Statsutskottets utlåtande nr 192.

1

Nr 192.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ordnande av b ang årdsför hållandena i Hälsingborg
jämte i ämnet väckta motioner''.

(4:e avd.)

I propositionen nr 243 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 31 mars 1950,
föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna ett den 28 och 29
december 1945 dagtecknat avtal mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad angående ordnande av bangårdsförhållandena i staden.

Bangårdsförhållandena i Hälsingborg och därmed sammanhängande hamnoch
stadsplanefrågor bilda ett invecklat frågekomplex, vilket under inemot
ett halvsekel varit föremål för upprepade utredningar och förhandlingar.

I staden finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen

1) Ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande
huvudlinjen från Ängelholm (västkustbanan), vilken linje inom stadens område
framföres delvis på viadukt till färjestationen, där ett tågfärjeläge för
trafiken med Helsingör är anordnat,

2) Centralstationen (Hälsingborg C) med de två från Ramlösa station a
gemensam bana ingående huvudlinjerna från Åstorp och Billeberga.

Båda stationerna, vilka kunna betraktas såsom säckstationer, äro belägna
i stadens centrala del nära hamnen på ett avstånd från varandra av ca 500
meter. Mellan stationerna finnes ett förbindelsespår, vilket framgår öster om
Inre hamnen över det mellan stationerna belägna Hamntorget. Genom växlingsrörelser
överföras vagnar (i huvudsak godsvagnar) över detta spår mellan
de båda stationerna, men någon genomgående trafik av person- eller godståg
förekommer icke.

Sedan staten år 1938 förvärvat aktiemajoriteten i bl. a. Hälsingborg—
Landskrona—Eslövs järnvägsaktiebolag och Hälsingborg Hässleholms järnvägsaktiebolag,
vilka bolag gemensamt begagnade Hälsingborgs centralstation,
upptogs bangårdsfrågan på initiativ av staden till förnyad behandling,
varvid för fortsatt utredning av densamma en delegation med representanter
för staden och statens järnvägar konstituerades den 4 oktober 1938 under benämningen
»Hälsingborgs bangårdskommitté år 1938».

I skrivelse den 16 februari 1943 till drätselkammaren i Hälsingborg framlade
kommittén ett principförslag till lösning av bangårdsfrågan, vilket sedermera
med vissa jämkningar lades till grund för kommitténs slutliga förslag.
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6'' samt. Nr 192.

1-1066 so

* Statsutskottets utlåtande nr 192.

I en till nämnda skrivelse fogad promemoria har redogörelse lämnats bl. a.
för vissa vid tidigare utredningar framförda, men av bangårdskommittén icke
godtagna alternativförslag. Beträffande dessa sistnämnda förslag får utskottet
hänvisa till propositionen (s. 3—5).

Sasom resultat av bangårdskommitténs utredning bär framgått ett den 29
och 28 december 1945 dagtecknat mellan järnvägsstyrelsen å ena sidan samt
Hälsingborgs stad genom dess drätselkammare å andra sidan träffat, för styrelsens
del av Kungl. Maj ds godkännande beroende avtal angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. Avtalet har godkänts av stadsfullmäktige
i Hälsingborg den 20 november 1945. Detta beslut, mot vilket en
minoritet inom stadsfullmäktige reserverat sig, har efter överklagande numera
vunnit laga kraft.

I skrivelse den 15 februari 1946 har järnvägsstyrelsen underställt avtalet
Kungl. Maj ds prövning.

Avtalet har såsom bilaga fogats till statsrådsprotokollet.

Beträffande det förslag till lösning av bangårdsfrågan och därmed sammanhängande
spörsmål, på vilket avtalet bygger, har styrelsen inledningsvis
anfört följande.

ForeLggande förslag ar i så måtto ofullständigt, att tågfärjeläget är avsett
att tuls vidare kvarligga på nuvarande plats. Vid en planerad framtida författning
av tarjestationen till annan plats, skall särskild överenskommelse
harom traffas parterna emellan. Vid utarbetandet av bangårdsförslaget ha
parterna emellertid räknat med, att en blivande och till tvenne tågfärjllägen
utvidgad farjestation skall anordnas på södra sidan om hamnen i direkt förbmdelse
med den nya centralstationen. Härigenom erhålles såväl för trafikarbetets
bedrivande som för den trafikerande allmänheten tillfredsställande
samordning mellan färjestationen och centralstationen, och skapas en ändamålsenlig
och värdig port för utlandstrafiken över Hälsingborg

Vad beträffar anläggningarna för persontrafik innebär förslaget i huvudsak,
att en ny personbangård skall komma till utförande, belägen på i stort sett
samma plats som nuvarande Hälsingborg C men av betydligt större dimensioner,
samt att Västkustbanan skall införas till den nya centralstationen i nuvarande
sträckning och över Inre hamnen, som helt igenfylles. Genom att
den nya personstationen sålunda anordnades som genomgångsstation, skulle
enligt järnvägsstyrelsens mening den betydande fördelen ernås, att vissa av
huvudtågen mellan Göteborg och Malmö framdeles kunde, i den mån så befunnes
lämpligt, framföras över Hälsingborg.

