Statsutskottets utlåtande nr 143.

1

Nr 143.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd åt inrikes lufttrafik jämte i ämnet
väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkt 79,
s. 92) föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
bliva riksdagen förelagd, till Understöd åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 beräkna ett anslag av 2 100 000 kronor.

Därefter har Kungl. Maj:t i propositionen nr 175, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 10
mars 1950, föreslagit riksdagen dels att å riksstaten för budgetåret 1950/51
under sjätte huvudtiteln till Understöd åt inrikes lufttrafik anvisa ett anslag
av 360 000 kronor, dels ock att medgiva att det för budgetåret 1949/50 anvisade
anslaget till Understöd åt inrikes lufttrafik må användas för subventionering
av sådan trafik under kalenderåret 1950 i enlighet med vad departementschefen
förordat.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 24 mars 1949 (nr 126) angående
anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport (ABA) m. m. har
riksdagen (skr. nr 268) till Understöd åt inrikes lufttrafik under sjätte huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 anvisat ett anslag av 2 100 000 kronor. I propositionen
förutsattes, att frågan i vilken utsträckning inrikes lufttrafik borde
upprätthållas genom subventionering samt de närmare villkoren härför skulle
ytterligare utredas, innan slutlig ställning toges till storleken av subventionen.

Den i propositionen förutsatta utredningen har nu verkställts. Den har
formen av en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria, över
vilken ABA:s styrelse samt statskontoret och luftfartsstyrelsen yttrat sig.

Med skrivelse den 4 januari 1950 har styrelsen för ABA vidare överlämnat
en framställning om statsunderstöd åt den reguljära inrikestrafiken
under kalenderåret 1950 med 1 500 000 kronor alternativt 1 550 000 kronor för
vissa närmare angivna trafikprogram. Efter ärendets remissbehandling har
kommunikationsdepartementet upptagit överläggningar med ABA i subventionsfrågan,
varefter bolaget den 2 mars 1950 inkommit med nya kalkyler
rörande subventionsbehovet för upprätthållande av enbart linjen Stockholm—
Visby, över dessa kalkyler ha utlåtanden avgivits av statskontoret den 8 mars
1950 och av luftfartsstyrelsen den 10 i samma månad.

982 so Bihang till riksdagens protokoll 1950. 6 sand. Förslag nr 143—144.

2

Statsutskottets utlåtande nr 143.

I propositionen nr 175 redogöres för nämnda departementspromemoria
(s. 3—7) och de däröver avgivna yttrandena (s. 7—14) ävensom ABA:s framställning
om subvention för inrikestrafiken under år 1950 (s. 14—17) och
remissmyndigheternas utlåtanden (s. 17—20). I dessa delar får utskottet hänvisa
till propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

»Då riksdagen för budgetåret 1949/50 anvisade ett anslag av 2,i miljoner
kronor till understöd åt inrikes lufttrafik under kalenderåret 1949 förutsattes,
att frågan i vilken utsträckning inrikes lufttrafik borde upprätthållas genom
subventionering samt de närmare villkoren härför skulle ytterligare utredas,
innan statsmakterna togo slutlig ställning härtill. Från riksdagens sida framhölls
särskilt, att dess bifall till Kungl. Maj:ts förslag om medelsanvisning
icke finge tolkas som ett för framtiden bindande principbeslut. Riksdagen
vidtog också i anslutning härtill den formella ändringen i Kungl. Maj:ts fölslag,
att anslagsbeteckningen ändrades från reservationsanslag till obetecknat
anslag.

Ifrågavarande utredning, för vilken riktlinjerna uppdragits i kommunika
tionsdepartementets promemoria angående subventionering av ABA:s inrikes
lufttrafik, har lämnat det material som nu föreligger såsom grund för Kungl.
Maj:ts bedömande av frågan.

Av grundläggande betydelse härvidlag äro de uttalanden som framkommit
i frågan, huruvida vissa inrikeslinjer kunna väntas bliva affärsmässigt motiverade.
Dessa uttalanden äro visserligen allmänt hållna, vilket är förklarligt
med hänsyn till den ovisshet som måste prägla bedömningen av framtidsutsikterna
för inrikesflyget, men de gå dock i huvudsak i samma riktning. ABA
räknar med successivt förbättrat resultat av inrikestrafiken -—• såväl genom
minskade kostnader som genom ökad frekvens — men anser det likväl icke
möjligt att nu förutsäga, om imikeslinjerna kunna bli affärsmässigt motiverade.
Luftfartsstyrelsen anser försiktigheten bjuda, att man räknar med att inrikestrafiken
alltjämt under överskådlig tid kräver ekonomiskt stöd från statens
sida. Statskontoret uttalar, att förutsättningar ännu saknas för att inrikestrafiken
skall kunna byggas på en fastare grund och därigenom kunna i ekonomiskt
hänseende stabiliseras.

