Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

1

tfr 29.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående behörighet att
utöva läkarkonsten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 12,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindström hemställt,
»afl riksdagen mä i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag utarbetas
till lagstiftning om förbud att utöva läkarkonsten för i Sverige icke
legitimerad läkare, samt att för riksdagen framlägga förslag om sådan
lagstiftning; eller i den händelse riksdagen finner att ovanstående hemställan
icke kan bifallas

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag till
ändrad lagstiftning om behörighet att utöva läkarkonsten utarbetas på
grundval av medicinalstyrelsens den 2 december 1941 avgivna förslag, varvid
hänsyn tages till de erfarenheter, som under åren 1942—1950 ytterligare
ha kunnat vinnas på nämnda område, samt att Kungl. Maj:t måtte
förelägga riksdagen förslag rörande dylik lagstiftning,

samt, ifall sistnämnda yrkande bifalles eller om riksdagen icke finner
ändring av lag om behörighet att utöva läkarkonsten av den 21 september
1915 påkallad,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att sådana föreskrifter
utfärdas, som äro ägnade att förhindra ekonomisk uppskörtning
av allmänheten genom försäljning av mediciner, som ordineras av person,
vilken efter lagstiftningen om behörighet att utöva läkarkonsten icke äger
sådan behörighet.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa yrkanden, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala, medicinska fakulteten vid universitetet i Lund
och lärarkollegiet vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet. Därjämte
ha på begäran av utskottet yttranden över motionen avgivits av Sveriges
läkarförbund, Svenska homeopaternas riksförbund och Svenska föreningen
för vetenskaplig homeopati. En av medlemmarna av sistnämnda förenings
styrelse, redaktören Erik Swartling, har till utskottet inkommit med särskilt
yttrande. Med de sist omförmälda tre yttrandena ha därjämte till utskottet
ingivits olika böcker och skrifter angående homeopati.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1990. 9 sand. 2 avd. Nr 29.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Gällande rätt.

Lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten trädde
i kraft den 1 januari 1916. Lagens förra del (1—5 §§) innehåller bestämmelser
om vilka som äro behöriga att utöva läkarkonsten samt de olika
omständigheter, på grund av vilka behörigheten kan gå förlorad.

Behörighet att utöva läkarkonsten tillkommer enligt 1 § dels den, som
vunnit legitimation som läkare (legitimerad läkare), dels den som, utan
att vara legitimerad läkare, innehar läkarbefattning, vartill han blivit av
Konungen utnämnd, dels den som, utan att vara legitimerad läkare, är av
medicinalstyrelsen förordnad att tjänstgöra såsom vikarie för läkare eller
såsom extra läkare eller är av vederbörande myndighet förordnad till läkare
vid den militära sjukvården eller är förordnad att vara underläkare
eller amanuens vid offentlig klinik eller poliklinik, dels ock den som av
Konungen erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöva läkarkonsten, i
den omfattning och under den tid tillåtelsen avser.

Enligt 2 § må legitimation som legitimerad läkare'' endast meddelas
svensk medborgare, som inom riket avlagt medicine licentiatexamen. Ansökan
om legitimation göres hos medicinalstyrelsen.

Frågan om återkallelse av läkares legitimation kan aktualiseras dels på
grund av att läkaren av domstol fällts till ansvar för visst brott och dels på
grund av att han befinnes ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten.

Såsom förutsättning för återkallelse till följd av brottslig handling gäller
enligt 3 § dels att brottet förövats under utövning av läkarkonsten och
är av viss svårighetsgrad (straffarbete, avsättning och suspension samt för
vissa angivna brottskategorier fängelse) eller avser delaktighet i förseelse
mot behörighetslagen, dels ock att läkaren finnes ha genom vad han sålunda
låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör
äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst. Återkallelse sker för viss
tid, ej över 10 år, eller för alltid; dock att särskilda bestämmelser gälla vid
suspension.

Återkallelse, som ej föranledes av brottslig handling, kan enligt 4 § ifrågakomma
beträffande läkare, som på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten.
Tillfrisknar läkaren eller upphör eljest förhållande, som föranlett legitimationens
återkallande, må han ånyo vinna legitimation. Föreligger grundad
anledning till antagande, att läkare på grund av sinnessjukdom eller
annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt utöva läkarkonsten,
må förordnande meddelas, att han skall undergå läkarundersökning.

Återkallelse av legitimation och förordnande om läkarundersökning
meddelas av medicinalstyrelsen.

Om någon, som varit behörig att utöva läkarkonsten men ej längre äger
sådan behörighet, mot ersättning utövar läkarkonsten är han förfallen till
ansvar jämlikt 6 § 1 mom. Straffet är dagsböter, minst fem, eller om det
sker yrkesmässigt fängelse i högst ett år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

3

Oaktat de nu nämnda bestämmelserna är utövning av läkarkonsten i
princip tillåten även för lekmän. Lagen uppsätter således icke något generellt
förbud för lekmän att utöva läkarkonsten. En lekman får emellertid
ej behandla alla slags sjukdomar, och han är dessutom, oavsett sjukdomens
art, vid ansvar förbjuden att yrkesmässigt meddela behandling, som är av
beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade. Bestämmelserna
härom finnas i 6 § 2 mom.

I 6 § 2 mom. första stycket stadgas straff av dagsböter, dock ej under
fem, för den som, utan att vara eller hava varit behörig till läkarkonstens
utövning, mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom
eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande
i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter,
eller företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning.
Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i
högst ett år.

Enligt 6 § 2 mom. andra stycket gör den sig skyldig till straff, som utan
att äga behörighet yrkesmässigt utövar läkarkonsten, där behandlingen
varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.
Straffet utgöres av dagsböter, dock ej under fem.

