen om icke i bidragsbestämmelserna möjlighet bör lämnas
öppen att i mera betungande fall kunna medgiva bidrag utöver 75 procent.
Viss del av kostnaderna — förslagsvis 10 procent — bör enligt styrelsen
dock även i dylika fall åvila intressenterna.

Även Sveriges förrättningsmannaförening för enskilda vägar upptager frågan
om storleken av statsbidraget till vägförrättningskostnader. Föreningen
anför därvid i stort sett samma synpunkter som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
För sin del föreslår föreningen dock, att bidraget såvitt gäller
Norrland även i fortsättningen skall kunna utgå med belopp motsvarande
högst hela förrättningskostnaden.

Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot lantmäteristyrelsens uttalande
att det, sedan stödformerna på det jordbrukspolitiska området utbyggts,
icke längre finnes anledning att genom statsbidrag till förrättningskostnader
uppmuntra tillkomsten av exempelvis vissa typer av fastigheter. Förbundet
anser, att bidrag bör kunna utgå även då förrättning avser bildande
av bärkraftiga brukningsdelar genom sammanslagning eller komplettering
med jordbruksjord eller skogsmark eller att i övrigt befrämja yttre rationalisering
av icke bärkraftiga brukningsdelar. Till närmare motivering härför
anför förbundet.

Beträffande yttre rationalisering kan statsbidrag eller lånegaranti endast
erhållas vid sådana rationaliseringsåtgärder, till vilka lantbruksnämnderna
direkt medverkat. Bidraget och garantien gälla enbart för inköp av mark för
rationaliseringens genomförande och omfattar således icke kostnaderna för
lantmäteriförrättningarna. Det synes förbundet angeläget, att den yttre rationaliseringen
befrämjas genom bidrag till förrättningskostnaderna, oavsett
om rationaliseringen sker med eller utan lantbruksnämndernas medverkan.
Särskilt stark framstår dock önskvärdheten av en dylik bidragsform
i sådana fall, där lantbruksnämnden såsom ägare till en viss fastighet
begär viss lantmäteriförrättning, som berör även angränsande fastigheter.
Att bidrag till förrättningskostnaderna i detta fall skulle utgå endast
när jordägarens ekonomiska ställning är speciellt svag kan icke anses
lämpligt.

2G

Kunyl. Maj.ts proposition nr 104.

D. Anslagsfrågor.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader m. m.

Till understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till jorddelningsförrättningar
och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar
anvisades för budgetåret 1948/49 förslagsanslag å 200 000 respektive 25 000
kronor. Medelsåtgången under anslagen uppgick under sannna budgetår
till 125 034 respektive 11 255 kronor. För innevarande budgetår äro anslagen
likaledes upptagna med 200 000 och 25 000 kronor (statsliggaren s.
849 och 850).

5 rkanden. Lantmäteristyrelsen hemställer, att ifrågavarande båda
anslag skola sammanföras till ett anslag, benämnt Understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa förrättningskostnader in. m., samt
att detta anslag skall uppföras med 250 000 kronor. I jämförelse med anslagsanvisningen
för löpande budgetår innebär detta en ökning med 25 000
kronor.

M o t i v. Sammanförandet av de nuvarande två anslagen anses praktiskt
med hänsyn till den föreslagna samordningen av statsbidragsbestämmelserna.

Såsom skäl för den begärda anslagshöjningen anför lantmäteristyrelsen,
att anspråken på statsbidrag kunna beräknas komma att öka, om förslaget
till ny lantmäteritaxa antages. I samma riktning verkar främst styrelsens
förslag att bestämmelserna om statsbidrag skola utvidgas till att omfatta
vissa nu icke bidragsberättigade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen.
Verkningarna av denna utvidgning beräknas emellertid bliva relativt
blygsamma, emedan inkomstnivån för det förrättningssökande klientelet i
städer och samhällen i allmänhet torde vara högre än landsbygdsbefolkningens.
Vidare väntas även den ifrågasatta höjningen av bidragsprocenten
till andra förrättningar enligt jorddelningslagen än avstyckningar medföra
en ökad anslagsbelastning. Denna torde dock komma att utjämnas på
grund av att bidragsprocenten för förrättningar enligt lagen om enskilda
vägar föreslagits sänkt. Den totala ökningen av medelsbehovet beräknas av
styrelsen med ledning av tillgänglig förrättningsstatistik och erfarenheterna
om ansökningsfrekvensen till cirka 100 000 kronor. Med hänsyn till anslagsbelastningen
under budgetåret 1948/49 och till att verkningarna av de nya
reglerna icke helt hinna slå igenom under budgetåret 1950/51, anser styrelsen
emellertid en höjning av anslaget med 25 000 kronor till 250 000 kronor
tillräcklig.