För att ytterligare klarlägga den ekonomiska situationen har i departementspromemorian
påkallats ett övervägande huruvida — därest ABA för närvarande
ej anser sig kunna driva inrikeslinjerna utan subvention -— eventuella
subventioner böra lämnas såsom uppbyggnadsbidrag med villkor om återbetalningsskyldighet.
I andra sammanhang har nämligen gjorts gällande, att
den reguljära luftfarten kan vara av sådan natur, att densamma på rent affärsmässiga
grunder kan under en viss uppbyggnadsperiod drivas med förlust,
vilken avses senare skola täckas av uppkommande vinster. ABA har i sitt
yttrande förklarat sig anse, att någon återbetalningsskyldighet ej bör ifrågakomma
med hänsyn till att bolaget självt bär avsevärda administrations- och

Statsutskottets utlåtande nr 143.

• »
O

försäljningskostnader för inrikestrafiken. Luftfartsstyrelsen anser, att subventioner
åtminstone tills vidare böra lämnas utan villkor om återbetalningsskyldighet.
Statskontoret har med sin inställning till inrikestrafikens ekonomiska
förutsättningar ej haft anledning ingå på detta spörsmål.

Av dessa uttalanden framgår, att såväl ABA som remissmyndigheterna icke
äro beredda att ställa i utsikt, att inrikestrafiken i allmänhet ens på någon
tids sikt skall bli affärsmässigt motiverad och icke heller kunna lämna bidrag
till avskrivning av några uppbyggnadskostnader. I enlighet härmed skulle
alltså frågan om inrikestrafikens fortsatta bedrivande vara att bedöma såsom
en ren subventionsfråga, vilken i allt väsentligt bestämmes av andra synpunkter
än de kommersiella.

Vid detta bedömande uppkommer först principfrågan, vilka linjer som —
oavsett kostnaderna — överhuvudtaget skola ifrågakomma till subventionering.
ABA har på denna punkt framhållit, att Luleå- och Visbylinjerna i viss mån
ha karaktären av s. k. kulturlinjer och att speciella intressen tala för linjernas
fortsatta upprätthållande. I fråga om Malmö-linjen framhåller bolaget, att
den under det senaste året inträdda förbättringen kan motivera bibehållandet
även av denna linje. Lokallinjen Stockholm—Göteborg har däremot utvisat
så dåligt resultat att trafiken på linjen tills vidare bör nedläggas. Luftfartsstyrelsen
har i princip anslutit sig till bolagets ståndpunkt men framhållit,
att det — med hänsyn till de goda järnvägsförbindelser som finnas mellan
Stockholm och Malmö — kan synas tveksamt om en särskild inrikes flyglinje
mellan dessa städer är motiverad. Statskontoret har funnit det mycket tvivelaktigt,
om uppehållande av de inrikes flyglinjerna — särskilt till Göteborg
och Malmö — kan vara av större betydelse för landets näringsliv. Ämbetsverket
anser det böra allvarligen övervägas, om ej inrikestrafiken bör helt nedläggas
i avbidan på att förhållandena så ändras, att det blir möjligt att med bättre
ekonomiskt utbyte återupptaga verksamheten.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen i principfrågan, att,
såvitt nu kan bedömas, såväl Göteborgslinjen som Malmölinjen äro av den
karaktär att flygtrafikens fortsatta bedrivande bör bedömas uteslutande ur
kommersiella synpunkter och att från statens sida anledning ej föreligger att
påkalla att ABA där upprätthåller särskild inrikestrafik. I konsekvens härmed
bör, enligt min mening, någon subventionering av sådan trafik oj ifrågakomma.

Med den ståndpunkt jag sålunda intager i subventionsfrågan, har jag ej
anledning nu upptaga det under punkten c) i departementspromemorian behandlade
spörsmålet, om hänsyn skall tagas till inrikestrafiken på utrikeslinjorna,
då det gäller att bedöma bolagets subventionsbehov. Det bör ankomma
på ABA:s styrelse att avgöra, vilken vikt som bör tillmätas luftfarts
styrelsens påpekande att inrikeslinjerna äro av visst värde för bolaget såsom
komplement till utrikeslinjerna samt för att på längre sikt bredda trafikunderlaget.

Om min uppfattning godtages, kommer statsmakternas prövning av subven -

4

Statsutskottets utlåtande nr 143.

tionsfrågan att kunna inskränkas till spörsmålet huruvida Yisby- och Luleålinjema
skola subventioneras. Till belysande härav har jag i följande tablå
sammanställt vissa uppgifter om beläggning, passagerarantal och subventionsbehov
åren 1948—1950 för de ifrågavarande linjerna. I tablån ha såsom jäm
förelse även med tagits uppgifter om Göteborgs- och Malmölinjerna.

