Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

1

Nr 6.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning beträffande
tillstånd för utövande av fastighetsmälclargrket.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 174 i första kammaren av herr
Hermansson, Herbert, och herr Niklasson samt nr 208 i andra kammaren av
herr Vigelsbo m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har — under hänvisning till rådande
förhållanden inom fastighetsmäklaryrket — hemställts, att »riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning i nu förevarande avseenden
samt framläggandet för riksdagen av förslag till lagstiftning beträffande
tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket i huvudsaklig anslutning
till de av oss framförda synpunkterna».

Beträffande innehållet i en sådan lagstiftning ha motionärerna anfört
följande:

Stadgandena om särskilt tillstånd för att få bedriva mäklarverksamhet
synas oss böra innehålla, att den person, som utan att därtill hava erhållit
tillstånd förmedlar ett fastighetsköp, icke härför må uppbära provision och
att, därest sådan provision det oaktat erhålles eller betingas, vederbörande
blir hemfallen till straff för obehörigt utövande av mäklaryrket, varjämte
uppburen provision bör förklaras förverkad. Det torde emellertid vara rimligt
och riktigt, att jämväl advokat må utan särskilt tillstånd uppträda såsom
mäklare, och från de formella kompetenskrav, vilka måste uppställas,
torde dispens böra kunna meddelas i fråga om exempelvis nämndemän och
andra personer särskilt på landsbygden, vilka kunna anses besitta erforderlig
kunnighet och erfarenhet på fastighetsområdet.

Huruvida tillståndsbeviset bör utfärdas av länsstyrelse, kungl. kommerskollegium
eller annan statlig myndighet bör närmare utredas, men ett sådant
tillstånd torde lämpligen böra grundas på ett av handelskammare utfärdat
kompetensbevis.

För att eliminera den nu ofta förekommande osunda företeelsen, att en
fastighetsmäklare på annan ort än den, där han själv bedriver sin rörelse,
upprättar ett avdelningskontor och såsom föreståndare anställer en person,
vilken är förpliktad att till mäklaren erlägga ersättning för rätten att bliva
antagen till föreståndare, bör i lagen stadgas, att anställning hos fastighetsmäklare
icke må ske under dylika förutsättningar.

Vidare synes oss lagen böra innehålla en bestämmelse därom, att mäklare
vare skyldig att inom 30 dagar efter gjord fastighetsförsäljning insända
anmälan härom till inskrivningsdomaren i den ort, där den försålda fastigheten
är belägen.

I detta sammanhang vilja vi även framhålla angelägenheten därav, att i
den blivande lagstiftningen om laga köpevittnen införes sådan bestämmelse,
att såsom dylikt vittne må anlitas jämväl den, vilken enligt det föregående
erhållit tillstånd att utöva verksamhet såsom fastighetsmäklare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. AV C.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Beträffande de ytterligare skäl, som anförts till stöd för ovannämnda
hemställan, får utskottet hänvisa till motionerna.

Fastighetsmäklarnas näringsrättsliga ställning är främst reglerad enligt
kungörelsen den 30 juni 194-7 (nr 336) om auktorisation av fastighetsmäklare,
vilken trädde i tillämpning den 1 oktober samma år.

Auktorisation av fastighetsmäklare, som gäller för en tid av fem år, meddelas
av handelskammare (1 och 6 §§). I 2 § uppställas vissa personliga
kvalifikationer för den, som önskar erhålla auktorisation. Envar, som yrkesmässigt
utövar fastighetsmäklarverksamhet, kan få auktorisation, om
han 1) fyllt 25 år, 2) under minst två år varit verksam som fastighetsmäklare
samt vunnit för yrket nödig erfarenhet och skicklighet, ävensom 3)
gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt befinnes lämplig. Den som
är omyndig eller i konkurstillstånd må ej auktoriseras. Såsom ytterligare
villkor för auktorisation må handelskammare enligt 3 § föreskriva, att fastighetsmäklare
skall ställa säkerhet till ett belopp av högst 15 000 kronor
för ersättningsskyldighet, som mäklaren kan komma att ådraga sig i sin
yrkesutövning. I 5 § stadgas, att innan ansökan om auktorisation slutligen
prövas handelskammaren bör inhämta upplysningar om sökanden från
myndigheter, organisationer eller enskilda.

