Statsutskottets utlåtande nr 177.
1
Nr m.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1919 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning jämte vissa motioner m. m.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1949 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtanden och
förklaringar blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
l:o) Anstalter för kvinnligt fångvårdsklientel. Under justitiedepartementet,
§ 1, ha revisorerna uttalat sig för att möjligheterna till en begränsning och
ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter för det
kvinnliga klientelet vid fångvårdsanstalterna upptagas till övervägande
(Del I, s. 3—11).
Genom beslut den 22 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt fångvårdsstyrelsen
att, med beaktande av principerna i den nya verkställighetslagen
och på grundval av strafflagberedningens förslag i ämnet (SOU 1944: 50),
utarbeta plan för omorganisation av fångvårdens anstaltsväsende. Efter fullgjort
uppdrag avgav styrelsen den 12 juli 1946 utredning i ämnet.
Genom remiss den 25 juli 1946 anbefallde Kungl. Maj :t sakrevisionen att
i samråd med organisationsnämnden avgiva utlåtande över den av fångvårdsstyrelsen
framlagda organisationsplanen. Sedan dylikt utlåtande avgivits
den 4 november 1946, uppdrog chefen för justitiedepartementet under
hand åt organisationsnämnden att verkställa vissa organisationsundersökningar
beträffande anstaltsväsendet. I en den 31 december 1947 avgiven
PM redovisade organisationsnämnden resultatet av de verkställda undersökningarna.
Efter en närmare översikt över dessa förslag och organisationsplaner såvitt
avser kvinnligt fångvårdsklientel (s. 3—5) framhålla revisorerna, att
planerna ännu icke blivit föremål för slutlig prövning.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.
o
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Efter vissa ändringar i anstaltsorganisationen finnas f. n., framhålla revisorerna,
i huvudsak följande för kvinnligt fångvårdsklientel avsedda förvaringsmöjligheter,
nämligen fångvårdsanstalterna i Växjö och å Långholmen
samt kolonien Sjöliden.
Fångvårdsanstalten i Växjö är huvudanstalt för kvinnliga straffångar.
Även fängelsefångar förvaras här. Hit förflyttas jämväl de flesta sådana
undersökningsfall, som skola bliva föremål för undersökning enligt 43 §
verkställighetslagen. Därjämte intagas å anstalten förvarade, straffriförklarade
samt tvångsarbetare och alkoholister från hela landet, varjämte
för verkställighet av ungsdomsfängelse finnes inrättad en mottagnings- och
övervakningsavdelning. Sammanlagt disponeras två tredjedelar av den
slutna anstalten för kvinnor samt återstoden för män.
Till huvudanstalten finnes ansluten en öppen koloni, Eleonora, å vilken
intagas de bästa av alla kategorier samt såvitt möjligt fängelsefångar,
havande kvinnor och mödrar med spädbarn.
Den slutna anstalten förfogar för det kvinnliga klientelets del över ett to•talt
platsutrymme å 62 platser, vilka i enlighet med tillämpade differentieringsprinciper
fördela sig å sex från varande fullt skilda avdelningar.
Å kolonien Eleonora finnas 10 platser, vilka kunna utökas till 15 å 18.
Följande sammanställning utvisar antalet under senare år å fångvårdsanstalten
i Växjö intagna kvinnor ävensom medelbeläggningen och antalet
underhållsdagar:
År Antal åtagna Medel- Antal underkvinnor
beläggning hållsdagar
1944 ............. 248 80 29 065
1945 ............. 231 62 22 795
1946 ...........179 47 17 117
1947 ............. 149 39 14 346
1948 ............. 139 39 14 353
Det kvinnliga klientelet å fångvårdsanstalten å Långholmen utgöres
huvudsakligen av för brott häktade, undersökningsfall samt straffriförklarade,
som i avvaktan på intagning å sinnessjukhus fått kvarstanna å avdelningen.
Principen är den, att så snart dom avkunnats, den intagna överföres
till fångvårdsanstalten i Växjö. I en del fall har dock den dömda,
lrämst av humanitära skäl, fått avtjäna straffet å avdelningen. Den nuvarande
beläggningskapaciteten utgör 22, efter att före 1941 ha varit 10. Beläggningen
utgjorde före 1932 i medeltal 7 å 8 men ökades sedan successivt
intill år 1941 genom det stegrade antalet sinnesundersökningar, så att avdelningen
för kvinnor vissa tider var överbelagd. Efter utbyggnaden var beläggningssiffran
en längre tid 17 men har efter hand sjunkit på grund av
minskat antal undersökningsfångar. Åren 1947 och 1948 var siffran 9
respektive 8 samt den 1 oktober 1949 10.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 19 juli 1946 skola å den öppna fångvårds -
Statsutskottets utlåtande nr 177.
3
kolonien S j ö 1 i d e n utanför Stockholm numera huvudsakligen emottagas
kvinnor, som ådömas fängelse eller straffarbete. De till fängelse dömda hänvisas
i allmänhet direkt till kolonien, medan straffångarna förflyttas dit efter
viss tids vistelse å de slutna anstalterna i Växjö eller å Långholmen.
Härjämte har fångvårdsstyrelsen möjlighet att till kolonien förlägga jämväl
förvarade och straffriförklarade.
Följande sammanställning utvisar antalet under de senaste åren å Sjöliden
intagna fångar i medeltal samt högsta och lägsta antal ävensom antalet
underhållsdagar. Beläggningskapaciteten utgör 12 platser.
Å r |
Medel- beläggning |
Antal intagna |
Antal underhålls- dagar |
|
högst i |
lägst |
|||
1945 |
6 |
9 |
4 |
2 218 |
1946 |
6 |
9 |
2 |
2 139 |
1947 |
5 |
9 |
3 |
1 876 |
1948 |
6 |
8 1 |
3 |
2 212 |
Antalet intagna den 1 oktober 1949 utgjorde 8.
Kolonien Sjöliden arrenderas av staten. Enligt ett mellan fångvårdsstyrelsen
och Svenska diakonissällskapet träffat, av Kungl. Maj:t den 15
augusti 1941 godkänt avtal med däri sedermera vidtagna ändringar och tilllägg
åligger det sällskapet att å anstalten tillhandahålla platser för 12 intagna
(s. 8 och 9).
För att belysa omfattningen av den kvinnliga kriminaliteten i landet samt
den utsträckning, i vilken omhändertagande å fångvårdsanstalt eller överlämnande
till kriminalvård i frihet kommer till användning, ha revisorerna
i nedanstående tablå sammanställt uppgifter rörande dels antalet under senare
år i underrätterna sakfällda kvinnor, vilkas brott äro av den svårhetsgrad,
att de skola anmälas till straffregistret, dels ock antalet villkorligt
dömda kvinnor i första instans. I förstnämnda uppgifter ingå även sådana
fall, i vilka åtalseftergift medgivits.
Antal i underrätterna |
Antal i första |
|
Å r |
för straffregisterbrott |
|
1944 |
1 371 |
997 |
1945 |
1 316 |
817 |
1946 |
1 229 |
803 |
1947 |
843 |
531 |
Den ökade omfattning, i vilken kriminalvård i frihet relativt sett kommit
till tillämpning, bör givetvis ha påverkat antalet å fångvårdsanstalterna
intagna. För att belysa detta lämnas i nedanstående sammanställning uppgift
å antalet å ifrågavarande anstalter under senare år intagna kvinnor,
fördelade å olika kategorier.
Statsutskottets utlåtande m 177.
Vi-44 |
Vx—45 |
*/i—46 |
Vi-47 Vi-48 |
Vx-49 j |
|
Häktade (för brott, för lösdriveri, |
|||||
undersökningsfall)........... |
12 |
16 |
10 |
14 | 9 |
7 |
Straffångar............... |
87 |
64 |
50 |
32 27 |
30 |
Fängelsefångar............. |
12 |
9 |
4 |
6 '' 1 |
3 |
Förvarade ................ |
4 |
6 |
6 |
(> 3 |
3 |
Tvångsarbeterskor............ |
19 |
15 |
7 |
8 3 |
H |
Ungdomsfängelse.......... |
60 |
42 |
39 |
22 25 |
10 |
Straffriförklarade............ |
7 |
3 |
2 |
2 1 4 |
2 |
Övriga intagna............... |
11 |
1 |
7 |
7 5 |
4 |
Summa intagna |
212 |
156 |
125 |
97 77 |
70 |
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»För det kvinnliga fångvårdsklientelet disponeras f. n. i huvudsak fångvårdsanstalterna
i Växjö och å Långholmen samt kolonien Sjöliden utanför
Stockholm. Av ifrågavarande anstalter är den i Växjö huvudanstalt för
kvinnligt klientel, varjämte denna anstalt, förutom för verkställighet av
straffrättsliga reaktionsformer, i viss utsträckning utnyttjas jämväl för
vissa andra klientelgrupper, främst alkoholister och tvångsarbeterskor.
Klientelet å Långholmen utgöres främst av häktade samt undersökningsfall»
medan Sjöliden användes i huvudsak för öppen vård av straffångar
samt för fängelsefångar. Revisorerna, som avlagt besök vid fångvårdsanstalten
i Yäxjö och å kolonien Sjöliden, ha därvid uppmärksammat att,
bortsett från nyssnämnda specialklientel, beläggningen å ifrågavarande anstalter
är påfallande låg. Av brist på lämpligt klientel har ett antal avdelningar
för män inrättats i Växjö. Som den lämnade redogörelsen utvisar
har antalet intagna å såväl ifrågavarande anstalter som övriga anstalter för
kvinnligt klientel sedan en följd av år kraftigt nedgått.
Den fortgående tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna
kvinnor, som trots den relativt höga kvinnliga kriminaliteten under
senare år kunnat förmärkas, är sannolikt icke endast av tillfällig karaktär.
Tvärtom torde ifrågavarande förhållande till väsentlig del få ses mot bakgrunden
av nyligen genomförda ändringar i straffsystemet. I första hand
har man härvid att beakta betydelsen av den utvidgade tillämpning, som
den villkorliga domen genom 1939 års lagstiftning erhållit. Genom ifrågavarande
lagstiftning, som trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1944, har det
bliv it möjligt att i ett betydande antal fall utbyta de tidsbestämda straffen
mot kriminalvård i frihet. Då dessutom den kvinnliga kriminaliteten i allmänhet
innefattar mindre kvalificerade förbrytelser, vilka mestadels falla
inom ramen för den utvidgade villkorliga domens tillämplighetsområde,
har tillkomsten av ifrågavarande reaktionsforin för de kvinnliga brottslingarnas
del i alldeles särskilt hög grad inneburit en påtaglig minskning av
platsbehovet. Härtill kommer att en hel del lindriga fall, som tidigare
ådömts ungdomsfängelse, i stället kommit att erhålla villkorlig dom i förening
med föreskrifter, en utveckling som medfört viss minskning även av
det kvinnliga ungdomsfängelseklientelet.
Mot bakgrunden av nu antydda förhallanden finna revisorerna det på -
Statsutskottets utlåtande nr 177. ö
kallat, att den tillgängliga beläggningskapaciteten på förevarande område
bättre tillvaratages. Även om efter de nya verkställighetsbestämmelsernas
ikraftträdande en viss sammandragning av platsutrymmet kommit till
stånd, synes det dock med hänsyn till de ändrade förhållandena önskvärt,
att möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för
kvinnligt fångklientel med det snaraste undersökas. Med beaktande av kravet
på visst reservutrymme synes därvid böra eftersträvas, att befintligt
platsutrymme i möjligaste mån anpassas efter det faktiska behovet på förevarande
område. Förutsättningarna för genomförande av en koncentration
av nu antytt slag synas revisorerna desto gynnsammare som numera
vunna erfarenheter av den villkorliga domen och övriga kriminalpolitiska
reaktion sformer torde giva underlag för ett tämligen säkert bedömande av
det framtida behovet av platsutrymmen för det kvinnliga fångvårdsklientelet.
Det sätt, varpå en dylik begränsning bör genomföras, samt omfattningen
av densamma undandraga sig revisorernas bedömande. Revisorerna vilja
i detta sammanhang endast framhålla att å ena sidan vissa skäl, främst
ekonomiska, tala för en koncentration till fångvårdsanstalten i Växjö; enligt
uppgift skulle beläggningen utan särskild merkostnad därstädes kunna
ökas till en maximal beläggning av 80 kvinnor. Å andra sidan tala starka
skäl, främst humanitära, för behovet av en öppen anstalt utanför Stockholm.
Vid ett övervägande i frågan synes därför en avvägning böra komma
till stånd mellan de ekonomiska kraven och tillgodoseendet av behandlingssynpunkterna.
Med hänsyn till det ovan anförda anse revisorerna, att möjligheterna att
ernå en begränsning och ett effektivare utnyttjande av befintliga förvaringsmöjligheter
för det kvinnliga klientelet vid våra fångvårdsanstalter böra
upptagas till övervägande.»
Utlåtande har avgivits av fångvårdsstyrelsen, som bilagt särskilt yttrande
av styresmannen vid fångvårdsanstalten i Växjö (Del II, s. 1—5).
Utskottet. Såsom revisorerna framhållit, har under senare år en fortgående
tendens till minskning av antalet å fångvårdsanstalter intagna kvinnor
kunnat förmärkas. Ifrågavarande förhållande torde i allt väsentligt vara en
följd av de principer på vilka den nya verkställighetslagen grundar sig'',
varför det minskade platsbehov som sålunda uppkommit sannolikt icke är
av tillfällig natur. Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det önskvärt, alt
möjligheterna till en ytterligare koncentration av vårdresurserna för kvinnligt
fångklientel med det snaraste undersökas, varvid syftet borde vara att
i görligaste mån anpassa befintligt platsutrymme efter det faktiska behovet
härutinnan. Av främst ekonomiska skäl syntes därvid en koncentration till
fångvårdsanstalten i Växjö kunna övervägas. Enligt revisorernas mening
borde emellertid samtidigt behandlingssynpunkterna vederbörligen beaktas.
Jämväl remissmyndigheterna ha givit uttryck åt den uppfattningen, att
utvecklingen på förevarande område skapat en rad problem som tarva den
b Statsutskottets utlåtande nr 177.
största uppmärksamhet. Mot tanken på en mera långtgående koncentration
av den kvinnliga anstaltsvården ha dock vissa erinringar framställts.
Föi egen del linner utskottet uppenbart, att på denna fråga olika synpunkter
kunna anläggas. Å ena sidan synes det sålunda angeläget, att föreliggande
rationaliseringsmöjligheter omsorgsfullt tillvaratagas i syfte att
förbilliga driftkostnaderna. Hänsyn måste å andra sidan tagas till behovet
av erforderlig differentiering av vårdformerna. Utskottet anser sig därför
icke kunna förorda någon viss lösning av det av revisorerna aktualiserade
problemet. Enligt utskottets uppfattning är emellertid denna fråga av sådan
betydelse, icke minst i ekonomiskt avseende, att densamma bör göras
till föremål för en förutsättningslös utredning. Lämpligt synes vara att
fångvårdsstyrelsen får i uppdrag att i samråd med statens organisationsnämnd
verkställa de undersökningar som härutinnan må befinnas erforderliga.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av
utskottet angivna syftet.
2:o) Omplaceringar av fångvårdsklientel vid fångvårdsanstalterna. Under
justitiedepartementet, § 2, ha revisorerna förordat åtgärder i syfte att nedbringa
det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed
törenade olägenheterna (Del I, s. 11—24).
Revisorerna lämna till en början en översikt över de bestämmelser i straffverkställighetslagen
den 21 december 1945, vilka behandla frågan om intagning
i fång\åidsanstalt (fångtransport, anstaltsval, observationsundersökning).
I fråga om fångtransport erinra revisorerna om följande bestämmelser.
Enligt 39 § verkställighetslagen skall fångtransport å järnväg i regel företagas
i vanlig personvagn. De tidigare brukliga transporterna i s. k. fångvagnar
ansågos bl. a. ur differentieringssynpunkt vara förenade med vissa
olägenheter. Genom rundskrivelse den 22 juni 1946 har fångvårdsstyrelsen
meddelat föreskrifter om transporternas omläggning, varvid i huvudsak följande
principer skola tillämpas.
Transport av intagen annorledes än till sjöss skall verkställas med järnväg
eller med motorfordon. Härvid skall, med iakttagande av all möjlig
sparsamhet, det transportsätt väljas, som med hänsyn till dem, som skola
förflyttas, och övriga omständigheter anses lämpligast.
Transport å järnväg bör i regel äga rum i vanlig personvagn. Om så erfordras,
skall särskild kupé reserveras. Förutanmälan härom göres till stationsföreståndaren
å transportens utgångsstation.
Fångvagn får endast mera undantagsvis begagnas, såsom när den som
skall transporteras är farlig för annans säkerhet samt transporten ej lämpligen
kan ske med motorfordon.
Statsutskottets utlåtande nr 177. 1
Personer av samma kön eller tillhörande samma kategori, som skola överllyttas
till samma eller närbelägna anstalter, böra om möjligt sammanföras
till en transport. Förflyttning får dock ej avsevärt fördröjas därigenom.
Vid fångtransport från norra till södra Sverige eller omvänt via Stockholm,
Örebro eller Göteborg skall — där ej annat transportförfarande befinnes
lämpligare — den intagne i regel avlämnas å fångvårdsanstalt i respektive
Stockholm, Örebro eller Göteborg för att därefter av transportförare
från anstalt å ifrågavarande orter föras vidare till bestämmelseorten.
Transport av kvinna skall ske under tillsyn av kvinnlig vårdare.
För förflyttningarnas verkställande finnas inom de större anstalterna
särskilda transportförare avdelade. Inom andra anstalter åter måste vid
uppkommande behov antingen transportförare uttagas på frivillighetens vag
bland de för dagen arbetsfria befattningshavarna eller, genom brytning av
tjänstgöringsschemat inom anstalten, personal i den allmänna bevakningstjänsten
beordras utföra transporten.
Vid exempelvis fångvårdsanstalten å Långholmen äro tre vaktkonstaplar
avdelade för och ständigt sysselsatta med fångtransporter. Denna vaktstyrka
är emellertid otillräcklig, och ofta måste ytterligare ett antal vaktkonstaplar
brytas ut från bevakningen för att fångtransporterna skola medhinnas.
De tre transportförarna resa i fjorton dagar samt avlösas därefter. Med
8 timmars tjänstgöringsskyldighet skola de alltså tjänstgöra 96 timmar,
men i regel har denna tid uppgått till 130 timmar per man. övertiden skall
kompenseras med motsvarande ledighet jämte en uppvärdering av tiden
med femtio procent, vilket icke kan ske utan att extra personal inkallas.
Vid fångvårdsanstalten å Härianda åtgår genomsnittligt 2,is man per dag
för ombesörjande av fångtransporter, medan vid fångvårdsanstalten i Västervik
2 000 å 3 000 timmar årligen erfordras för transporter. Enligt uppgift
från sinnessjukavdelningen i Håga utfördes under de tre första kvartalen
innevarande år vid anstalten transporter till fångvårdsanstalter, sjukhus,
domstolar m. in., medförande anspråk å övertidsersättning för 3 200 timmar.
För kompensation av på fritid verkställda transporter beräknas två
konstaplar behöva vara förordnade under en sammanlagd tid av 7 månader
23 dagar.
I syfte att närmare utröna frekvensen av fångförpassningarna efter de
nya bestämmelsernas ikraftträdande ha revisorerna från fångvårdsanstalterna
införskaffat vissa uppgifter, som med utgångspunkt från intagningskorten
utvisa dels för samtliga vid undersökningstillfället i oktober 1949 intagna
fångar antalet förpassningar och anstalter, å vilka intagning skett,
dels stickprovsvis motsvarande uppgifter för redan avgångna fångar med
särskilt hög förflyttningsfrekvens. Uppgifterna återfinnas å s. 14—21.
För att särskilt belysa omfattningen av sådana förpassningar, vilka företagas
till anstalt, där verkställighetsundersökningar enligt 43 § verkställighetslagen
äga rum, ha revisorerna vidare från fångvårdsanstalten i Norrköping
införskaffat uppgifter, utvisande de anstalter, till vilka under tiden
1 oktober 1948—30 september 1949 vid kronohäktesavdclningen i Norrko
-
Statsutskottets utlåtande nr l/i.
pmg intagna fångar hänvisats för undergående av sådana undersökningar.
Av uppgifterna framgår, att under ifrågavarande tid sammanlagt 49 fångar
undergått undersökning utom Norrköpingsanstalten. Härav hade 9 hänvisats
till fångvårdsanstalten i Karlskrona, 9 till Örebro, 7 till Kristianstad, 6 till
Växjö, 4 till Västerås, 4 till Jönköping, 2 till Härianda, 2 till Malmö, 2 till
öavle samt 1 till vardera Härnösand, Falun, Svartsjö och Långholmen.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Under den tid de nya straffverkställighetsbestämmelserna varit i til 1-lampning, har kunnat iakttagas en tendens till omplacering i allt större
omfattning av fångklientelet de olika fångvårdsanstalterna emellan samt i
konsekvens därmed en stegring av antalet fångförpassningar och därav föranledda
transportkostnader. Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda,
hurusom i ett stort antal fall fångar under en relativt kort strafftid underkastats
ett flertal täta förflyttningar. I vissa fall ha ett betydande antal fångvårdsanstalter
inom skilda delar av landet i tur och ordning passerats av
de intagna, i andra fall åter ha internerna med korta tidsintervall förflyttats
fram och åter mellan ett mera begränsat antal anstalter. Till ovanligheterna
hör icke, att en intagen med en strafftid av exempelvis ett år hunnit
vistas på 5 å 6 olika anstalter.
De talrika omplaceringarna av klientelet kunna i viss utsträckning förklaras
av de differentieringsgrunder, på vilka den nya straffverkställighetslagen
bygger, och de behandlingsprinciper, vilka där föreskrivas. En hel del
anstalter förfoga icke över psykiatriskt utbildade läkare för utförande av
de verkstälhghetsundersökningar, vilka krävas enligt de nya bestämmelserna,
varför internerna måste sändas till andra, ofta långt avlägsna anstalter.