Sammanställning av last- och kabinfaktorer, passagerarantal samt subventionsbelopp

för de inrikes flyglinjerna.1

L i n j e

År

Last-

faktor

Kabin-

faktor

Antal

passagerare

Subvention

Subvention

per

passagerare

Stockholm—Göteborg ..

1948

43

47

10 407

_

_

1949

38

48

2 633

180 000

68

1950

44

55

2 772

180 000

65

Stockholm—Malmö ....

1948

52

50

5 213

—

—

1949

47

47

6 466

390 000

G0

1950

53

53

7 502

251 000

33

Stockholm—Norrköping

1948

54

G1

16 566

—

—

Visby

1949

54

64

30 064

454 000

15

1950

62

70

24 137

229 000

9

Stockholm—Sundsvall/

1948

50

50

6 211

_

—

Härnösand—Luleå

1949

41

45

5 676

755 000

133

1950

39

42

8 000

1028 000

129

De i tablån angivna, beräknade subventionsbeloppen avse kostnaderna för
varje särskild linje om hela trafikprogrammet flyges. Inskränkningar i programmet
medföra minskning av subventionsbehovet men icke med hela det
belopp som i tablån angives som subvention för bortfallande linjer utan med
ett lägre belopp. Enligt ABA:s beräkningar bli subventionsbeloppen för de

tre ifrågakommande trafikprogrammen följande:

Alt. I: Yisby-, Luleå- och Malmölinjerna ... 1508 000 kronor

Alt. II: Yisby- och Luleålinjerna ............... 1 452 000 ■>

Alt. III: Yisbylinjen ................................. 360 000 »

Uppgifterna om subvention per passagerare bygga på förutsättningen att
endast passagerartrafiken belastas med subventionerna.

En närmare granskning av uppgifterna i sammanställningen visar, att
Malmö- och Yisbylinjerna utvecklats relativt gynnsamt. På Luleålinjen har
— liksom på Göteborgslinjen — såväl beläggningen som passagerarantalet

1 Lastfaktor = förhållandet mellan antalet betalda och antalet offererade tonkm.

Kabinfaktor = förhållandet mellan antalet betalda och antalet offererade personkm.

Lastfaktorn är beräknad på vid varje tidpunkt för flygplan DC-3 gällande lastkapacitet.
Efter ombyggnad av flygplan DC-3 erhölls således omkring årsskiftet 1948—49 tillstånd
att tillämpa högre vikter för dessa flygplan. På grund härav kan lastfaktorn visa lägre
värde 1949 jämfört med 1948 trots ökad passagerar- och lastmängd per tur. Vidare må
beaktas, att någon vintertrafik icke förekom under första halvåret 1948 på grund av strejken
vid bolagets verkstäder.

Antalet passagerare å Visbylinjen angives 1950 exklusive extra flygningar på kommersiell
bas.

Statsutskottets utlåtande nr 143.

5

gått ned från 1948 till 1949 och detta trots de ansträngningar som från bolagets
sida gjorts för att stimulera trafikintresset. Härvid måste dock hållas i minnet,
att bolaget haft stora svårigheter att kämpa med; sålunda var trafiken på
Luleålinjen helt nedlagd 1 januari—11 maj 1948 på grund av strejk vid bolagets
verkstäder och 22 januaii—15 maj 1949 på grund av hangarbranden i
Luleå. För år 1950 förutses förbättringar av trafikunderlaget på samtliga
linjer. Det oaktat beräknas subventionen å Luleålinjen för år 1950 till 129
kronor per passagerare mot 33 på Malmölinjen och 9 på Visbylinjen. Detta
innebär för Luleålinjens del en obetydlig minskning jämfört med 1949, medan
betydande sänkningar av subventionsbeloppen per passagerare beräknas inträda
på Malmö- och Visby linjerna. Till jämförelse kan nämnas att en enkel
flygresa Stockholm—Luleå kostar passageraren 125 kronor och en 2:a klass
tågresa med sovvagn 93: 60 kronor.

Det förhållandevis ringa utnyttjandet av Luleålinjen och de höga subventionskostnaderna
samt den i jämförelse med övriga linjer mindre gynnsamma
utvecklingen av dessa faktorer utgöra starka skäl för ett nedläggande av denna
linje. Yisbylinjens fortsatta upprätthållande synes lättare kunna ur statsfinansiell
synpunkt försvaras, särskilt som fog synes föreligga för remissmyndigheternas
uppfattning, att det ej är uteslutet, att linjen i framtiden kan
komma att bära sig ekonomiskt. Genom denna förbindelse erhålles även
värdefull förbättring av kommunikationerna mellan Gotland och fastlandet
dels därigenom att trafikanterna ej uteslutande bli hänvisade till båtförbindelserna,
dels genom den avsevärda tidsvinst som uppkommer vid användandet
av flyget. Om det subventionerade inrikes trafikprogrammet begränsas
till Visbylinjen, beräknas kostnaderna till 360 000 kronor. Detta trafikalternativ
bör ställas mot alternativet att fortsättningsvis upprätthålla inrikestrafiken
— med eller utan Malmölinjen — i nuvarande omfattning, vilket beräknas
kosta 1,5 miljoner kronor.

