Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående översyn av bestämmelserna
om vägförening i 1939 års lag om enskilda
vågar.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 34,
vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Andersson i Tungelsta
m. fl. hemställt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Ivungl. Maj :t måtte verkställa översyn av bestämmelserna rörande vägförening
i 1939 års lag om enskilda vägar, med beaktande av de synpunkter
som i motionen anförts, samt till nästa års riksdag förelägga riksdagen förslag
i ärendet.
Översynen borde enligt motionärerna i främsta runnnet avse formerna
för bildande av vägförening. Bestämmelserna om vägförening borde emellertid
jämkas även i vissa andra hänseenden. Länsstyrelse borde sålunda
få vidgade befogenheter i ärenden rörande vägförening. Slutligen borde
vägförening tilläggas befogenhet att omhänderhava vägbelysning.
Beträffande de närmare skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Stockholms och Värmlands län. Därjämte ha på begäran av
utskottet yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund.
Gällande rätt.
Bestämmelserna om vägförening finnas i lagen den 3 september 1939 om
enskilda vägar.
Lagen äger i regel icke tillämpning å stadsplanelagt område (1 §). Beträffande
annat område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas snart uppkomma, må länsstyrelsen förordna,
att fastigheterna inom området skola utgöra en vägförening. Innan sådant
förordnande meddelas, skall länsstyrelsen låta vidtaga förberedande utredning
samt höra byggnadsnämnden ävensom bereda vederbörande fastigheters
ägare och innehavare tillfälle att å sammanträde inför länsstyrelsen
yttra sig i ärendet. Kungörelse om sammanträdet skall minst fjorton dagar
förut uppläsas i kyrkan och införas i ortstidning. Kommun, dit området
hör. skall kallas till sammanträdet (71 §).
Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga om föreningens
vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas ge1
Uihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 3 avd. Nr 13.
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
mensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Föreningen må ej
utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna ändamål
(73 §).
Enligt praxis (se RÅ 1946: 31) kan väghållning icke anses innefatta
vägbelysning. Det torde kunna sägas, att vägbelysning enligt gällande rätt
icke heller kan hänföras till vad som i lagen om enskilda vägar avses med
fastigheternas gemensamma angelägenheter.
Länsstyrelsen har att kalla de inom vägföreningen röstberättigade till
sammanträde för antagande av stadgar och val av styrelse. Kallelserna skola
avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet (75 §). En av föreningens
tre eller fem styrelseledamöter utses av länsstyrelsen. Stadgarna skola fastställas
av länsstyrelsen (74 §).
Då stadgarna fastställts och styrelse blivit utsedd, skall länsstyrelsen
behandla frågan, vilka vägar som skola förklaras vara föreningens. Sedan
ett i samband med den förberedande utredningen eller senare upprättat förslag
härom granskats av länsstyrelsen och erforderliga besiktningar och
undersökningar i övrigt verkställts, skall länsstyrelsen kalla ägarna och
innehavarna av berörda fastigheter till överläggning i ärendet inför länsstyrelsen.
Därefter fattar länsstyrelsen — ev. efter ytterligare utredning —
beslut i saken (84 §).
Vissa tidigare ändringsförslag.
Beträffande formerna för bildande av vägförening och
länsstyrelses befogenheter i ärenden rörande vägförening
må följande anmärkas.
1942 års stadsplaneutrednings förslag till byggnadslag innebar, att ansvaret
för vägar och allmänna platser inom byggnadsplaneområde skulle
kunna åvila vägförening.
I många yttranden över stadsplaneutredningens förslag ifrågasattes om
vägföreningarna vore lämpliga såsom organ för byggnadsplans genomförande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhöll i detta sammanhang, att reglerna
om vägförening i lagen om enskilda vägar fått en sådan utformning
som endast med svårighet kunde förenas med det praktiska livets krav.
Proceduren vid en vägförenings tillkomst vore mycket omständlig och tidsödande.
Länsstyrelsen skulle, innan slutligt beslut om föreningens vägar
förelåge, hålla tre sammanträden med sakägarna och meddela tre särskilda
beslut, första gången om området för föreningen, andra gången om stadgarna
och tredje gången om vägarna. Varje sådant beslut kunde överklagas.
Härtill komme, att stora svårigheter mötte, då det gällde att snabbt få erforderliga
utredningar verkställda genom sakkunnigas försorg. Länsstyrelsen
hade därvidlag måst anlita vederbörande distriktslantmätare, som varit
överhopade med annat arbete. I ett fall, där behovet av att vägföreningen
skulle kunna träda i funktion med det snaraste vore påtagligt, hade läns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
3
styrelsen på hösten 1942 upptagit frågan om vägförening men hade ännu
i slutet av år 1945 icke kunnat fastställa vilka vägar, som skulle vara föreningens.
