4

Statsutskottets utlåtande nr 140.

Nr 140.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 103 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 24 februari
1950, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet förordats, besluta om
elektrifiering av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona
med Emmaboda—Kalmar.

Fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.

Det svenska järnvägsnätet omfattade den 1 januari 1950 16 533 bankm.
Härav utgjorde 14 782 bankm statens järnvägars andel. Den elektrifierade
banlängden vid landets järnvägar uppgick vid nämnda tidpunkt till 6 175
bankm, varav 5 766 bankm belöpte å statsbanenätet och återstoden å enskilda
järnvägar.

I skrivelse den 31 augusti 1946 framlade järnvägsstyrelsen förslag om
fortsatt elektrifiering av statsbanenätet. Förslaget omfattade elektrifiering
av 13 särskilda bandelar om sammanlagt 1 244 bankilometer för en beräknad
kostnad vid dåvarande prisläge av 165 miljoner kronor. Efter remissbehandling
anmäldes förslaget för Kungl. Maj:t den 14 februari 1947, varvid
Kungl. Maj :t beslöt föreslå riksdagen medgiva att den till grund för då
gällande allmänna beredskapsstat liggande investeringsplanen för statens
järnvägar finge ändras i enlighet med vad departementschefen till statsrådsprotokollet
förordat. Förslaget innebar, att det å den allmänna beredskapsstaten
uppförda anslaget till Elektrifiering å 25 miljoner kronor skulle,
under de för anslagets användande gällande förutsättningarna, få disponeras
för förberedande arbeten med banelektrifiering på de i järnvägsstyrelsens
plan upptagna sträckorna. Kungl. Maj :ts förslag bifölls av riksdagen.

Sedan 1947 års riksdag medgivit, att sammanlagt 3 miljoner kronor av
vissa å äldre elektrifieringsanslag reserverade medel finge disponeras för
förberedande arbeten med fortsatt elektrifiering av statsbanenätet, har 1948
års riksdag, i samband med att nämnda medel reglerats som besparing över
titeln lånemedel, efter förslag av Kungl. Maj :t å riksstaten för budgetåret
1948/49 anvisat ett investeringsanslag av 3 miljoner kronor till Fortsatt
elektrifiering av statsbanenätet.

Statsutskottets utlåtande nr 140.

5

1949 års riksdag har vidare (skrivelse nr 34) uttalat, att ett principbeslut
snarast möjligt vore önskvärt om det fortsatta elektrifieringsprogrammet
inom ramen för kommunikationsdepartementets samlade investeringsverksamhet.

Genom beslut den 6 maj 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt järnvägsstyrelsen
att — under beaktande av den senaste utvecklingen på lokteknikens
område samt möjligheterna att såvitt möjligt nedbringa behovet av
materiel och råvaror, varå knapphet kan förutses föreligga — upprätta och
till Kungl. Maj :t inkomma med en av vederbörliga kostnads- och räntabilitetskalkyler
åtföljd förnyad plan för den fortsatta elektrifieringen av det
svenska statsbanenätet.

Med skrivelse den 3 december 1949 har järnvägsstyrelsen framlagt den
begärda planen för fortsatt elektrifiering samt hemställt, att till elektrifiering
av i första hand linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—
Karlskrona med Emmaboda—Kalmar måtte för budgetåret 1950/51 anvisas
ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen framhåller inledningsvis, att sedan den 31 augusti
1946, då järnvägsstyrelsen framlade sitt senaste program för fortsatt elektrifiering
av det svenska statsbanenätet, en del förändringar inträtt i avseende
på såväl trafikens omfattning som de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för programmets genomförande. Härav följer, att en elektrifieringskalkyl,
baserad på numera rådande förhållanden, kan förväntas ge
andra resultat än dem, som framlades i augusti 1946. Järnvägsstyrelsen har
i skrivelsen dels redogjort för de sålunda inträdda förändringarna, dels
framlagt en räntabilitetskalkyl för det fortsatta elektrifieringsarbetet, dels
lämnat uppgift om vissa beräknade personalbesparingar vid det framlagda
elektrifieringsprogrammets genomförande, dels ock redogjort för vissa andra
aktuella elektrifieringsprojekt (s. 4—19).

