Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av 1948 års internationella konvention
för betryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad proposition, nr 33, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, äskat riksdagens godkännande av 1948 års internationella
konvention för betryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss.

Texten till konventionen har sasom bilaga fogats vid propositionen, vartill
utskottet får hänvisa.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för propositionen, får utskottet
därjämte, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.

Den i propositionen framlagda sjöfartssäkerhetskonventionen, som är avsedd
att ersätta en motsvarande konvention av år 1929, har antagits vid en
år 1948 i London anordnad internationell konferens för sjöfartssäkerhetstrågor.
Konventionen innefattar föreskrifter om säkerhetsåtgärder i fråga
om fartygs konstruktion, bärgningsredskap, radiotelegrafi och radiotelefoni,
sjötrafiksäkerheten samt transport av spannmål och farligt gods.

Bestämmelserna i den nya konventionen innebära i stort sett en utbyggnad
av 1929 års konvention. Föreskrifterna för passagerarfartyg ha blivit
mera omfattande och detaljerade, och lastfartygen komma i större utsträckning
än förut att bliva underkastade den internationella regleringen. Konventionen
bygger delvis på nya erfarenheter beträffande säkerheten för människoliv
till sjöss, som gjorts under det senaste världskriget.

1948 års konvention skall träda i kraft 12 månader efter det minst 15 länder,
därav 7 med en handelsflotta a minst en miljon bruttoregisterton, deponerat
sina anslutningshandlingar; tidigaste dagen för ikraftträdande är
dock den 1 januari 1951.

Då konferensen avslutades den 10 juni 1948, undertecknades konventionen
av ombud för samtliga företrädda länder med undantag av ombuden
för Sovjetunionen och Jugoslavien. Antalet signatärmakter uppgår sålunda

1 liiliang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 4—5.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

till 28. Dessa äro Amerikas Förenta Stater, Argentina, Australiska statsförbundet,
Belgien, Brasilien, Canada, Chile, Danmark, Egypten, Filippinerna,
Finland, Frankrike, Grekland, Island, Indien, Irland, Italien, Kina, Nederländerna,
Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Panama, Polen, Portugal, Storbritannien
och Nordirland, Sverige och Sydafrikanska unionen.

Kommerskollegium har i skrivelse den 7 mars 1949 hemställt om vidtagande
av erforderliga åtgärder för att Sverige senast 12 månader före den
1 januari 1951 måtte deponera sin anslutning till 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention
och att härav föranledd uppsägning av 1929 års konvention måtte
komma till stånd. Kollegium anför i skrivelsen bl. a.

Såsom slutomdöme torde kunna sägas, att 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention
innebär en utbyggnad av 1929 års konvention, dels därigenom att
bestämmelserna för passagerarfartyg bliva mera omfattande och detaljerade
och dels därigenom att lastfartyg, som endast i jämförelsevis obetydlig
grad beröras av 1929 års konvention, bliva i större utsträckning underställda
1948 års konvention. Vad lastfartyg beträffar är härvid särskilt att beakta
bestämmelserna om eldsläckningsanordningar och bärgningsredskap
ävensom den omständigheten att fartygsradio kommer att fordras å lastfartyg
redan vid en bruttodräktighet av 500 registerton.

Några större svårigheter att anpassa den svenska handelsflottans fartyg
efter de krav, som komma att ställas på fartygen därest Sverige ansluter
sig till 1948 års konvention, synes, bl. a. i betraktande av den åtskillnad
konventionen gör mellan existerande och nya fartyg, icke föreligga. Konventionens
fordringar å bärgningsredskap för lastfartyg sammanfalla till
stor del med de gällande svenska bestämmelserna. Vad beträffar radio för
lastfartyg med en bruttodräktighet understigande 1 600 registerton, skola
svenska lastfartyg, som nyttjas utanför svenskt farvatten, enligt gällande
bestämmelser vara försedda med radio i sådana fall där deras bruttodräktighet
uppgår till 1 000 registerton eller mera.

Med hänsyn till de förmåner i främmande hamnar, som fartyg komma att
åtnjuta genom att inneha certifikat utfärdade enligt 1948 års konvention,
bör Sverige ansluta sig till konventionen. Anslutningen torde, för att kunna
bliva gällande den 1 januari 1951, då konventionen tidigast kommer att träda
i kraft, böra deponeras senast 12 månader dessförinnan. Någon risk för att
anslutning på så tidigt stadium kan otillbörligt inverka på den svenska handelsflottans
internationella konkurrensförmåga torde, i betraktande av att
ikraftträdandet blir beroende av anslutning från ett antal länder representerande
viss större tonnagemängd, icke behöva befaras.