Den slutliga intagningen kan ske på en helt annan anstalt, vilket nödvändiggör
ytterligare en transport. Även sinnesundersökningarna av häktade föranleda
av samma orsak många fångförpassningar. Oberoende härav måste
givetvis förflyttningar dessutom alltid ske som ett naturligt led i behandlingen,
såsom nar en långtidsfånge mot senare delen av anstaltstiden skall
prövas å en öppen anstalt eller koloni.
Emellertid kan man icke bortse från att de täta omflyttningarna i betydande
utsträckning knappast stå i direkt samband med de nya straffverkställighetsprinciperna.
Av disciplinära skäl påkallas sålunda i ett mycket
betydande antal fall miljöbyte. Disciplinförseelserna, vare sig de äro av ordmngssförande
natur, såsom rymningar eller upploppsartade bråk, eller av
mera underordnad art, föranleda nämligen ofta till följd av bristande isoleringsmöjligheter
förflyttning till anstalt, där sådana möjligheter kunna beredas.
Ifragasättas kan också, om icke anstaltsledningarna många gånger
aro särskilt angelägna att erhålla förflyttning av särskilt besvärliga eller arbetsovilliga
interner och på grund härav gärna taga initiativet till en förflyttning.
För de mindre anstalternas del framstår denna tendens såsom
naturlig med hänsyn till dessas mera begränsade vårdresurser. Men även
när det gäller större anstalter kan man mången gång spåra samma tendens.
En följd härav måste givetvis för dessa klientelgruppers vidkommande bliva
Statsutskottets utlåtande nr 177. J
eu ständig kretsgång mellan skilda anstalter. Å andra sidan torde det i vissa
fall vara internerna själva, som genoin ordningsstörande uppträdande medvetet
söka framkalla en förflyttning, exempelvis till en sinnessjukavdelning
eller någon annan specialavdelning, där förmåner erhållas, som ej föiekomma
vid vanliga fångvård sanstal ter, eller i syfte att erhålla ett avbrott i anstaltsvistelsen.
I en hel del fall synas förflyttningarna ha föranletts av transporttekniska
skäl eller inställelse inför domstol för rannsakning.
Nackdelarna av de täta fångförflyttningarna torde såväl ur ekonomiska
och personalorganisatoriska synpunkter som med hänsyn till behandlingen
av de intagna ligga i öppen dag. Ur vårdsynpunkt måste de oavlåtliga förflyttningarna
och den splittrade strafftiden medföra bristande kontinuitet
och enhetlighet i behandlingen av fångklientelet samt äventyra eller omöjliggöra
allt planerande av en ändamålsenlig vård för de intagna. Till foljd
av att arbetsdriften är utformad efter olika linjer inom skilda anstalter,
hinna de intagna aldrig helt inpassas i en viss yrkesgren utan bliva i hög
grad hänvisade till handräckningsarbeten el. dyl. Härigenom gå åtskilliga
arbetsdagar förlorade, varjämte ett rationellt och ekonomiskt utnyttjande av
arbetsdriften försvåras. Vidare ökas risken för att de intagna erhålla kontakt
med kriminella element av varjehanda slag, vilket särskilt för förstagångsförbrytarnas
del måste vara olämpligt. 1 ransporterna asamka slutligen
statsverket betydligt större kostnader än vad fallet var med de tidigare
ordinarie fångtransporterna. Vid vissa anstalter måste sålunda ett visst antal
befattningshavare hållas särskilt avdelade för fångtransporter. Inom
andra anstalter åter måste transporterna utföras antingen av befattningshavare
på fritid eller genom att personal ur allmänna bevakningstjänsten avdelas
till transportförare. I det sistnämnda fallet måste den fastställda bevakningsstyrkan
minskas, vilket nedsätter kontrollen och säkerheten inom
anstalten, samtidigt som tjänstgöringsplanerna inom anstalten förryckas. I
den mån kompensationsledighet för övertid måste beredas, kompliceras förhållandena
än ytterligare.
Ur såväl kostnads- som vård- och ordningssynpunkter synes det därför
revisorerna i hög grad angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa
det stora antalet fångförflyttningar samt att minska de därmed förenade
olägenheterna. Härvid synes i första hand böra eftersträvas att redan från
början göra anstaltsplaceringen av de intagna inom den ram straffverkstäUighetsbestämmelserna
uppdraga i möjligaste mån definitiv för stöne
delen av den framförliggande anstaltstiden.
Även en ökad återhållsamhet i avseende å förflyttning av disciplinfallen
synes kunna ifrågasättas. Självfallet kunna dylika förflyttningsanlednmgar
icke helt undvikas, men endast i verkligt kvalificerade fall bör förseelsen la
föranleda eu omplacering. Förutom de kostnadsbesparingar, som härigenom
skulle vinnas, kan även vårdresultatet väntas bli förbättrat, da den intagne
får tillfälle kvarstanna under samma anstaltsbehandling. Därjämte skulle
kunna förhindras, att de intagna ''spela över’ enbart i syfte att provocera
fram en överflyttning till annan anstalt.
Jämväl med avseende å verkställigbetsundersökningarna torde eu viss om -
10
Statsutskottets utlåtande nr 177.
läggning böra övervägas. Dylika undersökningar böra sålunda om möjligt
utföras å anstalt, där verkställigheten skall inledas, under förutsättning att
den intagne vistas å en sådan anstalt, där straff å sex månader och däröver
må avtjänas eller å närbelägen anstalt. Om undersökningarna därjämte inskränktes
till att omfatta allenast personer, som ådömts straffarbete i förslagsvis
minst 1 år, skulle antalet transporter kunna betydligt minskas och
såväl läkararvoden som transportutgifter inbesparas. Risken för olämplig
placering och felaktig behandling av dem, som i dessa fall icke komma att
undersökas enligt 43 § verkställighetslagen torde ej bliva större än f. n.
för dem som ådömts frihetsstraff under 6 månader och således icke behöva
undergå observationsundersökning. I varje fall måste en förnyad undersökning
bliva utan värde, när det gäller en person som dömts till frihetsstraff
över 6 månader, om han relativt kort tid dessförinnan undergått sådan
undersökning. Till belysande av konsekvenserna härav må anföras följande
exempel. En person dömdes den 14 februari 1949 till 1 års straffarbete
med avdrag för 9 månader 15 dagar, vilket straff slutade den 9 maj
1949. På grund av detta straff undersöktes han enligt 43 § i april 1949. Efter
trigivnmgen den 9 maj 1949 häktades han den 19 augusti och dömdes på
nytt den 22 september, varför han sålunda ånyo måste testas, sedan endast
tem manader förflutit från föregående testning. Ett bemyndigande för fång''
åi dsstyrelsen att i fall som dessa få föreskriva att undersökning enligt 43 §
ej behöver verkställas synes påkallat.
Även under andra förhållanden än de nyss anförda kan en verkställighetsundersökning
framstå såsom meningslös och överflödig. När en dom på
minst 6 månaders frihetsstraff uppställts som förutsättning för undersökning,
har tanken varit den, att vid kortare straff undersökningen skulle taga
en oproportionerligt stor del av strafftiden i anspråk. I praktiken inträffar
det emellertid stundom, att den verkliga strafftiden är så kort, att utskrivningen
måste börja förberedas, innan verkställighetsundersökningen är avslutad.
Så är t. ex. fallet, när en person formellt dömts till 6 månaders frihetsstraff
men får avräkna en väsentlig del av denna tid på grund av häktning
eller pa grund av att han redan avtjänat straff för vissa av domen omfattade
brott.
Vidare borde verkställighetsundersökningarna om möjligt begränsas till
att omfatta endast sådan intagen, som icke före målets avgörande undergått
rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande den som undergått sistnämnda
undersökning borde vara till fyllest med den berättelse över undersökningen
enligt 43 § verkställighetslagen, som avgives av vederbörande styresman,
eventuellt med bifogande av utdrag av det före målets avgörande avgivna
rättspsykiatriska utlåtandet.
Under åberopande av vad ovan anförts anse revisorerna, att åtgärder av
det slag, revisorerna ovan antytt, böra upptagas till närmare övervägande.»
Utlåtande har avgivits av fångvårdsstyrelsen, som bifogat särskilda yttranden
från styresmännen för fångvårdsanstalterna på Långholmen och
Härianda, säkerhetsanstalten i Norrköping samt Håga sjukhus (Del II, s.
5—19).
Statsutskottets utlåtande nr 177. 11
Utskottet. De av revisorerna under förevarande paragraf påtalade missförhållandena
ha i princip vitsordats av de i ärendet hörda myndigheterna,
även om i vissa fall delade meningar kommit till uttryck rörande den närmare
karaktären av de åtgärder som med anledning härav böra vidtagas.
Jämväl utskottet har bibragts den uppfattningen, att olika möjligheter böra
prövas i syfte att nedbringa det stora antalet fångförflyttningar samt minska
de därmed förenade olägenheterna. I detta sammanhang må emellertid erinras
om att i propositionen nr 131 till årets riksdag framlagts vissa riktlinjer
för fångvårdens framtida organisation. Därvid har bl. a. uttalats, att
det borde uppställas som ett mål, att anstalterna så utformas att de i viss
utsträckning kunna tjäna för olika beteendetypers behandling, alltså medge
en differentiering inom anstalten till undvikande av de nu alltför ofta förekommande
transporterna. Av propositionen framgår vidare, att vederbörande
departementschef har för avsikt att snarast söka åstadkomma en begränsning
av dessa transporter under hänsynstagande bl. a. till de ekonomiska
synpunkterna. Utredning härom bedrives f. n. i samband med en allmän
översyn av fångvårdspersonalens tjänstgöringsförhållanden. Då det
torde kunna antagas att såväl de av revisorerna som de av remissmyndigheterna
i frågan gjorda uttalandena därvid komma att vederbörligen beaktas,
har utskottet funnit sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
3:o) Vattendomstolsavgifter. Under justitiedepartementet, § 3, ha revisorerna
uttalat sig för en översyn av vattendomstolsavgifterna och grunderna
för deras bestämmande (Del I, s. 24—32).
Revisorerna ha först redogjort för vattendomstolarna i riket och den formella
gången av vattenmålen. I samband härmed ha revisorerna till bel\-sande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet lämnat nedanstående
sammanställning över dels under däri angivna budgetår anvisade
belopp till avlöningar och omkostnader vid vattendomstolarna, dels de totala
nettoutgifterna för samma tid.
— |
Anvisat belopp |
Nettoutgifter |
||
Budgetår |
| Avlöningar kr. |
Omkostnader kr. |
Summa kr. |
|
1 1920 |
160 000 |
159 600 |
||
1 1930/31 1938/39 |
231 700 |
56 100 |
235 000 |
248 800 288 000 |
1944/45 |
! 318 000 |
56 200 |
374 200 |
ijyö 600 |
1945/46 1 1946/47 |
464 800 |
73 900 |
538 700 |
öbd VUU |
472 400 |
73 900 |
546 300 |
587 600 |
|
1947/48 1948/49 |
642 100 |
84 000 |
726 100 |
743 600 |
720 000 |
103 000 |
823 000 |
774 300 |
|
1949/50 |
| 844 000 |
125 000 |
969 500 |
‘ |
Statsutskottets utlåtande nr 177
i ill täckande av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet skola
de sökande i viss män själva bidraga. Enligt bestämmelserna i 11 kap. 95
—97 §§ vattenlagen är sökande i vattenmål nämligen i vissa fall skyldig att
erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation
och verksamhet.
Förslag i fråga om införande av ifrågavarande avgift framlades ursprungligen
i det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna år 1910 avgivna
betänkandet med förslag till vattenlag in. in. med den motiveringen, att då
den nya organisationen av vattendomstolar med nödvändighet medförde
ökade utgifter för statsverket, det icke vore obilligt att av dem, som för
främjande av sina intressen toge den nya organisationen i anspråk, kräva
något bidrag till kostnaderna.
bragan om höjning av vattendomstolsavgifterna framkastades redan 1925
och genomfördes genom lag den 17 juni 1932. Enligt dessa bestämmelser,
som annu galla, skall avgift i huvudsak utgå så snart medgivande lämnas
enligt vattenlagen till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande såsom
orivkralt eller till vattenreglering eller till vissa torrläggningsföretag. Avgitten
skall beträffande kraftverk bestämmas i förhållande till den förut
icke tillgodogjorda vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas
vid byggnaden — med avdrag för vattenkraft, för vilken avgift förut erlagts
i samband med regleringsföretag — medan den vid långtidsregleringsföretag
skall bestammas i förhållande till ökningen i den vattenkraft, som vid lågvatten
kan uttagas i sökandens eller regleringsintressenas strömfall. Vid
<or tidsiegleringslöretag skall avgiften i regel bestämmas i förhållande till
den okmng i vattenkraftens värde, som möjtiggöres genom företaget. I fråga
om torrläggningsföretag skall avgiften utgå i förhållande till värdet av den
bätnad, som vinnes genom företaget.
I det fall storleken av viss vattenkraft skall läggas till grund för avgiften,
skall den utgå med 1 krona 50 öre för varje hästkraft t. o. in. 5 000 med 75
ore för varje_ hästkraft över 5 000 t. o. m. 10 000 samt med 40 öre för varje
hästkraft utöver 10 000, men må ej, utom då fråga är om vattenreglering,
överstiga 30 000 kronor. Skall avgiften beräknas efter ökningen i värde å
vattenkraft eller efter båtnad, som beredes mark, skall den erläggas med
1,5 promille av värdeökningen eller båtnaden. Avgift, som skulle uppgå till
mindre belopp än 15 kronor, skall icke erläggas.
Avgifterna utgå således med proportionellt mindre belopp för större företag
an for mindre. Anledningen härtill torde ha varit, att domstolsbehandlingen
av de större företagen i förhållande till småföretagen kunde förväntas
icke bereda vattendomstolen ökad arbetsbörda i direkt förhållande till
effektbeloppens inbördes storleksordning.
Summan av de till statsverket influtna vattendomstolsavgifterna har varierat
betydligt under olika år. Åren 1920 och 1921 inflöto ca 2 000 kronor
per år. För budgetåret 1923/24 uppgingo influtna avgifter till 45 000
ronor. Under 1920-talet var det lägsta beloppet av influtna avgifter 8 ^00
1iZl!bnd§etåret 1927/28) och det högsta 57 600 kronor (budgetåret
1929/30). Om man bortser från de två första åren av vattendomstolarnas
13
Statsutskottets utlåtande nr 177.
verksamhet, utgjorde det genomsnittliga årliga beloppet, vartill vattendomstolsavgifterna
uppgått, under 1920-talet ca 21 1&0 kronor.
Under 1930-talet ökades inkomsterna av vattendomstolsavgifterna. Som
exempel härpå kan nämnas, att medeltalet för de fem budgetåren 1934/35
—1938/39 uppgick till ca 40 360 kronor.
Utvecklingen fr. o. in. budgetåret 1939/40 framgår av nedanstående sammanställning,
vilken redovisar beloppet av under nämnda tid influtna ^attendomstolsavgifter.
Budgetår |
Influtna |
Budgetår |
Inilutna |
i 1939/40 |
103 500 |
1944/45 |
30 800 |
1940/41 |
34 400 |
1945/46 |
37 200 |
1941/42 |
41 800 |
1946/47 |
107 000 |
1942/43 |
94 000 |
1947/48 |
113 100 |
1943/44 |
17 500 |
1948/49 |
69 100 |
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Av den lämnade redogörelsen framgår, att kostnaderna för vattendomstolarnas
verksamhet under en följd av år oavbrutet stigit. Denna kostnadsstegring
sammanhänger bl. a. med den forcerade utbyggnad av vårt
lands vattenkrafttillgängar, som under senare tid skett, samt de omfattande
vattenregleringar, som företagits i syfte att åstadkomma ett förbättrat
utnyttjande av tillgängliga vattenmagasin. Den anhopning av mål vid vattendomstolarna,
som härigenom uppkommit, har som av den lämnade ledogörelsen
framgår nödvändiggjort betydande förstärkningar av vattendomstolarnas
personalorganisation med därav följande stigande kostnader för
densamma. Ökade utgifter för vattendomstolarnas organisation ha därjämte
t uran letts genom den allmänna löneutvecklingen för statstjänstemännen.
Stegringen av kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet har till
huvudsaklig del stannat på statsverket. De domstolsavgifter, som de sökande
i vattenmål enligt vattenlagens bestämmelser ha att erlägga såsom bidrag
till kostnaderna för vattendomstolarnas verksamhet, ha icke varit av
den storleksordning, att någon nämnvärd lindring av statens ökade utgifter
för vattendomstolsorganisationen därigenom kan sägas ha inträtt. Även
om hänsyn tages till de ännu icke utdömda avgifter, som belöpa på alltvjämt
anhängiga mål, torde doiustolsavgifterna, med tillämpning av nu gällande
grunder och avgiftssatser, endast täcka en mindre del av kostnaderna
för vattendomstolarnas verksamhet.
Dessa förhållanden aktualisera enligt revisorernas mening frågan om en
omprövning av de grunder, efter vilka domstolsavgifterna utdömas.
Som förut nämnts ha grundprinciperna för domstolsavgifternas bestämmande
i stort sett varit oförändrade alltsedan vattenlagens ikraftträdande
den 1 januari 1919. Den år 1932 beslutade ändringen innebar huvudsakligen
endast eu procentuell höjning av avgiftssatserna. Principen att domstols
-
14 Statsutskottets utlåtande nr 177.
avgifterna i mål angående kraftverksbyggnader och sjöregleringar skulle
beraknas till lägre belopp per utvunnen lågvaltenhästkraft, när effektvinsten
översteg vissa i lagen angivna gränser, bibehölls sålunda alltjämt.
Redan penningvärdets försämring sedan år 1932 synes, åtminstone vad
beträffar kraftverksbyggnader och vattenregleringar, motivera en däremot
svarande ytterligare höjning av domstolsavgifterna. Av skäl som i det följande
närmare skola utvecklas, synes dock erforderligt, att även i övrigt
grunderna av avgiftsbeloppens bestämmande bliva föremål för en översyn.
Utvecklingen på vattenbyggandets område har under senare år i ökad
utsträckning kännetecknats av tillkomsten utav företag av allt större omfattning.
Detta gäller måhända främst regleringsföretagen, men även i
fiåga om kraftverksbyggnaderna är en liknande utveckling märkbar. Då
domstolsavgifterna icke stiga i proportion till företagens storleksordning,
raknat efter utvunnen lågvatteneffekt, följer därav, att utdömda avgifter
bliva proportionsvis lägre för de efter moderna principer utbyggda stora
anläggningarna än för mindre eller medelstora företag, om man bortser från
foretag av så obetydlig storleksordning, att någon domstolsavgift alls icke
utgår. Anledningen till att man vid vattenlagens tillkomst byggde avgiftssystemet
på en degressiv skala torde sammanhänga med att man räknade
med att domstolarnas arbete med ett mål icke skulle komma att öka i
samma grad som företagets storleksordning tilltog.
De under senare år vunna erfarenheterna ge emellertid anledning till tvekan,
huruvida den uppfattning, som i sistberörda hänseende kommit till
uttryck i vattenlagen, är hållbar. Det har nämligen visat sig, alt de stora
valtenmålen, särskilt sjöregleringsmålen, blivit alldeles särskilt arbetskrävande
för domstolarna. De svårbemästrade problem, som i de större vattenmålen
uppkommit till följd av de planerade företagens genomgripande
verkningar på motstående allmänna och enskilda intressen, ha självfallet
\arit
också varit dessa större mål, som ställt sådana ökade anspråk på domstolsorganisationen,
att denna måst bliva föremål för betydande utvidgningar.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att särskilt i de större vattenmålen
statliga administrativa myndigheter såsom fiskeristvrelsen m. fl.
ofta tagas i anspråk för särskilda utredningar och undersökningar avseende
byggnadsföretagens verkningar med därav föranledda kostnader för statsverket.
Vidare må här erinras om att jämväl den bevakning av allmänna
intressen i vattenmål, som kammarkollegiet enligt därom gällande bestämmelser
har att utan kostnad för sökanden utföra, främst avser företag av
något större omfattning.
Med hänsyn till de anförda förhållandena synes kunna ifrågasättas, huruvida
tillräckliga skäl numera föreligga för att i avgiftshänseende låta de
större vattenbyggnadsföretagen intaga den gynnade särställning de hittills
haft i förhållande till mindre och medelstora företag. Det synes enligt revisorernas
mening ligga närmare till hands att beräkna domstolsavgifterna
enhetligt per hästkraft räknat för alla företag, oavsett deras storleksordning.
Någon anledning att befara att en dylik skärpning av avgiftsbestäm
-
15
Statsutskottets utlåtande nr 177.
melserna skulle inverka hämmande på företagsamheten, när det gällei utbyggandet
av landets vattenkrafttillgångar, torde med hänsyn till avgifternas
relativa obetydlighet i jämförelse med de stora värden utbyggnadsföretagen
representera icke föreligga.
I betraktande av vad sålunda anförts synes det revisorerna, att en översyn
av vattendomstolsavgifterna och grunderna för deras bestämmande bör
komma till stånd.»
Utlåtanden ha avgivits av vattenöverdomstolen, som bifogat yttranden av
samtliga vattenrättsdomare, vattenfallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen
(Del II, s. 19—39).
Utskottet. Den av revisorerna förordade översynen av vattendomstolsavgifterna
och grunderna för deras bestämmande har tillstyrkts av vederbörande
remissmyndigheter. Däremot ha delade meningar kommit till uttryck
rörande lämpligheten av att borttaga den fallande skala efter vilken avgifterna
nu utdömas. Vattenöverdomstolen har rent av ifrågasatt, huruvida
vattendomstolsavgifter över huvud taget böra utgå.
