Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om tillägg av statsmedel
å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.;

2) förordning om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall;

3) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.; samt

4) förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m.fl.;

dels och medgiva att 11 § 1 mom. andra stycket lagen om försäkring för
olycksfall i arbete i dess lydelse enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) samt
motsvarande stadganden i övriga hithörande författningar skola enligt de föreskrifter,
som av Konungen utfärdas, äga tillämpning beträffande livräntor av
statsmedel i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1949.

Sedan samråd ägt rum med ordföranden i statsutskottets tredje avdelning,
har det icke ansetts erforderligt att i anledning av det av Kungl. Maj:t i propositionen
begärda medgivandet låta propositionen bliva föremål för behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

1—91050 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt 2 avd. Nr 38.

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 88.

De vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:

l:o) Förslag
till

Förordning

om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de författningar,
som angivas i 2 §, äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad nedan
sägs. Har Konungen förordnat, att sjukpenning eller livränta skall utgivas
enligt grunderna i någon av ifrågavarande författningar, skall tillägg utgå
även å sådan ersättning.

Skada, som avses i denna förordning, skall anses hava inträffat den dag
olycksfallet skedde eller, om skadan ej orsakats av olycksfall, den dag sjukdomen
yppades.

2 §''

De författningar, som avses i 1 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;

kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.; ,

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tilllämpning
av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å
arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt

kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.

3 §''

Tillägg enligt denna förordning utgår även å sjukpenning eller livränta,
som utgives av arbetsgivare vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk.

4 §''

Tillägg enligt denna förordning utgår ej, där rätt till ersättning föreligger
enligt förordningen den 1950 (nr ) angående omreglering

av \ issa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
samt ej heller å sjukpenning eller livränta, som grundas på annan frivillig
försäkring än enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2).

5 §•

Tillägg å sjukpenning eller livränta till den skadade utgives endast, om
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent, försåvitt ej annat följer
av vad i 11 § sägs.

År någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till sjukpenning
eller livränta enligt någon av de i 2 § nämnda författningarna, förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående eu särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall eller ock Konungens
förordnande, skall nedsättningen i arbetsförmågan anses motsvara det procenttal,
som utgör summan av procenttalen för de skilda skadorna. Vid
sammanläggning som nu sagts skall dock hänsyn icke tagas till skada, varför
livränta eller sjukpenning utgår på grund av annan frivillig försäkring
an sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) eller 3 8
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), samt ej heller till skada, som inträffat
efter den 31 december 1948 och varför livränta ej blivit fastställd.
Därest livränta, som utgår till följd av skada efter sistnämnda dag, övergår
i sjukpenning, skall vid sammanläggningen skadan anses medföra den nedsättning
i arbetsförmågan, efter vilken livräntan bestämts.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr SS.

6§-

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tilllägg
enligt följande tabell:

Tid varunder sVadan i n träd åt

Procentuellt tillägg dä arbetsförmägan är nedsatt med

o ver 75 procent

,

över 50 men
högst 75 procent

minst BO men
högst 50 procent

före den 1 januari 1920...........

1 januari 1920—31 december 1926 .
1 januari 1927—31 december 1941 .

1 januari 1942—30 juni 1946 .....

1 juli 1946—31 december 1948 . ..

100

70

50

80

60

40

60

40

30

40

30

20

30

20

—

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I
sådant fall utgör tillägget 20 procent av ersättningens belopp.

7 §•

Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande make, äger denne, såframt
livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn till makarna, erhålla tillägg
enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt |

tillägg i

före den 1 januari 1920............

1 januari 1920—31 december 1926..
1 januari 1927—31 december 1941 ..

1 januari 1942—30 juni 1946 ......

1 juli 1946—31 december 1948......

70

60

40

30

20

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 procent av livräntans
belopp.

8 §•

Vid tilläggets bestämmande skall den ersättning, varå tillägget utgår, i
förekommande fall beräknas med hänsyn tagen till bestämmelserna i kungörelsen
den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.,
kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 § lagen
om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare, som
före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, ävensom förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare

Andra lagutskottets utlåtande nr 38. *>

enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, så ock med beaktande av de föreskrifter, som Konungen meddelat
rörande förstärkning av vissa livräntor jämlikt lagen den 11 juni 1937
(nr 348), rörande dyrtidskompensation åt vissa ersättningstagare enligt förordningarna
den 24 mars 1938 (nr 102 och 103) samt rörande vidgad till
lämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete i dess lydelse
enligt lag den 26 juni 1948 (nr 420) och motsvarande stadganden i övriga i
2 § omförmälda författningar.