Enligt 7 § straffas den, som är delaktig i förseelse mot lagen, jämlikt
bestämmelserna i 3 kap. strafflagen.

I 8 § sägs att verksamhet, som tillkommer tandläkare, sjukvårdspersonal,
sjukgymnast, barnmorska eller fältskär, ej anses som utövning av läkarkonsten.

Enligt § 1 apoteksvarustadgan den 14 november 1913 äro till apoteksvara
att hänföra ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar,
som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller
vid tillredning av läkemedel. De avsedda ämnena (enkla kemikalier och
droger) finnas uppräknade i en vid stadgan fogad bilaga I, och beredningarna
finnas närmare angivna i en bilaga II. Med läkemedel förstås enligt
stadgan vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra
eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur.

I fråga om farmacevtiska specialiteter gälla, utöver vad stadgan innehåller,
vissa särskilda bestämmelser.

§ 7 innehåller bestämmelser om rätt att försälja apoteksvara. Särskilda
bestämmelser gälla därutinnan för fabrikanter och grosshandlare. I övrigt
må, med vissa angivna undantag, apoteksvara ej hållas till salu eller försäljas
av annan än apoteksföreståndare. Enligt § 8 skola å apoteksinrättningar
i tillräckliga förråd saluföras alla i gällande farmakopéer och medicinaltaxa
upptagna varor, för vilka ej medicinalstyrelsen medgivit att de
endast på läkares begäran behöva anskaffas. Har ej apoteksföreståndare
apoteksvara på lager, är han skyldig att på därom framställd begäran snarast
möjligt anskaffa densamma, under vissa angivna förutsättningar.

§ 9 föreskriver skyldighet för den, som fabriksmässigt för avsalu tillver -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29-

kar apoteksvara eller idkar grosshandel därmed, att underkasta sig den särskilda
inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj :t kan komma att förordna,
samt att i den ordning, som kan komma att föreskrivas, bestrida
kostnaderna härför.

Enligt § 10 i stadgan skall å apoteksvara genom påskrift eller bifogad
deklaration i varje fall och på visst sätt angivas varans art eller sammansättning.
Dessa föreskrifter utgöra underlaget för apotekarnas och det allmännas
kontroll av läkemedlen i fråga.

§ 11 normerar prisets skälighet. Där föreskrives, att apoteksvara, utgörande
beredning och icke upptagen i gällande medicinaltaxa, ej må vid försäljning
åsättas högre pris än som på grund av uti densamma ingående
ämnens art och mängd ävensom beredningsformen skall för motsvarande
vara, tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt grunderna för
apoteksvarors taxering.

I § 12 stadgas, att om det befinnes, att fabriksmässigt tillverkad apoteksvara
till sammansättning och innehåll väsentligen avviker från meddelad
signatur eller deklaration, förbud mot varans införsel och försäljning kan
meddelas av Kungl. Maj :t på framställning av medicinalstyrelsen. På samma
sätt kan förbud meddelas, om apoteksvara försälj es till oskäligt pris,
eller om i avseende på viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter
yppa sig, att dess vidare saluhållande inom landet är att anse såsom onyttigt
och skadligt.

Enligt § 14 straffas den som, utan att vara berättigad, till riket inför
eller försöker införa apoteksvara eller idkar tillverkning av eller håller till
salu eller försäljer sådan vara, med böter. Enligt § 15 straffas den, som
bryter mot stadgandena i §§ 10 och 11, likaledes med böter. Jämlikt särskilda
böteslagen den 24 september 1931 skola böterna numera ådömas i
dagsböter.

Uti den vid apoteksvarustadgan fogade bilaga II upptages under rubriken
»Beredningar, utgörande apoteksvara» — förutom vissa angivna beredningar
— varje annan beredning, som endast eller i huvudsakligaste
mån användes som läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Bland exempel
på sådana beredningar upptagas »Piller: homöopatiska piller (läkemedel
i ovägbar mängd, socker, stärkelse)».

I 1 § kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska
specialiteter sägs bland annat, att med farmacevtisk specialitet förstås läkemedel,
som i allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes
än å apoteksinrättning och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning,
vari det levererats av tillverkaren. Såsom farmacevtisk specialitet
anses emellertid icke 1) läkemedel, som ej innehåller något verksamt
ämne i en myckenhet, överstigande en hundratusendel av läkemedlets vikt,
eller 2) läkemedel, som tillverkats å svensk apoteksinrättning och allenast
å samma apoteksinrättning försälj es till enskild förbrukare. När särskilda
skäl därtill äro, äger medicinalstyrelsen förklara, att jämväl läkemedel, som
under 1 eller 2 avses, skall anses såsom farmacevtisk specialitet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5

Enligt 2 § må farmacevtisk specialitet icke försäljas, med mindre specialiteten
är upptagen i ett av medicinalstyrelsen för ändamålet fört register.
Det ankommer på medicinalstyrelsen att pröva fråga om specialitets registrering.
För att biträda styrelsen vid prövning av registreringsärenden
finns en särskild nämnd.

Enligt 5 § skall medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning särskilt
taga hänsyn till 1) huruvida uppgiften om specialitetens art eller sammansättning
är riktig, 2) huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är
av ändamålsenlig beskaffenhet, 3) huruvida specialiteten är ägnad att förebygg3»
lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor
eller djur, 4) huruvida specialitetens pris är skäligt, 5) huruvida den reklam,
som föreslagits för specialiteten, är lämplig. Vidare stadgas bland
annat att ansökan om registrering ej må avslås med mindre medicinalstyrelsen
samrått med ovanberörda nämnd.

Jämlikt 16 § straffas den, som försäljer farmacevtisk specialitet, som icke
är registrerad — därest icke visst undantagsfall föreligger — med dagsböter.

Medicinalstyrelsens förslag år 1941.