Enligt utskottets uppfattning kunna åtskilliga skäl åberopas för en höjning
av ifrågavarande avgifter. Härvidlag torde icke minst böra beaktas den
försämring av penningvärdet som inträtt sedan år 1932, då i samband med
viss ändring av vattenlagen alltjämt gällande avgiftsgrunder fastställdes.
Av den lämnade redogörelsen framgår även, att statsverkets kostnader
för vattendomstolarnas verksamhet oavbrutet stegrats under senare år. övergång
till en enhetlig skala vid avgifternas uttagande synes ej heller i och
för sig behöva ingiva betänkligheter. Det må i detta sammanhang erinras
om att dessa avgifter äro den enda form av avgifter till staten som enligt
svensk vattenlagstiftning utgå för vattenbyggnadsföretag. Som jämförelse
kan nämnas, att i Norge tillstånd till vattenreglering i regel förbindes med
föreskrift om årliga koncessionsavgifter till bl. a. staten, vilka kunna uppgå
till högst betydande belopp. Å andra sidan torde de speciella synpunkter
som av remissmyndigheterna anlagts på förevarande spörsmål icke helt
kunna förbigås. Utskottet anser därför, att frågan bör göras till föremål för
en allsidig utredning, varvid samtliga på densamma inverkande omständigheter
böra noggrant prövas. Lämpligt synes vara att den år 1945 tillsatta
vattenlagskommittén får i uppdrag att verkställa denna översyn.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville uppdraga åt vattenlagskommittén att utreda
frågan om vattendomstolsavgifterna och grunderna för
deras bestämmande.
4:o) Processreformens ekonomiska verkningar. Under justitiedepartementet,
§ 4, ha revisorerna funnit angeläget, att en översyn av processordningen
utan tidsutdräkt kommer till stånd. (Del I, s. 32—59).
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Ltskotlet. Beträffande detta ärende har riksdagen yttrat sig i sin skrivelse
nr 224, varom utskottet velat här
erinra.
3-o) Ersättning- i vissa fall till militära beställningshavare i samband med
omplacering från en tjänstgöringsort till en annan. Under försvarsdepartementet,
§ 8, ha revisorerna uppmärksammat vissa förhållanden i fråga
om ersättning till beställningshavare vid försvaret vid omplacering från en
tjänstgöringsort till en annan (Del I, s. 66—69).
Efter en redogörelse för två fall, då såväl tjänstgöringstraktamente som
flyttningsersättning utgått till militär beställningshavare, ha revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.
»Av den lämnade redogörelsen framgår, att i vart och ett av de båda angivna
fallen vederbörande beställningshavare dels åtnjutit tjänstgöringstraktamente
på grund av tillfällig kommendering till ort, som vid en senare
tidpunkt förklarats skola utgöra hans förläggningsort, dels ock besvärsvägen
tillerkänts ersättning för flyttning, som företagits vid tiden för
den tillfälliga koinmenderingens början. Då vederbörande under ifrågavarande
kommenderingstid varit bosatt å den tillfälliga förläggningsorten,
har han icke haft att vidkännas sådana merkostnader, vilka tjänstgöringstraktamente
är avsett att täcka. Enär vederbörande under nämnda tid
iullgjort tjänstgöring å annan ort än stationeringsorten, torde utbetalningarna
av tjänstgöringstraktamente likväl ha varit författningsenligt grun
Revisorerna
finna det emellertid otillfredsställande, att i sådana fall, om
vilka har är fråga, såväl tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning
skola i full utsträckning kunna uppbäras av en och samme beställningshavare.
Det synes därför revisorerna påkallat, att åtgärder vidtagas i syfte
att förhindra, att gottgörelse kommer att utgå med sammanlagt högre belopp
än vad som kan anses skäligt med hänsyn till de kostnader, som varit
förenade med vederbörandes kommendering och omplacering till den nya
förläggningsorten. Därvid bör givetvis även beaktas att den lön, som utbetalats
under tiden för tjänstgöringen å den tillfälliga kommenderingsorten,
må ha utgått efter annan ortsgrupp än den som gäller för den nya stationeringsorten.
Som hithörande frågor torde böra prövas från fall till fall och
det knappast kan ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna att
träffa avgörande härutinnan, bör enligt revisorernas uppfattning beslutanderätten
rörande dylik ersättning förbehållas Kungl. Maj :t.
I detta sammanhang vilja revisorerna slutligen understryka vikten av att
de myndigheter, som ha att besluta om befattningshavares omplacering, noga
beakta de ekonomiska konsekvenserna av sådana beslut.»
Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 54—58).
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Utskottet. I likhet med revisorerna och remissmyndigheterna finner utskottet
det otillfredsställande, alt i sådana fall om vilka nu är fråga sayäl
tjänstgöringstraktamente som flyttningsersättning skola i full utsträckning
kunna utgå. Det synes därför påkallat, att åtgärder vidtagas för reglering
av hithörande spörsmål. Såsom riksräkenskapsverket framhållit, har emellertid
Kungl. Maj :t tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av allmänna
resereglementet m. in., varvid i utredningsdirektiven angivits att översynen
skall innefatta en granskning jämväl av bestämmelserna om tjänstgöringstraktamente,
flyttningsersättning och omstationering. Då sålunda
kan antagas, att det av revisorerna aktualiserade problemet kommer att
upptagas till behandling av förenämnda sakkunniga, har utskottet ansett
sig böra inskränka sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
6:o) Vissa vid sjökrigshögskolan utgående arvoden till civila lärare. Under
försvarsdepartementet, § 9, ha revisorerna uttalat sig för att frågan om omfattningen
och karaktären av den vid sjökrigshögskolan för vissa intendenturofficerare
meddelade undervisningen i företagsekonomi och förvaltningsrätt
snarast upptages till omprövning (Del I, s. 69—73).
Revisorerna ha gjort en jämförande undersökning rörande de civila lärarnas
vid de militära högskolorna löneförmåner in. in. ävensom införskaffat
upplysningar angående de principer som tillämpas vid fastställandet
av de civila lärarnas löneförmåner (s. 69—72).
1 anslutning härtill ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Kungl. Maj :t genom
särskilt brev generellt fastställt storleken av det timarvode som må utgå
till deltidstjänstgörande militära och civilmilitära lärare vid de militära
högskolorna. Beträffande de civila lärarna vid samma högskolor ha några
motsvarande bestämmelser icke utfärdats; i sist berörda fall plägar dock
arvodesfrågan regelmässigt underställas Kungl. Maj :t för provning och
godkännande. I allmänhet uppvisa ej heller de därvid fastställda beloppen
några större inbördes avvikelser, därest hänsyn tages till olika på arvodessättningen
inverkande omständigheter.
Emellertid har från denna regel undantag gjorts beträffande den vid sjökrigshögskolan
för vissa intendenturofficerare meddelade undervisningen i
företagsekonomi och förvaltningsrätt. För denna undervisning, under arbetsåret
1949—50 omfattande 105 respektive 40 timmar, ha såsom huvudlärare
tagits i anspråk två högskoleprofcssorer, vilka vardera i ersättning
uppbära ett arvode av 60 kronor per timma. Sammanlagda kostnaden för
undervisningen uppgår sålunda till 8 700 kronor. Någon fastställelse av arvodesbeloppen
bär icke skett av Kungl. Maj it. Såsom föiklaiing härtill har
hl. a. anförts, att ifrågavarande intendenturkurs vore av försökskaraktär
2 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.
10 Statsutskottets utlåtande nr 177.
samt att beloppen inkluderade ersättning till jämväl biträdande lärare ävensom
för själva uppläggningen av kursen.
Denna förklaring kunna revisorerna icke finna helt tillfredsställande.
Framhållas må att allenast fyra elever beröras av undervisningen. De totala
kostnaderna härför äro visserligen i och för sig icke av någon mera betydande
storleksordning, men ställda i relation till antalet elever uppgå de
till närmare 2 200 kronor per elev, ett belopp som måste betecknas såsom
jämförelsevis högt. Därest behov av särskild undervisning i företagsekonomi
och förvaltningsrätt för till sjökrigshögskolan kommenderade intendenturofficerare
anses föreligga, lärer denna fråga kunna lösas på ett mindre
kostnadskrävande sätt än, såsom nu skett, genom anlitande av speciell vetenskaplig
expertis. Man synes emellertid på goda grunder kunna ifrågasatta,
huruvida ett sådant behov verkligen är för handen. En marinintendent
torde sålunda i ytterst få fall under sin militära tjänstgöring ha någon
större praktisk nytta av mera ingående kunskaper rörande exempelvis industriella
kostnadsberäkningsprinciper eller distributionsekonomiska problem.
Enligt revisorernas mening bör frågan om den nu berörda undervisningens
omfattning och närmare karaktär snarast upptagas till omprövning,
varvid särskilt bör övervägas, huruvida icke en övergång till mindre kostnadskrävande
former för denna undervisning kan ske, därest densamma
anses böra bibehållas.»
Utlåtanden ha avgivits av chefen för marinen och chefen för siökriqshöqskolan
(Del II, s. 58—65).
Utskottet delar revisorernas uppfattning, att den vid sjökrigshögskolan
bedrivna undervisningen i företagsekonomi och förvaltningsrätt måste anses
ha ordnats på ett onödigt kostnadskrävande sätt. Visserligen lärer, såsom
chefen för marinen i sitt remissutlåtande framhållit, en reducering av
härvid utgående arvodesbelopp vara att förvänta för nästa budgetår. Vissa
skäl, bland vilka särskilt må nämnas det ringa elevantalet, synas dock tala
för att formerna för den här berörda verksamheten göras till föremål för
ytterligare prövning i syfte att nedbringa kostnaderna. Det kan enligt utskottets
mening vidare ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger
att speciellt för marinens intendenturofficerare upprätthålla en undervisning
av detta slag. Icke minst ur ekonomisk synpunkt får det sålunda
anses lämpligt, att en samordning av utbildningen på förevarande område
i möjligaste mån kommer till stånd under beaktande av jämväl Övriga försvarsgrenars
aktuella behov. Då emellertid detta spörsmål nära sammanhänger
med den större frågan om intendenturförvaltningens mest ändamålsenliga
organisation och förslag härutinnan inom kort torde komma att framlaggas
av 1946 års militära förvaltningsutredning, har utskottet nu velat inskränka
sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
19
Statsutskottets utlåtande nr 177.
7:o) Den militära sjukvården i Karlskrona. Under försvarsdepartementet,
§ 10, ha revisorerna berört vissa för statsverket ekonomiskt ogynnsamma
verkningar av ett mellan kronan och Blekinge läns landsting ingånget avtal
om den militära sjukvården å centrallasarettet i Karlskrona (Del I, s. 73
—92).
Revisorerna ha till eu början redogjort för den utveckling, som lett fram till
statsmakternas beslut att nedlägga marinens sjukhus i Karlskrona och överflytta
dess uppgifter till ett i till länslasarettet i samma stad förlagt samarbetssjukhus
enligt avtal mellan kronan och Blekinge läns landsting (s. 73
.._83). Vidare ha revisorerna redogjort för de bestämmelser i nämnda avtal,
som reglera kronans ersättningsskyldighet för den åt militärpatienter
meddelade vården (s. 83—85). Härefter ha revisorerna lämnat vissa uppgifter
rörande statsverkets kostnader till och med september år 1949 för
vård av militärpatienter å sjukhuset, antalet sådana patienter, som under
år 1948 varit berättigade till sjukhusvård helt på statens bekostnad, antalet
vårdplatser för militärpatienter jämfört med det totala antalet vårdplatser
å sjukhuset samt den faktiska beläggningen med militärpatienter
per dag åren 1946—1948 (s. 85—87). Slutligen ha lämnats vissa jämförande
uppgifter beträffande av kronan med landstingen i Östergötlands
och Västernorrlands län träffade överenskommelser angående vederbörande
militära sjukvård, vilka avtal äro i vissa avseenden likartade med det
mellan kronan och Blekinge läns landsting ingångna avtalet (s. 87 89).
Härefter ha revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
»Sedan ett flertal utredningar verkställts angående förutsättningarna för
en samordning av den militära och den civila sjukvården inom Blekinge län,
beslöts vid 1943 års riksdag att marinens sjukhus i Karlskrona skulle nedläggas
och sjukhusets uppgifter övertagas av ett till länslasarettet i samma
stad förlagt samarbetssjukhus. Kostnaderna för den med anledning härav
erforderliga utbyggnaden av lasarettet beräknades ursprungligen tdl
5 060 000 kronor men ha sedermera ökat med i runt tal 1 355 000 kronor till
6 415 000 kronor. Av detta belopp har statsverket tillskjutit sammanlagt
4 005 000 kronor, varjämte riksdagen anvisat ytterligare 400 000 kronor
såsom bidrag till viss kompletterande inventarieanskaffning. Härtill kommer
att av statsmedel finansierats uppförandet av två sjukvårdsbaracker
inom centrallasarettets område för en kostnad av 206 500 kronor.
Närmare bestämmelser angående vården av militärpatienter vid ifiågavarande
sjukhus finnas meddelade i ett mellan kronan och Blekinge läns
landsting den 3 maj 1949 ingånget avtal, vilket har retroaktiv giltighet
fr. o. in. den 5 juli 1945. Enligt detta avtal äger landstinget för här avsedd
vård uppbära ersättning på grundval av centrallasarettets driftkostnader.
Kronans andel i de fasta kostnaderna skall därvid fastställas med utgångspunkt
från det antal ordinarie vårdplatser som står till militärpatienternas
förfogande, medan de löpande kostnaderna skola beräknas efter det faktiska
antal vårddagar som åtnjutits under viss tidsperiod. Med militärpatienter
förstås enligt avtalet sådan vid försvarsväsendet anställd manlig personal,
20
Statsutskottets utlåtande nr 177.
som antingen enligt de för fredstid meddelade avlöningsbestämmelserna eller
enHgt gällande kollektivavtal är berättigad till sjukhusvård helt på statens
bekostnad. Detta innebär bl. a. att avtalet är tillämpligt jämväl på Karlskrona
örlogsvarvs civilanställda arbetare. Ehuru icke direkt utsagt, torde uttrycket
militärpatienter även inbegripa värnpliktig personal.
Enligt revisorernas mening torde en samordning av den militära och den
civila sjukvården i allmänhet kunna förväntas leda till att själva vårdmöjligheterna
förbättras samt att tillgängliga personella och materiella resurser
mera rationellt tillvaratagas. I viss utsträckning synes därigenom även en
för samhället i dess helhet dyrbar dubbelorganisation kunna undvikas. Revisorerna
äro därför av den uppfattningen, att frågan om samarbete på
den militära sjukvårdens område mellan kronan och vederbörande landsting
är förtjänt av det största beaktande. Erinras må att såväl 1933 som 1941
års revisorer uttalat sig för ett sådant samarbete.
Ur nu angivna synpunkter torde några principiella erinringar icke kunna
framställas mot de överväganden som föregått statsmakternas beslut om
tillskapande av ett samarbetssjukhus i Blekinge län. Emellertid nödgas
revisorerna konstatera, att den speciella utformning, som avtalet angående
vård av militärpatienter på centrallasarettet i Karlskrona fått, visat sig leda
till ett för kronan synnerligen oförmånligt resultat. Enligt tillgängliga uppgifter
har sålunda kostnaden per vårddag, beräknad på sätt angivits i
8—10 §§ avtalet, för de tre sistförflutna kalenderåren uppgått till i avrundade
tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Till jämförelse härmed må
nämnas, att legosängsavgiften å allmän sal vid ifrågavarande lasarett utgör
för inomlänspatienter 2 kronor 50 öre per dag under tjugu dagar och
därefter 1 krona 25 öre per dag samt för utomlänspatienter 10 kronor per
dag. Sammanlagda kostnaderna för den under tiden juli 1945—september
1949 åt militärpatienter meddelade vården belöpa sig till över 2,5 miljoner
kronor, varav försvarets sjukvårdsstyrelse centralt har att gälda närmare
2,3 miljoner kronor. För detta ändamål står på årets riksstat ett belopp av
350 000 kronor till förfogande, varför vederbörande anslag kommer att väsentligt
överskridas. I detta sammanhang må jämväl erinras om de betydande
ekonomiska förpliktelser som statsverket påtagit sig för själva utbyggnaden
av centrallasarettet.
Såsom särskilt ofördelaktiga för kronan framstå de förberörda bestämmelserna
i 9 § avtalet, enligt vilka kronans andel i lasarettets fasta driftkostnader
skall fastställas med utgångspunkt från det antal ordinarie
vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, oavsett huruvida dessa platser
äro belagda eller ej. Såsom av det föregående framgår har i avtalet
räknats med att kronan skall disponera 231 vårdplatser T med hänsyn till
att utbyggnadsprogrammet ännu icke slutförts äro f. n. allenast 134 platser
tillgängliga. Den faktiska beläggningen under de tre sistförflutna kalenderåren
har likväl varit avsevärt lägre och i genomsnitt omfattat endast respektive
55, 44 och 31 platser per dag. På grund av avtalsbestämmelserna
får emellertid kronan vidkännas de fasta kostnaderna för samtliga ordi
-
Statsutskottets utlåtande nr 177. ZL
narie vårdplatser, vilkas antal under den fortskridande utbyggnaden av lasarettet
kommer att successivt ökas. Därest antalet militärpatienter i fortsättningen
håller sig vid en någorlunda oförändrad nivå — varmed torde
finnas grundad anledning att räkna — innebär det nu sagda, att kronan
i växande omfattning kommer att direkt subventionera den sjukvårdande
verksamhet som landstinget rätteligen självt bör svara för. Av den lämnade
redogörelsen framgår också, att landstinget under år 1948 för egen räkning
utnyttjat visst antal vårdplatser, för vilka kronan enligt avtalsbestämmelserna
debiterats de fasta kostnaderna. I detta sammanhang må nämnas,
att statsverkets andel i lasarettets fasta kostnader utgjorde för år 1946
85,9 procent, för år 1947 90,6 procent och för år 1948 92,4 procent av de totala
kostnader kronan fått vidkännas för den militära vården å lasarettet,
vilket torde ge en antydan om storleken av det problem varom här är fråga.
En ytterligare anledning till att det nu behandlade avtalet kommit att
för statsverket få ekonomiskt så oförmånliga verkningar är att finna däri,
att enligt bestämmelserna någon hänsyn icke tages till huruvida vederbörande
militärpatienter äro mantalsskrivna inom Blekinge län eller ej.
Därest avtalet utformats under beaktande härav och ersättning i förekommande
fall sålunda beräknats efter för inomlänspatienter i allmänhet gällande
grunder, skulle kostnaden per vårddag för ett avsevärt antal av de vid
lasarettet vårdade militärpatienterna — minst 56 procent av totalantalet
under år 1948 — ha uppgått till högst 2 kronor 50 öre i stället för såsom
nu 59 kronor 38 öre. Speciellt för örlogsvarvets marinverkstäder kunna
avtalsbestämmelserna i denna del komma att medföra högst betänkliga
konsekvenser med avseende på verkstädernas möjligheter att i förekommande
fall hävda sig på den fria marknaden. Visserligen stadgas i 14 §
avtalet, att vederbörande lokalmyndigheter skola debiteras allenast själva
legosängsavgifterna, medan försvarets sjukvårdsstyrelse har att centralt
gälda härutöver utgående kostnader. Enligt vad sjukvårdsstyrelsen under
hand uppgivit, har ämbetsverket icke för avsikt att avkräva örlogsvarvet
gottgörelse för dettas andel i sist angivna kostnader. Därest av statsmakterna
fastställda redovisningsprinciper för örlogsvarvens verkstadsdrift
skola strikt tillämpas, torde emellertid en dylik efterdebitering icke kunna
undvikas.
Jämlikt 21 § andra stycket av nu berörda avtal skall inom i avtalstexten
närmare angiven tid omprövning ske av grunderna för kronans ersättningsskyldighet,
därest någondera parten det påkallar. Ifrågavarande tidsfrist
utlöper i och med utgången av innevarande kalenderår. Med hänsyn tdl
såväl denna omständighet som de i det föregående behandlade förhållandena
framstår det för revisorerna som ofrånkomligt, att initiativ till upptagande
av förhandlingar i och för sådan omprövning omedelbart tages från
kronans sida. Särskilt angeläget finna revisorerna det vara, att sättet för
fördelning av lasarettets fasta driftkostnader underkastas revision; de beräkningar
som legat till grund för fastställandet av antalet ordinarie vårdplatser
för militärpatienter ha visat sig vara helt otillförlitliga. Sistberörda
Statsutskottets utlåtande nr 177.
fråga synes f. ö. ha kommit i ett i viss mån ändrat läge, sedan truppförbandssjukhusen
i Karlskrona utbyggts och moderniserats. Enligt revisorernas
mening måste det vidare anses vara mindre tillfredsställande, att för
patient, som är mantalsskriven inom Blekinge län och som på grund härav
skattevägen bidrar till finansieringen av landstingets sjukvård, skall debiteras
i förhållande till övriga inom länet mantalsskrivna medborgare onornia^
kög sjukvårdsersättning, enbart av den anledningen att vederbörande
tjänstgör eller arbetar vid någon försvarsväsendet tillhörande institution.
För örlogsvarvets vidkommande utgör denna omständighet ett speciellt
problem, som på ett eller annat sätt måste lösas. Revisorerna finna det
å andra sidan rimligt, att kronan beträffande militära utomlänspatienter
lår vidkännas de faktiska underhållskostnaderna i enlighet med nu gällande
grunder.
Revisorerna vilja slutligen erinra om att kronan även i andra fall än det
nu forevarande med vederbörande landsting träffat avtal av åtminstone delvis
enahanda innebörd som det med Blekinge läns landsting ingångna angående
den ersättning som skall utgå för av landstingssjukhusen meddelad
vård av militärpatienter. I ytterligare ett antal fall torde likartade avtal
komma att ingås inom den närmaste tiden. Med anledning därav vilja
revisorerna understryka vikten av att ovan framförda synpunkter beaktas,
innan dessa avtal förnyas respektive definitivt godkännas.