9 §•

Därest sjukpenning eller livränta enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348)
eller förordningen den 13 april 1940 (nr 213) överstiger motsvarande ersättning
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, beräknad efter det i
9 § sistnämnda lag vid tiden för olycksfallet stadgade högsta beloppet för den
årliga arbetsförtjänsten, skall överskjutande belopp icke beaktas vid tilläggets
bestämmande.

10 §.

Yad som finnes stadgat rörande avdrag från sjukpenning eller livränta till
den som åtnjuter däremot svarande understöd skall äga tillämpning även beträffande
tillägg enligt denna förordning; och må avdrag från tillägget ske
ändå att understödet ej var utfäst, då skadan inträffade.

Avdrag från tillägget skall ock göras om och i den mån däremot svarande
skadestånd enligt lag tillkommer den ersättningsberättigade, så ock i den
mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först
nämnt fall må dock tillägget utgå utan avdrag, därest den ersättningsberättigade
å statsverket överlåtit mot tillägget svarande fordran hos den skadeståndspliktige.

I fall som avses i denna paragraf utgives ej tillägg, om dess belopp, efter
det avdrag skett, skulle understiga fem kronor för månad räknat.

11 §•

Tillägg enligt denna förordning skall för den, som varit berättigad till tilllägg
enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring
av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgöra lägst det
belopp, som skolat utgå i tillägg enligt sistnämnda förordning, om denna
alltjämt ägt giltighet. Har den ersättningsberättigade jämväl ägt uppbära
tillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., skall tillägg varom nu är fråga uppgå till lägst det belopp, varmed
tillägg skolat utgå, om nyssnämnda förordningar den 29 juni 1946 och den 30
juni 1943 alltjämt varit gällande.

Avdrag enligt vad i 10 § stadgas må ej föranleda, att tillägg nedsättes
under det belopp, som skolat utbetalas om förenämnda äldre förordningar
ännu varit i kraft.

0

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Beloppet av tillägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) beräknas
efter den ortsgrupp, som den skadade tillhörde vid utgången av juni
1950.

12 §.

I den mån Konungens förordnande, att ersättning skall utgivas enligt
grunderna i någon av de i 2 § avsedda författningarna, innebär viss avvikelse
från dessa grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

13 §.

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes
och utgives av riksförsäkringsanstalten eller, där med avseende å ersättning,
som enligt Konungens förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av
de i 2 § angivna författningarna, Konungen förordnat att ersättningen skall
utgivas av annan myndighet, av denna.

Bolag, som avses i 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, åligger
att samtidigt med utbetalning av ersättning förskottsvis utgiva tillägg enligt
denna förordning.

14 §.

över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till för
säkringsrådet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av
beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt
denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

15 §.

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den ersättning,
varå tillägget utgår.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning för tid efter ikraftträdandet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

7

2:o) Förslag
till

Förordning om

tillägg av statsmedel ä vissa livräntor enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till töljd av olycksfall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Den som jämlikt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall uppbär
livränta i anledning av olycksfall i arbete äger erhålla tillägg därå i enlighet
med vad nedan sägs. Har Konungen förordnat, att livränta skall utgivas enligt
grunderna i nämnda förordning, skall tillägg utgå även å sådan livränta.

Tillägg enligt denna förordning skall utgå utan hinder av att livräntan för
viss tid övergår i sjukpenning.

2 §•

Tillägg till den skadade utgives endast, om arbetsförmågan blivit nedsatt
med minst 30 procent.

Är någon behäftad med två eller flera skador, som medfört rätt till ersättning
enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) eller enligt någon av de
författningar, som avses i 2 § förordningen denna dag (nr ) om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m. eller ock enligt Konungens förordnande, skall nedsättningen i
arbetsförmågan anses motsvara det procenttal, som utgör summan av procenttalen
för de skilda skadorna. Vid sammanläggning som nu sagts skall dock
hänsyn icke tagas till skada, varför livränta eller sjukpenning utgår på grund
av annan frivillig försäkring än sådan som avses i kungörelsen den 2 oktober
1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall eller 3 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375),
samt ej heller till skada, som inträffat efter den 31 december 1948 och varför
livränta, ej blivit fastställd. Därest livränta, som utgår till följd a v skada
efter sistnämnda dag, övergår i sjukpenning, skall vid sammanläggningen
skadan anses medföra den nedsättning i arbetsförmågan, efter vilken livräntan
bestämts.

3 §.

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
är, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, tillägg
<mligt följande tabell:

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är nedsatt med

lid varunder olycksfallet inträffat

över 75 procent

över 50 men
högst 75 procent

minst 30 men
högst 50 procent

j före den 1 juli 1942 ..................

