Statsutskottets utlåtande nr 67.

9

Nr 67.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till Johannes Karlsson in. jl. i
anledning av yrkessjukdom eller olycksfall i arbete.

(5:e avd.)

I propositionen nr 79 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 10 februari 1950,
föreslagit riksdagen medgiva, att av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. må utbetalas ersättningar
på sätt framgår av punkterna 1—6 i nämnda protokoll.

Departementschefen har anfört följande (prop. s. 12—14).

»Inledningsvis torde jag få erinra, att riksdagen under senare år medgivit
ersättning av statsmedel till ett antal av silikos drabbade personer, vilka av
olika skäl icke kunnat tillerkännas ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagens
bestämmelser. Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ersättningsanspråk
ansetts förfallet på grund av reglerna om tioårspreskription.
Bland övriga fall ha vissa avsett personer, som icke efter ingången av år 1931,
då bestämmelserna om ersättning för silikos trädde i kraft, varit sysselsatta
i arbete där fara för sjukdomen förelegat och på denna grund ej kunnat erhålla
ersättning (bl. a. prop. 1945:173, p. 3—4, 1946: 83, p. 3—6, 1947: 47, p. 2—3,
1948: 62, p. 6 samt 1948: 256, p. 3). I vissa av dessa fall har också tiden mellan
det farliga arbetets upphörande och sjukdomens yppande överstigit 10 år,
i vilket fall ersättning ej heller kan utgå enligt lagen. I ett fall (prop.
1939:121, p. 3) har sjukdomen ansetts yppad före silikosbestämmelsernas
ikraftträdande den 1 januari 1931 och ersättning på denna grund ej kunnat
utgå i vanlig ordning.

De i det föregående under punkterna 1—5 återgivna framställningarna avse
likartade fall. I det under 1 behandlade ärendet (ersättning till Johannes
Karlsson) har sökanden icke efter 1934 sysselsatts i silikosfarligt arbete. Då
yrkessjukdomen icke ansetts yppad förrän 1946, har sökanden icke varit sysselsatt
i farligt arbete inom 10 år före yppandet. I de under 2 och 3 behandlade
ärendena (ersättning till Anna Kjellin och Gerhard Blomér) har den av silikos
drabbade icke varit sysselsatt i farligt arbete efter ingången av 1931. I ärendena
4 och 5 (ersättning till Gustaf Wigert och Gustav Emanuel Lindberg)
är fråga om fall där det numera upplysts, att silikos måste anses yppad före
nämnda tidpunkt. Lindberg har ej heller varit sysselsatt i silikosfarligt arbete
efter denna tidpunkt. I samtliga dessa fall föreligga enligt min uppfattning så -

10

Statsutskottets utlåtande nr 67.

dana omständigheter, att starka billighetsskäl måste anses tala för att ersättning
av statsmedel beviljas. Ersättning bör utgå till Karlsson fr. o. m. den
5 oktober 1948 eller den dag då lians ansökan inkom till riksförsäkringsanstalten,
till Anna Kjellin fr. o. m. den 15 mars 1948 eller dagen efter
hennes makes död samt till envar av Blomér, Wigert och Lindberg fr. o. in.
den av riksförsäkringsanstalten angivna dag, då hans arbete upphörde.

I detta sammanhang torde jag få anföra följande. En reservant inom försäkringsrådet
har i anledning av det under 1 behandlade ärendet uttalat, att
om ersättning till silikossjuka personer, som icke äro berättigade till ersättning
enligt lagen, finnes böra utgå av allmänna medel, denna fråga lämpligen
bör lösas genom en allmän författning i ämnet. Sedan riksdagen numera
medgivit, att ersättning av statsmedel må utgå i ett icke obetydligt antal
silikosfall, där ersättning enligt lagen icke kunnat medges, tala otvivelaktigt
vissa skäl för en mera generell reglering av dessa ersättningsfrågor. En sådan
reglering har genom beslut av 1949 års riksdag tillkommit i fråga om de fall
då ersättningsanspråk förfallit på grund av bestämmelserna om tioårspreskription.
Det synes emellertid önskvärt, att frågan om en mera vidsträckt
reglering får anstå intill dess att socialvårdskommittén framlagt förslag till
ny lagstiftning på ifrågavarande område.

I tre av ärendena har ifrågasatts, att ersättning skall utgå med viss avvikelse
från grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

I det under 2 behandlade ärendet har riksförsäkringsanstalten sålunda föreslagit,
att livränta till den av yrkessjukdomen drabbades änka, Anna Kjellin,
skall utgå jämlikt nu gällande regler med 300 kronor för år i stället för med 112
kronor 50 öre, vilket belopp skulle utgå i enlighet med de vid tiden för sjukdomens
yppande gällande bestämmelserna. Detta förslag har avstyrkts av
försäkringsrådet. Med hänsyn till vad som upplysts rörande Anna Kjellins
hälsotillstånd och ekonomiska förhållanden ansluter jag mig till det av riksförsäkringsanstalten
framlagda förslaget och förordar alltså, att livräntan bestämmes
till 300 kronor för år.