Av de sålunda framlagda kalkylerna framgår, uttalar järnvägsstyrelsen,
att de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt banelektrifiering blivit väsentligt
bättre än de påvisades vara i de år 1946 framlagda beräkningarna.
Den genomsnittliga överförräntningen har sålunda stigit från 2,s till 11,2 %.

Genom användande av nya loktyper minskas de för banans ändring behövliga
arbetsinsatserna liksom också behovet av stål.

Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av arbetena äro goda,
enär härför behövlig linjemateriel i stor utsträckning beräknas bliva tillgänglig
under år 1950.

Anslagsmedel till ett belopp av 3 miljoner kronor kunna omedelbart ställas
till järnvägsstyrelsens förfogande varigenom det blir möjligt att dels
undvika ytterligare tidsförluster i samband med materielbeställningar, dels
behålla inom elektrifieringsorganisationen viss personal, som eljest måste
avskedas. Med hänsyn till sistnämnda omständighet erfordras jämväl byggnadstillstånd.

Det är möjligt, att det inom ramen för eu begränsad byggnadskvot blir

6

Statsutskottets utlåtande nr HO.

nödvändigt att åstadkomma en avvägning mellan å ena sidan statens järnvägars
och å andra sidan ifrågasatta elektrifieringsarbeten vid Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar. Kontinuiteten i elektrifieringsorganisationens
verksamhet får dock icke göras beroende av den enskilda
banans åtgärder. Järnvägsstyrelsen behöver med hänsyn härtill under
budgetåret 1950/51 ett anslag å ytterligare 3 miljoner kronor.

Ett beslut om fortsatt elektrifiering bör i första hand omfatta linjerna
Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—
Kalmar.

Över järnvägsstyrelsens förevarande framställning ha efter remiss yttranden
avgivits av chefen för försvarsstaben, telegrafstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
samt statens handels- och industrikommission, varefter
järnvägsstyrelsen utlåtit sig i anledning av vad telegrafstyrelsen i sitt yttrande
anfört (s. 20—25).

Elektrifierings- och signalbyggnadsorganisation i Nässjö.

I skrivelse den 10 februari 1950 har järnvägsstyrelsen hemställt, att ett
investeringsanslag av 700 000 kronor måtte anvisas för nästa budgetår till
ombyggnad och utvidgning av elektrifierings- och signalbyggnadsorganisationens
verkstads- och förrådslokaler i Nässjö.

Järnvägsstyrelsen erinrar inledningsvis, att den verkstads- och förrådslokal,
som år 1931 inrättades i Nässjö för att tjäna som bas för de då
igångsatta elektrifieringsarbetena, från början erhöll provisorisk karaktär.
När statsbaneelektrifieringen senare visade sig bli både långvarig och omfattande,
uppkom behov av en bättre ordnad basorganisation.

Detta behov har till viss del kunnat tillgodoses genom utvidgning av lagringsutrymmena.
Markområdet har sålunda utökats och spåranläggningarna
kompletterats. Montageverkstaden däremot är alltjämt inrymd i den
ursprungliga byggnaden, ett förutvarande snöplogstall, uppfört i trä. Den
är ytterligt brandfarlig, vilket i betraktande av den lagerförda materielens
värde utgör en allvarlig olägenhet. Den är dessutom sådan, att den icke
tillfredsställer rimliga anspråk på personalens hygien och omvårdnad. Skola
elektrifieringsarbetena fortsättas, bör anläggningen i Nässjö ombyggas enbart
med hänsyn till de nu anförda skälen. Därutöver bör emellertid beaktas,
att de från Nässjö ledda arbetena undergått en successiv förändring.
Vid sidan om nyelektrifieringsarbetena ha i växande omfattning tillkommit
förnyelse- och ändringsarbeten på äldre bandriftanläggningar. Sistnämnda
arbeten ha numera sådan omfattning, att man har att vänta en permanent
belastning på basorganisationen av, i penningar räknat, 2 å 3 miljoner kronor
per år. Eftersom sålunda även den löpande elektrodriften är beroende
av denna organisation, skulle en brand i dessa anläggningar kunna få
högst allvarliga konsekvenser.

Statsutskottets utlåtande nr 140.

7

Frågan om att bygga om Nässjö-anläggningen har, framhåller styrelsen,
av naturliga skäl länge varit på tal. Den har emellertid på senare tid aktualiserats
i sådan grad, att ett avgörande icke längre bör anstå. Anledningen
härtill är närmast den, att ökade anspråk ställts på signalbyggnadsverksamheten,
såväl i vad gäller skyddet för vägtrafiken vid korsningar mellan
väg och järnväg som de egentliga järnvägssignalanläggningarna.