Vid valet mellan dessa alternativ bör först beaktas, att man nu måste träffa
ett avgörande, på vilket man kan bygga under flera år framåt. Några plötsliga
omkastningar i luftfartspolitiken böra, såsom ABA och luftfartsstyrelsen framhållit,
ej ske under denna tid. Enligt min mening äro icke-affärsmässiga subventioner
till inrikestrafiken av den storleksordning som förutsatts för hela
trafikprogrammet ur statsfinansiell synpunkt ej försvarbara. Endast under
förutsättning att ett fortsatt bedrivande av inrikestrafiken i nuvarande omfattning
kan förväntas snabbt medföra en kraftig sänkning av subventionerna
bör en sådan lösning kunna övervägas. Bolaget har i sin framställning ej ingått
på något bedömande av möjligheterna i detta hänseende. Vid förhandlingar
mellan bolaget och departementet, varvid bolaget tillfrågats om subventionsbehovet
för hela trafikprogrammet kan nedbringas till högst 1 miljon
kronor 1951 och högst 0,5 miljon kronor 1952, har bolaget förklarat sig berett
att gå ned till 1 miljon kronor nästa år men har ej kunnat lämna några utfästelser
för tiden därefter. Jag har under sådana förhållanden ej ansett mig
kunna tillstyrka, att statsmakterna nu binda sig för en anordning, som medför

6

Statsutskottets utlåtande nr 14.S.

så stora utgifter för statsverket och vars framtida finansiella utveckling
vilar på en så osäker grund.

Jag anser försiktigheten bjuda, att man i stället nu försöker successivt
bygga upp inrikestrafiken genom att till en början understödja Visbylinjen
och sedan denna börjat visa ekonomisk bärkraft upptaga frågan om Norrlandslinjens
återupptagande till förnyad prövning. På grund härav förordar jag,
att subventioneringen av den inrikes lufttrafiken tills vidare begränsas till
Visbylinjen.

Vid de förutnämnda förhandlingarna mellan ABA och departementet har
från bolagets sida anförts, att man icke får helt utesluta möjligheten, att
bolagets bedömning av framtidsutsikterna för inrikestrafiken kan förändras.
Bolaget anser det vara tänkbart, att bolaget i sin subventionsansökan för nästa
års trafik kan anmäla sådan omvärdering av subventionsbehovet för inrikes1
trafiken, att den ifrågasatta sänkningen av subventionerna blir möjlig att
genomföra. För egen del är jag beredd att framdeles pröva de förslag i sådan
riktning som eventuellt komma att framläggas av ABA. Jag vill emellertid
samtidigt framhålla, att de åtgärder bolaget kan komma att vidtaga, innan
1951 års riksdag fattat beslut i ämnet, icke få binda riksdagen för ökade utgifter.

Jag övergår nu till anslagsberäkningen.

ABA har hemställt, att subvention fortsättningsvis får utgå för upprätthållande
av Malmö- och Luleålinjerna till och med den 30 april 1950 och för
Visbylinjen till årets slut. Bolaget avser dock att fortsätta Malmö- och Luleåtrafiken
så länge täckning för de rörliga kostnaderna erhållas, vilket beräknas
kunna ske till omkring den 1 oktober 1950. Denna lösning skulle enligt vad
bolaget underhand upplyst vara den för statsverket förmånligaste. Subventionsbehovet
beräknas uppgå till högst 710 000 kronor. Då subventionen för
upprätthållande av enbart Visbylinjen under 1950 beräknats till 360 000 kro
nor, skulle subventionen för trafiken i övrigt stanna vid högst 350 000 kronor.
Härjämte äskar bolaget ett belopp av 210 000 kronor, avseende avvecklingskostnader
för Malmö- och Luleålinjerna.

Vad först angår subventionen till Visbylinjen avser denna kalenderåret
1950. Anslag för ändamålet torde böra äskas såsom ett obetecknat anslag för
budgetåret 1950/51, att utbetalas under budgetåret. Med hänsyn till svårig
heterna att redan nu erhålla tillförlitliga beräkningar rörande subventionsbehovet
för 1951 års trafik anser jag mig icke lämpligen böra nu göra någon
anmälan om anslagsbehovet för tiden efter innevarande års utgång, ehuru det
ur vissa synpunkter varit av värde, om så kunnat ske. Olägenheterna härav
synas dock mildras av att dels ABA:s subventionsansökan för nästa års trafik
enligt vad jag inhämtat bör kunna föreligga å sådan tid att förslag i ämnet
kan framläggas redan i statsverkspropositionen 1951, dels ABA upplyst, att
subventionsbehovet för Visbylinjen nästa år i varje fall ej kommer att bli
högre än i år och att följaktligen någon ökning av anslaget för detta ändamål
ej behöver ifrågakomma

Statsutskottets utlåtande nr 1-13.

