Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1

Nr 15.

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande dels utredning
och förslag angående friköp av vissa arrendegårdar,
dels ock vidgad tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till
fast egendom.

Tredje lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren
nr 168 av herr Bengtson och herr Karlsson, Fritiof, och nr 244 av herr
Persson, Ivar, m. fl. samt inom andra kammaren nr 212 av herr Nilson i
Spånstad och nr 299 av herr Norup m. fl.

I motionerna I: 168 och II: 212, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående friköp från arrendatorernas sida av bärkraftiga,
under större gods hörande arrendegårdar, när ägarna eller godsförvaltningarna
ha för avsikt att sammanslå sådana gårdar antingen inbördes
eller med huvudgården.

I motionerna I: 244 och II: 299, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta att den för tillämpning av de s. k. sociala arrendebestämmelserna
i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom
gällande övre arealgränsen skall upphävas.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
yttrande inhämtats från lantbruksstyrelsen. På begäran av utskottet ha
yttranden därjämte avgivits av Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk.

Lagbestämmelser.

Nyttjanderättshavare har i vissa fall möjlighet att inlösa till honom upplåtet
markområde enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (ensittarlagen).
För inlösning enligt ensittarlagen fordras emellertid bland annat,
att marken är upplåten på viss längre tid, att nyttjanderättshavaren tillhörigt
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,
fanns uppfört å marken den 1 januari 1919 och att minst en fjärdedel
av det värde, marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på
nyttjanderättshavarens byggnader.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 8 avd. Nr 15.

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

För vissa slag av arrenden, s. k. sociala arrenden, finnas särbestämmelser
av för arrendatorerna förmånlig art i 2 kap. 49—69 §§ lagen den ti juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa särbestämmelser äro tilllämpliga
å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio
hektar odlad jord, bland annat om brukningsdelen tillhör bolag, förening
eller stiftelse eller utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som
lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. För
små brukningsdelar göres dock visst undantag. Upplåtelse av socialt arrende
för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,
gäller upplåtelsen likväl för fem år. Vid utgången av arrende, som gäller för
viss tid, äger arrendatorn rätt till nytt arrende för en tid av fem år; sådan
rätt tillkommer arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt).
Rätten till nytt arrende (optionsrätten) förfaller dock, om arrendatorn påtagligen
eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller jordägaren avser,
att han själv, hans make eller avkomling eller hans adoptivbarn eller
dess avkomling skall bruka fastigheten, eller det på grund av särskilda
förhållanden måste anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn
kvarsitter å fastigheten.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav äger arrendatorn, så framt
han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt
lagen den 22 december 19i3 om arrendators förköpsrätt. Enligt 1 § i denna
lag äger arrendatorn, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller
med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår
i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Förköpsrätten
får dock enligt 2 § ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller säljarens syskon, ej heller där
fastigheten säljes tillsammans med huvudgård, varunder den lyder, eller
där viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.
Vidare får förköpsrätt ej utövas, om försäljningen sker i den ordning
utsökningslagen bestämmer.

Såsom ett återhållande moment gentemot eu eventuell benägenhet hos
jordägarna att söka undandraga sig de sociala arrendebestämmelserna verka
vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1917 om tvångsinlösen av vanhävdad
jordbruksegendom och lagen den 30 juni 19i7 om uppsikt å jordbruk. I 1 §
sistnämnda lag stadgas, alt om en brukningsdel omfattar odlad jord till en
vidd överstigande två hektar skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen
ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att
dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att för jordbruket erforderliga
byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt underhåll. Uppsikten
skall utövas av lantbruksnämnderna. Till vanhävd är enligt 2 § ej att hänföra
nedläggande av jordbruk å brukningsdel eller del därav, om med hänsyn
till jordens naturliga beskaffenhet och belägenhet samt övriga omständigheter
det måste anses olämpligt att där driva varaktigt jordbruk. Ej

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7,7.

3

heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
nödigt underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till
följd av sådan förändring i driften av jordbruket, som är till varaktig fördel
för detsamma, eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som står i överensstämmelse med ändamålsenlig planläggning av jordbruket
i orten, eller ock av annan giltig anledning.

Frågan om friköp av arrendegårdar.

Historik.