Handelskammaren åligger, enligt 7 §, att tillse att auktoriserad fastighetsmäklare
redbart och nitiskt utför honom anförtrodda uppdrag och i
allt iakttager god affärssed. För utövande av tillsynen må handelskammaren
föreskriva, att mäklare skall minst vartannat år förete av auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman utfärdat intyg över verkställd
granskning av mäklarens rörelse. Mäklaren är i övrigt skyldig att lämna
handelskammaren de uppgifter, som eljest erfordras för tillsynen, att föra
de böcker över mottagna uppdrag, som handelskammaren finner anledning
bestämma, ävensom för granskare, som utsetts av handelskammaren,
hålla tillgängliga handelsböcker, korrespondens och övriga affärshandlingar.

För olämplig mäklare kan handelskammaren, enligt stadgande i 8 §, återkalla
auktorisationen. Vid fall av mindre försumlighet kan varning tilldelas
den försumlige av handelskammaren. Enligt 13 § straffas den, som obehörigen
utgiver sig att vara auktoriserad fastighetsmäklare, med dagsböter.

I likhet med flertalet övriga rörelseidkare är den, som yrkesmässigt driver
fastighetsmäklarrörelse, jämlikt 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929
skyldig att föra böcker. Denna skyldighet innebär, att fastighetsmäklaren
skall över rörelsens gång föra dagbok och de övriga handelsböcker, vilka
med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet erfordras i den löpande
bokföringen. Han skall vidare i bokföringen redovisa för sin ekonomiska
ställning vid utgången av varje räkenskapsår genom upprättande av
bl. a. balansräkning. I följd av bokföringslagens bestämmelser åligger det
därjämte mäklare att taga kopior av handlingar, som avsändas i rörelsen,
ävensom att i ordnat skick förvara sådana kopior liksom ankommande
brev, räkningar och övriga handlingar, som ha betydelse för rörelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

3

Fastighetsmäklare, som ämnar driva personlig mäklarrörelse, är jämlikt
reglerna i lagen angående handelsregister, firma och prokura skyldig att
till införande i det stadsvis och länsvis förda handelsregistret anmäla sin
firma, dvs. det namn, varunder rörelsen skall drivas. Om, såsom ofta sker,
mäklarrörelsen drives i aktiebolagsform, blir rörelsen i enlighet med aktiebolagslagens
regler registrerad i det för hela riket gemensamma aktiebolagsregistret.

Frågan om reglering av den yrkesmässiga fastighetsmäklarverksamheten
väcktes hos statsmakterna första gången år 1921 genom skrivelse från
Svenska egendomsmäklareföreningen, en sammanslutning inom mäklarhranschen,
som sedermera uppgått i Sveriges fastighetsmäklares riksförening
u. p. a. Denna framställning blev emellertid i likhet med två förnyade
framställningar från samma förening utan resultat. Sedermera upptogs frågan
av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga i deras år 1938 avgivna betänkande
(SOU 1938: 10). Den har även framförts i riksdagen genom motioner
(motion II: 317 vid 1945 års riksdag, första lagutskottets uti. nr 43).

Spörsmålet aktualiserades på nytt år 1944 av sammanslutningen Stockholms
fastighetsmäklaresamfund, som i skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställde
om utredning i ämnet. Sedan yttranden över framställningen inhämtats
från olika myndigheter och organisationer, erhöll chefen för handelsdepartementet
bemyndigande att föranstalta om utredning.

