Statsutskottets utlåtande nr löl.

1

Nr 151.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående
vissa ändringar i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

I propositionen nr 211 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 31 mars 1950,
föreslagit riksdagen medgiva, att under tiden till och med utgången av
budgetåret 1950/51 statlig exportkreditgaranti må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som i berörda statsrådsprotokoll angivits
samt att staten må under samma tid inom ramen för tidigare beslutat
maximibelopp av 300 miljoner kronor åtaga sig betalningsansvar för lagerhållning
i utlandet till ett belopp av högst 30 miljoner kronor.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Tjällgren (I: 481) och den andra inom andra kammaren av
herr Rubbestad m. fl. (II: 572), hemställts, att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 211 måtte besluta, att statlig exportkreditgaranti
icke skall lämnas för att täcka förlustrisk i samband med upprättande
av konsignationslager utomlands.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen 1:481.

Då ett system med statlig exportkredit infördes år 1933, skedde detta i
syfte att främja exporten och därigenom bereda ökade arbetstillfällen inom
landet, varav behov då förelåg på grund av den rådande svåra arbetslösheten.
Systemet har emellertid bibehållits även efter det att arbetslöshetskrisen
övervunnits. Detta har bland annat berott därpå att statlig exportkreditgivning
förekommer i ett stort antal med Sverige konkurrerande
länder och att därför den svenska industrien för export till vissa stater
eller av vissa produkter haft behov av ett motsvarande stöd. Värdet för industrien
av exportkreditgarantier har sedermera ökats, då valutarestriktioner
och transfereringshinder tillkommit. Systemet har emellertid fått betydelse
även i större sammanhang. Under det senaste decenniet ha sålunda i åtskilliga
handelsavtal införts bestämmelser om att statlig exportkreditgaranti skall
medgivas vid kreditgivning för viss export från Sverige. Exportkrediten har
i dessa fall trätt i stället för kreditgivning från svenska statens sida. Till
dessa handelspolitiska skäl för exportkreditgarantier ha under senaste åren
tillkommit närbesläktade valutapolitiska synpunkter.

t Bihang till riksdagens protokoll 1950. G samt. Nr 151.

2

Statsutskottets utlåtande nr 151.

De exportkrediter som hittills förekommit ha, trots prisstegringarna på
exportvarorna, tagit i anspråk endast en mindre del av det garantibelopp,
som riksdagen beviljat. Den 31 december 1949 omfattade sålunda statens
garantier blott cirka 100 miljoner kronor av det belopp å 300 miljoner kronor,
vartill garantierna må uppgå under tiden till och med den 30 juni
1951. På exportkreditnämndens hittillsvarande verksamhet har, bortsett från
finska skadefall som reglerats i särskild ordning, uppkommit en behållning av
9,6 miljoner kronor. Siffrorna vittna väl, framhåller departementschefen,
om den försiktighet, varmed nämnden handhaft sin uppgift, och om den
noggranna prövning, som skett i de enskilda garantigivningsfallen.

En av orsakerna till att det belopp, som anvisats för garantigivning, endast
till en mindre del kommit att utnyttjas för det avsedda ändamålet, har,
framhåller departementschefen, otvivelaktigt varit de förhållandevis snäva
restriktioner, som hittills gällt för exportkrediterna. Endast i ringa män har
en anpassning kunnat ske till det nya marknadsläge, som uppstått under
de senaste åren. I stort sett har garantigivningen i nuvarande form icke påverkat
exporten till de ur valutasynpunkt mest angelägna marknaderna.
Exportkreditgarantierna utgöra nämligen främst ett stöd mot transfereringshinder.
Av naturliga skäl har en dylik garantigivning blivit av ringa
betydelse, när det gällt att främja exporten till dollarmarknaderna.