Livränta och annan ersättning till den som drabbats av silikos skall beräknas
på grundval av hans arbetsinkomst under året närmast före yppandet.
Riksförsäkringsanstalten har emellertid beträffande Wigert och Lindberg
,''p. 4 och 5) berört den avsevärda skillnaden mellan deras arbetsinkomster
vid tiden för sjukdomens yppande och vid arbetsavbrottet. Försäkringsrådet
har i denna del hänvisat till socialvårdskommitténs förslag om särskilda
tillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare. Kungl. Maj:t har den 3 februari
1950 beslutat förelägga riksdagen förslag på grundval av socialvårdskommitténs
betänkande i ämnet. Om sådana tillägg beräknas å de livräntor, som kunna
komma att tillerkännas Wigert och Lindberg med utgångspunkt från deras
arbetsinkomster när sjukdomen yppades, medför detta emellertid ett avsevärt
ogynnsammare resultat, än om livräntorna beräknas å arbetsinkomsterna
vid den tidpunkt då sökandena nödgades avbryta arbetet. Billighetsskäl
synas tala för att ersättningarna här bestämmas på grundval av arbetsin -

Statsutskottets utlåtande nr 67. 11

komsten under året före arbetsavbrottet. Jag vill hänvisa till att ett liknande
fall behandlades i propositionen 1947:47, p. 4.

Från här föreslagna ersättningar torde i enlighet med förslag från riksförsäkringsanstalten
böra avdragas belopp, som under berörda tid svara mot
dels vad från erkänd sjukkassa utgivits eller kan komma att utgivas till följd
av ifrågavarande yrkessjukdom, dels ock den minskning i folkpensionsförmåner,
som skulle ha inträtt därest ersättning tidigare utgått.

Yad härefter angår det under punkt 6 återgivna ärendet (ersättning till
Ingrid Ohlsson) synas även i detta fall billighetsskäl tala för bifall till framställningen.
Jag tillstyrker därför, att Ingrid Ohlsson tillerkännes livränta av
statsmedel med 2 400 kronor för år att utgå fr. o. m. den 7 juli 1949 så länge
hon lever ogift.»

Utskottet. De i propositionen under punkterna 1—5 framlagda förslagen
— vilka avse beredande av ersättning av statsmedel till av yrkessjukdomen
silikos drabbade personer, respektive i ett fall till sådan persons efterlevande,
utan hinder därav att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagens bestämmelser
av olika skäl icke kunnat tillerkännas vederbörande — ha icke
givit utskottet anledning till erinran, varför utskottet tillstyrker bifall till
propositionen i dessa delar. Utskottet vill emellertid i anslutning till vad
departementschefen därom anfört understryka önskvärdheten av att en mera
generell reglering av hithörande ersättningsfrågor så snart ske kan kommer
till stånd.

Yad härefter beträffar det under punkten 6 i propositionen framställda
förslaget, avser detta att ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
skulle beredas änkan efter en person, som avlidit till följd av
olycksfall i arbete, utan hinder av att makarnas äktenskap ingåtts först tre
dagar efter olycksfallet. I betraktande av omständigheterna i det föreliggande
fallet har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till propositionen jämväl
i denna del.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. må utbetalas

1) i anledning av den yrkessjukdom, som Johannes Karlsson
ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 5 oktober 1948, ersättning med
belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929
om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet; 2)

till Anna Ivjellin i anledning av den yrkessjukdom, som
hennes avlidne man August Gunnar Kjellin ådragit sig, så länge
hon lever ogift, en livränta å 300 kronor för år, räknat fr. o. m.
den 15 mars 1948;

3) i anledning av den yrkessjukdom, som Gerhard Blomér

12

Statsutskottets utlåtande nr 67.

ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 7 november 1947, ersättning
med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni
1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å
sjukdomsfallet;

4) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustaf Wigert ådragit
sig, för tiden fr. o. m. den 25 februari 1947, ersättning med belopp,
som skulle hava utgått, därest lagen den 14 juni 1929 om
försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet
och Wigerts årliga arbetsförtjänst därvid beräknats till
3 670 kronor;

5) i anledning av den yrkessjukdom, som Gustav Emanuel
Lindberg ådragit sig, för tiden fr. o. m. den 4 september 1948,
ersättning med belopp, som skulle hava utgått, därest lagen den
14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit tilllämplig
å sjukdomsfallet och Lindbergs årliga arbetsförtjänst
därvid beräknats till 4 800 kronor;

6) till Ingrid Ohlsson i anledning av det olycksfall, som
hennes avlidne man Fred Allan Ohlsson ådragit sig, så länge
hon lever ogift, en livränta å 2 400 kronor för år, räknat fr. o. m.
den 7 juli 1949.

Stockholm den 28 mars 1950.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 65.

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.