7

Från remissmyndigheternas sida har framhållits, att subventionsbeloppet
för 1950 års trafik på Visbylinjen bör kunna nedbringas. Denna fråga sammanhänger
nära med spörsmålet huru subventionen bör beräknas och torde slutligt
få avgöras av Kungl. Maj:t i samband med att ABA lämnar redogörelse
för utfallet av årets trafik. Därvid böra remissmyndigheternas uttalanden
beaktas. I avbidan härpå bör anslaget beräknas i enlighet med bolagets förslag.
Enligt vad bolaget under hand meddelat, skulle någon minskning av subventionsbehovet
ej uppkomma, därest extraturerna under sommaren skulle inställas.
Dessa drivas nämligen på fullt kommersiell bas och kunna i stället
förväntas lämna bidrag till minskning av subventionsbehovet. Jag tillstyrker
alltså, att anslaget till understöd åt inrikes lufttrafik för nästa budgetår anvisas
med 360 000 kronor.

Beträffande subventioneringen av övriga inrikeslinjer under 1950 kunna,
med hänsyn till vad jag förut anfört, principiella erinringar riktas mot att
subvention utgår för upprätthållande av Malmölinjen. Jag anser dock skälighetshänsyn
tala för att subvention får utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med bolagets förslag. Subventionen bör dock begränsas till högst det belopp,
som kan komma att kvarstå outnyttjat å det för innevarande budgetår anvisade
anslaget å 2,i miljoner kronor. Enligt bolagets beräkningar skulle subventionsbehovet
för 1949 års trafik utgöra 1 779 000 kronor och anslagsresten följaktligen
321 000 kronor. Riksdagens bemyndigande bör inhämtas att använda
ifrågavarande anslag för subventionering av Malmö- och Luleålinjerna under
1950 i enlighet med vad jag här förordat.

Vad slutligen angår bolagets framställning om ersättning jämväl för vissa
avvecklingskostnader, beräknade till 210 000 kronor, ha principiella invändningar
riktats häremot av såväl luftfartsstyrelsen som statskontoret. Med hänsyn
härtill och då även det sakliga underlaget för bedömande om och i vilken
utsträckning sådana kostnader kunna uppkomma är otillräckligt, är jag icke
beredd att på grundval av nu föreliggande material taga ståndpunkt härtill.
Denna fråga torde framdeles, om förhållandena giva anledning därtill, ånyo
få aktualiseras av ABA, varefter densamma i förekommande fall torde få slutligt
anmälas för Kungl. Maj:t.» I

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Bergli in. fl. (I: 444) och den andra inom andra kammaren av herrar
Edberg och Hedlund i Rådom (11:546), i vilka hemställts, att, därest anslag
icke kan beviljas redan i år, riksdagen vid behandlingen av förevarande proposition
måtte uttala, att frågan om fortsatt uppehållande av lufttrafik på
linjen Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå bör upptagas till förnyad
prövning vid 1951 års riksdag,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Wehtjc in. fl. (I: 445) och den andra inom andra kammaren av herr
Braconier in. fl. (TI: 547), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta dels

8

Statsutskottets uttalande nr 143.

att fortsatt subvention skall utgå för flyglinjen Malmö—Stockholm även efter
den 30 april 1950, dels ock att å riksstaten för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln till understöd åt inrikes lufttrafik anvisa ett anslag med till
010 000 kronor förhöjt belopp.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna I: 444 och I: 445.

Utskottet. Innebörden av de ekonomiska kalkyler som framlagts vid den
nu verkställda utredningen rörande de med den inrikes lufttrafiken sammanhängande
problemen har bibragt departementschefen den uppfattningen,
att spörsmålet om inrikestrafikens fortsatta bedrivande vore att bedöma såsom
en ren subventionsfråga, vilken i allt väsentligt måste bestämmas av
andra synpunkter än de kommersiella. På grundval av de i anslutning härtill
gjorda övervägandena har departementschefen förordat, att under år

1950 det statliga understödet åt inrikes luftfart i princip begränsas till visbylinjen.
Det härför erforderliga anslaget för nästa budgetår har beräknats till
360 000 kronor. Enligt departementschefens mening borde dock det belopp,
som kan komma att kvarstå outnyttjat å innevarande budgetårs motsvarande
anslag, få övergångsvis tagas i anspråk för subventionering av övriga inrikeslinjer,
vilket av i propositionen närmare angivna skäl skulle möjliggöra, att
malmö- och luleålinjerna upprätthölles till omkring den 1 oktober 1950.
Departementschefen har vidare förklarat sig beredd att framdeles, i den mån
framtidsutsikterna för inrikestrafiken förändrades, taga frågan om subventionsbehovet
under förnyat övervägande.

