Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den li juni 1929 (nr 131) om försäkring för
vissa yrkessjukdomar, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 112, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Den, som —--fosfor eller för ening

därav,

bensol eller---radioaktivt

ämne.

Såsom yrkessjukdom — — —
hudkräfta (kancer);

10) kronisk manganförgiftning;

11) dammlunga, framkallad genom
inverkan av oorganiskt ämne;

12) hudsjukdom, framkallad genom
inverkan av tropiskt träslag
eller ock av formalin vid arbete med
konsthartslim.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1949:187 och av 3 § se 1936:384.

1 — Biliang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. 2 avd. Nr 31.

Den, som---fosfor eller för ening

därav,
stendamm,

bensol eller —--radioaktivt

ämne.

Såsom yrkessjukdom — — —
hudkräfta (kancer).

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Beträffande försäkringen-----—--nedan stadgas.

Arbete i —---—---farligt arbete.

3

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad
angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av stendamm,
röntgenstrålar eller radioaktivt ämne,
inom tio år före dagen för sjukdomens
yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen.

§•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom
skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller, vad
angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar
eller radioaktivt ämne, kronisk
manganförgiftning eller dammlunga,
framkallad genom inverkan av oorganiskt
ämne, inom tio år före dagen
för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där
fara föreligger för sjukdomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1950 men skall icke äga tillämpning
i fråga om yrkessjukdom, som icke
omfattas av förut gällande lag, därest
sjukdomen yppats före nämnda dag,
och ej heller beträffande dylik sjukdom,
som yppats senare, därest arbetaren
icke efter lagens ikraftträdande
varit utsatt för inverkan av
den art, som framkallat sjukdomen.

Före propositionens avlämnande ha vid innevarande års riksdag väckts
dels likalydande motionerna nr 247 i första kammaren av herr Sunne m. fl.
och nr 305 i andra kammaren av fröken Liljedahl m. fl., dels ock motionen
nr 306 i andra kammaren av fröken Elmén m. fl.

I motionerna I: 247 och II: 305 har yrkats »att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj :t om utredning av frågan om hänförande av
sjukdomen tuberkulos som yrkessjukdom enligt lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar».

I motionen II: 306 ha motionärerna hemställt »att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande yrkesmyalgiens natur och lämpligheten
av att hänföra den till yrkessjukdom i lagens mening samt att

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 3

Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
föranleder».

Motionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet
i samband med förevarande proposition.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse för
skälen ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

I propositionen föreslås sådan utvidgning av lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att såsom yrkessjukdom omfattad
av försäkringen skall anses jämväl dels kronisk manganförgiftning,
dels dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, dels ock
hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiskt träslag eller ock av
formalin vid arbete med konsthartslim.

Enligt förenämnda lag skall den, som enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete,
anses försäkrad även för vissa yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av
dylik sjukdom utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall
i arbete.

Yrkessjukdomsförsäkringslagen innehåller ej någon allmän bestämmelse
om rätt till ersättning vid sjukdom, som orsakats av den försäkrades arbete;
lagen har i stället en förteckning över fall, som berättiga till ersättning. I
denna förteckning, som är intagen i 1 §, angivas såsom ersättningsbara sjukdomar
dels — i paragrafens första stycke — yrkessjukdomar, som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade
giftiga ämnen eller viss strålning, dels ock — i andra stycket —
vissa närmare angivna sjukdomar, därest de uteslutande eller till övervägande
del orsakats av den försäkrades arbete. Bakom denna avgränsning av
de ersättningsbara sjukdomarna ligger tanken, att försäkringen bör omfatta
endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden.

Denna principståndpunkt har man sedan icke frångått vid de ändringar,
som tid efter annan företagits i lagen (nr 335/1930; 384/1936; 211/1938;
226/1944 och 187/1949) och därvid har området för de ersättningsbara sjukdomsfallen
vidgats genom att lagens nyssnämnda förteckning i olika avseenden
kompletterats.

