Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet m. m.; given Drottningholms
slott den 24 februari 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Kungl. Maj:t hemställer om riksdagens bemyndigande att besluta om
elektrifiering av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—-Karlskrona
med Emmaboda—Kalmar. Någon nämnvärd ökning av elektrifiexångsorganisationen
bör såvitt nu kan bedömas ej komma till stånd under
nästa budgetår. Elektrifieringsinvesteringarna böra budgetåret 1951/52 kunna
hållas vid ungefär nuvarande nivå av 10 miljoner kronor med möjlighet
att företaga en ökning till högst 20 miljoner kronor. Takten i de statliga
elektrifieringsarbetena kommer att bli beroende av, huruvida elektrifiering
kommer att ske jämväl av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 103.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 24 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet m. m. och anför därvid följande.

I. Fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Inledning.

Det svenska järnvägsnätet omfattade den 1 januari 1950 16 533 bankm.
Härav utgjorde 14 782 bankm statens järnvägars andel. Den elektrifierade
banlängden vid landets järnvägar uppgick vid nämnda tidpunkt till 6 175
bankm, varav 5 766 bankm belöpte å statsbanenätet och återstoden å enskilda
järnvägar.

Efter senast skedda införlivningar med statsbanenätet av enskilda järnvägar
kvarstodo av det år 1939 befintliga enskilda järnvägsnätet om 8 553
bankm i runt tal 22 % i enskild ägo.

Bland de kvarstående 16 järnvägsförvaltningarna, varav 7 normal- och 9
smalspåriga, förekomma följande järnvägar med inkomster överstigande 1
miljon kronor, nämligen

Trafikinkomster
Milj. kr. år 1948

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar (delvis

elektrifierade) .......................................... 19,5

Stockholm—Roslagen (delvis elektrifierade) .................. 10,4

Östergötlands smalspåriga järnvägar (delvis elektrifierade) .... 7,3

Nordmark—Klarälven (elektrifierade) ...................... 4,4

Nora Bergslags ........................................... 3,6

Stockholm—Nynäs ........................................ 3,5

Stockholm—Saltsjön (elektrifierade) ........................ 2,o

Dala—Ockelbo—Norrsundet ................................ 1,3

Jag övergår härefter till den nu aktuella frågan om fortsatt elektrifiering
av statsbanenätet och erinrar härvid till en början om att järnvägsstyrelsen
med skrivelse den 31 augusti 1946 framlagt förslag om fortsatt elektrifiering

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

av statsbanenätet. Förslaget omfattade elektrifiering av 13 särskilda bandelar
om sammanlagt 1 244 bankilometer för en beräknad kostnad vid dåvarande
prisläge av 165 miljoner kronor. Efter remissbehandling anmäldes
förslaget för Kungl. Maj :t den 14 februari 1947, varvid Kungl. Maj :t beslöt
föreslå riksdagen medgiva att den till grund för då gällande allmänna
beredskapsstat liggande investeringsplanen för statens järnvägar finge ändras
i enlighet med vad jag till statsrådsprotokollet förordat. Förslaget innebar,
att det å den allmänna beredskapsstaten uppförda anslaget till Elektrifiering
å 25 miljoner kronor skulle, under de för anslagets användande gällande
förutsättningarna, få disponeras för förberedande arbeten med banelektrifiering
på de i järnvägsstyrelsens plan upptagna sträckorna. Kungl.
Maj :ts förslag bifölls av riksdagen.

Sedan 1947 års riksdag medgivit, att sammanlagt 3 miljoner kronor av
vissa å äldre elektrifieringsanslag reserverade medel finge disponeras för
förberedande arbeten med fortsatt elektrifiering av statsbanenätet, har 1948
års riksdag, i samband med att nämnda medel reglerats som besparing över
titeln lånemedel, efter förslag av Kungl. Maj:t å riksstaten för budgetåret
1948/49 anvisat ett investeringsanslag av 3 miljoner kronor till Fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet.

1949 års riksdag har vidare (skrivelse nr 34) uttalat, att ett principbeslut
snarast möjligt vore önskvärt om det fortsatta elektrifieringsprogrammet
inom ramen för kommunikationsdepartementets samlade investeringsverksamhet.

Genom beslut den 6 maj 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt järnvägsstyrelsen
att — under beaktande av den senaste utvecklingen på lokteknikens
område samt möjligheterna att såvitt möjligt nedbringa behovet av
materiel och råvaror, varå knapphet kan förutses föreligga — upprätta och
till Kungl. Maj :t inkomma med en av vederbörliga kostnads- och räntabilitetskalkyler
åtföljd förnyad plan för den fortsatta elektrifieringen av det
svenska statsbanenätet.

Järnvägsstyrelsens framställning.

Med skrivelse den 3 december 1949 har järnvägsstyrelsen framlagt den
begärda planen för fortsatt elektrifiering samt hemställt, att till elektrifiering
av i första hand linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—
Karlskrona med Emmaboda—Kalmar måtte för budgetåret 1950/51 anvisas
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen framhåller inledningsvis, att sedan den 31 augusti
1946, då järnvägsstyrelsen framlade sitt senaste program för fortsatt elektrifiering
av det svenska statsbanenätet, en del förändringar inträtt i avseende
på såväl trafikens omfattning som de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för programmets genomförande. Härav följer, att en elektrifieringskalkyl,
baserad på numera rådande förhållanden, kan förväntas ge
andra resultat än dem, som framlades i augusti 1946. För de förändringar,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

som sålunda inträtt, lämnas till en början en redogörelse under punkterna
1—4. Under punkten 5 framlägges en räntabilitetskalkyl för det fortsatta
elektrifieringsarbetet. Punkten 6 upptager vissa beräknade personalbesparingar
vid det framlagda elektrifieringsprogrammets genomförande. Under
punkten 7 redogöres för vissa andra aktuella elektrifieringsprojekt och sista
punkten innehåller en sammanfattning av järnvägsstyrelsens förevarande
framställning.

1. Trafikens omfattning. Järnvägsstyrelsen framhåller, att utfallet av en
elektrifieringskalkyl i hög grad beror på omfattningen av den trafik, på vilken
kalkylen baseras. Såväl den i augusti 1946 genomförda kalkylen som
de närmast dessförinnan utförda beräkningarna för redan beslutade och
nu helt eller delvis färdigställda elektrifieringsarbeten grundades på 1938
års trafikförhållanden. Enär man sålunda hänförde dessa till en och samma
tidsperiod, kunde resultaten betraktas såsom vägledande, när det gällde
att bedöma angelägenhetsgraden av de uppställda projekten. Olägenheten
var emellertid, att dessa resultat blevo verklighetsfrämmande i fråga
om såväl anläggningskostnadernas storlek som de undersökta projektens
lönsamhet i den mån 1938 års trafikvolym icke längre kunde anses representativ.
Med de betydande trafikstegringar, som inträtt efter år 1938, kan
det därför finnas skäl att överväga, huruvida icke en förnyad kalkyl för de
nu aktuella elektrifieringsprojekten bör baseras på en större trafikvolym
än den, som förelåg sistnämnda år. Beslutar man sig härför, gäller det närmast
att bedöma omfattningen av den trafikvolym, på vilken den nya kalkylen
skall grundas. Det kan då vara av intresse att erinra om trafikutvecklingen
i stort vid landets samtliga järnvägar utom malmbanan, som i
detta sammanhang torde böra lämnas utanför jämförelsen, under den tidsperiod,
som förflutit sedan år 1938. Några uppgifter härom återfinnas i tabell
1.

Tabell 1.

Trafikens utveckling'' under åren 1938—1948 vid landets samtliga järnvågar
(malmtransporterna vid malmbanan ej medräknade).

Trafikens art

I % av 1938 års värde

1938

1943

1947

1948

Persontrafik i bruttotonkm............

100

132

167

171

» > nettotonkm.............

100

197

200

202

Godstrafik i bruttotonkm..............

100

182

179

169

> > nettotonkm...............

100

197

190

179

Total trafik i bruttotonkm ............

100

158

173

170

» > > nettotonkm..............

100

197

191

180

Tabellen visar, att den totala trafiken, räknad i nettotonkilometer — det
mått, som bäst återger omfattningen av det tillgodosedda transportbehovet
— var större under högtrafikåret 1943 än under år 1947. Detsamma gäller

5

Kungl Maj:ts proposition nr 103.

godstrafiken, medan persontrafiken fortsatt att stiga, ehuru krisårens
militärtransporter i allt väsentligt sedermera bortfallit. Utsträckes granskningen
till att omfatta även år 1948 och de sju första månaderna av år 1949,
skall man finna, att denna tendens alltjämt gör sig gällande. I nettotonkilometer
räknat får man sålunda för år 1949 räkna med en persontrafik, som
med mer än 100 % överstiger värdet för år 1938, medan godstrafiken, fortfarande
exklusive malmtrafiken på malmbanan, torde komma att stanna
vid omkring 170 % av 1938 års värde.

Den hitintills iakttagna stegringen av persontrafiken torde till stor del
finna sin förklaring i den allmänna höjningen av de bredare befolkningslagrens
sociala och ekonomiska standard, varigenom gynnsammare förutsättningar
successivt skapats för ökad reseverksamhet. Därest denna standard
förutsättes åtminstone bibehållen, finnes knappast anledning att räkna
med någon nämnvärd nedgång i persontrafiken. I de nu aktuella elektrifieringskalkylerna
bör man alltså för dennas vidkommande kunna räkna med
åtminstone 1947 års värden.

Huruvida och i vad mån godstrafiken skall fortsätta att minska ytterligare,
kan vara svårt att avgöra. För att icke överdriva lönsamheten i en
förhandskalkyl antages godstrafiken i den nu förestående kalkylen framdeles
komma att uppgå till i genomsnitt icke mer än 150 % av 1938 års
värde, räknat i nettotonkilometer.

Beroende på att den rullande materielen utnyttjas bättre, i den mån trafikvolymen
stiger, motsvaras för persontrafikens vidkommande, såsom
framgår av tabell 1, en i nettotonkilometer räknad stegring med 100 % av
en i bruttotonkilometer räknad ökning med 67 %. Man kan också vad beträffar
godstrafiken sluta sig till att en ökning av nettotonkilometertalet
med 50 % i förhållande till 1938 års värde innebär en stegring av bruttotonkilometertalet
med 43 %.

Utgår man ifrån att en på detta sätt beräknad trafikvolym är representativ
för den allmänna utvecklingen vid landets samtliga järnvägar utom
malmbanan, gäller det närmast att söka fastställa den individuella utvecklingen
på varje särskild, i elektrifieringsprogrammet ingående linje. Man
bör därvid utan att riskera större misstag kunna förutsätta dels att 1947
års värden på trafikvolymen på de enskilda linjerna äro lika representativa
som motsvarande värde på trafikvolymen i stort, dels att en viss ändring av
den totala trafikvolymen medför lika stor procentuell förändring av de enskilda
linjernas trafik. Med dessa förutsättningar skall man finna, att trafikvolymen
för varje särskild linje bör utgöra 100 % av 1947 års värde
(= 167 % av 1938 års värde) för persontrafikens vidkommande samt 80 %
av 1947 års värde (= 143 % av 1938 års värde) vad beträffar godstrafiken.

