Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
1
Nr 7.
L tlåtande i anledning av väckt motion angående auktorisation
inom resebyråverksamheten.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 35,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lundqvist hemställt, att
»riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärder för att genom auktorisation eller på annat sätt åt resebyråyrket
inom vårt land bereda sådant skydd, att nöjaktiga trygghetsgarantier
skapas för den resande allmänheten.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Resebyråverksamheten såsom sådan är i Sverige icke föremål för rättslig
reglering. Genom det uppsving turisttrafiken efter krigsslutet rönt ha emellertid
frågor, som äga samband därmed, ådragit sig statsmakternas intresse.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 november 1948 tillkallades således
sakkunniga att utreda frågan om den utländska turisttrafikens ekonomiska
betydelse för landet jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga
antogo benämningen Turistutredningen.
Direktiven för utredningen framgå av chefens för handelsdepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 5 november 1948. Departementschefen
anförde därvid bland annat följande:
— --Då emellertid förutsättningarna för den utländska turisttrafiken efter
världskrigets, slut i många hänseenden äro andra än tidigare och denna trafik
dessutom måste anses mycket betydelsefull även ur det allmännas synpunkt,
synes det motiverat att, som Svenska turisttrafikförbundet hemställt, en statlig
utredning av hithörande spörsmål kommer till stånd. Jag vill framhålla, att
det icke blott är den utländska turisttrafikens betydelse för landet ur valutasynpunkt
som härvidlag gör eu översyn önskvärd''utan även de nya problem
som sammanhänga med den resande publikens ändrade sammansättning
— de utländska resenärerna komma ju numera i vid utsträckning från andra
befolkningslager än tidigare.---De inkomster i främmande valuta, som
tillföras landet genom utländska turister, redovisas av valutakontoret. Det
har emellertid visat sig, att de av valutakontoret konstaterade inkomsterna
av ifrågavarande slag icke äro så höga som man rätteligen kunnat vänta.
Anledning härtill synes vara, att en del av turisternas utgifter i Sverige
bestridas på vägar som undandraga sig valutamyndigheternas insyn. Även
om det härvidlag icke alltid behöver vara fråga om illojala förehavanden,
framstår det som ett viktigt intresse att fastställa turisttrafikens verkliga
ekonomiska betydelse och att tillse att ifrågavarande medel även valutatekniskt
komma landet till godo. Svenska turisttrafikförbundet har i sin framställning
även berört möjligheterna att öka kapaciteten av de svenska transportmedel,
387 so Bihan g till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 7—8,
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
som stå de utländska turisterna — särskilt de från Amerikas förenta stater -till buds för resan till vårt land, samt att utvidga och förbättra hotellbeståndet.
Även om av lätt insedda skäl några direkta insatser från det allmännas
sida knappast kunna ifrågakomina för detta syfte, är det otvivelaktigt
motiverat att uppmärksamhet ägnas även dessa spörsmål.
Enligt direktiven har utredningen icke att upptaga frågan om auktorisation
av resebyråverksamheten. Emellertid lär utredningen ha funnit sig böra
upptaga jämväl detta spörsmål till behandling.
Turistutredningen har därvid rådgjort med bland annat Svenska resebyiå
föreningen, en sammanslutning av i Sverige verksamma svenska och utländska
resebyråer, som ha kontraktsenlig rätt att försälja de stora svenska tiafikföretagens
biljetter, och, efter omfattningen av vars och ens verksamhet, motsvarande
rätt även för utländska trafikföretag. Föreningens inställning till
förevarande angelägenhet framgår av en till utredningen överlämnad skrift,
i vilken anföres bland annat följande:
När man i dag studerar det svenska reselivets utveckling och tendenser
till formbildning särskilt efter det andra världskrigets slut, får man ganska
snart en klar bild över den neddragning, som resebyråbranschen genom tillkomsten
av ovederhäftiga, icke fackkunniga reseorganisatörer blivit utsatt
för. De följdverkningar, som detta faktiska förhållande redan givit manga
praktiska exempel på, bära alla spekulationens osunda stämpel av geschäftmakeri
med allmänhetens sparade medel som pant för de reseprestationer,
vars ovederhäftiga karaktär påtalats såväl av den resande allmänheten som
av dagspressen. _
På grund av resebyråernas komplicerade arbetsuppgift, med atfoljande
berättigade krav från allmänhetens sida på en solid underbyggnad och fackkunskap,
synes nu tiden vara mogen att slå fast vissa regler och minimikrav
för''bedrivande av resebyrårörelse. Uraktlåtenheten att respektera resebyråernas
uppgift som samhällelig institution och som en viktig gren av
näringslivet måste, där så icke redan skett, leda till konsekvenser, som i
första hand drabba allmänheten såväl vid turistresor som vid de för vår
folkförsörjning så viktiga affärsresorna, och som kunna vara till allvarlig
skada för svensk goodwill såväl inom som utom landet.