För att få ombyggnadsproblemet grundligt utrett har styrelsen anlitat
den utredningsman, som tidigare haft ansvaret för 1948 års utredning angående
järnvägskorsningar. Utredningsmannens mycket noggranna undersökningar
visa, att förutom den belastning, som kommer att åvila basorganisationen
till följd av elektrodriftens behov och eventuella nyelektrifieringsarbeten,
signalbyggnadsverksamheten skulle komma att medföra arbeten
för en kostnad, växande från 4 till 9 miljoner kronor per år. Hans undersökningar
visa vidare, att anläggningskostnaden skulle komma att uppgå
till 1 miljon kronor.

För att finansiera det avsedda byggnadsprogrammet vore det enligt styrelsen
tänkbart att för hela arbetet begära särskilt anslag av riksdagen. Ett
dylikt förfarande skulle emellertid strida mot gällande praxis så tillvida,
som kostnaderna för anordningar, erforderliga för nybyggnadsarbeten, bruka
bestridas med anslagen för dessa och alltså icke med särskilda anslag.
Å andra sidan kan utvecklingen, såsom fallet är i fråga om elektrifieringsorganisationens
anläggningar i Nässjö, leda därhän, att dylika anordningar
få bestående värde, nämligen i den mån de kunna utnyttjas för driften av befintliga
anläggningar. Användningsvärdet för enbart driften blir dock mindre
än för driften och nybyggnadsverksamheten i förening. Med hänsyn härtill
synes det motiverat, att kostnaden för Nässjö-anläggningen bestrides med såväl
elektrifierings- och signalbyggnadsanslag som med särskilt anslag, lämpligen
i den proportion, som kan beräknas råda mellan å ena sidan anläggningens
nuvarande betydelse, å andra sidan dess betydelse, sedan driftens
behov kommit att dominera verksamheten vid densamma.

All på förhand beräkna en dylik proportion med någon större grad av
noggrannhet låter sig självfallet icke göra. Det torde, i vad gäller Nässjöanläggningen,
blott kunna konstateras, att anläggningen som sådan är oumbärlig
även för driften, att anspråken på anläggningens kapacitet växa i den
mån, som nybyggnadsverksamheten fortskrider, och att alltså en relativt stor
andel i dess totala kostnad bör bestridas med särskilt anslag. Järnvägsstyrelsen
bedömer denna andel i den totala kostnaden, 1 miljon kronor, till
700 000 kronor. Återstående kostnad, 300 000 kronor, bör successivt påföras
nybyggnadsansiagen för banelektrifiering och signalanläggningar till ett
belopp av 200 000 resp. 100 000 kronor.

Departementschefen.

Det svenska statsbanenätet omfattar för närvarande 14 782 bankm, varav
5 766 bankm eller ungefär 39 % äro elektrifierade. Av trafikarbetet vid statens
järnvägar utföres omkring 85 % med elektriskt kraft.

8

Statsutskottets utlåtande nr 140.

Den föreliggande planen för fortsatt elektrifiering av statsbanenätet omfattar
13 linjesträckor med en sammanlagd längd av ca 1 244 bankm. Järnvägsstyrelsen
hemställer, att beslut fattas om elektrifiering av i första hand
linjerna Gävle—Söderhamn—Ivilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar.
Övriga i planen ingående linjer äro i norra Sverige linjerna
Söderhamn—Sundsvall—Härnösand—Långsele, Ljusdal—Hudiksvall, Mellansel—Örnsköldsvik,
Bastuträsk—Rönnskär med Slind—Boliden och Vännäs—Umeå—Holmsund,
i mellersta Sverige linjerna Ludvika—Tillberga—
Sala och Kristinehamn—Persberg med Nyhyttan—Filipstad Östra samt i
södra Sverige linjerna Hässleholm—Kristianstad och Borås—Alvesta.