Medicinalstyrelsen framlade den 2 december 1941 förslag till ny lag om
behörighet att utöva läkarkonsten m. m. (SOU 1942:22). Den av medicinalstyrelsen
gjorda utredningen hade igångsatts på styrelsens eget initiativ.
Medicinalstyrelsens förslag, som icke lett till någon lagstiftningsåtgärd,
innebär icke frångående av nu gällande lags ståndpunkt att utövning av
läkarkonsten i princip är tillåten även för lekmän. Emellertid föreslås en
skärpning av bestämmelserna i den gällande lagen.

I den mån redogörelse för förslaget ej lämnas här nedan, får utskottet
hänvisa till utredningen.

Allmänna synpunkter.

Medicinalstyrelsen erinrar till en början om att icke någon av de förekommande
definitionerna av begreppet »kvacksalvare» synes vara uttömmande
eller över huvud fullt tillfredsställande, detta för så vitt man icke
går efter den klara linjen att som »kvacksalvare» beteckna var och en, som
utövar läkarkonsten utan att vara auktoriserad läkare. Man kan emellertid
icke helt bortse från att även den, som icke är legitimerad läkare, kan
genom meddelande av råd eller behandling vara till visst gagn vid sjukdomsfall.
»Kvacksalveribegreppet» synes, enligt styrelsen, snarare böra givas
en sådan innebörd, att med »kvacksalveri» förstås endast vad som i
förevarande hänseende icke bör tolereras och som därför med till buds
stående medel bör bekämpas.

Angående orsakerna till förekomsten av »kvacksalveri» anför medicinalstyrelsen
bland annat följande:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29

Under gångna tider torde människans fallenhet för det övernaturliga, för
under och för mysticism ha utgjort en av de viktigaste orsakerna till att
kvacksalvare kunnat göra sig gällande i konkurrens med verkliga läkare. I
nuvarande tid rekryteras kvacksalvarnas klientel säkerligen till ej ringa del
av kroniska fall, där läkares behandling icke förmått hjälpa den sjuke,
samt av nervöst sjuka, som för erhållande av bot och råd vända sig till vem
det vara må, där de tro, att hjälp står att finna. En faktor, som i detta sammanhang
säkerligen ej varit utan betydelse, är också den, att av läkare begångna
misstag ofta omnämnas på ett mera uppseendeväckande sätt än
misstag av kvacksalvare, varemot dessa senares s. k. underverk starkt framhållas.
Ett fåtal torde även söka kvacksalvare av principiell misstro mot läkarna,
grundad på någon ogynnsam personlig erfarenhet eller på allmän
åskådning (religiös tro, Vetenskapliga vanföreställningar o. s. v.).

Beträffande nuvarande former för »kvacksalveri» uttalar medicinalstyrelsen,
att »kvacksalveriet» ovedersägligen till sin natur undergått en genomgripande
förändring under senare tid. Våra dagars »kvacksalvare», säger
styrelsen, äro ofta av en moraliskt sämre halt än forna dagars, de utöva i regel
sin verksamhet yrkesmässigt, de äro vanligen ambulerande, och de rymma
inom sig icke sällan individer, vilka måste betecknas som asociala.

Den verksamhet, som utövades av »kvacksalvare», kunde, enligt vad medicinalstyrelsen
vidare framhåller, icke anses bringa de sjuka en bättre hjälp
än den, som meddelades av legitimerade läkare i sluten och i öppen sjukvård.
Ej heller vore anlitande av »kvacksalvare» nödvändigt på grund av
bristande tillgång å läkare. Å andra sidan vore det enligt styrelsen uppenbart,
att »kvacksalveriet» ofta medförde förhindrande, fördröjande eller avbrott
i sakkunnig undersökning eller behandling med åtföljande farorisk för
den sjuke. Medicinalstyrelsen anser därför, att skärpta åtgärder mot »kvacksalveri»
äro påkallade.

Medicinalstyrelsens nu återgivna uppfattning om »kvacksalvarnas» verksamhet
motiveras av styrelsen närmare sålunda:

Om man utgår från att kvacksalvarnas klientel numera till huvudparten
består av de kategorier, som ovan nämnts, lär det vara ostridigt, att bärande
skäl saknas för att kvacksalvarna skulle framför eller jämsides med
de legitimerade läkarna vara ägnade att hjälpa sjuka medmänniskor. De
kroniska, hopplösa fallen söka självfallet merendels kvacksalvare, när hjälp
av legitimerad läkare icke stått att få. Därmed har emellertid icke ådagalagts
något existensberättigande för kvacksalvaren, för så vitt icke denne verkligen
kunnat hjälpa. Samma gäller de nervösa fallen. De fall, där hjälp till äventyrs
kunnat lämnas av kvacksalvare, torde falla utanför råmärkena för
den egentliga medicinen. Här inverka nämligen andra omständigheter. Lika
väl som det kan tänkas — och även har skett —• att en sjuk återvunnit
hälsan eller erhållit lindring i sin sjukdom under omständigheter, som tyda
på eller kunnat tolkas som inverkan genom t. ex. religiösa faktorer, lika
väl är det möjligt att en icke-läkare kan i positiv riktning påverka ett
sjukdomsfall genom sin viljekraft eller sin människokännedom utan att
något medicinskt vetande av högre slag erfordras. Men det kan icke anses
motiverat att från ett sådant medgivande sträcka sig till att, såsom för närvarande
är fallet, tillerkänna icke-läkare rätt att med ekonomisk vinning
för ögonen behandla även en hel del till sin natur allvarliga sjukdomar blott

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

7

det icke sker »yrkesmässigt» och behandlingen som sådan icke är av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade. Vad åter angår
dem, som till äventyrs vända sig till kvacksalvare av den orsak, att läkare
begått misstag i utövandet av sin verksamhet, torde man i detta sammanhang
kunna saklöst bortse från dessa fall.