50

40

20

| från och med den 1 juli 1942 ..........

30

20

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 juli 1942. I sådant fall
utgör tillägget 20 procent av livräntans belopp.

4 §•

Har skada medfört döden, och utgår i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne, såframt livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn
till makarna, erhålla tillägg med 40 procent, om skadan inträffat före
den 1 juli 1942, och med 20 procent, om den inträffat under tiden den 1 juli
1942—31 december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om
skadan inträffat före den 1 juli 1942, och utgör i sådant fall 20 procent av
livräntans belopp.

&§•

Vid tilläggets bestämmande skall i livräntan inräknas tillägg enligt kungörelsen
den 30 april 1942 (nr 218) om höjning av vissa ersättningar enligt
förordningen den 11 juni 1918 (nr 375).

I den mån Konungens förordnande, att livränta skall utgivas enligt grunderna
i förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), innebär viss avvikelse från dessa
grunder, skall motsvarande jämkning ske vid tilläggets bestämmande.

6 §•

Tillägg enligt denna förordning bestrides av statsmedel samt bestämmes
och utgives av riksförsäkringsanstalten.

7 §•

Över riksförsäkringsanstaltens beslut enligt denna förordning må klagan
föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet
sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av
beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, upptaga ärende enligt
denna förordning till prövning.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

I fråga om försäkringsrådets behandling av ärende enligt denna förordning
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

9''

8 §•

Utöver vad ovan stadgats skall i fråga om tillägg enligt denna förordning
i tillämpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet beträffande den livränta,
varå tillägget utgår.

9§-

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av
denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950 och äger tillämpning beträffande
ersättning för tid efter ikraftträdandet.

3:o) Förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102>
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)
Den skadades --

(Föreslagen lydelse:)

sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tagos det överskjutande
beloppet icke i beräkning.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra kronor,
tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som
yppats efter den 31 december 1948.

Senaste Jydelse, se 1942:655.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

4:o) Förslagtill -

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
om olycksfalls* och yrkessjukdomsersättning åt fångar in. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

3

(Gällande lydelse:)

Den skadades —*• —--sjukdomens

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tages det överskjutande
beloppet icke i beräkning.

(Föreslagen lydelse:)
yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten
överstiga tretusensexhundra kronor,
tages det överskjutande beloppet
icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1950 och äger tillämpning
beträffande ersättning, som för tiden
därefter utgives i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som
yppats efter den 31 december 1948.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft tre i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 398 av herr Söderquist in. fl., samt
inom andra kammaren
nr 483 av herr Dahlgren in. fl., och
nr 484 av herr Fröderherg in. fl,

I motionerna I: 398 och II: 484, vilka äro likalydande, har yrkats, »att riks
dagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 97 måtte besluta att
orden ''såframt livränta utgår jämväl till barn eller adoptivbarn till makarna’ i
7 § i förslaget till Förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. måtte utgå.»

I motionen It: 483 hemställa motionärerna, »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i 7 § första stycket att ingen åtskillnad göres i fråga om livränteförbättring
mellan livräntetagare med och utan livränteberättigade barn
samt att förordningen ges retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1950.»

Senaste lydelse, se 1942: 656.

11

Andra lagutskottets utlåtande nr H8.

Motionärerna anhålla tillika, att utskottet måtte utarbeta den för tillgodoseende
av deras yrkanden erforderliga lagtexten.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen gjorda hemställandena,
ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den man redogörelse därför icke lämnas här
nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning;.

Genom 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete blev den gren av socialförsäkringen, som avser att bereda skydd mot
de ekonomiska följderna av olycksfall i arbete, första gången reglerad i vårt
land. Den ersättning, som utgavs enligt lagen, var emellertid även med hän
syn till dåtida förhållanden blygsam. Som exempel kan nämnas att den, som
skadats så svårt att han för framtiden blivit helt oförmögen till arbete, ej
fick högre livränta än 300 kronor om året och att, om olycksfallet medfört
döden, änkelivräntan uppgick till endast 120 kronor om året. Till dessa livräntor
utgå visserligen numera tillägg av statsmedel. Även inräknat tilläggen
utgör dock för dem, som uppbära livräntor enligt 1901 års lag — åtskilliga sådana
personer finnas fortfarande — invalidlivräntan vid hel arbetsoförmåga ej
mer än 810 kronor och änkelivräntan ej mer än 324 kronor om året.

