Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

1

Nr 37.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av bestämmelserna
för bemanningen av mindre fartyg i kustfart
och östersjöfart m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 34 i första kammaren av herr Spetz
och nr 37 i andra kammaren av herr Utbult m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär en skyndsam utredning
om översyn av bestämmelserna för bemanningen av de mindre fartyg, som
begagnas i kustfart och östersjöfart, samt

att i avvaktan på förslag i ärendet kungl. kommerskollegium måtte bemyndigas
bevilja utsträckt dispens från ovannämnda bestämmelser, speciellt
i fråga om fordran på maskinist i mindre motor fartyg».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Den grundläggande bestämmelsen rörande bemanningen av fartyg återfinnes
i 5 a § sjölagen, vilken bestämmelse tillkom 1914. Däri stadgas bland
annat att »fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt». Detaljerade
föreskrifter rörande fartygs bemanning — en s. k. bemanningsskala
i den meningen, att för varje fartyg på förhand finnas bestämda regler om
besättningens antal och kvalifikationer — finnas emellertid icke i sjölagen,
bortsett från vissa smärre bestämmelser, som i förevarande sammanhang
ej förtjäna intresse.

Kungl. förordningen den 12 juni 1936 angående befäl å svenska handelsfartyg
m. m. (befälsförordning), vilken äger tillämpning å handelsfartyg
ävensom fiskefartyg med en dräktighet av minst 30 ton, innehåller noggranna
regler rörande fartygs bemanning med avseende å befäl (befälhavare,
fartygsbefäl i övrigt och maskinbefäl).

1 1 § 2 mom. stadgas, att befäl som avses i förordningen äro, bland andra,
övermaskinist, maskinist av 2:a klass, maskinist av 3:e klass, maskinskötare
och motorskötare. För erhållande av de behörighetsbevis, som ligga
till grund för nämnda befälsställningar, gälla olika kvalifikationer (18—
21 §§). För att bliva maskin- eller motorskötare erfordras ej någon teoretisk
utbildning. Vederbörande skall kunna styrka, att han fullgjort viss
praktisk tjänstgöring under sammanlagt minst 18 månader samt att han
vid förhör, hållet inför maskintekniskt utbildad ordinarie lärare vid navigationsskola,
någon statens fartygsinspektör med ingenjörs- eller maskin1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 37.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

teknisk utbildning eller av kommerskolligum förordnad sakkunnig, efter
sålunda genomgången praktisk tjänstgöring, visat sig äga nödig kännedom
om de allmänna grunderna i ångmaskin- respektive motorlära samt om
skötseln av de maskiner eller motorer, som komma i fråga. För erhållande
av maskinistbrev (övermaskinistbrev, maskinistbrev av 2:a klass eller maskinistbrev
av 3:e klass) erfordras, bortsett från praktisk tjänstgöring, att
vid navigationsskola ha avlagt maskinistexamen.

Enligt 2 § 1 mom. förstås med

maskindrivet fartyg, fartyg, som är försett med maskineri såsom enda
framdrivningsmedel, samt fartyg, som är försett med maskineri såsom huvudsakligt
framdrivningsmedel och icke är hänförligt till segelfartyg med
hj älpmaskin;

motorfartyg, annat maskindrivet fartyg än ångfartyg;

segelfartyg, fartyg, som är försett med segel som enda framdrivningsmedel
;

segelfartyg med hjälpmaskin fartyg, som med avseende å rigg, segel
och byggnad är så beskaffat, att det på ett tillfredsställande sätt kan framdrivas
och manövreras med segel såsom enda framdrivningsmedel, samt
därjämte är försett med framdrivningsmaskineri;

fiskefartyg, fartyg, som nyttjas för fiske eller fångst eller tillgodogörande
av vad som fiskats eller fångats.

Enligt 2 § 3 mom. betecknas fart inomskärs vid kusterna samt utomskärs
intill sjögränsen såsom fart i svenskt farvatten.

Ä fartyg, som går i fart i svenskt farvatten, skall, om fråga är om ångfartyg
med en maskinstyrka om högst 125 hästkrafter, jämlikt 4 § finnas
anställd en maskinskötare. Vad beträffar motorfartyg i samma fart skall,
därest maskinstyrkan uppgår till högst 225 hästkrafter, finnas anställd en
motorskötare. Då maskinstyrkan överstiger nu nämnda antal hästkrafter,
måste fartygen vara bemannade med en examinerad maskinist, i första
hand av 3:e klass.

I östersjöfart, varmed betecknas fart till eller från in- eller utrikes orter,
belägna vid Östersjön, skall enligt 5 § även å de mindre ång- och motorfartygen,
d. v. s. fartyg om högst 2 000 ton och med en maskinstyrka ej överstigande
200 hästkrafter, finnas anställd en maskinist av 3:e klass.