Frågan om frilösning av arrendejordbruk har tidigare vid många tillfällen
varit föremål för utredning av sakkunniga och prövning av riksdagen. En
utförlig historik har lämnats i sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 vid 1930 års riksdag (s. 75—96) samt i andra lagutskottets
utlåtande nr 30 vid 1936 års riksdag (s. 15 och följande, särskilt
s. 18—23) och nr 24 vid 1937 års riksdag (s. 1—7). Utskottet får hänvisa till
dessa redogörelser. Frågan var även föremål för prövning vid 1940 års riksdag
i anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 134. På hemställan
av andra lagutskottet (utlåtande nr 46) beslöt riksdagen, att motionen
icke skulle föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Förevarande spörsmål behandlas även i det av 1936 urs arrendeutredning
den 9 november 1938 avgivna betänkandet med förslag till ändringar i arrendelagstiftningen
(SOU 1938:38, s. 199—214). Arrendeutredningen anförde
för egen del bland annat följande:

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka pläga hänföras under
termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,
vilka de sociala önskemål äro som på detta område kunna motivera lagstifttarens
ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett får betraktas
såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än
arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att
underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande
under äganderätt. Arrendeutredningen vill för sin del ej helt avvisa
denna synpunkt. Även om jordinnehav på arrende knappast, vad angår
vårt land i dess helhet, förekommer i den utsträckning, att proportionen mellan
antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antyder något påtagligt
socialt missförhållande, skall likväl ej förnekas att en utveckling, varigenom
denna proportion förskjutes till förmån för de självägda jordbruken, bör
kunna betraktas såsom eu naturlig uppgift för en på längre sikt bedriven
jordpolitik.

Emellertid vore det säkerligen oförsiktigt, om man vid utformning av lagregler
på detta område byggde på eu problemställning av den enkla beskaffenhet
som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling
av arrendesystemet kan det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida
arrendegårdarna komma att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna
eller om andra personer — sådana som själva ämna driva jordbruk eller sådana
som närmast vilja spekulera i jordens värde — förvärva äganderätt till

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet knytas
den förutsättningen, att det är arrendatorerna själva som skola tillösa sig
den jord som de bruka. Uppenbart är emellertid nu, att eu arrendator långt
ifrån alltid kan finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med
äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahålles
honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet
att frilösa behöver ingalunda ha sin grund i bristande ekonomiskt sinne,
liknöjdhet eller oföretagsamhet. När eu arrendator, som ej besitter några
mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna
jordvärden vill avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika
en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, står en sådan klok förtänksamhet
i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt skulle
anse önskvärt. —-----

Under sådana förhållanden framstår det såsom tämligen tvivelaktigt, huruvida
en ökad benägenhet från jordägarnas sida att avyttra arrendegårdarna

— låt vara att försäljningsanbuden i första hand riktas till arrendatorerna —
verkligen motsvarar vad dessa i gemen skulle anse önskvärt. Då lämpligheten
av arrendefrilösning är i hög grad beroende av de ekonomiska konjunkturer,
varunder frilösningen äger rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,
som hade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga frilösning, möta avsevärda
vanskfigheter. Mycket synes tala för alt frilösningen av arrendejordbruk
liksom hittills bör komma till stånd såsom ett resultat av själva den
ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis icke utesluter att
statliga ingripanden kunna vara önskvärda i fråga om de frilösta jordbrukens
stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasätter ett tvångsavlösningsförfarande
av den vittutseende beskaffenhet som det av jordkommissionen
på sin tid föreslagna och att över huvud taget några särskilda åtgärder
till forcering av arrendefrilösningen icke nu förordas, kan emellertid framför
allt motiveras därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen
redan i och för sig — och utan att en sådan verkan egentligen är åsyftad

— kan antagas frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.

Arrendeutredningens förslag låg till grund för Kungl. Maj:ts proposition
nr 346 till 1943 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
in. m. Propositionen behandlades av tredje särskilda utskottet som
däröver avgav utlåtande nr 2. Sedan utlåtandet i huvudsak godkänts av
riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 22 decemher 1943 (nr 883).