Inkomsterna av exporten till Förenta staterna och andra hårdvalutaländer
uppbära i nuvarande läge blott en del av den import som vårt land
har från dessa länder. Om och i vilken utsträckning det i framtiden
skall bliva möjligt att, liksom före kriget, importera varor från Förenta
staterna mot betalning i andra valutor än dollar är ovisst. Uppenbart är enligt
departementschefen att eu ökning av den svenska exporten på ifrågavarande
land i betydande grad beror på möjligheterna att upparbeta en
marknad för produkter, som hittills icke alls eller blott i obetydlig utsträckning
försålts där, exempelvis produkter av den svenska verkstadsindustrien
samt trä- och metallmanufakturen. Eu inriktning på den amerikanska
marknaden kräver emellertid betydligt större arbete och medför flera risker
än en försäljning på mjukvalutamarknader; samtidigt äro vinstmöjligheterna
för exportören ofta mindre.

Från statsmakternas sida ha olika åtgärder vidtagits för att öka vår industris
konkurrenskraft för export mot betalning i dollar- och annan hårdvaluta.
Även om den svenska kronans devalvering i detta sammanhang varit
av stor betydelse, är det, framhåller departementschefen, uppenbarligen alltjämt
anledning att överväga olika praktiska åtgärder i exportfrämjande
syfte. Bland annat torde exportkreditreglerna böra anpassas till det nya
läget. Systemet torde främst böra utbyggas så att det kan ge en värdefull
stimulans åt exporten på hårdvalutamarknaderna. Önskemål härom ha
framförts bland annat under överläggningar inom samarbetsorganet för
export- och produktionsökning där man pekar på de risker, som en övergång
till ökad export till dollarområdet och därmed jämförliga stater kan
medföra för de enskilda företagen. Under nu angivna förhållanden synes

Statsutskottets utlåtande nr 151.

3

departementschefen frågan om en utbyggnad av exportkreditgarantisystemet
böra upptagas till prövning och underställas riksdagen redan innevarande
år. De erfarenheter, som under det närmaste året kunna göras av nyheter
i systemet, ha synts böra redovisas nästa år, då frågan om fortsatt
bemvndigande att meddela exportkrediter kommer upp till behandling i anledning
av att riksdagens senast lämnade bemyndigande utlöper den 30
juni 1951.

Med hänsyn till att från näringslivets sida framförts önskemål om vidgade
möjligheter att erhålla statlig exportkreditgaranti, har inom handelsdepartementet
utarbetats en promemoria rörande eventuell utbyggnad av exportkreditgarantigivningen.
Departementschefen, som lämnat en redogörelse
för innehållet i nämnda promemoria samt däröver avgivna yttranden, har
för egen del i ämnet anfört följande.

»I den förut nämnda promemorian ha förslag framlagts om vissa ändringar
i riktlinjerna för exportkreditgarantigivningen i syfte att främja vårt lands
export till härdvalutaländer. Viktigast torde härvid vara förslaget rörande
garanti mot förluster å lagerhållning utomlands. Detta
förslag har i allmänhet tillstyrkts av näringslivet men mött kritik från flertalet
myndigheter, som hörts i ärendet. Kritiken har delvis varit av mera
principiell art men främst motiverats av ovissheten beträffande förlustrisken
och de förmodade svårigheterna att giva garantisystemet en tillfredsställande
praktisk utformning. Exportkreditnämndens verkställande direktör har
emellertid numera på ort och ställe inhämtat närmare uppgifter rörande
den ordning, som tillämpas vid motsvarande garantigivning i England. Systemet
innebär bland annat, att särskilda garantier kunna beviljas såväl för
upprättande av lager i Amerikas förenta stater och Canada som för andra
åtgärder till främjande av exporten på dessa länder, exempelvis marknadsundersökningar
och annonskampanjer. Kostnaderna för sådana åtgärder
kunna bliva relativt höga, och det torde mången gång vara svårt att förutse
i vad mån de komma att täckas av framtida försäljningar. Erfarenheterna
av det engelska systemet ha varit tillfredsställande ur såväl det allmännas
som näringslivets synpunkt. Man torde kunna utgå från att även i vårt land
många exportörer icke våga ikläda sig dylika kostnader, såvida de icke kunna
erhålla täckning för viss del av risken, utan föredraga att bearbeta de ofta
mera vinstgivande och mindre kostnadskrävande mjukvalutaländerna. Jag
anser mig under sådana förhållanden böra tillstyrka, att exportkreditnämnden
försöksvis beredes möjlighet att i viss utsträckning bevilja garanti mot
förluster å lagerhållning utomlands. Bland annat på grund av de engelska
erfarenheterna anser jag icke att tekniska svårigheter böra få hindra att den
föreslagna nya linjen prövas. Med hänsyn till frågans outredda läge är jag
däremot icke beredd att förorda någon svensk garanti mot förluster på marknadsundersökningar
och annonskampanjer o. d. Vad angår marknadsundersökningar
har det allmänna för övrigt givit stöd på annat sätt genom bidrag
ur handels- och sjöfartsfonden till samfällda branschundersökningar i
Förenta staterna, anordnade av olika näringsorganisationer. Innan export -

