Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

L/tlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av en likformig och rättvis behandling av
bostadssökande.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 95 i första kammaren av herr
Herlitz samt nr 120 i andra kammaren av herr Fagerholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag'' angående sådana
bestämmelser i lagar och författningar, att kravet på eu likformig
och rättvis behandling av bostadssökande blir tillgodosett i den samhälleliga
bostadspolitiken.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från bostadsstyrelsen. Därjämte ha på begäran
av utskottet yttranden över motionerna avgivits av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund
och Hyresgästernas riksförbund.

Gällande bestämmelser.

Här nedan lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de nu
gällande bestämmelserna rörande bostadsförsörjningen in. in.

I lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
stadgas, att byggnadsarbete icke må bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd).
Lagen, som gäller till och med den 30 juni 1950, föreslås
genom proposition nr 66 till innevarande riksdag få fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1951. I kungörelsen den 29 juli 1943 (nr 640) med tilllämpningsföreskrifter
till lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete regleras
i vilken utsträckning byggnadsarbete må utföras utan särskilt tillstånd.
Kungörelsen har ändrats vid flera olika tillfällen. Kungl. Maj :t har
uppdragit åt länsarbetsnämnderna att i regel avgöra ansökningar om byggnadstillstånd,
som avse bostadshus. Tillståndsgivningen för bostäder grundar
sig i stor utsträckning på de yttranden, som avgivas av drätselkammaren,
kommunalnämnden eller något annat bostadspolitiskt organ i kommunen.

1 tiihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 33.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33-

Enligt 10 § i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. in,
äger Konungen förordna, att i kommun, där lagen äger tillämpning, avgiftsfri
bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad. I 12 §
stadgas, att Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna
uppgifter rörande hyresledighet och hyresavtal.

Kommunala bostadsförmedlingar ha — i en del fall på grund av Kungi.
Maj ds förordnande men i det stora flertalet fall på grund av kommunernas
egna beslut — inrättats i ett 30-tal huvudsakligen större och medelstora
städer samt några köpingar. Bostadsförmedlingen lyder i städerna
vanligen under fastighetsförvaltningen (fastighetskontoret), som i sin tur
sorterar under en särskild styrelse (så t. ex. i Stockholm, Göteborg och
Luleå) eller drätselkammaren eller en av dess avdelningar.

Med stöd av hl. a. stadgandet i 12 § i hyresregleringslagen har Kung],
Maj :t utfärdat kungörelsen den 3 december 1943 (nr 831) om skyldighet
att anmäla hyresledighet m. m. Enligt 3 § i kungörelsen åligger det hyresvärd
att göra anmälan om att hyresförhållande, avseende bostadslägenhet,
upphört eller skall upphöra i vissa i kungörelsen närmare angivna fall.
Å de orter, där kommunal bostadsförmedling finnes, gäller i regel också
anmälningsskyldighet på grund av sistnämnda kungörelse.

Här må vidare anmärkas, att frågan om införande av s. k. obligatorisk
kommunal bostadsförmedling varit föremål för uppmärksamhet vid flera
olika tillfällen under senare år. Utskottet får härutinnan hänvisa till utskottets
utlåtande nr 19 till 1949 års riksdag. Jämväl vid innevarande riksdag
ha väckts motioner (I: 42 samt II: 6 och II: 420) om obligatorisk bostadsförmedling.
Motionerna ha behandlats av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 9.

I 4 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom finnas
bestämmelser om tomträtt. Här må endast anmärkas, att jämlikt 1 § äger
kronan, stad eller annan kommun eller ock municipalsamhälle upplåta
tomträtt. Sådan rätt skall avse tomt å område, som blivit planlagt för bebyggande,
och upplåtelsetiden må ej understiga tjugusex och ej överstiga
etthundra år.