Vid 19i5 års riksdag påyrkades i en motion utredning angående rätt för
arrendator av ecklesiastik och statlig jord samt jord tillhörande universitet,
akademier, högskolor och stiftelser, fideikommiss och bolag att friköpa de
av dem under en följd av år brukade gårdarna. Motionen behandlades av
andra lagutskottet, som i sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 64, bland
annat anförde följande:

Arrendeutredningen har såsom skäl för sitt ståndpunktstagande bland
annat anfört, att en arrendator långt ifrån alltid kunde finna med sin fördel

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

o

förenligt att med äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även
om denna tillhandahölles honom till ett efter marknadsläget skäligt pris.
Olika omständigheter inverkade dämpande på arrendatorns lust att bliva
självägande. Att valet mellan arrende och självägareskap utfölle till förmån
för arrende bleve, anförde arrendeutredningen, än vanligare i den mån en
ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en tryggare
och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Vad arrendeutredningen sålunda anfört äger enligt utskottets mening alltjämt
sin fulla giltighet. Nu angivna skäl mot frilösningsrätt har ökat i bärkraft
med hänsyn till den i skilda hänseenden avsevärt förmånligare ställning
som 1943 års arrendelagstiftning bereder arrendatorn i förhållande till
vad arrendeutredningen föreslagit.

Arrendeutredningen har vidare såsom skäl mot en inlösningsrätt åberopat,
att den nya arrendelagstiftningen redan i och för sig — och utan att en
sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas frammana en tendens
till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar. Även denna synpunkt
hör enligt utskottets mening tillerkännas stort beaktande. Erfarenheterna
rörande arrendelagstiftningens verkningar i förevarande hänseende torde i
varje fall böra avvaktas, innan frågan om genomförande av tvångsåtgärder
för frilösning ånyo göres till föremål för mera ingående prövning. Nu anförda
argument torde ha mindre betydelse, såvitt angår mark tillhörig de i
motionen avsedda offentliga rättssubjekten. Tydligt är dock, att alldeles
särskilda skäl böra kunna åberopas för att dessa rättssubjekts intresse att
bibehålla sin jord under äganderätt skall få vika för enskilda intressen.

Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att tillräckliga
skäl för det avsevärda ingrepp i äganderätten som motionärerna föreslagit
icke kunna anses ha förebragls.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

1 en motion vid 19ä8 års riksdag hemställdes om en utredning rörande
möjligheterna att »överföra arrendegårdar i brukares ägo, där dessa arrendegårdar
äro bärkraftiga, lyda under godsförvaltningar och där det uppstår
fråga om sammanslagning eller läggande under eget bruk av avsides belägna
fastigheter». I utlåtande, nr 20, över motionen yttrade andra lagutskottet
att den i motionen omnämnda benägenheten att sammanslå brukningsdelar
motverkades av bestämmelser i 1947 års lagar om tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom och om uppsikt å jordbruk. Utskottet
fortsatte:

Principiellt bör eu nr rationaliseringssynpunkt önskvärd sammanslagning
av brukningsdelar icke förhindras vare sig av nyssnämnda lagstiftning
eller av en eventuell lagstiftning om rätt för arrendatorer att friköpa
av dem brukad jord, men de i motionen framförda sociala synpunkterna
äro värda beaktande.

Det självägda jordbruket får såsom arrendeutredningen framhållit i stort
sett anses vara en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform
än arrendet. 1 viss utsträckning torde 1943 års arrendelagstiftning vara

(j Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

ägnad att verka för en övergång från arrendesystem till brukande under
äganderätt, men det torde ännu vara för tidigt att uttala sig om lagstittningens
effekt i detta hänseende. Närmare erfarenheter av 1943 års arrendelagstiftnings
inverkan på arrendegårdsförsäljningarna böra avvaktas. Redan
av detta skäl anser sig utskottet böra avstyrka de i motionerna framställda
yrkandena om utredning.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang också framhålla, att motionärernas
förslag syfta till avsevärda ingrepp i jordägarnas äganderätt.
Det måste föreligga alldeles särskilda skäl för att så betydande ingrepp som
de föreslagna skola kunna anses motiverade. Enligt utskottets mening föreligga
icke för närvarande sådana skäl.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Motionerna I: 168 och II: 212.

1 nu förevarande motioner yttras bl. a.:

Bestämmelserna i den sociala arrendelagen tillkommo i avsikt att bereda
arrendatorerna ett bättre och säkrare rättsskydd. Sedan denna lag nu varit
i kraft några år, har man med ledning av erfarenheterna från dess tilllämpning
kunnat konstatera, att den i stort sett väl motsvarat sitt syfte.
Emellertid har det visat sig, att lagen inte helt infriat de förhoppningar
arrendatorerna hade anledning att hysa. Det förekommer i icke ringa omfattning
att de stora godsen lägga samman fullt bärkraftiga jordbruk eller
slå samman en bärkraftig brukningsdel med huvudgården och på så sätt
förminska antalet självständiga bärkraftiga jordbruk. Man begagnar sig
med lagens hjälp av möjligheterna att lägga arrendegårdar under eget
bruk i en utsträckning, som vid lagens tillkomst icke förutsattes.