4

Statsutskottets utlåtande nr 151.

kreditnämnden börjar utställa garantier mot förluster å lagerhållning, torde
inom nämnden böra företagas en närmare utredning rörande den lämpliga
utformningen av garantierna och denna fråga därefter underställas Kung].
Maj :ts prövning. I detta sammanhang må framhållas, att jag förutsätter
att nämnden kommer att tillämpa den nya garantiformen med stor försiktighet.
Med hänsyn till att densamma betydligt skiljer sig från exportkredit
i förut tillämpad form och då riskerna äro svåra att på förhand bedöma,
torde det vara lämpligt att en särskild maximisumma fastställes för nu
ifrågavarande garantigivning. Inom ramen för det till exportkreditnämndens
förfogande för garantigivning över huvud taget stående beloppet av 300
miljoner kronor torde nämnden för nu ifrågavarande ändamål lämpligen
böra fa ikläda staten ansvar högst intill ett belopp av 30 miljoner kronor.

I detta sammanhang må erinras om att exportkreditnämndens bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier allenast gäller för viss tid. Tidsbegränsningen
har emellertid icke ansetts utgöra hinder mot utställande av
garantier, som utlöpa först efter bemyndigandets utgång. I överensstämmelse
härmed böra jämväl garantier av den nya formen kunna utställas med
flerårig löptid.

I promemorian föreslås vidare, att exportkreditgaranti skall
kunna lämnas även för icke inhemska alster. Förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Den
sålunda ifrågasatta utvidgningen av garantigivningen torde i en del fall
kunna få betydelse ur valuta- och handelspolitiska synpunkter. Med hänsyn
häi till tillstyrker jag förslaget. Jag förutsätter därvid att exportkreditnämnden
använder sig av den nu föreslagna vidgade möjligheten allenast i sådana
tall, då möjlighet därigenom skapas att tillföra vårt land hårdvaluta eller
eljest särskilda skäl tala därtör och dessutom andra svenska intressen icke
trädas för när.

N issa skäl synas vidare tala för den generella höjning av maximigränsen
för exportkredit till 85 procent, som ifrågasatts
i promemorian. Även om exportkreditnämnden, såvitt man nu kan bedöma,
endast undantagsvis kommer att utnyttja den förordade höjningen av garantiens
maximum, torde det likväl vara värdefullt för nämnden att — också
i andra än de begränsade tall som hittills kunnat förekomma — kunna ge
exporten den stimulans, som en garanti upp till förutnämnda gräns innebär.
-Nämnden bör dock givetvis alltid se till, att garantien icke sättes till högre
belopp än att exportören får verklig känning av uppkommande förlust och
sålunda tvingas att på förhand noga överväga riskerna. Då garantigivning till
nu angiven höjd medför en ej oväsentligt ökad risk, synes den, såsom exportkreditnämnden
framhållit i sitt yttrande, endast böra ifrågakomma, då
försäljningen ur valutasynpunkt är särskilt önskvärd.