I tabell 2 visas i avrundade tal för varje särskild i elektrifieringsprogrammet
ingående linje den på detta sätt framräknade basvolym, som i
fortsättningen lägges till grund för kalkylen. Vissa andra uppgifter ha
jämväl medtagits i tabellen. Den kommer närmast till användning, när det
gäller att beräkna åtgången av kol respektive elektrisk energi för lokdriften.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Tabell 2.
Trafikuppgifter.

Trafikintensitet, mätt i bruttotonkm i 1000-tal
exkl. bruttotonkm av lok

per bankm

1947 års trafikvolym

Basvolym för
elektrif ierin gskalkylen

Linje

1938

års

trafik-

volym

Totalt

Per-

Gods-trafik
= 80*
av
1947
års
värde

Totalt

Per-

son

trafik

Gods-

trafik

Abso-

lut

värde

I %
av
1938
års
värde

son-

trafik

100*

av

1947

års

värde

Abso-

lut

värde

I %

av

1938

års

värde

Gävle—Söderhamn —Kilafors ..

750

600

400

1000

133

600

320

920

123

Alvesta—Karlskrona med Em-maboda - Kalmar ..........

660

770

760

1530

232

770

610

1380

209

Söderhamn—Sundsvall C......

660

600

250

850

129

600

200

800

121

Ludvika Tillberga—Sala ....

550

670

450

1 120

204

670

360

1030

187

Sundsvall —Härnösand........

650

650

430

1080

166

650

340

990

152

Hässleholm—Kristianstad.....

500

700

700

1400

280

700

560

1260

252

Bastuträsk— Rönnskär med
Slind—Boliden.............

810

440

780

1220

151

440

620

1060

131

Härnösand—Långsele.........

460

530

350

880

191

530

280

810

176

Borås C—Alvesta.............

520

370

290

660

127

370

230

600

115

Kristinehamn—Persberg med
Nyhyttan —Filipstad ö.....

1040

330

900

1230

118

330

720

1050

101

Ljusdal—Hudiksvall..........

520

250

380

630

121

250

300

550

106

Vännäs—Umeå—Holmsund ...

460

380

380

760

165

380

300

680

148

Mellansel—Örnsköldsvik.......

460

230

670

900

196

230

540

770

167

2. Elektroloken och banans upprustning. Styrelsen erinrar, att i 1946
års program förutsatts, att banan skulle iordningställas för ett belopp av
cirka 52 miljoner kronor. Detta belopp fördelade sig sålunda:

Av elektrifieringen betingade ändringar av väg- och järnvägsbroar
samt bergrensning i tunnlar ...................... 8 160 000

Av företrädesvis försvarstekniska hänsyn föranledda mötes spårförlängningar

på stationer .......................... 5 700 000

Av kravet på tyngre och snabbare trafik föranledda arbeten
med grundförstärkning, kurvjustering, ballastkomplettering
och spåröverbyggnad .................................. 38 220 000

Summa kronor 52 080 000

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Av dessa tre poster tilldrager sig den sistnämnda särskilt intresse. Den
betingades främst därav, att man vid utarbetandet av 1946 års program utgick
ifrån, alt de i programmet upptagna bandelarna skulle kunna trafikeras
med loktyper med samma axel tryck, 17 ton, som nu förekommer på huvudparten
av de befintliga elektroloken. Man förutsatte vidare, att hastigheten
med dessa lok skulle kunna hållas på i huvudsak samma nivå som på det
elektrifierade bannätet i övrigt. Med dessa villkor blevo kostnaderna för
banförstärkningsarbetena proportionsvis mycket höga, enär de ifrågavarande
bandelarna från början byggts för en lägre trafikstandard än flertalet övriga
redan elektrifierade linjer.

Dessa höga banförstärkningskostnader aktualiserade tanken att införa en
ny loktyp vid statens järnvägar med lägre axeltryck, 15 ton. Trafiken på
flera av de i programmet upptagna linjerna var av sådan karaktär, att den
utan svårighet skulle kunna avverkas med dylika lok, som vidare skulle
kunna bli allmänt användbara, om de utnyttjades även för viss trafik på
förut elektrifierade linjer. Någon tvekan om att dylika lok äro tekniskt och
ekonomiskt utförbara föreligger ej. Inom järnvägsstyrelsen arbetar redan
sedan något år tillbaka en särskild kommitté med att närmare utarbeta
data för konstruktionen.

Tabell 3.

Kostnaderna för arbetena 1 banan.

1000-tal kronor

Behov av stål
i ton

Linje

Ändring
av väg- o.
järnvägs-broar samt
bergrens-ning i
tunnlar

Förläng-ning av
mötes-spår på
stationer

Grundför-stärkning,
kurvjuste-ring, ballast-komplette-ring och
spåröver-byggn.

Summa

enligt
1946 års
kalkyl

enligt

modi-

fierat

program

Gävle—Söderhamn—Kilafors ..

420

720

2 220

3 360

9 250

2 020

Alvesta—Karlskrona med Em-maboda —Kalmar............

2 220

1200

1960

5 380

1885

1230

Söderhamn—Sundsvall.........

480

840

2 810

4130

16 025

2 820

Ludvika—Tillberga—Sala......

520

960

2 410

3 890

3 730

2 030

Sundsvall—Härnösand.........

630

420

3 020

4130

515

515

Hässleholm—Kristianstad......

190

120

410

720

215

215

Bastuträsk—Rönnskär med

Slind—Boliden..............

20

_

600

620

400

100

Härnösand—Långsele..........

280

1200

2 300

3 780

520

520

Borås—Alvesta................

1960

600

3 620

6180

8 920

4 920

Kristinehamn—Persberg med
Nyhyttan—Filipstad Ö......

70

300

970

1340

455

155

Ljusdal—Hudiksvall...........

110

240

550

900

360

185

Vännäs—Umeå—Holmsund____

2 460

120

60

2 640

1305

—

Mellansel—Örnsköldsvik.......

380

120

30

53''1

310

—

Summa

it 800

0 840

20 »00

37 000

43 890

| 14 710

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Med dylika lok skulle kostnaderna för banförstärkningsarbetena bli avsevärt
lägre än de år 1946 beräknade. Därtill kommer, att förnyelsearbeten,
som år 1946 tänktes skola utföras i samband med elektrifieringsarbetena på
vissa av de i programmet, upptagna linjerna, icke kunnat anstå och därför
redan utförts. Även som följd härav minskas de nu aktuella kostnaderna.
Den i 1946 års program upptagna totalkostnaden, 52 080 000 kronor, skulle
på grund av dessa ändrade förutsättningar numera icke uppgå till högre
belopp än 31 370 000 kronor vid 1946 års prisläge. Avsevärda, till cirka
20 % uppgående prisstegringar ha emellertid å andra sidan inträtt under
de senaste åren, varför den totala kostnaden för arbeten i banan nu beräknas
uppgå till 37,6 miljoner kronor. Hur detta belopp fördelar sig på de olika
i 1946 års program upptagna linjerna framgår av tabell 3, som också visar
fördelningen av det från cirka 44 000 till omkring 15 000 ton reducerade
behovet av stål för ifrågavarande arbeten.

3. Behovet av elektrolok. Behovet av elektrolok bestämmes enligt styrelsen
i stort sett av tågrörelsen sådan denna mätes i tågkilometer. Dess utveckling
för de i 1946 års program upptagna bandelarna framgår av tabell 4,
gällande 10-årsperioden 1938—1947.

Tabell 4.

Trafikens omfattning, mätt i tågkilometer per bankilometer.

Trafikintensitet, mätt i

tågkm per bankm och år

Linje

år

i %

av 1938 års värde

1938

år 1938

år 1943

år 1947

Gävle—Söderhamn—Kilafors..........

6 780

100

81

97

Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—
Kalmar............................

5 990

100

102

146

Söderhamn—Sundsvall................

4570

100

90

112

Ludvika—Tillberga—Sala.............

4 490

100

80

152

Sundsvall—Härnösand................

5 410

100

124

137

Hässleholm—Kristianstad.............

7 270

100

83

138

Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Bo-liden .............................

5 080

100

102

163

Härnösand—Långsele.................

4 970

100

117

141

Borås—Alvesta.......................

5 370

100

86

121

Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan
—Filipstad Ö......................

6 250

100

115

165

Ljusdal—Hudiksvall..................

4 460

100

126

150

Vännäs—Umeå—Holmsund...........

6 000

100

113

175

Meliansel — Örnsköldsvik..............

4 520

100

113

239

Samtliga ovannämnda linjer

5 394

100

99

139

Trafikintensiteten mätt i bruttotonkilo-meter per bankilometer och år för
samtliga ovannämnda linjer i % av
1938 års värde......................

100

139

165

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Tabellen visar, att tågrörelsen höll sig vid i det närmaste samma värde år
1943 som år 1938, ehuru trafikvolymen, mätt i bruttotonkilometer, samtidigt
steg med 39 %. Det per tågkilometer uträttade trafikarbetet ökades alltså.
Den fram till 1947 fortsatta stegringen av trafikvolymen kunde emellertid
icke absorberas, utan att tåglägenheterna och därmed de för ifrågavarande
trafik i anspråk tagna lokens antal ökades. Mot en trafikvolym av
165 % år 1947 svarade sålunda en tågrörelse av 139 % av 1938 års värde.

Den som bas för den nya elektrifieringskalkylen i det föregående uträknade
trafikvolymen är, mätt i bruttotonkilometer, lägre än 1947 års. Det
kunde som följd härav finnas skäl att förutsätta även en häremot svarande,
mindre omfattande tågrörelse, innebärande, att vissa godstågslägenheter i
1947 års tidtabell kunde indragas. Mot lämpligheten av ett sådant antagande
talar emellertid, att lokparken skulle befinnas underdimensionerad, om trafiken
återigen skulle öka. Glesare tåglägenheter skulle dessutom försämra statens
järnvägars konkurrensförmåga och vidare i viss mån motverka de fördelar
för trafikanterna, som elektrifieringen innebär. Med hänsyn härtill synes
det väl motiverat att i elektrifieringskalkylen räkna med det nu aktuella
lokbehovet, som för övrigt skulle föga skilja sig från ett på 1947 års tågrörelse
beräknat behov.

I den på 1938 års tågrörelse baserade kalkylen räknade man med att anskaffa
80 linjelok, 8 växlingslok samt 2 lok för ledningsunderhållet, vilka
vid 1945 års prisläge beräknades kosta sammanlagt 31 476 000 kronor. Därvid
förutsattes, att den rälsbusstrafik, som då förekom, skulle ersättas med
elektrolokdrivna tåg. Anledning att vidhålla denna förutsättning föreligger
i stort sett ej längre, sedan rälsbusstrafikens ekonomi blivit i allt väsentligt
bestyrkt, och det dessutom synes, som om den kunde ytterligare förbättras
genom användandet av elektriska rälsbussar på de elektrifierade linjerna.
Bibehålies rälsbusstrafiken, endast i vissa fall ersatt med elektrisk motorvagnstrafik,
skulle nu erfordras 93 elektriska linjelok, 9 elektriska motorvagnar
med manövervagnar, 12 växlingslok samt 2 lok för ledningsunderhållet.