Med hansyn till det behandlade ärendets brådskande natur ha revisorerna
med stod av § 6 första stycket andra meningen av den för revisorerna
gallande instruktionen (1949: 358) ansett sig böra avgiva särskild berättelse
i ämnet.»
Gemensamt utlåtande har avgivits av försvarets civilförvaltninq och försvarets
sjukvårdsstyrelse (Del II, s. 65—68).
Utskottet. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att det mellan kronan
och Blekinge läns landsting ingångna avtalet om vård av militärpatienter
vid centrallasarettet i Karlskrona lett till ett för statsverket ur ekonomisk
synpunkt synnerligen oförmånligt resultat. Anledningen härtill är
rämst, att den på kronan belöpande delen av lasarettets fasta kostnader enligt
avtalsbestämmelserna skall fastställas med utgångspunkt från det antal
ordinarie vårdplatser som upplåtits för militärpatienter, helt oavsett
huruvida dessa platser äro belagda eller ej. Till följd härav har kronan för
aren 1946—1948 fått vidkännas en vårddagkostnad som uppgått till i avrundade
tal respektive 26, 42 och 59 kronor. Enligt vad utskottet under hand
inhamtat ha efter nämnda tidsperiod förhållandena på förevarande område
utvecklats i en för kronan än mera ogynnsam riktning. Den på grundval av
8 10 §§ samarbetsavtalet framräknade vårddagkostnaden har sålunda för
år 1949 stigit till ca 66 kronor och för första kvartalet år 1950 till över 70
kronor. Vidare må nämnas att under samma kvartal lasarettets faktiska
driftkostnader utgjort allenast 21 kronor 70 öre per dag, varigenom vårddagkostnaden
för de vid sjukhuset intagna civila patienterna kunnat begrän
-
Statsutskottets utlåtande nr 177.
sas till ett belopp av 20 kronor 60 öre. Nu anförda siffror bestyrka revisorernas
uttalande, att kronan i växande omfattning nödgats direkt subventionera
den sjukvårdande verksamhet som landstinget rätteligen självt bor
svara för. En annan följd av avtalet är, såsom revisorerna jämväl framhållit,
att vederbörande riksstatsanslag för innevarande budgetår kommer att
väsentligt överskridas.
Av det i ärendet avgivna remissutlåtandet framgår att försvarets sjukvårdsstyrelse,
på sätt revisorerna förordat, i särskild skrivelse till Blekinge
läns landsting begärt omprövning av grunderna för kronans ersättningsskyldighet
jämlikt samarbetsavtalet. Utskottet har vidare erfarit, att
vid de med anledning härav upptagna förhandlingarna preliminär överenskommelse
träffats rörande vissa jämkningar i gällande avtalsbestämmelser
Kronans ersättningsskyldighet avses sålunda skola fr. o. in. den 1 juli 19o0
beräknas på grundval av de faktiska driftkostnaderna och någon åtskillnad
följaktligen icke längre göras mellan fasta och löpande kostnader. Med
hänsyn till innehållet i förberörda skiljedom ha landstingets representanter
däremot icke nu ansett sig kunna tillmötesgå önskemålet om en omprovning
av begreppet »militärpatienter». Dock har förutsatts att, därest av statsmakterna
lastställas bestämmelser, enligt vilka ersättning för vård å civila
sjukhus av försvaret tillhörande personal enhetligt regleras, dessa bestämmelser
skola komma att gälla även i fråga om vård av sådan personal å
centrallasarettet i Karlskrona. Slutligen må nämnas att vid förhandlingarna
enighet nåtts därom, att kostnaderna för lasarettets fortsatta utbyggnad
skola helt bestridas av landstinget.
Såvitt utskottet kan bedöma, torde inom avtalets ram möjligheter icke föreligga
för kronan att i nu berörda avseende nå längre än vad i ovannamnda
jämkningsförslag ställts i utsikt. Utskottet har därför för sin del intet att
erinra mot att ifrågavarande överenskommelse godkännes av Kungl. Maj .t.
Såsom av det föregående framgår, återstår dock alltjämt att finna en tillfredsställande
lösning av det speciella problem som sammanhänger med
tolkningen av uttrycket »militärpatienter». De synpunkter revisorerna harutinnan
framfört anser utskottet vara förtjänta av det största beaktande.
Vad särskilt örlogsvarvet i Karlskrona beträffar, kunna, såsom revisorerna
framhållit, avtalsbestämmelserna i denna del leda till högst betänkliga konsekvenser,
därest de av statsmakterna fastställda principerna för örlogsvarvcns
verkstadsdrift skola strikt tillämpas. Det må jämväl erinras darom,
att kronan även i andra fall med vederbörande landsting träffat avtal av
åtminstone delvis samma innebörd som det nu förevarande, varjämte i ytterligare
ett antal fall likartade avtal torde komma att ingås inom den närmaste
tiden. Med hänsyn härtill finner sig utskottet böra understryka angelägenheten
av att sistberörda fråga med det snaraste upptages till förnyat
övervägande, varvid möjligheten att få hithörande spörsmål enhetligt reglerade
i första hand bör prövas.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
alt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.
Statsutskottets utlåtande nr 177.
8:o) Redovisningen av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel. Under försvarsdepartementet,
§ 12, ha revisorerna framställt vissa erinringar rörande redovisningen
av s. k. flyg- och flottiljdagsmedel (Del I, s. 94—102).
Inom flygvapnet anordnas med vissa mellanrum s. k. flygdagar, varvid
allmänheten beredes tillfälle att vid vederbörande flygflottiljer bese den
därstädes befintliga flygmaterielen, åse vissa flyguppvisningar in. m. Programmen
för dessa flygdagar omfatta i allmänhet även nöjesarrangemang
av olika slag. För tillträde till en sådan dag upptages särskild avgift.
Revisorerna ha lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser angående
användningen av flygdagsmedel, ävensom framlagt införskaffade uppgifter
angående dels de framräknade nettobehållningarna av under åren
1945 1949 anordnade flygdagar, dels av chefen för flygvapnet fördelade
flygdagsmedel för åren 1946 och 1947, dels ock de flyg- och flottiljdagsmede1
som under åren 1945—1949 stått till respektive förbands disposition.
Efter framhållande av att särskilda redovisningsföreskrifter saknas för
flottilj dagarna samt att därvid uppkommen nettobehållning tillfaller vederbörande
flygflottilj och sålunda icke ingår i flygdagsmedlen, ha revisorerna
härefter närmare ingått på bokföringen för budgetåren 1946—1949 samt för
tiden juni—september 1949 å de för flygdagsmedel anvisade redovisningstitlarna,
som vård föremål för genomgång av revisorerna. Revisorerna ha
härvid även stickprovsvis granskat verifikationerna till de utgifter som vid
vederbörande förband bestritts medelst anlitande av tilldelade flvedaesmedel.
5
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»De s. k. flygdagarna ha till huvudsyfte att skapa ökad förståelse för
ilygvapnets betydelse och skänka allmänheten viss kännedom om de tekniska
betingelserna för denna försvarsgren. De former under vilka ifrågavarande
verksamhet bedrives torde i och för sig icke giva anledning till ermran,
helst som en avsevärd del av uppkommande nettobehållningar tilliores
kungafonden. Uppenbart är å andra sidan, att flygdagarna medföra
vissa kostnader som icke bestridas av inflytande inkomstmedel utan ytterst
aterfalla på statsverket. Särskilt må uppmärksammas, att militär personal
i icke ringa utsträckning tages i anspråk för olika förberedelsearbeten m. m.
Enligt revisorernas uppfattning synes i fortsättningen viss försiktighet vid
planläggningen av dessa dagar böra iakttagas, så att erforderliga anordningar
icke göras alltför vidlyftiga och omfattande.
Revisorerna ha vidare kunnat konstatera, att utgifisredovisningen — såväl
i vad rör kostnader vilka äro direkt hänförliga till viss flygdag som beträffande
utgifter vilka täckas medelst anlitande av tilldelade flygdagsmedel
— understundom är ytterst ofullständig. Utgifterna verifieras sålunda
icke sallan allenast genom ett allmänt angivande av de ändamål, för vilka
medel disponerats, utan närmare specifikation. Det nu sagda gäller speciellt
representationskostnader. Mindre tillfredsställande torde även vara att utgifter
av sistnämnda slag, vilka rätteligen skola bestridas av de särskilt
25
Statsutskottets utlåtande nr 177.
anvisade flygdagsmedlen, upptagas som omkostnader för själva flygdagen.
En ändring i nu berörda hänseenden är enligt revisorernas uppfattning
påkallad. För effektivisering av kontrollen synes även erforderligt, att i
fortsättningen de inkomster och utgifter som förekomma vid flygdag redovisas
i statsräkcnskaperna och underkastas revision i vanlig ordning, på
sätt nu sker exempelvis i fråga om lägerkassornas rörelse.
Vad i sin tur användningen av flygdagsmedlen beträffar, lärer i stort sett
intet vara att erinra häremot. Det vill dock förefalla, som om de av Ivungl.
Maj :t meddelade bestämmelserna i vad därigenom stadgats, att åtgärder
för beredande av ökad trevnad för personalen skola ske i ungefär lika grad
för de skilda personalkategoriernas vidkommande, icke alltid tillräckligt
beaktats. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers avfattning kan det enligt
revisorernas mening även ifrågasättas, huruvida de utgifter, som äro avsedda
att bestridas från flygledningens representationskassa, äga den karaktär,
att flygdagsmedel över huvud taget böra tagas i anspråk härför. I
varje fall finna revisorerna det mindre tillfredsställande, att dessa utgifter
icke närmare verifieras i annan mån än att det totalbelopp som tillföres
nämnda kassa bokföres i en enda post. Därest utgifter av detta slag alltjämt
anses böra få förekomma, synas de böra specificeras i räkenskaperna
på samma sätt som redan i princip sker beträffande de lokala förbandens
disposition av här ifrågavarande medel.
Den av revisorerna verkställda granskningen ger jämväl vid handen, att
utfärdade redovisningsföreskrifter icke nöjaktigt iakttagits vid bokföringen
av flygdagsmedlen. Vissa förband ha sålunda över huvud taget icke verkställt
den i det föregående närmare berörda omföring av föreliggande behållningar
mellan olika redovisningstitlar, vilken skolat ske under loppet
av maj månad 1948, med påföljd att ifrågavarande medel undandragits
den centrala kontrollen. I ett fall har direkt felaktig omföring förekommit.
Gjorda utbetalningar ha heller icke genomgående debiterats vederbörlig redovisningstitel.
Den erforderliga överblicken över disponibla tillgångar av
förevarande slag har därigenom försvårats. Vidare har konstaterats, att
summan av de av förbanden för åren 1946 och 1947 redovisade nettobehållningarna
icke överensstämmer med det totala belopp som av chefen för
flygvapnet fördelats för samma tidsperioder. En översyn av bokföringen
bör därför snarast verkställas, så att densamma kommer att avspegla det
faktiska läget i medelsavseende. Ur redovisningssynpunkt skulle det vidare
vara en fördel, därest fördelningen av flygdagsmedlen skedde budgetårsvis
och icke såsom nu kalenderårsvis.
Vad slutligen angår de s. k. flottiljdagarna, vilka av förbandscheferna
anordnas i syfte att bereda anhöriga till personalen tillfälle att besöka vederbörande
förband, ha revisorerna kunnat konstatera, att dessa dagar i
vissa fall givits en betydligt större omfattning än som avsetts. Därvid ha
nettoinkomster erhållits som belöpa sig till jämförelsevis betydande belopp.
För flottiljdagarna ha emellertid särskilda redovisningsföreskrifter icke utfärdats,
ej heller ingå de uppkomna behållningarna i de allmänna flygdags
-
Zb Statsutskottets utlåtande nr 177.
medlen. Med hänsyn härtill och då det ur principiell synpunkt knappast
kan anses lämpligt att visst förband bereder sig enskilda inkomster av detta
slag, synas flottilj dagar i fortsättningen böra avhållas allenast i enlighet
med de tidigare berörda direktiven. Därest mera vidlyftiga anordningar i
samband med besök från allmänhetens sida vid respektive förband vidtagas,
böra enligt revisorernas uppfattning inkomster och utgifter redovisas
på sätt som är eller må varda föreskrivet i fråga om flygdagsmedcl.»
Utlåtanden ha avgivits av chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning
(Del II, s. 72—76).
Utskottet. Till de synpunkter som av revisorerna anlagts på förevarande
spörsmål ha vederbörande remissmyndigheter i stort sett anslutit sig. Jämväl
utskottet har bibragts den uppfattningen, att en översyn av de för flygoch
flottilj dagarna gällande bestämmelserna är av behovet påkallad. Lämpligt
synes därlör vara, att chefen för flygvapnet tår i uppdrag att — i förekommande
fall efter samråd med försvarets civilförvaltning — utarbeta och
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet. Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i av revisorerna
angivet syfte.
9:o) Kontrollen av de allmänna barnbidragen. Under socialdepartementet,
3 15, ha revisorerna framhållit vikten av att frågan om anordnande av en
tillfredsställande kontroll över de allmänna barnbidragen snarast bringas
till sin lösning (Del I, s. 114—120).
Efter att ha lämnat en översikt över gällande bestämmelser om allmänna
barnbidrag och meddelat vissa uppgifter om utbetalande av sådana bidrag
under år 1948 ha revisorerna närmare redogjort för ett av socialstyrelsen
efter samråd med riksräkenskapsverket utarbetat förslag till kontrollåtgärder
lör verksamheten med de allmänna barnbidragen.
Härefter ha revisorerna uttalat följande.
»Genom barnavårdsnämndernas medverkan utbetalas årligen allmänna
barnbidrag till belopp överstigande 400 miljoner kronor. Såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, förutsattes i förslaget om decentraliserat utbetalningst
ort arande, att kontroll i viss utsträckning komme att bli behövlig såväl
däröver att barnbidragsanvisningarna av barnavårdsnämnderna utfärdades
i rätt ordning som över att utbetalningarna i övrigt blevo riktiga.
INågon sådan kontroll har emellertid ännu icke anordnats; ett av socialstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 december 1948 framlagt förslag i
ämnet är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.
Enligt revisorernas mening framstår det som mindre tillfredsställande,
att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom här är fråga,
ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets sida!
Statsutskottets utlåtande nr 177.
helst som hela kontrollsystemet med fördel synes kunna anknytas till folkbokföringen.
Barnavårdsnämndernas utbetalningar, vilka framgå av postförteckningar,
kunna nämligen avstämmas mot uppgifterna i folkbokföringsregistret,
och kontrollen torde i regel icke behöva utsträckas till barnavårdsnämndens
handlingar i andra fall än då väsentliga avvikelser konstaterats.
Då folkbokföringsregistren föras hos länsstyrelserna samt dessa
redan nu granska den del av barnavårdsnämndernas förvaltningsverksamhet,
som avser mödrahjälpsmedlen, synes kontrollen lämpligen böra anförtros
länsstyrelserna. Revisorerna vilja dock understryka angelägenheten av
att denna kontroll icke blir onödigt kostnadskrävande utan såvitt möjligt
genomföres inom ramen för nuvarande personalorganisation. Revisorerna
utgå därvid från att kontrollen inskränkes till en stickprovsgranskning. Avstämningen
mot folkbokföringen torde kunna verkställas av biträdespersonal;
endast avvikelser och tveksamma fall böra hänslcjutas till mera kvalificerad
personal. För sistnämnda arbetsuppgifters fullgörande synes tillräckligt
att inom länsstyrelserna avdela någon befattningshavare under den
tid det tryckande registret är obrutet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att frågan om anordnande av en tillfredsställande kontroll
över de allmänna barnbidragen snarast bringas till sin lösning.»
Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det mindre tillfredsställande,
att utbetalningar av den betydande storleksordning, varom har är
fråga, ännu icke gjorts till föremål för fortlöpande kontroll från statsverkets
sida. Enligt vad utskottet under hand erfarit har emellertid Kungl.
Maj :t för avsikt att på grundval av ett av socialstyrelsen i samråd med riksräkenskapsverkel
utarbetat förslag fastställa erforderliga föreskrifter i ämnet.
Beslut härom torde vara att emotse inom den närmaste tiden. Vid sådant
förhållande har utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit
för riksdagen
omförmäla.
10:o) Den sociala ungdomsvården. Under socialdepartementet, § 16, ha revisorerna
framlagt vissa synpunkter beträffande den sociala ungdomsvården
(Del I, s. 120—136).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 165, varom utskottet velat här
erinra.
ll:o) Lån och bidrag till lantarbetarbostäder. Under socialdepartementet,
§ 18, ha revisorerna uttalat sig för en omprövning av grunderna för erhållande
av statligt understöd till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
(Del I, s. 143—146).
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Efter en redogörelse för ifrågavarande stödform för förbättring av bostader
för lantarbetare ha revisorerna framhållit att det övervägande flertalet
låntagare utgöres av enskilda personer. Härjämte förekomma bland
låntagarna såväl kommunala myndigheter som andra juridiska personer,
bolag, föreningar och stiftelser, av vilka några närmast ha offentligrättslig
karaktär. Bland bolagen synas vissa ha till huvudsakligt ändamål att driva
jordbruk; för andra är jordbruksdriften uppenbarligen icke den huvudsakliga
ekonomiska verksamheten. Antalet av sistnämnda låntagare uppgår
dock endast till ett tiotal med en sammanlagd lånesuinma av i runt tal
385 000 kronor. Större industri- eller skogsbolag förekomma eljest icke
bland låntagarna.
Revisorerna ha härefter lämnat en uppställning beträffande de lån och
bidrag, som utlämnats till kommunala myndigheter ävensom till juridiska
personer, vilka i annan ordning kommit i åtnjutande av statsunderstöd för
sin verksamhet (s. 144 och 145).
Revisorerna uttala följande.
»För uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder utgå i form av
lån och bidrag statliga understöd med icke obetydliga belopp. Ehuru de
for stödformen gällande författningarna icke innehålla några föreskrifter
om behovsprövning, har från riksdagens sida förutsatts att — på grund av
begränsad medelstillgång — en viss hänsyn skulle komma att tagas till
arbetsgivarens ekonomi. Medel ha emellertid anvisats i sådan utsträckning
att något dylikt hänsynstagande icke ägt rum.
Sedan år 1939, då ifrågavarande stödform erhöll sin nuvarande form ha
väsentliga förändringar inträtt beträffande de ekonomiska betingelserna för
den socialgrupp, för vilken stödformen närmast var avsedd. Icke minst konkurrensen
om arbetskraften inom jordbruksnäringen har nämligen nödvändiggjort
en upprustning av lantarbetarbostäderna, varvid det statliga stödet
relativt sett kommit att få mindre betydelse än tidigare. Vidare har den
bostadssociala utvecklingen medfört stödverksamhet från det allmännas
sida aven i andra former och därmed ökade förutsättningar för åstadkommande
av goda bostäder på landsbygden. Slutligen utgör lantarbetarbostaden
enligt gällande kollektivavtal icke längre naturaförmån, sedan avlöningen
till lantarbetare numera helt utgår i form av kontantlön.
Med hänsyn till de ändrade förhållanden, som sålunda inträtt på ifrågavarande
område, anse revisorerna, att tiden nu är inne för en omprövning
av grunderna för här avsedda lån och bidrag, givetvis med beaktande av
att behov av stöd från det allmännas sida alltjämt föreligger. Revisorerna
förorda, att en utredning härom kommer till stånd. I samband därmed
torde bl. a. böra undersökas, huruvida icke en närmare anpassning av bestämmelserna
till annan gällande form för bostadskredit — exempelvis till
bestämmelserna för egnahemslån — kan vara motiverad. Det må framhållas,
att den kapitalsubvention, som gäller för egnahemslån — som regel
4 000 kronor — innebär ett icke oväsentligt tillskott till täckande av kostnaderna
for en bostadslägenhet och att sistnämnda stödform medför långt
Statsutskottets utlåtande nr 177. ^
mindre administrativt arbete än det, som är förenat med utlämnandet och
amorteringen av lantarbetarbostadslån.
Såsom framgår av det ovan anförda, ha lån och bidrag utgått även till
rättssubjekt av offentlig karaktär, såsom till kommunala myndigheter. Även
om en omprövning av grunderna för ifrågavarande stödåtgärder icke skulle
leda till krav på införandet av en allmän behovsprövning, anse revisorerna,
att understödsverksamheten i fortsättningen icke bör sträckas därhän, att
lån och bidrag utlämnas även till dylika myndigheter, vilka torde äga förutsättningar
att utan medverkan från statens sida iståndsätta lantarbetarbostäderna
på dem tillhöriga jordbruk. Enligt revisorernas mening kan det
vidare ifrågasättas, huruvida här avsedda lån och bidrag böra utlämnas till
föreningar, stiftelser och liknande inrättningar, vilka för sin verksamhet kunna
komma i åtnjutande av betydande statsbidrag i annan ordning. Detsamma
torde gälla även aktiebolag och andra juridiska personer över huvud
taget, därest de till sin karaktär icke kunna jämställas med enskild jordbrukare.
I samband med den omprövning av grunderna för ifrågavarande
stödverksamhet, som revisorerna ovan förordat, synes särskild uppmärksamhet
böra ägnas även åt den särställning, som nu nämnda rättssubjekt
intaga.»
Utlåtande har avgivits av bostadsstijrelsen (Del II, s. 89 och 90).
Utskottet. Såsom revisorerna framhållit, ha väsentliga förändringar inträtt
på förevarande område sedan år 1939, då alltjämt gällande kungörelse
om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag utfärdades. Utskottet
delar därför revisorernas uppfattning, att en omprövning av grunderna
för här avsedda lån och bidrag bör ske. Enligt vad utskottet under hand inhämtat
torde emellertid frågan komma att utredas i särskild ordning genom
Kungl. Maj :ts försorg. Med hänsyn härtill finner sig utskottet kunna
inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
12:o) Övergångsvis utgående barntillägg. Under finansdepartementet, § 22,
ha revisorerna behandlat frågan om bortfallande av vissa övergångsvis utgående
barntillägg (Del I, s. 162—167).