Den 1 januari 1918 ersattes 1901 års lag av den ännu gällande lagen den
IT juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Genom den nya lagen —
som endast avser olycksfall, vilka inträffat efter det lagen trätt i kraft —
infördes en obligatorisk och i princip allmän försäkring av arbetstagare mot
skada till följd av olycksfall i arbete. Ersättning enligt lagen utgår bl. a. i
form av livränta och sjukpenning. Storleken av dessa förmåner beror såväl
av den skadades arbetsförtjänst under året närmast före olycksfallet som
av den grad, varmed arbetsförmågan nedsatts till följd av olycksfallet.

Under den tid, som förflutit sedan 1916 års lag trätt i kraft, har lagen
ändrats rid flera tillfällen, därvid försäkringsförmånerna förbättrats undan
för undan. Med hänsyn till att försäkringen baserats på avgifter, uträknade
efter försäkringsmässiga grunder och bekostade av arbetsgivarna, ha de i lagstiftningen
vidtagna förbättringarna icke ansetts böra göras tillämpliga på
redan inträffade olycksfall. I enlighet härmed får varje försäkringsliavanersättning
efter de regler, som gällde när olycksfallet inträffade. Detta
jämte den höjning av lönenivån, som efter hand ägt rum, har medfört att
ersättningarna äro lägre ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger.

Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle livräntan vid fullständig invaliditet
utgöra s/s av den skadades beräknade arbetsförtjänst under året närmast före
olycksfallet och vid partiell invaliditet det lägre belopp, som svarade mot
nedsättningen av arbetsförmågan. Om arbetsförtjänsten emellertid översteg
1 800 kronor, fick hänsyn icke tagas till överskjutande belopp. Den högsta
livränta, som kunde utgå till helinvalid, var följaktligen 1 200 kronor om året.
Den angivna inkomstgränsen har sedermera höjts från och med år 1920 till

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

2 400 kronor, från och med år 1927 till 3 000 kronor, från och med år 1942
till 3 900 kronor, från och med den 1 juli 1946 till 4 800 kronor och slutligen
från och med år 1949 till 7 200 kronor. Från ingången av år 1949 gäller vidare,
att livränta till personer i åldern 18—67 år med minst 30 % invaliditet utgår
med belopp, som stiger progressivt i förhållande till invaliditetsgraden och
som vid helinvaliditet utgör 11/i2 av den beräknade årsförtjänsten. Till följd
av dessa lagändringar uppgår, bortsett från vissa tillägg till hjälplösa, den
maximala livräntan vid helinvaliditet, om olycksfallet inträffat under tiden
1920—1926 till 1 600 kronor, under tiden 1927—1941 till 2 000 kronor, under
tiden 1942—den 30 juni 1946 till 2 600 kronor, under tiden den 1 juli 1946—
1948 till 3 200 kronor samt, om olycksfallet inträffat därefter, till 6 600 kronor
för livräntetagare i åldern 18—67 år och till 4 800 kronor för övriga livräntetagare.

Därest olycksfallet medfört döden, utgå livräntor till den avlidnes änka
ävensom till hans barn under 16 år samt i vissa fall även till andra efterlevande.
Bortsett från visst särfall utgör änkelivräntan, om olycksfallet inträffat
före 1948 års utgång, 1U och, om det inträffat därefter, Vä av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst, beräknad efter samma regler som gälla för invalidlivräntans
bestämmande. Till följd härav uppgår den högsta änkelivränta,
som kan utgå på grund av olycksfall under åren 1918—1919, till 450
kronor, för olycksfall under tiden 1920—1926 till 600 kronor, för olycksfall
under tiden 1927—1941 till 750 kronor, för olycksfall under tiden 1942—den
30 juni 1946 till 975 kronor, för olycksfall under tiden den 1 juli 1946—1948
till 1 200 kronor och för senare olycksfall till 2 400 kronor.

Till barn utgår livränta med V» av den avlidnes årsförtjänst, beräknad efter
förut angivna regler.

Från och med år 1942 utgå av statsmedel dyrtidstillägg, f. n. om 20 %, å livräntor
i anledning av olycksfall, som inträffat före 1940 års utgång, å invalidlivräntor
dock endast om arbetsförmågan är nedsatt med minst 3/io. Bestämmelserna
om dyrtidstillägg ha haft tidsbegränsad karaktär och gälla f. n. —
enligt beslut av 1949 års riksdag — till och med den 30 juni 1950.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall föreslås i propositionen
att från och med den 1 juli 1950 skola utgå tillägg av statsmedel till vissa
ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med
denna närbesläktade författningar.