Vilken svensk enskild person som helst eller sammanslutning av något
slag, kan i dag utan vidare starta en rörelse, som vederbörande benämner
resebvrå. Därtill erfordras egentligen endast en telefon och ett tryckt programblad
samt annonsering i dagspressen för att få i gång verksamheten.
Det torde snarare vara regel än undantag att denna sorts verksamhet
bedrives i hemmet, på något hotellrum eller inom ett kontor, där den huvudsakliga
arbetsuppgiften är en helt annan. Det finns givetvis mera kapitalstarka
s. k. outsiders, som starta sin verksamhet med en elegantare och
mera påkostad fasad. En sak torde emellertid vara gemensam för dem alla,
nämligen den att verksamheten pa intet vis kan sägas ha nagot direkt samband
med vad som inom svenskt reseliv förknippas med namnet resebyrå. Försäljningsverksamheten
tager endast sikte på sällskapsresor till utlandet samt
vissa arrangemang vis-ä-vis resenärernas valutor.
Lättvindigheten att igångsätta en verksamhet av detta slag samt ue,n
totala avsaknaden av all kontroll av vederbörandes sakkunskap rimmai illa
med de krav, som samhället i dag uppställer för hart när varje yrke, foi
vars utövande en viss utbildning och garantier erfordras.
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
3
Sitt slutgiltiga ställningstagande till frågan liar turistutredningen ännu
ej utformat, men har åt sin juridiske expert uppdragit att iordningställa
förslag till lagtext för en resebyråauktorisation.
Som i motionen nämnes har i Norge genomförts lagstiftning om auktorisation
av resebyråer. Det är känt att man även i Frankrike, Holland,
Portugal och Spanien har resebyråverksamheten koncessionerad. Om bakgrunden
till och utformningen av den norska lagstiftningen, har från Turistutredningen
inhämtats följande:
Anledningen till att man i Norge ansåg sig ha behov av en resebyrålag
var i första hand att resebyråerna gentemot turisterna representerade hela
turistindustrien och att det därför vore nödvändigt med vederhäftighetskrav
på vederbörande utövare. Resebyråarbetet är ju så upplagt, att köparen,
d. v. s. turisten, hos byrån mot kontant likvid erhåller kvitton i form av
biljetter eller hotellanvisningar, vilka av resebyrån garanteras berättiga turisten
till vissa tjänster i form av transporter, övernattningar, måltider etc. Resebyrån
står därigenom i ett dubbelt kreditförhållande, dels till kunden, av
vilken resebyrån uppburit förskottslikvid, dels till trafikföretagen och hotellen,
som mot kredit få leverera de tjänster, som resebyrån har sålt. En resebyråverksamhet,
som inte är ärligt och vederhäftigt upplagd, drabbar därför
inte bara de trafikföretag, som utnyttjas, utan även den resande allmänheten.
Det var mot bakgrunden av detta som det i Norge framstod som angeläget
att kunna kontrollera att resebyråerna voro skickade och fullt kompetenta,
såväl med hänsyn till fackkännedom som med hänsyn till ekonomiska resurser
att utöva sin verksamhet. Eftersom de inhemska resebyråerna samarbeta
med utländska resebyråer, kan en inhemsk resebyrå, som inte fattat
sin uppgift på rätt sätt, vålla mycken skada i utlandet och initiera till
reklam och propaganda, som sedan inte kan uppfyllas, när turisterna komma
för att utnyttja de förhandsinbetalda arrangemangen. För övervakningen av
den norska resebyrålagen finnes en kommitté, vari representanter för den
norska resebyråföreningen, Landslaget för Reiselivet i Norge (motsvarigheten
till Svenska turisttrafikförbundet), hotellen och transportföretagen äro representerade.
Denna kommitté har som ordförande chefen för det norska
Samferdseldepartementets turistdirektorat.
Utskottet. Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår arbetar för närvarande
turistutredningen med de spörsmål, som i förevarande motion beröras.
Enligt utskottets mening föreligger därför icke skäl att upptaga frågan
om auktorisation inom resebyråverksamheten till fristående prövning, innan
resultatet av det nu pågående utredningsarbetet redovisats. Detta kommer,
enligt uppgift, att ske under första hälften av innevarande år.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 1:35, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 7.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Wistrand, Sunne,
Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,
fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Andersson i Alfredshem
och fröken Wetterström*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.