Även om man principiellt skulle medgiva, att kvacksalvare jämväl i andra
än de kroniska och de nervösa fallen kunna ha viss möjlighet att vara medmänniskor
till hjälp vid lindrande eller botande av sjukdom eller sjukdomssymtom,
får man icke bortse från de obestridliga missbruk, som påvisats
ha ägt rum med därav följande direkt skada, och ej heller från den omständigheten,
att kvacksalveriet vid varje fall av allvarligare sjukdom är
att beteckna såsom hälsofarligt eller i varje fall riskabelt genom att sakkunnig
undersökning eller behandling fördröjes, hindras eller avbrytes. Det
måste under alla förhållanden anses vara orätt, att kvacksalvare i princip
få behandla sådana viktiga sjukdomar som diabetes m. in. De ofta så att
säga grövre formerna för utövande av kvacksalveri måste också härvid beaktas.
Redan nu angivna förhållanden synas till fullo motivera en skärpning
av det allmännas inställning gentemot lekmannaverksamheten i fråga
om läkarkonstens utövning.

Det må även framhållas, att kvacksalveriet ofta medför mycket kännbara
utgifter för den sjuke. Härtill kommer, att ocker, bedrägeri, utpressning
m. m. icke äro eller åtminstone icke ha varit fullt främmande för utövare
av kvacksalveriverksamhet. Man måste ockå beteckna det som i hög grad
inkonsekvent, att det allmänna nedlägger högst avsevärda belopp för utbyggande
av samhällets hälso- och sjukvård och för medicinsk akademisk
undervisning utan att samtidigt vidtaga åtgärder för att förhindra eller åtminstone
i möjligaste mån motverka, att medborgare på grund av okunnighet
och vanföreställningar till egen och andras skada åsamka sig utgifter för
erhållande av vård från håll, där bot eller lindring av sjukdom icke rimligen
kan vara att förvänta.

Medicinalstyrelsen framhåller, att den verkställda utredningen giver —
liksom den erfarenhet styrelsen eljest besitter —- tydliga belägg för att
»kvacksalveriet» bör bekämpas på effektivare sätt än hittills varit fallet. Nästan
varje form av »kvacksalveri» anser styrelsen nämligen medföra risker ur
hälsosynpunkt. Även i ekonomiska avseenden innebär »kvacksalveriet» påtagliga
risker. De åtgärder, som stå till buds då det gäller att minska de med
»kvacksalveriet» förbundna riskerna i såväl medicinskt som ekonomiskt avseende,
äro enligt styrelsens uppfattning främst lagstiftning och upplysning.

Beträffande frågan om totalförbud mot »kvacksalveri» anför medicinalstyrelsen
bland annat följande:

Medicinalstyrelsen delar den av riksdagen senast år 1915 uttalade uppfattningen,
att den lekmannaverksamhet, som avser endast tillfällig läkarhjälp,
bör —- om ock inom vissa gränser — lämnas fri. Då det vidare icke
är uteslutet, att en lekman även under utövandet av en i viss mån yrkesmässig
verksamhet genom meddelande av råd eller behandling kan vara sina
medmänniskor till hjälp vid lindrande eller botande av sjukdom eller sjukdomssymptom,
finner styrelsen sig icke böra till vidare diskussion upptaga
ett från olika håll framfört förslag om införande av totalförbud mot
utövande av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område och detta desto
mindre som ett dylikt förbud torde sakna resonans i det allmänna rättsmed -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

vetandet. Däremot anser styrelsen med stöd av sin erfarenhet och på grunder,
som närmare framgå av den verkställda utredningen, att en skärpning
av bestämmelserna i den gällande lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
är av behovet påkallad.

Efter att ha berört den verksamhet, som utövas av chiropraktorer, homeopater
och ögondiagnostiker uttalar medicinalstyrelsen, att med styrelsens inställning
därtill kunde möjligen hava förväntats ett förslag av sådan innebörd,
att absolut förbud skulle utfärdas för lekmäns utövande av dylik eller
likartad verksamhet. Då styrelsen emellertid avstår härifrån, heter det vidare,
beror detta på att enligt dess åsikt tillräcklig förståelse för ett sådant
förbud ännu icke kan påräknas hos stora delar av vårt lands befolkning och
förty en dylik lagstiftning näppeligen kan för närvarande förväntas bliva
effektiv. Med de av medicinalstyrelsen föreslagna lagbestämmelserna kan,
enligt styrelsen, dock förutsättas, att de ur medicinsk synpunkt mest ödesdigra
följderna av ifrågavarande »kvacksalvareverksamhet» bliva undanröjda
eller i vart fall starkt begränsade.

Chiropraktik, homeopati och ögondiagnostik.

Motionären har särskilt uppehållit sig vid den verksamhet, som utövas
av chiropraktorer, homeopater och ögondiagnostiker. I anledning därav
må ur medicinalstyrelsens utredning följande här återgivas.

1. Chiropraktik.

Vid utredningen finnes fogad en av professorn J. H. Waldenström gjord
sammanställning: »Några ord om chiropraktiken». Av Waldenströms sammanställning
återgives här följande:

Vad chiropraktik är anges av dem själva i följande satser:

1) Chiropraktik är en läkemetod. Den hänför sjukdomssymtomen medelbart
eller omedelbart till inklämning av nerver genom kotsegment, som
kommit ur sitt läge.

2) Chiropraktikern botar genom yttre manuell behandling av kotpelaren,
vilken avser att häva förskjutningen av kotsegmenten och därmed den inklämning
av nervsträngar, som äro de verkliga sjukdomsorsakerna.

