Andra lagutskottets utlåtande nr 35.

1

Nr 35.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade
beslut, såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Genom en den 17 februari 1950 dagtecknad proposition, nr 188, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående
1 oljande av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år
1949 vid dess trettioandra sammanträde fattade beslut, nämligen

1) konvention (nr 94) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig
myndighet är part,

2) rekommendation (nr 84) angående arbetsklausuler i kontrakt, däri
offentlig myndighet är part,

3) konvention (nr 95) angående rättsskydd för lön,

4) rekommendation (nr 85) angående rättsskydd för lön,

5) konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
(reviderad 1949),

6) konvention (nr 97) angående migrerande arbetare (reviderad 1949),

7) rekommendation (nr 86) angående migrerande arbetare (reviderad
1949),

8) konvention (nr 98) angående tillämpningen av principerna för organisationsrätten
och den kollektiva förhandlingsrätten,

9) rekommendation (nr 87) angående yrkesvägledning.

Texterna till konventionerna och rekommendationerna ha fogats såsom
bilagor (Bil. A—I) vid propositionen, vartill utskottet får hänvisa. I särskild
bilaga (Bil. J), även den fogad till propositionen, har lämnats en förteckning
över de vid konferenssammanträdet antagna resolutionerna.

Propositionen har, utom såvitt angår rekommendation nr 87 angående
yrkesvägledning, hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt har propositionen hänvisats till statsutskottet.

Beträffande behandlingen av de konventioner och rekommendationer,
som hänvisats till andra lagutskottet, får utskottet, i den mån redogörelse
därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

I propositionen förordas svensk ratificering av de vid Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1949 antagna konventionerna

1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 9 samt 2 avd. Nr 35.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35.

(nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer och (nr 98) angående
tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten.

Internationella arb et skonferens ens trettioandra sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 8 juni—den 2 juli 1949. I sammanträdet deltogo representanter
för 50 medlemsstater, av vilka 42 sänt fullständiga delegationer,
dvs. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och
arbetsgivarsidorna. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» —- omfattade följande överläggningsämnen: I.

Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsrapport.

II. Finansiella och budgetära frågor.

III. Medlemsstaternas årsrapporter angående tillämpning av konventioner
i enlighet med artikel 22 av Internationella arbetsorganisationens
stadga.

IV. Tillämpningen av principerna för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten (andra behandling).

V. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor
rörande kollektivavtal, medling och skiljedom ävensom samverkan
mellan offentliga myndigheter och arbetsgivar- och arbetarorganisationer
(första behandling).

VI. Arbetsklausuler i kontrakt, däri offentlig myndighet är part (andra
behandling).

VII. Rättsskydd för lön (andra behandling).

VIII. Löneproblem (allmän rapport).

IX. Yrkesvägledning (andra behandling).

X. Revision av 1933 års konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

XI. Revision av 1939 års konvention angående migrerande arbetare med
därtill anslutna rekommendationer.

XII. Partiell revision av de vid Internationella arbetskonferensens tjugoåttonde
sammanträde (sjätte sjöfartskonferensen) år 1946 i Seattle antagna
konventionerna angående social trygghet för sjömän, angående
semester med bibehållen hyra för sjömän, angående besättningens
bostäder å fartyg samt angående hyror, arbetstid och bemanning å
fartyg.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har avgivit
utlåtande över konventionerna och rekommendationerna. I sin tur har
delegationen inhämtat yttranden över konventionerna från socialstyrelsen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 35.

3

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige samt, såvitt
angår konventionerna nr 95 och 96 ävensom rekommendationen nr 85,
jämväl från arbetsmarknadsstyrelsen och Tjänstemännens centralorganisation,
såvitt angår konventionen nr 97 och rekommendationen nr 86 jämväl
från arbetsmarknadsstyrelsen, statens utlänningskommission och generaltullstyrelsen
och såvitt angår konventionen nr 98 jämväl från Tjänstemännens
centralorganisation.