Till skadade under 67 år, vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst 30 %,
förordas tillägg enligt en differentierad skala som är så konstruerad, att tilllägget
blir större ju längre tillbaka i tiden olycksfallet ligger och ju högre
graden av arbetsoförmåga är. Om arbetsförmågan är nedsatt med mera än
75 % skall tillägg sålunda utgå med 100 % om olycksfallet inträffat före år
1920, med 80 % om det inträffat under åren 1920—1926, med 60 % om det
inträffat under åren 1927—-1941, med 40 % om det inträffat under tiden 1942

Andra lagutskottets utlåtande nr 88. IS

—den SO juni 1946 och med 30 % om det inträffat under tiden den 1 juli
1946—1948. Motsvarande procenttal för skadade med mera än 50 men högst
75 % nedsättning av arbetsförmågan äro 70, 60, 40, 30 och 20 och för skadade
med minst 30 men högst 50 % nedsättning av arbetsförmågan 50, 40, 30,
20 och 0.

Efterlevande make med livränteberättigat barn föreslås få tillägg efter
samma procenttal som föreslagits för tillägg till skadade med över 50 men
högst 75 % invaliditet.

Till andra ersättningstagare än de nu nämnda föreslås tillägg enligt samma
grunder som gälla för de nu utgående dyrtidstilläggen, dvs. med 20 %,
dock endast om olycksfallet inträffat före den 1 januari 1941 och medfört en
nedsättning i arbetsförmågan med minst 30 %>.

I fråga om ersättningar enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning förordas
i propositionen en reglering, som i vissa avseenden avviker från den,
som föreslagits för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen. Avvikelserna
äro betingade av de speciella regler, som gälla för fiskarförsäkringen.

Förslagets genomförande beräknas för nästkommande budgetår medföra en
merkostnad av omkring 1,7 5 miljon kronor. Merkostnaden kommer emellertid
att sedan successivt sjunka.

Socialvårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén har den 26 februari 1949 avlämnat ett betänkande
med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra författningar. I
betänkandet förordas i fråga om ersättning till de kategorier det här gäller
nya regler, avsedda att höja ersättningsnivån i de äldre skadefallen.

över socialvårdskommitténs förslag ha, efter remiss, yttranden avgivits av
statskontoret, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, telegrafstyrelsen, generalpoststyrelsen, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige.

Mot kommitténs förslag att genom tillägg av statsmedel förbättra de ersättningar,
om vilka här är fråga, ha erinringar av principiell natur framförts
endast av pensionsstyrelsen samt vissa reservanter inom försäkringsrådet.
Emellertid har kritik mot förslagets enskildheter framkommit från flera håll;
endast generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen
ha helt anslutit sig till förslaget.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen uttalat,
att under förarbetena till 1946 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
fråga uppkom att bereda skälig kompensation åt de försäkringshavare, som
till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättnings -

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 3S.

grunder blivit avsevärt sämre ställda än de skolat bli, om senare bestämmelser
lagts till grund för ersättningens bestämmande.

Departementschefen fortsätter:

: Vid anmälan i statsrådet av ärendet framhöll jag att detta spörsmål lämp
ligen borde övervägas av socialvårdskommittén vid dess fortsatta utredning
rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Riksdagen har sedermera
— jfr andra lagutskottets utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag — understrukit
hur angeläget det är att ett förslag till frågans lösning snarast förelagges
riksdagen. Det kan vidare anmärkas att, såsom framgår av propositionen
nr 109 till 1949 års riksdag, de nuvarande bestämmelserna om dyrtidstiHägg
sista gången förlängdes på endast ett halvt år för att lösningen av
ifrågavarande spörsmål icke skulle fördröjas.

Mot kommitténs förslag att lösa denna fråga ha pensionsstyrelsen och vissa
reservanter inom försäkringsrådet framfört betänkligheter. Pensionsstyrelsen
har ansett, att en mera ingående undersökning av problemet vore önskvärd,
samt har ifrågasatt, huruvida icke spörsmålet borde uppskjutas till dess socialvårdskommittén
slutfört sitt uppdrag angående den sociala olycksfallsförsäk
ringen. Reservanterna inom försäkringsrådet ha vänt sig mot att personer,
som f. n. på grund av olycksfallsförsäkringen uppbära ersättning, utan behovsprövning
skulle beredas understöd av allmänna medel, under det att
andra, som icke omfattas av olycksfallsförsäkringslagen men som kanske hade
betydligt större behov av understöd, lämnades utan motsvarande hjälp. Med
anledning härav vill jag erinra om att invändningar av sistnämnda slag redan
framförts i tidigare sammanhang, nämligen då det gällde att bereda andra
än i statens tjänst skadade livräntetagare enligt 1901 års lag kompensation.
Såsom framgår av den inledande redogörelsen löstes denna fråga år 1938, då
ett av statsmedel bekostat tillägg om 125 % medgavs dessa livräntetagare.
Beslutet härom motiverades med att, då staten en gång tillförsäkrat vissa
behövande rätt till understöd, staten även i fortsättningen såvitt möjligt borde
tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden icke miste större delen av
sitt värde. Även under förarbetena till den år 1941 genomförda lagstiftningen
om dyrtidstillägg anfördes kritik mot att staten skulle påtaga sig särskilt
ansvar mot försäkringshavarna, men denna kritik tillmättes ej heller då avgörande
betydelse. Enligt min uppfattning saknas anledning att nu intaga
någon annan ståndpunkt. De äldre maximeringsbestämmelserna voro ett uttryck
för vad som ansågs skäligt med hänsyn till dåvarande lönenivå och levnadskostnader.
Utvecklingen har medfört, att de ersättningar, som bestämts
med tillämpning av dessa äldre regler, numera framstå såsom uppenbart otillräckliga;
det bör enligt min mening ankomma på staten att i rimlig omfattning
bereda kompensation åt dem, som på detta sätt kommit i ett sämre läge
än som avsetts med lagstiftningen. Såsom riksdagen understrukit är det angeläget,
att frågan löses snarast möjligt. Jag kan därför icke förorda något uppskov
med densamma.»