Kostnaderna för genomförandet av detta elektrifieringsprogram uppgå, enligt
järnvägsstyrelsens beräkningar, till sammanlagt 192,7 miljoner kronor.
Av denna totalsumma belöpa 37,6 miljoner kronor på banarbeten, 54,8 miljoner
kronor på anskaffning av elektrolok och 100,3 miljoner kronor på fasta
elektriska anläggningar. Den del av kostnaderna — det s. k. elektrifieringskapitalet
— vilken bedömts erforderlig för sådan omställning av den nuvarande
ångdriften till elektrodrift att de båda driftarterna såvitt möjligt
bli ekonomiskt jämförbara, uppgår till 71,i miljoner kronor.

Genom införande av elektrodrift i avsedd omfattning räknar järnvägsstyrelsen
med att en årlig besparing skall uppkomma om brutto ca 12,4 miljoner
kronor för maskin- och verkstadstjänsten. Sedan från detta belopp dragits
ca 4,4 miljoner kronor, avseende tillkommande årskostnader för banans
komplettering och de fasta elektriska anläggningarna, skulle nettovinsten
vid en genomförd elektrifiering uppgå till närmare 8 miljoner kronor per
år. Styrelsen har därvid räknat med att vissa anläggningar för försvarstekniskt
skydd vid omformarslationerna för en sammanlagd kostnad av 4 miljoner
kronor icke skulle belasta statens järnvägars räntepliktiga kapital.
Med dessa utgångspunkter och under förutsättning att kolpriset utgör 65
kronor per ton har styrelsen beräknat, att elektrifieringskapitalet, såvitt nu
kan bedömas, skulle kunna förräntas med närmare 15 %.

I jämförelse med de av järnvägsstyrelsen i augusti 1946 framlagda kalkylerna,
enligt vilka anskaffnings- och anläggningskostnaderna för samma
program uppgingo till ca 165 miljoner kronor vid dåvarande prisnivå, uppvisa
de nu redovisade ett avsevärt bättre resultat av en elektrifiering. Enligt
1946 års kalkyler stannade nämligen förräntningen vid 3,5—6 procent. Anledningen
till den förändrade bedömningen av räntabiliteten är främst att
söka däri, att 1946 års kalkyler baserades på 1938 års trafikvolym vid statens
järnvägar. Trafikvolymen har emellertid därefter undergått en betydande
stegring. År 1948 uppgick sålunda trafikrörelsen i bruttotonkm till
i runt tal 170 % av 1938 års värde. Järnvägsstyrelsen räknar i de nya kalkylerna
med att persontrafikvolymen skall kunna vidmakthållas på ungefär
nuvarande nivå och att godstrafikvolymen kan komma att nedgå till
80 % av 1947 års värde eller omkring 85 % av nuvarande nivå.

I 1946 års kalkyler förutsattes vidare, att banan skulle, företrädesvis på
grund av att man avsett att i trafiken använda loktyper med ett axeltryck
av 17 ton, upprustas för en kostnad av ca 52 miljoner kronor, räknat i 1946
års priser. I de nya kalkylerna har järnvägsstyrelsen räknat med att loktyper
med ett axeltryck av 15 ton skola kunna användas. Även andra omständigheter,
såsom att vissa förnyelsearbeten å banan, vilka medtagits i
1946 års kalkyler, numera utförts, ha medverkat till att kostnaderna för eu
upprustning av banan numera beräknas till i runt tal 31,4 miljoner kronor
vid 1946 års prisläge. Med hänsyn till därefter uppkomna prisstegringar ha
kostnaderna emellertid upptagits till 37,6 miljoner kronor. De förnyade
övervägandena i elektrofrågan synas sålunda ha öppnat möjligheter till en
besparing av anläggningskapital på omkring 20 miljoner kronor räknat i

Statsutskottets utlåtande nr HO.

9

1946 års priser. Denna besparing har endast till ringa del kommit till uttryck
i de nyssnämnda förräntningssiffrorna, enär dessa räknats på ett
elektrifieringskapital, vari nu ifrågavarande arbeten i banan ingå med blott
ett mindre belopp.