Slutligen påpekar styrelsen att de ökade utgifterna för statsverket för
statsbidrag till förrättningskostnader närmast äro av formell innebörd, enär
böjningen av förrättningskostnaderna enligt den nya taxan medför större
inkomster för statsverket.

Kungi. Maj:ts proposition nr 104.

27

Y 11 r a n cLe n. Statskontoret har icke något att erinra mot lantmäteristyrelsens
förevarande förslag.

Riksräkenskapsverket anser det däremot icke lämpligt att sammanföra
de båda anslagen till bidrag till jorddelningsförrättningar och till bidrag till
förrättningar enligt lagen om enskilda vägar till ett anslag. Sistnämnda slag
av förrättningar äro enligt ämbetsverkets mening av sådan speciell karaktär,
att medel till bidrag till förrättningskostnaderna böra anvisas å ett särskilt
anslag. Till övriga enligt lantmäteristyrelsens förslag bidragsberättigade
förrättningar böra medel anvisas å ett särskilt anslag, benämnt bidrag
till vissa förrättningskostnader m. m. Anslaget förutsättes skola ersätta det
nuvarande anslaget till bidrag till jorddelningsförrättningar.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till kostnader vid

ensittarförrättningar.

Anslag

1948/49 .................... 100 000

1949/50 (statsliggaren s. 849) . . 100 000

1950/51 (förslag) ............ 100 000

Yrkande. Lantmäteristijrelsen hemställer, att anslaget för budgetåret

1950/51 skall uppföras med oförändrat belopp av 100 000 kronor.

Motiv. Med hänsyn till ensittarförrättningens särpräglade konstruktion
har lantmäteristyrelsen icke ansett bestämmelserna om bidrag till kostnader
vid dylik förrättning böra revideras i samband med översynen av övriga
statsbidragsregler. Medelsbehovet under ifrågavarande anslag påverkas
emellertid av förslaget till ny lantmäteritaxa. I förhållande till gällande
provisoriska taxa innebär detta nämligen en höjning med cirka 50 procent
av lantmäterikostnaderna vid ensittarförrättningar. Vidare framhåller styrelsen,
att medelsförbrukningen under anslaget visat stigande tendens. Skäl
kunna därför anföras för en höjning av anslaget. Då man emellertid av annan
anledning möjligen kan vänta, att frekvensen av ensittarförrättningar
skall nedgå, anser sig styrelsen böra föreslå att anslaget i avvaktan på
närmare erfarenheter skall bibehållas vid oförändrad storlek.

Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till ersättning åt vissa
förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar.

Anslag Nettoutgift

1948/49 ...................... 50 000 91002

1949/50 (statsliggaren s. 850) .... 50 000

1950/51 (förslag) .............. 50 000

Y r k a n d e. Lantmäteristijrelsen hemställer, att anslaget för budgetåret
1950/51 skall upptagas med oförändrat belopp av 50 000 kronor.

M o t i v. För närvarande utgår till förrättningsmän, som av länsstyrelse
förordnats enligt lagen om enskilda vägar och icke innehar statlig befalt -

Nettoutgift

116 513

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

ning, förhöjd ersättning med 75 procent av den gottgörelse, som han enligt
1927 års lantmäteritaxa äger uppbära av sakägaren. Lantmäteristyrelsen
erinrar om att enligt förslaget till ny lantmäteritaxa ersättningarna för förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar avses skola höjas. I förhållande
till 1927 års taxa beräknas höjningen till i medeltal omkring 90 procent.
Lantmäteristyrelsen har vidare utgått från att införandet av den nya taxan
icke skall påverka vägförrättningsmännens ekonomiska ställning, i vart
fall icke i försämrande riktning. Enligt styrelsen synes ett lämpligt resultat
kunna ernås, om någon tilläggsersättning icke utgår till förrättningar,
som påbörjas efter den 1 juli 1950 och debiteras efter den nya lantmäteritaxan.
Under budgetåret 1950/51 erfordras emellertid fortfarande ifrågavarande
anslag för utbetalning av tilläggsersättningar till förrättningar, som
påbörjats men icke avslutats före den nya taxans ikraftträdande. Med hänsyn
till den höga medelsförbrukningen under budgetåret 1948/49 anser
styrelsen det icke tillrådligt att sänka anslaget.

Departementschefen.