1 fråga om makelivräntorna erinrar departementschefen om att meningarna
inom socialvårdskommittén varit i viss mån delade i denna fråga samt anför
i anslutning därtill följande:

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

»Majoriteten har funnit det i hög grad tveksamt om tillägg till sådana
livräntor över huvud borde medgivas utöver de nu utgående dyrtidstillläggen.
Därvid har bl. a. pekats på att arbetsföra änkor — livränta till

änkling förekommer endast i undantagsfall--ej sällan hade möjlighet att

försörja sig själva samt framför allt på att utredning påginge rörande änkepensioneringen
och stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle.
Då ett starkt behov av förbättring i ekonomiskt hänseende ofta förelåge
för änkor, som hade att draga försorg om minderåriga barn, har majoriteten
emellertid ansett sig böra föreslå tillägg till änka med livränteberättigat barn.
Dessa tillägg borde utgå efter samma procenttal som tillägg till skadade med
över 50 men högst 75 % invaliditet. Samma regler borde gälla för de fall, då
änkling uppbure livränta. I andra fall än de nu nämnda anser kommittén att
tillägg till makelivränta bör utgå liksom f. n. med 20 %, då olycksfallet inträffat
före år 1941.

Antalet makelivräntor, å vilka tillägg skulle utgå enligt de förmånligare beräkningsgrunderna,
torde kunna skattas till högst 1 400. Den årliga merkostnaden
för tillägg till makelivräntor enligt kommitténs förslag torde till en
början uppgå till omkring 0,3 miljon kronor.

En ledamot av kommittén och en av dess sakkunniga ha förordat, att livränteförbättring
skulle medgivas efterlevande make utan att skillnad gjordes
mellan den som hade och den som ej hade livränteberättigade barn, dvs.
barn under 16 år. Om de av majoriteten föreslagna tilläggen åt efterlevande
make med barn under 16 år skulle medgivas samtliga livränteberättigade
makar under 67 år, kommer merkostnaden under första året att stiga till omkring
0,s miljon kronor.

Aven i remissyttrandena ha i denna fråga olika uppfattningar kommit till
uttryck. I flertalet remissyttranden har kommitténs förslag härutinnan lämnats
utan erinran, men socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Landsorganisationen
och en minoritet inom försäkringsrådet ha ansett, att även livräntetagare
utan minderåriga barn borde komma i åtnjutande av den föreslagna
förbättringen.

Visserligen kan det sägas att samhället ger den som har minderåriga barn
hjälp i olika former, som ej kommer övriga medborgare till godo, och att i
enlighet härmed en änka med minderåriga barn är tillförsäkrad vissa förmåner,
som den barnlösa änkan ej kan göra anspråk på. Dessa förmåner torde emellertid
näppeligen täcka de kostnader, som änkan får vidkännas för barnen.
Och obestridligt torde vara att en arbetsför änka, som har minderåriga barn
att draga försorg om, är betydligt sämre ställd i fråga om möjligheten att
bidraga till sin egen försörjning än hon skulle ha varit, därest hon ej haft
barnen att tänka på. Med hänsyn härtill och till vad kommittén i övrigt anfört
som skäl för förslaget i denna del anser jag mig i rådande läge ej heller på
denna punkt böra frångå kommitténs förslag.»

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Utskottet.