Beträffande konventionen (nr 94) och rekommendationen (nr 84) angående
arbets klausuler i kontrakt, däri offentlig mgndighet är part, har delegationen,
i likhet med socialstyrelsen och de hörda huvudorganisationerna,
funnit det sakliga innehållet i förevarande konvention och rekommendation
sakna intresse för Sveriges del, emedan däri angivna villkor och bestämmelser
i regel i vårt land reglerades genom kollektivavtal. Då därtill koinme,
att i konventionen funnes inryckta vissa formella föreskrifter, som tedde
sig främmande för svenska förhållanden, ansåge sig delegationen böra avstyrka,
att konventionen ratificerades av Sverige.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har beträffande förevarande
konvention och rekommendation anfört:

»Till den ståndpunkt, åt vilken delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet på sätt nyss anförts givit uttryck, ansluter jag mig.
Med hänsyn härtill finner jag anledning icke föreligga för Sveriges del att
ratificera konventionen eller vidtaga några åtgärder med anledning av rekommendationen.
»

I fråga om konventionen (nr 95) och rekommendationen (nr 85) angående
rättsskydd för lön har delegationen uttalat, att det syntes med fog kunna
ifrågasättas, huruvida icke konventionen på ett par punkter, särskilt i
avseende å den personkrets, som skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt
för lönefordran i arbetsgivares konkurs, vore mera vittomfattande än
vad fallet vore i svensk lagstiftning och rättspraxis. Det lär knappast kunna
övervägas att ändra svensk rättspraxis med hänsyn till konventionens
innehåli.

Delegationen, som knappast funnit konventionens bestämmelser vara av
intresse för vårt lands vidkommande, har därför ansett sig böra avstyrka
ratifikation. Vid sådant förhållande har rekommendationen i ämnet ej föranlett
till något delegationens yttrande.

Departementschefen har biträtt delegationens uppfattning i fråga om förevarande
konvention och följaktligen avstyrkt svensk ratificering av konventionen
samt i anslutning därtill förklarat, att vid godtagandet av denna
ståndpunkt anledning saknades att från svensk sida vidtaga några åtgärder
i anslutning till rekommendationen.

Beträffande konventionen (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmcdlingsbyråer
(reviderad 1949) har departementschefen anfört:

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35-

»Sverige är ett av de länder, som ratificerat 1933 års konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Enligt denna skulle sådana byråer
med vinstsyfte vara avskaffade inom en i konventionen bestämd tidrymd
från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat, medan
den nu antagna reviderade konventionen lämnar medlemsstat som ratificerar
konventionen tillfälle att välja mellan att antingen antaga de i del II av
konventionen intagna bestämmelserna angående ett successivt avskaffande
av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte samt reglering
av övriga arbetsförmedlingsbyråers verksamhet eller att antaga bestämmelsen
i konventionens del III angående en reglering av den verksamhet, som
bedrives av avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, däri inbegripna byråer
med vinstsyfte.

Den reviderade konventionen innehåller vissa lättnader i förhållande till
den tidigare gällande konventionen, vilka lättnader i viss mån redan införlivats
med svensk rätt. Någon tvekan synes mig därför icke kunna råda
därom, att Sverige bör ratificera den reviderade konventionen, varigenom
den tidigare ratificerade konventionen i ämnet automatiskt uppsäges. Då
Sverige redan i och med ratificeringen av 1933 års konvention givit uttryck
åt sin principiella önskan om ett successivt avskaffande av avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, synes i ratifikationshandlingen
böra anmälas, att Sverige antager de i del II av den reviderade konventionen
intagna bestämmelserna.»

Departementschefen har vad beträffar konventionen (nr 97) och rekommendationen
(nr 86) angående migrerande arbetare anfört följande:

»Ifrågavarande internationella konvention och rekommendation avse personer,
som utvandra från ett land till ett annat för att i det nya landet skaffa
sig arbete (s. k. migrerande arbetare). Föreskrifterna syfta till att utplåna
skillnaden mellan den inhemska och den utländska arbetskraften genom att
göra de migrerande arbetarna delaktiga av samma förmåner som dem vilka
komma landets egna medborgare till godo.