Enligt lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande äger kommun, om den så finner påkallat
för att främja bostadsförsörjningen inom kommunen, ställa medel till
förfogande att enligt de grunder och i den ordning kommunen bestämt
användas till åtgärder i syfte att nedbringa inom kommunen bosatta personers
kostnader för anskaffande eller innehav av en fullvärdig bostad.
Kommun är vidare skyldig att genom lämpligt kommunalt organ förmedla
lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen
inom riket. Enligt lagen skall vidare större kommuner till ledning
för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostadsproduktionen
inom kommunen uppgöra bostadsförsörjningsplan, som skall lända till huvudsaklig
efterrättelse beträffande bostadsproduktionen inom kommunen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

3

Jämlikt 6 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering äger kommun
besluta, att till pensionsberättigad, som är mantalsskriven inom kommunen,
skall utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med grunder som kommunen
har att bestämma. Sådant tillägg skall anses som folkpension.

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 462; ändr. nr 941/1939, 573/
1942, 904/1947 och 538/1948) om statsbidrag till anordnande av pensionärshem
må under i kungörelsen närmare angivna villkor till kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag utgå statsbidrag till anordnande av hem, avsedda
för beredande av billiga hyresbostäder huvudsakligen åt mindre bemedlade
åldringar och invalider (pensionärshem). Till hyresgäst i pensionärshem
må som regel antagas endast person, vilken dels antingen uppnått
60 års ålder eller utan att hava uppnått nämnda ålder åtnjuter folkpension
enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan antagas vara ur stånd
att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad. Där särskilda skäl därtill
föranleda, må till hyresgäst i pensionärshem antagas även annan mindre
bemedlad person.

Jämlikt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465; ändr. nr 674/1939, 671/
1940, 633/1941, 632/1943 och 548/1948) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag
må till ägare eller brukare av jordbruksfastighet av
statsmedel utgå lån för uppförande å fastigheten av nya bostäder för fastighetens
lantarbetare samt för ombyggnad av och annat mera omfattande
förbättringsarbete å dylika bostäder (lantarbetarbostadslån). I vissa fall
må för angivna ändamål jämväl utgå bidrag av statsmedel (lantarbetarbostadsbidrag).

Enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 472; ändr. nr 893/1940, 1/1941,
558/1941, 614/1942 och 549/1948) angående statsbidrag för fiskarbostäder
inom vissa områden må för iordningställande inom de norrländska kustlänen
samt Uppland av fiskares bostäder, sjöbodar och båthus på vissa närmare
angivna villkor utgå statsbidrag. Bidrag beviljas, i den mån tillgängliga
medel därtill förslå, av vederbörande länsbostadsnämnd. Nämnden har
därvid att taga hänsyn till varje byggnadsföretags angelägenhetsgrad ur
hälso- och utrymmessynpunkt och bör i erforderlig mån samråda med provinsialläkaren
i orten eller annan sakkunnig på bostadshygienens område.

Kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 546; ändr. nr 390/1949) om egnahemslån
och förbättringslån stadgar att under i kungörelsen angivna förutsättningar
må av statsmedel beviljas lån för nybyggnad eller därmed i fråga om
resultatet likvärdig, mera genomgripande ombyggnad av enfamiljshus, som
skall bebos av låntagaren, eller av tvåfamiljshus, vars ena lägenhet skall
bebos av låntagaren (egnahemslån), ävensom för förbättring av sådant eneller
tvåfamiljshus (förbättringslån). Beträffande länsbostadsnämnds prövning
av låneärende för meddelande av preliminärt beslut må här endast er -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

inras om att i kungörelsen sägs, att om lantbruksnämnden, i enlighet med
bestämmelserna i kungörelsen, yttrat sig i ärendet, skall beaktas vad lantbruksnämnden
därvid anfört om ändamålsenligheten ur jordbrukspolitisk
synpunkt av det ifrågasatta byggnadsföretaget och tidpunkten för dess
genomförande.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 547; ändr. nr 642/1948 och 378/
1949) om familjebostadsbidrag och bränslebidrag må för att sänka de årliga
bostadskostnaderna för familjer med flera barn samt befordra en förbättring
av bostadsstandarden under i kungörelsen angivna förutsättningar av
allmänna medel utgå familjebostadsbidrag jämte bränslebidrag. Bidrag kan
lämnas endast till familjer med minst två hemmavarande barn under 16 år,
och bidraget är vidare inkomstprövat.

Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 587; ändr. nr 377/1949) om
tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus må för främjande av bostadsbyggnadsverksamheten
inom riket under i kungörelsen angivna förutsättningar
av statsmedel beviljas dels tertiärlån för ny- eller ombyggnadsföretag,
avseende flerfamiljshus, dels ock tilläggslån för nybyggnadsföretag, avseende
sådant hus. I vissa fall må ombyggnadsföretag likställas med nybyggnadsföretag.
Tertiärlån må jämväl beviljas kommun eller allmännyttigt
företag. Såsom villkor för lånen gäller bl. a., att byggnadsföretaget sker
på tid och sätt, som myndigheterna bestämma, och bostadsstyrelsen har
att angiva de högsta hyror, som få uttagas.

Här må slutligen anmärkas att en särskild bostadsrabatt, det s. k. trekronor
sbidraget, utgår av allmänna medel i syfte att stödja hushåll med
begränsade inkomster och lägenhet i vissa av kommun eller allmännyttigt
företag m. fl. förvaltade hus. Bestämmelser angående bidraget utfärdas av
bostadsstyrelsen enligt statsmakternas direktiv. Kommunerna bestämma
själva, vilka hushåll som skola erhålla bidrag. Bidragsgivningen är av försökskaraktär.

Yttranden.

I yttrandena delas motionärernas uppfattning om angelägenheten av en
rättvis fördelning av ifrågavarande förmåner, och motionärernas synpunkter
betraktas såsom i och för sig intressanta och beaktansvärda. Emellertid
förordas icke i något av yttrandena att förevarande spörsmål — i enlighet
med motionärernas yrkande —- måtte göras till föremål för utredning. För
bostadsstyrelsen ter det sig tveksamt om en utredning kan förväntas leda
till resultat av praktisk betydelse. Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund anse, att motionärerna icke förebragt bärande skäl för sitt utredningsyrkande.
Fastighetsägareförbundet avstyrker den föreslagna utredning -

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

u

en, och hyresgästernas riksförbund säger sig icke ha något emot att bostadspolitikens
olika grenar bliva föremål för en översyn i ifrågavarande syfte,
men enligt förbundets uppfattning kan en dylik översyn icke anses oundgängligen
påkallad.

Efter att ha erinrat om att motionärerna själva framhållit, att det endast
till en viss grad är möjligt att genom allmänna bestämmelser sörja för ett
rättvist och riktigt urval anför bostadsstyrelsen i fråga om byggnadstillståndsgivningen
följande:

Beträffande byggnadstillståndsgivningen ha några allmänna direktiv icke
fastställts för de s. k. turordningsförslagen, vilka uppgöres av kommunerna
och i allmänhet följas av länsarbetsnämnderna vid meddelandet av byggnadstillstånd.
Motiveringen för att denna uppgift tilldelats kommunerna,
har varit, att man icke tilltrott statliga myndigheter om att kunna bättre
taga vederbörlig hänsyn till lokalt starkt varierande omständigheter av betydelse
för ett riktigt urval av konkurrenter om byggnadstillstånd. Även om
i enstaka undantagsfall anledning till kritik kunnat förekomma av det sätt,
varpå kommunerna handhaft detta uppdrag, har bostadsstyrelsen dock den
uppfattningen, att här ifrågavarande uppgift av kommunerna i regel handhafts
på ett sätt, som icke kunnat giva anledning till berättigade klagomål ur
de bostadssökandes synpunkt.

