Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
1
Nr 45.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna
för folktandvården.
Genom en den 17 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 92, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag
till
Förordning
om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Där barn anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, som landsting
eller stad utanför landsting anordnat med bidrag av statsmedel, åligger
det den kommun, inom vilken barnet är kyrkoskrivet, att till landstinget
eller staden erlägga den årliga behandlingsavgift, som, enligt vad
därom är särskilt stadgat, skall utgå för barnet.
2 §•
Jämväl i annan ordning än i 1 § sägs äger kommun bidraga till bestridande
av kostnader för folktandvård åt inom kommunen kyrkoskrivna
svenska medborgare.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951, då förordningen den
3 juni 1938 (nr 360) om lindring i obemedlades och mindre bemedlades
tandvårdskostnader in. in. upphör att gälla.
1 proposition nr 84 till innevarande års riksdag bar Kungl. Maj:t föreslagit
vissa ändringar i folktandvårdens organisation in. in. Till grund för
de förslag, som framlagts i nämnda proposition, har legat ett av särskilda,
Bihang till riksdagens protokoll 19Ö0. 9 samt. 2 avd. Nr 45.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr ''ro.
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1946 utsedda sakkunniga
(1946 års folktandvårds sakkunnig a) den 3 december 1948 avgivet betänkande
med förslag angående folktandvårdens organisation in. in. (SOU
1948:53) jämte däröver avgivna yttranden.
I nämnda proposition uppdragas riktlinjer för folktandvårdens fortsatta
utbyggnad och organisation och framföras olika förslag, som innebära avvikelse
från vad som nu gäller på detta område. Till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Mossberg, att i anledning av vissa av de framlagda förslagen den
nu gällande förordningen den 3 juni 1938 (nr 360) om lindring i obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader in. in. borde ersättas med
en ny författning.
Departementschefen har i propositionen anfört följande:
»Enligt kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård
skall barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård,
äga åtnjuta tandbehandling mot viss angiven årsavgift. I 1 § första stycket
tidigare nämnda förordning stadgas, att där barn anmälts till regelbundet
deltagande i folktandvård, som landsting anordnat med bidrag av statsmedel,
åligger det barnets kyrkoskrivningskommun att till landstinget erlägga
den årliga behandlingsavgift, som sålunda skall utgå för barnet. I
samma paragrafs andra stycke föreskrives, att om barnet varken är obemedlat
eller mindre bemedlat kommunen äger uttaga avgiften av vederbörande
målsman. Tillika förordnas, att avgiftsbelopp, för vilket kommunen
ej äger uttaga ersättning, icke skall vara att anse såsom fattigvård.
Av dessa bestämmelser synes föreskriften om kommuns skyldighet att
erlägga behandlingsavgift kunna bibehållas i huvudsak oförändrad. Vad
däremot angår den rätt kommun enligt 1 § andra stycket 1938 års förordning
har att i vissa fall uttaga avgifter av barnets målsman, så har i propositionen
nr 84 på min hemställan föreslagits, att denna befogenhet skall
bortfalla. Bestämmelserna i 1 g andra stycket 1938 års förordning böra
därför utgå.
Enligt 2 § 1 mom. i nämnda förordning äger kommun, som anvisat till
fattigvård ej hänförliga medel för bestridande av avgifter för folktandvård
åt obemedlade och mindre bemedlade vuxna, erhålla statsbidrag till kostnaderna
i sådant hänseende enligt vissa i denna och i 4 § närmare angivna
grunder.
Angående tandvård åt obemedlade och mindre bemedlade samt det därmed
förbundna statsbidraget anförde jag till det vid propositionen nr 84
fogade statsrådsprotokollet.
Folktandvården har i avsevärt mindre omfattning än man från början
räknade med begagnats av obemedlade och mindre bemedlade vuxna personer.
De sakkunniga ha upplyst, att statsbidrag för obemedlades och mindre
Andra lagutskottets utlåtande nr tö.