Förslaget innebär vidare en fullständig uppdelning mellan å ena sidan persontrafiken
och ilgodset och å andra sidan godstrafiken med gods- och rangerbangårdama
förlagda till Gamla exercisfältet, vilket är beläget i södra utkanten
av stadens bebyggelse. Härmed hade, framhåller järnvägsstyrelsen, också på
eu gång åstadkommits en rationell klyvning mellan den lokala godstrafiken
a ena sidan samt trafiken över hamnen å den andra och samtidigt för överskådlig
framtid tillräckligt utrymme beretts för bådadera. Så snart den nya
godsbangården blivit färdig, skulle nämligen den nuvarande södra gods- och

Statsutskottets utlåtande nr 192.

3

rangerbangården (väster om Sockerfabriken) övergå i stadens ägo samt erhålla
karaktären av hamnrangerbangård, vilken framdeles kunde av staden ombyggas
och utvidgas i samband med väntad utbyggnad av de egentliga hamnanläggningarna.
Den norra godsbangården, å vilken trafiken avsevärt minskats,
sedan viss del av godstrafiken redan år 1938 överflyttats till Hälsingborg C,
skulle frigöras från spår och dylikt, utom i vad som erfordrades för vagnrörelsen
till Norra hamnen.

Beträffande den ekonomiska uppgörelse mellan staten och staden, som avtalet
innefattar, har järnvägsstyrelsen anfört bl. a. följande.

Betraktat från ekonomisk synpunkt uppvisar förslaget enkla och klara
linjer. Så är i §§ 2—5 stadgat, att statens järnvägar skola utan lösen erhålla
de markområden, av vilka statens järnvägar anses för närvarande och för nu
överskådlig framtid kunna få behov för jämvägsändamål, medan de områden,
vilka beräknas bli obehövliga för sådant ändamål efter nu förevarande omgestaltning
av bangårdsförhållandena skola, likaledes utan lösen, tillika med därå
befintliga anläggningar överlämnas till staden. Av de för järnvägen erforderliga,
staden tillhöriga områdena överlåtes en del med full äganderätt vid avtalets
ikraftträdande, under det att i fråga om de områden, som icke erfordras
förrän vid en framtida utbyggnad av bangårdssystemet, staden endast förbundit
sig att överlämna desamma till statens järnvägar med full äganderätt
och med tillträde två år efter därom gjord framställning, dock tidigast år 1960.

En sammanställning av arealerna å de markområden, som bliva föremål för

byte parterna emellan, utvisar,

att de områden, som omedelbart skola överlämnas till statens

järnvägar, i areal tillhopa innehålla ........................... ca 121 520 kvm

att de områden, som äro upptagna i framtidsplanen och framdeles
skola överlåtas till statens järnvägar, i areal tillhopa

innehålla .................................................................. '' 66 300 kvm

samt att de områden, som staden förvärvar genom avtalet, i

areal tillhopa innehålla ............................................. -> 62 180 kvm.

I fråga om byggnadskostnaderna för förslagets genomförande innebär avtalet,
att statens järnvägar bekosta de för dess trafik avsedda nya anläggningarna,
medan staden bekostar erforderliga förändringar eller nyanläggningar
av hamnspår och kajer samt igenfyllning av Inre hamnen ävensom
erforderliga planskilda gatukorsningar, dock så att statens järnvägar skola
bidraga till kostnaderna för de planskilda gatukorsningarna i proportion till
de driftkostnadsbesparingar, som statens järnvägar göra genom tillkomsten
av de planskilda korsningarna.

Någon bestämd tidpunkt för anläggningsarbetenas färdigställande har icke
fixerats i avtalet utan möjlighet hålles öppen att rätta arbetstempot efter
konjunkturförhållandena och speciellt arbetsmarknadens utveckling.

Realiserandet av de i avtalsförslaget förutsedda åtgärderna har beräknats
draga en kostnad för statens järnvägar av 8 å 9 miljoner kronor, räknat efter

4

Statsutskottets utlåtande nr 192.

dåvarande prisnivå. Därest den av avtalet antydda arbetsplanen kan följas,
medför detta, att nyssnämnda belopp kommer att behöva anvisas som investeringsanslag
för statens järnvägar under loppet av fem budgetår med i
stort sett lika fördelning på varje budgetår.

Mot det föreliggande förslaget har uppstått en stark opinion bland vissa
av Hälsingborgs invånare. Även åtskilliga andra personer i landet ha
anslutit sig till denna opinion. Vid ett den 28 december 1945 anordnat
offentligt möte bildades såsom organ för oppositionen en kommitté, benämnd
»opinionskommittén i bangårdsfrågan». Sedan kommittén riktat ett upprop
i frågan till stadens invånare, ha 12 309 i staden bosatta, till myndig ålder
komna personer genom undertecknande av petitionslistor biträtt ett av kommittén
framställt förslag om förnyad utredning av bangårdsfrågan.

I en till Kungl. Maj :t • ställd, den 4 april 1946 dagtecknad skrivelse har
opinionskommittén hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte i befintligt skick
godkänna det mellan Hälsingborgs stad och järnvägsstyrelsen träffade avtalet
utan måtte bereda möjlighet för en förnyad, allsidig behandling av
ärendet med hänsyn till de möjligheter att indraga västkustbanan öster och
söder om staden, som förelåge.

Angående den närmare innebörden av opinionskommitténs förslag torde
få hänvisas till propositionen (s. 8—11).

Med anledning av det mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad träffade
avtalet angående stadens bangårdsförhållanden ha kungl. automobilklubben
och motormännens riksförbund i särskilda skrivelser den 1 mars 1946
hemställt om ytterligare utredning i frågan under framhållande i huvudsak
att vid avtalets utformande behörig hänsyn icke tagits till motortrafiken och
därmed sammanhängande stadsplanefrågor.