Av de sjukdomar, som botas, förekomma: alla vanliga epidemiska sjukdomar,
Tuberculos, Pneumoni, Endocardit, Kräfta, Amyloid, Epilepsi, Morbus
Addisoni, Syringomyeli. Här har blott gjorts en liten urplockning av
de hundratals sjukdomar, som botas. Enklare saker botas också; så uppräknas
i listan även vaxproppar.

Sistnämnda uppräkning är hämtad ur den chiropraktiska litteraturen.
Waldenström fortsätter:

Mot chiropraktikern kan anföras: Vid många sjukdomar i ryggraden
uppkommer en höggradig scolios eller kyfos. Även om därvid en betydande
minskning av foramina intervertebralia uppstår, så ser man sällan några
störningar genom tryck på nerver. Detta talar ju helt och hållet emot den
obevisade hypotesen av chiropraktikern, att även de obetydligaste förändringar
i dessa »fönster» kunna orsaka sjukdomar av de mest växlande slag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

9

Många chiropraktiker använda röntgenundersökning. Det visar sig därvid,
att vad de kalla subluxationer äro förskjutningar inom normala gränser
i lederna mellan processus articulares. Dessa för oss normala förskjutningar
(för chiropraktikern subluxationer) kunna ej orsaka en förträngning
av foramina intervertebralia (fönstren) och ett därmed följande tryck på
nerverna. Individuella variationer med asymmetri finnas här som överallt
i kroppen. Chiropraktikern anser också, att man kan med sina händer
palpera en sådan förskjutning av kotorna, som för vanliga läkare är omöjlig
att känna, då den är så obetydlig. Den är nämligen endast fysiologiska
variationer i kotornas ställning till varandra. Det finnes alltså intet bevis
för att de flesta sjukdomar uppstå på grund av subluxationer mellan kotor
och därav följande tryck på utträdande nerver.

Den på dessa teorier baserade läkemetoden att trycka den subluxerade
kotan rätt är ej riktig. Ligger den verkligen förskjuten såsom t. ex. vid
spondylolisthes så kan den heller ej tryckas rätt, vilket bevisats genom
mångfaldiga försök.

Chiropraktikern invänder: Men jag botar ju mina patienter. —--

Härtill svaras, att det är väl tänkbart att ryggskott och liknande åkommor
kunna botas med ett direkt angripande av åkomman liksom de botas av
rörelser, massage och dylikt, som till sin verkan kan jämföras med chiropraktikerns
tryckningar. — Vi veta ju dock en hel del om sjukdomar. Vi
veta att de epidemiska sjukdomarna ej bero på nervtryck, lika litet som
sockersjuka, tuberkulos och endocardit, och vi veta också, att stor skada
kan ske den sjuke om de behandlas med försök att trycka samman ryggkotor
(t. ex. vid tbc spondylit), eller därigenom att en bättre behandling
såsom t. ex. vid sockersjuka hindras att bliva använd. — Den chiropraktiska
metoden har i sig själv en starkt suggestiv verkan: speciellt behandlingsbord,
röntgendemonstration, handpåläggning och den känsla patienten
ofta erfar härvid att något förskjutes (skjutes rätt!).

I utredningen har medicinalstyrelsen beträffande chiropraktiken — efter
att ha hänvisat till den ståndpunkt som en schweizisk undersökningskommission
1936 intog — anfört följande:

För egen del får medicinalstyrelsen rörande den chiropraktiska verksamhetens
värde åberopa vad härutinnan anförts i nyssnämnda undersökningskommissions
utlåtande. Styrelsen vill därvid särskilt understryka kommissionens
uttalande, att chiropraktiken vilar på vetenskapligt ohållbara förutsättningar,
att dess föregivna hälsoföljder icke hålla streck vid en allvarlig
prövning, att utövandet av chiropraktik kan beträffande ett stort antal
sjukdomar medföra stora faror för de sjuka samt att chiropraktorernas
medicinska utbildning (i regel) är primitiv och otillförlitlig. »Några ord
om chiropraktiken», sammanställda av medlemmen för ortopedi av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd, professorn J. H. Waldenström, bifogas
tillika i avskrift. Medicinalstyrelsen biträder professor Waldenströms uttalanden
och vill därutöver framhålla, att vad ovan anförts om risken av
chiropraktorernas verksamhet icke påverkas av möjligheten, att en chiropraktor
vid något tillfälle av ischias, lumbago eller därmed jämställda
sjukdomsbilder, orsakade av s. k. diskbråck, kunnat genom sina manipulationer
lyckas att tillfälligt återföra »bråcket» och därigenom häva patientens
symtom.

Beträffande chiropraktik får utskottet därjämte hänvisa till sitt nedannämnda,
till 1949 års riksdag avgivna utlåtande nr 23 med därvid fogade
remissyttranden.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

2. Homeopati.

Vid medicinalstyrelsens utredning finnes därjämte fogat ett av professorn
G. Liljestrand avgivet yttrande angående homeopati. Medicinalstyrelsen
har anslutit sig till yttrandet och funnit den däri innefattade utredningen vara
att anse som en på vetenskaplig grund vilande tillfyllestgörande utredning
rörande den homeopatiska behandlingsmetoden. Av yttrandet må följande här
återgivas.

Efter en erinran om att homeopatien infördes av den tyske läkaren Samuel
Hahnemann (1755—1843) heter det i yttrandet, att den sanna läkekonsten,
till vilken Hahnemanns bok angående läkekonsten skall leda, är
den, att man för varje sjukdom för att erhålla snabb och varaktig bot skall
begagna ett läkemedel, som framkallar ett liknande lidande som det, vilket
man vill bota. Regeln blir alltså similia similibus curentur, vilken än i dag
är att betrakta som homeopatiens grundregel. Hahnemann betecknar det
som en »evig allmän naturlag», att varje sjukdom kan botas genom den likartade
sjukdom, som framkallas av det lämpliga läkemedlet. I regel bör
man använda ett medel åt gången, ej flera samtidigt. En kardinalpunkt i
Hahnemanns lära är vidare, att medlen böra ges i mycket små doser till
undvikande av biverkningar. Han säger uttryckligen, att erfarenheten visat,
att de minsta doser ständigt äro till fyllest. Knappt någon dos av det
homeopatiska läkemedlet är så liten, att den ej är starkare än den naturliga
sjukdomen och kan besegra denna, heter det.