I promemorian framhålles slutligen, att garantier i samband
med entreprenadarbeten utomlands hittills enligt exportkreditnämndens
praxis ej fastställts till högre belopp än som motsvarat värdet av
svenska varor och tjänster som levererats i samband med entreprenaden.

Statsutskottets utlåtande nr löl.

5

Emellertid ifrågasättes om icke vid garantigivningen hänsyn i viss utsträckning
skulle kunna tagas även till värdet av varor av utländskt ursprung, som
ingå i varuleveranserna i samband med en sådan entreprenad, detta med
hänsyn till de betydande valutabelopp, som en dylik entreprenadverksamhet
kan tillföra landet även i det fall att material från tredje land i stor utsträckning
utnyttjas för verksamheten. Den utvidgning av garantien för
entreprenadarbeten, som sålunda förordas, torde icke sträcka sig mycket
iängre än som i propositionen nr 117 till 1939 års riksdag förordades av dåvarande
chefen för handelsdepartementet. I remissyttrandena äro åsikterna
om lämpligheten av en uppmjukning av praxis delade. Med hänsyn härtill
och till de stora förluster — cirka 70 procent av nettoutbetalningarna för
skadefall -— som gjorts å garantigivning för entreprenadarbeten, är det naturligt
att försiktighet iakttages vid uppmjukningen av praxis på detta område.
Jag anser mig i huvudsak kunna ansluta mig till den av departementschefen
år 1939 deklarerade uppfattningen, att en något friare praxis bör tilllämpas
för de särskilda fall, då föreliggande omständigheter göra detta berättigat
och önskvärt.

I övrigt torde nu gällande riktlinjer för exportkreditgarantigivningen böra
bibehållas oförändrade.

Den utbyggnad av garantigivningen, som jag i det föregående tillstyrkt,
får med säkerhet icke sådana verkningar, att behov uppkommer att överskrida
det till 300 miljoner kronor bestämda maximibeloppet för exporlkreditgarantierna
under tiden till och med utgången av budgetåret 1950/51. Någon
ändring av det sammanlagda garantibeloppet behöver därför icke nu
ifrågasättas.»

Utskottet. Såsom av propositionen framgår hade vid utgången av förlidet
år statens exportkreditgaranti endast omfattat ca 100 miljoner kronor av det
belopp å 300 miljoner kronor, vartill garantierna må uppgå under tiden
t. o. m. den 30 juni 1951. En av anledningarna härtill angives ha varit de
snäva restriktioner, som för närvarande gälla för exportkrediterna, vilket
medfört att kreditgivningen, särskilt i fråga om exporten till hårdvalutaländerna,
varit av ringa betydelse. Det har från exportindustriens sida framhållits,
att en inriktning på den amerikanska marknaden ofta kräver större
arbete och är förenad med särskilda risker, medan vinstmarginalen i regel
blir mindre än vid export till mjukvalutaländerna. Med hänsyn till denna
marknads betydelse för den svenska exporten är det givetvis angeläget, att
från statsmakternas sida åtgärder vidtagas i syfte att stimulera svenska
företag till ökade ansträngningar att finna avsättning för sina varor i dollarländerna.
I detta syfte föreslås nu vissa ändringar i riktlinjerna för exportkreditgarantigivningen.

Sålunda framlöres förslag rörande garanti mot förluster å lagerhållning
utomlands. Som skäl härför anföres att det i stor utsträckning visat sig
erforderligt för exportörer, som vilja upparbeta en mera omfattande export
pa hårdvalutaländer av framförallt konsumtionsvaror, att i ifrågavarande

6

Statsutskottets utlåtande nr löl -

land upplägga lager, varifrån leverans omedelbart kan ske. För åt! upplägga
och underhålla sådana lager kräves emellertid betydande kapital.