I en till motormännens riksförbunds skrivelse fogad promemoria påpekas
bl. a. att man enligt en trafikprognos, som framlagts av utav bangårdskommittén
tillkallade experter, i framtiden borde räkna med en maximitrafik på
bilfärjeleden Hälsingborg—Helsingör av 1 800 in- och utgående fordon per dag
— lördagar och söndagar under sommarmånaderna — motsvarande ca 300
fordon sammanlagt i båda riktningarna per timme.

På grund av remisser har byggnadsstyrelsen den 23 juli 1946 avgivit utlåtande
i ärendet. Byggnadsstyrelsens skrivelse är åtföljd av ett den 25 juni
1946 dagtecknat yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (s. 12 och 13).
Sedan Kungl. Maj:t härefter anbefallt järnvägsstyrelsen att i samråd med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen inkomma med viss ytterligare
utredning, ha de tre verksstyrelserna den 4 januari 1950 framlagt ett
gemensamt utlåtande såsom resultat av utredningsuppdraget (s. 13 och 14).

Sedermera har Kungl. Maj:t den 11 januari 1950 anmodat länsstyrelsen i
Malmöhus län att bereda Hälsingborgs stad tillfälle att uttala sig om huruvida
staden önskar att i avbidan på den slutliga lösningen av bangårdsfrågan

Statsutskottets utlåtande nr 192. 0

träffa särskilt avtal med järnvägsstyrelsen i vissa av järnvägsstyrelsen, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen berörda avseenden. Med
anledning härav ha Hälsingborgs stadsfullmäktige i skrivelse den 24 februari
1950 dels förklarat sig icke önska träffa särskilt avtal av det innehåll, som
avses i remissen, dels ock hemställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast pröva det
av järnvägsstyrelsen underställda bangårdsavtalet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har därefter i skrivelse den 18 mars 1950 avgivit
eget utlåtande i bangårdsfrågan (s. 14—16).

Slutligen har, sedan länsstyrelsen avgivit sitt utlåtande, till kommunikationsdepartementet
överlämnats en av stadsplanechefen i Hälsingborg G.
Sundbär g upprättad, den 27 mars 1950 dagtecknad promemoria angående
vissa sammanhang mellan generalplanearbetet och bangårdsfrågan i Hälsingborg
(s. 16 och 17).

Departementschef en har anfört följande.

»I Hälsingborg finnas för närvarande två järnvägsstationer, nämligen dels
ångfärjestationen (Hälsingborg F) med den norrifrån ankommande huvudlinjen
från Ängelholm (Västkustbanan) och dels centralstationen (Hälsingborg
C) med de två från Eamlösa station på gemensam bana ingående huvudlinjerna
från Åstorp och Billeberga.

Bangårdsförhållandena i staden ha alltsedan seklets början vant föremål
för upprepade utredningar och förhandlingar. Huvudsyftet har härvid vant
att få till stånd en gemensam centralstation för samtliga till staden inlöpande
järnvägslinjer samt att på ett ändamålsenligt sätt anknyta tågfarjetrafiken
till denna station.

En bidragande orsak till att frågan tidigare icke vunnit sin lösning synes
ha varit den omständigheten, att ifrågavarande järnvägar förut vant uppdelade
på ett flertal ägare och intressenter. Sedan järnvägarna numera införlivats
med statsbanenätet, ha förutsättningar visat sig föreligga föi en uppgörelse
i bangårdsfrågan mellan stadens och järnvägsintressets representanter.
Staden och järnvägsstyrelsen ha sålunda i december 1945 träffat ett på statsmakternas
godkännande beroende avtal om ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg. Detta avtal, som underkastats remissbehandling och ytterligare
utredningar i olika avseenden, har genom upprepade avtalstillägg successivt
förlängts — senast intill den 1 juli 1950.

Till grund för avtalet ligger ett förslag, som utarbetats av en särskild för
ändamålet tillsatt kommitté, benämnd »Hälsingborgs bangårdskommitté år
1938» och bestående av representanter för järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs
stad. Huvudprincipen i detta förslag är, att en centralstation av genomgångstyp
anordnas på nuvarande plats för Hälsingborg C, att nuvarande station
vid Hälsingborg F slopas såsom slutstation för tågen till och från Ängelholm
(västkustbanan) samt att en förbindelselinje från Hälsingborg F till Hälsingborg
C anordnas efter igenfyllning av den s. k. Inre hamnen.

Sedan med anledning av det träffade avtalet ett offentligt möte anordnats

0 Statsutskottets utlåtande nr 192.

1 Hälsingborg, har en vid mötet tillsatt kommitté, benämnd »opinionskommittén
i bangårdsfrågan , hemställt, att Kungl. Maj:t icke måtte godkanna
avtalet i befintligt skick utan bereda möjlighet för en förnyad allsidig
behandling av ärendet, med hänsyn till de möjligheter att indraga västkustbanan
öster och söder om staden, som förelåge. Opinionskommittén har därefter
till Kungl. Maj:t överlämnat vissa genom kommitténs försorg utarbetade
alternativförslag till lösning av bangårdsfrågan. Huvudprincipen i dessa förslag
är, att Hälsingborgs centralstation, placerad i huvudsak på samma plats
som enligt bangårdskommitténs förslag, anordnas som en säckstation och västkustbanan
framdrages i eu kringgående linje öster och söder om staden in till
centralstationen.