Av 8 § befälsförordningen följer, att å segelfartyg med hjälpmaskin —
motorseglare, som ha riggen kvar, enligt den i motionerna använda terminologien
— vanligen ej behöver finnas anställd examinerad maskinist. Motorn
är å dessa fartyg endast en hjälpkälla för framdrivningen. De skola kunna
manövreras och tagas från hamn till hamn utan hjälp av motorn. Behovet av
särskilt kvalificerat maskinbefäl å dessa fartyg är därför ej lika nödvändigt
som å de fartyg, vilkas enda framdrivningsmedel är motorn.

Av 11 § framgår, att de maskindrivna fiskefartygen, då fråga är om motorfartyg
i sådan fart, som motionärerna åsyfta, icke behöva vara bemannade
med examinerad maskinist. Endast å ångfiskefartyg i östersjöfart erfordras
sådan. Vidare stadgas, att då fiskefartyg i omedelbar anslutning till

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

3

fiske- eller fångstresa, vari fartyget deltagit, nyttjas till vidarebefordran av
färsk fisk i svenskt farvatten eller östersjöfart, skall fartyget med avseende
ä befälets antal och behörighet anses såsom fiskefartyg. Av stadgandet följer,
att därest med fartyget bedrives fraktfart i vidare mån än stadgandet
medgiver, fartyget ej längre räknas som fiskefartyg, i följd varav de ovan
angivna behörighetsreglerna enligt 4 och 5 §§ kunna träda i tillämpning,
ifrågavarande förhållande torde ha sin grund däri, att vid fraktfart hänsyn
måste tagas även till de personer, som på det ena eller andra sättet äga
intresse i lasten.

Enligt 29 § äger kommerskollegium att i särskilda fall, då omständigheterna
därtill föranleda, medgiva undantag från de i förordningen stadgade
villkoren för behörighet att utöva befäl eller för erhållande av behörighetsbevis.
Vad beträffar dispens från föreskrifterna om antalet befälspersoner
av olika kategorier meddelas sådan av Kungl. Maj :t.

Förslag till en fullständig omorganisation av sjöbefälsutbildningen framlades
1947 av 1943 års sjöbefälssakkunniga (SOU 1947: 31). Samtidigt som
de sakkunniga föreslagit skärpta fordringar med avseende å befälsbemanningen
å större fartyg i fart på avlägsnare vatten, ha avsevärt lindrigare
bestämmelser än de nu gällande föreslagits för mindre fartyg i fart i svenska
farvatten och östersjöfart (s. 240 o. 241). För genomförandet av de
nämnda reformerna ha de sakkunniga förutsatt, att en genomgripande omorganisation
av den nuvarande navigationsskoleundervisningen företages.

Rörande de sakkunnigas förslag har föredragande departementschefen,
statsrådet Ericsson, i årets statsverksproposition (bil. 12, s. 29) anfört, att
i dagens läge icke synes vara möjligt att helt genomföra något av förslagen,
varför utrymme torde finnas allenast för vissa partiella reformer. Efter att
ha tillstyrkt att ett belopp om 50 000 kronor anvisas till förberedande kurser
m. m. vid några av navigationsskolorna, framhåller departementschefen,
att det torde få ankomma på Kungl. Maj :t och kommerskollegium att
meddela närmare bestämmelser om de nya kurserna och därmed sammanhängande
reformer av sjöbefälsutbildningen.

Vidkommande manskapsbemanningen avser 1946 års sjömanskommitlé,
sedan kommerskollegium utfört en jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21
oktober 1949 anbefalld statistisk utredning rörande handelsflottans bemanning
år 1949, att upptaga bemanningsfrågan till behandling. I direktiven
för utredningen anföres bland annat följande:

»Bemanningsfrågan har vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och prövning. Den 30 maj 1934 framlade 1933 års bemanningssakkunniga
ett betänkande med förslag till förordning angående
bemanning av svenska fartyg (SOU 1934: 23), åtföljt av dels en utav kommerskollegium
verkställd statistisk utredning angående svenska handelsflottans
bemanning år 1931, dels kommerskollegii och socialstyrelsens med
gemensamt yttrande den 20 juni 1935 överlämnade förslag till förordning
angående fartygs bemanning med däcks- och maskinmanskap. I proposition
nr 223 till 1938 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag in. m. an -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

förde dåvarande chefen för handelsdepartementet, att han icke då avsåge
att framlägga författningsförslag i bemanningsfrågan men att han funnit
de framlagda sakkunnigförslagen grundade på riktiga principer och ägnade
att tjäna som grundval för en blivande lagstiftning i ämnet. Han förklarade
sig därjämte ha för avsikt att framdeles ånyo anmäla frågan för slutlig
prövning och därvid framlägga i huvudsaklig överensstämmelse med
sakkunnigförslagen upprättade författningsförslag rörande såväl manskapssom
befälsbemanning.