Frågan om en ny lantmäteritaxa aktualiserades av den omorganisation
av lantmäteriets distriktsorganisation, som beslöts vid 1947 års riksdag
(prop. nr 210; r. skr. 388). Jag torde sålunda få erinra om att jag i nämnda
proposition bland annat framhöll, att en betydande förenkling av taxebestämmelserna
bleve möjlig efter omorganisationen. Vidare anförde jag, att
en översyn beträffande storleken av ersättningssatserna, vilka i huvudsak
varit oförändrade sedan år 1920, syntes motiverad. Gällande taxebestämmelser
borde därför enligt min mening fullständigt omarbetas. Slutligen uttalade
jag, att provisoriska taxebestämmelser syntes erforderliga för tiden
intill dess en ny lantmäteritaxa kunde träda i tillämpning. Sådana bestämmelser,
innebärande i huvudsak en höjning av de dittillsvarande ersättningsbeloppen,
ha också utfärdats i kungörelsen nr 956/1947.

Lantmäteristyrelsen har nu efter Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt förslag
till ny lantmäteritaxa. Då nu gällande taxebestämmelser utfärdats efter
riksdagens hörande, torde även den nya taxan böra underställas riksdagen.
Det synes emellertid knappast erforderligt, att alla detaljer av förslaget
prövas av riksdagen. Jag ämnar därför i det följande begränsa mig
till huvudprinciperna i lantmäteristyrelsens taxeförslag samt vissa speciella
frågor däri.

börslaget utgår från att liksom hittills lantmäteriets förrättningsverksamhet
skall subventioneras av statsmedel på så sätt att taxan sättes lägre
än vad som erfordras för att täcka statsverkets kostnader för verksamheten.
Härjämte avses att liksom hittills mindre bemedlade skola kunna erhålla
särskilda statsbidrag till gäldande av taxeersättningen. Beträffande
utformningen av förstnämnda subvention förordas, att den provisoriska
taxans system med två taxenivåer, vilka skola gälla för olika grupper av

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

29

förrättningar och uppdrag, skall bibehållas. Den lägre taxenivån (taxa A),
liksom nu omfattande flertalet legala förrättningar, föreslås skola motsvara
omkring 40 procent av självkostnaderna. Den högre taxenivån åter
(taxa B), som skall tillämpas i flertalet övriga fall, anses böra sättas till
omkring 80 procent av samma kostnader. I förhållande till 1927 års taxa
innebär detta förslag en viss ökning av den statliga subvenlioneringen.

Även i fråga om ersättningsgrunderna föreslår lantmäteristyrelsen i
princip samma anordning som nu gäller. Förslaget bygger sålunda på att
ersättning skall utgå såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse.
Sakersättning anses böra komma till användning för flertalet
mera vanliga förrättningar och uppdrag. Möjligheten att träffa överenskommelse
om ersättning avses skola kunna användas, då den högre
taxenivån är tillämplig. Enligt lantmäteristyrelsen är denna ersättningsform
av värde i vissa fall, bland annat då konkurrens med enskilda företag
kan ifrågakomma. Tarifferna för sakersättning äro i största möjliga
utsträckning konstruerade såsom totaltariffer, medan gällande taxa i huvudsak
bygger på detalj arvoden. Tidersättningen är beräknad i kronor per
timme och olika hög för olika grupper av tjänstemän. I jämförelse med nuvarande
förhållanden innebära de nu föreslagna ersättningsgrunderna eu
icke obetydlig höjning av kostnaderna för sakägarna.

Det centrala problemet vid fastställandet av en ny lantmäteritaxa är enligt
min uppfattning frågan om subventioneringen och därmed sammanhängande
spörsmål. Med hänsyn till lantmäteriväsendets allmännyttiga karaktär
anser jag, att man ej bör räkna med att inkomsterna av förrättningarna
skola giva full täckning för kostnaderna utan att en viss subvention bör ske
från det allmännas sida. Behovet därav är emellertid självfallet mycket
olika i olika fall. Hänsyn bör sålunda tagas till de olika förrättningsobjektens
förmåga att själva bära kostnaderna samt till i vad mån förrättningarna
kunna anses särskilt angelägna ur det allmännas synpunkt. Bedömningen
av storleken av den subvention, som i genomsnitt bör utgå, måste vidare
alltid ytterst bliva en skälighetsfråga.