Något fastställt pris för de nya linjeloken med lägre axeltryck föreligger
ännu ej. Man bör emellertid kunna utgå ifrån, att de för närvarande skulle
kunna anskaffas till ett pris av cirka 500 000 kronor per enhet. Motorvagnssätten
och växlingsloken torde kunna anskaffas till cirka 480 000 respektive
270 000 kronor per enhet, medan priset för loken för ledningsunderhållet
torde uppgå till cirka 390 000 kronor per enhet. Den totala anskaffningskostnaden
för lok skulle därmed vara uppe i cirka 55 miljoner kronor.

Beloppet kan synas högt men bör, sådan situationen på lokområdet nu är,
jämföras med anskaffningspriset för en ånglokpark med samma kapacitet
som den nu nämnda clektrolokparken.

Ångloken vid statens järnvägar äro nu så ålderstigna — medellivslängden
för de nonnalspåriga ångloken är för närvarande uppe i 38 år och innan det
nu aktuella elektrifieringsprogrammet hunnit genomföras torde den ha stigit
till över 40 år — att de måste med det snaraste förnyas i den mån de

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

icke kunna ersättas med elektrolok. Enär elektrolokens prestationsförmåga
är betydligt större än ånglokens, svarar mot den här beräknade elektrolokparken
(exklusive loken för ledningsunderhållet) 170 å 200 ånglok, vilka,
om de nu anskaffades, skulle draga en kostnad av 50 å 60 miljoner kronor.

Kostnaden för elektroloken fördelar sig på de olika bandelarna, såsom
framgår av tabell 5, som också visar den nu aktuella, i tågkilometer räknade
trafikrörelsen.

Tabell 5.

Elektrolokkostnadernas fördelning’.

Linje

Tågkm

Totalt

1000-tal

I lok och
motorvagns-tåg

Kostnad för
elektridok i
1000-tal
kronor

Gävle—Söderhamn—Kilafors.......................

785

575

4 925

Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar.....

1650

1415

10 985

Söderhamn—Sundsvall.............................

650

510

4 270

Ludvika—Tillberga—Sala..........................

1065

680

6 000

Sundsvall—Härnösand.............................

495

475

3 770

Hässleholm—Kristianstad..........................

320

260

2 540

Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden..........

545

290

3 710

Härnösand—Långsele ....;.........................

800

700

3 465

Borås—Alvesta....................................

1055

680

6195

Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan—Filipstad Ö

615

300

2 000

Ljusdal—Hudiksvall...............................

375

175

1770

Vännäs—Umeå—Holmsund........................

490

145

2 960

Mellansel—Örnsköldsvik............................

335

no

2 250

Samtliga ovannämnda linjer

9180

6 315

51840

i. De fasta elektriska anläggningarna. Även för de fasta elektriska anläggningarna
ha, framhåller styrelsen, betydande prisstegringar inträtt sedan
1945, det år, vars prisläge lades till grund för den i 1946 års program framlagda
kalkylen. De kostnader, med vilka man nu har att räkna, framgå av
tabell 6.

Samtliga poster utom en, högspänningsledningar för belysning, förete vid
jämförelse med uppgifterna i 1946 års program en stegring. Undantaget beror
därpå, att man i 1946 års program räknade med att utföra högspänningsledningarna
för belysning trefasiga, medan man i här förevarande kalkyl förutsätter
enfasigt utförande i enlighet med den praxis, som tidigare tillämpats
i fall, då man icke räknat med att utnyttja denna ledning för mera betydande
kraftöverföring. Efter den begränsning av utbyggnadsmöjligheterna,
som förekommit under senare år, måste det nämligen anses angelägnare
att komplettera enfasledningen för trefasdrift utefter vissa på ett tidigare

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

stadium elektrifierade linjer än att förse de nu aktuella bandelarna med
trefasledning.

Under rubriken Omformarstationsutrustning m. m. har införts en särskild
kolumn, i vilken angivits de kostnader, som tillkomma, om omformarstationerna
skola givas i berg skyddat utförande. Att nu avstå från ett dylikt utförande
för att eventuellt vid ett senare tillfälle tvingas att i forcerad takt och
till sannolikt höjda kostnader bygga särskilda bergskyddsrum för dessa sårbara
anläggningar anser järnvägsstyrelsen icke vara motiverat. Beloppet har
därför medtagits. Det bör emellertid icke bokföringsmässigt belasta statens
järnvägars räntepliktiga kapital.

Tabell 6.

Kostnader för de fasta elektriska anläggningarna.

1000-tal kronor

Omformar-stationsut-rustn. m. m.

Hög-

Ändring av

Linje

O-

skyd-

dat

utfö-

rande

Till-

lägg

för

för-

svars-

tek-

niskt

Kon-

takt-

led-

ningar

spän-

nings-

led-

ningar

för

be-

lysn.

Tåg-upp-värm-ning
m. m.

Belys-

nings-

led-

ningar

SJ

svag-

ströms-

led-

ningar

Tele-

graf-

ver-

kets

svag-

ströms-

led-

Sig-

nalan-

lägg-

ningar

Summa

skydd

ningar

Gävle—Söderhamn—

1910

550

4985

490

105

275

2 520

440

320

11595

Alvesta — Karlskrona
med Emmaboda—

2 040

1000

7 220

785

365

390

2 645

1795

620

16 860

Söderhamn—Sundsvall

1155

450

5 205

510

85

235

2 940

425

370

11375

Ludvika—Tillberga—

470

5160

560

120

255

1970

670

390

9 595

Sundsvall —Härnösand

290

—

2 490

290

80

115

1105

120

180

4 670

Hässleholm—Kristian-

180

1360

140

260

120

410

260

110

2 840

Bastuträsk — Rönnskär
med Slind—Boliden

300

3 230

240

70

155

1145

430

240

5 810

Härnösand—Längsele.

2 040

1000

3 890

440

50

220

1910

365

390

10 305

2 040

1000

5 490

560

145

260

2 350

1340

335

13 520

Kristinehamn—Pers-berg med Nyhyttan
—Filipstad ö......

240

2 445

235

30

60

895

390

195

4 490

Ljusdal—Hudiksvall..

240

—

2190

230

40

90

940

440

140

4 310

Vännäs—Umeå—
Holmsund.........

150

_

1720

175

30

95

170

365

110

2 815

Mellansel—Örnskölds-vik................

150

1070

no

25

70

330

305

40

2 100

11 205

4 000

40455 4 765

1 405

| 2 340

19380

7 345

3 440

100 285

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

I 1946 års program räknade man för de nu ifrågavarande posterna med en
kostnad av sammanlagt 80,9 miljoner kronor. Motsvarande summa är nu, om
kostnaderna för skyddet av omformarstationema ej medräknas, uppe i 96,3
miljoner kronor. Ivostnadsstegringen uppgår alltså till i genomsnitt 19 %.

5. Räntabilitetskalkijl. Kostnaderna för förräntning och avskrivning av
å ena sidan elektroloken, å andra sidan den ånglokpark, som skulle erfordras,
om elektrifieringen icke kornme till stånd, bli enligt järnvägsstyrelsen
i stort sett desamma. De påverka alltså icke den nu ifrågavarande elektrifieringskalkylen.

För maskin- och verkstadstjänsten uppgå kostnaderna utom dem, som
hänföra sig till drivmedelsförbrukningen, för närvarande till 1,482 och 0,718
kronor per lokkilometer för ånglok respektive elektrolok. Vid övergång till
elektrodrift vinnes alltså en besparing av 0,764 kronor per lokkilometer eller
för samtliga nu aktuella linjer, på vilka skulle avverkas cirka 7,5 miljoner
lokkilometer, ett belopp av 5 730 000 kronor. Denna skillnad kan synas väl
stor i betraktande av det förhållandet, att ånglokparken är överårig, bedömd
med hänsyn till den normala avskrivningstiden, och dessutom starkt typdifferentierad.
Härav skulle följa, att underhållskostnaderna nu vore särskilt
märkbara. Den har emellertid i detta fall använts i kalkylen, enär den motsvarar
den besparing, som nu kan förutses.

Vill man å andra sidan söka bedöma den minsta besparing, som hade varit
tänkbar, om kalkylen hade kunnat grundas på i ålder och typfördelning
jämförliga lokbestånd, får man, på grund av det statistiska materialets otillräcklighet
för beräkningar av denna art, nöja sig med en uppskattning. Håller
man sig härvid »på säkra sidan», synes det som om besparingen, under
inga förhållanden bleve lägre än 0,55 kronor per lokkilometer, eller totalt,
vid den i kalkylen förutsatta tågrörelsen, 4 125 000 kronor per år. Elektrifieringens
genomsnittliga räntabilitet skulle till följd härav bli ett par procent
lägre än den fortsättningsvis framräknade.

Med den i kalkylen antagna basvolymen för trafiken, angiven i tabell 2, får
man för ångdrift räkna med en kolförbrukning av minst 120 000 ton per år,
förutsatt, att för ångdriften tillämpas en tidtabell, likvärdig med den, som
uppställes för eldrift.

I den tidigare utredningen förutsattes ett kolpris av 50 kronor per ton.
Detta pris har sedermera ökat väsentligt. Efter devalveringen av kronans
värde lär man nu få betala 84 och 75 kronor per ton fritt svensk hamn för
polska respektive engelska och amerikanska stenkol. I vad mån dessa priser
komma att bestå, kan vara svårt att avgöra. Säkert är emellertid, att kolpriserna
för närvarande äro abnormt höga och att en sänkning av dem alltså
bör kunna förutses inträda förr eller senare. I kalkylen kan det därför
vara skäl att räkna med förslagsvis 65 kronor per ton. Med kostnaderna för
lossning, lastning, transporter inom landet samt 1 års lagring ökas detta
pris med i genomsnitt cirka 5 kronor per ton. Den totala utgiften för kol
skulle därmed bli 8 400 000 kronor per år.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 103.

13

Mot 120 000 ton kol svarar i järnvägsdrift ett behov av elektrisk energi
av 80 miljoner kilowattimmar. Härför antages en kostnad av 1 760 000 kronor.
Elektrifieringen medför alltså en minskning av utgifterna på bränslekontot
med 6 640 000 kronor per år.

De sålunda beräknade besparingarna fördela sig på de olika linjerna på
följande i tabell 7 angivna sätt. Tabellen visar också fördelningen av kolrespektive
energibehoven.

Tabell 7.

Påräkneliga besparingar m m vid införandet av elektrodrift.
Maskin- och verkstadstjänsten.

Linje

Bortfal-lande
behov av
stenkol,
ton

Tillkom-mande
behov av
elektr.
energi
milj.
kWh

1 000-tal kronor

Maskin-

och

verk-

stads-

tjänst

exkl.

driv-

medel

Driv-

medel

Summa

Gävle—Söderhamn—Kilafors..................