I konferensarbetet med 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention biträddes
det av Kungl. Maj :t utsedda ombudet av experter representerande Sveriges
fartggsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet
och Sveriges redareförening. De tre förstnämnda organisationerna ha
under hand hos kommerskollegium förklarat, att de icke ha något att invända
mot att Sverige ansluter sig till konventionen i fråga.

Sveriges redareförening har i särskilt yttrande till kommerskollegium betonat
att föreningen icke — därest en allmän ratificering av konventionen
sker — vill motsätta sig en anslutning till densamma även från Sveriges
sida. Föreningen anför härom följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

3

Det är av vikt, att man i Sverige icke tillämpar de nya reglerna, förrän
konventionen trätt i kraft och visshet vunnits om att de större sjöfartsländerna
och i vart fall Storbritannien, Nederländerna, Danmark, Norge och
Finland ratificerat konventionen. Det synes nämligen föreningen icke riktigt,
att man med hänsyn till den osäkerhet, som för närvarande vidlåder utvecklingen
på sjöfartens område, redan nu genom en oförbehållsam ratifikation
påbördar näringen ytterligare utgifter, innan visshet vunnits om
att man därigenom icke ställer landet i ett ogynnsamt konkurrensläge i
förhållande till övriga viktigare sjöfartsidkande nationer.

Telegrafstyr elsen, som tagit del av konventionens bestämmelser om radio,
har underhand meddelat kommerskollegium att det icke funnes någon anledning
till anmärkning mot desamma.

Föredragande departementschefen, statsrådet Ericsson, har i propositionen
anfört bland annat följande:

»Bestämmelserna i 1948 års sjöfartssäkerhetskonvention innebära såsom
kommerskollegium i sin skrivelse sammanfattningsvis uttalat i stort sett en
^byggnad av 1929 års konvention. Bestämmelserna för passagerarfartyg ha
blivit mera omfattande och detaljerade, och lastfartygen komma i större
utsträckning än förut att bliva underkastade den internationella regleringen.
Konventionen bygger delvis på nya erfarenheter beträffande säkerheten
för människoliv till sjöss som gjorts under det senaste världskriget. För
Sverige såsom sjöfartsnation är det ett naturligt intresse att tillgodogöra sig
och tillämpa dessa nya erfarenheter och därigenom nedbringa sjöfartens
risker.

Redareföreningen har i sitt yttrande uttalat vissa farhågor för att de nya
bestämmelserna skulle påbörda den svenska sjöfartsnäringen utgifter, som
skulle sätta denna i ogynnsamt konkurrensläge. Otvivelaktigt kommer ett
biträdande för Sveriges del att medföra vissa merkostnader. Betydelsen
härav blir emellertid relativt begränsad. Till huvudsaklig del komma ökningarna
att beröra nya fartyg, d. v. s. fartyg vilkas kölar blivit sträckta
efter konventionens ikraftträdande. Någon ombyggnad av existerande fartyg
blir i regel icke aktuell. I vissa fall där fordringar på kostnadsökande
utrustning uppställts även för existerande fartyg, sammanfalla de nya konventionsreglerna
i stort sett med de redan gällande svenska bestämmelserna.
Så är förhållandet beträffande bärgningsredskap för lastfartyg. I fråga om
fartygsradio innebär konventionen i förhållande till nuvarande svenska
föreskrifter en skärpning såtillvida att även existerande lastfartyg med en
bruttodräktighet av 500 registerton eller mera men understigande 1 000 registerton
skola vara försedda med radioanläggning. Det må emellertid framhållas,
att dispensmöjlighet föreligger om en radioinstallation med hänsyn
till routen och omständigheterna under resan finnes vara oskälig eller
onödig.

Såsom även kommerskollegium framhållit synas sålunda några större
svårigheter icke föreligga att anpassa den svenska handelsflottans fartyg
efter den nya konventionens bestämmelser. Ur konkurrenssynpunkt är det
emellertid av betydelse att de större sjöfartsnationerna eller i vart fall de

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 4

länder, med vilkas handelsflottor vi närmast ha att konkurrera, i samma
mån som Sverige påtaga sig ökade utgifter för sjöfartssäkerheten. Enligt
vad som under hand inhämtats torde en stor tillslutning till konventionen
vara att påräkna. I Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Nederländerna
lära beslut redan ha fattats om ratificering. Och i Danmark, Finland
och Norge ha förberedelserna fortskridit så långt, att beslut om ratificering
torde kunna förväntas någon av de första månaderna 1950. Någon risk för
att Sverige skulle komma i missgynnat läge i konkurrenshänseende genom
att biträda konventionen synes sålunda icke föreligga. Snarare torde förhållandet
vara det att vi genom att undandraga oss anslutning skulle utsättas
för åtskilliga olägenheter för sjöfarten. Vi finge nämligen räkna med att de
länder, som antagit konventionen, icke komme att godkänna av vårt land
utfärdade certifikat över fartygsbesiktningar m. m. Vi skulle alltså riskera
att åtskilliga sådana besiktningar finge göras om vid våra fartygs besök
i konventionsländernas hamnar.