Denna utveckling inger allvarliga betänkligheter inte endast ur jordpolitiska
och sociala rättvisesynpunkter. Staten söker föra en jordpolitik,
som strävar efter att skapa fullständiga jordbruk genom tillskott av jord
och skog. Det framstår då som föga rationellt att en mängd redan befintliga
bärkraftiga jordbruk försvinna med åtföljande minskning av jordbrukarklassen.
Med de proportioner denna minskning av bärkraftiga brukningsdelar
redan tagit och som kunna väntas komma att ytterligare öka i
framtiden, uppstå även andra olägenheter i de berörda områdena. Skatteunderlaget
sjunker, det blir svårare att ordna mjölktransporter, postgång
och kommunikationer samt övriga gemensamma inrättningar, som äro nödvändiga
för att bygdens invånare skola trivas och stanna kvar.

Sammanslagningarna motiveras ofta med de höga byggnadskostnaderna.
Fideikommissens och godsens förvaltningar anse, att det blir för dyrt att
rusta upp byggnadsbeståndet på arrendegårdarna. I stället slår man samman
gårdarna med huvudgården eller sammanför dem till större enheter.
Något hinder mot ett dylikt förfaringssätt synas i praktiken 1947 års lagar
om uppsikt å jordbruk och tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom
samt deras föregångare icke ha uppställt.

Erfarenheten visar, att där jorden brukas av ägaren underhålles och
vårdas byggnadsbeståndet på ett helt annat och bättre sätt än där jorden
upplåtits"på arrende. En utväg för att hindra den här berörda sammanslagningen
av bärkraftiga jordbruk synes därför vara att skapa möjligheter för

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö.

7

arrendatorerna ait friköpa de gårdar de bruka. Här åsyftas sådana under
större gods lydande fastigheter, som icke under generationer brukats av
ägarna själva men på vilka arrendet ofta gått i arv från far till son under
måhända många generationer. Det bör vara ett samhällsintresse, att så
många som möjligt äga den jord de bruka.

Yttrandena över motionerna.

Lantbruksstyrelsen säger sig sakna säkra uppgifter för bedömande av i
vilken omfattning indragning av arrenden skett under senare år. En utredning
härom syntes därför styrelsen vara av intresse. Därest det vid utredningen
skulle visa sig att dylika indragningar visade tendens att öka, hade
styrelsen intet att erinra mot att utredningen också upptoge frågan om
beredande av möjligheter för sådana arrendatorer, som så önskade, att friköpa
de tidigare arrenderade gårdarna.

Sveriges lantbruksförbund påpekar, alt enligt lagen den 17 juni 1948 om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet den omständigheten
att sökanden redan äger jordbruksfastighet i allmänhet utgör hinder för
förvärv av ny sådan fastighet men att i sådant fall ansökning likväl kan
beviljas, om sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller om egendomen
för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt
skäl därtill föreligger. Dessa bestämmelser liksom bestämmelserna i
1947 års uppsiktslag om vanhävd genom borttagande eller bristande underhåll
av byggnad äro enligt förbundet uttryck för principen, att det av
sociala och samhälleliga skäl är ändamålsenligt att vidmakthålla ett så
stort antal självständiga och bärkraftiga jordbruk som möjligt av familjejordbrukets
storlek. I båda de nämnda lagarna bär dock givits klart uttryck
för att denna princip bör kunna modereras med hänsyn till ekonomiska
och andra skäl. Enligt förbundets uppfattning skulle en lagstadgad rätt
beträffande friköp av arrendegårdar i viss mån strida mot de i de nämnda
lagarna angivna mera skälighetsbetonade principerna. Om en utarrendering
av vissa undergårdar skulle medföra att friköp i vissa fall kunde framtvingas,
torde detta vidare komma att minska tillgången på dylika arrendejordbruk.
Även om motionärernas syfte att möjliggöra för vissa arrendatorer
att med äganderätt förvärva vissa av ålder innehavda arrendegårdar
hade förbundets fulla förståelse, kunde dock förbundet icke finna en utredning
för tillskapande av en tvingande friköpsrätt med hänsyn till övriga
följder därav lämplig.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att enligt dess uppfattning starka
skäl talade för ett bifall till motionärernas förslag om eu utredning av frågan
angående friköp. Särskilt gällde delta i fråga om arrenden under större
gods, bolag in. fl. ägarkategorier, vilka under en längre tid, ofta flera generationer,
varit utarrenderade till samma släkt. Förbundet ansåge emellertid

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

att frågan nära sammanhängde med frågan om fideikommissens fortsatta bestånd
och ifrågasatte fördenskull huruvida man icke lämpligen borde taga
upp dessa frågor till samtidig prövning.