10150

6-77

520

560

1080

Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar

21940

14-63

1285

1210

2 495

Söderhamn—Sundsvall........................

11980

7-97

465

665

1130

Ludvika—Tillberga—Sala.....................

16 730

11-15

620

925

1545

Sundsvall—Härnösand........................

8 430

5-62

430

465

895

Hässleholm—Kristianstad.....................

7 000

4-67

235

385

620

Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden ....

8 390

559

260

465

725

Härnösand—Långsele ........................

11440

7-63

635

635

1270

Borås—Alvesta ..............................

10 350

6-90

620

575

1195

Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan—Filip-

stad Ö ....................................

3 460

2-31

270

190

460

Ljusdal—Hudiksvall..........................

3 970

2-65

160

220

380

Vännäs—Umeå—Holmsund ..................

3 210

2-14

130

180

310

Mellansel —Örnsköldsvik......................

2 950

1-97

100

165

265

Summa

120 0C0

80-oo

5 730

6 640

12 370

Från den sålunda beräknade besparingen på totalt 12 370 000 kronor avgå
nytillkommande utgifter för förräntning, avskrivning och underhåll av
de fasta elektriska anläggningarna och övriga anläggningar i den mån de i
detta sammanhang äro att anse såsom räntepliktiga.

Anläggnings- och anskaffningskostnaderna, redovisade i summakolumnerna
i tabellerna 3, 5 och 6, uppgå till sammanlagt 192 725 000 kronor, varav
erfordras 37 600 000 kronor för banarbeten, 54 840 000 kronor för elektrolok
samt 100 285 000 kronor för fasta elektriska anläggningar. Härur skiljes
det egentliga elektrifieringskapitalet, enligt vad som i fortsättningen påvisas,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 103-

uppgående till 71 105 000 kronor, vilket enligt de i 1946 års program redovisade
kalkylationsprinciperna erfordrades för sådan omställning av ångdriften
till elektrodrift, att de båda driftarterna så vitt möjligt bleve ekonomiskt
jämförbara.

Elektrifieringskapitalets andelar i den totala anläggningskostnaden framgår
för banarbetenas vidkommande av tabell 8, som också visar de årliga annuiteter
för förräntning och avskrivning, som beräknas utgå för de ifrågavarande
andelarna. Någon ökning av de årliga underhållskostnaderna förutsättes
ej uppkomma på grund av dessa arbeten.

Tabell 8.

Årskostnader på grund av banans komplettering.

Linje

1 000-t

Elektrifierings-

kapital

al kronor

Ränta och avskriv-ning

Totalt

Räntepliktig

andel

Väg-

och

järn-

vägs-

broar,

annuitet

377%

Berg-

rens-

ning,

annui-

tet

3 b %

Sum-

ma

Väg-

och

järn-

vägs-

broar

Berg-

rens-

ning

Gävle—Söderhamn—Kilafors....................

3 360

420

_

16

_

16

Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar ..

5 380

2 220

—

83

—

83

Söderhamn—Sundsvall..........................

4130

280

200

11

7

18

Ludvika—Tillberga—Sala ......................

3 890

520

—

20

—

20

Sundsvall—Härnösand..........................

4130

350

340

13

12

25

Hässleholm—Kristianstad ......................

720

70

120

3

4

7

Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden ......

690

20

—

1

—

1

Härnösand—Långsele ..........................

3 780

230

50

9

2

11

Borås—Alvesta ................................

6 180

1820

140

68

5

73

Kristinehamn-Persberg med Nyhyttan-Filipstad Ö

1340

70

—

3

—

3

Ljusdal—Hudiksvall............................

900

50

60

2

2

4

Vännäs—Umeå —Holmsund ....................

2 640

2 460

—

92

—

92

Mellansel—Örnsköldsvik........................

530

380

-

14

—

14

Summa

87 600

8890

910

885

32

367

Genom elektrodriftens införande fås för maskin- och verkstadstjänstens
vidkommande en i det föregående beräknad besparing av 12 370 000 kronor.

Av kostnaderna för de fasta elektriska anläggningarna räknas enligt förut
åberopade kalkylationsprinciper ränte- och avskrivningspliktiga endast
de, som uppkomma för omformarstationer i oskyddat utförande (exkl. bostadshus),
kontaktledningar, tåguppvärmning och ändring av signalanläggningar.
Fördelningen av dessa kapitaltjänstkostnader framgår av tabell 9,
som också visar de annuiteter, varmed i dessa fall räknats.

Tabell 9.

Kapitaltjänstkostnader m. in. för fasta elektriska anläggningar.

1000-tal kronor

Elektrifieringskapital

Linje

Omformarstatio-ner i oskyddat ut-förande exkl. bo-stadshus

Kon-

taktledn.

Kon-

Tåg-

Signal-

anlägg-

ningar

Sum-

ma

Omformarsta-tioner i oskyd-dat utförande,
exkl. bostads-hus

Kon-

taktledn.

exkl

Kon

takt-

tråd,

annui-

tet

10-35%

Tåg-

upp-

värm-

Signal-

anlägg-

ningar,

annui-

tet

5-13%

Sum-

ma

Elektr

utrust-

ning

Hus-

byggna-

der

exkl.

kontakt-

tråd

takt-

tråd

upp-

värm-

ning

Elekt-risk ut-rustning,
annuitet
7-04 %

Hus-

bygg-

nader

annui-

tet

4 26 %

kontakt-tråd,
annuitet
4-68 %

ning.

annui-

tet

513 %

Gävle—Söderhamn—Kilafors .

1400

360

4 660

325

105

320

7170

98

15

218

34

5

16

386

Alvesta—Karlskrona med Em-maboda—Kalmar.........

1090

650

6 740

480

365

620

9 945

77

28

315

50

19

32

521

Söderhamn Sundsvall ......

715

290

4 840

365

85

370

6 665

50

12

227

38

4

19

350

Ludvika - Tillberga—Sala ....

470

—

48 0

350

120

390

6140

33

—

225

36

6

20

320

Sundsvall Härnösand ......

290

—

2 320

170

80

180

3 040

20

—

1(8

18

4

9

159

Hässleholm—Kristianstad ....

180

—

1270

90

260

no

1910

13

—

59

9

13

6

100

Bastuträsk—Rönnskär med
Slind—Boliden............

300

_

2 995

235

70

240

3 840

21

_

140

24

4

12

201

Härnösand—Långsele........

1090

650

3 630

260

50

390

6 070

77

28

170

27

3

20

325

Borås Alvesta..............

1090

650

5115

375

145

335

7 710

77

28

239

39

7

17

407

Kristinehamn—Persberg med
Nyhyttan—Filipstad Ö____

240

—

2 280

165

30

195

2 910

17

_

107

17

2

10

153

Ljusdal—Hudiksvall ........

240

—

2 045

145

40

140

2610

17

—

96

15

2

7

137

Vännäs—Umeå — Holmsund ..

150

—

1600

120

30

110

2010

11

—

75

12

2

6

106

Mellansel—Örnsköldsvik.....

150

—

990

80

25

40

1285

11

—

46

8

1

2

68

Summa

7 405

2 600

43 295

3160

1405

3 440

61305

522

in

2025

327

72

176

3 233

Ränta och avskrivning

Kunal. Maj:ts proposition nr 103.

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

Av tabellen framgår, att för samtliga linjer uppgår den räntepliktiga andelen
till 61 305 000 kronor och att de sammanlagda ränte- och avskrivningskostnaderna
härför bli 3 233 000 kronor per år.

Kostnaderna för drift och underhåll av omformarstationerna, inklusive
kostnaderna för personalens pensionering och vissa andra förmåner, uppgå
för närvarande till i genomsnitt 62 000 kronor per station. För kontaktledningarna
blir motsvarande siffra 350 kronor per elektrifierad spårkilometer.
Hur dessa kostnader fördela sig på de i elektrifieringsprogrammet upptagna
linjerna framgår av tabell 10, som också visar den spårlängd, som i varje
särskilt fall avses skola elektrifieras.

Tabell 10.

Kostnaderna för underhåll av de fasta elektriska anläggningarna.

Linje

Elektri-

fierad

spår-

längd,

km

1 OOil-tal kro

Kostnad för drift
och underhåll av

nor

Summa

omfor-

marsta-

tioner

kontakt-

ledning-

ar

Gävle—Söderhamn—Kilafors ..........................

155

34

54

88

Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar..........

231

62

81

143

Söderhamn—Sundsvall ................................

175

28

61

89

Ludvika—Tillberga—Sala..............................

167

—

58

58

Sundsvall—Härnösand ................................

81

—

28

28

Hässleholm—Kristianstad..............................

45

—

16

16

Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden..............

113

—

40

40

Härnösand—Långsele..................................

128

62

45

107

Borås—Alvesta........................................

178

62

62

124

Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan—Filipstad Ö ....

79

—

28

28

Ljusdal—Hudiksvall ..................................

69

—

24

24

Vännäs—Umeå—Holmsund............................

58

—

20

20

Mellansel—Örnsköldsvik ..............................

39

—

14

14

Summa

1518»

248

531

779

I tabell 11 sammanfattas slutligen de totala anläggningskostnaderna, det
egentliga elektrifieringskapitalet, påräkneliga besparingar samt emotsebara
nya utgifter, varjämte angives den på det egentliga elektrifieringskapitalet
i procent uträknade vinsten för vart och ett av de olika elektrifieringsobjekten.
Anmärkas bör, att de sålunda uträknade procentuella vinsterna utgöra
den »överförräntning», som kan påräknas, sedan kapitalräntan, här
antagen till 3,5 %, fråndragits. Härutinnan skiljer sig den nu ifrågavarande
kalkylen från den år 1946 uppgjorda, i vilken sistnämnda de angivna
förräntningstalen inkluderade även den normala kapitalräntan.

1 Såsom framgår av 1946 års program svarar häremot en banlängd av 1 244 km.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 103.

Tabell 11.

Ekonomisk sammanfattning:.

is

1 000-tal

kronor

Totalt anläggningskapital

Egentligt elektrifierings-kapital

Tillkommande årskost-nader lör

Vinst i
% av
elektrifi-eringska-pitalet =
överför-räntning

Linje

Banans

Elektro-lok m m
enl. ta-bell 5

Fasta
elektris-ka an-läggning-ar enl.
tabell 6

Banans

Fasta
elektris-ka an-läggning-ar enl.
tabell 9

Påräk-

neliga

bespa-

Banans

Fasta elektriska
anläggningar

Vinst

komplet-tering
enl. ta-bell 3

Sum-

ma

komplet-tering
enl. ta-bell 8

Sum-

ma

ringar
enl. ta-bell 7

komplet-tering
enl. ta-bell 8

Ränta
och av-skriv-ning enl.
tabell 9

Drift och
under-håll enl.
tabell 10

Gävle —Söderhamn—Kilafors

3 360

4 925

11595

19 880

420

7 170

7 590

1080

16

386

88

590

7-8

Alvesta—Karlskrona med
Emmaboda - Kalmar.....