I 1948 års Londonkonvention har, som jag förut framhållit, intagits föreskrift
att de arbetsuppgifter i samband med sjöfartssäkerheten, som enligt
1929 års konvention ombesörjts av den brittiska regeringen, även i fortsättningen
tills vidare skola omhänderhas av denna. Om emellertid den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO), om vars inrättande
en internationell konvention undertecknats i Geneve den 6 mars 1948,
kommer till stånd, skola arbetsuppgifterna överföras till denna. IMCO-konventionen
har ännu icke biträtts av något land, sålunda icke heller av Sverige,
och det är ännu ovisst, om detta kommer att ske. Den frågan uppkommer
då, om anslutning från svensk sida till Londonkonventionen möjligen
skulle binda oss för anslutning även till IMCO-konventionen. De uppgifter,
som skulle tillkomma den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
enligt Londonkonventionen, äro av teknisk och förmedlande natur. I och för
sig finns från svensk sida icke något att erinra mot att dessa frågor handläggas
av en särskild internationell organisation i stället för av den brittiska
regeringen. Inom handelsdepartementet ha gjorts vissa undersökningar om
det nyss antydda problemet. De ha givit till resultat att man från svensk
sida kan godtaga den mellanstatliga sjöfartsorganisationen som tekniskt
och administrativt organ för Londonkonventionen utan att därigenom föregripa
frågan om en svensk anslutning till IMCO-konventionen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig böra tillstyrka,
att Sverige ratificerar 1948 års internationella sjöfartssäkerhetskonvention.

1948 års sjöfartssäkerhetskonvention är av beskaffenhet att böra föreläggas
riksdagen till godkännande. Det torde emellertid böra ankomma på
Ivungl. Maj :t att bestämma den närmare tidpunkten för svensk ratificering
av 1948 års konvention liksom för uppsägning av den äldre konventionen.

För tillämpning av den nya konventionens bestämmelser krävas ändringar
på åtskilliga punkter i gällande svenska sjöfartssäkerhetsbestämmelser.
Lagstiftning med riksdagens medverkan jämlikt § 87 regeringsformen

Andra lagutskottets utlåtande nr 4.

5

torde icke erfordras i vidare mån än för att vidtaga vissa smärre ändringar
i 11, 16 och 22 §§ lagen om tillsyn å fartyg.»

Utskottet. Mot innehållet i förevarande konvention har utskottet icke
funnit anledning till erinran.

Konventionen skall träda i kraft 12 månader efter det minst 15 länder,
därav 7 med en handelsflotta å minst en miljon bruttoregisterton, deponerat
sina anslutningshandlingar; tidigaste dagen för ikraftträdandet är dock den
1 januari 1951.

Föredragande departementschefen har uttalat, att det ur konkurrenssynpunkt
är av betydelse att de större sjöfartsnationerna eller i vart fall de länder,
med vilkas handelsflottor Sverige närmast har att konkurrera, i samma
mån som Sverige påtaga sig ökade utgifter för sjöfartssäkerheten. Av departementschefens
uttalande framgår vidare, att enligt vad som under hand inhämtats
en stor tillslutning till konventionen torde vara att påräkna, att i
Amerikas Förenta Stater, Storbritannien och Nederländerna beslut redan
lära ha fattats om ratificering samt att i Danmark, Finland och Norge förberedelserna
fortskridit så långt, att beslut om ratificering torde kunna förväntas
någon av de första månaderna 1950.

Med hänsyn till det anförda synes, såsom departementschefen framhållit,
någon risk för att Sverige genom att biträda konventionen skulle komma i
missgynnat läge i konkurrenshänseende icke föreligga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande konvention, 1948 års internationella konvention
för betryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss, måtte av riksdagen godkännas.

Stockholm den 9 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*, Ryberg*, fru Johansson
i Norrköping*, fru Sandström*, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,
Andersson i Alfredshem och Svensson i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.