1 direktiven för denna uttalades bl. a., att de strävanden att råda bot på
vissa missförhållanden inom fastighetsmäklarbranschcn, som framkommit
från ansvarskännande mäklares sida, vore värda beaktande. Då det kunde
befaras, att mäklarnas självverksamhet därutinnan icke skulle visa sig tillfyllest,
syntes skäl tala för att möjligheterna att genom lagstiftning stödja
och komplettera mäklarnas egna åtgärder undersöktes. Ett skapande av
monopolställning inom yrket för vissa auktoriserade mäklare, vilket framställningarna
från fastighetsmäklarhåll åsyftade, borde icke eftersträvas,
särskilt med hänsyn till förhållandena på landsbygden. Däremot kunde någon
form av auktorisation utan sammanhang med ensamrätt att utöva yrket
vara förtjänt att övervägas.

Med stöd av ovannämnda bemyndigande förordnade chefen för handelsdepartementet
den 19 oktober 1945 särskild utredningsman inom departementet
att verkställa utredningen samt avgiva förslag i ämnet. Till fullgörande
av uppdraget överlämnade utredningsmannen den 30 november 1946
eu av honom upprättad promemoria (stcncilcrad) om reglerande föreskrifter
beträffande fastighetsmäklaryrket jämte förslag till kungörelse om
auktorisation av fastighetsmäklare. Ifrågavarande förslag ledde sedermera
till den särskilda lagstiftning rörande fastighetsmäklare, för vilken ovan
redogjorts.

Vad beträffar utformningen av den tilltänkta lagstiftningen anförde utredningsmannen
i promemorian bland annat följande:

I och för sig torde vissa fördelar kunna uppnås om i vårt land utövandet
av fastighetsmäklaryrket, i likhet med vad fallet är i Norge och Finland,

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

gjordes beroende av myndighets tillstånd. En icke obetydlig utgallring av
olämpliga fastighetsmäklare skulle troligen kunna ske på denna väg, och
vissa av de mer eller mindre ljusskygga transaktioner, som nu förekomma
i branschen, skulle måhända förhindras eller åtminstone försvåras. Olägenheterna
med ett sådant system skulle emellertid säkerligen överväga.
Stora svårigheter skulle möta att på detta område skapa klara och objektiva
grunder för tillståndsgivningen. Risk skulle därför föreligga att i åtskilliga
fall orättvisor skulle begås. Ett införande av mäklarmonopol skulle
vidare medföra svårigheter för allmänheten på avsides belägna orter och
särskilt på landsbygden. För närvarande anlitas där såsom fastighetsmäklare
i stor utsträckning nämndemän och andra, som mer eller mindre yrkesmässigt
tillhandagå allmänheten med upprättande av handlingar och
enklare rättshjälp. Dessa personers förmedlingsverksamhet är till stort gagn
för landsbygdens befolkning och torde mycket sällan föranleda några olägenheter.
Det skulle emellertid ingalunda alltid vara säkert att dessa ofta
något tillfällighetsbetonade fastighetsförmedlare skulle anses fylla de måhända
ganska formella kompetenskrav, som måste uppställas för beviljandet
av tillstånd. Det må i detta sammanhang också erinras om att advokatyrket,
som ställer fordringar av helt andra mått på sina utövare i fråga om
utbildning och kunskaper än fastighetsmäklaryrket, icke monopoliserats i
vårt land.

I direktiven för förevarande utredning ifrågasättes icke heller något avsteg
från näringsfrihetens princip på fastighetsmäklarområdet. En av de
två vägar som där anvisas för avhjälpande av missförhållandena inom
branschen är såsom tidigare nämnts införande av någon form av auktorisation
utan sammanhang med ensamrätt att utöva yrket.