5 380

10 985

16 860

33 225

2 220

9 945

12165

2 495

83

521

143

1748

14-4

! Söderhamn—Sundsvall......

4 130

4 270

11375

19 775

480

6 665

7 145

1130

18

350

89

673

9-4

i Ludvika—Tillberga—Sala ...

8 890

6 000

9 595

19 485

520

6140

6 660

1545

20

320

58

1147

17-2

1 Sundsvall—Härnösand......

4130

3 770

4 670

12 570

690

3010

3 730

895

25

159

28

683

18-8

i Hässleholm—Kristianstad ...

720

2 540

2 840

6100

190

1910

2100

620

7

100

16

497

23-7

Bastuträsk—Rönnskär med
Slind—Boliden...........

620

3 710

5810

10140

20

3 840

3 860

725

1

201

40

483

12-5

Härnösand—Långsele.......

3 780

3 465

10 305

17 550

280

6 070

6 350

1270

11

325

107

827

13-0

Borås—Alvesta.............

6180

6195

13 520

25 895

1960

7 710

9 670

1195

73

407

124

591

61

J Kristinehamn—Persberg med
Nyhyttan—Filipstad ö ...

1340

2 000

4 490

7 830

70

2 910

2 980

460

3

153

28

276

9-8

| Ljusdal—Hudiksvall........

900

1770

4 310

6 980

no

2 610

2 720

380

4

137

24

215

79

Vännäs—Umeå—Holmsund .

2 640

2 960

2 815

8415

2 460

2 010

4 470

310

92

106

20

92

21

Mellansel—Örnsköldsvik ....

530

2 250

2 100

4 880

380

1 285

1 665

265

14

68

14

169

10-2

Summa

37 600

54840

100 285

192 725

9800

61305

71105

12870

367

8 233

779

7 991

11-2

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Tabellen utvisar utomordentligt goda resultat, i det att en överförräntning
av i genomsnitt 11,2 % kan påräknas. Det bästa resultatet erhålles
för linjen Hässleholm—Kristianstad med 23,7 %, det sämsta för sträckan
Vännäs—Umeå—Holmsund med 2,i %. För den förstnämnda linjen förklaras
det goda resultatet till väsentlig del genom linjens numera höga trafikintensitet.
För den sistnämnda bandelen sammanhänger den relativt
låga förräntningssiffran med en tämligen omfattande broombyggnad, som
relativt tungt belastar det egentliga, räntepliktiga elektrifieringskapitalet.

Över huvud taget visar kalkylen, att motiven för fortsatt banelektrifiering
stärkts under senare år och att elektrifieringen av de nu ifrågavarande linjekomplexen
med den nu påvisade genomsnittliga överförräntningen, motsvarande
en på tidigare tillämpat sätt beräknad förräntning av närmare
15 %, icke torde stå tillbaka för flertalet andra investeringsobjekt.

Det kan vara av intresse att utröna, i vad mån en förändring av kolpriset
inverkar på kalkylens resultat. I tabell 12 lämnas därför en sammanställning,
utvisande hela programmets genomsnittliga överförräntning, sådan
denna blir, om kolpriset med intervall om 10 kronor varierar från 35
till 95 kronor per ton. %

Tabell 12.

Kolprisets inverkan på den genomsnittliga
överförräntningen.

Kolpris i kronor/ton

Genomsnittlig
överförräntning i %

35

6''2

45

7-9

55

9-6

65

11-2

75

12-9

85

14-6

95

16-3

Av tabellen kan utläsas, att varje stegring och sänkning av kolpriset med
10 kronor per ton medför ökning respektive minskning av förräntningen
med 1,7 %. Vid nuvarande kolpriser får man räkna med en överförräntning
av cirka 14 %, svarande mot en på tidigare tillämpat sätt beräknad förräntning
av 17 å 18 %.

6. Personalförändringar. Genomföres hela elektrifieringsprogrammet, vinnes
enligt styrelsen i direkta löner en besparing av cirka 3 miljoner kronor
per år, beroende på att personalstyrkan kan minskas. Med en genomsnittslön
av 6 500 kronor per år för den personal, som genom elektrifieringen kan
föras över till andra arbetsuppgifter, blir personalvinsten cirka 460 man.

19

Kungi. Maj.ts proposition nr 103.

7. Andra aktuella, elektrifierings projekt. I 1946 års skrivelse angående
elektrifieringsfrågan nämndes, erinrar järnvägsstyrelsen, såsom aktuella
elektrifieringsobjekt, eliuru de av olika skäl icke medtogos i det då närmast
förestående programmet, de förstatligade Halmstad—Nässjö järnvägar, linjen
Malmö—Ystad—Simrishamn, Blekinge kustbanor, sedan de ombyggts
till norrnalspårsbredd, linjen Nässjö—Oskarshamn samt, om beredskapstekniska
synpunkter skulle skjutas i förgrunden, f. d. Skåne—Smålands
järnväg och linjen Boden—Karungi—Haparanda med bilinje till Övertorneä.
Fortsatta undersökningar ha visat, att i detta sammanhang också andra
bandelar nu skulle kunna nämnas, för vilka en elektrifieringskalkyl av
allt att döma bör ge gott resultat, i vissa fall därför att trafikvolymen stegrats,
i andra fall därför att de förbinda linjer, som äro eller enligt det nu
föreliggande programmet väntas bli elektrifierade. Att av dylika orsaker
i nuvarande läge göra avsteg från det år 1946 framlagda programmet, finner
järnvägsstyrelsen dock icke lämpligt. Styrelsen är emellertid medveten
om, att förhållanden sedermera kunna tänkas inträda, som berättiga en
sådan åtgärd. Möjligheten att framdeles justera programmet bör därför
tillsvidare stå öppen.

I detta sammanhang må också erinras om föreliggande planer på elektrifiering
av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar, tillsammans
300 kilometer bana. Kommer detta arbete till stånd, torde statens
järnvägars elektrifieringsorganisation bli engagerad häri, närmast i vad
gäller de egentliga elektrifieringsarbetena. Det kan då tänkas, att det inom
ramen för en begränsad byggnadskvot blir nödvändigt att åstadkomma en
avvägning mellan å ena sidan statens järnvägars och å andra sidan den
enskilda banans elektrificringsarbeten. Planerna på elektrifiering av den
enskilda banan bör ej, framhåller styrelsen, åberopas som skäl för anstånd
att anvisa ett anslag å 3 miljoner kronor för budgetåret 1950/51. Det kan
nämligen icke anses tillrådligt att låta kontinuiteten i elektrifieringsorganisationens
verksamhet bli helt beroende av den enskilda banans åtgärder på
ifrågavarande område. Observeras bör, att statens järnvägar går förlustig
den rationaliseringsvinst, som elektrifieringen medför, i den mån den enskilda
banans elektrifieringsarbeten givas företräde framför statsbaneföretagets
egna arbeten.

S. Sammanfattning och allmänna förutsättningar. Av de nu framlagda
kalkylerna framgår, uttalar järnvägsstyrelsen, att de ekonomiska förutsättningarna
för fortsatt baneiektrifiering blivit väsentligt bättre än de påvisades
vara i de år 1946 framlagda beräkningarna. Den genomsnittliga
överförräntningen har sålunda stigit från 2,5 till 11,2 %.

Genom användande av nya loktyper minskas de för banans ändring behövliga
arbetsinsatserna liksom också behovet av stål.

Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av arbetena äro goda,
enär härför behövlig linjemateriel i stor utsträckning beräknas bliva tillgänglig
under år 1950.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Anslagsmedel till ett belopp av 3 miljoner kronor kunna omedelbart ställas
till järnvägsstyrelsens förfogande varigenom det blir möjligt att dels
undvika vtterligare tidsförluster i samband med materielbeställningar, dels
behålla inom elektrifieringsorganisationen viss personal, som eljest måste
avskedas. Med hänsyn till sistnämnda omständighet erfordras jämväl byggnadstillstånd.

Det är möjligt, att det inom ramen för en begränsad byggnadskvot blir
nödvändigt att åstadkomma en avvägning mellan å ena sidan statens järnvägars
och å andra sidan ifrågasatta elektrifieringsarbeten vid Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar. Kontinuiteten i elektrifieringsorganisationens
verksamhet får dock icke göras beroende av den enskilda
banans åtgärder. Järnvägsstyrelsen behöver med hänsyn härtill under
budgetåret 1950/51 ett anslag å ytterligare 3 miljoner kronor.

Ett beslut om fortsatt elektrifiering bör i första hand omfatta linjerna

Gävle Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—

Kalmar.

Remissyttranden.

Över järnvägsstyrelsens förevarande framställning ha efter remiss yttranden
avgivits av chefen för försvarsstaben, telegrafstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
samt statens handels- och industrikommission, varefter
järnvägsstyrelsen utlåtit sig i anledning av vad telegrafstyrelsen i sitt yttrande
anfört.

Telegrafstyrelsen erinrar, att styrelsen i sitt yttrande den 28 september
1946 över järnvägsstyrelsens den 31 augusti samma år framlagda förslag om
fortsatt statsbaneelektrifiering betonat, att den då planerade elektrifieringen
skulle nödvändiggöra stora och delvis mycket kostsamma flyttningar och
ändringar av telegrafverkets ledningar. Den för tillfället billigaste lösningen
av flyttningsfrågan skulle ernås med s. k. enkel utflyttning, vilken
innebure, att de ersättande ledningarna utfördes på samma sätt som de befintliga
under iakttagande av ur störningssynpunkt tillräckligt avstånd från
banan. Telegrafstyrelsen framhöll emellertid, att vid flera av de av järnvägsstyrelsen
angivna sträckorna telegrafverkets ledningar voro så många
och stolplinjerna så fullbelastade, att enkel utflyttning skulle innebära ett
icke rationellt och ekonomiskt ej försvarligt tillvägagångssätt. Man vore
nämligen i dessa fall tvungen att inom en relativt nära framtid lägga kablar
för att erhålla tillräckligt antal förbindelser för den stegrade trafikens avveckling.
Telegrafstyrelsen föreslog, i syfte att kunna tillämpa ett ur behovssynpunkt
lämpligt kabelbyggnadsprogram, viss tidsföljd mellan de då aktuella
olika banelektrifieringsobj ekten, varvid i första hand ostkustbanan
Gävle_Härnösand borde komma i fråga, detta med hänsyn till att telegraf verket

just med tanke på blivande elektrifiering undvikit så långt möjligt
att bygga ledningar utmed denna bana. Styrelsen framhöll, att de största

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

blankledningsstråken voro belägna vid linjerna Alvesta Karlskrona och
Emmaboda—Kalmar. Här måste förkabling så småningom ske. Andra mera
trängande kabelprojekt måste emellertid komma före, varför styrelsen önskade,
att de nämnda linjerna skulle placeras i slutet av elektrifienngsprogrammet.