Frågan om tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna.

H istorik.

Särskilda sociala arrendebestämmelser infördes först för Norrland. I den
ursprungliga norrländska arrendelagen (antagen 1909) fanns ej föreskriven
någon övre arealgräns. Förslag om införande av en sådan gräns synes ha
framkommit först i jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande (SOU
1923: 40). Enligt vad i motiveringen framhölls skulle den av kommissionen
föreslagna, för hela riket avsedda sociala arrendelagen ej tillämpas å rena
affärsarrenden. Vid dylika arrenden kunde nämligen arrendatorn ej anses
vara i den osjälvständiga ställning i förhållande till jordägaren, att sådana
särskilda bestämmelser till skyddande av arrendatorns rätt, som den sociala
arrendelagen innehölle, kunde anses befogade. Givetvis mötte stora vanskligheter,
då det gällde att avskilja dessa s. k. affärsarrenden från de arrenden,
å vilka den föreslagna lagen skulle äga tillämpning. Kommissionen
hade emellertid ansett, att gränsen borde dragas vid arrenden, som omfattade
mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag (SOU 1926: 8) en övre
arealgräns och fastställde denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord.
Skälen härför voro desamma som tidigare anförts av jordkommissionen.
Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i den allmänna nvttjanderättslagen
in. m., som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr
182/1927), uttalade departementschefen, att han vore ense med de sakkunniga,
att för de särskilda bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss
maximiarealgräns; den gräns som de sakkunniga i detta avseende föreslagit
syntes lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter om maximiareal
i nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid icke i det
samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av
norrländska arrendelagen. I det utlåtande, som sammansatta andra lagoch
jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta förhållande.
Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till mellersta
Sverige, som av utskottet förordades, vore det enligt utskottets mening
nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I
överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde
denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet
alltså hemställde om riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes
den föreslagna arealgränsen i såväl nyttjanderättslagen som den norrländska
arrendelagen.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1936 års arrendeutredning yttrade i sitt betänkande med förslag till ändringar
i arrendelagstiftningen (SOU 1938:38):

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen
— syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren
— icke kan tillnärmelsevis lia samma giltighet i fråga om större arrenden.
Härtill kommer att de nackdelar, som kunna följa av en tvingande lagstiftning
och vilka till stor del sammanhänga med en ofrånkomlig stelhet i reglernas
anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet
bliva mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan
kontrahenterna kan sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av
skilda spörsmål kräver ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet
synes ock råda därom, att de större arrendena böra undantagas från den
sociala arrendelagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen kan
ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen, tjugufem hektar odlad jord, får anses
vara den lämpligaste, är tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra
objektiva hållpunkter näppeligen stå att finna. En gränsdragning av detta
slag måste ofrånkomligen i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det har
ej undgått arrendeutredningen att önskemål framställts om gränsens höjande.
Att detta obestridligen ligger i vissa arrendatorers intresse utgör
emellertid icke i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd.
Då gränsen nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit ett visst
burskap i det allmänna medvetandet, synes ändring böra ske, allenast försåvitt
en annan gränsdragning ur skilda synpunkter kan visas vara mera
ändamålsenlig och rättvis. Arrendeutredningen har för sin del icke tilltrott
sig om att kunna prestera bevis härför.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende lämnades utan erinran
i nära nog samtliga över betänkandet avgivna yttranden. Endast i två
av dessa ifrågasattes, huruvida icke den sociala arrendelagstiftningens tilllämpningsområde
borde vidgas genom höjning eller borttagande av den
övre arealgränsen.