Efter en närmare redogörelse för i vilka fall och efter vilka grunder barntillägg
tidigare utgått och alltjämt utgå, ha revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.
»I anledning av ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag om lönetillägg efter
barnantal till statliga in. fl. befattningshavare uttalade 1937 års riksdag, att
denna fråga sammanhängde med det stora problemkomplexet om det allmännas
möjligheter över huvud att främja familjebildningen och berörde
allenast en del av den betydelsefulla frågan om utjämning av de olika ekonomiska
villkoren för försörjningspliktiga och andra. Sistnämnda spörsmål
Statsutskottets utlåtande nr 177.
borde upptagas till övervägande i ett sammanhang och därvid behandlas
med hänsyn till befolkningen i dess helhet.
Detta riksdagens uttalande uppfattades under förarbetena till 1939 års
lönereglering närmast som ett avståndstagande från tanken på att behovsprincipen
skulle tillämpas inom det statliga lönesystemet. I enlighet härmed
föreslogs i 1938 års löneregleringsproposition, att de inom dyrtidstillläggets
ram utgående barntilläggen skulle i princip upphöra. Då emellertid
ett omedelbart borttagande av barntilläggen för befattningshavare med
tlera barn skulle ha medfört den konsekvensen, att den med löneregleringen
åsyftade löneförbättringen skulle blivit obetydlig eller ingen alls och i
vissa fall till och med ha förbytts i en löneminskning, beslöto statsmakterna
en övergångsanordning, enligt vilken de, som omedelbart före övergången
den 1 juli 1939 till det nya lönesystemet uppburit barntillägg, bibehöilos
vid denna förmån enligt de dittillsvarande bestämmelserna och såvitt gällde
barn, för vilka tillägg tidigare utgått. Detta innebar, att barntillägget
alltjamt skulle utgå med 9 kronor i månaden t. o. m. det kalenderkvartal,
då barnet uppnådde 16 års ålder. Man utgick alltså från att tilläggen skulle
vara helt avvecklade den 1 april 1955. Genom 1947 års lönereglering har
icke stadgats någon inskränkning i rätten att övergångsvis behålla de barntillägg,
vartill rätt förelegat omedelbart före övergången till 1939 års avlöningsreglemente.
Flera befattningshavargrupper omfattades emellertid icke av 1939 års
lönereglering. För dem bibehöilos tidigare lönebestämmelser och, i den män
de uppburo s. k. oreglerad avlöning, utgick dyrtidstillägg jämte barntillägg
enligt aldre grunder. Sådana befattningshavare ha alltså uppburit barntillägg
även för barn födda efter år 1939. Vissa av dessa grupper ha efter år
1939 vid olika tidpunkter överförts å det för statens befattningshavare i
allmänhet gällande lönesystemet. Därvid ha de som regel medgivits rätt att
övergångsvis uppbara barntillägg för de barn, för vilka sådan rätt förvärvats
enligt de äldre bestämmelserna. Någon föreskrift om att tillägget skulle
upphora den 1 april 1955 har ej meddelats. Tidpunkten för den slutliga
avvecklingen av de övergångsvis utgående barntilläggen har därigenom successivt
forskjutits. Beträffande distriktslantmätarna, för vilka lönereglering
genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1948, skulle sålunda barntilläggen icke
vara avvecklade förrän under år 1963. Om motsvarande övergångsanordnmg
genomfördes vid återstående löneregleringar, komma barntilläggen
icke att vara slutligt avvecklade förrän i bästa fall mot slutet av 1960-talet,
d. v. s. nara trettio år efter det barntilläggen i princip borttagits för befattningshavare
å det statliga lönesystemet.
Sasom den lämnade redogörelsen utvisar, har den år 1939 beslutade anordningen
med övergångsvis utgående barntillägg väsentligen tjänat syftet
att skydda befattningshavare med flera barn mot löneminskning vid övergång
till det då beslutade nya lönesystemet. Att riksdagen därvid skulle ha
avsett att denna övergångsanordning till följd av senare löneregleringar för
speciella grupper av befattningshavare skulle komma att utsträckas avse
-
Statsutskottets utlåtande nr 177.
värt efter år 1955 förefaller knappast troligt. I fråga om landsfiskalerna
har någon sådan övergående förmån icke heller medgivits vid dessa befattningshavares
lönereglering år 1941. Det må även erinras om att 1947 års
lönereglering i motsats till 1939 års medförde icke obetydliga löneökningar
samt att försörjningsplikten mot barn numera lättats genom allmänna
barnbidrag och andra åtgärder. Slutligen må framhållas att utbetalning
och bokföring av barntillägg medför icke oväsentligt kameralt arbete.
På grund av vad ovan anförts anse revisorna, att det bör övervägas, huruvida
icke övergångsvis utgående barntillägg kunna helt bortfalla efter
den 1 april 1955 även för befattningshavargrupper, vilka överförts till reglerad
avlöning efter år 1939. I vart fall synes barntillägg icke böra ifrågakomma
vid framtida löneregleringar för befattningshavargrupper, vilka
ännu icke överförts till 1947 års lönesystem.»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens lönenämnd (Del II, s.
94 och 95).
Utskottet. Enligt utskottets mening äro de synpunkter som revisorerna
anlagt på frågan om de övergångsvis utgående barntilläggen värda allt beaktande.
Av propositionerna nr 139 (s. 23) och nr 234 (s. 60) till årets
riksdag framgår emellertid, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst
vid de påtalade förhållandena och i fråga om de i propositionerna behandlade
spörsmålen föreslagit åtgärder som tillmötesgå vissa av revisorerna uttalade
önskemål. Vid sådant förhållande anser sig utskottet kunna inskränka sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
13 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden. Under finansdepartementet,
§ 24, ha revisorerna redogjort för sina iakttagelser beträffande skatteuppbörden
(Del I, s. 171—175). I
I enlighet med instruktionen för riksräkenskapsverket ha revisorerna från
ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Redogörelserna omfatta resultaten av dels den ordinarie uppbörden av preliminär
A-, B- och C-skatt under uppbördsåret 1948—1949 (tab. 1, s. 172)
samt under första hälften av uppbördsåret 1949—1950, dels den ordinarie
uppbörden av kvarstående skatt enligt 1948 års taxering,
relser lämnats revisorerna för dels restindrivningen för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
beträffande 1944—1946 års kronoutskylder och 1947
—1948 års preliminära B- och C-skatt t. o. in. utgången av år 1948, dels
restindrivningen fr. o. m. den 1 september 1948 t. o. in. den 31 augusti 1949
beträffande 1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt
(tab. 2, s. 173).
Av redogörelserna framgår, att av under uppbördsterminerna uppbördsåret
1948—1949 sammanlagt influten preliminärskatt, 3 218 miljoner kro
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 277.
nor, utgjorde 1 777 miljoner kronor (55 procent) preliminär A-skatt och
1 441 miljoner kronor (45 procent) preliminär B- och C-skatt. Av den sammanlagt
debiterade preliminära B- och C-skatten, 1 487 miljoner kronor,
restfördes 46 miljoner kronor. I sistnämnda belopp ingå emellertid bl. a. 5,7
miljoner kronor, som omedelbart avkortats på grund av jämkning i Göteborgs
stad efter utgången av den andra uppbördsterminen under uppbördsåret.
För uppbördsåret 1947—1948 gottskrevs statsverket preliminärskatt till
ett sammanlagt belopp av icke fullt 2 937 miljoner kronor. Enligt 1948 års
taxering uppgick den för ifrågavarande uppbördsår kvarstående skatten till
854 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten till 201 miljoner
kronor. Den för uppbördsåret 1948—1949 (1949 års taxering) kvarstående
skatten beräknas uppgå till omkring 703 miljoner kronor och
den överskjutande preliminära skatten till omkring 258 miljoner kronor
(tab. 1).
Av äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46
års värnskatt) voro den 1 september 1948 något mer än 66 miljoner kronor
oredovisade och vid utgången av augusti 1949 omkring 26 miljoner kronor.
Av det redovisade beloppet, 40 miljoner kronor, ha något mer än 21 miljoner
kronor influtit och icke fullt 19 miljoner kronor avkortats eller avskrivits.
I detta sammanhang erinra revisorerna om att under tidsperioden september
1947 augusti 1948 inflöto beträffande samma års skatter i det närmaste
43 miljoner kronor och avkortades eller avskrevos 31 miljoner kronor.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Såsom ovan framhållits, inflöt under uppbördsåret 1948—1949 preliminär
skatt till ett sammanlagt belopp av 3 218 miljoner kronor. Av detta belopp
utgjorde 55 procent preliminär A-skatt och 45 procent preliminär Boch
C-skatt. Motsvarande procenttal för närmast föregående uppbördsår
voro 58 respektive 42 procent. En procentuell ökning har sålunda ägt rum
beträffande uppbörden av den preliminära B- och C-skatten jämfört med
den preliminära A-skatten under det sistförflutna uppbördsåret. Den främsta
anledningen till denna ökning torde, enligt vad revisorerna inhämtat,
vara att finna i en betydande inkomstökning från inkomståret 1945 till inkomståret
1946 beträffande inkomst av jordbruksfastighet samt av rörelse,
för vilka förvärvskällor som regel preliminär B-skatt utgår. Detta har nämligen
haft till följd, att den preliminära B-skatt, som med ledning av 1947
års taxering debiterats för uppbördsåret 1948—1949, uppgått till väsentligt
större belopp än den skatt, som debiterats för närmast föregående uppbördsår,
då 1946 års taxering legat till grund för debiteringen.
Den förbättrade relationen mellan preliminär och slutlig skatt för det
senaste uppbördsåret jämfört med det närmast föregående torde delvis sammanhänga
med att under januari och i viss utsträckning även under februari
1947, innan skattetabeller hunnit utsändas, löneavdrag i fråga om löntagare
verkställdes med allenast 10 procent samt att under år 1947 löne
-
Statsutskottets utlåtande nr 177
33
avdrag beträffande ackordsersättning till stor del skett med 10 procent i
stället för enligt skattetabell. Till det förbättrade resultatet av uppbörden
torde även ha bidragit den ökade insikt, de skattskyldiga uppenbarligen förvärvat
om de åtgärder, som av den enskilde skattebetalaren kunna vidtagas
för undvikande av kvarstående skatt, såsom avgivande av preliminär självdeklaration,
begäran om förhöjt löneavdrag för täckande av ökad skatt som
föranledes av biinkomster, makars sambeskattning m. m.
Vad resultatet av indrivningen av äldre skatter beträffar, synes detta revisorerna
oväntat gott med hänsyn till de rekommendationer, som av såväl
Kungl. Maj :t som finansdepartementet lämnats skattemyndigheterna i syfte
att i viss utsträckning åstadkomma mildare indrivningsåtgärder beträffande
äldre restantier.
Enligt vad som kommit till revisorernas kännedom, har på sina håll preliminär
B-skatt såväl med som utan löneavdrag i viss omfattning påförts
skattskyldiga, vilka utan olägenhet kunnat betala preliminär A-skatt. Revisorerna
vilja med anledning härav erinra om vikten av att preliminär A-skatt
alltid uttages, då förutsättning därtill föreligger, samt att, när preliminär
B-skatt påföres, möjligheten av att sådan skatt uttages genom löneavdrag
göres till föremål för noggrann prövning.
Med hänsyn till den pågående översyn av gällande uppbördssystem, vilken
verkställes av 1949 års uppbördssakkupniga och vilken främst syftar till
en prövning av möjligheterna att utsträcka skyldigheten att vidkännas löpeavdrag
till att gälla även inkomst av korttidsanställning och av bisysslor,
ha revisorerna icke ansett sig böra närmare ingå på frågan om uppbördssystemets
effektivitet eller andra med uppbördssystemet sammanhängande
spörsmål. Revisorerna ha därför i förevarande sammanhang inskränkt sig
till att fästa uppmärksamheten på följande speciella förhållande. Sedan det
av Kungl. Maj :t den 14 december 1917 utfärdade uppbördsreglementet den
1 januari 1947 ersatts med den av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda
uppbördsförordningen, äger Kungl. Maj :t icke längre medgiva befrielse från
skyldighet att erlägga efter nyssnänjnda tidpunkt påförda restavgifter. Enligt
vad revisorerna inhämtat, ha alltsedan uppbördsförordningens ikraftträdande
ett antal ansökningar om sådan befrielse ingivits till Kungl. Maj :t,
i vilka åberopats särskilda omständigheter för att befrielse rimligen bort
medgivas. Med hänsyn härtill synes det revisorerna angeläget, att Kungl.
Maj :t, så snart ske kan, bemyndigas att medgiva befrielse från erläggande
av restavgift, när särskilda skäl därför föreligga.»
Utskottet. Revisorerna ha under förevarande paragraf understrukit angelägenheten
av att Kungl. Maj :t, så snart ske kan, bemyndiga? medgiva befrielse
från erläggande av restavgift, när särskilda skäl därför föreligga.
Av vissa under hand inhämtade speciella upplysningar har jämväl utskottet
bibragts den uppfattningen, att en smidigare form för handläggningen.
av hithörande ärenden lämpligen bör komma till stånd. Då emellertid denna
.1 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. 6 samt. Nr 177.
34
Statsutskottets utlåtande nr 177.
någa synes vara av karaktär att böra närmare prövas i samband med pågående
översyn av gällande uppbördssvstem, bar utskottet här velat inskränka
sig till att vad i ärendet förekommit för riksdagen
omförmäla.
14 :o) Gallring av visst arkivmaterial. Under ecklesiastikdepartementet, §
26, ha revisorerna uttalat sig för en mera omfattande utgallring av arkivhandlingar
(Del I, s. 184—187).
Med anledning av uttalande av 1938 års revisorer (§ 43) anhöll 1939 års
riksdag (skr. nr 219), att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för genomförandet
av en utsträckt gallring av arkivalier samt därjämte till omprövning
upptaga de spörsmål, som därmed ägde samband. I anslutning härtill
tillkallades jämlikt Kungl. Maj :ts den 9 februari 1940 lämnade bemyndigande
särskilda sakkunniga för att biträda med utredning rörande gallring av
statsmyndigheternas arkivalier. De sakkunniga, vilka antagit benämningen
1940 års arkivsakkunniga, ha i detta syfte behandlat i det närmaste samtliga
arkiv, tillhörande centralförvaltningen, länsstyrelserna och åtskilliga
andra lokala förvaltningsorgan, varjämte de sakkunniga på grund av särskilt
Kungl. Maj ris uppdrag även tagit befattning med de äldre kristidskommissionernas
arkiv.
På grund av särskilda omständigheter har, anföra revisorerna, gallringen
i vissa fall icke kunnat nå åsyftad omfattning. Mycket skrymmande arkivserier,
beträffande vilka såväl ur administrativ synpunkt som under hänsynstagande
till forskningens behov hinder i och för sig icke förelegat för
gallring med jämförelsevis kort frist, ha det oaktat icke ansetts kunna gallras
förrän efter avsevärt längre tid, beroende på att handlingarna enligt gällande
bestämmelser äro sekretessbelagda under viss tid.
Såsom exempel framhålla revisorerna dels vissa i länsarbetsnämndernas
och arbetsförmedlingens arkiv befintliga handlingar, nämligen blanketter
över arbetsgivare och arbetssökande samt anvisningskort rörande tilldelat
arbete, dels ock i tullverkets lokala arkiv ingående, vid vederbörande tullanstalter
upprättade redogörelsehandlingar, som väsentligen bestå av verifikationsmaterial.
I de båda nu anförda exemplen har enligt revisorerna ett visst offentlighetsintresse
kunnat tillmätas handlingarna i fråga. Emellertid hade under
medverkan av arkivsakkunniga gallringsföreskrifter i ett flertal fall utfärdats
utan att hänsyn tagits till sekretesstiden. Härvidlag kunde särskilt
nämnas gallringen av vissa sekretessbelagda handlingar, som inginge i kyrkoarkiven
och i krisförvaltningens arkiv. Enligt de sakkunnigas mening
borde sålunda vid gallring hänsyn till sekretesstiden tagas endast i de fall,
då ett verkligt offentlighetsintresse kunde anses föreligga. 1943 års sekretessutredning,
som den 22 oktober 1945 avgivit remissyttrande över de sakkunnigas
förslag till gallring i kyrkoarkiven, hade givit uttryck åt en lik
-
35
Statsutskottets utlåtande nr 177.
nande uppfattning. Utredningen hade därvid framhållit, att det icke skulle
överensstämma med offentlighetens syfte, om allmänna handlingar utgallrades
på sådant sätt, att den fria insynen över myndigheternas åtgärder
försvårades eller förhindrades. Detta gällde såväl handlingar, vilka utan
inskränkning vore offentliga, som handlingar, vilka bleve offentliga först
efter viss tid. Det låge emellertid i sakens natur, att kravet på fri tillgång
till offentliga handlingar gjorde sig gällande med olika styrka för skilda
slag av handlingar. Utredningen hade också funnit, att beträffande vissa
grupper av handlingar de kostnader och olägenheter, som vore förenade med
deras bevarande under längre tid, måste anses överväga det offentlighetsintresse
dessa handlingar kunde äga.
Revisorerna göra härefter följande allmänna uttalande.
»Några fasta normer beträffande gränsdragningen mellan arkivgallringens
och sekretesskyddets inbördes motsatta intressen ha ännu icke blivit utformade.
Vid arkivgallringar har man därför i varje särskilt fall ställts inför
den ofta vanskliga uppgiften att verkställa en avvägning mellan de faktorer
som i detta sammanhang förtjäna beaktande. Det sätt, varpå avvägningsfrågan
löses, påverkar i hög grad gallringens effektivitet och har såiunda
stor praktisk betydelse. Då, såsom f. n. är fallet, statsförvaltningens
Jokalutrymmen äro hårt ansträngda och maste utnyttjas till det yttersta, är
det ofrånkomligt, att gallringen av de växande arkivmassorna sker så
grundligt och snabbt som med hänsyn till administrationens behov och
forskningens legitima krav är möjligt.
Icke sällan lägga emellertid sekretesslagens bestämmelser hinder i vägen
för en effektiv gallring. I det föregående ha berörts vissa i arbetsförmedlingsverksamheten
utnyttjade handlingar, som enligt sekretessbestämmelserna
skola förvaras i tjugu år. Antalet blanketter av här avsett slag uppgår
f. n. till ca 1,3 miljoner årligen. Det ligger i sakens natur att detta blankettmaterial,
som undan för undan blir inaktuellt och därmed utmönstras
ur de löpande registren, måste komma att innebära en svår belastning på
vederbörande myndigheters lokalutrymmen, därest gallring icke sker inom
rimlig tid. Vad nu sagts gäller även beträffande de förut omförmälda, vid
tullanstalterna upprättade redogörelsehandlingarna, som enbart i Stockholms
tullkammares arkiv f. n. omfatta inemot 3 000 hyllmeter med en årlig
tillväxt av i runt tal 10 ton.
I nvssberörda båda fall ha såväl riksarkivet och 1940 års arkivsakkunniga
som respektive fackmyndigheter varit ense därom, att ifrågavarande handlingar
skulle kunna utgallras efter relativt kort tid utan åsidosättande av
administrativa intressen eller forskningens krav. Det har sålunda i dessa
fall endast varit hänsynen till offentlighetsintresset som ansetts hindra en
utgallring. Det synes emellertid revisorerna otillfredsställande, att stora
mängder av gallringsbara handlingar skola enbart på grund av föreskrifterna
i sekretesslagen behöva belasta dyrbara lokalutrymmen. Det må understrykas
att det i de anförda exemplen måste bliva fråga om icke obetydliga
merkostnader för statsverket. Huruvida olägenheterna i dessa och
36
Statsutskottets utlåtande nr 177.
likartade fall kunna undanröjas genom förkortning av de stadgade sekretesstiderna
eller genom andra åtgärder, undandrager sig revisorernas bedömande.
Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande
tillståndet på förevarande område, ha revisorerna likväl velat bringa
förhållandet till riksdagens kännedom.»
Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
(Del II, s. 97—102).
Utskottet, Av den lämnade redogörelsen framgår, att på sina håll inom
statsförvaltningen fortlöpande arkiveras vissa handlingar av mycket betydande
omfattning, vilka icke kunna anses äga något egentligt värde vare sig
ur administrativ synpunkt eller med hänsyn till forskningens behov. Gällande
sekretessbestämmelser lägga emellertid hinder i vägen för en effektiv
gallring av detta arkivmaterial, som innebär en svår belastning på vederbörande
myndigheters Ipkalutrymmen. Därigenom åsamkas statsverket icke
ringa merkostnader. De av revisorerna härutinnan lämnade uppgifterna ha
i remissutlåtandena i stort sett vitsordats.
Utskottet hyser för sin del den uppfattningen, att förevarande fråga är
av sådan räpkyidd och betydelse att densamma bör göras till föremål för
särskild utredning i syfte att nedbringa statsverkets kostnader. Därvid torde
hpra. beaktas även andra hithörande fall än de av revisorerna speciellt be-*
handlade.
Utskottet hemställer,
att. riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
KungL Maj:t ville taga under övervägande åtgärder i det
av utskottet angivna syftet.
15 :o) Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m. Under
ecklesiastikdepartementet, § 29, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter
beträffande Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning m. m (Del
I, s. 193—203).
Revisorerna lämna till en början en historisk redogörelse för Uppsala universitets
ekonomiska förvaltning samt formerna för redovisningen av universitetets
inkomster och utgifter (s. 193—196).
Vid bpsök vid Uppsala universitet ha revisorerna beretts tillfälle att studera,
vissa av universitetets jordbruksfastigheter, i samband varmed revisorerna
inhämtat en del uppgifter angående universitetets egendoms- och
skogsförvaltning in. m.
