Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
1
Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443); given Drottningholms slott den 21 december
1949.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443).
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Propositionens inneliäll.
I propositionen föreslås ett tillägg till epidemilagen av innebörd att kostnaderna
för bakteriologiska prov inom epidemivården -—- vilka för närvarande
i princip åvila de sjuka själva eller hälsovårdsområdena — skola gäldas av
epidemidistrikten, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att de skola
betalas av statsmedel.
1—2237 49 Bihan g till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 10.
2
Iiungl. Maj.ts proposition nr 10.
Förslag
till
Lagom
tillägg till epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att i epidemilagen den 19 juni 1919 skall införas en
ny paragraf, betecknad 23 a §, av följande lydelse.
23 a§.
Har beträffande sjukdom, som avses i 2 § 1 mom., läkare eller hälsovårdsnämnd
förklarat undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning
eller från vatten, föda eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta
av sjukdomen, erforderlig, skall sådan undersökning, därest den äger rum på
ett av medicinalstyrelsen härför godkänt laboratorium, utföras utan kostnad för
den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning gäldas
av epidemidistriktet, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att den skall
gäldas av statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms
slott den 21 december 1949.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.
Efter gemensam beredning med cbefen för finansdepartementet anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändrade bestämmelser
angående kostnaderna för bakteriologiska prov inom epidemivården
samt anför.
Inledning.
Enligt epidemilagen den 19 juni 1919 och i anslutning till denna lag utfärdade
bestämmelser bekostas uppförandet och driften av epidemisjukhusen
(den slutna epidemivården) av epidemidistrikten, d. v. s. landstingen, städerna
utanför landsting och, efter Kungl. Maj:ts medgivande, annan stad. Viss del av
driftkostnaderna täckes dock av statsbidrag. De förebyggande åtgärderna — den
öppna vården — skola däremot ombesörjas av hälsovårdsområdena, som också i
regel svara för kostnaderna för denna vård. Vissa åtgärder bekostas dock av
statsmedel t. ex. skyddskoppympning, läkarundersökning jämte tjänsteresor och
provtagningar i och för undersökningar vid epidemiska sjukdomar. Kostnaderna
för undersökningen av de bakteriologiska prov, som tagits för att utröna förekomsten
av epidemisk sjukdom, skola däremot i princip ersättas vederbörande
läkare av den sjuke, där de icke bestridas av annan t. ex. kommunen.
Med hänvisning bland annat till att sistnämnda förhållande verkat återhållande
på genomförandet av epidemiologiskt viktiga undersökningar har
medicinalstyrelsen i skrivelse den 13 april 1946 föreslagit ett tillägg till epidemilagen
av innebörd att ansvaret för ifrågavarande kostnader skulle överflyttas
på epidemidistrikten. Dessa skulle dock få statsbidrag för en del av kostnaderna.
I skrivelsen föreslås vidare, att en bakteriologisk laboratorieorganisation
upprättas, bestående av ett centrallaboratorium och tills vidare 11 regionala
laboratorier.
Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
försvarets sjukvårdsstyrelse, statens institut för folkhälsan, statens veterinärmedicinska
anstalt, kanslern för rikets universitet — efter hörande av medi
cinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium
—, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska lands
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
kommunernas förbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska lasarettsläkarföreningen,
Svenska provinsialläkareföreningen, Svenska stadsläkarföreningen,
Förste provinsialläkarnas förening och Svenska sanatorieläkarföreningen.
I remissyttrandena har förslaget i stort sett tillstyrkts i princip. Särskilt
mot den föreslagna utbyggnaden av laboratorieorganisationen ha dock åtskilliga
erinringar gjorts.
Sedan medicinalstyrelsens förslag numera närmare övervägts inom inrikesdepartementet
anhåller jag att få taga upp detsamma till vidare behandling.