Beinanningsfrågorna bragtes 1943 genom motionerna nr 11 i första kammaren
och nr 26 i andra kammaren inför riksdagens prövning. I anledning
av dessa motioner, vilka tillstyrktes av andra lagutskottet, hemställde riksdagen
i skrivelse den 1 juli 1943, nr 462, hos Kungl. Maj :t, att frågan om
bemanningsbestämmelser för handelsfartyg, så snart förhållandena medgåve,
måtte upptagas till förnyad prövning.»

I andra lagutskottets utlåtande nr 59 i anledning av de nämnda motionerna
har utskottet gjort följande uttalande: »Självfallet är det av vikt, att
garantier finnas för att fartyg förses med besättningar av tillfredsställande
storlek och att besättningarna i fråga om såväl utbildning som erfarenhet
äga nödiga kvalifikationer. Vad beträffar manskapet torde bestämda normer
rörande antalet och proportionen mellan fullbefaren och mindre befaren
personal ej finnas utom såvitt angår däcksbesättningen, vars sammansättning
regleras genom kollektivavtal. Utskottet anser för sin del lämpligt,
att det genom författningsbestämmelser skapas enhetliga regler för bedömande
av begreppet ''betryggande bemanning’ för alla besättningskategorier.
»

Utskottet. Att svårigheter i olika hänseenden föreligga för det mindre
tonnaget att göra sig gällande har på senare tid i olika sammanhang omvittnats.
Som en av orsakerna härtill ha i motionerna angivits gällande
regler om fartygs bemanning. I motionerna har i första hand hemställts om
utredning om översyn av bestämmelserna för bemanning av de mindre fartyg,
som begagnas i kustfart och östersjöfart.

Den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, att bemanningsregler
praktiskt taget saknas i svensk lagstiftning. Bortsett från stadgandet i 5 a §
sjölagen, att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt, är det endast
på grund av sjöarbetstidslagens bestämmelser som ett visst minimiantal
besättningsmän måste finnas anställt å varje fartyg, vad sistnämnda
lag beträffar dock endast å fartyg med viss angiven dräktighet.

Enligt direktiven för 1946 års sjömanskommitté har kommittén att upptaga
också bemanningsfrågan till behandling. Detta torde ske inom en nära
framtid. Vid sådant förhållande anser utskottet skäl ej föreligga för riksdagen
att påkalla en särskild utredning i ämnet.

I fråga om befälsförordningens föreskrifter om befälets antal och behörighet
ha 1943 års sjöbefälssakkunniga i sitt ovan angivna betänkande föreslagit
vissa lättnader, avseende bland annat maskinbefäl i sådan fart, som
i motionerna åsyftas. Betänkandet är för närvarande beroende på prövning

Andra lagutskottets utlåtande nr 37.

5

inom vederbörande departement. I detta sammanhang vid utskottet erinra
om att enligt uttalande i årets statsverksproposition chefen för handelsdepartementet
torde komma att föreslå, att en del av de reformer, som de
sakkunniga förordat, skola genomföras. Sedermera har departementschefen
— i ett den 25 april 1950 avgivet interpellationssvar — ytterligare givit uttryck
för denna avsikt. Departementschefen uttalade i nämnda interpellationssvar,
att undersökning borde ske, huruvida något kunde göras för att
underlätta för det mindre tonnaget att hävda sig i konkurrensen. Med hänsyn
till berörda uttalanden förväntar utskottet, att Kungl. Maj :t, utan att
riksdagen genom skrivelse föranleder därtill, vid en revision av befälsförordningen
prövar möjligheterna att med beaktande av säkerhetsintresset
minska kompetenskraven för befälet å de fartyg, som i motionerna avses.

Beträffande frågan om bemyndigande för kommerskollegium att bevilja
utsträckt dispens från befälsförordningens föreskrifter får utskottet erinra
om att kommerskollegium genom 29 § nämnda förordning erhållit generellt
bemyndigande att i särskilda fall medgiva undantag från de i förordningen
stadgade villkoren för behörighet att utöva befäl eller för erhållande
av behörighetsbevis. Dispens från stadgandena om antalet befälspersoner
av olika kategorier meddelas däremot av Kungl. Maj :t. Någon olägenhet
av denna ordning torde enligt utskottets mening icke föreligga för
dem, som önska dispens av det ena eller andra slaget.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 34 och II: 37, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 maj 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson, Bengtson och Weiland;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,
Nilsson i Göteborg, Andersson i Alfredshem, Svensson i Göteborg, fru
Sjöstrand och fröken Wetterström.