Bostadsstyrelsen berör därefter de kommunala bostadsförmedlingarna
och anför:

Ej heller beträffande de kommunala bostadsförmedlingarnas verksamhet
ha några generella regler fastställts för dessas urval av bostadssökande Aid
anvisning av lägenheter. Detta utesluter icke, att i rådande bostadsbristsituation
tämligen likartade bedömningsgrunder kommit att tillämpas i det
relativt begränsade antal städer, som inrättat egen bostadsförmedling. Ur
de bostadssökandes synpunkt är emellertid de kommunala bostadsförmedlingarnas
s\aghet den, att praktiskt taget endast nyproducerade lägenheter
— och av dem oftast ett mindre antal —- anmälas till bostadsförmedlingen.
Härigenom bli förmedlingarnas möjligheter att efter vissa principer göra ett
rättvist urval bland alla dem, som inom kommunen konkurrera om den
knappa tillgången på lägenheter, synnerligen begränsade. Med hänsyn härtill
torde kunna ifrågasättas, om icke konsekvenserna av kravet på en rättvis
behandling av de bostadssökande borde gå i den riktningen, att kommunerna
erhålla möjlighet att öva inflytande även på uthyrningen av lägenheter
i fastigheter, som icke tillhöra vare sig kommunen eller allmännyttiga
bostadsföretag. Om nämligen bostadsförmedlingarnas verksamhet kunde
utvidgas till att omfatta lägenheter — nyproducerade eller friställda genom
flyttning — även i dylika fastigheter, skulle de bostadssökandes faktiska
behov kunna bättre tillgodoses och därmed förutsättningarna ökas för ett
rättvist urval.

Härutinnan hänvisar styrelsen vidare till de synpunkter på behovet av
obligatorisk bostadsförmedling, som styrelsen anfört i sin framställning med
anslagsäskanden för budgetåret 1950/51.

Styrelsen slutar med att uttala, att styrelsen delar motionärernas uppfattning
om svårigheterna att genom fastställande av jämförclsvis allmänt hållna
grunder skapa tillräckliga förutsättningar för rättvist urval bland kon -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 3d.

kurrenter om sådana förmåner på bostadsförsörjningens område, som stå
till förfogande endast i begränsad omfattning, samt att dessa svårigheter
torde vara av den art, att det för styrelsen ter sig tveksamt, huruvida den
utredning, varom motionärerna hemställt, kan förväntas leda till resutat av
praktisk betydelse.

Svenska stadsförbundets styrelse uttalar, att då styrelsen icke anser sig
kunna dela motionärernas åsikt om behov av utredning, beror detta på att
motionärernas syn på ämnet är alltför teoretisk och verklighetsfrämmande.
Såvitt styrelsen kan finna är den nuvarande ordningen vid fördelandet av
bostadsförmånerna icke sådan som motionärerna föreställa sig den. Betecknande
för motionerna är också, fortsätter styrelsen, att däri icke levererats
någon konkret kritik av den nuvarande ordningen, endast allmänt hållna
farhågor. Styrelsen fortsätter:

På en punkt är dock kritiken tämligen klar och konkret. Då det gäller det
kommunala inflytandet över de icke-kommunala bostadshusen vilja motionärerna
uppenbarligen göra gällande att kommunerna med mer eller mindre
oegentliga medel förskaffat sig ett otillbörligt inflytande över viss del av detta
lägenhetsbestånd. Styrelsen vill här icke ingå på det i och för sig viktiga
spörsmålet om den kommunala bostadsförmedlingsverksamhetens ställning nu
och framdeles inom den moderna bostadspolitiken, endast framhålla att de
flesta större och medelstora städer i nuvarande läge torde betrakta en effektiv
bostadsförmedling genom det allmänna som ett nödvändigt komplement
till de övriga stats-kommunala stödåtgärderna på bostadsmarknaden, utan
vilket bostadsbristens följdverkningar icke kunna med framgång bekämpas.
Det är då naturligt att de städer, som infört kommunal bostadsförmedling,
sökt att effektivisera denna verksamhet inom ramen för dess möjligheter,
i väntan på att statsmakterna skola i önskad riktning justera den nuvarande
lagstiftningen på detta område. Där staden behärskar tomtmarknaden
— såsom i Stockholm — har det legat nära till hands att man vid upplåtandet
av tomt fäst villkoret att uthyrningen av det blivande bostadshuset
skall ske med anlitande av den kommunala bostadsförmedlingen. Där så icke
varit fallet, har man sökt få till stånd frivilliga överenskommelser med vederbörande
fastighetsägareförening på orten (så exempelvis i Göteborg och
Malmö). Att de kommunala förmedlingsorganen skulle ha missbrukat sin
yttranderätt i byggnadstillståndsärenden till att tilltvinga sig löfte om uthyrningsrätt
vill styrelsen på det bestämdaste bestrida.

Beträffande de olika förmånerna anför styrelsen:

Bland de förmåner till begränsat antal som medborgarna få konkurrera
om synas motionärerna räkna med såväl de statliga bostadslånen och bostadsbidragen
som byggnadstillstånden. De förras medtagande torde bero på
ett misstag. Åtminstone hittills har tillgången på statliga låne- och bidragsmedel
varit så stor att alla som uppfyllt de författningsenliga fordringarna
kunnat komma i åtnjutande av respektive förmåner. Om byggnadstillstånden
måste man däremot konkurrera. De kommunala förmedlingsorganen (drätselkamrarna)
avgiva i varje ärende yttrande till länsarbetsnämnden, som
sedan har att besluta. I realiteten följes nästan alltid det kommunala tilleller
avstyrkandet men länsarbetsnämnden har dock möjlighet att ingripa i
sådana fall, där uppenbar orättvisa föreligger. I sina överväganden av detta
slag har förmedlingsorganet att ta ställning till sådana spörsmål som hur

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

i

^y88nadskvoten lämpligen bör fördelas på höghus och egnahem, mellan enskilda
byggmästare och allmännyttiga bostadsföretag och mellan enskilda
sökande, om vederbörande skall få bygga på angiven plats (där kanske vatten
och avlopp saknas) och om han skall få byggnadstillstånd, ehuru han
förvärvat tomten till så högt pris att hyrorna på "grund därav kunna beräknas
bli osedvanligt höga. Det är uppenbart att dessa avväganden måste bli
mycket skiftande i rum och tid och att några allmängiltiga regler härför icke
kunna uppställas. Också har städernas centrala finans- och fastighetsförvaltande
organ, drätselkammaren, ansetts vara det enda organ som kan tänkas
ha kompetens att allsidigt bedöma dessa spörsmål. Icke ens stadsfullmäktige
kunna med direktiv ingripa i denna kammarens verksamhet.

Styrelsen framhåller vidare, att motionernas tyngdpunkt ligger i kritiken
mot den kommunala bostadsförmedlingsverksamheten. Efter att ha lämnat
vissa upplysningar om bostadsförmedlingarnas förekomst, organisation och
omfattning — därutinnan styrelsen jämväl hänvisat till vid yttrandet fogade
promemorior — anför styrelsen härom bland annat:

Självfallet ha de kommunala bostadsförmedlingarna icke kunnat arbeta
utan vissa huvudprinciper. Sådana ha tämligen naturligt vuxit fram av sig
själva under arbetets gång. Att man först bör tillgodose dem som icke alls ha
bostad, därnäst dem som bo i utdömda eller med hänsyn till familjens storlek
alltför trånga bostäder och först därefter dem som utan mera vägande
skäl önska byta till större lägenhet äro tämligen »givna» principer liksom
att ansökningens turordning i tidsföljd bör vara utslagsgivande mellan i
övrigt likaställda sökande. Det finnes ingen anledning tro att icke dylika,
fullt naturliga och rättvisa regler följas inom de kommunala bostadsförmedlingarna.
I själva verket förhåller det sig nog tyvärr så, att de flesta bostadsförmedlingarna
ha så få lägenheter att hyra ut att de icke i sin verksamhet
kunna tillgodose andra än de tre förstnämnda kategorierna bostadssökande,
d. v. s. närmast rena socialfall. Det är under sådana förhållanden ganska
förklarligt att man till övriga regler för förmedlingen också fogat den att
man i första hand bör tillgodose den egna kommunens bostadssökande.

Styrelsen ställer sig tvivlande till den nu väckta frågan om behovet av
lagfästa regler för förmedlingarnas bostadsfördelning. Förhållandena kunna
vara så skiftande att generella regler måste anses mindre lämpliga. Och skola
de generella reglerna utformas med hänsyn härtill, bli de förmodligen så
allmänt hållna att de komma att sakna större värde. Ytterst torde för övrigt
allt bero på tillämpningen av reglerna och här möta säkerligen de största
svårigheterna, om man skall söka uppnå det av motionärerna eftersträvade
hundraprocentiga rättssäkerhetstillståndet.

Då kommunernas bostadsförmedlande verksamhet hittills icke givit anledning
till klagomål — sådana anföras icke heller av motionärerna — kan
ifrågasättas, om det nu finns anledning att utforma bindande regler härför.
Verksamheten är ganska begränsad, ny och trevande, och man gör säkerligen
klokt i att vänta och se, hur den utvecklas.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anför bland annat följande: När

motionernas allmänna resonemang appliceras på den nuvarande bostadspolitiken,
måste det hela likväl ur kommunala synpunkter te sig som
teoretiska spekulationer, vilka i förhandenvarande läge svårligen kunna omsättas
i praktiken. Det är ju ingalunda endast i fråga om bostadspolitiken,
som kommunala myndigheter måste bestämma sig för eu viss turordning

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

i fråga om tillgodoseende av olika ändamål. Om t. ex. en landskommun skall
sanitärt upprustas, måste arbetet härmed bland annat av ekonomiska skäl
bedrivas i etapper. Befolkningen i vissa delar av kommunen får måhända
under betydande tid bidraga i kostnaderna för anordningar, varav endast
andra kommundelar draga direkt nytta etc. I sådana fall måste det i första
hand vara överlämnat åt den allmänna opinionen att avgöra huruvida de
kommunala myndigheterna fastställt en turordning, som ur olika synpunkter
är den rimligaste. Motsvarande måste i stort sett bliva förhållandet beträffande
kommunernas åtgöranden i fråga om bostadsförsörjningen. Här
har det ju för övrigt hittills icke varit bristen på statliga låne- och bidragsmedel,
som framtvingat en slags ransonering, utan i stället arbetskraftsoch
materialsituationen på byggnadsmarknaden.

Bortsett från vad sålunda anförts må därtill framhållas att det skulle vara
betänkligt att än ytterligare komplicera de redan tämligen detaljrika föreskrifter,
som kommunerna ha att rätta sig efter vid handhavandet av bostadspolitiken.

Sveriges fastighetsägarförbund uttalar bland annat:

Hyresvärdens rätt att fritt välja hyresgäst bland de hyressökande är ett
av de väsentligaste elementen i en rationell fastighetsförvaltning. Att man,
såsom numera faktiskt sker, söker att på omvägar förhindra det fria valet
är därför ägnat att undergräva den enskilda fastighetsförvaltningen. Att exempelvis
till byggnadslov knyta villkor beträffande vilka som skola få tillfälle
att hyra i den byggnad, för vilken byggnadslovet beviljas, är, såsom
motionären själv framhåller, olagligt. Även i de fall, då kommun såsom
avtalsslutande part upplåter tomtmark för bebyggande, det må ske genom
försäljning eller i tomträttsform, och i samband därmed föreskriver vilka
som skola äga förhyra lägenhet i den blivande byggnaden, kan det starkt
ifrågasättas, huruvida villkoret har laga grund.