Vid remissen till lagrådet av det förslag till ändringar i arrendelagstiftningen,
som förelädes 1943 års riksdag (propositionen nr 346/1943), anförde
departementschefen:

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av
den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella regierna
och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt
att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss
arealgräns. Emellertid ställer jag mig principiellt sett tveksam till att från
de speciella reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer
än 25 hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke
blott av sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets
förkovran å arrendeställena. Att för arrendatorn beredes förmånen av
en varaktig och tryggad besittning, alt byggnadsbeståndet upphjälpes och
att i övrigt nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste
ställas likaväl å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter
synas de föreslagna speciella reglerna om optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet
för jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för var -

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö.

tiktig jordförbättring med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av
permanent karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller
mindre areal. Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter
knappast vara att emotse om även dessa erhålla en motsvarande utvidgning
av sitt tillämpningsområde. Emellertid synes å andra sidan ett
borttagande helt och hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför
stort avsteg från för närvarande på detta område gällande regler. Vid övervägande
av de skilda synpunkter som kunna anläggas på förevarande spörsmål
har jag stannat vid att föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var
denna skall dragas kan givetvis vara föremål för delade meningar. En väsentlig
höjning av densamma synes emellertid ur de synpunkter jag förut
framhållit böra äga rum. För min del vill jag förorda, att de speciella reglerna
böra gälla i fråga om arrenden, som omfatta högst femtio hektar odlad
jord.

Lagrådet yttrade:

Av arrendeutredningens betänkande framgår att i åtskilliga viktiga frågor
den föreslagna lösningen tillkommit med tanke på bibehållandet av nämnda
gräns. Sålunda har arrendeutredningen — under hänvisning till att behovet
att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren ej vore lika starkt
vid större arrenden som vid mindre — förutsatt att reglerna om minimitid,
optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna tillämpning på större arrenden.
Ett liknande ställningstagande har även skett beträffande jordägarens
byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt till ersättning för jordförbättring.
Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer den synpunkten ha spelat
en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna ej skulle komma att
avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarealens bestämmande
har arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera bevis för att en annan
arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis än den som nu
gäller.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till det
dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, att
specialregleringen vore förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl
av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med
denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna
egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta
arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid
erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen
och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framför allt alt,
på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna
reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning
mellan jordägarnas och arrendatorernas berättigade intressen. Med hänsyn
härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet
för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och
andras yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna
av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av
så omfattande betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Departementschefen ansåg sig ej kunna biträda lagrådets hemställan.

Vid behandlingen av propositionen i riksdagen väcktes en motion med
yrkande, att övre arealgränsen måtte sättas vid 25 hektar odlad jord. Tredje

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15

11

särskilda utskottet fann ej anledning avvika från propositionen i denna del.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1955 års riksdag motionerades om borttagande av den ifrågavarande
övre arealgränsen. Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 65, bland
annat att ett visst korrektiv mot den av motionärerna påtalade tendensen
till sammanslagning av självständiga jordbruk för att undgå tillämpning
av de sociala arrendebestämmelserna låge däri att sammanslagning ej
kunde, så länge en brukningsdel vore utarrenderad, genomföras mot arrendatorns
bestridande och att, om jordägaren bröle arrendatorns optionsrätt
för att själv övertaga fastigheten, denna icke finge utan särskilt tillstånd
ånyo utarrenderas förrän efter fem år. Utskottet hänvisade även till att
utredning rörande vanhävdsbegreppet beträffande byggnader påginge och
att, om skärpning därutinnan vidtoges, syftet med motionärernas hemställan
torde bliva tillgodosett. Utskottet hemställde om avslag å motionerna,
vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Motionerna 1: 255 och 11: 299.

I de nu förevarande motionerna anföres, att varje avgränsning av tilllämpningsområdet
för en lagstiftning av ifrågavarande karaktär genom en
övre arealgräns måste bliva mer eller mindre godtycklig. Bestämmelsen om
en gräns å 50 hektar vore helt omotiverad, emedan det icke funnes några
skiljaktigheter i brukningsförutsättningarna mellan en gård å 49 hektar
och en å exempelvis 51 hektar.

I motionerna yttras vidare:

Erfarenheten visar, att bibehållandet av arealgränsen medfört, att jordägare
funnit det förenligt med sina intressen att omreglera sina arrendeställen
i syfte att undgå specialregleringens strängare bestämmelser, en utveckling
som icke varit lycklig ur sociala och jordbrukspolitiska synpunkter.
Ett borttagande helt och hållet av ovan angivna arealgräns bör under
sådana förhållanden ske.

