Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

1

Nr 1.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändrad Igdelse av 2 §
1 morg. brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522).

Genom en den 21 december 1949 dagtecknad proposition, nr 15, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, velat inhämta riksdagens yttrande över följande
vid propositionen fogade författningsförslag.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan den 15 juli 1944 (nr 522).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. brandstadgan den 15 juli 1944 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande Igdelse:) (Föreslagen Igdelse:)

2 §• 2 §.

1 mom. Brandordning antages —--länsstyrelsens prövning.

Beslut, som--— därtill angivas.

Då brandordning---till riksbrandinspektören.

Det åligger--- — för köpare.

Vad sålunda stadgats skall äga Vad sålunda stadgats skall äga
tillämpning jämväl i fråga om änd- tillämpning jämväl i fråga om ändring
i eller tillägg till brandordning, ring i eller tillägg till brandordning.

Riksbrandinspektörens hörande är
dock ej erforderligt beträffande ändring
eller tillägg, som icke innefattar
väsentlig avvikelse från vad förut
gällt.

Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. .1 avd. Nr 1.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr i.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet i
den män redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till propositionen.

Allmänna bestämmelser rörande brandförsvaret i riket finnas i brandlagen
den 15 juli 1944 och brandstadgan av samma dag. Enligt 2 § brandlagen
skall tillsynen över rikets brandförsvar utövas av en riksbrandinspektör.
Samma lagrum stadgar jämväl, att länsstyrelse skall tillse, att brandförsvaret
inom länet är tillfredsställande ordnat. I brandstadgan finnas särskilda
bestämmelser för städerna och för landsbygden. Vad som är föreskrivet
för stad skall gälla även för köping och för annan tätare bebyggd
ort, beträffande vilken de föreskrifter skola tillämpas som jämlikt brandlagen
gälla stad. För varje kommun skall finnas brandordning, upptagande
de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller brandstadgan föreskrivits
äro erforderliga för ordnandet av kommunens brandförsvar.

Rörande antagande och fastställelse av brandordning för stad gäller enligt
2 § 1 mom. brandstadgan följande. Brandordning skall antagas av stadsfullmäktige,
varefter beslutet om antagande skall underställas länsstyrelsens
prövning. Beslut, som sålunda underställts, skall efter det riksbrandinspektören
blivit i ärendet börd antingen oförändrat fastställas eller ogillas, i
vilket senare fall skäl för ogillandet skall angivas. Då brandordning fastställts,
skall meddelande om fastställelsen intagas i länskungörelserna, varjämte
ett exemplar av brandordningen skall insändas till riksbrandinspektören.
Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring
i eller tillägg till brandordning.

Bestämmelser rörande antagande av brandordning för landskommun givas
i 24 § 1 mom. De skilja sig från de för stad meddelade bestämmelserna
därutinnan, att riksbrandinspektörens hörande icke föreskrivits.

1948 års riksdag.

I en motion (II: 12) vid 1948 års riksdag anförde motionären (herr Dickson)
bl. a., att den obligatoriska remissen till riksbrandinspektören i ärenden
angående fastställelse av brandordningar förorsakade långa besvärande
dröjsmål samt att länsstyrelserna själva säkerligen hade inom räckhåll
tillräcklig sakkunskap, erfarenhet och praktisk blick för att ensamma
kunna fatta kloka beslut. Den obligatoriska omgången över riksbrandinspektören
borde bortfalla. Med stöd härav föreslogs, att riksdagen måtte begära
hos Kungl. Maj :t att åt länsstyrelserna ensamma måtte anförtros att fatta
ståndpunkt till underställda brandordningar för städerna.