3
bemedlades tandvård under budgetåret 1945/46 utgått till 53 landskommuner
och 15 städer med sammanlagt 17 306 kronor. Under budgetåren 1947/48
och 1948/49 uppgingo statsbidragen till 32 287 resp. 31 567 kronor. I remissyttrande
över betänkandet har svenska landskommunernas förbund framhållit,
att — även med de gynnsammare bidragsgrunder, som de sakkunniga
föreslå — ifrågavarande statsbidrag skulle ur kommunalekonomiska
synpunkter sakna betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet skulle
också åsamka ett arbete, som knappast stode i proportion till bidragsbeloppens
storlek. Förbundet har därför ansett statsbidraget överflödigt. Jag
anser det för min del önskvärt, att de obemedlade och mindre bemedlade
skola kunna utnyttja de möjligheter, som folktandvårdsorganisationen erbjuder,
enär deras tandvård eljest i stor utsträckning torde bli försummad.
Med hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört, finner jag dock
det särskilda statsbidraget till kommunerna böra slopas. Samtidigt vill jag
emellertid uttala, att det är angeläget, att kommunerna även i fortsättningen
anslå medel för ändamålet och att medlen icke hänföras till fattigvård.
Förslaget att statsbidraget skall slopas föranleder, att förordningens 2
och 4 §§ böra upphävas.
Då kommunerna — bortsett från städer utanför landsting — nu således
icke längre avses skola åtnjuta något som helst statsbidrag för folktandvård,
kan tveksamhet uppstå om kommunernas kompetens att anslå medel
till bestridande av kostnader, som sammanhänga med folktandvården, i
varje fall om bidragsgivningen ej sker efter generella normer. Jag har såsom
nyss refererats uttalat ett önskemål att medel till lindring i de obemedlades
och mindre bemedlades tandvårdskostnader även i fortsättningen anslås
av kommunerna. Jämväl i andra hänseenden kan kommun tänkas bidraga
till kostnader för folktandvården, t. ex. för skolbarnens resor till och
från poliklinikerna. För att undanröja allt tvivel om kommunernas befogenheter
i dessa hänseenden torde därför i förordningen böra fastslås, att kommun
äger bidraga till bestridande av kostnader för folktandvård åt inom
kommunen kyrkoskrivna svenska medborgare jämväl på annat sätt än genom
att erlägga behandlingsavgifter för barn. Härigenom skulle kommun
få rätt att anslå medel till folktandvård efter individuell prövning, utan att
bidraget anses som fattigvård.
Av det anförda framgår, att 1938 års förordning enligt min mening bör
ersättas med en författning av delvis nytt innehåll, som reglerar frågan om
kommunernas bidrag till kostnaderna för folktandvården. I enlighet härmed
har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till förordning om
kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården, upplagande två paragrafer.
I 1 § har införts den förut omnämnda bestämmelsen, som i huvudsak
motsvarar 1 § första stycket 1938 års förordning. Fn redaktionell jämkning
har dock vidtagits. Den nu gällande förordningen innehåller i 3 $ clt
stadgande av innebörd, alt stad, som icke deltager i landsting, skall med
avseende på bestämmelserna i förordningen vara jämställd med landsting.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 45.
Detta stadgande är i vad avser 1 § av betydelse huvudsakligen i det fall,
att ett barn går i skola i sådan stad men är kyrkoskrivet i annan kommun;
kyrkoskrivningskominunen skall i sådant fall erlägga avgiften till staden.
I departementsförslaget har 3 § uteslutits. I stället ha bestämmelser av
samma innebörd inarbetats i 1 §.
Den föreslagna förordningens 2 § innehåller den förut behandlade kompetensregeln.
Förordningen synes böra träda i kraft samtidigt med de i propositionen
nr 84 förordade ändringarna i folktandvårdens organisation, d. v. s. den
1 januari 1951.»
Enligt vad utskottet under hand inhämtat har statsutskottet, som behandlat
proposition nr 84, ej haft något att erinra mot nämnda proposition i
den del denna berör förhållanden, som avses i proposition nr 92.
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda författningsförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 9 maj 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Bengtson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Carlsson
i Bakeröd, Andersson i Alfredshem, Odhe, fru Sjöstrand, herr Andersson
i Linköping och fröken Wetterström.
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1930
01652S