Förutom opinionskommittén ha även kungl. automobilklubben och motormännens
riksförbund inkommit med framställningar om ytterligare utredning
i bangårdsfrågan.

Slutligen ha också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och
länsstyrelsen i Malmöhus län i sina remissyttranden framfört betänkligheter
mot bangårdskommitténs förslag. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett
bangårdsfrågan icke vara tillräckligt utredd för att ett bindande avtal skulle
kunna träffas, byggnadsstyrelsen har direkt avstyrkt järnvägsstyrelsens framställning
om avtalets godkännande och länsstyrelsen har förklarat sig, i avsaknad
av en allsidig utredning, icke kunna uttala sig om hur bangårdsfrågan
rätteligen skall lösas.

Kritiken mot bangårdsavtalet synes i huvudsak ha följande innehåll.

Som en allmän anmärkning har framhållits, att bangårdskommitténs förslag
uppgjorts utan tillräckligt beaktande av andra viktiga planeringsspörsmål, som
röra stadsplane-, trafik-, väg- och hamnväsendet i staden. Bangårdsfrågan borde
enligt kritiken sålunda ha blivit föremål för studium i en generalplan för
Hälsingborg, innan den upptoges till avgörande.

Till denna allmänna anmärkning anknyter sig sedan ett flertal invändningar
rörande förslagets utformning i detalj.

Särskilt starkt har kritiken härvid riktats mot den föreslagna igenfyllningen
av Inre hamnen och framdragandet av en järnvägslinje med reguljär trafik
över det sålunda utvidgade Hamntorget. Dessa åtgärder anses komma att på
ett mindre lyckligt sätt minska sambandet mellan staden och Öresund samt
förstöra den säregna och vackra stadsbilden kring Hamntorget.

En annan fråga, som också tilldragit sig stor uppmärksamhet, är den av
bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid Hamntorget. Något förslag
om de nya färjelägenas placering har icke framlagts av kommittén. Av de överväganden
som skett i samband med kommitténs arbete har emellertid framgått,
att man tänkt sig att färjelägena skulle förläggas i omedelbar närhet av
den planerade nya järnvägsstationen. Med utgångspunkt härifrån har kritiken
tydligen utgått ifrån att större delen av biltrafiken till och från färjelägena
skulle komma att passera nämnda järnvägskorsning, och man har därvid befarat,
att svåra trafikstockningar skulle uppkomma, särskilt i betraktande av

Statsutskottets utlåtande nr 192.

7

den ökade järnvägstrafik över torget, som skulle bli en följd av alternativet
med en genomgångsstation.

Med hänsyn till den väntade förläggningen av färjelägena har det också
hävdats, att bangårdskommitténs förslag icke vore ägnat att tillgodose det
stora behovet av uppställningsplatser för bilar i omedelbar anslutning till
färjorna.

Vidare har framhållits, att förslaget förutsätter ett flertal komplicerade och
dyrbara planskilda korsningar, vilka med en annan lösning av bangårdsfrågan
till större delen skulle kunna undvikas.

Slutligen har anmärkts på att förslaget icke försetts med erforderliga kostnadsutredningar.

Med hänsyn till den kritik, som sålunda riktats mot bangårdsavtalet, föranstaltade
jag i maj 1947 om en utredning med syfte att utröna huruvida
förutsättningar förelåge för en partiell lösning av bangårdsfrågan med
avseende på den södra järnvägsinfartens samt den södra gods- och rangerbangårdens
definitiva förläggning i staden. Avsikten var att — utan föregripande
av det slutliga ställningstagandet till huvudfrågan om valet mellan genomgångs-
och säckstation — möjliggöra för staden att utan större dröjsmål lösa
de enligt uppgift mest brännande av de stadsplaneproblem, som sammanhänga
med bangårdsfrågan, samt att därefter utan nödtvungen forcering ytterligare
utreda och överväga de återstående spörsmålen. Utredningen, som utfördes
gemensamt av järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt byggnadsstyrelsen,
gav till resultat att nagra avgörande tekniska hinder för den
åsyftade dellösningen icke förelågo. Från stadens sida har man emellertid nu
förklarat sig icke vilja begagna sig av den erbjudna möjligheten och stadens
myndigheter vidhålla önskemålet, att bangårdsavtalet så snart som möjligt
måtte godkännas i befintligt skick. Det har framhållits, att ett snabbt avgörande
av bangårdsfrågan för stadens del är av största betydelse med hänsyn
till föreliggande planläggningsfrågor m. m. Även för statens järnvägars del
anses det nödvändigt att få klarhet i huru bangårdsförhållandena skola utformas,
så att erforderliga förbättringsarbeten på de nuvarande anordningarna
kunna göras med tanke på framtidsförslaget. Särskilt har härvid framhållits
behovet av att lösa frågan om ordnandet av trafiken mellan Hälsingborg och
Helsingör.

I den sålunda uppkomna situationen har jag ansett mig icke kunna medverka
till ytterligare uppskov med ställningstagandet till bangårdsavtalet.

Under den tid, som förflutit sedan avtalsfrågan bragtes under Kungl. Maj:ts
prövning, ha i flera avseenden ytterligare utredningar och klarlägganden skett,
vilka synas underlätta bedömningen av den föreliggande frågan.