I sitt utlåtande nr 44 till 1948 års riksdag, avgivet i anledning av proposition
nr 237 med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, m. in., underströk utskottet angelägenheten
av att förslag snarast förelädes riksdagen om åstadkommandet av skälig
kompensation åt livräntetagare, som till följd av tidigare maximiregler eller
eljest oförmånligare ersättningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning
än de vid tillämpning av senare bestämmelser skolat intaga. Genom den nu
förevarande propositionen har sådant förslag underställts riksdagens prövning.
Förslaget innefattar regler om kompensation icke blott till ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen utan även till personer, som enligt åtskilliga
andra med denna närbesläktade författningar uppbära ersättning.

De ersättningstillägg, som enligt förslaget skola utgå, äro avsedda att bestridas
av allmänna medel. Granden härtill är uppenbarligen den, att då staten
en gång tillförsäkrat vissa behövande rätt till understöd, staten även i
fortsättningen bör, såvitt möjligt, tillse, att denna rätt under ändrade förhållanden
icke mister större delen av sitt värde. Kostnaden för förslagets genomförande
har för det kommande budgetåret beräknats till 1,75 miljoner kronor.

De ersättningar till följd av olycksfall, som utgå enligt de ursprungliga
reglerna i ämnet, äro synnerligen små. För en lielinvalid uppgår livräntan
enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag jämte livräntetillägg till högst 675
kronor för år, dyrtidstillägg ej inberäknat. Senare vidtagna lagändringar ha
icke gjorts tillämpliga på redan inträffade olycksfall. Till följd härav gäller
genomgående, att varje ersättningstagare får uppbära ersättning enligt de
regler som gällde vid tiden för det ersättningsgrandande olycksfallets inträffande.

Vid bestämmandet av ersättningstilläggen i de äldre fallen har socialvårds
kommittén, vars utredning i ämnet ligger till grund för förevarande proposition,
icke ansett sig kunna föreslå en uppräkning av ersättningarna i dessa
fall till belopp, som utgå i motsvarande nya fall. Enligt vad kommittén angivit
vore ett sådant förfarande uteslutet redan av praktiska skäl. Kommittén
har anfört även andra skäl mot en sådan ordning. Ej heller har kommittén
velat förorda en generell höjning av de utgående dyrtidstilläggen, detta emedan
disproportionen mellan äldre och nyare ersättningsfall därigenom skulle
ytterligare framträda. Kommittén har i stället stannat för att föreslå procentuella
tillägg, så utformade att procenttalet blir större för dem, som skadats
då ersättningarna voro låga, än för dem som under senare tid drabbats av
olycksfall.

Enligt utskottets mening torde en sådan uppräkning av ersättningarna i de
äldre fallen, som ovan nämnts, företagen efter prövning av varje individuellt
fall, i och för sig leda till det mest tillfredsställande resultatet. Utskottet inser
emellertid i likhet med kommittén, att detta ej låter sig göra av praktiska skäl.

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Vid det förhållandet torde den utväg, kommittén slutligen funnit, bäst gynna
de ersättningstagare, som i förevarande sammanhang främst förtjäna omtanke,
nämligen dem som uppbära ersättning enligt mindre förmånliga grunder. Mot
den sålunda föreslagna ordningen har vid remissbehandlingen av ärendet endast
ett fåtal erinringar gjorts.

Vad beträffar storleken av de från fall till fall föreslagna procenttalen har
utskottet ej funnit skäl till anmärkning.

I fråga om makelivräntorna vill utskottet fästa uppmärksamheten därpå,
att majoriteten inom kommittén funnit det i hög grad tveksamt om tillägg
till sådana livräntor över huvud borde medgivas utöver de nu utgående dyrtidstilläggen.
De skäl departementschefen, enligt vad av ovanstående framgår,
anfört mot att bereda särskild kompensation även åt sådan efterlevande make,
som ej har livränteberättigat barn eller adoptivbarn, godtagas av utskottet.
Som departementschefen framhållit, är otvivelaktigt den änka, som har minderåriga
barn att draga försorg om, betydligt sämre ställd i fråga om möjligheten
att försörja sig än den änka, som ej har någon annan än sig själv att tänka
på. Skapandet av ekonomisk trygghet åt änkor bör enligt utskottets mening
ske på annan väg än genom ökade tillägg till de ersättningar, som utgå på grund
av de författningar, varom här är fråga. Utskottet får i detta sammanhang
hänvisa till den utredning rörande änkepensioneringen, som för närvarande
bedrives av änkepensioneringskommittén, vars arbete beräknas bliva slutfört
innevarande år. Utskottet kan alltså icke tillstyrka det i motionerna framförda
kravet, enligt vilket även efterlevande make, som ej har livränteberättigat
barn eller adoptivbarn, skulle erhålla kompensation enligt den föreslagna
högre skalan.