Till förbundet framföras icke sällan klagomål över de missförhållanden,
som uppkommit genom de under kristiden företagna offentliga regleringarna
på bostads- och byggnadsområdet. Tilliten till regleringsorganens opartiskhet
är ofta sviktande. Misstankar om partiskhet och mannamån förekomma
tillräckligt ofta för att leda uppmärksamheten på nödvändigheten
av att skapa rättsskyddsgarantier för de enskilda medborgare, som i sin
verksamhet äro beroende av myndigheternas tillstånd av olika slag. Icke
minst med hänsyn till att skattebetalarna till viss del bidraga till de subventioner,
som förekomma inom bostadspolitiken, är det synnerligen otillfredsställande
att icke ha säkerhet för att politiken praktiseras på ett ur allmänna
synpunkter opartiskt sätt.

‘ Emellertid bottna de påtalade missförhållandena väsentligen i den rådande
bostadsbristen. Denna åter har nära samband med stelheten i den
gällande hyresregleringslagstiftningen. I den mån man nu börjar kunna se
fram emot, att denna lagstiftning blir avvecklad, synes det opåkallat att
förbereda åtgärder, som faktiskt skulle ha till utgångspunkt, att det nuvarande
tillståndet på hyresområdet kommer att bestå med allt vad detta innebär
av byråkratisk uppsikt över byggnadsverksamheten och fastighetsförvaltningen.

Hyresgästernas riksförbund erinrar till en början om att förbundet ansett
obligatorisk kommunal bostadsförmedling vara nödvändig för att med
framgång kunna genomföra en rättvis bostadsfördelning. Förbundet berör
vidare de olika utvägar kommunerna sökt för att vinna inflytande över

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

9

urvalet av hyresgäster även i andra fastigheter än sådana, som ägas av
kommunerna eller tillhöra eller förvaltas av s. k. allmännyttiga företag.
Förbundet framhåller, att enligt förbundets mening en rättvis fördelning
av tillgängliga lägenheter icke kan åstadkommas med mindre kommunerna
få möjlighet att åtminstone tills vidare utöva inflytande på uthyrandet
även av lägenheter i privatägda fastigheter. Detta synes lämpligast kunna
ske genoin att kommunerna tillerkännes rätt att införa obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. Förbundet fortsätter:

Förbundet har givetvis ingenting emot motionärernas förslag att bostadspolitikens
olika grenar bliva föremål för en översyn i syfte att så
långt möjligt fastställa de normer, enligt vilka de bostadspolitiska förmånerna
skola fördelas och företrädet sökandena emellan bestämmas så att
icke kommunala organ eller tjänstemän helt efter eget gottfinnande kunna
förfoga över bostadstillgångarna. Såvitt förbundet känner till ha dock icke
dessa uppgifter hittills handhafts på ett sådant sätt, att en dylik översyn
kan anses oundgängligen påkallad.