Sålunda har stadsplanekontoret i staden nu överarbetat bangårdskommitténs
förslag till gatutrafikanordningar samt fullföljt arbetet på utformningen
av huvudtrafiklederna vid en lösning av bangårdsfrågan enligt det föieliggande
avtalet. I samband därmed har också en ungefärlig beräkning av kostnaderna
för avtalets genomförande kunnat göras och kostnadssumman har därvid

Statsutskottets utlåtande nr 192.

angivits till 20,9 miljoner kronor, varav 10 å 11 miljoner kronor skulle belöpa
på statens järnvägar.

Det har vidare meddelats, att man numera från stadens sida överväger en
lösning av frågan om bilfärjelägets placering, enligt vilken detta skulle förläggas
till innersta delen av Norra hamnen eller i en särskild hamn utanför
norra vågbrytaren. Härigenom skulle skapas rikligt utrymme för bilparkering
och det skulle bli möjligt att leda en stor del av biltrafiken till och från
bilfäijorna i andra riktningar än över den besvärliga plankorsningen vid
Hamntorget.

I fråga om igenfyllningen av Inre hamnen har av representanter för staden
under hand framhållits, att en sådan åtgärd i praktiken knappast kan undvikas
även om säckstationsalternativet väljes samt att igenfyllningen förr eller senare
kan bli nödvändig oberoende av bangårdsfrågans lösning på grund av gatutrafikens
behov.

\ad angår de av opinionskommittén framlagda säckstationsalternativen
har vid det fortsatta utredningsarbetet konstaterats att den av kommittén avsedda
ingångslinjen öster om staden av järnvägstekniska skäl icke kan framdragas
i den sträckning kommittén tänkt sig utan måste förläggas i en vidare
båge mot öster. Härigenom skulle vägförlängningen mellan Ödåkra och Hälsingborg
C komma att uppgå till icke mindre än 7 km jämfört med bangårdskommitténs
förslag. För det stora antalet resande på denna sträcka skulle enhgt
uppgift därigenom uppkomma en tidsförlust per resa av ca 7 minuter.
Omläggningen har för resenärerna beräknats medföra en ökad resekostnad av
inemot V2 miljon kronor per år.

Slutligen må nämnas att — såsom framgår av den förut omförmälda. av
stadsplanechefen i Hälsingborg upprättade promemorian av den 27 mars 1950
— någon helt ny, hållbar lösning av bangårdsfrågan icke kunnat utfinnas vid
utredningarna i samband med det pågående generalplanearbetet.

"V ld övervägande av bangårdsfrågan mot bakgrunden av stadens och järnvägsstyrelsens
bestämda vidhållande av det föreliggande avtalet och stadens
klart uttalade vägran att för sin del acceptera den ifrågasatta dellösningen
samt 1 betraktande av de här anförda, delvis nya omständigheterna i
frågan har jag ansett mig icke böra motsätta mig bifall till järnvägsstyrelsens
framställning om avtalets godkännande. Detta innebär, att jag nu tagit ståndpunkt
1 valet mellan genomgångs- och säckstation. Jag förutsätter dock härvid,
att vissa detaljfrågor komma att underkastas ytterligare utredning och
att det får ingå i Kungl. Majrts befogenhet att medgiva de jämkningar i avtalet,
vilka vid den fortsatta behandlingen av bangårdsfrågan kunna befinnas
erforderliga eller lämpliga och varom överenskommelse med staden kan komma
att träffas. Hit hör bl. a. frågan om ändrad sträckning av den södra järnvägsinfarten.

Fiågan om anvisande av anslagsmedel för avtalets genomförande i vad på
statens järnvägar ankommer torde framdeles, efter framställning av järnvägsstyrelsen,
få anmälas för Kungl. Maj:t.»

Statsutskottets utlåtande nr 192. y

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom för-sta kammaren av herr Göransson m. fl.
(1: 480) och den andra inom andra kammaren av herr Hagberg i Malmo m.fl.
(II- 576) vari hemställts, att riksdagen med avslag på förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en förnyad utredning verkstalles
med beaktande dels av den kritik mot förslaget, som riktats från olika remissinstanser,
dels av de synpunkter som i motionerna framförts.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd for sitt yrkande får utskottet
hänvisa till motionen II: 576.

Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att bangårdsforhallandena
i Hälsingborg alltsedan början av 1900-talet varit föremål for upprepade utredningar
och förhandlingar. Genom det mellan järnvägsstyrelsen och staden
år 1945 ingångna avtalet, vilket nu efter sedvanlig remissbehandling och vissa
ytterligare undersökningar förelagts riksdagen i förevarande proposition, har
emellertid en fast utgångspunkt för en lösning av frågan kunnat ernas. Att
under sådana förhållanden, på sätt i motionerna 1:480 och 11: 576 forordats,
hänskjuta densamma till förnyad utredning finner utskottet icke välbetänkt.
Därest ett avgörande icke träffas nu, torde sålunda kunna befaras att hela
ärendet faller för avsevärd tid framåt. Ett ytterligare dröjsmål med beslut i
frågan måste emellertid verka starkt hämmande på stadens fortsatta utveckling
icke minst i ekonomiskt avseende. Det må vidare erinras om att Hälsingborgs
stadsfullmäktige så sent som den 24 februari 1950 avvisat tanken pa eu
dellösning av förevarande spörsmål. Enligt vad utskottet under hand inhamtat
har jämväl från järnvägsstyrelsens sida understrukits behovet av att ett klarläggande
nu kommer till stånd, huru bangårdsförhållandena i staden for framtiden
skola ordnas.