Delvis under hänvisning härtill har i de båda likalydande motionerna
I: 444 och II: 546 hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för att frågan om
fortsatt upprätthållande av lufttrafik på norrlandslinjen borde omprövas vid

1951 års riksdag. Därjämte har i de båda likalydande motionerna I: 445 och
II: 547 framlagts förslag om höjning av förevarande anslag med 250 000 kronor,
vilket belopp skulle få disponeras för subventionering av malmölinjen.

Utskottet vill inledningsvis uttala, att enligt utskottets uppfattning frågan
om den inrikes lufttrafikens bedrivande i princip bör bedömas ur rent affärsmässiga
synpunkter. vSåsom redan 1948 års riksdag i anslutning till direktiven
för 1947 års luftfartsutredning förutsatt, behöver en dylik ståndpunkt
dock icke hindra att statsmakterna, då särskilda skäl därtill föranleda, påfordra
upprätthållandet av viss flyglinje som icke är ekonomiskt bärkraftig
och därvid svara för uppkommande kostnader. I överensstämmelse härmed
har också i förevarande proposition föreslagits, att anslag beviljas för subventionering
av visbylinjen under hela innevarande kalenderår. Hänsyn
torde därvid i icke ringa män ha tagits till denna linjes karaktär av s. k. kultur
linje. Enligt utskottets mening kunna emellertid enahanda synpunkter anläggas
på frågan om upprätthållandet av lufttrafiken på Norrland. Med
hänsyn till det ekonomiska utfallet av denna trafik finner utskottet det
visserligen förklarligt, om tvekan kan uppstå rörande lämpligheten av att det

Statsutskottets utlåtande nr 143. o

allmänna, särskilt i nuvarande statsfinansiella läge, påtager sig de däimed
förbundna kostnaderna. Denna fråga torde emellertid samtidigt böra bedömas
på längre sikt. I viss utsträckning synes för övrigt — såsom ock i
motionerna I: 444 och II: 546 framhållits — det ogynnsamma driftresultatet
bero på speciella omständigheter under de båda sistförflutna åren, vilket
även framgår därav, att trafikfrekvensen på norrlandslinjen väntas för innevarande
år undergå en icke oväsentlig förbättring. "V id sådant förhållande
finner utskottet i likhet med motionärerna starka skäl tala för att flågan om
luleålinjens fortsatta bibehållande upptages till förnyad prövning i samband
med det förslag i ämnet som Kungl. Maj:t må framlägga till nästa års
riksdag. Ett positivt uttalande från riksdagens sida i denna riktning
torde icke minst få anses innebära ett stöd åt ABA:s styrelse i dess strävanden
att i möjligaste mån förbättra underlaget för den inrikes lufttrafiken.

I detta sammanhang finner sig utskottet vidare böra understryka vad departementschefen
uttalat rörande angelägenheten av att plötsliga omkastningar
i luftfartspolitiken undvikas. För att verksamheten skall kunna planläggas
och bedrivas på mest rationella sätt lärer sålunda vara nödvändigt,
att till grund för densamma lägges ett program som omspänner en icke alltför
kort tidrymd. Därvid bör icke minst beaktas, att inrikestrafiken f. n. befinner
sig i en uppbyggnadsperiod med därav betingade speciella svårigheter.
Såsom 1949 års riksdag uttalat, synas de investeringar i flygplatser m. m.
samt de åtgärder i övrigt som med riksdagens godkännande hittills vidtagits
för att möjliggöra uppbyggandet av en inrikes lufttrafik jämväl motivera, att
statsmakterna nu medverka till att söka avhjälpa dessa svårigheter. Hänsyn
torde vidare böra tagas till inrikestrafikens faktiska betydelse för utrikestrafiken.
Mot bakgrunden härav framstår det för utskottet såsom synnerligen
tveksamt, huruvida tillräckliga skäl föreligga att redan nu nära nog
fullständigt avveckla den vid fjolårets riksdag beslutade subventioneringen
av de inhemska flyglinjerna. Beaktas bör dessutom att ett eventuellt återupptagande
av denna trafik blott kan ske till priset av icke obetydliga initialkostnader.
Utskottet finner det därför önskvärt att till närmare prövning
upptages frågan, huruvida förutsättningar icke kunna anses föreligga att, på
sätt i propositionen antytts, få till stånd ett system med successiv reducering
av subventionsbeloppen under viss tidsperiod.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser sig utskottet jämväl böra
tillstyrka det i motionerna I: 445 och II: 547 framställda yrkandet om för
stärkning av förevarande anslag. Såsom i motionerna påpekats, torde malmölinjens
betydelse framgå icke minst av det år efter år stegrade passagerarantalet.
I detta sammanhang bör heller icke bortses från att nämnda linjo
oavbrutet trafikerats sedan år 1935. För framtiden synas även möjligheter
föreligga att utan särskild subventionering upprätthålla denna trafik i an
slutning till de kontinentala linjerna. En förutsättning härför är emellertid
att Bulltofta flygplats utvidgas och moderniseras. Utskottet finner det också
angeläget, att förslag i denna fråga med det snaraste förelägges riksdagen.