Vid remiss den 3 februari 1950 till lagrådet har föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, anfört bland annat följande:

»Nu föreligga från skilda håll framkomna förslag att under försäkringen
inordna nya yrkessjukdomar, nämligen sjukdom, framkallad genom
inverkan av mangan (manganförgiftning), lungsjukdom, framkallad gc -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

nom inandning av hårdmetalldamm (hårdmetalldammlunga), samt hudsjukdom,
som orsakats av konsthartslim, tropiska träslag eller vissa cellulosapreparat.

Vid remissbehandlingen ha samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar
tillstyrkt, att sjukdomen manganförgiftning — åtminstone i viss
utsträckning — upptages i lagen såsom ersättningsberättigad sjukdom. En
utvidgning av lagens tillämpningsområde med avseende å sjukdomen hårdmetalldammlunga
har också förordats i flertalet yttranden. Däremot har
tveksamhet yppats huruvida de avsedda hudsjukdomarna borde i detta
sammanhang föras in under yrkessjukdomsförsäkringen.

Den i ärendet förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en ytterligare
utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde
är välmotiverad. En sådan utvidgning synes ock kunna göras utan att man
därigenom föregriper resultatet av den översyn av hithörande lagstiftning,
varmed socialvårdskommittén är sysselsatt. I det läge, vari yrkessjukdomsförsäkringen
nu befinner sig, bör emellertid tillses att man, när lagens ram
göres vidare, ej frångår de grunder, på vilka den gällande lagstiftningen
vilar. Även om det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt
att yrkessjukdomsförsäkringslagen får en såvitt möjligt vid omfattning,
anser jag därför att viss försiktighet bör iakttagas vid genomförandet av
den nu föreslagna utvidgningen av lagens tillämpningsområde.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

I anledning av motionerna må här vidare anmärkas följande.

Vid 19h8 års riksdag väckte herrar Holmberg och Hagberg i Luleå en
motion (II: 79), däri hemställdes om utredning och förslag till ny lag om
yrkessjukdomar. I motiveringen till nämnda yrkande berördes även tuberkulosen.
Enligt motionärerna borde i en reviderad lag om yrkessjukdomar
med yrkessjukdom förstås varje sådan sjukdom som bevisligen eller med
stor sannolikhet orsakats:

1) av å arbetsplatsen eller arbetsprocessen förekommande kemiska föreningar,

2) av å arbetsplatsen eller i arbetsprocessen förekommande fysikalisk
påverkan,

3) av ovanliga ansträngningar, upprepade stötar, ensidiga och fortgående
rörelser,

4) av smitta ådragen i arbetet vid direkt eller indirekt vård av sjuka
människor eller djur.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, uttalade i sitt utlåtande
nr 8, att lagens konstruktion stundom ledde till resultat, som icke voro tillfredsställande.

Utskottet fortfor:

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

En viss yrkessjukdom kan berättiga till ersättning enligt lagen, under
det att andra liknande sjukdomar ej medföra sådan rätt därför att de ej äro
upptagna i förteckningen. Enligt utskottets mening är en översyn av lagen påkallad.
Socialvårdskommittén torde emellertid inom kort komma att i samband
med den kommittén åvilande översynen av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen
verkställa en utredning av frågan om införande av
ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor än de i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar för närvarande angivna sjukdomarna. Därvid torde
kommittén även komma att överväga möjligheterna att använda nya principer
för bestämmandet av de sjukdomar, som skola berättiga till ersättning
enligt lagen.

På anförda skäl ansåg utskottet någon framställning till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning icke erforderlig.