Konventionens antagande medför sålunda förpliktelse för vederbörande
land att — i den mån förhållandena äro reglerade genom lagstiftning eller
underkastade administrativa myndigheters avgörande -—• behandla de personer,
som omfattas av konventionen, lika förmånligt som landets egna
medborgare såvitt angår arbets- och lönevillkor, medlemskap i fackliga organisationer,
bostadsförhållanden ävensom skatter och avgifter, som hänföra
sig till arbetet. Konventionen föreskriver vidare, förutom viss upplysningsverksamhet
med avseende å de migrerande arbetarna, kostnadsfri arbetsförmedling
samt nöjaktig hälsokontroll beträffande dessa. Vad konventionen
i dessa delar innehåller torde vara av beskaffenhet att utan förbehåll
kunna godtagas från svensk sida.

Enligt konventionen förbinder sig emellertid medlemsstat vidare att låta
lagstiftningen om »social trygghet» få sådan utformning att immigranterna
ej bli sämre ställda än landets egna medborgare; för vissa fall lämnas dock

Andra lagutskottets utlåtande nr 35. 5

möjlighet öppen till särbestämmelser beträffande den utländska arbetskraften.

I fråga om utlännings rätt till sociala förmåner av olika slag intager vårt
land ej någon enhetlig ståndpunkt. 1 detta hänseende må framhållas att beträffande
den förmån, som ligger i rätten att erhålla billig och i vissa fall
helt kostnadsfri sjukvård och hälsovård, i stort sett ingen skillnad göres
mellan svenskarna och de utlänningar som vistas här och att, när det gäller
den obligatoriska fattigvården, utlänningarna äro i huvudsak likställda med
svenskarna. Sjukförsäkringen, försäkringen för olycksfall i arbete och arbetslöshetsförsäkringen
stå öppna även för utlänningar, vilka härjämte ha samma
tillgång som svenskarna till en del familjesociala åtgärder, t. ex. fria resor
för barn och husmödrar. Vidare utgå de allmänna barnbidragen även
för här bosatta utländska barn. I detta sammanhang må nämnas att —
såsom framgår av den till riksdagen samtidigt härmed avlåtna propositionen
nr 136 angående viss hjälpverksamhet för utlandssvenskar och flyktingar •—
här bosatta utlänningar föreslagits skola kunna erhålla mödrahjälp och
arbetslöshetshjälp under samma betingelser som de svenska medborgarna.

I andra avseenden följer vår lagstiftning den linjen, att de sociala förmånerna
äro förbehållna de svenska medborgarna, därvid dock även här bosatta
utlänningar kunna bli delaktiga av resp. förmån, därest svenskar i
utlänningens hemland få åtnjuta motsvarande förmån. Här tillämpas alltså
den s. k. reciprocitetsprincipen. Vad nu sagts gäller bl. a. folkpension,
bidrag till änkor och änklingar med barn, särskilda barnbidrag, bidragsförskott
och moderskapspenning.

Frågan om den utländska arbetskraftens ställning med avseende å sociala
förmåner är ett spörsmål, som kan ses från olika synpunkter. Utgångspunkten
bör emellertid vara att de humanitära synpunkterna beaktas i den mån
så kan ske utan åsidosättande av vårt lands egna intressen. I detta sammanhang
vill jag erinra om den utveckling mot närmare mellanfolkligt och
särskilt europeiskt samarbete på det ekonomiska och sociala området, som
Sverige funnit angeläget att stödja. Jag anser mig även böra nämna, att den
svenska regeringen från Europarådets generalsekreterare mottagit en skrivelse,
vari denne fäste uppmärksamheten på en, efter förslag av Europarådets
rådgivande församling, av ministerkommittén den 15 november 1949 antagen
resolution med uppmaning till medlemsstaterna att snarast ratificera konventionen
angående migrerande arbetare.