Under den tid som förflutit, sedan detta utlåtande avgavs, har, meddelar
telegrafstyrelsen, ingenting ändrats i det relaterade sakläget. Mot elektrifiering
av linjen Gävle—Söderhamn—Kilafors har telegrafstyrelsen intet att
erinra. Sommaren 1950 kommer en kabel Mohed—Bollnäs att läggas, och i
denna komma att placeras vissa förbindelser, som nu gå i blankledningsstråket
utmed järnvägslinjen Söderhamn—Kilafors. Det återstår da i fiaga
om detta ledningsstråk att flytta ett antal relativt korta ledningar, avsedda
för mellanortsstationernas förbindelsebehov. På sträckan Gävle—Söderhamn
har telegrafverket inga riks- och landsledningar omedelbart invid banan,
men däremot några landsledningar i sådan närhet av järnvägen, att på
vissa sträckor undanflyttning måste göras av avstörningsskäl.

I övrigt måste som vanligt vid järnvägselektrifieringar en del flyttningar
göras av avstörnings- och säkerhetsskäl inom abonnentledningsnäten i stationssamhällena.

För de stora blankledningsstråken vid bansträckorna Alvesta—Karlskrona
och Emmaboda—Kalmar har telegrafstyrelsen planerat förkabling, som
skulle vara färdig år 1957, därest intet oförutsett hinder inträffar. Nu har
under hand uppgivits att. om erforderliga anslag beviljas för elektrifieringsarbetenas
bedrivande i normal omfattning, järnvägsstyrelsen beräknar kunna
sätta i gång den elektriska driften på här ifrågavarande linjer omkring
den 1 juli 1952. Till denna tidpunkt skulle alltså telegrafverkets flyttningsoch
ändringsarbeten behöva vara färdiga och de ersättande ledningarna tagna
i bruk. Detta tvångsläge skulle innebära en betydande, för telegrafverket
ovälkommen ökning av kabelbyggnadsprogrammet för nästa år. Det förhåller
sig nämligen så, att under år 1951 måste utföras rikskablar Jönköping
Gudhem, Jönköping—Ljungby—Växjö, Göteborg—Trollhättan och Norrtälje—Simpnäs,
förutom en del landskablar. De båda förstnämnda rikskablarna,
vilkas tillkomst skulle befrämja snabbt utnyttjande av den stora förbindelsekapaciteten
i den nyligen lagda koaxialkabeln Stockholm—Jönköping—Göteborg,
erfordras bl. a. för att möjliggöra automatiserad rikstrafik
via en modern fjärrförmedlingsstation, som kommer att uppföras i Jönköping
och som beräknas vara färdigställd år 1952. Det är synnerligen angeläget,
att övergången till sådan, ur näringslivets synpunkt fördelaktig trafik
ej blir fördröjd av brist på förbindelser. Den nya kabeln Göteborg—''lrollhättan
är nödvändig för eliminerande av en kännbar flaskhals i trafiken
på denna sträcka. Kabeln Norrtälje—Simpnäs slutligen måste komma till
stånd för att det växande behovet av förbindelser med Helsingfors skall
kunna tillgodoses, särskilt med tanke på 1952 års olympiska spel.

Järnvägselektrifieringen av bansträckorna Alvesta—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar
skulle dessutom föra med sig, att såväl en riks- och lands -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

kabel Växjö—Emmaboda—Kalmar som en landskabel Karlskrona—Holmsjö
måste läggas år 1951 för att kunna vara iordningställda för trafik i god
tid före den 1 juli 1952. Vidare måste såväl blank utflyttning av vissa landsledningar
Holmsjö—Emmaboda som erforderliga ändringar i abonnentledningsnäten
vid elektrifieringssträckorna ha utförts till nämnda tidpunkt.
Preliminärt har kostnaden för kabeln Växjö—Emmaboda—Kalmar beräknats
uppgå till 6 300 000 kronor och för kabeln Karlskrona—Holmsjö till
700 000 kronor. Dessa kablar torde icke — i varje fall i sin helhet — kunna
produceras med anlitande av den tillgängliga fabrikationskapaciteten inom
landet utöver de nämnda nödvändiga kablarna. Vad beträffar kostnaderna
för de av järn vägselektrifieringarna betingade riks- och landskablarna samt
blankledningsutflyttningarna, anser telegrafstyrelsen, att medelsanskaffningen
bör helt och hållet förknippas med elektrifieringskostnaderna. Det
rör sig här om ett belopp om inalles cirka 8 000 000 kronor. Telegrafstyrelsen
måste i första hand planera utbyggnaden av landets teletekniska anläggningar
med hänsyn till ändamålsenlighet och behov, och styrelsen anser det
därför ej vara rimligt, att tilldelade investeringsmedel skulle användas på
sätt, som för närvarande ej är önskvärt för telegrafverkets egen del. Styrelsen
understryker därför särskilt den uppfattningen, att flyttnings- och förkablingskostnaderna
måtte bestridas med särskilda anslagsmedel.

Därest elektrifieringarna komma till stånd, torde såsom hittills varit brukligt
överenskommelse kunna träffas mellan järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen
om gäldandet av kostnaderna för enkel utflyttning. Det rör sig
Här om belopp av storleken 300 000 kronor vid sträckan Gävle—Söderhamn
—Kilafors och 1 730 000 kronor vid sträckorna Alvesta—Karlskrona och
Emmaboda—Kalmar. Dessa summor inkludera såväl flyttning av riks- och
landsledningar som ändringar i abonnentledningsnäten. I händelse av meningsskiljaktighet
mellan parterna, torde avgörandet böra hänskjutas till
Kungl. Maj:t.

I anledning av vad telegrafstyrelsen anfört framhåller järnvägsstyrelsen
till en början, att det av styrelsen framlagda elektrifieringsförslaget är i hög
grad elastiskt. Arbetena kunna insättas på olika linjer med den olika grad
av intensitet, som förhållandena påkalla. Ett önskemål är dock, att arbetena
planeras och genomföras så, att den disponibla elektrifieringsstyrkan beredes
jämn sysselsättning året runt. Att tillgodose detta önskemål vållar
för den egentliga montagepersonalens vidkommande i allmänhet inga svårigheter.
Denna kan nämligen bedriva sina arbeten praktiskt taget oberoende
av de med årstiderna varierande väderleksförhållandena.

I vad avser de personalgrupper, som syssla med banförbättringsarbeten,
stolpsättning och kabelnedläggning, bör man däremot tillse, att lämpliga
arbetsobjekt finnas tillgängliga i de sydligare landsdelarna under vintermånaderna,
om mera tidskrävande elektrifieringsföretag skola genomföras i
landets nordliga delar, där man för arbetena av sistnämnda art är hänvisad
till sommarsäsongen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

23

Styrelsens förslag att elektrifiering av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors
och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar samtidigt skall beslutas
bör ses mot bakgrunden av dessa förhållanden, vilka även belysts i
styrelsens skrivelse i elektrifieringsfrågan såväl den 31 augusti 1946 som
den 3 december 1949.

Telegrafstyrelsen var år 1946 av den uppfattningen, att elektrifieringen
av det sistnämnda linjekomplexet helst borde uppskjutas någon tid, enär det
eljest icke på ett naturligt sätt kunde anslutas till telegrafstyrelsens kabelläggningsprogram.

Järnvägsstyrelsen hade hoppats, att läget skulle ha förändrats under de
år som gått, sedan telegrafstyrelsen uttalade sig i denna riktning, särskilt
som telegrafstyrelsen haft kännedom om föreliggande önskemål i elektrifieringsfrågan.
Så har dock icke kunnat ske. Järnvägsstyrelsen har därför
inhämtat närmare informationer om telegrafstyrelsens kabelläggningsplaner
och därvid undersökt, i vad mån dessa kunna bringas i samklang med järnvägsstyrelsens
elektrifieringsprogram.

Vid de överläggningar, som sålunda förts mellan de båda verken har det
visat sig, att eu samordning kan åstadkommas, vilken torde i huvudsak tillgodose
telegrafverkets intressen och även göra det möjligt för statens järnvägar
att säkerställa jämn sysselsättning för elektrifieringsorganisationen.
Lösningen innebär för järnvägsstyrelsens del, att elektrifieringsarbetena i
första hand koncentreras på Ostkustbanan, men att möjligheten att samtidigt
bedriva för grovarbetarna lämpliga arbeten på linjen Alvesta—Karlskrona
med Eminaboda—Kalmar alltjämt hålles öppen. Under vintermånaderna
kan då den elektrifieringspersonal, som normalt arbetar på Ostkustbanan
men som för sitt arbete är beroende av att marken icke är tjälbunden,
förflyttas till det sistnämnda linjekomplexet, varigenom mera kännbara
avbrott i denna personals verksamhet icke behöva förutses.

Vid överläggningaima mellan de båda styrelserna visade det sig vidare,
att sådan omdisposition av telegrafverkets kabelläggningsplaner borde kunna
åstadkommas, att dessa icke behövde utgöra hinder för järnvägsstyrelsen att
färdigställa elektrifieringsarbetena på linjen Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar
under senare hälften av år 1954.

Med hänsyn till möjligheten att erhålla telefonkablar borde under sådana
förhållanden de av elektrifieringen betingade kablarna vid statens järnvägar
nedläggas på sträckan Gävle—Söderhamn—Kilafors budgetåret 1950/51.
på sträckan Söderhamn—Sundsvall budgetåret 1951/52, på sträckorna Sundsvall—Härnösand
och Ludvika—Tillberga—Sala budgetåret 1952/53 samt på
linjen Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar budgetåret 1953/54.
Skall Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar inläggas på
ett tidigt stadium i elektrifieringsprogrammet, kunna vissa förskjutningar i
det sålunda uppgjorda tidsschemat för statens järnvägars kabelarbeten inträda.

Enär kabelarbetena måste vara genomförda, innan elektrodrift kan upptagas
på resp. linjer, komma dessa arbeten att påverka den ordningsföljd, i

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

vilken elektrifieringsarbetena skulle slutföras. Det bör alltså förutses, att
ytterligare någon del av Ostkustbanan kan komma att elektrifieras, innan
elektrodrift upptages på Karlskronalinjerna.

Av det anförda framgår, att telegrafverkets framställning icke rubbar det
av järnvägsstyrelsen i skrivelse den 3 december 1949 framlagda elektrifieringsprogrammet
på sådant sätt, att de i denna skrivelse gjorda yrkandena
påverkas. Man får dock räkna med att ett bifall till dessa yrkanden, i enlighet
med det anförda, kommer att innebära, att tyngdpunkten i elcktritieringsarbetet
under de närmaste åren förskjutes norrut.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att i det nu framlagda elektrifieringsprogrammet
har genom ändrade dispositioner i fråga om den rullande
materielen åstadkommits en minskning av de förberedande arbetena med
ändringar av bana och broar jämfört med det tidigare programmet. Den
andel av arbetena, som kan utföras med mindre yrkesulbildad arbetskraft,
synes sålunda ha minskats.

Det innebär ur de synpunkter styrelsen har att företräda en väsentlig fördel
att det föreslagna elektrifieringsprogrammet utformats så att arbeten i
landets nordliga och sydliga delar kunna samordnas. Härigenom erhålles
möjlighet att göra arbetstillgången så vitt möjligt oberoende av årstiderna.