Sedan Kungl. Maj:t den 12 juni 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa av riksdagen begärd utredning
av frågan, om och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som
kunna överföras från djur till människor, borde inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen,
redovisade ämbetsverken i samråd med statens
institut för folkhälsan i utlåtande den 26 mars 1943 då föreliggande resultat
av utredningen. Därvid förklarade myndigheterna, att en del särskilda
spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human
tuberkulos såsom yrkessjukdom, komme att göras till föremål för vidare
utredning.

I och för denna ytterligare utredning begärde medicinalstyrelsen den 25
maj 1944 från styresmännen för vissa lasarett, vissa sjukstuguläkare, sanatorieläkare,
tuberkulossjukstuguläkare, läkare vid epidemisjukhus samt sjukhuscheferna
vid sinnessjukhusen uppgifter angående under tiden 1 januari
1942—31 december 1944 inträffade fall av tuberkulos bland personal vid ifrågavarande
sjukvårdsanstalter. Sedan de begärda uppgifterna inkommit till
medicinalstyrelsen, har materialet inom styrelsen ingående bearbetats. Här
skall endast redovisas följande tabell, utvisande det relativa antalet tuberkulosfall
under perioden 1942—1944.

Antal tuhcrkulosfall årligen per 1 000 befattningar.

Sjukhustyper

15—19

år

20—24

år

25—29

år

30—39

år

40 år och
däröver

Summa

Statens sinnessjukhus ..........

11,4

20,3

8,4

G,4

3,1

6,2

Lasarett, sjukstugor och epidemi-sjukhus ......................

8,8

8,3

11,2

3,3

0,9

5,5

Tuberkulosanstalter ............

17,3

31,8

21,1

13,2

4,6

15,2

Summa

10,0

14,1

13,7

5, G

3,5

0,5

Av tabellen framgår, att antalet sjukdomsfall varierar med åldern. Sjukfrekvensen
i åldersgrupperna över 30 år är som synes betydligt lägre än i
de yngre åldersgrupperna. Eu viss olikhet förefinnes vidare mellan de olika

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

grupperna av sjukhus. Sjukfrekvensen vid tuberkulosanstalterna ligger betydligt
högre än vid de övriga sjukhusen. En teoretisk undersökning utvisar,
att avvikelserna sannolikt icke äro slumpens verk. Av materialet
framgår vidare, att en viss olikhet kvarstår i sjukfrekvens mellan ekonomipersonal
och sjukvårdspersonal, så att den senare, även med hänsyn tagen
till olikheten i åldersfördelning, uppvisar högre sjukfrekvens.

Resultatet av utredningen framlade ämbetsverken i skrivelse till Konungen
den 12 maj 1948. I denna uttalas bland annat följande:

Utredningen har visat, att det föreligger en över sjuklighet i tuberkulos
bland tuberkulossjukvårdsanstalternas personal, men det tillgängliga materialet
medgiver icke ett svar på frågan om orsakerna härtill. Ämbetsverken
ha därför funnit sig nödsakade att fortsätta utredningen på så sätt,
att frågeformulär av annan typ utsändas till ett större antal sjukvårdsinrättningar
av olika slag. Ett nytt och färskare material kan nämligen förväntas
ge fastare hållpunkter för bedömandet av frågan om samband mellan
tjänstgöring och tuberkulossmitta. Detta är icke enbart beroende på
att ett större material tillåter säkrare slutsatser rent statistiskt sett utan
också på att förhållandena kunna förväntas bliva i viss mån lättare att
bedöma. Numera vaccineras sjukvårdspersonal före tjänstgöringens början
i allt större utsträckning och man kan därför räkna med att så gott som
all personal varit tuberkulinpositiv vid tjänstens början under de senaste
åren. En ny utredning kan därför förväntas giva en klarare uppfattning
även om superinfektionens eventuella betydelse. Av ovan anförda skäl och
då det för närvarande visat sig icke vara praktiskt möjligt att i det enskilda
fallet avgöra, om smitta ådragits i tjänsten eller icke, finna ämbetsverken
sig emellertid nu icke kunna förorda, att tuberkulos inrymmes bland yrkessj
ukdomarna.