De antaganden, på vilka järnvägsstyrelsens kalkyler vila, äro såsom framgår
av styrelsens framställning i viss mån osäkra. Vid bedömningen av investeringarnas
affärsmässiga berättigande torde dock de framräknade resultaten
i stort sett kunna tagas till utgångspunkt. Såsom förut framhållits
har styrelsen utgått från att kostnaderna för vissa, huvudsakligen av försvarstekniska
hänsyn föranledda anordningar ej skulle belasta statens järnvägars
räntepliktiga kapital. Det sammanlagda beloppet av dessa kostnader
är ej av den storlek, att räntabilitetskalkylerna nämnvärt påverkas av om
dessa komma att avskrivas med skattemedel eller driftmedel. De ifrågasatta
anordningarna synas emellertid vara av natur att, vid tillämpning av de i
årets statsverksproposition (Bil. 26, punkten 2) uppdragna riktlinjerna för
behandlingen av försvarsberedskapskostnader, böra avskrivas med driftmedel.
Skulle i något fall krav ställas på större försvarsberedskap än som kan
affärsmässigt bäras, torde frågan om eventuell anvisning av särskilda medel,
att avskrivas i annan ordning, få framdeles prövas av statsmakterna.
Sådana medel skola i förekommande fall anvisas särskilt under rubriken
försvarsberedskap.

Räntabilitetsberäkningarna hänföra sig, såsom förut nämnts, endast till
det s. k. elektrifieringskapitalet. Utöver detta skulle, om elektrifieringsprogrammet
genomföres, ytterligare investeringar å sammanlagt 121,6 miljoner
kronor behöva göras. Nära hälften av detta belopp eller ca 55 miljoner kronor
avser elektrolok. Då dessa äro avsedda att ersätta ånglok, som nu äro
så ålderstigna att de måste förnyas, kan denna investeringsutgift betraktas
som under alla förhållanden oundgänglig inom en snar framtid. Återstående
investeringar avse huvudsakligen förnyelse och förbättring av banan och
dess överbyggnad samt av svagströms- och belysningsledningar. Utförandet
av dessa arbeten synes i väsentlig mån aktualiseras genom elektrifieringen.
Även om dessa kapitalbelopp icke slutligen skola inräknas i elektrifieringskalkylen
kommer dock elektrifieringen att medföra räntekostnader för de
i förtid utförda investeringarna, varvid dock kostnaderna kunna beräknas
bli täckta för svagströms- och belysningsledningar, när de tagas i drift,
samt för banan, i den mån trafiken ökar. Den kalkylerade överförräntningen,
vilken vid ett kolpris av 65 kronor per ton uppgår till 11,2 %, synes dock
vara så stor att räntabiliteten även under den ifrågavarande övergångstiden
får anses tillfredsställande.

Jag finner sålunda det av järnvägsstyrelsen nu framlagda programmet
för en fortsatt elektrifiering av statsbancnätet, under de förutsättningar
som angivits i järnvägsstyrelsens skrivelse, vara från affärsmässig synpunkt
godtagbart såsom en helhet betraktat.

Frågan om elektrifieringsprogrammets förverkligande är beroende av,
bland annat, att arbetskraft och material kunna i erforderlig utsträckning
ställas till förfogande. Läget härutinnan har utan tvekan förbättrats sedan
1946. Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit, att det är en väsentlig fördel
att elektrifieringsprogrammet blivit utformat så att arbeten i landets nordliga
och sydliga delar kunna samordnas. Enligt styrelsen finnes tillräcklig
arbetskraft tillgänglig för att möjliggöra ett påbörjande av arbetena. Statens
handels- och industrikommission har gjort förbehåll rörande möjligheterna
att tillgodose järnvägsstyrelsens behov av räls, ehuru detta behov i förhållande
till det år 1946 anmälda minskats betydligt. Slutligen måste hänsyn
tagas till investeringsverksamhetens sammanhang med den allmänna ekonomiska
politiken.

10

Statsutskottets utlåtande nr 140.