Vad själva sakfrågan angår torde denna i forsta hand bora bedömas ur
rent järnvägstekniska synpunkter. Härutinnan måste enligt utskottets mening
det av bangårdskommittén utarbetade förslaget, som ligger till grund for f°revarande
avtal, anses vara klart överlägset alla andra alternativ som i detta
sammanhang varit föremål för prövning. Förslagets fördelar framtrada icke
minst vid en jämförelse med det av den s. k. opinionskommittén och — etter
vad det vill synas — jämväl av motionärerna förordade projektet. De hinder
för en rationell järnvägsdrift som äro förbundna med nuvarande säckstationssvstem
skulle sålunda komma att i allt väsentligt kvarstå, därest nyssnämnda
projekt förverkligades. Även för trafikanternas vidkommande skulle därigenom
svåra olägenheter uppstå. Utskottet vill i denna del inskranka sig till att
erinra därom, att den omläggning av västkustbanans sträckning som enligt
detta alternativ bleve nödvändig beräknats medföra en tidsförlust per resa
av ca 7 minuter samt en ökad resekostnad av i runt tal 500 000 kronor per år.

Vid förevarande ärendes remissbehandling ha vissa erinringar framställts,
vilka främst tagit sikte på de med huvudfrågan sammanhangande delproblemen
av stadsplane- och gatutrafikteknisk natur. Särskild uppmärksamhet har dar -

10

Statsutskottets utlåtande nr 19%.

vid agnats fragau om den av bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid
sa ens hamntorg, vilken ansetts komma att medföra svåra trafikstockningar.

en kritik som från nu nämnda utgångspunkter riktats mot bangårdsavtalet
har jamyal aberopats såsom ett stöd för det i förberörda motioner framställda
yrkandet. Av propositionen framgår emellertid, att stadsplanekontoret i Hälsingborg
nu överarbetat bangårdskommitténs förslag till gatutrafikanordningar
samt fullföljt arbetet på utformningen av huvudtrafiklederna vid en lösning
av bangardsfrägan enligt ovannämnda avtal. Vidare har upplysts, att frågan
om bilfarje lagets placering ytterligare prövats, varvid möjligheter visat sig
föreligga åt na en lösning, vilken i allt väsentligt skulle eliminera de olägenheter
ur bi trafiksynpunkt som befarats skola uppstå genom bangårdskommittens
förslag. Från vederbörande kommunala instansers sida har visserligen
annu icke någon definitiv ståndpunkt tagits till de resultat som sålunda framkommit
vid de fortsatta övervägandena av nu berörda spörsmål, men detta

TTf" V SaJf“ian^fa med att bealut i huvudfrågan ansetts först böra avvaktas
Utskottet kan heller icke for sin del finna denna omständighet utgöra tillräckig
anledning för riksdagen att nu motsätta sig bifall till förevarande proposition
Het ma f. o. erinras om att av departementschefen förutsatts, att vissa
detaljfrågor skulle komma att underkastas ytterligare utredning och att det
fmge inga i Kungl. Maj ds befogenhet att medgiva de jämkningar i avtalet
vilka vid den fortsatta behandlingen av bangårdsfrågan kunde befinnas erforerhga
eUer lamphga och om vilka överenskommelse med staden kunde komma
att traffas. Utskottet, som intet har att erinra mot vad departementschefen
harutinnan anfört, vill i anslutning härtill understryka angelägenheten av att
onkreta förslag i ovan berörda avseenden utarbetas, innan arbetena med
en nya centralstationen påbörjas. Därvid synas de nu yppade möjligheterna
att utan frångående av bangårdsavtalets huvudprinciper tillgodose biltrafikens
speciella behov och intressen böra omsorgsfullt tillvaratagas. Enligt utskottet*
mening bor särskilt prövas, huruvida icke eu planskild gatukorsning skulle
-unna anordnas jamval vid stadens hamntorg. Utskottet förutsätter samtidigt
att en sådan lösning av frågan om tågfärjelägenas placering eftersträves, att
anslutaing till centralstationen kan nås på ett ur driftsynpunkt fullt tillfredsställande
sätt.

, Äll I 1 ProP°sltlonen lämnade redogörelsen framgår vidare, att från skilda
håll farhågor uttalats for att ett genomförande av bangårdskommitténs förslag,
i vad det avser igenfyllnmg av stadens inre hamn, skulle komma att
spolieia oersättliga skonhetsvarden. Såvitt utskottet, som avlagt besök i Hälsingborg
och därvid ingående studerat de med bangårdsfrågan samman
hangande spörsmålen, kan bedöma, måste dessa farhågor anses vara i
og grad överdrivna. En åtgärd av nu angivet slag torde f ö såsom
jämväl i propositionen framhållits, i praktiken knappast kunna und
vikas aven om saekstationsalternativet väljes, vartill kommer att den föreslagna
lgenfyllningen förr eller senare synes bliva nödvändig på grund av gatutrafikens
behov, helt oberoende av bangårdsfrågans lösning. Edskottet finner sig

Statsutskottets utlåtande nr 192.