I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de förrättningar och uppdrag,
som utföras av lantmäteriorganisationen, böra uppdelas i två kategorier
och att olika taxenivåer böra fastställas för dessa. Jag kan likaledes
biträda styrelsens åsikt, att den lägre taxenivån, vilken bland annat omfattar
förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet — taxa A —
bör sättas till omkring 40 procent av lantmäteriets självkostnader. För den
högre taxenivån — taxa B — bör man däremot enligt min mening taga som
riktpunkt, att densamma bör i stort sett motsvara sagda kostnader och sålunda
icke innefatta någon egentlig subventionering. De förrättningar och
uppdrag, som avses skola hänföras till taxa B, torde nämligen i allmänhet
verkställas i städer och andra samhällen eller eljest där tätbebyggelse råder.
I sådana orter torde markvärdet i regel vara så högt, att det icke kan anses
oskäligt att de förrättningssökande få erlägga en ersättning, som täcker lantmälericts
självkostnader. Från vad nu sagts hör dock undantag kunna göras

30

Kungl. Alaj:ts proposition nr 104.

i fråga om vissa åtgärder som — oaktat de i taxehänseende hänförts till taxa
B — äro ur allmän synpunkt särskilt betydelsefulla.

\ id bestämmandet av sakersättningarna böra givetvis i de enskilda fallen
avvikelser kunna göras från de nu angivna genomsnittliga nivåerna.
Beträffande de förrättningar, som avses skola gå in under taxa A, vill jag
i detta sammanhang anmärka, att enligt min mening avgifterna böra hållas
låga för sådana förrättningar, som äro av särskild betydelse för jordbrukets
rationalisering. Även i övrigt torde man vid detaljutformningen böra eftersträva
en viss differentiering med hänsyn till sådana faktorer som exempelvis
värdet av förrättningsobjektet, det ekonomiska värdet av förrättningens
genomförande samt förrättningens allmännytta över huvud taget.

Därest taxan utformas enligt nu angivna grunder, komma ersättningarna
i flertalet fall att bliva ej oväsentligt högre än de ersättningar, som utgå
enligt nu gällande provisoriska taxa. Subventionen torde emellertid det
oaktat komma att bliva större än under tiden före omorganisationen. Det
bör vidare beaktas, att taxan, bortsett från den höjning med 25 procent,
som vidtogs år 1947, varit i stort sett oförändrad sedan år 1920, medan
markvärdena stigit betydligt under samma tid. Under sådana förhållanden
synes den av mig nu förordade subventionsgraden innebära en skälig avvägning.

Mot lantmäteristyrelsens förslag i fråga om den nya taxans tillämpningsområde
har jag intet att erinra. Jag anser sålunda bland annat att taxan
bör tillämpas även vid förrättningar, som lantmäteriets distriktsorganisation
utför inom orter, där s. k. samhällstaxor gälla. De betänkligheter däremot,
som uttalats i vissa remissyttranden, torde med hänsyn till den
ståndpunkt jag intagit i fråga om taxenivån icke behöva tillmätas någon avgörande
betydelse. Likaså bör taxan tillämpas för arbete, som länslantmäterikontoren
och lantmäteristyrelsen utföra. Vad angår taxans tillämpning utanför
lantmäteriorganisationen har denna fråga betydelse speciellt för de särskilda
vägförrättningsmännen. Jag vill då framhålla att förslaget, att den
nya taxan skall tillämpas även å förrättningar som utföras av dessa, innebär
en höjning av nu utgående ersättningsbelopp samt att ersättning för
ifrågavarande förrättningar till största delen utgår såsom sakersättning och
endast till en mindre del direkt i förhållande till använd tid. Det bör vidare
beaktas, att ifrågavarande förrättningsmän enligt lantmäteristyrelsens förslag
förutom gottgörelse enligt taxa A skulle erhålla särskild ersättning av statsmedel
för rese- och traktamentskostnader. Enligt vad som uppgivits från
lantmäteristyrelsen motsvara sistnämnda kostnader i genomsnitt omkring
13 procent av de totala självkostnaderna. Det är slutligen uppenbart att lantmäteriet
— vilket måste arbeta med högre utbildad personal samt större och
dyrbarare instrumentuppsättning — måste få högre självkostnader per arbetstimme
än en organisation, som enbart är inriktad på de i allmänhet
relativt enkla uppdrag, som vägförrättningarna utgöra. Jag finner det emellertid
önskvärt att de ekonomiska konsekvenserna av lantmäteristyrelsens
taxeförslag för ifrågavarande förrättningsmän skola undersökas. Då förslå -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

get, såsom nyss nämnts, innebär en förbättring för dessa, torde hinder ej
möta att detsamma tillämpas i avbidan på resultatet av sagda utredning.