Homeopatiens grundprinciper, sådana de utvecklats av dess upphovsman
själv, äro således dels tillämpandet av likhetsprincipen för alla sjukdomar,
dels användandet av homeopatiska läkemedel i utomordentlig utspädning.
Prövningen på friska är ett betydelsefullt led i sökandet efter de bästa
medlen.

I yttrandet anföres härefter bland annat följande:

Det är sålunda uppenbart, att likhetsprincipen saknar den generella giltighet,
som Hahnemann antog för densamma. På sin höjd kan den göra anspråk
på att vara en av de många växlande principer, efter vilka läkningen
sker. Ett system, som är uppbyggt på den principen, är därför vetenskapligt
ohållbart liksom varje system, som bygger på en för alla gemensam terapeutisk
princip. Forskningen måste gå fram olika vägar obunden av dogmatiska
system. För det praktiska handlandet blir homeopatien utan värde,
då dess grundläggande princip blott i undantagsfall kan antagas innehålla
ett korn av sanning och det är ovisst, i vilka enstaka fall detta gäller.

Men också läran om de små dosernas verkan, sådan den utvecklats av
Hahnemann, visar sig fullständigt ohållbar. Hans egna iakttagelser äro högeligen
fantastiska och ovederhäftiga. Uppgifterna äro hopsamlade utan spår
till kritik -— jag erinrar om försöken med magnet! — nödiga kontroller
saknas fullständigt, inga kvantitativa mätningar äro utförda; i regel gäller
det subjektiva symtom, och resultaten äga icke den reproducerbarhet, som
man givetvis måste fordra. Man kan utan minsta överdrift påstå, att de
av Hahnemann offentliggjorda, förut omtalade talrika undersökningarna

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

II

över verkan av olika medel i utspädningen C 30 på friska personer äro en
parodi på vetenskaplig forskning. De sakna varje bevisvärde.

Likväl finns det utan tvivel talrika sjukdomsfall, som under homeopatisk
regim förbättrats eller tillfrisknat. Först och främst måste därvid beaktas,
att ett mycket stort antal sjuka återvinna hälsa utan varje medikamentös
behandling; eftersom den homeopatiska terapien i dylika fall ej gör någon
direkt skada, finnes ingen anledning att vänta, att icke även efter densamma
gynnsam utgång skall ernås. Därtill kommer ju den utomordentliga roll,
som psykiska faktorer spela. Erfarenheter från talrika områden i äldre och
nyare tid ha ju till fullo belyst betydelsen härav.

Förvisso hade Hahnemann rätt, när han talade om »fast geistige Kräfte»
av de stora utspädningarna, med den skillnaden likväl, att dessa andliga
krafter ej påvisats eller gjorts antagliga i lösningen eller pillerna men väl
äro sannolika hos de behandlade människorna, där dylika krafter ständigt
driva sitt spel.

Efter att ha uttalat, att homeopatien intet har gemensamt med vetenskap,
fortsätter Liljestrand:

I själva verket är homeopatien en form av mysticism, ett slags religion,
om man så vill. Där tankefrihet råder, så att var och en får bli salig på
sin fa^on, som Fredrik den store uttryckte det, har var och en rätt att för
sin privata del omfatta homeopatiens läror. Men det är samtidigt samhällets
plikt att tillse, att ej skador tillfogas sjuka människor genom uraktlåtenhet
eller okunnighet, och att ej de friska utsättas för risker t. ex. i form
av epidemier, som kunna bliva en följd av att den medicinska forskningens
resultat lämnas obeaktade på grund av förtröstan på homeopatiens evangelium.

Liljestrands yttrande utmynnar i uttalandet, att det icke kan råda någon
tvekan om att åtgärder äro nödvändiga för att stävja den samhällsskadliga
verksamhet, som utövas av homeopater utan medicinsk utbildning.

3. Ögondiagnostik.

Vid medicinalstyrelsens utredning finnes vidare fogat ett av professorn
K. G. Ploman avgivet yttrande rörande ögondiagnostik, vilket utmynnar i
omdömet, att ögondiagnostiken utgör en form av »kvacksalveri». Medicinalstyrelsen
har anslutit sig även till detta yttrande. Som sammanfattning och
slutomdöme anför Ploman:

Ögondiagnosen leder sitt ursprung från en obestyrkt och fullständigt godtyckligt
tolkad iakttagelse av en 11 års gosse, ögondiagnosen har existerat i
över 100 år, utan att dess utövare visat förmåga eller vilja att genom exakt
forskning skaffa densamma minsta skymten av beviskraftigt underlag. Den
grundar sig dels på okunnighet om och feltolkning av orsaken till växlingarna
i regnbågshinnans utseende, dels på ett löst framkastat påstående om ett
inbördes samband mellan vissa bestämda ställen på irisytan och kroppens
olika organ, ett samband som icke finnes. En på dessa felaktiga förutsättningar
grundad sjukdomsbehandling är meningslös och hälsovådlig, ögondiagnosen
är kvacksalveri.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Föreslagna skärpningar.