Vid genomförandet av specialregleringen uttalades från skilda håll farhågor
för att den skulle medföra en minskning av antalet arrendejordbruk
genom att jordägarna skulle utnyttja lagens möjligheter att undgå de
skärpta bestämmelserna genom uppsägning av sina arrendatorer och indragning
av fullt bärkraftiga, hittills självständiga arrendejordbruk under
huvudgårdens drift eller andra liknande åtgärder. Dessa farhågor ha besannats
i en utsträckning som säkerligen icke förutsetts. Uppsägning av arrendatorer
har sålunda skett i så stor mängd, att eu allvarlig misstämning och
oro uppstått hland arrendatorerna i olika delar av landet. Tendenserna i
denna riktning ha blivit så starka, att en allmän opinion icke blott bland
arrendatorerna utan även bland de lojala jordägarna kräver snabba åtgärder
för att förhindra, att lagstiftningens syftemål åsidosättes.

Än mer betänklig är emellertid frågan ur sociala och befolkningspolitiska
synpunkter. En spoliering i större omfattning av självständiga, fullt bärkraftiga
arrendejordbruk medför konsekvenser på längre sikt, som samhället
icke stillatigande kan åse utan att vidtaga åtgärder för att täcka de
luckor i lagstiftningen, som nu finnas.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä.

Yttrandena över motionerna.

Lantbruksstgrelsen uttalar, att styrelsen icke kunde dela motionärernas
mening att ett borttagande helt av den övre arealgränsen skulle motverka
tendensen hos jordägare att lägga arrendegårdar under eget bruk. Fastmera
syntes man kunna befara att en dylik åtgärd skulle få till följd att
ännu flera arrendegårdar indroges under ägarens eget bruk. Styrelsen saknade
därför skäl att för närvarande tillstyrka ett upphävande av gränsen.

Sveriges lantbruksförbund anför liknande synpunkter. Förbundet vitsordar
att införandet av de sociala arrendereglerna medfört en strävan hos
jordägarna att på olika sätt undvika att arrendera ut sådana brukningsdelar,
som omfattas av reglerna. Mycket tydde, enligt förbundets uppfattning,
på alt flertalet sociala arrenden redan skulle ha upphört, såvida icke vid
mindre arrenden förelegat betydande svårigheter att taga gårdarna i eget
bruk. Vid brukningsdelar över 50 hektar vore det däremot lättare för jordägaren
att själv bruka gården. Man kunde befara att ett utsträckande av
de sociala arrendebestämmelsernas tillämplighet till de större brukningsdelarna
skulle leda till att dessa av jordägarna toges i eget bruk. Jordägarna
torde nämligen vid dessa arrenden knappast våga ikläda sig den byggnadsoch
underhållsskyldighet, som åvilade jordägaren enligt de sociala arrendereglerna.
För närvarande vore efterfrågan på arrenden större än tillgången.
Förbundet funne det tveksamt om man nu borde tillgripa åtgärder, som ytterligare
skulle kunna minska de bärkraftiga arrendebrukningsdelarnas
antal.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför: I likhet med motionärerna ansåge
riksförbundet att bärkraftiga fastigheter borde bibehållas såsom självständiga
brukningsdelar i största möjliga utsträckning. Riksförbundet ansåge
emellertid icke den av motionärerna anvisade vägen medföra åsyftade
resultat. Även om arealgränsen slopades skulle jordägarna ha möjlighet att
liksom nu lägga arrendegårdarna under egen drift. — Vad gällde byggnadsoch
reparationsskyldigheten torde enligt riksförbundets uppfattning starka
skäl tala för att denna, då det gällde större egendomar, liksom nu reglerades
genom avtal mellan jordägaren och arrendatorn. Rent ekonomiskt torde det
i allmänhet bli billigare om arrendatorn utförde de arbeten, varom här vore
fråga. Med hänsyn härtill ansåge sig riksförbundet icke berett att slopa
arealgränsen, då det gällde byggnads- och reparationsskyldigheten. Huruvida
50-hektarsgränsen vore den riktiga ville däremot riksförbundet icke
uttala sig om. Ifrågasättas kunde om det icke skulle vara lämpligt att ytterligare
något höja gränsen. I fråga om optionsrätt och förköpsrätt för arrendatorn
syntes arealgränsen sakna berättigande. Så torde även vara förhållandet
med övriga sociala bestämmelser. Riksförbundet ansåge därför att
en omprövning av gränsdragningen mellan den sociala och den allmänna
lagstiftningen borde komma till stånd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

1‘>
t»

Utskottet.