Av uppgifterna framgår bl. a., att universitetet f. n. innehar 411 egendomar
om tillhopa i runt tal 13 000 ha öppen jord. Härav tillhöra 21 gårdar olika
fonder. Taxeririgsvärdet uppgår till ca 12,6 och brandförsäkringsvärdet till
ca 35 miljoner kronor. 126 gårdar ha en areal understigande 20 ha, 236
gårdar en areal mellan 20 och 50 ha samt 49 gårdar en areal överstigande
50 ha, i samtliga fall öppen jord. All jord är utarrenderad. En särskild
37
Statsutskottets utlåtande nr 177.
arrendevärderingsnämnd uppgör arrendeavtalen, vilka f. n. ingås för en tid
av 10 år. Arrendebelöppen — ca 40 kronor per tunnland — ligga något
under motsvarande priser i öppna marknaden men hä höjts i och med att
univérsitetet år IÖ45 övertagit riybyggnädsskyldigheten Samt betalningsansvaret
för skatter och brandstödspremier. Syh förrättas regélbuftdét i samband
med kontraktstidens utgång, varjämte ekonomisk besiktning slter Vart
femte år.
Under senare år har byggnadsverksamheten starkt ökat. F. n. äro 30 mangårdsbyggnader,
21 lantarbetarbostäder, 13 ladugårdar och vissa andra
byggnader under uppförande för en sammanlagd kostnad av omkring 1,6
miljoner kronor. . , . , ,
Å s. 197—199 lämna revisorerna vissa sifferuppgifter beträffätide det ekonomiska
utfallet av egendoms- och skogsförvaltningen för de fem sistförflutna
budgetåren m. m.
Revisorerna erinra härefter om den vid universitetet befintliga särskilda
reservfonden, vilken står under universitetskanslerns disposition för universitetets
vetenskapliga och ekonomiska behov i den ordning universitetsstatuterna
stadga. Enligt § 142 dessa statuter må fonden utnyttjas för tillfälliga
behov och sådana på förhand ej bestämda ändamål, söm avse undervisningens,
studiernas och universitetets allmänna förkovran. Ä reservfonden
vid Uppsala universitet, vilken per den 30 juni 1944 hä&e en utgående
balans å 174 578 kronor i disponerade och 224 315 kronor i disponibla
medel, ha under de fem sistförflutna budgetåren redovisats följande
inkomster och utgifter i jämna krontal.
Budgetår |
1 . Inkomster (kr.) |
Utgifter (kr.) |
1944/45 |
315 196 |
256 668 |
1945/46 |
310 382 |
256 903 |
1946/47 |
307 756 |
289 275 |
1947/48 |
229 058 |
298 469 |
1948/49 |
200 902 |
238 568 |
De besparingar å riksstatsanslag som i enlighet med gällande principer
tillförts reservfonden under samma tidsperiod framgår av följäilde uppgifter.
Budgetår |
Besparingar å |
Besparingar å |
1944/45 |
17 275 |
_ |
1945/46 |
12 591 |
— |
1946/47 |
42 883 |
- ■ |
1947/48 |
138 816 |
56 541 |
1948/49 |
89 247 |
75 977 |
Av revisorerna framlagda sifferuppgifter framgår, att genom reservfondmedel
bestridda utgifter till övervägande del avse anskaffning av materiel
och liknande.
38
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Revisorerna ha härefter gjort följande allmänna uttalande.
»Fram till 1800-talets mitt var Uppsala universitet i förvaltningshänseende
en självförsörjande institution, vars medelsbehov täcktes genom avkastningen
av de tillgångar, i huvudsak jordegendomar, som genom donationer eller
på annat sätt kommit i universitetets ägo. Efter nämnda tidpunkt ha emellertid
statsmakterna i ständigt växande utsträckning övertagit det ekonomiska
ansvaret för den av universitetet bedrivna verksamheten. Såsom en följd
härav äro de intäkter som inflyta från universitetets eget fastighetsbestånd
numera av mycket ringa betydelse i jämförelse med de direkta riksstatsanslagen.
Alltjämt handhar dock universitetet en ganska omfattande egendoms-
och skogsförvaltning.
Under naturahushållningens tid i vårt land var överlåtelse av besittningsrätten
till jord en allmänt förekommande form för statlig medelsanvisning.
Denna metod för finansiering av viss verksamhet, som statsmakterna funnit
anledning att ekonomiskt säkerställa, har dock i våra dagar praktiskt
laget helt övergivits. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida skäl
numera föreligga att vid Uppsala universitet upprätthålla en omfattande
skogs- och egendomsförvaltning, som uppenbarligen ligger något vid sidan
av universitetets egentliga arbetsuppgifter. Då emellertid skötseln av dessa
skogs- och jordbruksfastigheter icke synes ge anledning till anmärkning och
då förvaltningen i sin helhet lämnar visst överskott, ha revisorerna — under
beaktande jämväl av den historiska bakgrunden till uppkomsten av universitetets
fastighetsinnehav — icke funnit sig böra föreslå någon principiell
ändring i de nu berörda förhållandena. Enligt revisorernas uppfattning torde
dock en viss försiktighet vara påkallad i vad angår en eventuell utvidgning
av verksamheten på förevarande område. Erinras må att 1923 års
riksdag förutsatt, att nyinköp av skog huvudsakligen borde förekomma för
avrundning av universitetet redan tillhöriga skogskomplex.
I detta sammanhang vilja revisorerna med några ord även beröra frågan
om universitetets jordbruksegendomar. Såsom ovan framhållits, lämnar fastighetsförvaltningen
som helhet betraktad visst överskott. Detta överskott
härrör dock ytterst från skogsintäkterna, medan jordbruksdriften f. n. är
mindre lönande. Skogsförvaltningen måste därför med avsevärda belopp bidraga
till finansieringen av den byggenskap som pågår för att sätta jordbruksfastigheterna
i tidsenligt skick. En indirekt subventionering sker även
så till vida att värdet av utlämnat husbehovsvirke icke debiteras egendomstörvaltningen
såsom särskild kostnad. Nämnas må därjämte, att skogsförvaltningen
numera ensam svarar för det belopp som enligt gällande bestämmelser
skall överföras till statens allmänna fastighetsfond. Nu berörda
förhållande ger revisorerna anledning att ifrågasätta, huruvida icke särskilda
åtgärder kunna vara motiverade i syfte att söka ernå ett bättre ekonomiskt
utbyte av egendomsförvaltningen. Det borde sålunda vara möjligt att sammanföra
smärre fastigheter till mera bärkraftiga jordbruksenheter, varvid
jämväl kunde övervägas att i viss omfattning försälja för nämnda syfte
lämpligt belägen jord som nu innehas av universitetet, ävensom att vidtaga
Statsutskottets utlåtande nr 177.
andra rationaliseringsåtgärder i enlighet med gällande principer för den
statliga jordbrukspolitiken. Utan att vilja anvisa någon viss utväg förutsätta
revisorerna, att vederbörande universitetsmvndigheter med uppmärksamhet
följa det ifrågavarande problemet.
En av huvudanledningarna till att egendomsförvaltningen icke förmår
bära alla de kostnader som rätteligen borde påföras densamma är, såsom
redan antydningsvis framhållits, att byggnadsverksamheten under senare
är tagit en högst betydande omfattning. Revisorerna, som avlagt besok vid
vissa av de gårdar där om- eller nybyggnadsarbeten pågå, vilja vitsorda värdet
av den upprustning som sålunda kommer till stånd. Det synes dock revisorerna
angeläget att, sedan ifrågavarande upprustning fullbordats, åtgärder
vidtagas att för framtiden så vitt möjligt fördela erforderliga byggnadsarbeten
över en längre tidsperiod, så att kostnaderna härför icke komma att
påverka driftresultatet under allenast ett fåtal år.
Av det föregående framgår, att stat för egendoms- och skogsförvaltningen
senast fastställts att gälla fr. o. m. den 1 juli 1945. Emellertid torde i verkligheten
inkomster och utgifter högst avsevärt avvika från de i staten beräknade
beloppen. Revisorerna vilja med hänsyn härtill ifrågasatta, huruvida
icke statbeloppen böra jämkas till större överensstämmelse med det faktiska
driftresultatet. För ett bedömande av härmed sammanhängande problem
vore det enligt revisorernas uppfattning av stort värde, därest riksdagen
ärligen gåves tillfälle att — exempelvis i samband med universitetets anslagsäskanden
•— taga del av utfallet av ifrågavarande stat.
I anslutning till det nu anförda vilja revisorerna även erinra om att universitetet
disponerar viss tomtmark inom Uppsala stad. Åtminstone delar
av denna mark synas lämpligen kunna utnyttjas för bostadsförsörjningsändamål.
Revisorerna vilja uttala den förhoppningen, att denna fråga skall
kunna bringas till en tillfredsställande lösning, utan att för den skull universitetets
eget behov av mark för en eventuell framtida bebyggelse behöver eftersättas.
Erinras må att Kungl. Maj it genom beslut den 16 april 1948 förklarat
hinder icke möta för universitetet att låta uppgöra stadsplan för visst
universitetet tillhörigt område.
Ett för universitetets ekonomi betydelsefullt problem utgör slutligen fr -oan om den s. k. reservfonden. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
bestå fondens inkomster till icke ringa del av besparingar å vissa avlöningsmedel.
Under senare år ha besparingarna uppgått till avsevärda belopp,
vilket sammanhänger med den av statsmakterna beslutade vetenskapliga
upprustningen. Tillsättandet av de i samband därmed nyinrättade befattningarna
av olika slag har nämligen icke kunnat ske i samma takt som
medel för ändamålet ställts till universitetets förfogande. Reservfonden disponeras
i huvudsak för materielanskaffning och liknande ändamål. Att medel
som avsetts för avlöning av vissa befattningshavare i stället disponeras
för inköp av apparatur, möbler och annan utrustning, framstår emellertid
för revisorerna som principiellt otillfredsställande. En sådan anoidning saknar
också numera motsvarighet inom statsförvaltningen i övrigt, därest bort
-
40
Statsutskottets utlåtande nr 177.
ses från motsvarande förhållande beträffande Lunds universitet. Vid ett inordnande
i enlighet med 1948 års universitetslönekommittés förslag av universitetslärarna
under det allmänna statliga lönesystemet komma emellertid
redovisningstekniska förutsättningar för en disposition av inbesparade avlomngsmedel
enligt nu tillämpade grunder icke vidare att föreligga, försåvitt
icke särskilda undantagsbestämmelser meddelas för universiteten. Med
anledning härav har universitetslönekommittén ifrågasatt, huruvida icke det
inkomstbortfall som bleve en följd av löneregleringen borde kompenseras
genom att universiteten tilldelades särskilda medel för oförutsedda behov.
Enligt revisorernas uppfattning torde emellertid denna fråga kunna lössas
på ett smidigare sätt. Såsom tidigare framhållits överföres f. n. årligen
visst belopp från Uppsala universitets egendoms- och skogsförvaltning ‘till
statens allmänna fastighetsfond. Enahanda förhållande råder beträffande
Lunds universitet. Hinder föreligger uppenbarligen icke att minska ifrågavarande
överföringar, så att reservfonderna i motsvarande mån tillföras
okade inkomster såsom gottgörelse för bortfallet av inbesparade avlöningsmedel;
Ln sadan lösning av frågan kan nås helt oberoende av tidpunkten för
den föreslagna löneregleringens genomförande. Med hänsyn till det nuvarande
systemets principiella oformlighet vilja revisorerna därför förorda,
C,n omläggning efter nu antydda riktlinjer snarast möjligt kommer till
stånd Det synes revisorerna jämväl lämpligt, att riksdagen årligen hålles
underkunmg om det satt, varpå respektive reservfonder utnyttjats.»
Utlåtande har avgivits av kanslern för rikets universitet, vid vilket utlåtande
fogats ett yttrande av Uppsala universitets drätselnämnd (Del II, s.
106—110).
Utskottet. Såsom revisorerna påpekat, är den form för statlig medelsanvisning
som på sin tid ledde till uppkomsten av Uppsala universitets egendoms-
och skogsförvaltning i våra dagar praktiskt taget helt övergiven. I
överensstämmelse härmed har också i propositionen nr 205 till årets riksdag
föreslagits, att vissa likartade företeelser på skolväsendets område
skola for framtiden avvecklas. Uppenbart är vidare, att det i förevarande
iall är fråga om en verksamhet som måste anses ligga något vid sidan av
universitetets egentliga arbetsuppgifter. Mot bakgrunden härav kan onekligen
ifrågasättas, huruvida anledning numera föreligger att vid universitetet
upprätthålla en omfattande förvaltning av denna speciella karaktär.
På av revisorerna anförda skäl har emellertid utskottet icke funnit sig, lika
litet som revisorerna, böra föreslå någon principiell ändring i nu berörda avseende.
Såsom revisorerna i anslutning till ett uttalande av 1923 års riksdag
lramhållit, torde dock en viss försiktighet vara påkallad i vad angår
en eventuell utvidgning av verksamheten på förevarande område. Det synes
vidare utskottet angeläget, att de av revisorerna antydda möjligheterna
till en rationalisering av jordbruksdriften omsorgsfullt tillvaratagas. Utskottet
delar även revisorernas uppfattning, att de i staten för egendomsoch
skogstorvaltningen ingående posterna böra bringas till bättre överens
-
Statsutskottets utlåtande nr 177. 41
stämmelse med det taktiska driftresultatet samt att riksdagen bör beredas
tillfälle att varje Sr taga del av utfallet av denna stat.
Nu tillämpade ordning, enligt vilken besparingar å vissa avlönings- och
stipendiemedel tillföras universitetens s. k. reservfonder för att sedermera
tagas i anspråk för materielanshaffning och liknande ändamål, anser utskottet
i likhet med revisorerna vara principiellt otillfredsställande. De av
revisorerna förordade åtgärderna för en lösning av frågan finner utskottet
förtjänta av det största beaktande. Utskottet är av den uppfattningen, att
detta spörsmål lämpligen bör prövas i samband med det förslag till lönereglering
för professorer m. fl. vid universiteten och de statliga högskolorna
som enligt propositionen 1950: 41 beräknas kunna föreläggas nästa års riksdag.
Skäl synas jämväl föreligga för att riksdagen årligen hålles underkunnig
om det sätt på vilket respektive reservfonder utnyttjas.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
ätt riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhalla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det
av utskottet angivna syftet.
16 :o) Byggnadskostnaderna för lantmanna- och lanthushållskolor. Under
jordbruksdepartementet, § 31, ha revisorerna uttalat sig för att planerade
lantmanna- och lanthushållsskolor utformas på ett enklare och mindre
kostnadskrävande sätt än som i vissa fall sker (Del I, s. 206 211).
Revisorerna ha först lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser
om statsbidrag för uppförande av lantmanna- och lanthushållsskolor samt
den utsträckning, i vilken anslag hittills anvisats för ändamålet. Härefter
ha revisorerna, som avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och
Bräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge, meddelat vissa kostnadsuppgifter
beträffande nämnda två skolor.
Revisorerna ha uttalat följande.
»Byggnadsbeståndet vid lantmanna- och lanthushållsskolor har sedan
länge varit bristfälligt vid ett icke ringa antal skolor. Efter tillkomsten av
1939 års statsbidragsbestämmelser, enligt vilka statsbidrag k:in utgå med
tre fjärdedelar av kostnaderna för lokaler, som äro erforderliga för skolverksamheten,
däri inbegripet bostäder för lärare och elever, ha emellertid
åtskilliga skolor erhållit nya lokaler, och planer på ytterligare byggnadsföretag
föreligga i betydande omfattning.
För ifrågavarande ändamål har t. o. in. budgetåret 1948/49 ställts till förfogande
14 200 000 kronor. Reservationen å anslaget var vid utgången av
detta budgetår 6 423 232 kronor, varav ett belopp å 2 000 000 kronor avsetts
tills vidare icke skola tagas i anspråk. Återstående belopp å reservationen
jämte innevarande års anslag, 1 000 000 kronor, torde få anses disponerat.
F. n. föreligga ännu icke behandlade ansökningar om statsbidrag
till nybyggnader beträffande ett 30-tal skolor, representerande eu samman
-
Statsutskottets utlåtande nr 177.
lagd byggnadskostnad av omkring 20 700 000 kronor, varjämte ansökningar
om bidrag kunna förväntas beträffande ytterligare ett antal skolor. Även
huvudmännens byggnadskostnader ha emellertid varit betydande. Utöver en
fjärdedel av kostnaderna för skolbyggnaderna ha de icke sällan ensamma
bestritt vissa merkostnader, vilka motiverats av lokala önskemål men vid
den centrala granskningen av bidragsfrågorna ansetts icke böra delas av
staten.
Revisorerna ha avlagt besök vid Lövsta lantmannaskola på Gotland och
Bräkne-Hoby lanthushållsskola i Blekinge och ha härvid kunnat konstatera,
att dessa skolor ha en mycket hög byggnadsstandard. Av föreliggande
bidragsansökningar synes vidare framgå, att även skolor, vilka f. n. planeras,
kunna förväntas bli synnerligen kostsamma.
Många skolor ha alltjämt icke kommit i åtnjutande av statligt byggnadsbidrag,
och lokalförhållandena vid åtskilliga av dessa skolor torde motivera,
att den pågående upprustningen fortsätter. Revisorerna vilja därför ifrågasatta,
huruvida icke de skolbyggnader, vilka nu planeras, skulle kunna utformas
på ett något enklare och mindre kostnadskrävande sätt än som
f. n. i vissa fall sker. Genom att ökad sparsamhet iakttages vid byggnadsp
aneringen, kunna de medel, som anvisas för ändamålet, komma ett större
antal skolor till godo. 1949 års skolbyggnadskommitté utreder f. n. denna
fråga beträffande såväl lantbruksundervisningens skolor som skolbyggnader
i allmänhet. Med hänsyn härtill vilja revisorerna begränsa sig till att meddela
de gjorda iakttagelserna.»
Utlåtanden ha avgivits av byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrclsen (Del
II. s. 113—116).
Utskottet. Revisorerna ha i samband med besök vid vissa nyligen färdigställda
lantbruksundervisningsanstalter kunnat konstatera, att ifrågavarande
skolor ha en mycket hög byggnadsstandard. Huruvida i förevarande
tall standarden är högre än vad som med hänsyn till undervisningens behov
lar anses påkallat, undandrager sig utskottets bedömande. Å andra sidan
synes uppenbart, att förefintliga möjligheter till reducering av byggnadskostnaderna
böra i görligaste mån tillvaratagas under samtidigt beaktande
av den här ifrågavarande undervisningens speciella karaktär. Då emellertid
detta spörsmål f. n. är föremål för särskild utredning, har utskottet velat
inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
17 :o) Tillverkning och försäljning av inhemsk röntgenfilm m. m. Under
handelsdepartementet, § 32, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att
aktiebolaget Ceaverken sättes i stånd att genom forskning och förbättrad
tillverkning höja röntgenfilmens kvalitet (Del I, s. 212—217).
Statsutskottets utlåtande nr 177.
43
Aktiebolaget Ceaverken utgjorde ursprungligen ett enskilt företag. Med
hänsyn till angelägenheten av att säkerställa tillverkning inom landet av
röntgenfilm, röntgenpapper m. m. lämnades emellertid under de forsta
krigsåren från statens sida stöd åt bolaget i olika former På förslag av
Kungl. Maj :t i proposition nr 261 anvisade därefter 1943 ars riksdag et
anslag av 100 000 kronor till förvärv av bolagets aktier, varj ande bolage
erhöll befrielse från skyldigheten att gälda ränta och amortering a tidigare
beviljat statslån, 383 500 kronor.
Aktierna i bolaget förvärvades sedermera av staten. I enlighet med riksdagens
beslut avskrevs i samband därmed i statens räkenskaper värdet av
aktierna. För budgetåren 1943/44-1945/46 erhöll bolaget statligt stöd aven
i form av särskilda anslag till dels upprätthållande av driften och dels vissa
forskningsarbeten.
I propositionen 1946: 303 föreslogs bl. a. anvisande av 500 000 kronor till
teckning av ytterligare aktier i Ceaverken. Av utredningen i propositionen
lramgick, att bolagets ledning under krigsåren sett som sm prunara uppgift
att tillhandahålla sjukhusen och de militära förvaltningarna visst ljuskansligt
material. Denna uppgift syntes, sedan importmöjligheter ater börjat
vppa sig, vara i huvudsak fullgjord. Därest statsmakterna ansåge, att betryggande
försvarsberedskap på området borde komma till stånd, vore det
enligt bolagets mening av största betydelse, att rörelsen bedreves aven i
fortsättningen. Iståndsättandet av en planerad och delvis uppbyggd forsvarsberedskapsanläggning
syntes nämligen, med den egenartade och omtåliga
fabrikation det här gällde, endast kunna baseras pa en i verksamhet
befintlig rörelse med dess kadrer av specialister och tranad personal. Därigenom
kunde de tekniska möjligheterna bevaras och forstarkas for åt I
I anledning av propositionen anförde 1946 ars riksdag (skr. nr ),
statens intresse i Aktiebolaget Ceaverken dittills vant helt och hållet d
rat av beredskapsskäl och att en utbyggnad av bolaget till full beredskapskapacitet
icke borde ifrågakomma. Det funnes emellertid anledning til antagande,
att bolaget hade vissa förutsättningar att även under fria marknadsförhållanden
kunna hävda sig i konkurrens med utländska foretag. Det syntes
därför värdefullt att bolaget bereddes möjlighet att fortsatta sin verksamhet
under någon tid, varvid erfarenheter under fredsförhållanden komme att
vinnas till stöd för ett senare bedömande av driften i fortsättningen. Ej
minst med hänsyn till företagets värde ur beredskapssynpunkt finge det
anses önskvärt, att denna möjlighet bereddes bolaget. Såsom villkor harfor
måste uppställas, att bolagets försäljning i fortsättningen skedde efter ren
kommersiella principer och att de avtal, som möjligen kunde traffas med
större avnämare, icke gåve bolaget en monopolställning pa marknaden
Under åberopande härav anvisade riksdagen medel for ökning av aktiekapitalet
från 100 000 till 600 000 kronor genom att dels 300 000 kronor av
bolagets statslån omvandlades till aktiekapital och dels nytt kapital å 200 00
44
Statsutskottets utlåtande nr 177.