Orsakerna till dröjsmålet vore att söka i överklagande och svårigheter
med att få fram sakkunnigutredningar. Länsstyrelsen i Kronobergs
län förklarade sig icke kunna godtaga utredningens förslag på denna
väsentliga punkt i byggnadsplaneinstitutets utformning. Utredningen hade
icke tagit tillbörlig hänsyn till den tungroddhet, som vidlådde vägförening.
En sådan organisation hade i praktiken visat sig arbeta både mödosamt och
långsamt, varigenom den betänkligt brustit i effektivitet. Det kunde, enligt
vad erfarenheten givit vid handen, taga flera år att bilda en dylik förening.
Liknande uttalanden gjordes av länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs
och Boluis, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen
i Malmöhus län uppgav att en stark motvilja mot bildande av vägföreningar
framträtt i länet. I de båda orter i länet, där sådan förening bildats, rådde
starkt missnöje med organisationen. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands och Jämtlands län uttalade,
att det, om vägföreningsinstitutet ansåges böra komma till användning vid
byggnadsplans genomförande, vore nödvändigt att verkställa en översyn av
detta institut i syfte att förenkla detsamma. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anmärkte i detta sammanhang att länsstyrelsen, om en vägförening
skulle tredskas, t. ex. vägra att antaga stadgar eller välja styrelse,
icke ägde tillräckliga maktmedel att bemästra situationen.
I fråga om tungroddheten av vägföreningsinstitutet anförde departementschefen
(se prop. nr 131/1947 s. 141), att bestämmelserna om vägförening
dittills tillämpats endast i begränsad utsträckning och att den väckta frågan
om en förenkling av institutet tills vidare borde anstå i avbidan på ytterligare
erfarenhet av detsamma.
I fråga om vägförening® befattning med vägbelysn
i n g gjorde länsstyrelsen i Stockholms län år 1946 framställning till chefen
för kommunikationsdepartementet. Länsstyrelsen hemställde om sådan
ändring i lagen om enskilda vägar, att till vägförenings väghållning skulle
räknas även vägbelysning, alternativt förbrukning av elektrisk ström, där
belysning finge anses nödig för undanröjande av trafikfara.
Lantmäteristyrelsen anförde i yttrande över framställningen bl. a. följande.
På landsbygden förekommer vägbelysning mera sparsamt. Då sådan belysning
i främsta rummet har till uppgift att trygga ordning och säkerhet,
där större trafik förekommer, torde den på de flesta håll betraktas som eu
kommunal angelägenhet. Vanligen iakttages dock inom landskommunerna
en viss återhållsamhet när det gäller att ordna vägbelysning. På grund härav
saknas vägbelysning inom många tättbebyggda områden, där fastighetsägarna
själva anse sådan belysning önskvärd ur såväl trafik- och säkerhetssoin
trevnadssynpunkt och äro beredda att ikläda sig kostnaderna för ordnande
av ifrågavarande belysning. Inom dylika områden böra fastighetsägarna
enligt lantmäteristyrelsens mening, därest de gå samman i vägförening,
kunna ordna vägbelysningen enligt i stort sett samma regler, som
i övrigt gälla för vägföreningens väghållning.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2-3.
Det synes alltså lämpligt, att vägförening erhåller rätt att ombesörja och
bekosta vägbelysning. För detta ändamål fordras lagändring. Denna bör
syfta till att giva medlemmarna i vägförening rätt att, om de så önska, åtaga
sig att ordna vägbelysning inom vägföreningens område. Angeläget är därvid
att tillse att möjlighet icke öppnas för kommun att på vissa fastighetsägare
övervältra ansvaret för ordnande av sådan belysning som kommunen
är skyldig att ordna. Bland annat på grund av intressemotsättningar av här
antytt slag, som kunna uppkomma i samband med ordnande av vägbelysning,
synes enligt lantmäteristyrelsens mening en närmare utredning av
frågan önskvärd.
Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen yttrade i anledning av länsstyrelsens
framställning följande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för sin del icke något att erinra
mot att åtgärder vidtagas i syfte att bereda vägförening (för andra vägsamlalligheter
torde frågan vara utan betydelse) möjlighet att ombesörja och
bekosta belysning å sitt vägnät. Styrelsen anser det emellertid mindre lämpligt
att detta sker på så sätt, att begreppet väghållning i enskilda väglagen
utvidgas till att omfatta även vägbelysning. Det synes nämligen enligt styrelsens
mening önskvärt att nämnda begrepp även framdeles får bibehålla
sin överensstämmelse med motsvarande begrepp i allmänna väglagen. Styrelsen
föreslår därför att reformen genomföres sålunda, att i 73 § lagen om
enskilda vägar införes en bestämmelse av innehåll, att vägförening må utöver
bestyret med väghållningen ombesörja belysning å sina vägar.