Härvid torde jag emellertid få begränsa prövningen till att avse frågan om
kostnaderna för de bakteriologiska proven och lämna laboratorieorganisationen
utanför. I nuvarande statsfinansiella läge torde det nämligen icke vara möjligt
att bygga ut denna organisation i enlighet med vad medicinalstyrelsen föreslagit.
Härtill kommer, att åtskilliga frågor i samband med laboratorieorganisationen
behöva ytterligare utredas.
(fällande förhållanden.
Medicinalstyrelsen framhåller i sin inledningsvis omförmälda skrivelse att
undersökning av sjuka och av personer, som utan att vara sjuka kunde misstänkas
bära smitta, spelade en mycket viktig roll för att bekämpa utbruten
eller hotande epidemi. Många gånger vore en undersökning av personer i
den sjukes omgivning, personer sysselsatta med livsmedelshantering o. s. v.
av avgörande betydelse. Bakteriologisk undersökning av prov från individer
misstänkta för smittsam sjukdom ävensom av prov på dricksvatten, livsmedel,
avloppsvatten m. m. vore en nödvändig förutsättning för att framgångsrikt
bekämpa och förebygga dylika sjukdomar. Rätt för vederbörande
tjänsteläkare att utföra sådana undersökningar föreligger enligt 8 § epidemilagen.
Det har ansetts att det allmänna borde bekosta dessa läkarundersökningar.
De s. k. tjänsteresor, tjänsteläkare på landet jämlikt epidemilagen 2 § 4 mom.
är skyldig att företaga i fall, där så prövas vara av behovet påkallat för att
bekämpa epidemisk sjukdom, bekostas av statsmedel. I stad, som ingår i
provinsialläkardistrikts område, gäldas kostnaden för läkares besök av staden.
Även den provtagning i och för bakteriologiska undersökningar, som företages
under sådana tjänsteresor, sker kostnadsfritt för den sjuke och hälsovårdsområdet.
Vid de särskilda tjänsteresor, som kunna anordnas jämlikt
3 § instruktionen för medicinalstyrelsen och varvid bland annat bakteriologiskt
utbildade specialister bedriva undersökningar å ort, där smittsam sjukdom
antagit hotande karaktär, bestridas specialistens resekostnader och
traktamentsersättningar av statsmedel.
Medan sålunda provtagningen genomgående betalas av statsmedel är, som
inledningsvis nämnts, förhållandet ett annat då det gäller kostnaderna för
undersökningen av de bakteriologiska prov, som tagas vid dessa tillfällen.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
I ett cirkulär från medicinalstyrelsen den 24 november 1919 säges sålunda
att kostnaderna för utförande av bakteriologiska undersökningar skola ersättas
läkaren av den sjuko eller den sjukes målsman, där icke kostnaderna
härför bestridas av annan (t. ex. kommun). I praktiken betyder detta, att
kostnaderna debiteras läkaren, som sedan får uttaga beloppet av den sjuke
eller den som svarar för honom.
Det anförda gäller självfallet endast prov, som tagas på personer, vilka
icke äro intagna på epidemisjukhus. Kostnaderna för de på sjukhusen inneliggande
fallen torde undantagslöst bestridas av epidemidistrikten. Enligt
23 § epidemilagen åtnjuter person, som insjuknat i en i lagen åsyftad sjukdom,
kostnadsfri vård på epidemisjukhusen.