Beträffande den nya taxans tekniska konstruktion kan jag i stort sett
ansluta mig till lantmäteristyrelsens förslag. Ersättning bör sålunda utgå
såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse. Såsom styrelsen
anfört torde huvudvikten böra läggas vid förstnämnda ersättningsform.
I övrigt vill jag i detta sammanhang blott framhålla, att möjligheten
att träffa överenskommelse om ersättning bör användas med återhållsamhet
samt ej bör tillämpas på ett sätt som innebär ett frångående av principerna
för taxan. Den bör sålunda enligt min mening icke användas i konkurrenssyfte.

Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslagit angående grunderna för den
nya taxan föranleder ingen erinran från min sida. Vad särskilt angår frågan
om rätt till avskrivning av ersättningsbelopp synes det av praktiska
skäl vara av värde att styrelsen erhåller dylik befogenhet enligt i stort sett
de riktlinjer, som styrelsen föreslagit. Den omständigheten att den betalningsskyldige
icke kunnat anträffas på uppgiven vistelseort, bör emellertid
icke utgöra skäl för avskrivning annat än då det finnes anledning antaga,
att kostnaderna för efterspanande icke skulle komma att stå i rimligt
förhållande till ersättningsbeloppet.

Jag övergår härefter till lantmäteristyrelsens förslag till nya regler om
bidrag till förrättningskostnader. Liksom styrelsen anser jag, att möjlighet
till statsbidrag för sådana kostnader alltjämt bör finnas. Det av styrelsen
framlagda förslaget i ämnet synes i huvudsak kunna godtagas. Blott på ett
par punkter föranleder detsamma någon erinran från min sida. Jag anser sålunda
i motsats till lantmäteristyrelsen, att bland villkoren för statsbidrag
böra bibehållas de bestämmelser som innehålla jordpolitiska och liknande
krav. Nämnda bestämmelser böra emellertid jämkas i den mån så erfordras
för att bringa dem i överensstämmelse med de av riksdagen godkända allmänna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Bidrag bör ej heller utgå vid förrättningar
enligt fastighetsbildningslagen i andra fall än de, där detta redan
är medgivet. Vidare bör enligt min mening bidragets storlek icke ovillkorligen
maximeras till 75 procent av förrättningskostnaderna. Sasom i ett par
yttranden framhållits kunna kostnaderna för vägförrättning särskilt i Norrland
i många fall bliva mycket betungande för sakägarna. Då så i särskilda
fall finnes påkallat torde därför bidrag till kostnaderna för vägförening
böra kunna utgå högst med belopp motsvarande hela förrättningskostnaden.

Vad slutligen angår anslagsfrågorna kan jag helt ansluta mig till vad lantmäteristyrelsen
härutinnan hemställt. De nuvarande förslagsanslagen till
Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till jorddelningsförrättningar
och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar torde sålunda
från och med nästa budgetår böra sammanföras till ett förslagsanslag, benämnt
Understöd åt jorddelningsväsendet in. in.: Bidrag till vissa förrättningskostnader
in. in. Anslaget bör uppföras med 250 000 kronor. 1 förhål -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 104.

lande till medelsanvisningen för innevarande budgetår innebär detta en ökning
med 25 000 kronor. Ökningen är betingad av förslagen till lantmäteritaxa
och nya bidragsregler.

Till Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till kostnader vid
ensittarförrättningar och Bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt
lagen om enskilda vägar torde böra anvisas oförändrade anslag å 100 000
respektive 50 000 kronor.

Det torde få ankomma å Kungl. Maj :t att i enlighet med nu angivna grunder
utfärda ny lantmäteritaxa och nya bestämmelser om statsbidrag till förrättningskostnader,
ävensom att vidtaga de författningsändringar, vilka i
anslutning härtill kunna bliva erforderliga. Härvid torde de möjligheter till
ytterligare förenklingar, som kunna förefinnas, böra tillvaratagas. Erforderliga
ändringar i lösen- och stämpelförordningarna torde få anmälas av chefen
för finansdepartementet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

1) godkänna de grunder för ny lantmäteritaxa och nya
bestämmelser om statsbidrag till kostnader för lantmäteriförrättningar
m. m., som angivits i det föregående;

2) å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till vissa förrättningskostnader in. m. ett förslagsanslag av
250 000 kronor;

b) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till kostnader vid ensittarförrättningar ett förslagsanslag av
100 000 kronor;

c) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda
vägar ett förslagsanslag av 50 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall och förordnar, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Grass.

507284. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.