Kungl. Maj :t fann den 5 augusti 1949 länsstyrelsens framställning icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Yttrandena.
Ingen av de hörda myndigheterna, av vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
emellertid endast yttrat sig i frågan om vägförenings befattning med
vägbelysning, har någon erinran mot att den av motionärerna begärda utredningen
kommer till stånd.
Beträffande formerna för bildande av vägförening anför
länsstyrelsen i Stockholms län följande.
Inledningsvis vill länsstyrelsen meddela, att inom detta län hittills bildats
53 vägföreningar, av vilka 42 trätt i funktion. Ytterligare ett tiotal
föreningar hålla för närvarande på att tillskapas. Den tid, som förflutit
från det fråga väckts om en viss vägförenings bildande till dess det sista
i ärendet meddelade beslutet vunnit laga kraft, har varierat avsevärt. I vissa
fall har denna tid uppgått ända till sex å sju år. Någon gång har åter tiden
kunnat begränsas till halvtannat år. I genomsnitt torde proceduren ha tagit
omkring fyra år i anspråk.
Till den långsamhet, som sålunda ofta präglat vägföreningarnas tillkomstprocedur,
ha skilda förhållanden bidragit. I första hand är här att framhålla,
hurusom införskaffandet av den förberedande utredningen enligt 71 §
lagen om enskilda vägar ej sällan dragit en tid av ett och ett halvt å två
år och stundom ända till tre å fyra år. Detta kan väl ibland ha sammanhängt
med utredningsarbetets natur och omfattning men vanligare torde ha varit,
Tredje lagutskottets utlåtande nr ld.
5
att utredningsmannen — oftast vederbörande distriktslantmätare — på
grund av förefintlig arbetsbalans sett sig nödsakad låta under kortare eller
längre tid anstå med utförandet av dessa uppdrag. Andra anledningar till
tidsutdräkten vid handläggningen av ärendena angående bildande av vägförening
ha varit exempelvis, att besiktning enligt 84 § på grund av årstiden
(snöförhållandena) eller av annan orsak ej kunnat verkställas förrän relativt
lång tid efter det utredningsmannen till länsstyrelsen avlämnat sin utredning,
att upptagna förhandlingar angående annan grund för delaktigheten
än fastigheternas taxeringsvärden (76 §, andra stycket) till följd av förekomsten
av meningsmotsättningar blivit segslitna samt att något av länsstyrelsen
under ärendets fortgång meddelat beslut överklagats. I detta sammanhang
är emellertid även att nämna det förhållandevis omständliga förfaringssätt,
som på basis av lagens föreskrifter tillämpas vid bildande av
vägföreningar. I sådant hänseende vill länsstyrelsen främst fästa uppmärksamheten
på följande särskilda förhållande.
Enligt föreskrift i 71 § tredje stycket lagen om enskilda vägar skall kallelse
till det första sammanträdet inför länsstyrelsen med vederbörande vägintressenter
ske genom kungörelse i kyrka och ortstidning. Denna kallelse
når vanligen endast ett ringa antal intressenter, och sammanträdet blir därför
tämligen fåtaligt besökt. Till del andra sammanträdet åter erhålla intressenterna
jämlikt 75 § personliga kallelser, varför vid detta ofta möter upp
ett stort antal personer, vilka först genom kallelsen till sammanträdet över
huvud erhållit kännedom om att vägförening bildats. De tillstädeskomna äro
vid sådant förhållande merendels oförberedda i saken och känna sig naturligen
desorienterade. Detta leder lätt till att en irriterad och till och med
oppositionell stämning uppstår vid sammanträdet, vilket i sin tur gärna
har till följd, att stora svårigheter möta att få förhandlingarna att utmynna
i praktiska resultat, närmast att uppnå beslut i fråga om stadgarnas innehåll
och styrelsens sammansättning.
Enligt länsstyrelsens förmenande finnes grundad anledning antaga, att
därest det nuvarande kungörelseförfarandet kompletterades med en föreskrift,
att vederbörande intressenter, i den mån de vore kända, skulle tillställas
personliga kallelser även till det första sammanträdet, och vederbörande
till följd härav redan vid detta i större utsträckning bleve insatta i
frågan, förutsättningar mången gång skulle föreligga att å det andra sammanträdet
upptaga och slutligen behandla — förutom frågorna om stadgar
och styrelse — även spörsmålet om vilka vägar, som skola vara föreningens,
övriga i 84 § tredje stycket oinförmälda frågor samt grunden för delaktigheten.
Härigenom skulle således ett av de tre i motionen berörda sammanträdena
inför länsstyrelsen kunna slopas och proceduren ej oväsentligt förkortas.