Enligt vad medicinalstyrelsen på grundval av svar på förfrågningar under
tiden 1940—46 uppgivit ha emellertid åtskilliga epidemidistrikt i praxis frångått
de betalningsgrunder, som angivits av styrelsen. Difteriproven undersöktes
vid nämnda tidpunkt sålunda regelmässigt utan kostnad för patienten
eller hälsovårdsområdena i samtliga epidemidistrikt utom sju. I tva av dessa
distrikt (Eskilstuna och Hälsingborgs städer) fick patienten själv alltid svara
för undersökningskostnaden för difteriprov. Övriga prov ersattes, där det
ej var fråga om karantänsjukdomar, i 19 av 33 tillfrågade epidemidistrikt i
regel av landstingsmedel. I Stockholms stad och Göteborgs stad debiterades
sådana prov, som insändes av privatpraktiserande läkare, den insändande
läkaren (patienten), medan övriga betalades av staden. I åtta epidemidistrikt
bekostades undersökningarna av hälsovårdsnämnderna, som emellertid i sex
områden i en del fall läte den inremitterande läkaren (patienten) bestrida
kostnaden. I sex epidemidistrikt (Södermanlands, Kristianstads och Västernorrlands
län samt Eskilstuna, Hälsingborgs och Gävle städer) påfördes
undersökningsavgiften vanligen enskild person.
I fråga om s. k. karantänssjukdomar (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber)
bestridas kostnaderna för undersökning av prov helt av staten.
Rörande kostnaderna för proven föreligga endast ofullständiga uppgifter.
Medicinalstyrelsen har vid sin beräkning av kostnaderna för den föreslagna
organisationen ansett sig böra utgå från de dåvarande kostnaderna i Stockholm
eller 6,5 öre per individ och år. Motsvarande kostnad utgjorde för de
13 epidemidistrikten utanför Stockholm, där 1946 uppgifter för samtliga prov
ansetts föreligga, endast 1,5 öre.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att enligt den från och med
den 1 februari 1948 gällande taxan för undersökningar m. m. utförda på Statens
bakteriologiska laboratorium avgiften för undersökning av ett prov av
nu ifrågavarande slag varierar mellan tre och tolv kronor. I § 3 samma taxa
angives emellertid, att medicinalstyrelsen vid befarad eller utbruten epidemi,
då provtagning sker i större omfattning och undersökningen avser allenast
en bestämd sjukdom, ville på framställning av hälsovårdsnämnd eller tjänsteläkare
taga under omprövning i vad mån avgifterna kunde nedsättas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Medicinalstyrelsens förslag.
I sin skrivelse den 13 april 1946 har medicinalstyrelsen uppgivit att tidigare
flera framställningar gjorts till styrelsen, som berörde undersökningen
av bakteriologiska prov. Dessa framställningar hade föranletts av den betydande
kostnaden för större provtagningar och de därmed förknippade olägenheterna
för mindre kommuner samt den tveksamhet om kostnadernas fördelning
mellan olika kommuner som kunde råda i vissa fall. Redan 1937 och
1938 upprättades, bland annat av föreståndaren för statens bakteriologiska
laboratorium, professor Kling, förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser
i syfte att avlyfta kostnaderna från de enskilda eller hälsovårdsnämnderna.
Till motivering av ett sådant förslag anförde Kling bland annat att
hans ledande synpunkt var att ekonomiska hänsyn icke borde få verka hämmande
för genomförandet av erforderliga bakteriologiska undersökningar vid
sjukdomsfall, som kunde tänkas vara av epidemisk natur. Kling fortsatte.
Även om vi bortse från den självklara betydelse, en korrekt diagnos äger
för den enskilde och för samhället, och blott anlägga ekonomiska synpunkter
på frågan, är det tydligt, att en sådan återhållande inverkan är ogynnsam för
statens vidkommande, enär kostnaderna för sjukhusvård beträffande epidemilagens
sjukdomar till stor del bestrides av statsmedel. Det är nämligen
uppenbart, att en tidig diagnos av de enskilda sjukdomsfallen äger stor betydelse
för våra möjligheter att begränsa dessa sjukdomars spridning och
därmed också kostnaderna för sjukhusvården. I våra grannländer Danmark
och Norge har man sedan länge helt avskaffat avgifterna för ifrågavarande
bakteriologiska undersökningar.