10

Statsutskottets utlåtande nr 143.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 445 och II: 547, i vad de avse an
slagsfrågan, till Understöd åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av 610 000
kronor;

II. att riksdagen må medgiva, att det för budgetåret 1949/50
anvisade anslaget till Understöd åt inrikes lufttrafik må användas
för subventionering av sådan trafik under kalenderåret 1950 i
enlighet med vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 10 mars 1950 förordats;

III. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 444 och
II: 546 samt I: 445 och II: 547, sistnämnda bägge motioner i vad
de icke behandlats under I., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 10 maj 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Rickard Lindström, Karl Andersson, Ohlon,
Heiding, Berling, Sundelin, Leander, Johan Eric Ericson, Lundqvist, Hesselbom,
Edin, Ivar Persson, Bergh, Andrée och Einar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Boman i Kieryd, Mårtensson i Uddevalla,
Rubbestad, Ståhl, Åkerström, Petterson i Degerfors, fröken Elmén,
herrar Johansson i Mysinge och Henriksson.

Reservationer.

1) av herrar Karl Andersson, Berling, Leander, Johan Eric Ericson, Hesselbom,
Edin, Andrée, Einar Persson, Mårtensson i Uddevalla, Rubbestad, Åkerström,
Petterson i Degerfors och Henriksson, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag oförändrat och att därför

dels den del av utskottets yttrande, som börjar med orden »Utskottet vill»
(s. 8) och slutar med orden »förelägges riksdagen» (s. 9), bort hava följande
lydelse:

»För egen del kan utskottet helt ansluta sig till de allmänna synpunkter
som av departementschefen anlagts på förevarande spörsmål. Såsom av den
lämnade redogörelsen framgår, skulle ett bifall i full utsträckning till den

Statsutskottets utlåtande nr 143. ‘i

av ABA:s styrelse gjorda framställningen innebära eu kostnad för statsverket
av drygt 1,5 miljoner kronor, vilket utskottet speciellt i nuvarande statsfinansiella
läge icke kan finna ekonomiskt försvarbart. Utskottet har härvid
särskilt beaktat, att det i förevarande fall icke är fråga om något engångsbidrag
utan att subventionsbehovet väntas kvarstå under avsevärd tid
framåt. I detta sammanhang må jämväl erinras om det indirekta understöd
som lämnas lufttrafiken genom att riksdagen varje år nödgas anvisa medel
för täckande av luftfartsfondens underskott. För nästa budgetår har detta
underskott beräknats till ett belopp av 6 miljoner kronor. Nämnda förhållande
motiverar enligt utskottets uppfattning än ytterligare, att den största
återhållsamhet iakttages vid bedömandet av den nu aktuella subventionsfrågan.
Visserligen har i samband med 1948 års riksdagsbeslut om sammanförande
av den svenska reguljära luftfarten i ett företag förutsatts, att
statsmakterna kunde påfordra upprätthållandet av viss flyglinje som icke
vore ekonomiskt bärkraftig, varvid det bleve det allmännas sak att svara
för därigenom uppkommande kostnader. Detta uttalande får dock icke anses
innebära något önskemål om subventionering av all inrikes lufttrafik, däiest
sådant bidrag skall lämnas av statsverket, måste uppenbarligen speciella
skäl vara för handen. Så är enligt utskottets mening fallet med visbylinjen.
X övrigt synas på denna fråga böra anläggas rent kommersiella svnpunktei.
Härutinnan torde sålunda få ankomma på vederbörande bolagsledning att
avgöra, vilka inrikes flyglinjer som med hänsyn till den totala verksamhetens
behov och ekonomiska förutsättningar böra trafikeras.

Att vissa omständigheter kunna åberopas jämväl för bibehållandet av
norrlandslinjen vill utskottet icke bestrida. Det kan å andra sidan icke
bortses från att resandefrekvensen på denna linje hittills varit jämförelsevis
ringa. Såsom departementschefen framhållit, beräknas också en eventuell
subvention å luleålinjen under hela innevarande år komma att uppgå
till 129 kronor per passagerare mot allenast 9 kronor å visbylinjen. Med
hänsyn härtill finner utskottet i likhet med departementschefen välbetänkt,
att man nu söker successivt bygga upp inrikes trafik en genom att till en
början understödja visbylinjen för att därefter, sedan denna börjat visa
ekonomisk bärkraft, upptaga frågan om norrlandslinjen till förnyat övervägande.
Utskottet kan därför icke biträda den i motionerna 1:444 och
II: 546 framförda meningen, att riksdagen borde uttala sig för att denna
fråga redan nästa år omprövades. För utskottet framstår det såsom mindre
lämpligt, att riksdagen på angivet sätt ställer i utsikt åtgärder, beträffande
vilka det synes i hög grad osäkert, huruvida ekonomiska förutsättningar för
deras realiserande föreligga.