— Framhållas må, att när fråga varit om vägförening av förhållandevis
mindre omfattning och av den i ärendet förebragta utredningen framgått,
att det inom vederbörande bebyggelseområde förefunnits ett mera allmänt
intresse att bilda vägförening, länsstyrelsen faktiskt redan i några
fall kunnat, på sätt här förordats, koncentrera förfarandet, vad angår intressenternas
direkta medverkan, till två sammanträden.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. följande.
Bestämmelserna om vägförening hava hitintills icke i något fall tillämpats
inom Värmlands län. Detta förhållande torde delvis ha sin grund i bestämmelsernas
invecklade och i vissa hänseenden mindre praktiska utformning.
Utan eftersättande av rättssäkerhetskravet torde genom eu översyn av
i främsta rummet procedurreglerna avsevärda förenklingar kunna vinnas.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anser — bl. a. med
hänsyn till den betydelse för genomförande av byggnadsplan den gällande
byggnadslagstiftningen tillagt vägföreningsinstitutet — det vara av vikt, att
detta institut kan komma till användning i önskad utsträckning. Styrelsen
anser i likhet med motionärerna, att det nuvarande förfarandet är omständligt
och tidsödande.
Frågan om länsstyrelses befogenheter i ärenden rörande
vägförenings tillkomst och verksamhet ha remissmyndigheterna icke närmare
belyst. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar emellertid, att bestämmelserna
om vägförening — bortsett från de av länsstyrelsen i dess yttrande särskilt
berörda förhållandena —• i stort sett väl fylla sitt ändamål.
Beträffande vägförenings befattning med vägbelysning
har länsstyrelsen i Stockholms län hänvisat till sin ovannämnda framställning
år 1946.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i huvudsak samma synpunkter
som i sitt tidigare berörda yttrande över framställningen av länsstyrelsen i
Stockholms län.
Utskottet.
Redan i samband med genomförandet av gällande byggnadslag uttalades
från skilda håll, att det genom 3 kap. lagen om enskilda vägar reglerade
vägföreningsinstitutet vore tungrott. Ytterligare uttalanden i denna riktning
ha gjorts i förevarande motion samt i de yttranden som utskottet inhämtat.
Såsom en av orsakerna till tungroddheten anföres, att en alltför omständlig
och tidsödande procedur föreskrivits för bildande av vägförening. Reglerna
om vägförening sägas ha fått en sådan utformning som endast med
svårighet kan förenas med det praktiska livets krav.
Det har också framhållits andra orsaker till att vägförening vore en svårhanterlig
organisationsform. Enligt vissa yttranden fördröjes sålunda bildandet
av vägförening ofta på grund av att lantmätare eller andra sakkunniga
icke i tillräcklig omfattning stå till länsstyrelsernas förfogande för
erforderliga utredningsarbeten.
Det synes med hänsyn till vad nyss nämnts tänkbart att den tungroddhet,
som vägföreningsinstitutet också enligt utskottets mening besitter, icke kan
helt undanröjas genom en omarbetning av lagen om enskilda vägar. Åtskilligt
torde likväl stå att vinna genom att formerna för bildande av vägförening
överses. Utskottet vill därför tillstyrka att en utredning härom
kommer till stånd.
Motionärernas uppfattning att vägförening bör äga befogenhet att omhänderha
belysning av väg delas, som nämnt är, av flera myndigheter, bl. a.
lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Stockholms län. Om vägförening får
denna befogenhet, kunna svårigheterna att draga klara gränser för vägför
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13
7
enings kompetens — t. ex. gentemot kommun — och att vid beviljande av
statsbidrag skilja mellan olika grenar av en vägförenings verksamhet måhända
bli avsevärda. Dessa svårigheter tala mot motionärernas uppfattning,
i synnerhet beträffande de fall, då enighet råder om hur kostnaderna för
belysning av vägförenings vägar skola fördelas. I nämnda fall finnes nämligen
möjlighet att vid sidan av vägföreningen skapa en ekonomisk förening
för omhändertagande av belysningsfrågor. Det synes emellertid utskottet
vara av stort värde om belysningskostnaderna, i den mån de icke åvila
kommunen, kunna fördelas på enskilda intressenter på ett rättvist sätt,
även om vissa ägare eller innehavare av fastigheter inom området vägra att
bidraga till kostnaderna. Den av motionärerna förordade utvidgningen av
vägförenings kompetens torde ge möjligheter till en sådan fördelning. Utskottet
anser sig därför böra förorda en utredning även i nu berörda hänseende.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa en översyn av bestämmelserna rörande vägförening
i 1939 års lag om enskilda vägar.
Stockholm den 25 april 1950.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÄKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Werner, Eskilsson, Kriigel*, Boo och Ivar Nilzon; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Holm, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Aspeboda* och Larsson i
Karlstad samt fröken Vinge*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.