Medicinalstyrelsen har åberopat vad sålunda anförts och sammanfattningsvis
framhållit bland annat. I flertalet epidemidistrikt hade det redan
blivit praxis, att det allmänna betalar de bakteriologiska undersökningarna
beträffande epidemilagens sjukdomar. Kostnaderna härför syntes vara relativt
små i jämförelse med samtliga de utgifter det allmänna redan nu får vidkännas
för epidemibekämpandet. De myndigheter, som tidigare haft anledning
yttra sig i ärendet, hade vidare givit uttryck åt den meningen, att det
allmänna och helst relativt stora områden såsom landstingsområden borde
bestrida ifrågavarande kostnader. Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen
föreslagit, att kostnaderna för de bakteriologiska och serologiska proven vid
bekämpande av epidemiska sjukdomar avlyftas från den enskilde samt läggas
på ekonomiskt tillräckligt bärkraftiga samhällsorgan. Härigenom skulle,
framhåller styrelsen, epidemibekämpandet påtagligt främjas, då man aldrig
behövde riskera att av kostnadsskäl nödgas avstå från sådana viktiga epidemiologiska
åtgärder.
Medicinalstyrelsen har diskuterat olika alternativ för frågans lösning, varvid
styrelsen i första hand framhållit, att hälsovårdsnämnderna, epidemidistrikten
eller staten kunde komma i fråga såsom ansvariga för kostnaderna.
Härefter har styrelsen anfört:
Ehuru det jämlikt epidemilagen § 1 synes kunna åläggas hälsovårdsområde
att föranstalta om och bestrida kostnaderna för ifrågavarande bakterio
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
logiska prov, tala dock billighetsskäl mot en sådan anordning. I stället synas
utgifterna för dessa undersökningar böra läggas på administrativa områden
med större ekonomisk bärkraft — på epidemidistrikten eller på staten eller
också böra de delas av nämnda distrikt och staten.
a) För det första alternativet — att helt lägga kostnaderna på epidemidistrikten
d. v. s. landstingen (respektive städer, som utgöra eget epidemidistrikt)
— talar det förhållandet, att epidemidistrikt redan nu jämlikt epidemilagen
16, 18 och 20 §§ skall bestrida väsentliga delar av kostnaderna
för epidemibekämpandet inom sitt område: nämligen vården på epidemisjukhusen.
De på epidemisjukhusen tagna proven betalas undantagslöst av epidemidistriktens
medel. Det förefaller därför konsekvent, att dessa distrikt
bestrida kostnaderna även för de utanför sjukhusen tagna proven så mycket
mer som det här är fråga om patienter, vilka ofta nog med ledning av proven
inremitteras till sjukhusen.
b) För det andra alternativet — att helt lägga kostnaderna på staten —
skulle kunna anföras att ifrågavarande undersökningar stundom äro av betydelse
för flera epidemidistrikt. Om man bortser från situationer när s. k.
karantänssjukdomar (pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber) hota, är det
dock sällan fråga om sådant riksintresse som skulle kunna motivera, att staten
helt påtoge sig utgifterna härför. — — — Det förhållandet, att staten
åtagit sig hela kostnaden för ett slags prov nämligen gonorréproven vid misstanke
på gonorré i smittsamt skede,1 synes icke heller kunna anföras som
motiv för att lägga hela kostnaden för ifrågavarande prov på staten —- då det
vid gonorré föreligger särskilda omständigheter.
c) Det tredje alternativet innebär en kompromiss mellan a) och b).
Ett statsbidrag för viss del av kostnaden synes vara motiverat av det
riksintresse, som dessa undersökningar understundom ha och för att i förekommande
fall utjämna kostnaderna för olika epidemidistrikt. Dessutom ger
ett sådant bidrag möjlighet till gemensamma föreskrifter om provens utförande
m. m. och därav föranledd kontroll.