Enligt utskottets mening kunna vissa betänkligheter av såväl praktisk
som principiell natur anföras mot denna utbyggnad av nuvarande statsgaranti
för exportkredit. Detta har också kommit till uttryck från ett flertal
myndigheters sida. Det har emellertid gjorts gällande, att den kapitalkrävande
lagerhållningen hämmar exportörernas strävanden att upparbeta
nya marknader i dollarländerna, varför dessa föredraga att bearbeta de
ofta mera vinstgivande och mindre kostnadskrävande mjukvalutaländerna.
Genom det föreliggande förslaget skulle exportörerna få möjlighet att mera
effektivt konkurrera med de inhemska tillverkarna och exportörerna från
andra länder. Såsom departementschefen framhållit ha erfarenheterna från
England, där ett dylikt fast mera omfattande system tillämpats, varit tillfredsställande
ur såväl det allmännas som näringslivets synpunkt. Med
hänsyn härtill och då den åsyftade garantigivningen kan bli ett värdefullt
stöd för främjande av hårdvalutaexporten, vill utskottet icke framställa
någon erinran mot alt det nya systemet får försöksvis tillämpas. Utskottet
förutsätter emellertid, att ifrågavarande garantigivning tages i anspråk med
stor försiktighet och att exportkreditnämnden i varje särskilt fall förvissar
sig om att försäljningsmöjligheterna på ett tillfredsställande sätt undersökts.
Enligt departementschefens förslag skulle statens ansvar begränsas till
högst 30 miljoner kronor inom ramen för tidigare beslutat maximibelopp
av 300 miljoner kronor. Denna begränsning synes kunna godtagas. Utskottet
är vidare ense med departementschefen om att i garantien icke böra
inräknas förluster på marknadsundersökningar och annonskampanjer o. d.
Frågan rörande den lämpliga utformningen av garantierna bör efter närmare
företagen utredning underställas Kungl. Maj :ts prövning. Av det anförda
följer, att utskottet avstyrker de i ämnet väckta motionerna.

Enligt nu gällande bestämmelser kan garanti icke lämnas beträffande
transitogods liksom ej heller i fråga om importerade, inom landet bearbetade
produkter, där bearbetningen är så begränsad att produktionen icke
skäligen kan betecknas som inhemsk. Enligt förslaget skulle exportkreditgaranti
kunna lämnas även för icke inhemska alster. Utskottet vill tillstyrka
lörslaget i fråga under den av departementschefen angivna förutsättningen,
att exportkreditgarantien endast lämnas i sådana fall, då möjlighet därigenom
skapas att tillföra vårt land hårdvaluta eller eljest särskilda skäl
tala därför och dessutom andra svenska intressen icke trädas för nära.

I fråga om den procentuella storleken av exportkreditgaranti gäller för
närvarande, att garantien må avse inflytandet av högst 85 % av den lämnade
krediten vid export av vissa närmare angivna varuslag och 75 % vid
export av andra, alternativt att garantien må avse högst 85 respektive 75 %
av uppkommande förlust. Det har ansetts tveksamt, om i dagens läge anledning
finnes att upprätthålla skillnaden mellan dessa varor. Departementshefen
har föreslagit, att maximigränsen för exportkredit höjes till
85 %. Då ett genomförande av förslaget skulle kunna stimulera exporten

Statsutskottets utlåtande nr 151.

7

på hårdvalutaländerna, vill utskottet tillstyrka detsamma men då en garantigivning
av denna höjd medför ökade risker, synes den såsom departementschefen
förutsatt endast böra ifrågakomma, då försäljningen ur valutasynpunkt
är särskilt önskvärd.