Från allmänhetens synpunkt får ett sådant auktorisationsförfarande betydelse
såtillvida att en s. a. s. offentlig anvisning lämnas på kunniga och
vederhäftiga yrkesutövare, till vilka allmänheten kan vända sig med förtroende.
Särskilt med tanke på de många villa- och egnahemsltöparna med
ofta ringa erfarenhet om fastigheter och med begränsade tillgångar framstår
det rent av som en offentlig skyldighet att sörja för att allmänheten
får sådan vägledning. För mäklarnas del betyder en auktorisation av ifråvarande
slag ett offentligt erkännade av dugligheten och vederhäftigheten.
Sett på längre sikt kan auktorisationsförfarandet i avsevärd mån bidraga
att från mäklarkåren rensa ut olämpliga element. Under förutsättning^ att
de auktoriserade fastighetsmäklarnas yrkesstandard hålles vid hög nivå är
det att förmoda, att köpare och säljare av fastigheter och andra kunder i
branschen i allt större utsträckning skola lära sig att anlita dessa mäklare.
Härigenom kommer utrymmet för de okunniga och eljest olämpliga yrkesutövarnas
verksamhet att minskas och en hel del av dessa kommer måhända
så småningom att finna marknaden mindre lönande och lämna densamma.
Ett allmänt förtroende för de auktoriserade mäklarna torde därjämte
komma att medföra att många av de icke auktoriserade mäklarna
och flertalet av nytillträdande yrkesutövare allvarligt vinnlägga sig om att
bedriva sin verksamhet så att de skola lyckas erhålla auktorisation.

Over promemorian avgåvo ett flertal myndigheter och organisationer yttrande.
I allmänhet delade remissinstanserna utredningsmannens åsikt, att
saneringsåtgärder inom förevarande bransch borde företagas, varvid de
även höllo före, att ett auktorisationssystem, upplagt efter de av utredningsmannen
uppdragna riktlinjerna, kunde vara ägnat att höja standarden
bland yrkesutövarna i branschen. A några håll — kommerskollegium,

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Skånes handelskammare och Sveriges fastighetsägareförbund — syntes man
med tillfredsställelse ha konstaterat, att utredningsmannen icke föreslagit,
att auktorisationen skulle innefatta ensamrätt till förmedling av fastighetsaftärer.
Stockholms handelskammare ifrågasatte, om icke åtgärderna hellre
bort inriktas på att befrämja en självverksamhet i saneringssyfte bland
fastighetsmäklarna och deras organisationer. Under alla omständigheter
torde förväntningarna på resultatet av auktorisationssystemet enligt handelskammarens
mening icke böra ställas för högt. Skånes handelskammare
förutskickade, att alltför stora förväntningar på en omedelbar verkan av
ett dylikt system icke borde ställas. Åt samma uppfattning gav handelskammaren
i Karlstad och Sveriges köpmannaförbund uttryck. Sveriges fastighetsmäklaresamfund
hade ej något att erinra mot förslaget, som enligt
samlundets mening »väl motsvarade vad man rimligen kunde fordra». —-Av de hörda myndigheterna och organisationerna ställde sig Hyresgästernas
riksförbund avvisande till den föreslagna lagstiftningen. Förbundet uttalade
i ärendet bland annat följande:

»Förbundet vill ej bestrida, att vissa praktiska svårigheter kan vara förenade
med ett system, där de auktoriserade mäklarna finge ensamrätt inom
sitt område. Förbundet vill ej heller förneka, att en sådan begränsning av
konkurrensen kunde medföra vissa risker för missbruk. Å andra sidan anser
lörbundet, att ett monopol av denna art ej skulle medföra några större
olägenheter ur samhälleliga synpunkter, om det står under tillsyn och kontroll.
Avsikten är ju ej att i mera egentlig mening begränsa antalet mäklare.
Vem som helst, som uppfyller de givna villkoren, skall ha möjlighet
att erhålla auktorisation.»