Järnvägsstyrelsen har under hand meddelat, att medel numera i sådan
utsträckning ställts till förfogande för bedrivande under återstoden av innevarande
budgetår av förberedande arbeten för elektrifiering av linjerna
Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar samt Gävle—Söderhamn—
Kilafors att arbetsstyrkan komme att utgöras av högst ca 100 man. Arbetsstyrkan
skulle i huvudsak tagas från den del av elektrifieringsorganisationens
personal, som sysslar med banförbättringsarbeten m. m. Arbetsstyrkan
kan enligt järnvägsstyrelsen höjas över nyssnämnda siffra.

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden i vad avser Blekinge län kännetecknas
av överskott på arbetskraft. Även i andra län, som beröras av de nu
aktuella arbetena, är tillgången på arbetskraft för närvarande god. Med
hänsyn härtill tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen, att medel ställas till
järnvägsstyrelsens förfogande för bedrivande av banförbättringsarbeten å
linjen Karlskrona—Alvesta med Emmaboda—Kalmar i ökad utsträckning,
varvid frågan om anvisande av arbetskraft till arbetena bör få avgöras av
järnvägsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i samråd.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att med nyelektrifieringar samhörande montagearbeten
måste komma igång under kommande budgetår, om permitteringar
under senare delen av 1950 skola undvikas. För dessa arbeten erfordras
ett belopp av ytterligare 3 000 000 kronor under budgetåret 1950/51.
Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen anfört tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen
framställningen jämväl i denna del.

Statens handels- och industrikommission anser, att de för det föreslagna
elektrifieringsprogrammets genomförande behövliga kvantiteterna bly, tenn,

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 103-

zink, cement, koppar, järn och stål torde kunna anskaffas, även om programmet
förverkligas på 5 år.

Åtgången av räls in. in. för banförstärkningsarbeten beräknades 1946 till
43 890 ton. Genom föreslagen övergång till en ny loktyp med mindre axeltryck
samt genom den omständigheten att vissa tidigare planerade förnyelsearbeten
numera utförts har kvantiteten väsentligt nedbringats och beräknas
nu till 14 710 ton, fördelade per år med cirka 3 000 ton efter 5 års- och cirka
1 500 ton efter 10 årsalternativet. Även detta lägre behov måste emellertid,
därest det helt skall tillgodoses genom inhemsk tillverkning, komma att inkräkta
på övriga såväl statliga som enskilda järnvägars rälsbehov för underhåll
och nybyggnad, såvida icke under programmets genomförande den
inhemska produktionskapaciteten ökas.

Vad angår läget under år 1950 erinrar handels- och industrikommissionen
om industrikommissionens utlåtande den 9 november 1949 över järnvägsstyrelsens
investeringspetita för budgetåret 1950/51. Kommissionen anförde
i nämnda utlåtande bl. a., att vid diskussioner mellan kommissionen
och Domnarfvets järnverk förutsatts en leverans till statens järnvägar under
år 1950 av tillhopa 22 600 ton räls och att överskjutande av styrelsen
önskade kvantiteter måste anskaffas genom import. I den mån styrelsens
rälsbehov för arbeten enligt det nu framlagda elektrifieringsprogrammet
bliva aktuella detta år och icke kunna tillgodoses ur nämnda leverans från
Domnarfvets järnverk, synas de alltså böra täckas genom import.

II. Elektrifierings- och signalhyggiiadsorganisation
i Nässjö.

I skrivelse den 10 februari 1950 har järnvägsstyrelsen hemställt, att ett
investeringsanslag av 700 000 kronor måtte anvisas för nästa budgetår till
ombyggnad och utvidgning av elektrifierings- och signalbyggnadsorganisationens
verkstads- och förrådslokaler i Nässjö.

Järnvägsstyrelsen erinrar inledningsvis, att den verkstads- och förrådsiokal,
som år 1931 inrättades i Nässjö för att tjäna som bas för de då
igångsatta elektrifieringsarbetena, från början erhöll provisorisk karaktär.
När statsbaneelektrifieringen senare visade sig bli både långvarig och omfattande,
uppkom behov av en bättre ordnad basorganisation.

Detta behov har till viss del kunnat tillgodoses genom utvidgning av lagringsutrymmena.
Markområdet har sålunda utökats och spåranläggningarna
kompletterats. Montageverkstaden, däremot, är alltjämt inrymd i den
ursprungliga byggnaden, ett förutvarande snöplogstall, uppfört i trä. Den
är ytterligt brandfarlig, vilket i betraktande av den lagerförda materielcns
värde utgör en allvarlig olägenhet. Den är dessutom sådan, att den icke
tillfredsställer rimliga anspråk på personalens hygien och omvårdnad. Skola

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

elektrifieringsarbetena fortsättas, bör anläggningen i Nässjö ombyggas enbart
med hänsyn till de nu anförda skälen. Därutöver bör emellertid beaktas,
att de från Nässjö ledda arbetena undergått en successiv förändring.
Vid sidan om nyelektrifieringsarbetena ha i växande omfattning tillkommit
förnyelse- och ändringsarbeten på äldre bandriftanläggningar. Sistnämnda
arbeten ha numera sådan omfattning, att man har att vänta en permanent
belastning på basorganisationen av, i penningar räknat, 2 å 3 miljoner kronor
per år. Eftersom sålunda även den löpande elektrodriften är beroende
av denna organisation, skulle en brand i dessa anläggningar kunna få
högst allvarliga konsekvenser.

Frågan om att bygga om Nässjö-anläggningen har, framhåller styrelsen,
av naturliga skäl länge varit på tal. Den har emellertid på senare tid aktualiserats
i sådan grad, att ett avgörande icke längre bör anstå. Anledningen
härtill är närmast den, att ökade anspråk ställts på signalbyggnadsverksamheten,
såväl i vad gäller skyddet för vägtrafiken vid korsningar mellan
väg och järnväg som de egentliga järnvägssignalanläggningarna. Järnvägsstyrelsen
anför härom i huvudsak följande.

Beträffande skyddet för vägtrafiken erinras om det av 1948 års utredning
angående järnvägskorsningar den 25 februari 1949 avlämnade betänkandet.
I detta föreslås utbyggnad av vägskyddsanläggningar för högst ansenliga
belopp och klarlägges vidare, att en av förutsättningarna för utbyggnadsprogrammets
genomförande är, att en basorganisation inrättas
även för detta ändamål. Järnvägsstyrelsen hade redan tidigare, oavsett de
betydande, då icke kända arbetstillskott, som en utbyggnad av vägskyddsanläggningarna
måste medföra, kommit till samma uppfattning. Styrelsen
hade också inrättat en dylik speciell, från det löpande underhållsarbetet
skild nybvggnadsorganisation i Nässjö. Fördelarna härav skulle dock icke
komma till sin fulla rätt förrän förråds- och verkstadsrörelsen kompletterats.
I och med att vägskyddsanläggningarna skulle utbyggas i nu förutsebar
omfattning, uppkom frågan på vad sätt en komplettering lämpligen
borde genomföras även med hänsyn härtill.

I fråga om de egentliga järnvägssignalanläggningarna erinrar styrelsen
om statens järnvägars överrevisorers berättelse för tiden den 1 januari 1946
—30 juni 1947, vari under rubriken »Trafiksäkerheten» understrykes vikten
av att allt för lång tid ej förgår, innan ett större antal, i första hand
vissa namngivna stationer förses med bättre anordningar till skyddande av
trafiksäkerheten. Skall detta mycket berättigade önskemål kunna tillgodoses,
är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt, att basorganisationen
i Nässjö upprustas, enär nu tillgängliga resurser icke medgiva någon nämnvärd
ökning av nybyggnadsverksamheten på signalområdet.

För att få ombyggnadsproblemet grundligt utrett har styrelsen anlitat
den utredningsman, som tidigare haft ansvaret för 1948 års utredning angående
järnvägskorsningar. Utredningsmannens mycket noggranna undersökningar
visa, att förutom den belastning, som kommer att åvila basorganisationen
till följd av elektrodriftens behov och eventuella nvelektrifieringsarbeten,
signalbyggnadsverksamheten skulle komma att medföra arbeten
för en kostnad, växande från 4 till 9 miljoner kronor per år. Hans under -

Kungl. Maj.ts proposition nr 103. 27

sökningar visa vidare, att anläggningskostnaden skulle komma att uppgå
till 1 miljon kronor.

För att finansiera det avsedda byggnadsprogrammet vore det enligt styrelsen
tänkbart att för hela arbetet begära särskilt anslag av riksdagen. Ett
dylikt förfarande skulle emellertid strida mot gällande praxis så tillvida,
som kostnaderna för anordningar, erforderliga för nybyggnadsarbeten, bruka
bestridas med anslagen för dessa och alltså icke med särskilda anslag.
Å andra sidan kan utvecklingen, såsom fallet är i fråga om elektrifieringsorganisationens
anläggningar i Nässjö, leda därhän, att dylika anordningar
få bestående värde, nämligen i den mån de kunna utnyttjas för driften av befintliga
anläggningar. Användningsvärdet för enbart driften blir dock mindre
än för driften och nybyggnadsverksamheten i förening. Med hänsyn härtill
synes det motiverat, att kostnaden för Nässjö-anläggningen bestrides med såväl
elektrifierings- och signalbyggnadsanslag som med särskilt anslag, lämpligen
i den proportion, som kan beräknas råda mellan å ena sidan anläggningens
nuvarande betydelse, å andra sidan dess betydelse, sedan driftens behov
kommit att dominera verksamheten vid densamma.

Att på förhand beräkna en dylik proportion med någon större grad av
noggrannhet låter sig självfallet icke göra. Det torde, i vad gäller Nässjöanläggningen,
blott kunna konstateras, att anläggningen som sådan är oumbärlig
även för driften, att anspråken på anläggningens kapacitet växa i den
mån, som nybyggnadsverksamheten fortskrider, och att alltså en relativt stor
andel i dess totala kostnad bör bestridas med särskilt anslag. Järnvägsstyrelsen
bedömer denna andel i den totala kostnaden, 1 miljon kronor, till
700 000 kronor. Återstående kostnad, 300 000 kronor, bör successivt påföras
nybyggnadsanslagen för banelektrifiering och signalanläggningar till
ett belopp av 200 000 resp. 100 000 kronor.

Departementschefen.

Det svenska statsbanenätet omfattar för närvarande 14 782 bankm, varav
5 766 bankm eller ungefär 39 % äro elektrifierade. Av trafikarbetet vid statens
järnvägar utföres omkring 85 % med elektrisk kraft.