Med beaktande av samtliga på frågan inverkande faktorer synes i anslutning
till järnvägsstyrelsens förslag beslut nu böra fattas om elektrifiering
av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar.
Elektrifieringsprogrammet i övrigt torde i avbidan på ytterligare
erfarenheter av den ekonomiska utvecklingen böra tills vidare kvarstå
å allmän beredskapsstat. Till denna fråga torde jag få återkomma i annat
sammanhang. Det av järnvägsstyrelsen anmälda medelsbehovet för nästa
budgetår uppgår till 3 miljoner kronor utöver det belopp å likaledes 3 miljoner
kronor som tidigare anvisats under rubriken Fortsatt elektrifiering av
statsbanenätet. Genom avslutande av vissa äldre elektrifieringskonton kan
emellertid ett belopp om 2,9 miljoner kronor frigöras av äldre anslagsmedel.
Med hänsyn härtill och då medelsförbrukningen bör begränsas inom den av
järnvägsstyrelsen angivna ramen, bör något nytt anslag ej anvisas. De äldre
anslagsmedlen böra överföras till det nya anslaget. Därest under nästa budgetår
statens järnvägars elektrifieringsorganisation kommer att tagas i anspråk
för elektrifiering av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds järnvägar,
kan en förskjutning i tiden mellan de olika elektrifieringarna komma
att inträda. Slutlig ståndpunkt till dessa frågor kan tagas först vid behandlingen
av byggnadstillståndsärendena. Såvitt nu kan bedömas bör dock utgångspunkten
vara att någon nämnvärd utökning av elektrifieringsorganisationen
icke bör komma till stånd under nästa budgetår. Med hänsyn till ovissheten
om den framtida ekonomiska utvecklingen böra icke heller sådana
dispositioner vidtagas, att en utvidgning av elektrifieringsarbetena utöver
nuvarande nivå av omkring 10 miljoner kronor per år blir ofrånkomlig efter
budgetåret 1950/51. Det är emellertid samtidigt önskvärt att möjligheten
hålles öppen att senare utvidga dem till högst 20 miljoner kronor per år.

Vad angår järnvägsstyrelsens förslag rörande ombyggnad och utvidgning
av elektrifierings- och signalbyggnadsorganisationens verkstads- och förrådslokaler
i Nässjö finner jag behovet styrkt. För ändamålet äskade medel
torde få bestridas av den del av statens järnvägars dispositionsanslag som
enligt förslag i statsverkspropositionen (Bil. 26, punkten 21) skall stå till
Kungl. Maj :ts förfogande.

Motioner.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Gillström m. fl. (1: 391) och den andra inom andra kammaren av herr
Norén m. fl. (11:490), i vilka hemställts, att riksdagen måtte dels besluta
om omedelbar elektrifiering av ostkustbanan med bibanor eller järnvägslinjerna
Gävle—Härnösand—Långsele, Söderhamn—Kilafors samt Hudiksvall—Ljusdal,
att verkställas i ett sammanhang och utan avbrott, och dels
till elektrifiering av nämnda järnvägslinjer för hudgetåret 1950/51 anvisa
ett investeringsanslag av 5 miljoner kronor,

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz m. fl. (I: 392) och den andra inom andra kammaren
av herr Hseggblom in. fl. (11:489), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att elektrifieringen nu i ett sammanhang genomföres
av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar
utan intrång av annan järnvägselektrifiering.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna II: 490 och I: 392.

Statsutskottets utlåtande nr 140.

11

Utskottet.

I statsverkspropositionen till 1947 års riksdag (bil. 27, s. 99—103) anmäldes,
att järnvägsstyrelsen framlagt förslag om fortsatt elektrifiering av
det svenska statsbanenätet. Föredragande departementschefen ansåg sig
emellertid, i avbidan på att materielsituationen och läget på arbetsmarknaden
bleve gynnsammare, böra förorda uppskov med beslut i frågan och
fann därför icke anledning föreligga att ingå på någon närmare prövning
av det av järnvägsstyrelsen framlagda programmet. Riksdagen uttalade i
sin skrivelse nr 58 bl. a. att — - även om tidpunkten för ett igångsättande av
de fortsatta elektrifieringsarbetena icke då kunde närmare angivas -—- ett
principiellt ställningstagande till frågan om det närmast förestående elektrifieringsprogrammet
i rådande situation icke vore uteslutet, varför riksdagen
förutsatte att förslag i ämnet snarast möjligt förelädes riksdagen. Liknande
synpunkter ha framförts av 1949 års riksdag (skr. nr 34).

Genom den av Kungl. Maj :t nu framlagda elektrifieringsplanen, vilken
grundar sig på en av järnvägsstyrelsen verkställd teknisk överarbetning
av 1946 års förslag, har riksdagen beretts tillfälle att, i enlighet med de sålunda
uttalade önskemålen, taga närmare ställning till hithörande spörsmål.