Garantier i samband med entreprenadarbeten utomlands ha hittills enligt
exportkreditnämndens praxis icke fastställts till högre belopp än som
motsvarat värdet av i samband med entreprenaden levererade svenska
varor och tjänster. Det har nu ifrågasatts, om icke vid garantigivningen
hänsyn i viss utsträckning bör tagas även till värdet av varor av utländskt
ursprung, som ingå i leveranserna i samband med en sådan entreprenad.
Förslaget har motiverats av de betydande varubelopp, som en dylik entreprenadverksamhet
kan tillföra landet även i det fall, att material från
tredje land i stor utsträckning utnyttjades för verksamheten. Utskottet vill
icke motsätta sig att hittillsvarande praxis på området något uppmjukas.
Stor försiktighet bör emellertid därvidlag iakttagas och en utvidgning av
garantien bör därför endast ske, då såsom departementschefen framhållit
föreliggande omständigheter göra detta berättigat och önskvärt.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:481 och 11:572, medgiva,

a) att under tiden till och med utgången av budgetåret
1950/51 statlig exportkreditgaranti må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 31 mars 1950;

b) att staten må under samma tid inom ramen för tidigare
beslutat maximibelopp av 300 miljoner kronor åtaga
sig betalningsansvar för lagerhållning i utlandet till ett
belopp av högst 30 miljoner kronor.

Stockholm den 12 maj 1950.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Rickard Lindström, Mannerskantz, Iwar
Anderson, Heiding, fröken Andersson, herrar Berling, Sundelin, Leander,
Johan Eric Ericson, Hesselbom, Edin, Ivar Persson, Andrée och Axel Andersson;
samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Boman i Kieryd,
Mårtensson i Uddevalla, Lindholm, Åkerström, Pettersson i Dahl, Petterson
i Degerfors, Persson i Vinberg, Birke, Johansson i Mysinge, Henriksson
och Nihlfors.

8

Statsutskottets utlåtande nr löl.

Reservationer.

1) av herrar Mannerskantz, Heiding, Ivar Persson, Birkc och Johansson i
Mysinge, vilka ansett, att utskottet med tillstyrkande av motionerna 1:481
och II: 572 bort föreslå riksdagen att avslå Kungl. Maj :ts förslag om statlig
exportkreditgaranti för att täcka förlustrisk i samband med upprättande av
konsignationslager utomlands och att därför

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 6, som börjar med orden »Enligt
utskottets» och slutar med orden »väckta motionerna», bort hava följande
lydelse:

»Uppenbart är, att vissa betänkligheter av såväl praktisk som principiell
natur kunna anföras mot denna utbyggnad av nuvarande statsgaranti för
exportkredit. Detta har också kommit till uttryck från ett flertal myndigheters
sida. Att märka är, att den nya garantiformen icke anknytes till
något försäljningsavtal utan till ett försäljningspris, som helt står under
exportörens inflytande. Det kan ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt
att staten engagerar sig i en verksamhet för övertagande av risker, som
hänföra sig till försäljningsmöjligheterna för en vara. Det är att befara,
att staten genom en dylik kreditgivning ikläder sig betydande förlustrisker.
Besvärliga problem kunna uppstå vid de fall, att varorna icke vinna
avsättning på den främmande marknaden. Enligt utskottets mening kan
det vidare ifrågasättas, om genom det föreslagna systemet någon nämnvärd
ökning av exporten kan ernås. Vid nu angivna förhållanden anser sig
utskottet i enlighet med yrkandet i motionerna I: 481 och II: 572 icke böra
tillstyrka, att .exportkreditgaranti lämnas mot förluster på konsignationslager.
»

dels ock utskottets hemställan bort hava följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:481 och 11:572,

a) medgiva, att under tiden till och med utgången av
budgetåret 1950/51 statlig exportkreditgaranti må lämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som av
utskottet angivits;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att staten må under samma
tid inom ramen för tidigare beslutat maximibelopp av
300 miljoner kronor åtaga sig betalningsansvar för lagerhållning
i utlandet till ett belopp av högst 30 miljoner
kronor.»

2) av herr Pettersson i Dahl.

507613 Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.