Medicinalstyrelsen har för sin del förordat det tredje alternativet (alternativ
c) d. v. s. att epidemidistrikten svara för kostnaderna men åtnjuta statsbidrag
för denna verksamhet. Förslaget innebär således, att epidemidistrik
ten åläggas bestrida kostnaderna för samtliga inom distriktet tagna prov
från människor, när fråga är om i epidemilagen åsyftad sjukdom eller smitta.
Enligt förslaget skulle dock åläggandet i enlighet med den praxis, som gäller
på de flesta orter, endast avse sådana prov, som tagas av eller efter beslut
av legitimerad läkare eller hälsovårdsnämnd. Samma skyldighet för epidemidistrikten
att svara för kostnaderna skulle gälla beträffande undersökningen
av vattenprov, livsmedelsprov o. s. v., när fråga är om sinittefterforskning.
Vidare förutsattes att undersökningen äger rum på ett av medicinalstyrelsen
härför godkänt laboratorium. De sålunda förordade bestämmelserna föreslås
skola införas i en ny paragraf i epidemilagen, betecknad 8 a §.
Statsbidraget avses enligt förslaget utgå med 30 % av de kostnader, som
må debiteras efter en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Kostnaderna härför
ha i skrivelsen den 13 april 1946 beräknats till 100 000 kronor.
Medicinalstyrelsens förslag avser, såsom framgår av det anförda, endast
undersökning av prov i samband med sådan sjukdom, som åsyftas i epidemilagen.
Beträffande andra sjukdomar t. ex. könssjukdomar och tuberkulos
Fr. o. m. den 1 juli 1946 svarar staten även för kostnaderna för syfilisprov.
8
Iiungl. Maj:ts proposition nr 10.
föreslås sålunda i denna del ingen ändring i vad för närvarande gäller. Detta
innebär, att kostnaderna för bakteriologiska undersökningar vid bekämpande
av smittsamma könssjukdomar alltjämt skola bestridas av statsmedel medan
undersökningskostnaderna i övriga fall gäldas av huvudmännen eller de sjuka
(sjukkassa). Ej heller föreslås någon ändring beträffande vattenprov för den
allmänna hälsovården.
Remissyttrandena.
Förslaget att överflytta kostnaderna för undersökning av bakteriologiska
prov inom epidemivården till epidemidistrikten har i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser utom försvarets sjukvårdsstyrelse
och Svenska stadsläkarföreningen. Sjukvårdsstyrelsen anser att
ifrågavarande kostnader med hänsyn till att en väl fungerande epidemivård
måste anses vara ett framträdande statsintresse borde helt bestridas av statsmedel.
Svenska stadsläkarf öreningen framhåller, att administrationen skulle
förenklas och förbilligas betydligt, om debiteringsförfarandet helt kunde
slopas, antingen genom att staten helt stode för kostnaderna eller fördelningen
av dessa skedde efter ett mer summariskt förfarande.
I ett par yttranden har förordats, att den föreslagna principen icke endast
skulle avse provtagning inom epidemivården utan även tuberkulosvården —
tuberkulösa sjukdomar omfattas icke av epidemilagen. Svenska sanatorieläkarföreningens
styrelse framhåller härutinnan, att bakteriologiska undersökningar
vid tuberkulos för närvarande i vissa fall (s. k. marsvins- och
odlingsprov) bekostades av patienterna själva, då proven tagits av privatpraktiserande
läkare eller vid den öppna mottagningen på sanatorier. De relativt
höga kostnaderna härför hade haft ett hämmande inflytande på provtagningen.
Då bekämpandet av tuberkulosen icke vore ett mindre samhällsintresse
än åtgärderna mot de epidemiska sjukdomarna, borde tuberkulospatienter
befrias från kostnaderna i angivna fall. Styrelsen föreslår därför
att bestämmelserna utvidgas att gälla jämväl marsvins- och odlingsprov vid
konstaterad eller misstänkt tuberkulos sjukdom. Även Svenska läsårettsläkarföreningen
förordar, att bakteriologiska prov, som tagas av privatpraktiserande
läkare vid tuberkulos, skola bekostas av det allmänna.