Den föreliggande planen för fortsatt elektrifiering av statsbanenätet omfattar
13 linjesträckor med en sammanlagd längd av ca 1 244 bankm. Järnvägsstyrelsen
hemställer, att beslut fattas om elektrifiering av i första hand
linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar.
Övriga i planen ingående linjer äro i norra Sverige linjerna
Söderhamn—Sundsvall—Härnösand—Långsele, Ljusdal—Hudiksvall, Mellansel—Örnsköldsvik,
Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden och Vännäs—Umeå—Holmsund,
i mellersta Sverige linjerna Ludvika—Tillberga—
Sala och Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan—Filipstad östra samt i
södra Sverige linjerna Hässleholm—Kristianstad och Borås—Alvesta.

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 103.

Kostnaderna för genomförandet av detta elektrifieringsprogram uppgå, enligt
järnvägsstyrelsens beräkningar, till sammanlagt 192,7 miljoner kronor.
Av denna totalsumma belöpa 37,6 miljoner kronor på banarbeten, 54,8 miljoner
kronor på anskaffning av elektrolok och 100,3 miljoner kronor på fasta
elektriska anläggningar. Den del av kostnaderna —- det s. k. elektrifieringskapitalet
— vilken bedömts erforderlig för sådan omställning av den nuvarande
ångdriften till elektroarift att de båda driftarterna såvitt möjligt
bli ekonomiskt jämförbara, uppgår till 71,i miljoner kronor.

Genom införande av elektrodrift i avsedd omfattning räknar järnvägsstyrelsen
med att en årlig besparing skall uppkomma om brutto ca 12,4 miljoner
kronor för maskin- och verkstadstjänsten. Sedan från detta belopp dragits
ca 4,4 miljoner kronor, avseende tillkommande årskostnader för banans
komplettering och de fasta elektriska anläggningarna, skulle nettovinsten
vid en genomförd elektrifiering uppgå till närmare 8 miljoner kronor per år.
Styrelsen har därvid räknat med att vissa anläggningar för försvarstekniskt
skydd vid omformarstationerna för en sammanlagd kostnad av 4 miljoner
kronor icke skulle belasta statens järnvägars räntepliktiga kapital. Med dessa
utgångspunkter och under förutsättning att kolpriset utgör 65 kronor per
ton har styrelsen beräknat, att elektrifieringskapitalet, såvitt nu kan bedömas,
skulle kunna förräntas med närmare 15 %.

I jämförelse med de av järnvägsstyrelsen i augusti 1946 framlagda kalkylerna,
enligt vilka anskaffnings- och anläggningskostnaderna för samma
program uppgingo till ca 165 miljoner kronor vid dåvarande prisnivå, uppvisa
de nu redovisade ett avsevärt bättre resultat av en elektrifiering. Enligt
1946 års kalkyler stannade nämligen förräntningen vid 3,5—6 procent. Anledningen
till den förändrade bedömningen av räntabiliteten är främst att
söka däri, att 1946 års kalkyler baserades på 1938 års trafikvolym vid statens
järnvägar. Trafikvolymen har emellertid därefter undergått en betydande
stegring. År 1948 uppgick sålunda trafikrörelsen i bruttotonkm till
i runt tal 170 % av 1938 års värde. Järnvägsstyrelsen räknar i de nya kalkylerna
med att persontrafikvolymen skall kunna vidmakthållas på ungefär
nuvarande nivå och att godstrafikvolymen kan komma att nedgå till
80 % av 1947 års värde eller omkring 85 % av nuvarande nivå.

I 1946 års kalkyler förutsattes vidare, att banan skulle, företrädesvis på
grund av att man avsett att i trafiken använda loktyper med ett axeltryck
av 17 ton, upprustas för en kostnad av ca 52 miljoner kronor, räknat i 1946
års priser. I de nya kalkylerna har järnvägsstyrelsen räknat med att loktyper
med ett axeltryck av 15 ton skola kunna användas. Även andra omständigheter,
såsom att vissa förnyelsearbeten å banan, vilka medtagits i
1946 års kalkyler, numera utförts, ha medverkat till att kostnaderna för en
upprustning av banan numera beräknas till i runt tal 31,4 miljoner kronor
vid 1946 års prisläge. Med hänsyn till därefter uppkomna prisstegringar ha
kostnaderna emellertid upptagits till 37,6 miljoner kronor. De förnyade
övervägandena i elektrofrågan synas sålunda ha öppnat möjligheter till en

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. ''-9

besparing av anläggningskapital på omkring 20 miljoner kronor räknat i
1946 års priser. Denna besparing har endast till ringa del kommit till uttryck
i de nyssnämnda förräntningssiffrorna, enär dessa räknats på ett
elektrifieringskapital, vari nu ifrågavarande arbeten i banan ingå med blott
ett mindre belopp.

De antaganden, på vilka järnvägsstyrelsens kalkyler vila, äro såsom framgår
av styrelsens framställning i viss mån osäkra. Vid bedömningen av investeringarnas
affärsmässiga berättigande torde dock de framräknade resultaten
i stort sett kunna tagas till utgångspunkt. Såsom förut framhållits
bar styrelsen utgått från att kostnaderna för vissa, huvudsakligen av försvar
stekniska hänsyn föranledda anordningar ej skulle belasta statens järnvägars
räntepliktiga kapital. Det sammanlagda beloppet av dessa kostnader
är ej av den storlek, att räntabilitetskalkylerna nämnvärt påverkas av om
dessa komma att avskrivas med skattemedel eller driftmedel. De ifrågasatta
anordningarna synas emellertid vara av natur att, vid tillämpning av de i
årets statsverksproposition (Bil. 26, punkten 2) uppdragna riktlinjerna för
behandlingen av försvarsberedskapskostnader, böra avskrivas med driftmedel.
Skulle i något fall krav ställas på större försvarsberedskap än som kan
affärsmässigt bäras, torde frågan om eventuell anvisning av särskilda medel,
att avskrivas i annan ordning, få framdeles prövas av statsmakterna.
Sådana medel skola i förekommande fall anvisas särskilt under rubriken
försvarsberedskap.

Räntabilitetsberäkningarna hänföra sig, såsom förut nämnts, endast till
det s. k. elektrifieringskapitalet. Utöver detta skulle, om elektrifieringsprogrammet
genomföres, ytterligare investeringar å sammanlagt 121,6 miljoner
kronor behöva göras. Nära hälften av detta belopp eller ca 55 miljoner kronor
avser elektrolok. Då dessa äro avsedda att ersätta ånglok, som nu äro
så ålderstigna att de måste förnyas, kan denna investeringsutgift betraktas
som under alla förhållanden oundgänglig inom en snar framtid. Återstående
investeringar avse huvudsakligen förnyelse och förbättring av banan och
dess överbyggnad samt av svagströms- och belysningsledningar. Utförandet
av dessa arbeten synes i väsentlig mån aktualiseras genom elektrifieringen.
Även om dessa kapitalbelopp icke slutligen skola inräknas i elektrifieringskalkylen
kommer dock elektrifieringen att medföra räntekostnader för de
i förtid utförda investeringarna, varvid dock kostnaderna kunna beräknas
bli täckta för svagströms- och belysningsledningar, när de tagas i drift, samt
för banan, i den män trafiken ökar. Den kalkylerade överförräntningen, vilken
vid ett kolpris av 65 kronor per ton uppgår till 11,2 %, synes dock vara
så stor att räntabiliteten även under den ifrågavarande övergångstiden får
anses tillfredsställande.

Jag finner sålunda det av järnvägsstyrelsen nu framlagda programmet för
en fortsatt elektrifiering av statsbanenätet, under de förutsättningar som angivits
i järnvägsstyrelsens skrivelse, vara från affärsmässig synpunkt godtagbart
såsom en helhet betraktat.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 103.

Fragan om elektrifieringsprogrammets förverkligande är beroende av
“*“d a.n"aft’. att arketskraft och material kunna i erforderlig utsträckning
Q. aS‘f förfogande. Laget härutinnan har utan tvekan förbättrats sedan
etsmarknadsstyrelsen har framhållit, att det är en väsentlig fördel
att elektrifienngsprogrammet blivit utformat så att arbeten i landets nordJga
och sydliga delar kunna samordnas. Enligt styrelsen finnes tillräcklig
arbetskraft tillgänglig for att möjliggöra ett påbörjande av arbetena. Statens
,w nS~lndustrlkommissi°n har gjort förbehåll rörande möjligheterna
? / 5°dose järnvägsstyrelsens behov av räls, ehuru detta behov i förhål mide

till det år 1946 anmälda minskats betydligt. Slutligen måste hänsyn
aöas till investeringsverksamhetens sammanhang med den allmänna ekonomiska
politiken.

Med beaktande av samtliga på frågan inverkande faktorer svnes i anslutning
till järnvägsstyrelsens förslag beslut nu böra fattas om elektrifiering
av Imjerna Gavle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Em t^rtiåda

Kalma^ EJektnfieringsprogrammet i övrigt torde i avbidan på ytterhgare
erfarenheter av den ekonomiska utvecklingen böra tills vidare kvarsta
a allmän beredskapsstat. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat
sammanhang. Det av järnvägsstyrelsen anmälda medelsbehovet för nästa
budgetår uppgår till 3 miljoner kronor utöver det belopp å likaledes 3 miljoner
kronor som tidigare anvisats under rubriken Fortsatt elektrifiering av
statsbanenatet. Genom avslutande av vissa äldre elektrifieringskonton kan
eme ertid ett belopp om 2,9 miljoner kronor frigöras av äldre anslagsmedel.
Med hansyn härtill och då medelsförbrukningen bör begränsas inom den av
järnvägsstyrelsen angivna ramen, bör något nytt anslag ej anvisas. De äldre
anslagsmedlen bora överföras till det nya anslaget. Därest under nästa budgetår
statens jarnvagars elektrifieringsorganisation kommer att tagas i anspråk
för elektrifiering av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnf.
0 ’tkan förskjutning i tiden mellan de olika elektrifieringarna komma
a intrada. Slutlig ståndpunkt till dessa frågor kan tagas först vid behandlingen
av byggnadstillståndsärendena. Såvitt nu kan bedömas bör dock utgångspunkten
vara att någon nämnvärd utöknig av elektrifieringsorganisationen
icke bor komma till stånd under nästa budgetår. Med hänsyn till ovissheten
om den framtida ekonomiska utvecklingen böra icke heller sådana
dispositioner vidtagas, att en utvidgning av elektrifieringsarbetena utöver
nuvarande nivå av omkring 10 miljoner kronor per år blir ofrånkomlig efter
budgetår 1950/51. De! är emellertid samtidigt önskvärt att m„™,ighe,e„
hades öppen att senare utvidga dem till högst 20 miljoner kronor per år.

ad ang.år Jarnvagsstyrelsens förslag rörande ombyggnad och utvidgning
J, clektcifierings- och signalbyggnadsorganisationens verkstads- och för medlftorX

f''NhT/inner, jag behOVet st>''rkt- För ändamålet äskade
medel torde fa bestridas av den del av statens järnvägars dispositionsanslag

tiTrKnnlf M taV- Sftatsv7kspropositionen (Bil. 26, punkten 21) skall stå
till Kungl. Maj :ts förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103. 31

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag till statsrådsprotokollet förordat, besluta
om elektrifiering av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors
och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ingvar J.son Rörs.