11

i detta sammanhang även böra fästa uppmärksamheten vid de praktiska fordelar
som stå att vinna genom att på det ifrågavarande området kan upprattas
en central omnibusstation i omedelbar anslutning till den nya personbangården.
Det torde jämväl böra framhållas, att ett tillgodoseende av de från
bl. a, estetiska utgångspunkter framförda önskemålen om ett friläggande av
stadens centrala delar från järnvägstrafik blott kan ske genom förflyttning a\
huvudpersonstationen till någon av stadens utkanter. Med ett dylikt projekt
äro emellertid förknippade så uppenbara olägenheter i skilda avseenden, att
detsamma näppeligen kan upptagas till allvarlig prövning.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla, att frågan om igenfyllning av
stadens inre hamn samt en rad andra med bangårdsavtalet sammanhängande
problem av i huvudsak gatuteknisk karaktär ytterst äro lokala spörsmål, vilka
det ankommer på vederbörande kommunala organ att bedöma och fatta beslut
om. Hälsingborgs stad har också för sin del bestämt uttalat sig för en lösning
av bangårdsfrågan enligt det med järnvägsstyrelsen ingångna avtalet.
Från riksdagens sida gäller nu närmast att taga ställning till den del av frågan
som berör statens järnvägars intressen. Härutinnan torde, såsom av det föregående
framgår, några erinringar icke kunna framställas mot föreliggande avtal.
Skulle riksdagen därutöver ingå på ett bedömande av rent lokala detaljproblem,
måste detta anses innebära ett intrång i den kommunala självbestämmanderätten,
vilket utskottet finner vara ägnat att ingiva de allvarligaste betänkligheter.

Under åberopande av det nu anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 480 och II: 576, bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna föreliggande, den 28 och 29 december 1945
dagtecknade avtal mellan järnvägsstyrelsen och Hälsingborgs stad
angående ordnande av bangårdsförhållandena i staden.

Stockholm den 23 maj 1950.

Vid förestående ärendes slut behandling inom utskottet hava närvarit

På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.

från första kammaren: herrar Rickard Lindström, Sven Ivarsson, ivarl
Andersson, Gränebo, Mannerskantz, Ohlon, Gustaf Karlsson Heiding, Ber
ling, Sundelin, Leander, Gillström, Johan Eric Ericson, Lundqvist och Hesselbom;
samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd, Mårtensson i I dde
valla Wallentheim, Lindholm, Staxäng, Åkerström, Kollberg, Widen och

från andra kammaren: herrar
Skövde, Bergström, Andersson i
valla, Wallentheim, Lindholm,
Johansson i Mysinge.

12

Statsutskottets utlåtande nr 192.

Reservationer.

1) av herrar Granebo, 31 annerskantz, Ohlon, Heiding, Sundelin, Skoglund
i overstorp, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd, Staxäng, Kollberg, Widén
och Johansson i Mysinge, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

>>Av den ämnade redogörelse framgår, att det av den s. k. bangårdskommrtten
utarbetade förslaget till ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg, vilket ligger till grund för det mellan järnvägsstyrelsen och
staden år 1945 träffade avtalet, vid remissbehandlingen utsatts för stark kritik
i olika hanseenden. Därvid har såsom en allmän anmärkning framhållits, att
kommitténs förslag, som närmast tagit sikte på förevarande frågas rent järnvagstekniska
sida, uppgjorts utan tillräckligt beaktande av andra hithörande
spörsmål av stor vikt. Med hänsyn till att en rad för huvudfrågans bedömning
betydelsefulla delproblem sålunda ännu icke blivit tillräckligt utredda ha remissmyndigheterna
- byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
ansstyrelsen i Malmöhus län — icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till järnvägsstyrelsens
framställning om godkännande av avtalet. Den ståndpunkt förena
rnnda myndigheter härutinnan intagit har åberopats som ett stöd för det i
motionerna I: 480 och II: 576 framställda yrkandet om avslag på Kungl Maj ds
forevarande proposition.

Jamval utskottet är av den uppfattningen, att synnerlig vikt måste läggas
v it vad remissmyndigheterna i nu berörda avseenden anfört. Såvitt utskottet,
som avlagt besok i Hälsingborg och därvid ingående studerat de med bangårdstragan
sammanhängande spörsmålen, kan bedöma, får sålunda det problem
vartill riksdagen nu har att taga ställning icke ses enbart som en
rent jarnvagstekmsk angelägenhet. Hälsingborgs betydelse ur kommunikationssynpunkt
torde nämligen icke minst ligga däri, att staden
utgör Sveriges främsta genomfart sort för biltrafiken till och från utlandet.
Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att denna trafik på
sistone successivt stegrats. Till belysande härav må nämnas, att Hälsingborgs
hamn år 1948 passerades av närmare 73 000 motorfordon, medan motsvarande
antal för år 1949 uppgick till över 108 000. Särskilt sommartid är trafiken
ytterst intensiv; sålunda beräknas under juli månad sistnämnda år i genomsnitt
ca 800 motorfordon per dag ha befordrats mellan Hälsingborg och Helsingör
eller omvänt. Enligt vad utskottet inhämtat väntas en ytterligare ökning
komma att ske instundande sommar.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter framstår det för utskottet
som i hog grad angeläget, att förevarande fråga löses på sådant sätt att motortrafikens
intressen behörigen tillgodoses. Vid uppgörandet av det mellan
järnvägsstyrelsen och staden träffade avtalet synes dock vederbörlig hänsyn
härtill icke ha tagits. Tvärtom torde vara att befara, att för gatutrafikens vidkommande
allvarliga olägenheter skola uppstå, därest de i avtalet förutsatta

Statsutskottets uclåtande nr 192.