Frågan om statsbidrag till epidemidistrikten för ifrågavarande undersökningskostnader
bär berörts i några yttranden. Svenska landstingsförbundets
styrelse finner sig visserligen, med hänsyn till den ställning landstingen tagit
till spörsmålet, icke ha anledning motsätta sig förslaget om sådant statsbidrag
med 30 %. Styrelsen tillägger emellertid, att den knappast funne påkallat,
att staten lämnade bidrag till varje i epidemiförebyggande syfte undersökt
prov. De belopp, det här rörde sig om, vore, om de utslås på de olika
huvudmännen, så pass små att något statsbidrag, som medförde besvärliga
ansöknings- och kontrollbestämmelser, icke vore erforderligt.
Förste provinsialläkarnas förening anser däremot statsbidraget vara för
lågt. Det borde enligt föreningens mening icke understiga 50 %. Styrelsen
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
för svenska stadsförbundet ifrågasätter rentav, att statsbidrag skall utgå för
hela undersökningskostnaden. Förbundsstyrelsen åberopar ett yttrande av
förbundets sjukvårdsdelegation, vari i denna del bland annat anföres:
Sjukvårdsdelegationen vill för sin del starkt ifrågasätta lämpligheten av
de föreslagna grunderna för kostnadsfördelningen. För provtagningar inom
den öppna könssjukvården svarar staten för närvarande helt och hållet. Men
för undersökningar av prov, berörande de i epidemilagen angivna sjukdomarna,
skulle epidemidistrikten (landstingen respektive icke-landstingsstäderna
m. fl.) svara intill 7/io av kostnaderna och staten för 3/io. Samtidigt
skulle laboratoriecheferna åläggas vissa uppgifter, som vore av statlig karaktär
och därför motivera eu statlig ersättning. — -—- —- Vid sådant förhållande
och då här uttryckligen är fråga om prov i öppen hälsovård —■ --vill
sjukvårdsdelegationen ifrågasätta, om man nu bör tillskapa ytterligare en
ny statsbidragsregel för en verksamhet, som på ett närliggande område lösts
på ett annat sätt. Delegationen får därför föreslå samma statsbidragsersättning
som för prov inom den öppna könssjukvården. Delegationen vill därmed
understryka angelägenheten av att frågan om ett enhetligt statsbidragssystem
tages under skyndsamt övervägande.
Departementschefen.
Med hänsyn till de epidemiska sjukdomarnas speciella karaktär och vikten
ur hälsovårdens synpunkt, att deras spridning förhindras, bekostas den slutna
epidemivården i princip helt av det allmänna. I första hand är det epidemidistrikten
(landstingen och vissa städer) som svara för denna vård. Ett
viktigt led vid bekämpandet av de epidemiska sjukdomarna utgöres emellertid
av smitthindrande och andra förebyggande åtgärder av olika slag och
särskilt då tagande och undersökning av bakteriologiska prov hos personer,
födoämnen, vattentäkter m. m., som kunna misstänkas vara smittoförande.
I fråga om dessa förebyggande åtgärder gäller icke principen om det allmännas
ansvar för kostnaderna. Enligt av medicinalstyrelsen i anslutning till
epidemilagen utfärdade föreskrifter skola sålunda kostnaderna för undersökning
av ifrågavarande prov inom den öppna epidemivården ersättas av den
sjuke själv, där de icke bestridas av annan t. ex. kommun. I praxis har emellertid
det allmänna påtagit sig ansvaret även för dessa kostnader inom flertalet
epidemidistrikt, varvid det vanligaste är att betalningen erlägges av
epidemidistriktet. I några större städer och såvitt angår andra prov än
difteriprov även i vissa andra epidemidistrikt åvila dock undersökningskostnaderna
alltjämt patienterna själva.