Enligt medicinalstyrelsens mening bör en lagstiftning mot »kvacksalveri»
i princip innefatta förbud för lekman

1) att behandla varje sådan sjukdom, som regelmässigt är antingen farlig
för den behandlades liv eller hälsa eller ock genom smittsamhet medför
fara jämväl för den sjukes omgivning;

2) att vid behandling vid sjukdom — oavsett om denna är av farlig beskaffenhet
eller ej — använda sådant medel eller sådan metod, som är av
beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade; samt

3) att utföra behandling i fall, där dröjsmål med eller avbrott i behandling
genom behörig utövare av läkarkonsten kan medföra fara till liv eller
hälsa för den behandlade.

Här nedan lämnas en redogörelse för de viktigaste förändringar, som medicinalstyrelsens
lagförslag innefattar i förhållande till nu gällande lag.

1. Bestämmelserna rörande läkares legitimation.

Medicinalstyrelsens förslag i denna del innefattar den skärpningen, att
legitimationen skall kunna återkallas bland annat dels för läkare, som
dömts till straffarbete eller svårare straff, även om brottet ej begåtts under
utövning av läkarkonsten, dels ock för läkare, som dömts till fängelse för
under utövning av läkarkonsten förövat brott vare sig detta tillhört de i
nu gällande lag upptagna brottstyperna eller ej.

Till den förra av dessa båda ändringar anför medicinalstyrelsen ej någon
motivering. I fråga om den senare ändringen anföires endast, att man därigenom
undviker den nuvarande besvärligheten att behöva vidtaga lagändring,
om någon ny brottstyp tillkommer, såsom exempelvis skett i fråga om
brott mot lagarna om avbrytande av havandeskap och om sterilisering.

2. Läkartiteln och reklam.

I medicinalstyrelsens förslag finnas bestämmelser om skydd för beteckningen
läkare ävensom om reklam. Några motsvarande stadganden finnas
ej i nu gällande lag.

Styrelsen föreslår, att om någon, som ej är behörig att utöva läkarkonsten,
betecknar sig såsom läkare eller på annat sätt giver sig ut för att äga
behörighet till läkarkonstens utövande, han skall straffas med dagsböter,
dock ej under fem, eller fängelse i högst ett år.

Vidare föreslås samma straff för den, som utan att vara behörig att utöva
läkarkonsten för allmänheten bekantgör, att han åtager sig undersökning
eller behandling av sjuka.

Angående grunderna för den förra bestämmelsen framhåller medicinalstyrelsen
bland annat:

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

13

Medicinalstyrelsen anser det vara minst lika viktigt att skydd skapas för
beteckningen läkare som för beteckningen advokat. Bestämmelse bör därför
införas om straff för den som, utan att vara behörig utövare av läkarkonsten,
betecknar sig såsom läkare eller på annat sätt ger sig ut för att
äga behörighet till läkarkonstens utövande. Med hänsyn till en dylik bestämmelses
speciella karaktär torde den lämpligen icke införas i allmänna
strafflagen utan i behörighetslagen. Straffet bör vara dagsböter, dock ej
under fem, eller fängelse i högst ett år. Vad angår dem, som varit men ej
längre äro behöriga att utöva läkarkonsten, kan visserligen någon tvekan
råda om lämpligheten av att förbjuda en person, som alltfortfarande har
rätt att kalla sig medicine licentiat eller eventuellt medicine doktor, att beteckna
sig såsom läkare, men medicinalstyrelsen anser ett sådant förbud
vara berättigat med hänsyn till att gemene man saknar anledning utgå från
annat än att den, som kallar sig läkare, också är behörig att verka som läkare.
Hur önskvärt det än vore lärer däremot själva doktorstiteln ej kunna skyddas
på motsvarande sätt, enär sistnämnda titel icke är specifik för läkarkonstens
utövare. En annan sak är emellertid, att om en person, som ej är
behörig att utöva läkarkonsten, i samband med utövandet av sagda konst
betecknar sig som doktor, han därigenom bör anses ha gjort sig skyldig till
ansvar för att ha obehörigen givit sig ut för att vara läkare.

Det uppställda förbudet måste, enligt medicinalstyrelsens mening, gälla
även sådana fall, där beteckningen nyttjas endast i förkortat skick eller i
sammansättning med annat ord (t. ex. läk., naturläkare, homeopatläk.).

I fråga om rätten att göra reklam för sin verksamhet anför medicinalstyrelsen
bland annat följande:

Något skäl att tillåta kvacksalvare göra reklam för sin verksamhet torde
näppeligen kunna anföras. För sådan lekmannaverksamhet på området, som
skulle vara tillåten, kan en reklam ej vara behövlig. Och gentemot den lagstridiga
verksamheten på området skulle ett förbud mot reklam kunna vara
ett synnerligen verksamt medel. Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens erbjuder visserligen ett visst skydd mot illojal
reklam, men detta skydd har i förevarande hänseende visat sig ej vara
tillräckligt. I behörighetslagen torde därför i likhet med i den danska lagen
böra stadgas straff för den som, utan att vara behörig till läkarkonstens
utövande, för allmänheten bekantgör, att han åtager sig undersökning eller
behandling av sjuka. En dylik straffbestämmelse synes lika litet som de
nuvarande bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens kunna inkräkta
på det område, som omfattas av lagstiftningen rörande tryckfrihet.

Ett sådant bekantgörande, som avses i det föreslagna stadgandet, kan,
enligt vad medicinalstyrelsen vidare påpekar, ske genom annonsering, reklamskyltning,
utsändande av broschyrer eller lämnande av meddelande
till allmänheten på annat mera offentligt sätt.