Vad slutligen den bovina tuberkulosen beträffar har densamma visat
snabb tillbakagång och spelar för närvarande en i jämförelse med vad tidigare
varit fallet mycket underordnad roll. Den 1 juli 1947 voro sålunda
följande län helt fria från bovin tuberkulos: Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Inom övriga län stå 75 å 90 procent av samtliga
kreatursbesättningar under tuberkuloskontroll. Man har därför alla skäl
att antaga, att den bovina tuberkulosen kommer att framdeles än ytterligare
minska. Med hänsyn härtill och då sambandet mellan ett insjuknande
i bovin tuberkulos och den sjukes arbete ofta kan vara lika svårt att
klarlägga som då det gäller human tuberkulossmitta, finna ämbetsverken
tillräckliga skäl icke heller föreligga att nu inordna smitta med bovina
tuberkelbaciller under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Sammanfattningsvis meddela ämbetsverken, att de på grundval av föreliggande
utredning icke ansett sig kunna förorda, att vare sig human eller
bovin tuberkulos upptages såsom yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
men att hithörande frågor komma att göras till föremål för fortsatt
utredning.

Vad sedan ijrkesmijalgien beträffar skall här nämnas, att 19W års lagtima
riksdag i skrivelse nr 360 anhöll, att Kung]. Maj :t ville låta verkställa

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

utredning angående orsakerna till och omfattningen av sådana sjukdomar
i muskler och leder, som kunna förorsakas genom inverkan på övervägande
mekanisk väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda.

De av riksdagen begärda utredningarna verkställdes enligt lämnat uppdrag
av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan, vilka den 26 mars 1943 i ärendet avgåvo utlåtande.

I utlåtandet uttalas följande, som i förevarande sammanhang är av
intresse:

De smärttillstånd i de övre extremiteterna, som populärt ofta hänföras till
skrivkramp i mera vidsträckt bemärkelse utgöras av åkommor i och omkring
leder (artriter, periartriter, peritendiniter), i muskler (myalgier),
i kärlsgstemet och i nerver (kärlneuroser, neuriter och neuralgier). Dessa
senare sinsemellan olika sjukdomstyper kunna emellertid i praktiken icke
alltid med tillräcklig säkerhet särskiljas ifrån varandra. De gripa dessutom
in i varandra och uppträda sålunda ofta ej ensamt för sig utan i förening.

De åkommor i musklerna, som i allmänhet benämnas mgalgier, kunna
vara primära sjukdomstillstånd och i så fall vara föranledda av visst ansträngande
arbete, men framträda lika ofta såsom yttringar av andra sjukdomar
i leder m. m. De äro ofta av reumatisk art (något som ofta kan anses
liktydigt med frånvaron av känd eller påvisbar orsak utöver viss konstitutionell
disposition).

Det material, som ämbetsverken i detta sammanhang kunnat införskaffa,
är visserligen i sin mån begränsat. Det har dock framgått, att — likasom
t. ex. senskideinflammation och epikondylit, artrit, parestesi m. m. ingalunda
äro särskilt för kontorsarbete karakteristiska sjukdomar — så förekomma
även samtliga övriga här ifrågavarande sjukdomstillstånd i de övre
extremiteterna (med undantag av skrivkramp och telegrafistkramp i förenämnda
trängre bemärkelse) i stor utsträckning även utom ramen för
sådant kontorsarbete, som enligt de lämnade direktiven för utredningen i
fråga, i detta sammanhang närmast varit föremål för uppmärksamhet.
Detta gäller icke minst neuriter och neuralgier. Det är därvid tills vidare
ovisst, huruvida och till vilken grad i olika fall yrkesarbete av olika slag
(och ej endast kontorsarbete) kan medverka till dylika sjukdomstillstånd
med lokalisation även i andra kroppsdelar än de övre extremiteterna (varibland
även t. ex. ischias). Redan de jämförelsepunkter mellan olika variationer,
som härutinnan i ett fleral olika fall föreligga, häntyda på svårigheter
av liknande art redan vid den förevarande frågans begränsning beträffande
arbetare i allmänhet till sjukdomar endast i de övre extremiteterna.
Men även med sådan begränsning göra sig svårigheterna gällande
redan vid den behandlande läkarens fastställande objektivt av arten (diagnostiseringen)
av den sjukdom varom är fråga — dess särskiljande såsom
en åkomma övervägande i muskler (myalgier) eller i nerver (neuriter och
brachialgier) eller i eller kring leder eller i kärlsystem m. in. samt sjukdomens
sammanhang med vissa anatomiska sjukdomstillstånd eller deformiteter.
Härtill skulle komma den gtterligarc svårigheten att i det särskilda
fallet bedöma det till äventyrs fastställda sjukdomstillståndets (däri inbegripna
de anatomiska faktorernas) samband med vederbörande yrkes -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