Av propositionen framgår bl. a., att ca 39 procent av de i statsbanenätet
ingående linjerna redan äro elektrifierade. Ett genomförande av järnvägsstyrelsens
program skulle höja denna andel till drygt 47 procent. De totala
kostnaderna härför ha uppskattats till 192,7 miljoner kronor, varav 71,i miljoner
kronor avse det s. k. elektrifieringskapitalet. Den på grundval härav
upprättade räntabilitetskalkylen utvisar, av skäl soin närmare redovisats i
propositionen, ett i jämförelse med de tidigare gjorda beräkningarna avsevärt
bättre resultat. Medan enligt 1946 års kalkyler förräntningen av elektrifieringskapitalet
skulle stanna vid 3,5—6 procent, bedömes nu motsvarande
siffra komma att uppgå till inemot 15 procent. Den s. k. överförräntningen
har i genomsnitt stigit från 2,5 till 11,2 procent. Därvid har räknats med ett
kolpris av 65 kronor per ton. Under samma förutsättning väntas de totala
kapitalkostnaderna för elektrifieringen kunna förräntas med 5,7 procent.
Vid ett kolpris av 45 kronor per ton skulle alltjämt en förräntning efter 4,5
procent vara att emotse. Därutöver komma de möjligheter till inkomstökningar
som elektrifieringen erfarenhetsmässigt bör medföra.

Departementschefen har funnit det av järnvägsstyrelsen framlagda programmet
för fortsatt elektrifiering av statsbanenätet vara från affärsmässig
synpunkt godtagbart såsom en helhet betraktat. Enligt departementschefens
uppfattning bör dock f. n. beslut fattas om elektrifiering av allenast linjerna
Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—
Kalmar, medan programmet i övrigt anses i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av den ekonomiska utvecklingen böra tills vidare kvarstå å allmän beredskapsstat.
Då vissa äldre anslagsmedel kunna tagas i anspråk för de
närmast aktuella arbetena, har departementschefen cj heller funnit någon
särskild medelsanvisning vara erforderlig för nästa budgetår.

12

Statsutskottets utlåtande nr 140.

I de båda likalydande motionerna I: 391 och II: 490 har förslag framlagts
om viss utvidgning av de av departementschefen sålunda förordade elektrifieringsarbetena.
Enligt motionärernas uppfattning borde riksdagen nu besluta
om omedelbar elektrifiering av hela ostkustbanan med bibanor och
härför anvisa ett investeringsanslag av 5 miljoner kronor.

Såsom ovan framhållits, utvisar den av järnvägsstyrelsen uppgjorda elektrifieringskalkylen
ett ekonomiskt synnerligen fördelaktigt resultat. I likhet
med departementschefen anser sig därför utskottet böra förorda, att den av
styrelsen framlagda planen lägges till grund för den fortsatta elektrifieringen
av det svenska statsbanenätet. Utskottet har heller intet att erinra mot
att såsom en första etapp av denna plan beslut nu fattas om elektrifiering
av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och Alvesta—Karlskrona med
Emmaboda—Kalmar samt att kostnaderna härför bestridas på i propositionen
angivet sätt. Av det sagda följer, att utskottet icke är berett tillstyrka
det i nyssberörda motioner framställda yrkandet om att elektrifieringsarbetena
under nästa budgetår utsträckas utöver den av departementschefen föreslagna
investeringsramen. Av rent praktiska skäl torde det även vara
mindre lämpligt, att riksdagen i detalj binder sig för någon viss ordningsföljd
beträffande dessa arbeten. Samtidigt vill emellertid utskottet framhålla,
att de av motionärerna framförda synpunkterna synas vara värda
allt beaktande. Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj :t vid den fortsatta
handläggningen av nu behandlade frågor tager vederbörlig hänsyn till
dessa synpunkter. Därvid lärer icke kunna bortses från att de av motionärerna
föreslagna åtgärderna måste anses naturligt ansluta sig till den första
etappen av det nu framlagda programmet för elektrifieringsarbetenas fortsättande.
I detta sammanhang önskar utskottet även understryka angelägenheten
av att elektrifieringsplanen i dess helhet genomföres i snabbast
möjliga takt. Härför tala icke minst de kommunikationstekniska och näringsekonomiska
fördelar som därigenom stå att vinna. Jämväl för statens
järnvägar såsom affärsföretag äro vinsterna uppenbara. Utskottet delar sålunda
departementschefens uppfattning att, så snart förhållandena medgiva,
elektrifieringsarbetena böra utvidgas utöver nuvarande ram av ca 10 miljoner
kronor per år.