Motionen hänvisades till första lagutskottet, som —- efter hörande av ett
antal myndigheter och organisationer — i utlåtande (24/1948) bl. a. anförde:
Den jämförelsevis obetydliga tidsvinst, som den av motionären föreslagna
decentraliseringen skulle innebära, kunde enligt utskottets mening
icke utgöra tillräckligt skäl för att beträffande fullständiga förslag till

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1. 3

brandordning avstå från de fördelar, som föreskriften om riksbrandinspektörens
granskning syntes innebära. Däremot ville utskottet ifrågasätta, om
riksbrandinspektörens yttrande över mindre betydande ändringar i redan
gällande brandordningar borde vara obligatoriskt. Åtskilliga av de smärre
ändringar, som efter hand torde visa sig nödvändiga att vidtaga, syntes
sakna nämnvärd betydelse ur de synpunkter, riksbrandinspektören hade
att beakta. Åt länsstyrelserna själva borde kunna överlämnas att avgöra,
om en ifrågasatt ändring i brandordning vore av beskaffenhet att kunna
fastställas utan att riksbrandinspektörens yttrande inhämtades. Enligt utskottets
mening vore det önskvärt, att 2 § 1 mom. brandstadgan jämkades
i enlighet med det anförda. På grund härav hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville uppdraga
åt decentraliseringsutredningen att framlägga förslag till sådan ändring
av 2 § 1 mom. brandstadgan som utskottet sålunda förordat.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Decentraliseringsutredningen.

Sedan Kungl. Maj :t den 10 september 1948 uppdragit åt decentraliseringsutredningen
att till Kungl. Maj :t inkomma med av riksdagen sålunda begärt
förslag till ändring i brandstadgan, har utredningen i en till inrikesdepartementet
överlämnad promemoria nr 23 förordat, att i 2 § 1 mom.
femte stycket brandstadgan infördes en bestämmelse, enligt vilken det icke
vore erforderligt att höra riksbrandinspektören beträffande ändring eller
tillägg i brandordning, som icke innefattade väsentlig avvikelse från vad
förut gällt.

över decentraliseringsutredningens promemoria nr 23, såvitt denna angår
nu ifrågavarande författningsändring, ha efter remiss yttranden avgivits
av riksbrandinspektören, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Gävleborgs län, styrelsen för Svenska stadsförbundet samt Svenska brandskyddsföreningen.
Vid överståthållarämbetets remissutlåtande har fogats
yttrande från brandchefen i Stockholm och vid länsstyrelsens i Malmöhus
län från länsbrandinspektören i länet.

Riksbrandinspektören har i sitt yttrande framhållit, att det vore önskvärt
att remiss till inspektören skulle vara obligatorisk i fråga om sådana andringar
eller tillägg till en brandordning, vilka kunde komma att medföra
ekonomiska följdverkningar för kommuner och enskilda.

D epartementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har i propositionen
bland annat anfört följande:

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1.

»Decentraliseringsutredningens förevarande förslag tillmötesgår i stort
sett de önskemål som uttalats i riksdagens skrivelse nr 118/1948. Genom
ändringen skulle förfarandet hos länsstyrelserna i viss mån förenklas utan
att några olägenheter synas behöva följa därav. Jag ansluter mig därför till
vad utredningen anfört. De av riksbrandinspektören framförda betänkligheterna
synas mig överdrivna. Det torde icke annat än i undantagsfall kunna
anses, att ändringar eller tillägg av den art, som av riksbrandinspektören
åsyftats, äro av mindre väsentlig betydelse. Det bör beaktas, att det i varje
län finnes en länsbrandinspektör, som är länsstyrelsens biträde i frågor
rörande brandförsvar.

Att såsom under remissbehandlingen föreslagits göra riksbrandinspektörens
hörande i alla frågor om brandordningar beroende på länsstyrelsens
skön finner jag icke tillrådligt. Riksbrandinspektörens stora sakkunskap
bör städse tillvaratagas om det icke i frågor av mindre vikt kan anses obehövligt.
Det är också av visst intresse,, att rikets brandförsvar i möjligaste
mån är enhetligt.

Den föreslagna ändringen synes böra träda i kraft omedelbart.»

Utskottet.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot författningsförslaget.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen vid granskning av det i propositionen nr 15
intagna författningsförslaget icke funnit skäl till erinran
mot detsamma.

Stockholm den 8 februari 1950.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Edmund Eriksson,
Nils Larsson, Hermansson, Werner, Eskilsson, Grym och Ivar Nilzon;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Holm, Ähman, Andersson i Mölndal, Fagerholm, Utbult och Jansson i Aspeboda.

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

016171