arbete eller mer eller mindre övervägande beroende av vissa andra orsaker,
som kunna vara främmande för arbetet (varibland nervösa och psykiska).

Med beaktande särskilt av förekomsten i samband med det nutida kontorsarbetet
— förutom i sin mån av senskideinflammation, epikondylit och
skrivkramp (i förenämnda trängre bemärkelse) — i till synes anmärkningsvärt
stor utsträckning även av andra sjukdoms- och smärttillstånd i
de övre extremiteterna, har likväl övervägts, huruvida det icke redan nu
skulle låta sig göra, att, med begränsning möjligen endast till sådana fall,
där det sjukliga tillståndet kan sättas i samband med visst särskilt slag av
sådant arbete, medtaga även övriga smärttillstånd i skuldror, armar eller
händer, än de nyss särskilt nämnda, så snart de anses förorsakade av sådant
slags ensidigt ansträngande kontorsarbete. Ämbetsverken och institutet
hava emellertid i anslutning till vad ovan anförts och på läkarvetenskapens
nuvarande ståndpunkt funnit en sådan anordning — som givetvis skulle
förutsätta en ingående prövning från fall till fall av alla föreliggande omständigheter
— vara förbunden med så stora svårigheter, att den nu icke ansetts
kunna förordas.

Ämbetsverken och institutet hava alltså stannat vid att bland de sjukdomar,
som här kunna komma i fråga, tills vidare medtaga — förutom senskideinflammation,
slemsäcksinflammation och epikondylit — endast skrivkramp
(i ovan angivna trängre mening) och telegrafistkramp samt övriga
såsom »koordinatoriska» betecknade yrkesneuroser. Under förutsättning
att så sker, lär vid tillämpning av en dylik eventuell ny lagstiftning viss
erforderlig ytterligare erfarenhet vinnas om de närliggande övriga sjukdomarna.

I proposition nr 50 till års riksdag föreslogs i enlighet därmed, att

såsom yrkessjukdom skulle jämväl anses kramp eller darrning i armens
eller handens muskler eller annan rubbning i dessa musklers samverkan
(koordination) vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering,
piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning eller annan därmed
jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fortgående ensidig verksamhet.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i sitt utlåtande
nr 20 hemställde om bifall till propositionen.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

I Svenska Läkartidningen, årgång 1948, sid. 1205, behandlas i en artikel
av medicine doktorn Torsten Lindqvist yrkesmyalgien. Ur artikeln må här
följande återgivas:

På en medicinsk mottagning vid ett sjukhus är det en stor grupp av människor,
som söker bot för smärttillstånd i skulderregionen och armarna.
Diagnostiken av dessa fall hör ej alltid till de lätta problemen, och man har
att genomgå ett vidlyftigt undersökningsschema, innan man med något så
när gott samvete kan anse fallet penetrerat.