Det nu anförda ger jämväl vid handen, att utskottet ej heller kan till
styrka det i motionerna I: 445 och II: 547 framställda yrkandet. Framhållas
må att luftfartsstyrelsen, som i princip intagit eu positiv ståndpunkt i frågan,
dock funnit det med hänsyn till de goda järnvägsförbindelserna mellan
Stockholm och Malmö tveksamt, huruvida en särskild inrikes flyglinje mellan

12

Statsutskottets utlåtande nr 143.

dessa städer vore motiverad. Statskontoret har över huvud taget ifrågasatt,
om uppehållande av de inrikes flyglinjerna — särskilt till Göteborg och
Malmö — kunde vara av större betydelse för landets näringsliv. Även utskottet
hyser den åsikten, att tillräckliga skäl ej föreligga för subventionering
av malmölinjen —- liksom ej heller av luleålinjen —- i vidare män än
vad departementschefens förslag innebär.»

dels och utskottets hemställan under I. och III. bort hava följande lydelse:

»I. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 445 och II: 547, i vad de avse
anslagsfrågan, till Understöd åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
360 000 kronor;

III. att motionerna I: 444 och II: 546 samt I: 445 och II: 547,
sistnämnda bägge motioner i vad de icke behandlats under I.,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

2) av herrar Ohlon, Sundelin och Lundqvist, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisningen samt föreslå
riksdagen uttala att frågan om fortsatt uppehållande av lufttrafik på linjerna
Stockholm—Sundsvall/Härnösand—Luleå och Stockholm—Malmö bör
upptagas till förnyad prövning vid 1951 års riksdag och att därför

dels de två sista meningarna i det stycke på s. 8 och 9 i utskottets yttrande,
som börjar med orden »Utskottet vill» och slutar med orden »inrikes
lufttrafiken», bort ersättas med text av följande lydelse:

»Vid sådant förhållande synes det utskottet ur olika synpunkter önskvärt
att någon tids ytterligare erfarenhet erhålles rörande trafikens utveckling,
innan statsmakterna vidtaga sådana genomgripande åtgärder att de i verkligheten
kunna medföra att lufttrafiken på denna långlinje definitivt upphör.
I likhet med motionärerna finner utskottet starka skäl tala för att frågan
om luleålinjens fortsatta bibehållande upptages till förnyad prövning
i samband med det förslag i ämnet som Kungl. Maj:t må framlägga till nästa
års riksdag. Ett positivt uttalande från riksdagens sida i denna riktning
torde icke minst få anses innebära ett stöd åt ABÄ:s styrelse i dess strävanden
att i möjligaste mån förbättra underlaget för den inrikes lufttrafiken.

Yad malmölinjen angår torde dennas betydelse framgå icke minst av det
år efter år stegrade passagerarantalet. I detta sammanhang bör icke heller
bortses från att nämnda linje oavbrutet trafikerats sedan år 1935. För framtiden
synas även möjligheter föreligga att utan särskild subventionering upprätthålla
denna trafik i anslutning till de kontinentala linjerna. Även beträffande
denna linje synes det därför utskottet önskvärt att icke redan nu fatta
beslut som kan medföra trafikens definitiva nedläggande utan att vid 1951
års riksdag upptaga jämväl frågan om denna linjes fortsatta upprätthållande
till förnyad prövning.

13

Statsutskottets utlåtande nr 148.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde någon höjning av det av Kungl.
Maj:t för nästa budgetår äskade anslagsbeloppet icke för närvarande erfordras.
»

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 9, som börjar med orden »Med
hänsyn» och slutar med orden »förelägges riksdagen», bort utgå ur yttrandet,
dels ock utskottets hemställan under I. och III. bort hava följande lydelse.

»I. att riksdagen må med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 445 och II: 547, i vad de avse anslagsfrågan,
till Understöd åt inrikes lufttrafik för budgetåret
1950/51 under sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av 360 000
kronor;

III. att riksdagen må i anledning av motionerna I: 444 och
II: 546 samt I: 445 och II: 547, sistnämnda bägge motioner i vad
de icke behandlats under I., i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att frågan om fortsatt uppehållande av lufttrafik på linjerna
Stockholm — Sundsvall/Härnösand — Luleå och Stockholm —
Malmö bör upptagas till förnyad prövning vid 1951 års riksdag.»