Medicinalstyrelsen har funnit sist angivna förhållande otillfredsställande
och föreslagit införande i epidemilagen av en uttrycklig föreskrift att undersökning
av bakteriologiska prov inom epidemivården skulle utföras utan kostnad
för den sjuke eller hälsovårdsområdet och alltid bekostas av epidemidistrikten.
Jag kan ansluta mig till detta medicinalstyrelsens förslag, som ju
endast innebär ett fastslående i lag av vad som redan tillämpas på många
håll. Det synes mig uppenbart, att den enskilde patienten icke bör bekosta
undersökningar, vilka som i förevarande fall äro påkallade av ett starkt sam
2—2237
4» Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 10.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
hällsintresse. Och att ålägga hälsovårdsområdena att ansvara för dessa utgifter
skulle i många fall vara obilligt med liänsyn till den ringa ekonomiska
bärkraften hos vissa av dessa områden. En sådan ordning skulle dessutom
verka mycket ojämnt och sannolikt föra med sig vissa svårigheter vid administrerandet.
Däremot tala onekligen vissa skäl för det i ett par remissyttranden
förordade alternativet, att staten skall helt bekosta ifrågavarande
undersökningar. Jag syftar då särskilt på det förhållandet, att dessa ej sällan
utföras på statliga laboratorier. Som nyss nämnts ha emellertid flertalet
epidemidistrikt i praxis redan tagit på sig huvudparten av ifrågavarande utgifter,
medan dessa endast i fråga om några få mycket sällsynta sjukdomar
(pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber) bestridas av staten. Tillräckliga skäl
synas icke ha förebragts för att ändra denna ansvarsfördelning.
Medicinalstyrelsen har även framlagt förslag om ett statsbidrag på 30 % av
huvudmännens kostnader. Svenska landstingsförbundet har emellertid icke
funnit det påkallat med statsbidrag till ifrågavarande undersökningar. För
egen del kan jag icke tillstyrka medicinalstyrelsens förslag härom.
I övrigt har jag intet i sak att erinra mot vad medicinalstyrelsen anfört.
Det i några yttranden framförda förslaget att kostnaderna för undersökning
av vissa bakteriologiska prov inom tuberkulosvården skulle helt bestridas av
det allmänna kan jag sålunda icke biträda. Förslaget torde få upptagas till
behandling i annat sammanhang. I likhet med medicinalstyrelsen anser jag
att endast undersökning, som skett på ett av styrelsen godkänt laboratorium,
skall vara kostnadsfri för den sjuke och hälsovårdsområdet. Förslaget anknyter
visserligen i denna del till den inledningsvis omförmälda planen för
en utbyggnad av laboratorieorganisationen, som icke anses böra förverkligas
nu. Men även med den nu rådande ordningen för dessa undersökningar synes
det mindre lämpligt att epidemidistrikten göras ansvariga jämväl för kostnaderna
för sådana undersökningar, som eventuellt skett på icke godtagbara
laboratorier.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag
till lag om tillägg till epidemilagen, varigenom förordnas, att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, betecknad 23 a §. Paragrafen överensstämmer
med den av medicinalstyrelsen förordade utom såtillvida att bestämmelsen
om att en del av kostnaden skall ersättas av statsverket uteslutits och
ersatts med en erinran om att det beträffande viss sjukdom kan föreskrivas,
att undersökningskostnaderna skola gäldas av statsmedel. Härvid åsyftas de
förut omnämnda s. k. karantänssjukdomarna. Lagen föreslås skola träda i
kraft den 1 juli 1950. Med hänsyn till att förslaget innebär en ändring för
endast ett mindre antal epidemidistrikt och kostnaderna för varje huvudman
icke lära bli så stora, torde det icke vara nödvändigt att avvakta nästa kommunala
budgetårs början.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 10.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga omförmälda inom inrikesdepartementet
upprättade förslag till lag om tillägg till epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Folke Persson.