Hur noga man än undersöker, är det emellertid ytterst vanligt, att man
inte kommer fram till någon säker diagnos. Många slänger fallet i någon
av de diagnostiska skräphögar, som bär namnen »reumatism» eller »neuros».
Sedan skrivkrampen blev accepterad som yrkessjukdom, rubriceras
smärtor i armarna hos kontorspersonal såsom skrivkramp av vissa kollegor,

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

utan att de ta hänsyn till de stränga krav på diagnosen av detta tillstånd,
som lagen uppställer.

Vid de undersökningar, som jag nyss har berört, har man ingående ägnat
sig åt skelett, leder, bursor, senfästen och nervsystem. Men man har glömt
någonting mycket viktigt, nämligen själva musklerna. Det är förbluffande,
hur liten uppmärksamhet, som man i regel ägnar åt dessa.

De av sjukdomen drabbade utgöras nästan utan undantag av människor,
som i sitt arbete särskilt anstränga armarna. Endast sällan ha de dock
tungt kroppsarbete. Vi finna inte smeder eller plåtslagare, stenhuggare eller
skogsarbetare, d. v. s. inte folk, som rör armarna i tungt arbete. I stället
är det fråga om personer, som i sitt arbete måste fixera ena armen eller
båda armarna i viss ställning med tillhjälp av musklerna. Vi möta framför
allt kontorspersonal, såsom skrivmaskinsflickor och skötare av bokföringsmaskiner,
vidare frisörer och tandläkare, som måste arbeta med ena armen
fixerad i abducerad ställning, inte sällan telefonister. På landet är eller
kanske rättare var det statarhustrurna med deras mjölkningsarbete; här
spelade nog armställningen vid mjölkningen större roll för smärtornas uppkomst
än bärandet av de tunga mjölkflaskorna. De senaste åren ha vi
fått en alldeles ny grupp: medelklassens husmödrar, som sträva efter att
utan hembiträde hålla uppe samma standard som förut, och som därvid
få sina armmuskler förstörda av ett arbete, där de knyta musklerna i
stället för att låta dem arbeta rytmiskt.

De flesta av dessa patienter söka läkare på grund av smärtor. Dessa
lokaliseras i synnerhet till trapeziusområdet, skuldran, biceps och till radialisgruppen
på underarmen. Denna smärta brukar komma efter en stunds,
ibland först efter några timmars arbete och sedan öka allt efter som dagens
arbete fortskrider. Den kan lätta något genom avslappningsrörelser men
kommer snart tillbaka med samma styrka vid fortsatt arbete. Den upphör
inte i och med att arbetet slutar, så som besvären gör vid en enkel skrivkramp,
utan fortsätter länge efter arbetets slut, stundom så att den stör
nattsömnen. Även psykiska spänningstillstånd kan öka smärtans intensitet.

Några egna ingående undersökningar angående vanligheten av denna
sjukdomsbild har jag ej varit i tillfälle att göra. Jag har endast under mitt
poliklinikarbete såväl i Uppsala som i Göteborg frapperats av den talrika
förekomsten av dylika fall. Kolleger med stort klientel av kontorsanställda
ha meddelat mig, att de ha gjort liknande erfarenheter.

Yrkesmyalgien är säkert vanligare än skrivkrampen, sannolikt vanligare
än humerusepicondyliten. Den förväxlas ej sällan med dessa båda tillstånd.
Dessa äro erkända såsom yrkessjukdomar i lagens mening. För yrkesmyalgien
ha vi, som jag förut bar framhållit, att i arbetet se den väsentliga
orsaken till sjukdomen. Varför skall då inte även den erkännas såsom
berättigad till ersättning såsom yrkessjukdom?

Vilka invändningar kan man då resa?