Utlänningarnas allmänna behandling i det hänseende varom det nu är
fråga har varit föremål för vissa förberedande undersökningar inom socialdepartementet.
Dessa undersökningar torde böra fullföljas i form av en
allmän översyn av hithörande bestämmelser, varvid bör prövas huruvida
den av ifrågavarande konvention åsyftade generella likabehandlingen bör
införas i vår lagstiftning. Det är min avsikt att vidtaga åtgärder härför.

Bilagorna I och II till konventionen synas icke påkalla några författningsändringar,
medan tillämpningen av bestämmelserna i Bilaga III synes komma
att kräva viss ändring i tulltaxeförordningen. Vad i dessa bilagor före -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 36.

skrives med avseende å rekrytering av samt arbetsförmedling och arbetsvillkor
för migrerande arbetare ävensom införande av sådana arbetares personliga
effekter in. in. torde icke böra föranleda erinran från svensk sida.

Med hänsyn till det anförda finner jag att —- ehuru det varit önskvärt
om Sverige redan i dagens läge kunnat ge sitt stöd åt de internationella
strävandena på detta område — med ratifikation från Sveriges sida av ifrågavarande
konvention t. v. bör anstå.»

Beträffande konventionen (nr 98) angående tillämpningen av principerna
för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten har departementschefen
anfört följande:

»Den här föreliggande konventionen ansluter sig till den vid 1948 års arbetskonferens
antagna konventionen angående föreningsfrihet och skydd för
organisationsrätten, vilken konvention ratificerats av Sverige. Det är enligt
min mening synnerligen önskvärt, att jämväl den nu förevarande konventionen,
som närmare reglerar organisationsrättens innebörd såvitt angår
förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden, blir ratificerad från
svensk sida. Därigenom markeras vårt intresse av att de betydelsefulla spörsmål,
som behandlas i konventionen och som i vårt land äro i allt väsentligt
reglerade i enlighet med konventionens innehåll, också på det internationella
planet bliva lösta på motsvarande sätt. Det synes mig vara av stor betydelse,
att vårt land, som i fråga om förenings- och förhandlingsrätten intager
en framskjuten ställning, genom att ratificera förevarande konvention lämnar
sitt stöd åt internationella arbetsorganisationens strävanden att främja
utvecklingen på detta område.

De yttranden, som föreligga i ärendet, utvisa, att någon tvekan yppats
huruvida konventionens tillämpningsområde är sådant, att nuvarande
svensk lagstiftning och rättspraxis i allo skänka de garantier för en fri förenings-
och förhandlingsrätt, som avses med konventionen. Vad delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i denna del anfört synes
mig emellertid giva vid handen, att något hinder för ratifikation icke
kan anses föreligga på grund därav, att för närvarande ämbets- och tjänstemän,
som äro underkastade ämbetsansvar, icke äro i lag tillerkända en förhandlingsrätt
av samma innebörd som den, vilken tillkommer andra arbetstagare.
Med beaktande jämväl av den utformning som artikel 4 i konventionen
erhållit synas mig förhållandena i vårt land på förenings- och
förhandlingsrättens område vara sådana, att konventionens bestämmelser
få anses redan vara uppfyllda.

På grund av det anförda tillstyrker jag att ifrågavarande konvention ratificeras
av Sverige.»

Utskottet. Utskottet ansluter sig till vad föredragande departementschefen
yttrat beträffande förevarande, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens fattade beslut. I fråga om konventionen angående migrerande
arbetare vill utskottet, under hänvisning till den, efter förslag av

Andra lagutskottets utlåtande nr 35.

7

Europarådet förra året antagna resolutionen med uppmaning till medlemsstaterna
att snarast ratificera konventionen, understryka önskvärdheten
av att den av departementschefen bebådade översynen av gällande bestämmelser
på det område, som konventionen avser, bedrives med sådan skyndsamhet,
att en ratifikation av konventionen från svensk sida icke onödigt
fördröjes.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 4 maj 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Wistrand, Nils
Elowsson, Nerman och fru Svenson*;

från andra kammaren: herr Ryberg, fru Johansson i Norrköping, herrar
Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken Höjer, herrar Lundberg, Svensson i
Göteborg och fru Sjöstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.