Beträffande sist berörda spörsmål har departementschefen vidare uttalat
att, därest under nästa budgetår statens järnvägars elektrifieringsorganisation
komme att tagas i anspråk för elektrifiering av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds järnvägar, en förskjutning i tiden mellan de olika
elektrifieringarna kunde komma att inträda. Häremot ha såväl i nyssberörda
båda motioner som i de likalydande motionerna I: 392 och II: 489
vissa erinringar framställts.

Såvitt utskottet kunnat finna, måste förevarande spörsmål ses i samband
med frågan om ovannämnda trafikföretags framtida ställning inom landets
järnvägsnät. Härutinnan har utskottet under hand inhämtat, att järnvägsstyrelsen
till Kungl. Maj :t ingivit förslag till avtal med bolaget, enligt
vilket förstatligandet av grängesbergsbanan skulle uppskjutas ytterligare

Statsutskottets utlåtande nr 140.

13

25 år men trafikanter och personal tillförsäkras samma fördelar som vid
ett direkt inlemmande av företaget i statsbanenätet. Detta förslag är f. n.
föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Enligt vad utskottet erfarit är det alltjämt
ovisst, huruvida detsamma i mer eller mindre oförändrat skick kommer
att föreläggas nästa års riksdag eller om nya förhandlingar avses skola
upptagas med bolaget. Vid sådant förhållande finner utskottet det vara
förenat med betydande svårigheter att nu taga definitiv ståndpunkt till frågan
om ianspråktagandet av statens järvägars elektrifieringsorganisation
för den ovannämnda banans elektrifiering. Problemet har därjämte vissa
nationalekonomiska aspekter som man icke alldeles kan bortse från. Rent
principiellt anser sig emellertid utskottet böra ge uttryck åt den uppfattningen,
att ett enskilt företags planer icke utan starkt tvingande skäl böra
få verka fördröjande på det program för statsbanenätets fortsatta elektrifiering
som nu framlagts. Härvidlag synes icke minst böra beaktas, såsom
järnvägsstyrelsen framhållit, att statens järnvägar gå förlustiga den rationaliseringsvinst
som elektrifieringen medför, därest den ifrågavarande banans
elektrifieringsarbeten givas företräde framför statsbaneföretagets egna
arbeten. Riktigheten härav framträder särskilt tydligt, i den mån förutsättningar
icke skulle befinnas föreligga att i en eller annan form närmare samordna
förberörda trafikföretag med landets järnvägsnät i övrigt. Med hänsyn
till nu angivna omständigheter vill det sålunda synas, som om beslut i
frågan i varje fall icke borde träffas, förrän det visat sig möjligt att ytterligare
utöka statens järnvägars elektrifieringsorganisation. Utskottet förutsätter
därför, att Kungl. Maj :t vid de fortsatta övervägandena i frågan ägnar
de av utskottet ovan anförda synpunkterna tillbörlig uppmärksamhet, så att
avsteg från den av järnvägsstyrelsen framlagda elektrifieringsplanen i görligaste
mån kunna undvikas.

Vad slutligen angår järnvägsstyrelsens förslag rörande ombyggnad och
utvidgning av elektrifierings- och signalbyggnadsorganisationens verkstadsoch
förrådslokaler i Nässjö finner utskottet i likhet med departementschefen
behovet styrkt. Utskottet vill i rådande läge ej heller motsätta sig att, på
sätt departementschefen förordat, statens järnvägars dispositionsanslag tages
i anspråk för ändamålet. Samtidigt anser sig emellertid utskottet böra
erinra om vad utskottet under punkten 21: o) i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 9 uttalat rörande angelägenheten av att tillräckliga medel ställas
till järnvägsstyrelsens förfogande ur dispositionsanslaget för sådana arbetarskyddsåtgärder,
av vilka trängande behov visat sig föreligga.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
alt riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 24 februari 1950 förordats, besluta om
elektrifiering av linjerna Gävle—Söderhamn—Kilafors och
Alvesta—Karlskrona med Emmaboda—Kalmar;

14

Statsutskottets utlåtande nr 140.

b) med anledning av motionerna I: 391 och II: 490 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan anfört; c)

med anledning av motionerna I: 392 och II: 489 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet ovan
anfört.

Stockholm den 10 maj 1950.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 142.