Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
1
Nr 2.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om upphävande av ib § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 19å6 (nr h69).
Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 37, vilken behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till
Förordning om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).
Härigenom förordnas, att 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 skall upphöra att gälla med utgången av mars månad 1950; dock
skall vad i nämnda moment är stadgat fortfarande äga giltighet med avseende
å mantalsskrivning för år 1950 eller tidigare år.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det framlagda förslaget får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Enligt 13 § 1 mom. folkbokföringsförordningen gäller såsom huvudregel
i fråga om rätt kyrkobokföringsort, att envar skall kyrkobokföras i den
församling, där han är bosatt. Från denna huvudregel stadgas vissa undantag
i 14 § samma förordning. Sålunda föreskrives i 5 inom., att den som för
sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården av fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är
tillfällig, skall kyrkobokföras inom fattigvårdssamhället, samt att motsvarande
skall gälla beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen
den 6 juni 1924 för barn under 16 år åtnjuter försörjning som nyss sagts
(den s. k. fattigvårdsregeln).
Beträffande rätt mantalsskrivningsort stadgas i 36 § 1 inom. folkbokföringsförordningen,
att fysisk person skall mantalsskrivas i det mantalsskrivningsdistrikt,
inom vilket han den 1 november förrättningsåret rätteligen
skall vara kyrkobokförd.
Med hänsyn till det samband som sålunda förefinnes mellan stadgandena
rörande kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten komma de i 14 §
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 2—/.
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
5 mom. angivna undantagsbestämmelserna att gälla jämväl vid mantalsskrivningen.
I en den 10 oktober 1947 dagtecknad, till finansdepartementet inkommen
skrivelse har Gävleborgs läns barnavårdsförbund hemställt, att 14 § 5 mom.
folkbokföringsförordningen måtte upphävas. Såsom motivering härför har
förbundet anfört, att detta stadgande kommit att tillämpas icke endast på
personer, som varit intagna på försörjningshem, utan även på dem, som i
den öppna fattigvården åtnjutit full försörjning eller vilkas barn varit omhändertagna
jämlikt 22 eller 29 § barnavårdslagen.
Enligt vad förbundet anfört syntes fattigvårdsregeln icke vara av någon
som helst praktisk nytta utan i stället ägnad att skapa irritation bland det
därav berörda socialvårdsklientelet och förorsaka merarbete för åtskilliga
myndigheter.
över nämnda framställning ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, länsstgrelserna i Stockholms, Jönköpings
och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare och Sveriges
häradsskrivareförening. Vidare har t. f. presidenten i kammarrätten S. Norrman
-— under hänvisning till vissa kompletterande undersökningar som
slutförts efter det att kammarrättens remissutlåtande avgivits -— till finansdepartementet
inkommit med en promemoria i ärendet.
Förenämnda skrivelse från barnavårdsförbundet ävensom de däröver avgivna
remissutlåtandena samt presidenten Norrmans promemoria ha den
26 april 1949 överlämnats till 1949 års f olkbokföring ssakkunniga för att tagas
i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
De sakkunniga ha i en den 21 juni 1949 dagtecknad, till Kungl. Maj :t
ställd skrivelse framlagt förslag om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.
I samband med upphävandet borde enligt förslaget föreskrivas,
att pastor i församling, där någon blivit, utan att vara i församlingen
bosatt, i enlighet med 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen kyrkoboklörd,
skulle taga initiativet till ändring av kyrkobokföringsorten.
över 1949 års folkbokföringssakkunnigas framställning ha efter remiss
utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska
centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Gävleborgs och
Norrbottens län, socialvårdskommittén, Svenska socialvårdsförbundet, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivareförening, Allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse, Svenska stadsförbundet och
Svenska landskommunernas förbund.
Barnavårdsförbundets och folkbokföringssakkunnigas framställningar ha
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga remissutlåtanden, dock har
överståthållarämbetet i sitt första utlåtande uttalat, att med frågan om fattigvårdsregelns
upphävande borde anstå i avvaktan på genomförandet av en
socialvårdsreform och verkställandet av en översyn av folkbokföringsväsendet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
3
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
uttalat, att anledningen till införandet av fattigvårdsregeln — vilken gällt
sedan lång tid tillbaka — icke kunnat med full säkerhet utrönas; i presidenten
Norrmans promemoria hade den slutsatsen anförts, att det syntes
som om fattigvårdsregeln borde ha avskaffats redan i samband med genomförandet
av 1918 års fattigvårdslagstiftning.
Departementschefen bär vidare framhållit, att förslag om upphävande av
fattigvårdsregeln framlagts av såväl 1936 års uppbördskommitté som folkbokföringskommittén.