S-nn°„r„r0m “ktielecknine tillfördes bolaget. Av sistnämnda belopp voro
iomTt, °r aVSed?a a“ användas “» utvidgning av anläggning»™ och
komplettering av maskinutrustningen samt återstoden till förbättring av bo
R^nn
''lkv,d,te!sstäIlning- Resterande del av statslånets kapitalbelopp,
8do00 kronor, jämte upplupen ränta efterskänktes.
Revisorerna redogöra å s. 214-216 för Ceaverkens verksamhet och frågan
om den inhemska tillverkningen av röntgenfilm.
Härefter gora revisorerna följande allmänna uttalande
»Statsförvärvet år 1943 av aktierna i Aktiebolaget Ceaverken motiverades
utlåtande av beredskapsskäl. Då 1946 års riksdag anvisade ytterligare mede
för konsolidering och utveckling av bolaget rådde den föreställningen, att
bolagets produkter voro av sådan kvalitet, att de kunde väl hävda sig i jämförelse
med motsvarande utländska. Det funnes därför enligt riksdagens mening
anledning till antagande, att bolaget hade vissa förutsättningar att även
under fria marknadsförhållanden kunna hävda sig i konkurrens med utländska
foretag. Ej minst med hänsyn till företagets värde ur beredskapssynpunkt
syntes det riksdagen önskvärt, att bolaget bereddes möjlighet att
ortsa ta sin verksamhet under någon tid, varvid erfarenheter under fredsorhallanden
komrae att vinnas till stöd för ett senare bedömande av drif
,
el? 1 ° f.Satt"lngen- Såsom villkor härför måste emellertid uppställas, att
olagets försäljning skedde efter rent kommersiella principer.
kvai°itetTningawna a.“ Ceaverkens fotografiska produkter skulle kunna i
kvahtetshanseende val havda sig i jämförelse med motsvarande utländska
S ^a infriats beträffande åtskilliga av bolagets fabrikat men hittills icke
såMtt galler rontgenfilm. Sedan hösten 1948 har filmen underkastats fortlöpande
prov av en i samråd med sjukvårdsberedskapsnämnden och Svenska
radiologforbundet tillsatt kontrollant. Härvid har det visat sig att filmen icke
unnat mata sig med den utländska film, vilken tjänat som jämförelsenorm
vid kontrollen. Från åtskilliga av de sjukhus, vilka använt ceafilmen i det
ag,lga sJuhvårdsarbetet, ha anmärkningar riktats mot filmens kvalitet, var■vid
framhållits att användningen av filmen vållat olägenheter för patienterna
och tor röntgenavdelningarnas personal.
..A7 °Van lamnade redogörelsen framgår vidare, att det såvitt gäller
siella bni i''""11 mÖjHgt att dFiva b0,a-ct efter rent kommer
"
, f. Ji !''nFra,n år- 94/ har lmp0rt aV röntSenfilm från USA på grund av
valutaforhallandena icke längre kunnat ifrågakomma, och importreglering
ar inforts aven för rontgenfilm från andra länder. Genom att importlicenser
bevdjats endast i begransad omfattning, ha sjukvårdens huvudmän varit
nödsakade att tacka viss del av sitt behov av film genom inköp från Ceaveren
Vidare har sjukvårdsberedskapsnämnden genom olika åtgärder medverkat
vid placeringen av ceafilm vid vissa sjukhus. Dessa omständigheter
oc åtgärder, vilka bidragit till att ceafilmen kunnat avsättas vid de svenska
sjukhusen, ha uppenbarligen betingats främst av två orsaker, dels önskemale
att av beredskapsskäl upprätthålla en inhemsk produktion av röntgenfilm,
dels ock angelagenheten av att genom minskad import begränsa
45
Statsutskottets utlåtande ni 177.
behovet av utländsk valuta. Beredskapssynpunkterna äro givetvis alltjämt
synnerligen betydelsefulla, under det att valutatörhållandena såvitt gäller
röntgenfilm numera torde befinna sig i ett gynnsammare läge.
Det är enligt revisorernas mening högst angeläget, att Ceaverken genom
ökad forskning och förbättrad tillverkning sättes i stånd att höja röntgenfilmens
kvalitet.»
Utlåtanden ha avgivits av chefen för försvarsstaben och sjukvårdsberedskapsnämnden
(Del II, s. 116—118).
Utskottet delar revisorernas av remissmyndigheterna biträdda uppfattning,
att aktiebolaget Ceaverken bör sättas i stånd att genom ökad forskning förbättra
kvaliteten på den av bolaget tillverkade röntgenfilmen. Av årets statsverksproposition
(bil. 12, p. 47) framgår emellertid, att Kungl. Maj,:t har sin
uppmärksamhet fäst på förevarande spörsmål, varför utskottet ansett sig
kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
18 :o) Särskilda kostnader för handels- m. fl. register. Under handelsdepartementet,
§ 33, ha revisorerna förordat en höjning av avgifterna för registrering
av anmälningar till handels- och föreningsregistren (Del I, s. 217—219).
Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura
och lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar skola hos länsstyrelserna
föras handels- respektive föreningsregister. En fortlöpande tryckt samling
för hela riket av de i Post- och Inrikes Tidningar kpngjorda anmälningarna
utgives jämte register genom patent- och registreringsverkets försorg.
Vid kungörelseförfarandet ha registreringsmyndigheterna vissa kostnader
för annonseringen. Till bestridande därav anvisade 1911 års riksdag ett förslagsanslag
av 4 000 kronor, varjämte medgavs att inflytande registreringsavgifter
finge uppföras å anslaget såsom särskilda uppbördsmedel. Alltsedan
budgetåret 1935/36 redovisas avgifterna på riksstatens inkomstsida såsom
»Avgifter för registrering i förenings- m. fl. register».
Avgifterna för registreringen ha vid flera tillfällen fprhöjts. De nuvarande
avgiftsbeloppen, vilka fastställts att gälla fr. o. m. år 1943 (SFS 1942: 941
och 942), äro följande:
Handelsregistret:
a) då firma första gången anmäles av enskild näringsidkare........ kr.
b) då firma första gången anmäles av handelsbolag................ 20 »
c) då anmälan eljest sker........................................ 10 ’>
Föreningsregistrct:
a) då ansökan om förenings registrering göres, så ock då flyttning av
styrelsens säte till annat län eller ändring av firman for ny fullständig
inskrivning anmäles................................ 30 kr.
b) då anmälan eljest sker........................................ 10 »
46
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Nedanstående sammanställning utvisar dels inkomstbeloppen, dels ock utgifterna
för registreringen under följande räkenskapsår enligt budgetredovisningen
:
Räkenskapsår Inkomster Utgifter överskott Brist
kr. kr. kr. kr.
1912 ..................... 21 984 24 581 2 597
1927/28 ................... 71 077 83 685 12 608
1932/33 ................... 102 589 119 602 17 013
1937/38 ................... 119 858 139 955 20 097
1939/40 ................... 80 705 137 098 56 393
194°/41 ................... 85 904 115 463 29 559
1941/42 ................... 91 217 129 023 37 806
1942/43 ................... 161 436 172 137 10 701
1943/44 ................... 240 374 212 523 27 851
1944/45 ................... 278 744 228 485 50 259
1945/46 ................... 338 058 254 978 83 080
1946/47 ................... 334 906 253 286 81 620
1947/48 ................... 290 739 270 736 20 003
1948/49 ................... 268 276 282 112 13 836
_ Revisorerna framhålla, att utgiftsbeloppen endast avse direkta annonsei
ingskostnader samt tre femtedelar av patentverkets kostnader för tryckning.
Myndigheternas kostnader för registreringen i övrigt, främst för personal,
bestridas i sin helhet av staten.
I en i mars 1942 inom handelsdepartementet avgiven promemoria med förslag
angående registreringen av landets företagare (SOU 1942:23) anföres
i fråga om kostnaderna för ifrågavarande registrering, att utgiftsstegringen
i första hand sammanhängt med de höjda annonseringspriserna. Till ökningen
anses även ha bidragit att alltsedan år 1925 anmälan om postadress
skall intagas i kungörelserna, att utrensning ur handelsregistret av firmor
för nedlagda rörelser i betydande omfattning ägt rum, varvid kungörandet
av anmälan härom varit avgiftsfritt, samt att tidigare utgående rabatter å
kungörelser i ortstidningar sänkts eller helt indragits.
Revisorerna ha uttalat följande.
»Avgifterna för registrering av anmälningar till handels- och föreningsregistren
ha varit avsedda att täcka registreringsmyndigheternas utgifter för
annonsering av anmälningar till registren ävensom viss del av patentverkets
tryckningskostnader för samlingar av i registren kungjorda uppgifter. Av den
lämnade redogörelsen framgår, att dessa kostnader tidigare överstigit erlagda
avgifter och alltså delvis kommit att stanna på statsverket. Sedan 1940 års
revisorer påtalat detta förhållande, vidtogs fr. o. in. år 1943 sådan höjning
av avgifterna, att statsverket under de närmaste åren erhöll täckning för sina
utgifter. Under det sist förflutna budgetåret ha emellertid statsverkets kostnader
ånyo överstigit influtna avgifter, sannolikt beroende på höjning av
Statsutskottets utlåtande nr 177.
annonspriserna. Då enligt revisorernas mening statsverket icke bör åsamkas
några kostnader för ifrågvarande bestyr, synes en höjning av avgifterna
böra komma till stånd.»
Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, patent- och registreringsverket,
statens priskontrollnämnd, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i
Blekinge och Västernorrlands län. (Del II, s. 118 126).
Utskottet. Revisorernas förslag om höjning av förevarande avgifter har
tillstyrkts av såväl patent- och registreringsverket som överståthållarambetet
och de i ärendet hörda länsstyrelserna, varvid dock samtidigt framhållits,
att höjningen torde kunna begränsas till avgifterna för anmälningar till föreningsregistret.
Statens priskontrollnämnd har för sin del förordat uppskov
med beslut i frågan, till dess kostnadsutvecklingen bättre kunde överblickas.
Enligt utskottets uppfattning förefinnes anledning att antaga, att med bibehållande
av nuvarande avgifter ett årligt underskott för statsverket är att
påräkna jämväl för framtiden. Vid sådant förhållande finner utskottet det
påkallat, att frågan om en rimligare avvägning av avgiftsbeloppen upptages
till prövning redan nu.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhalla, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder i det av
revisorerna angivna syftet.
19;o) Driftkostnaderna vid vanföreanstalterna. Under inrikesdepartementet,
§ 34, ha revisorerna uttalat sig för åtgärder i syfte att minska kostnaderna
vid vanföreanstalterna (Del I, s. 220 230).
Inom landet finnas fyra vanföreanstalter, i Stockholm, Göteborg, Hälsingborg
och Härnösand. Anstalterna drivas av privata föreningar, vanförevårdsföreningarna,
vilka numera åtnjuta betydande statsbidrag för sin verksamhet.
Sålunda anvisas årligen å riksstaten ett förslagsanslag, benämnt Bidrag
till vanföreanstalter, ävensom ett obetecknat anslag å 36 000 kronor per år
till Bidrag till kuratorsverksamhet vid vanföreanstalterna. Dessutom utg
avsevärda bidrag för förvärvande eller uppförande av fastigheter, byggnadsarbeten
o. d., för vilka ändamål särskilda anslag i förekommande fall anvisas
Avkastningen av föreningarnas egna tillgångar och deras Övriga egna
inkomster ha efter hand kommit att spela en allt mera underordnad roll
för finansiering av vanföreanstalternas drift. Numera användas dessa medel
huvudsakligen för kuratorsverksamhet, annan hjälpverksamhet, en del
smärre anläggningsarbeten, åtgärder för patienters och elevers trevnad m m.
Statens utgifter under senare år å anslaget till Bidrag till vanföreanstalter
framgå av följande sammanställning.
48
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Budgetår |
Anslag kr. |
Nettoutgift kr. |
Merutgift kr. |
1943/44 |
2 850 000 |
3 514 140 |
664 140 |
1944/45 |
3 350 000 |
4 562 377 |
1 212 377 |
1945/46 |
3 530 000 |
4 608 442 |
1 078 442 |
1946/47 |
3 770 000 |
5 168 819 |
1 398 819 |
1947/48 |
4 180 000 |
6 637 523 |
2 457 523 |
1948/49 |
5 580 000 |
6 794 956 |
1 214 956 |
1949/50 |
6 130 000 |
— |
Av tabellen framgår, att kostnaderna under de senast förflutna sex budgetåren
i det närmaste fördubblats ävensom att anslagen — trots den betydande
uppräkning, som successivt ägt rum — överskridits med avsevärda
belopp. Med hansyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att
närmare undersöka, huru utgifterna fördela sig på de olika vanföreanstalterna,
respektive på de olika grenarna av deras verksamhet, ävensom vilka
dnfIresultat som redovisats av de olika anstalterha (s. 221_227).
Ortoped- och vanförevårdssakkunniga ha, erinra revisorerna vidare, i sitt
betänkande med utredning och förslag rörande ortoped- och vanföreyårdeps
organisation (SOU 1948:41) behandlat frågan om den framtida finansieringen
av denna vård. De sakkunniga, som ansett den nuvarande finansieringsformen
olämplig, ha bh a. förklarat, att statens bidrag till den ortopediska
vården borde utformas efter liknande grunder som för kroppssjukvården
i övrigt, och ha i sådant hänseend^ hänvisat till den utredning som
påginge genom statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården. I enlighet
härmed borde statens bidrag till vanföreanstalterna utgå såsom vårddagsbidrag,
medan övriga kostnader borde bestridas av vederbörande landsting
eller städer, som icke deltaga i landsting. Staten borde även framdeles
svara för byggnaders uppförande och underhåll samt inventariers anskaffande
vid de till anstalten knutna klinikerna liksom för ifrågavarande yrkesskolor,
skolhem och arbeishem. Särskilda statsbidrag borde tills vidare
utgå till poliklinikerna. — De sakkunniga ha vidare förordat, att sfaten helt
skulle svara för yrkesskolornas, skolhemmens och arbetsbemmens yerksamhet
samt till största delen även för kuratorsverksamheten. Vanförevårdsföreningarnas
egna medel skulle enligt dessa förslag få disponeras
för andra utgifter, såsom understöd, arbetscentralernas drift, vissa resekostnader
för kuratorer, premier och stipendier samt anordningar för patienters
och elevers trevnad.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha statsutgifterna för bidrag
till vanföreanstalterna ökat i betydande omfattning; kostnaderna under
de senaste sex åren ha i det närmaste fördubblats. Det framgår även
att de nuvarande bidragsformerna på detta område äro föga ändamålsenliga,
vilket särskilt återspeglas i det förhållandet, att de extraordinära utgifterna
för täckande av driftunderskott representera omkring hälften av statens
sammanlagda bidrag.
49
Statsutskottets utlåtande nr 177-
Ortoped- och vanförevårdssakkunniga, som uppmärksammat det nuvarande
bidragssystemets brister, ha i sitt betänkande förordat nya former för
finansiering av denna verksamhet. Revisorerna ha med hänsyn härtill icke
lunnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. Intill
dess statsmakterna tagit ställning till den mera vittutseende frågan om
formerna för statens bidrag till hälso- och sjukvården och till det förslag i
nämnda hänseende, som i vad avser vanförevården må föranledas av de sakkunnigas
utredning, torde nuvarande bidragsformer kunna bibehållas. Emellertid
bär den väntade reformen på detta område icke få leda till minskade
ansträngningar att inom verksamhetens nuvarande ram genomföra rationaliseringar
samt därigenom begränsa statsverkets utgifter, särskilt som det
i rådande ekonomiska läge är ovisst, när en omorganisation på detta område
kan komma att genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang även
c-rinra om att i 1949 års statsverksproposition förutsatts, att från såval anstaltsledningarnas
som i förekommande fall medicinalstyrelsens sida iakttoges
samma stränga återhållsamhet vid bedömandet av utgiftsbehovet, som
i rådande läge måste tillämpas för alla områden av statlig och statsunderstödd
verksamhet.
De starkt ökade statsutgifterna för de ändamål, varom här är fråga, ha
föranlett revisorerna att verkställa vissa undersökningar rörande de olika
utgiftsposternas sammansättning ävensom företaga vissa jämförelser såväl
mellan skilda verksamhetsgrenar inom respektive anstalter som i avseende
å förhållandena de olika anstalterna emellan. Revisorerna äro väl medvetna
om att de driftekonomiska resultat, som framkommit vid de gjorda undersökningarna
och vilka i det föregående redovisats, i vissa avseenden kunna
vara ofullständiga. Det oaktat torde materialet ge tillräckliga hållpunkter
för ett bedömande i stort av de faktorer, som främst påverkat det ekonomiska
utfallet av verksamheten.
I fråga om det totala driftresultatet uppvisar stockholmsanstalten absolut
sett större underskott än övriga anstalter; relativt sett ligger underskottet
för 1948 över medeltalet för samtliga anstalter. Påfallande synes vara, att
underskottet vart och ett av de två senaste åren stigit med störi e belopp än
omslutningen. Detta innebär, att samtidigt som bruttoutgifterna ökat bruttoinkomsterna
undergått en minskning. Helt allmänt sett vill det synas revisorerna,
som om en större anstalt med dess i regel bättre möjligheter till rationalisering
i olika avseenden borde äga större förutsättningar att hålla
underskottet på en procentuellt lägre nivå än de mindre anstalterna. Av
övriga anstalter har liälsingborgsanstalten relativt sett under samtliga åi
uppvisat det största underskottet. Omslutningen vid denna anstalt är dock
icke hälften så stor som vid stockholmsanstalten.
Underskotten hänföra sig väsentligen till två verksamhetsgrenar, nämligen
dels sjukavdelningarna och dels yrkesskolor och elevhem. Revisorerna
ha därför ägnat särskild uppmärksamhet åt det ekonomiska utfallet av dessa
verksamhetsgrenar. De driftresultat, som redovisats i det föregående, förete
påfallande skiljaktigheter de olika anstalterna emellan.
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1950. G samt. Nr 177.
50
Statsutskottets utlåtande nr 177.
Vad forst sjukavdelningarna angår, är driftresultatet sämst vid anstalten
i Stockholm, vilken för år 1948 uppvisar en bruttounderhållskostnad per dag
och patient av 24 kronor 41 öre mot en lägsta kostnad — vid anstalten i Härnösand
— av 16 kronor 83 öre. Orsaken härtill är främst de höga avlömngskostnaderna,
vilka uppgå till 16 kronor 83 öre per underhållsdag mot i
Harnosand endast 11 kronor 9 öre. Även i fråga om antalet å sjukavdelningarna
anstallda befattningshavare uppvisar stockholmsanstalten en ofördelaktig
bild. Sålunda uppgår antalet befattningshavare per vårdplats till 0,66
vid denna anstalt mot omkring 0,5 vid övriga. Även med beaktande av vissa
tor anstalten i Stockholm speciella förhållanden — bl. a. beträffande undervisningsverksamheten
— vilka kunna motivera ett relativt sett större personalbehov
än vid övriga anstalter, synas revisorerna möjligheter böra förchgga
att åstadkomma vissa personalbesparingar. Det är att märka, att personaluppsättningarna
vid övriga anstalter — trots otvivelaktiga skiljaktigheter
i fråga om förutsättningarna för driften — hålla sig på en tämligen
jamn nivå. b
Eeträffande administrations- och ekonomipersonal är stockholmsanstalten
jämförlig med övriga anstalter, medan däremot härnösandsanstalten i
detta hanseende redovisar ett oförmånligt kostnadsläge. Det vill synas som
om en anpassning efter erfarenheterna vid Övriga anstalter borde kunna
leda till en mera rationell organisation även vid härnösandsanstalten.
Vad härefter angår de driftresultat, som i det föregående redovisats för
yrkesskolor och elevhem, bör förutskickas, att det beträffande dessa verksamhetsgrenar
är förenat med större svårigheter att draga några bestämda
slutsatser. Hansyn måste här i särskilt hög grad tagas till sådana faktorer
som olika undervisningsformer, undervisningens differentiering, elevhemmens
allmänna standard in. in. De variationer i kostnadshänseende, som
aven i fråga om dessa verksamhetsgrenar kunnat påvisas, ge dock enligt
revisorernas mening belägg för att ett effektivt utnyttjande av erfarenheerna
vid de olika anstalterna borde kunna resultera i minskade kostnader
Aven på detta område har utvecklingen under de senaste åren medfört påtaglig
försämring av driftresultatet, såväl absolut som relativt sett, och det
ar darfor av särskild vikt, att alla möjligheter till förbättring av resultaten
tillvaratagas.
För att i detalj kunna påvisa, vilka åtgärder som vid de skilda anstalterna
bora genomforas for nedbringande av kostnaderna, skulle självfallet erfordras
mera ingående undersökningar än de som ligga inom revisorernas möjligheter.
Med den i det föregående lämnade redogörelsen ha revisorerna vetat
fasta uppmärksamheten på en del förhållanden, beträffande vilka redan
ett studium av anstalternas ekonomiska redogörelser kan giva anledning till
påpekanden och erinringar. Mera i detalj gående undersökningar böra givetvis
företagas i den omfattning omständigheterna därtill föranleda. Fn inbördes
jämförelse av de olika kostnadsslagen vid respektive anstalter bör
oar^d skapa goda utgångspunkter för ett bedömande av på vilka områden
åtgärder bora vidtagas. Narmast synes det böra ankomma på medicinalsty
-
Statsutskottets utlåtande nr 177. 01
reisen att taga de initiativ, som erfordras härvidlag. Under alla forhållanden
anse revisorerna mot bakgrunden av den hittillsvarande kostnadsutvecklingen
vid vanföreanstalterna i allmänhet och särskilt vid anstalternas sjukavdelningar
samt Yrkesskolor och elevhem det vara motiverat, att en skarpt
uppmärksamhet kommer till stånd beträffande möjligheterna att vinna
besparingar på förevarande område.»