Även Sveriges fastighetsmäklares riksförening u. p. a. framhöll, efter att
ha uttryckt sin tillfredsställelse över den föreslagna lagstiftningen i ämnet,
som önskvärt, att särskilt tillstånd av myndighet skulle vara en förutsättning
för rätten att utöva mäklaryrket, därvid dock ej hinder borde möta
för meddelande av undantagsbestämmelser till förmån för nämndemän och
andra dylika i detta sammanhang ifrågakommande förtroendemän.

Ltskottet. Det torde vara ställt utom tvivel, att förmedlingsverksamheten
på iastighetsområdet och övriga områden, inom vilka fastighetsmäklarna
arbeta, fyller en viktig uppgift. Ofta skulle det icke vara möjligt eller åtminstone
vara förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma lämpliga
kontakter mellan säljare och köpare, fastighetsägare och bostadssökande
eller kreditgivare och lånesökande, om icke tillgång funnes till förmedlande
organ. Genom sina förbindelser och sin erfarenhet kunna dessa organ
skapa möjligheter för affärers genomförande, vilka eljest icke skulle ha
stålt till buds.

Lika viktigt som det är att tillgång tinnes till sådana förmedlare, lika
viktigt är det emellertid att dessas verksamhet bedrives efter sunda och
hederliga principer. I synnerhet vid försäljningar av mindre bostadsfastigheter,
egnahemstastigheter och andra villor, som ofta förvärvas av personer
med ringa eller ingen erfarenhet i fastighetsaffärer och utan förmåga att

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

rätt bedöma köpeobjektens värde eller de med köpet förknippade rättsliga
förhållandena, är det av vikt, att de fastighetsmäklare, som anlitas för förmedling
av affärerna, äro sakkunniga i branschen samt handla under ansvar
och känsla för sin skyldighet att tillvarataga båda parternas intressen.
Även vid affärer, där parterna själva i allmänhet kunna antagas besitta fackkunskap
och ha förmåga att närmare bedöma avtalen, såsom exempelvis
överlåtelser av jordbruk eller affärsrörelser, göra sig emellertid samma synpunkter
gällande, särskilt med hänsyn till de talrika reglerande föreskrifterna
på ifrågavarande områden.

Stora krav måste därför ställas på fastighetsmäklarna i fråga om hederlighet
och yrkesskicklighet. En avsevärd del av de yrkesmässiga fastighetsmäklarna
torde väl i stort sett motsvara sådana krav. Inom kåren torde
emellertid alltjämt rymmas ovederhäftiga element, som brista i de angivna
hänseendena och som i sin affärsverksamhet ofta åstadkomma skada.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet giva enligt utskottets mening
uttryck för en strävan att genom auktorisation tillskapa en kår av vederhäftiga
och redbara mäklare, till vilka allmänheten i allt större omfattning
skall vända sig. För utövarna av yrket torde detta leda till att de bedriva yrket
på ett sådant sätt, att förutsättningarna för auktorisation skapas. Lagstiftningen
får anses utgöra ett stöd, framför allt för de inom branschen förekommande
sammanslutningarna, i deras verksamhet att ur kåren avlägsna
olämpliga utövare av yrket.

1947 års kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare trädde i kraft
den 1 oktober samma år och har således varit i tillämpning i allenast två och
ett halvt år. Vid dess tillkomst räknades med, enligt vad som framgår av
ovanstående, att verkningarna av densamma finge ses på längre sikt. Några
av remissinstanserna förutsågo också, att några omedelbara verkningar av
lagstiftningen icke kunde förväntas. Utskottet anser därför — bortsett från
de principiella betänkligheter, som utskottet hyser mot att inom förevarande
bransch tillskapa ett monopol, låt vara i modifierad form — att tiden ännu
ej är mogen att till omprövning företaga frågan om revision av gällande regler
i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:174 och 11:208, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, VVistrand,
Sunne, Nils Elowsson, Wahlund* och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,
fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, Andersson i Alfredshem
och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.