Att detta förslag icke genomfördes i samband med
folkbokföringsreformen hade berott endast därpå, att det ansetts lämpligt
att först avvakta socialvårdskommitténs blivande förslag till lag om socialhjälp.
I propositionen har departementschefen ytterligare anfört följande:
»Vid bedömande av frågan huruvida fattigvårdsregeln alltjämt bör bibehållas
eller om tidpunkten nu kan anses lämplig att upphäva densamma
må till en början understrykas, att denna regel är helt utan betydelse för
spörsmålet om förvärv av hemortsrätt enligt lagen om fattigvården; någon
ny hemortsrätt kan nämligen icke förvärvas av den, vilken åtnjuter fattigvård
eller barnavård av sådant slag som avses i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen.
I andra fall ha däremot vissa rättsverkningar knutits till fattigvårdsregeln.
Detta är förhållandet exempelvis vid tillämpningen av lagarna om
folkpensionering, om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen,
om allmänna barnbidrag samt om förskottering av underhållsbidrag
till barn.
I den av Gävleborgs läns barnavårdsförbund ingivna framställningen om
fattigvårdsregelns upphävande har förbundet närmare behandlat vissa olägenheter
som i anledning av sagda regel uppkomma vid tillämpningen av
förenämnda författningar. Dessa olägenheter ha understrukits och ytterligare
motiverats från remissinstansernas sida.
Ett slopande av fattigvårdsregeln skulle ur åtskilliga synpunkter vara
lämpligt. En sådan åtgärd skulle medföra en förenkling av kyrko- och mantalsskrivningsförfarandet
med därav föranledd minskning i arbetsbördan för
respektive myndigheter. En motsvarande förenkling och arbetsbesparing
skulle uppkomma även för vissa andra myndigheter — såsom barnavårdsnämnder
och pensionsnämnder —- med uppgifter och åligganden som regleras
av bestämmelser vilka anknyta till enskilda personers kyrkobokföringseller
mantalsskrivningsort. Vidare skulle fattigvårdsregelns upphävande vara
ägnat att åstadkomma en mera rättvis reglering av vissa folkpensionsförmåner
och underlätta möjligheterna att erhålla dessa förmåner liksom vissa
andra förmåner av socialvårdskaraktär. Samtidigt skulle de svårigheter undanröjas
som nu föreligga för av fattigvårdsregeln berörda personer att hos
myndighet på bosättningsorten verkställa legala anmälningar, erhålla vissa
intyg osv.
I sådana fall, där kommun är skyldig att deltaga i kostnaderna för sociala
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
förmåner och denna bidragsskyldighet är beroende av huruvida den bidragsberättigade
är mantalsskriven i kommunen eller icke, kan fattigvårdsregelns
upphävande komma att medföra, att bidragsskyldigheten övergår på annan
kommun. En dylik överflyttning torde emellertid för kommunernas del vara
av mycket begränsad ekonomisk räckvidd. Det bör härvid uppmärksammas,
att om kommun i visst fall lämnar bidrag till kostnaden för folkpensionering,
utgår folkpension av sådan storleksordning, att full försörjning genom
fattigvården i regel icke kan anses föreligga; i dylika fall utövar fattigvårdsregeln
alltså icke något inflytande på mantalsskrivningen.
De nu föreliggande framställningarna från Gävleborgs läns barnavårdsförbund
och 1949 års folkbokföringssakkunniga ha praktiskt taget enhälligt
tillstyrkts från remissinstansernas sida. Av vad remissinstanserna anfört må
särskilt erinras om att socialvårdskommittén motiverat sin tillstyrkan med att
kommittén haft för avsikt att i sitt kommande betänkande med förslag till
lag om socialhjälp föreslå fattigvårdsregelns upphävande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synes någon anledning icke längre
föreligga att bibehålla den i 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen upptagna
fattigvårdsregeln. Jag tillstyrker därför, att nämnda stadgande uppliäves.
På sätt folkbokföringssakkunniga föreslagit bör denna författningsändring
träda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 april 1950. Emellertid bör
ifrågavarande stadgande fortfarande äga giltighet såvitt angår mantalsskrivning
som ägt rum för år 1950 eller för tidigare år.
De erforderliga ändringarna i fråga om kyrkobokföringen torde såvitt
möjligt böra genomföras av kyrkobokföringsmyndigheterna själva utan
medverkan av de personer som komma att beröras av författningsändringen.
Närmare föreskrifter härom torde böra utfärdas av Kungl. Maj :t med
stöd av 31 § 1 inom. folkbokföringsförordningen.»
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda förslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 8 februari 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
5
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson, Nils
Larsson, Hermansson, Werner, Eskilsson, Grym och Ivar Nilzon;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Holm, Åhman, Andersson i Mölndal, Fagerholm, Utbult och Jansson i
Aspeboda.