Båda de förevarande motionsyrkandena — införande av friköpsrätt för
arrendator i visst fall samt upphävande av den för tillämpning av de sociala
arrendebestämmelserna gällande s. k. övre arealgränsen — ha väsentligen
motiverats med en i motionerna påtalad tendens hos jordägarna att minska
antalet arrendejordbruk genom att sammanslå arrendegårdar eller taga
dem under eget bruk. Anledningen till dessa sammanslagningar och indragningar
säges ofta vara att jordägaren icke vill vara bunden av de strängare
bestämmelserna för sociala arrenden. Genom att sammanslå två eller flera
självständiga arrendejordbruk kan en större brukningsdel bildas, för vilken
på grund av arealgränsen de sociala reglerna icke gälla. Ett medel att
hindra detta skulle vara att slopa gränsen. Därest jordägaren i stället ämnar
begagna utvägen att lägga det utarrenderade området i sambruk med
huvudgården eller eljest taga det i eget bruk, skulle medlet att bevara området
såsom självständig brukningsdel vara att medgiva arrendatorn friköpsrätt.

Utskottet finner att de väckta frågorna förtjäna största beaktande. Materialet
från de senaste jordbruksräkningarna (verkställda åren 1937 och
1944) visar en minskning under mellanperioden av arrendejordbrukens antal
och av den totala arealen utarrenderad jord. En del av denna minskning
torde hänföra sig till försäljning av arrendejordbruk till ägarjordbruk.
För tiden efter år 1944 saknas allmänna statistiska uppgifter. Det torde
emellertid vara riktigt att, såsom i motionerna anföres, alltjämt en viss
tendens till indragning av arrenden liksom till sammanslagning av arrendegårdar
förefinnes. I hur stor utsträckning sådant förekommer kan dock
icke med säkerhet bedömas.

Det bör emellertid bemärkas, alt dylika ändringar i fråga om jordens
brukningssätt mången gång äro föranledda av fullt legitima rationaliseringssträvanden.
Det kan givetvis ofta vara till fördel ur ekonomisk och
jordbruksteknisk synpunkt att sammanslå två till varandra gränsande
brukningsdelar. En bidragande omständighet kan vara att det med nuvarande
byggkostnader ställer sig oekonomiskt att underhålla och komplettera
byggnadsbeståndet å båda jordbruken.

För en sammanslagning av brukningsdelar, som står i överensstämmelse
med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten, lägger 1947 års
uppsiktslag icke hinder i vägen. Mot sammanslagningar i andra fall utgöra
bestämmelserna i nämnda lag däremot ett visst hinder genom de möjligheter
som där givits lantbruksnämnd att inskrida mot vanhävd bestående
i att för jordbruket erforderliga byggnader bortföras eller lämnas utan nödigt
underhåll. Sammanslagning av flera sociala arrendejordbruk till eu
större arrendegård hindras vidare genom reglerna om arrendators optionsrätt.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr Jo.

Därest det skulle visa sig, att de korrektiv mot icke önskvärda arrendeindragningar,
som sålunda finnas, ej äro tillräckliga, böra enligt utskottets
mening andra åtgärder för att skydda arrendatorerna övervägas. Det synes
emellertid tvivelaktigt om därvid de utvägar, som anvisats i motionerna,
äro de lämpligaste. Ett medgivande av obligatorisk friköpsrätt för arrendator
på sätt som påyrkats skulle onekligen innebära ett mycket långt gående
ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komma att medföra
att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Samma
verkan skulle troligen ett borttagande av den övre arealgränsen få. Beträffande
arealgränsen må ytterligare framhållas, att det i och för sig synes
motiverat att i fråga om tillämpningen av de sociala arrendebestämmelserna
göra skillnad mellan större och mindre arrenden. Vid de större arrendena,
vilka f. ö. äro förhållandevis få, intager icke alltid arrendatorn den
ställning av svagare part i förhållande till jordägaren som arrendatorn av
ett mindre jordbruk ofta har. Det skulle av denna anledning bl. a. icke
vara lämpligt att beträffande större arrenden reglera byggnads- och reparationsskyldigheten
i enlighet med de sociala arrendebestämmelserna.

Såsom redan framhållits saknar utskottet säkra hållpunkter för att ett
ingripande lagstiftningsvägen nu skulle vara av behovet påkallat. Det bör
emellertid vara en angelägen uppgift för Kungl. Maj :t och lantbruksstyrelsen
att med uppmärksamhet följa utvecklingen på förevarande område,
undersöka i vilken omfattning indragning av arrenden äger rum samt vid
behov överväga och föreslå lämpliga åtgärder.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 168 och 244 samt II: 212 och
299, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Hermansson, Werner, Eskilsson, Grym* och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Andersson i Dunker, Holm, Åhraan, Johansson i Torp* och Larsson
i Karlstad.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016464