Att inlöra besvärsrätt över beslut eller åtgärder från de kommunala organ,
som handha den mycket ömtåliga avvägningen mellan konkurrerande
anspråk på bostäder eller andra förmåner, torde vara synnerligen vanskligt.
Det är fara för att detta skulle verka så hindrande och hämmande, att
dessa organ icke bleve i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
uppgifter. Förbundet vill därför avstyrka att särskild klagorätt införes.
Den ordning, som för närvarande tillämpas bl. a. för den kommunala bostadsförmedlingen
i Stockholm, torde vara att föredraga som mönster för
organiserandet av de organ, som ha att fördela de bostadspolitiska förmånerna,
och särskilt att efter behovsprövning avgöra företrädesrätten till
ledigblivna lägenheter. Förmedlingens arbete ledes och övervakas av en
särskild styrelse, vald av stadsfullmäktige och med fastighetsborgarrådet
som ordförande. Denna styrelse har överlämnat vissa uppgifter åt särskilda
s. k. delegerade, utsedda inom styrelsen. Systemet synes fungera
fullt tillfredsställande. Att missnöje med förmedlingen ibland ändock kommer
till synes torde vara ofrånkomligt i en verksamhet av denna art, där
avgörandena ofta äro av så genomgripande betydelse för berörda parter och
där den som förbigåtts till förmån för annan bostadssökande ofta har
svårt att objektivt bedöma vederbörande organs eller tjänstemans beslut.
Man får dock akta sig att av den omständigheten, att missnöje ibland förekommer,
utan vidare dra den slutsatsen, att avgörande sker efter godtycke
och utan hänsyn till kravet på rättvis och likformig behandling.

Utskottet.

Som en följd av den utbyggnad av det allmännas verksamhet för bostadsförsörjningen,
som ägt rum under senare år, och på grund av den rådande
bostadsbristen, tillkommer det numera olika statliga och kommunala organ
att bland de enskilda medborgarna fördela stora och mycket betydelsefulla
förmåner av skilda slag avseende bostadsförsörjningen. I den mån förmånerna
— som i regel tillkommit med stöd av allmänna medel — icke äro tillräckliga
för alt kunna tilldelas alla dem, som fylla vissa fastställda villkor,
måste ett urval göras. Såsom motionärerna framhålla, blir det då uppenbarligen
av allra största vikt, att ett riktigt urval träffas, så att förmånerna bli2
liihang till riksdagens protokoll 19,r)0. 9 samt. 2 avd. Nr 33.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 33.

va så rättvist fördelade som möjligt. Det är mot bakgrunden härav och på
grund av att regler för ett dylikt urval så gott som undantagslöst saknas i
lagar och författningar, som motionärerna nu framställt yrkande om utredning
och förslag till dylika bestämmelser.

Motionärerna framhålla själva, att det endast till en viss grad är möjligt
att genom sådana bestämmelser sörja för ett rättvist och riktigt urval och
att, hur man än utformar reglerna, de måste bliva jämförelsevis allmänt hållna
och lämna utrymme för en fri prövning från myndigheternas sida. Häri
kan utskottet till fullo instämma. Vid träffandet av ett urval måste naturligen
avseende fästas vid många särskilda lokala och personliga förhållanden.
Genom de av motionärerna tänkta reglerna skulle man möjligen kunna
minska den krets, inom vilken ux^valet måste göras, men här, som på så
många andra områden inom samhällslivet, torde man dock i sista hand få
överlåta åt myndigheterna att göra en skälighetsbedömning. Enligt utskottets
uppfattning skulle dylika allmänna regler bliva av ringa praktisk betydelse.

Motionärerna göra icke gällande, att vid träffandet av ifrågavarande urval
direkta missförhållanden nu råda. Svårigheter föreligga alltid att bedöma,
huruvida missgrepp skett. Av den omständigheten, att missnöje med urvalet
ibland förekommer, torde man icke utan vidare böra draga den slutsatsen,
att urvalet sker efter godtycke och utan hänsyn till kravet på rättvis och
likformig behandling.

Motionerna taga sikte endast på förhållandena på bostadsförsörjningens
område. Att frågan där nu är av särskild betydelse torde främst bero på den
rådande bristen på bostäder. Även om en viss bostadsbrist kommer att kvarstå
ännu en tid, torde man dock kunna förvänta, att en successiv förbättring
av situationen på bostadsmarknaden skall inträda.

Slutligen vill utskottet påpeka, att icke någon av remissinstanserna förordat
den begärda utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 95 och II: 120, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne*, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Johansson i Norrköping*,
herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem,
Huss* och Andersson i Linköping.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501402