13

åtgärderna komma till utförande. Utskottet vill härutinnan särskilt erinra om
den av bangårdskommittén föreslagna plankorsningen vid stadens hamntorg,
en anordning som uppenbarligen måste leda till svåra trafikstockningar. ehovet
av parkeringsutrymmen för de motorfordon som skola befordras med
tågfärjan synes ej heller i vederbörlig mån ha beaktats. Även en råd andra
betydelsefulla problem ha enligt utskottets mening annu ej blivit tillräckligt
klarlagda. Så är exempelvis fallet med frågan om storleken och den narmare
fördelningen mellan avtalsparterna av de kostnader som av avtalet må föranledas
Såsom i förenämnda motioner framhållits, kan det jamval synas ytterst
tveksamt huruvida det ur teknisk och ekonomisk synpunkt ar fördelaktigt,
att västkustbanan anslutes till den föreslagna nya centralstationen genom eu
in-ångslinje norrifrån. Med hänsyn till mångfalden alltjamt outredda spörsmål
vill det över huvud taget förefalla, som om, på sätt länsstyrelsen föror åt
bangårdsfrågan lämpligen borde göras till föremål för studium i en genera -plan för Hälsingborg, innan densamma avgöres.

Från departementschefens sida har beträffande ovan berörda gatutrafiktekniska
spörsmål anförts, att numera i flera avseenden ytterligare utredningar
och klarlägganden skett, vilka syntes underlätta bedömningen av den föreliggande
frågan. Sålunda hade stadsplanechefen i staden överarbetat bangar skommitténs
förslag till gatutrafikanordningar samt fullföljt arbetet på utformningen
av huvudtrafiklederna vid en lösning av bangårdsfragan enligt avtalet.

I samband därmed hade också en ungefärlig beräkning av kostnaderna, för avtalets
genomförande kunnat göras. Vidare har upplysts, att frågan om bilfarjelägets
placering ytterligare prövats, varvid ansetts möjligt att na en lösning
vilken i allt väsentligt skulle eliminera de olägenheter ur biltrafiksynpunkt
som befarats skola uppstå genom bangårdskommitténs förslag.

\tt initiativ sålunda tagits till en överarbetning av bangårdskommitténs förslag
på de punkter, mot vilka kritiken starkast satt in, bör givetvis i och för sig
hälsas med tillfredsställelse. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla, att
vederbörande kommunala instanser i Hälsingborg ännu icke tagit någon som
helst ställning till de av stadsplanekontoret uppnådda resultaten. Följaktligen
har ej heller från stadens sida något beslut rörande dessa spörsmål kunnat
fattas. Då emellertid förevarande problem icke får betraktas enbart som eu
rent kommunal angelägenhet utan tvärtom berör betydelsefulla riksintressen,
synes det enligt utskottets uppfattning nödvändigt, att ett klarlaggande harutinnan
sker, innan definitivt avgörande träffas. Den ytterligare provning av
ärendet som utskottet sålunda finner erforderlig torde bora omfatta problemet
i hela dess vidd. Därvid bör, under noggrant beaktande av de av remissmyndigheterna
framförda synpunkterna, en sådan lösning av såval sjalva bangar sfrågan
som de därmed sammanhängande delproblemen eftersträvas, att den
samlade trafikens behov vederbörligen tillgodoses. Utredningsarbetet synes
böra bedrivas med största skyndsamhet, så att nytt förslag i ämnet kan föreläggas
nästa års riksdag. Med hänsyn till att bangårdsforhållandena i Hälsingborg
gjorts till föremål för upprepade utredningar och forhandlingar under

14

Statsutskottets utlåtande nr 192.

inemot 50 års tid, hade det visserligen varit önskvärt, om ett beslut kunnat
fattas redan nu Utskottet vill doek för sin del icke tillstyrka, att denna fråga
loses på grundval av ett förslag som det förevarande, vars konsekvenser i
betydelsefulla avseenden icke kunna närmare överblickas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 480 och II: 576
samt med avslag på Kungl. Maj:ts förslag, i skrivelse till Kungl.
Mapt anhålla, att Hälsingborgs bangårdsfråga göres till föremål
för ytterligare utredning under beaktande av de allmänna synpunkter
utskottet ovan angivit.»

2) av herr Lundqvist som ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Enligt utskottet tillhandakommet protokollsutdrag från talmanskonferensens
sammanträde den 11 maj 1950 har talmanskonferensen med hänsyn till
arten och omfattningen av de ärenden, som måste slutbehandlas under den
återstående delen av innevarande vårsession, riktat en vädjan till utskottet att
till hostsessionen uppskjuta behandlingen av propositionen angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg. Några sakliga på lösningen av
bangårdsfragan inverkande skäl, som tala för att utskottet icke skulle följa
talmanskonferensens vädjan, ha icke anförts.

Det synes utskottet tvärtom kunna med fog göras gällande, att ett uppskov
ill hostsessionen skulle - bortsett från olägenheterna av en forcerad behändig
av ärendet under vårsessionens sista dagar — innebära en påtaglig fördel
Det föreliggande forslaget till bangårdsförhållandenas ordnande förutsätter i
avgörande hanseenden åtgärder, som redovisats i en av stadsplanechefen i Hälsingborg
utarbetad promemoria. Denna promemoria har, såvitt av handlingarna
i ärendet framgår, icke behandlats av vederbörande kommunala instanser. Enigt
utskottets mening borde så ske, innan ärendet upptages till slutbehandling
i riksdagen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må besluta att till höstsessionen med innevarande
års riksdag uppskjuta behandlingen av propositionen nr 243
jamte de i ärendet väckta motionerna I: 480 och II: 576.»

Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.