Vidkommande makelivräntoma vill utskottet till sist även anmärka, att
det högre procentuella tillägget till efterlevande make upphör i och med att
livräntan till barnet ej längre utgår, d. v. s. då barnet uppnått 16 års ålder.

De i propositionen framlagda författningarna finner utskottet ej böra givas
retroaktiv verkan.

Ej heller mot propositionen i övrigt har utskottet funnit anledning till
erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:398, 11:483
och II: 484 bifalla förevarande proposition nr 97 oförändrad.

Stockholm den 27 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

2—9io so liihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 38.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,

Wistrand, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg*, fru Johansson
i Norrköping*, herrar Hagård, Lundberg, Andersson i Alfredshem, Huss* och
Andersson i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Lundberg;

2) av herrar Sten, Sunne, Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping,
herrar Lundberg och Huss, vilka

a) ansett, att de två stycken i utskottets motivering, vilka börja respektive

sluta med orden: »I fråga —--högre skalan» samt »Vidkommande make livräntoma---års

ålder», bort erhålla följande lydelse:

Att begränsa rätten till förhöjt tillägg å makelivräntorna genom att utesluta
de fall, då den efterlevande maken icke har livränteberättigat barn, måste
anses mindre välmotiverat. Ett sådant förfarande kan enligt utskottets mening
komma att leda till uppenbart orättfärdiga konsekvenser. Skillnaden i ersättningshänseende
mellan livräntetagare med minderåriga barn och efterlevande
utan sådana barn synes bliva onödigt uppförstorad utöver vad barnbidragen
och eventuellt andra förmåner kunna motivera. Såsom reservanten i socialvårdskommittén
påpekar, synes förslaget komma att leda till att änkor, som
under knappa villkor dragit fram minderåriga barn, och som nu nått sådan
ålder, att de ha små försörjningsmöjligheter, också i fortsättningen skulle bli
hänvisade till de nuvarande, oskäligt låga livräntorna. Det antagande, som
ligger till grund för socialvårdskommitténs och departementschefens förslag
i denna del, nämligen att de efterlevande utan minderåriga barn ha möjligheter
att medelst förvärvsarbete kompensera den otillräckliga livräntan, torde icke
alltid hålla streck. Särskilt orättvist kommer förslaget att gestalta sig i de
fall, där å ena sidan livräntetagareu har barn något under 16 års ålder och därför
erhåller ökat tillägg, medan å andra sidan en efterlevande med barn i
eller strax över 16 års ålder icke erhåller sådant tillägg. Den omständigheten,
att det här kan sägas vara fråga om gränsfall, torde icke få tagas som intäkt
för de uppenbart orimliga konsekvenserna.

Då det synes medföra betydande administrativa svårigheter att arbeta med
individuell behovsprövning i dessa fall, torde det innebära största möjliga
rättvisa, om även efterlevande utan livränteberättigat barn tillerkändes tilllägg
till makelivränta enligt den högre skalan. Den merkostnad en sådan ord -

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 38.

ning skulle innebära — 500 000 kronor under första året — anser utskottet
icke vara av den storleksordning, att den behöver hindra denna betydligt mera
rättvisande princip.

samt b), under åberopande av vad sålunda anförts, hemställa,

att 7 § i den föreslagna förordningen om tillägg av statsmedel å vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. måtte
erhålla följande lydelse:

»Har skada, som inträffat före den 1 januari 1949, medfört döden, och utgår
i anledning härav livränta till efterlevande make, äger denne för tid före
utgången av den månad, varunder maken fyllt sextiosju år, erhålla tillägg
enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt

tillägg

före den 1 januari 1920............

70

1 januari 192o—31 december 1926 ..

60

1 januari 1927—31 december 1941 ..

40

1 januari 1942—30 juni 1946 ......

30

1 juli 1946—31 december 1948......

20

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast, om skadan
inträffat före den 1 januari 1941, och utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.»

samt ari 4 § i den föreslagna förordningen om tillägg av statsmedel å vissa
livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall måtte erhålla
följande lydelse:

»Har skada medfört döden, och utgår i anledning härav livränta till efterlevande
make, äger denne för tid före utgången av den månad, varunder maken
fyllt sextiosju år, erhålla tillägg med 40 %, om skadan inträffat före den 1
juli 1942, och med 20 %, om den inträffat under tiden den 1 juli 1942—31
december 1948.

Tillägg å livränta till efterlevande make i annat fall än som avses i första
stycket så ock tillägg å livränta till annan efterlevande utgår endast om
skadan inträffat före den 1 juli 1942, och utgör i sådant fall 20 % av livräntans
belopp.»