Utlåtanden ha avgivits av medicinalstyrelsen och Svenska vanf orevår dens
centralkommitté (Del II, s. 126—137).
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att statsverkets utgifter
i form av bidrag till vanföreanstalterna successivt stegrats under senare
år. Det ekonomiska utfallet av verksamheten företer dessutom påtagliga
skiljaktigheter de olika anstalterna emellan. Utskottet finner därför i likhet
med revisorerna angeläget, att särskilda åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa
kostnaderna, självfallet under beaktande av att vårdstandarden därigenom
icke eftersättes. Då emellertid frågan om ortoped- och vanforevardens
organisation f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning i anslutning
till ett i ämnet avgivet sakkunnigbetänkande, har utskottet ansett sig kunna
inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
20:o) Ombyggnad till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar.
Under de affärsdrivande verken, § 36, ha revisorerna framhållit vikten av
att järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn— Vislanda och
Bredåkra—Växjö snarast ombyggas till normalspår (Del I, s. 238 254).
1943 års järnvägskommitté avgav den 9 januari 1945 betänkande i två delar
rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. I Del II framlades förslag till
ombyggnad av blekingenätets linjer av 1 067 mm spårvidd, varjämte lämnades
en utförlig redogörelse för de i blekingenätet ingående linjernas tekniska
skick. I sistnämnda avseende anförde kommittén bl. a. följande.
Rälsen vore på många bandelar starkt sliten, och rälsbyte syntes vara
ofrånkomligt under de närmaste tio åren. Vidare vore det nödvändigt att
under den närmaste tiden utbyta och förstarka ett antal broar. Sakerhetsanläggningar
av mera modernt slag funnes endast pa ett fåtal stationer och
stationernas mötesspår vore otillräckliga vid stark trafik Lokens med
ålder vore hög: hälften av dem vore mera än 40 år gamla. De vore i allmänhet
för små och för svaga att draga större tåg med högre hastighet. Deras
kapacitet motsvarade icke utvecklingens krav. Person- och godsvagnparken
vore ävenledes jämförelsevis ålderdomlig. Den rullande materielen vore på
det hela taget föråldrad och i stort behov av förnyelse. Nyanskaffning hade
under senare tid blott ägt rum i mycket begränsad omfattning.
Kommittén framlade även kostnadsförslag för blekingenätets förbättring
enligt olika alternativ. De erforderliga åtgärderna ansågos i samtliga fall
böra omfatta tio år och tänktes förlagda till åren 1945-1954. Kommittén
beräknade medelsbehovet till sammanlagt 40,3 miljoner kronor.
52
Statsutskottets utlåtande nr 177
En narmare redogörelse för kommitténs uttalanden beträffande blekingenätets
järnvägar återfinnes å s. 239—241 i revisorernas berättelse.
Frågan anmäldes för riksdagen genom propositionen 1946: 235. På de av
kommittén anförde skäl ansåg departementschefen, att ombyggnaden av
blekingenatets järnvägar borde inskränkas till att avse linjerna Karlskrona
—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö.
1 anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren två motioner
(II: 469 och II: 508). I den första hemställdes, att riksdagen måtte besluta,
att i samband med ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—
Vislanda och Växjö—Bredåkra även linjen Norraryd—Kvarnamåla ombyggdes
på samma sätt. I den andra hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att
de föreslagna ombyggnaderna av järnvägslinjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö till normalspår skulle påbörjas
s-a snart de tekniska förberedelserna härför fullbordats, samt uttala sig för
att även linjerna Sölvesborg—Hörviken och Norraryd—Kvarnamåla omkyggdes
till normalspår.
Statsutskottets utlåtande i frågan (nr 152) utmynnade i en hemställan,
a) att riksdagen måtte besluta, att linjerna Karlskrona—Kristianstad,
Karlshamn Vislanda och Bredåkra—Växjö skulle ombyggas till normalspår;
b)
att motionen 11:508 i vad den avsåge tidpunkten för påbörjandet av
ifrågavarande ombyggnad ej måtte av riksdagen bifallas;
c) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 11:469 och 11:508,
sistnämnda motion i vad den avsåge ombyggnad till normalspår av linjerna
Solyesborg—Horviken och Norraryd—Kvarnamåla, giva till känna vad utskottet
rörande de i motionen avhandlade frågorna anfört.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan (skr. nr
Med bifall till en av Kungl. Maj:t i proposition nr 211 gjord hemställan
anvisade samma års riksdag å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47
ett inyesteringsanslag av 8 miljoner kronor till ombyggnad till normalspår
av linjerna Karlskrona—Kristianstad, Karlshamn—Vislanda och BredåkraVäxjö.
Genom ämbetsskrivelse den 21 juni 1946 delgav Kungl. Maj :t järnvägsstyrelsen
riksdagens beslut samt anbefallde styrelsen att — med beaktande
av vad departementschefen till statsrådsprotokollet över kommunikationsarenden
for den 5 april 1946 anfört och under hänsynstagande till innehållet
i riksdagens skrivelse 1946:210 — vidtaga de förberedande åtgärder som betingades
av nämnda beslut.
Under erinran om vad i ärendet sålunda förevarit hemställde 1943 års
jarnvagskommitté i skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet
den 19 december 1946, att järnvägsstyrelsen måtte bemyndigas att, förutom
det planeringsarbete som den redan ålagts, omedelbart och i lämplig utsträckning
ordna underhållsarbetet på de linjer, som enligt riksdagens bes
ut skulle ombyggas, på så sätt, att den nya matericlen eller de förbättra
-
53
Statsutskottets utlåtande nr 177.
de och reparerade anordningarna lämpligen kunde användas även vid noimalspårsdrift
på ifrågavarande linjer.
Sedan järnvägsstyrelsen i underdånigt utlåtande den 27 januari 194/ tillstyrkt
bifall till den av kommittén gjorda framställningen, bemyndigade
Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 7 februari 1947 järnvägsstyrelsen
att vid underhåll av och materielanskaffning för smalspåriga järnvägslinjer,
vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skulle ombyggas till normalspåriga,
i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka kunde underlätta
införande i sinom tid av normalspårsdrift. o
Frågan om ombyggnaden av blekingejärnvägarna var härefter ar 1945
föremål för en interpellation i riksdagen. Å s. 249 i revisorernas berättelse
återgives i huvudsak interpellationssvaret.
I en den 6 mars 1948 dagtecknad framställning till chefen för kommunikationsdepartementet
anhöllo representanter för Sölvesborgs stad, Bromolla
köping samt Mjällby, Ysane och Sölvesborgs landskommuner, att statsmakterna
till välvillig prövning måtte upptaga frågan angående omedelbart igångsättande
av ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona
Kristianstad och Sölvesborg—Hörviken. Över framställningen ha remissyttranden
avgivits av järnvägsstyrelsen den 13 juli 1949 och av arbetsmarknadsstyrelsen
den 7 oktober 1949 (s. 250 och 251).
Revisorerna ha gjort töljande allmänna uttalande.
»Då genom propositionen 1946:235 förslag förelädes riksdagen om en
ombyggnad till normalspår av järnvägslinjerna Karlskrona Kristianstad,
Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö, underströks av föredragande
departementschefen, att frågan om en förbättring av blekingenatets järnvägar
vore angelägen och att den förordade ombyggnaden därför icke borde
uppskjutas någon längre tid. Av statsfinansiella skäl och med hänsyn till
läget på arbetsmarknaden ansågs ombyggnaden dock icke böra utföras förrän
dylika arbeten befunnes erforderliga såsom led i åtgärder för sysselsättning
av friställd arbetskraft. I enlighet härmed åtföljdes riksdagens principbeslut
i frågan icke av någon medelsanvisning i vidare mån än att å allmän
beredskapsstat ett belopp av 8 miljoner kronor ställdes till förfogande
för här berörda ändamål. Riksdagen uttalade emellertid samtidigt, att tidpunkten
för ombyggnadsarbetenas igångsättande måhända icke uteslutande
kunde bestämmas med hänsyn till läget på arbetsmarknaden.
Sedermera har järnvägsstyrelsen av Kungl. Maj :t erhållit ett allmänt bemyndigande
att vid underhåll av och materielanskaffning för smalspåriga
järnvägslinjer, vilka jämlikt riksdagens beslut framdeles skola ombyggas
till normalspåriga, i lämplig utsträckning vidtaga sådana åtgäider
som kunna underlätta införande i sinom tid av normalspårsdrift. Enligt
av revisorerna under hand inhämtade upplysningar ha emellertid några
mera omfattande arbeten icke igångsatts med stöd av detta bemyndigande.
De av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärderna In» sålunda i huvudsak
inskränkts till omdikningar och breddning av järnvägsbankar i mindre
skala samt grusning o. d. i samband med det normala underhållet, ear
-
54
Statsutskottets utlåtande nr 177.
jämte även visst rälsutbyte ägt rum. Av riksdagen förutsatta planeringsåtgärder
för bl. a. markfrågornas lösande synas ej heller ha kommit till
utförande i någon större utsträckning.
Revisorerna ha under en resa i Blekinge haft tillfälle att närmare studera
de ifrågavarande järnvägsförhållandena. Revisorerna ha därvid bibragts
uppfattningen, att förevarande spörsmål är en angelägenhet av största
vikt för länet icke minst ur näringsekonomiska och befolkningspolitiska
synpunkter. Visserligen ha under senare år en del nya industrier förlagts
till Blekinge, men å andra sidan torde vara uppenbart, att de praktiska olägenheter
av skilda slag som sammanhänga med smalspårsdriften måste
verka starkt hämmande på en av många skäl önskvärd vidareutveckling
av landsdelens näringsliv. Framför allt med hänsyn till den starka utflyttningen
från landsbygden synes behov föreligga av en ökad industriell differentiering,
vilken kan förväntas leda till ökade arbetstillfällen och förbättrade
utkomstmöjligheter. Även i rent tekniskt avseende få de ifrågavarande
järnvägslinjerna anses vara i hög grad eftersatta.
För egen del vilja revisorerna understryka de uttalanden som tidigare i
skilda sammanhang gjorts till förmån för en förbättring av blekingenätets
järnvägar. Anledningen till att en dylik förbättring icke omedelbart kunnat
komma till stånd är, såsom av det föregående framgår, att finna i den
omständigheten, att de i princip beslutade ombyggnadsarbetena ansetts böra
ske först i samband med allmänna åtgärder för sysselsättning av friställd
arbetskraft. Statsmakternas ifrågavarande beslut torde emellertid böra ses
mot bakgrunden av då ännu rådande farhågor för att efterkrigstiden skulle
komma att utmärkas av en betydande arbetslöshet. Någon sådan arbetslöshet
har dock icke uppstått, och frågan om igångsättande av offentliga beredskapsarbeten
av större omfattning lärer, därest icke exceptionella förhållanden
inträffa, icke bliva aktuell inom en näraliggande framtid. Detta
innebär att de allmänna förutsättningar, på vilka förberörda beslut grundades,
helt förändrats. Fn följd härav är å andra sidan, att tidpunkten
tör ombyggnadsarbetenas programenliga påbörjande framflyttats på obestämd
tid, vilket icke kan anses vara rimligt eller gagneligt. Revisorerna
vilja därför ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn härtill det förevarande
spörsmålet bör upptagas till förnyad prövning. Det torde finnas desto starkare
skäl att icke betrakta detta problem enbart såsom en sysselsättningsfråga,
som riksdagen själv vid principbeslutets fattande givit uttryck åt
den i det föregående redan återgivna uppfattningen, att ett avgörande härutinnan
måhända finge träffas under beaktande a\ även andra omständigheter
än de rent arbetsmarknadspolitiska.
I detta sammanhang må vidare framhållas, att riksdagen trots den sedan
någon tid tillbaka nödtvungna investeringsbegränsningen ställt betydande
kapitalbelopp till statens järnvägars förfogande, för de tre budgetåren
1947/50 uppgående till respektive 185,3, 126,4 och 100,3 miljoner kronor. För
nästkommande budgetår har järnvägsstyrelsen gjort framställning om anvisande
av investeringsanslag för tillhopa 162,3 miljoner kronor. Det lärer
Statsutskottets utlåtande nr 177.
55
emellertid kunna ifrågasättas, huruvida samtliga de utgiftsändamål, för
vilka dessa medel disponerats eller avses skola disponeras, skulle i fråga
om angelägenhetsgrad äga företräde framför den nu berörda ombyggnaden.
Det belopp som beräknats erforderligt för den första byggnadsetappen
svnes i vart fall icke vara av den storleksordning, att det icke skulle kunna
inrymmas inom det ordinarie investeringsprogrammet för visst budgetår
utan eftersättande av andra lika betydelsefulla projekt. Under ärendets
tidigare behandling bar från skilda håll vitsordats, att ombyggnaden av
samhällsekonomiska skäl är starkt motiverad. Ur rättvisesynpunkt måste det
även anses vara mindre tillfredsställande, att år efter år en av sina kommunikationer
starkt beroende landsdel i sin helhet undantages från ett upprustningsarbete,
vilket i såväl förenämnda proposition som riksdagens därav
föranledda skrivelse angivits vara angeläget och icke böra uppskjutas
någon längre tid. Ett särskilt spörsmål utgör frågan i vad mån de för ombyggnaden
erforderliga medlen skola ingå i statens järnvägars förräntningspliktiga
kapital, vartill revisorerna icke finna anledning att nu taga ställning.
Det må i förevarande sammanhang vidare erinras om att blekingejarnvägarnas
materiel redan vid 1940-talets början ansågs vara föråldrad och
starkt försliten. Sedan dess ha förhållandena härutinnan otvivelaktigt ytterligare
förvärrats. Järnvägsstyrelsen har med anledning härav sett sig nödsakad
att företaga viss nyanskaffning av ånglok, lokomotorer, rälsbussar
m. m. Kostnaderna härför kunna enligt från styrelsen inhämtade uppgifter
beräknas till närmare 4 miljoner kronor, vari även ingår värdet av beställd
materiel. Revisorerna finna det tveksamt, huruvida en dylik nyanskaffning
— för vilken medel äskats i sådana former att riksdagen, åtminstone
i vad gäller nyinköp av rälsbussar och därtill hörande släpvagnar,
saknat möjlighet att bedöma för vilka banor materielen vore avsedd —
kan anses stå i överensstämmelse med vad statsmakterna avsett och uttalat
i samband med 1946 års principbeslut i frågan. Investeringar av detta
slag torde även på längre sikt ställa sig relativt dyra, enär den rullande
materielen självfallet måste undergå kostnadskrävande ändringsarbeten i
samma mån som banorna byggas om till annan spårvidd. Fråga är om icke
investeringar av samma storleksordning i arbeten för banornas breddning
skulle i längden givit bättre resultat för det allmänna.
Oavsett spörsmålet om tiden kan anses vara inne att nu upptaga 1946
års riksdagsbeslut till omprövning, bör emellertid enligt revisorernas uppfattning
möjlighet föreligga för järnvägsstyrelsen att inom ramen för det
av Kungl. Maj :t redan lämnade bemyndigandet bedriva de påbörjade övergångsarbetena
i snabbare och effektivare takt än hittills. Under rubriken
Underhåll av bana och byggnader ha i statens järnvägars kostnadsstater för
budgetåren 1947/50 upptagits respektive 84,2, 95,5 och 100,o miljoner kronor.
Av dessa belopp ha endast respektive 185 000, 240 000 och 375 000 kronor
avsetts för nu ifrågavarande ändamål. De medel som i fortsättningen
komma att anvisas härför böra kunna bliva av en helt annan storleksord
-
56
Statsutskottets utlåtande nr 177.
ning. Av arbetsmarknadsstyrelsens i det föregående återgivna yttrande framgår,
att av arbetsmarknadspolitiska skäl något hinder mot en forcering av
ombyggnadsarbetena icke numera föreligger.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att den förevarande frågan
måste anses vara av den allmänna betydelse, att dess lösning icke utan
allvarliga återverkningar i olika avseenden kan skjutas ytterligare på framtiden.
»
Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och länsstyrelsen i Blekinge län (Del II, s. 156—163).
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Hällgren m. fl.
(I: 136) och den andra inom andra kammaren av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl. (II: 193), vari hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj.t anhålla att ombyggnadsarbetena av blekingejärnvägarna snarast förverkligas.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet hänvisa till motionen II: 193.
Ltskottet. De synpunkter som av revisorerna anlagts på frågan om ombyggnad
till normalspår av vissa av blekingenätets järnvägar ha starkt
understrukits av länsstyrelsen i Blekinge län. Jämväl arbetsmarknadsstyrelsen,
som låtit verkställa en särskild utredning om antalet arbetslösa i
nämnda län per den 7 januari 1950, har funnit det önskvärt, att ombyggnadsarbetena
få bedrivas på sådant sätt, att ombyggnaden kan färdigställas
inom en icke alltför avlägsen framtid. Järnvägsstyrelsen har för $in
del under vissa förutsättningar ansett sig kunna biträda revisorernas förslag,
att 1946 års principbeslut i frågan i erforderliga delar upptages till
förnyad prövning. I nära anslutning till revisorernas uttalanden har slutligen
i de båda likalydande motionerna 1:136 och 11:193 hemställts, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att ombyggnadsarbetena av blekingejärnvägarna
snarast förverkligas.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att för nu berörda ändamål ett
investeringsanslag av 8 miljoner kronor anvisats å allmän beredskapsstat.
Såsom revisorerna påpekat, är det emellertid i nuvarande läge synnerligen
ovisst, när frågan om igångsättande av offentliga beredskapsarbeten i
större omfattning kan komma att aktualiseras. I förevarande fall innebär
detta, att tidpunkten för ombyggnadsarbetenas programenliga påbörjande
framflyttats på obestämd tid. I likhet med revisorerna och motionärerna
hyser utskottet den uppfattningen, att ett dylikt dröjsmål måste vara ägnat
att ingiva betänkligheter i skilda avseenden.
Sålunda torde icke minst böra uppmärksammas de allvarliga följdverkningar
som ett ytterligare uppskov med lösandet av denna fråga kan komma
att medföra för näringslivet i Blekinge. En av sina järnvägskommuni
-
Statsutskottets utlåtande nr 177.
57
kationer starkt beroende landsdel lärer heller icke rimligen år efter år kunna
helt undantagas från den tekniska upprustning som f. n. håller på att
genomföras inom statsbanenätet i övrigt. I såväl propositionen 1946: 235 som
riksdagens därav föranledda skrivelse har dessutom givits uttryck åt den
uppfattningen, att en förbättring av blekingenätets järnvägar vore angelagen,
varför den av 1943 års järn vägskommitté förordade ombyggnaden icke
borde uppskjutas någon längre tid. Av remissutlåtandena framgår vidare,
att de arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna för ett igångsättande av
här ifrågavarande företag numera te sig väsentligt gynnsammare än för
fyra år sedan. Hänsyn torde i detta sammanhang slutligen böra tagas till
vad riksdagen i sin ovannämnda skrivelse uttalat, nämligen att ett avgörande
i denna fråga måhända finge träffas under beaktande av jämväl andra
synpunkter än dem som ligga till grund för statsmakternas beslut att å
allmän beredskapsstat anvisa medel i arbetslöshetsbekämpande syfte.
Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finner sig utskottet böia
tillstyrka revisorernas av remissmyndigheterna biträdda förslag, att 1946
års principbeslut i frågan göres till föremål för omprövning. Därvid synes
främst böra övervägas, huruvida icke tidpunkten nu kan anses vara inne
att upptaga här berörda ombyggnadsarbeten på statens järnvägars ordinarie
investeringsprogram. I avvaktan på resultatet av en dylik omprövning
bör, på sätt revisorerna förutsatt, möjligheter föreligga för järnvägsstyrelsen
att inom ramen för det av Kungl. Maj :t redan lämnade bemyndigandet
bedriva de påbörjade övergångsarbetena i snabbare och effektivare
takt än hittills.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må, i anledning av revisorernas uttalande
samt motionerna 1:136 och 11:193, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört.
21 :o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och
erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara av
den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
22 :o) Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I skrivelse
nr 72 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 10 februari 1950, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 18 maj 1949, nr 262, i anledning av riksdagens år 1948 församlade revisorers
berättelse.
5 intrång till riksdagens protokoll 1956. 6 sand. .Vr 177.
00 Statsutskottets utlåtande nr 177.
Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.
o utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att Kungl. Maj:t beträffande flertalet i ovannämnda riksdagsskrivelse
upptagna punkter vidtagit åtgärder i det av riksdagen avsedda syftet. Frågan
rörande ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av änibets- eller tjänstemän, är doek alltjämt föremål för övervägande inom
vederbörande departement. Utskottet förutsätter, att denna fråga ägnas fortsatt
uppmärksamhet samt att jämväl de av riksdagen härutinnan uttalade
önskemålen i görligaste mån beaktas, så snart förhållandena det medgiva.
Kungl. Maj :ts skrivelse har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt
uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 19 maj 1950.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från f örsta kammaren: herrar Rickard Lindström, Sven Larsson, Gränebo,
Gustaf Karlsson, Iwar Anderson, fröken Andersson, herrar Sundelin
Leander, von Heland, Lundqvist, Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Edin’
Andree och Axel Andersson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, MalmfS^VdT-Bergström,
Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd, Mårtensson
i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad, Staxäng, Bergstrand, fröken Elmén, herrar
Persson i Vinberg, Jansson i Kalix och Henriksson.
50(641. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.