Det kan sägas, att diagnosen är svår, och att den alltid bar ett visst mått
av godtycklighet över sig. En läkare kan komma att acceptera fall, som
en annan vägrar ersättning. Det skall gärna medges, att diagnosen inte
alltid är lätt, i all synnerhet inte gent emot vissa »reumatiska» tillstånd.
En noggrann undersökning av patienten och en samvetsgrann yrkesanamnes
leder dock i flertalet fall till målet. Svårigheten att diagnostisera har
dock ej avhållit oss från alt ge ersättning på andra områden, där diagnosen
är betydligt vanskligare. Jag behöver blott nämna gengasförgiftningen. Vem

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 31.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

känner ej ett betydande obehag, när han skall ge sig på att diagnostisera
en skrivkramp? Det finns epicondyliter av säkert reumatisk genes, men
en patient med epicondylit får ersättning, om han har fått den under sådant
arbete, som lagen förutsätter.

Själv är jag benägen att tro, att många fall, som rubriceras såsom epicondyliter,
i själva verket äro yrkesmyalgier. Många av dessa förlägga
vanligen smärtan till epicondylen. Om de hamna hos en schablonmässigt
diagnostiserande läkare, som kanske ej ens känner begreppet yrkesmyalgi,
få de diagnosen epicondylit och därmed ersättning. Om de komma till
en mera kunnig och samvetsgrann kollega, få de den riktiga diagnosen
men ingen ersättning. Kan det vara riktigt med en lagstiftning, som låter
patienten bli lidande på att han råkar söka en kunnig läkare? Det är ej
ovanligt med fall, där man har en kombination mellan epicondylit och
yrkesmyalgi. De få ersättning för sin epicondylit, men hur skall man förfara,
om epicondyliten läker ut och myalgien står kvar? Skall man låta
försäkringen betala röntgenbehandlingen för epicondyliten men inte massagen
för myalgien? Dylika, för en samvetsgrann men kanske alltför formalistisk
läkare synnerligen pinsamma avgöranden skulle man slippa, om
även yrkesmyalgien betraktades såsom yrkessjukdom i lagens mening.

Utskottet. Mot den i propositionen föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet
för yrkessjukdomsförsäkringslagen har utskottet ej funnit
anledning till erinran.

Vad beträffar den genom motionerna I: 247 och II: 305 väckta frågan
om hänförande av tuberkulosen såsom yrkessjukdom framgår av den ovan
lämnade framställningen att riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
så nyligen som 1948 på grundval av då skedd utredning icke ansett sig
kunna förorda, att vare sig human eller bovin tuberkulos upptoges som
yrkessjukdom i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Samtidigt uttalade emellertid
ämbetsverken, att spörsmålet komme att göras till föremål för fortsatt
utredning. Enligt vad utskottet under hand erfarit pågår för närvarande
denna utredning. Vid sådant förhållande föreligger enligt utskottets mening
ej anledning att hos Kungl. Maj :t göra sådan framställning, som i de
nämnda motionerna påyrkas.

Utskottet har i tidigare sammanhang uttalat, att enligt utskottets mening
en översyn av yrkessjukdomsförsäkringslagen vore påkallad. Den inom
socialvårdskommittén pågående översynen av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen
inbegriper också yrkessjukdomsförsäkringslagen. Utskottet
har sig bekant, att inom kommittén dryftats möjligheten att använda
nya principer för bestämmandet av de sjukdomar, som skola berättiga
till ersättning enligt lagen. Kommitténs arbete med hithörande frågor är
avsett att slutföras i år. Med hänsyn härtill anser utskottet att kommitténs
ställningstagande bör avvaktas innan det genom motionen II: 306 aktualiserade
spörsmålet om yrkesmyalgien, som ju endast för några år sedan
gjordes till föremål för prövning i nu berörda hänseende, upptages till förnyat
övervägande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

11

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
samt

B. att motionerna 1:247 och 11:305 samt 11:306 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson* och Weiland;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg,
fru Johansson i Norrköping*, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, fröken
Höjer och herr Jansson i Hällefors.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.