3. För lekmän förbjudna sjukdomar.

Härom uttalar medicinalstyrelsen bland annat:

Vad beträffar behandling av sjukdom, som regelmässigt är farlig för den
behandlades liv eller hälsa, torde i princip anledning icke föreligga att, såsom
i den gällande lagen skett, stanna vid en uppräkning av vissa sjuk -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

domar. I och för sig får nämligen ett generellt förbud här anses vara fullt
berättigat. Emellertid är det i många fall vanskligt att avgöra, huruvida en
sjukdom är av farlig beskaffenhet eller ej. En sjukdom, som är farlig för en
individ, kan vara relativt ofarlig för en annan. Svårigheter vid lagens tilllämpning
skulle sålunda lätt kunna uppkomma vid ett generellt förbud. Medicinalstyrelsen
har därför ansett sig böra föreslå bibehållande av det nuvarande
systemet med uppräknande av vissa sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har emellertid ansett, att den nuvarande uppräkningen
bör kompletteras med följande sjukdomar, nämligen sockersjukdom, farlig
blodsjukdom, struma med sjuklig förändring av allmäntillståndet samt sjukdom
i samband med havandeskap eller förlossning. Dessutom har en utvidgning
av det för lekmannen förbjudna området skett så till vida, att det förbjudits
honom att behandla ej blott de uppräknade sjukdomarna utan även
»sådan sjukdomsföreteelse, som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet
är symtom därtill». I rättspraxis har redan ansvar ådömts jämväl då den
behandlande ej förstått sjukdomens art.

I motiveringen till det stadgande, som innehåller de förbjudna sjukdomarna,
uttalar medicinalstyrelsen bland annat, att med kräftsjukdom förstås
icke blott kräfta i inskränkt mening (cancer) utan även alla andra elakartade
svulstnybildningar (sarkom m. in.), och med farlig blodsjukdom avses
såväl elakartad blodbrist av växlande orsaker och i olika former som
leukämi (blodsjukdom med stark och ihållande ökning av blodets vita celler
och dessutom tillblandning av vita celler, som äro främmande för det
normala cirkulerande blodet) samt agranulocytos.

4. Hypnotisk behandling, fara till liv och hälsa, m. m.

Enligt gällande lag är det, såsom ovan nämnts, förbjudet att företaga
hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning. Vidare är
yrkesmässigt utövande av läkarkonsten förbjudet för obehörig, där behandlingen
varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.

I medicinalstyrelsens förslag äro bestämmelserna även i detta avseende
skärpta. Där förbjudes nämligen lekmannen att företaga hypnotisk eller
psykoanalytisk behandling eller ock behandling eller undersökning under
allmän eller lokal bedövning eller eljest med användande av medel eller
metod, som är av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för
den behandlade eller undersökte.

I jämförelse med gällande lag innefattar detta stadgande alltså skärpningar
så till vida att psykoanalytisk behandling jämställes med hypnotisk
behandling, att behandling under lokal bedövning jämställes med behandling
under allmän bedövning, att ej blott behandling under bedövning eller
behandling av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa medför
straff utan, under samma betingelser, jämväl en undersökning, som ej åt -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

15

följts av någon behandling, samt att det i gällande lag uppställda kravet
på yrkesmässighet, när det gäller behandling, som varit av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa, icke uppehälles i styrelsens förslag, där
enda förutsättningen är, att utövandet skett mot ersättning. Som exempel
å medel eller metoder, varom här är fråga, nämner medicinalstyrelsen insprutningar,
operativa ingrepp, röntgenbehandling, radiumbehandling och
behandling med högfrekvent elektrisk ström eller dylikt. I vissa fall kan
det, säger styrelsen, måhända synas hårt med ett generellt förbud, men det
bör observeras, att sådana vanliga ingrepp som insulininsprutning, injektion
av serum mot ormbett, smärre operativa ingrepp in. in. skulle bli förbjudna
för lekmän endast under förutsättning, att behandlingen skett mot
ersättning.

I sin motivering till förslaget att med hypnotisk behandling bör likställas
psykoanalytisk behandling säger medicinalstyrelsen, att detta bör ske med
hänsyn dels till att erforderliga garantier för en tillfredsställande föregående
undersökning måste skapas, dels ock till att erfarenheten visat, att
psykoanalytisk behandling genom den bundenhet till den behandlande, som
metoden måste anses skapa, lätteligen till sina följder kan bliva lika farlig
som hypnotisk behandling.

Rörande innebörden av ordet behandling uttalar medicinalstyrelsen, att
enligt gängse uppfattning en person, som av läkare erhållit föreskrifter,
därigenom anses ha stått under läkarens behandling. Begreppet behandling
i medicinsk mening innefattar även hygieniska och dietiska råd. Däremot
torde undersökning icke utan vidare enligt vanligt språkbruk inbegripas
i begreppet behandling. Undersökning kan emellertid, fortsätter styrelsen,
i åtskilliga fall företagas på sådant sätt eller under sådana omständigheter
att — om den undersökande ej är sakkunnig — fara till liv eller
hälsa kan uppstå för den undersökte. Undersökning synes därför medicinalstyrelsen
böra likställas med behandling.

I rättspraxis har förbudet i nu gällande lag mot behandling av beskaffenhet
att medföra fara till liv eller hälsa tolkats så, att därunder inbegripits
fall, där behandlingen i och för sig varit ofarlig men till följd av densamma
ett för patientens hälsa ogynnsamt uppskov med behandling genom
behörig utövare av läkarkonsten ägt rum eller patienten på lekmannens
uppmaning avbrutit en hos legitimerad läkare påbörjad behandling
och avbrottet haft menliga påföljder.

I förtydligande syfte har medicinalstyrelsen i sitt förslag infört uttryckligt
stadgande härom. Straff inträder enligt förslaget vid utförande av behandling
eller undersökning i fall, där dröjsmål eller avbrott i behandling
genom behörig utövare av läkarkonsten kan medföra fara till liv eller hälsa
för den behandlade eller undersökte. Uppmärksammas må uttrycket »kan
medföra fara», vilket möjligen kan anses innebära en skärpning i förhållande
till gällande lag, sådan denna tillämpats i praxis.

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

5. Straff.

Beträffande medicinalstyrelsens förslag må slutligen nämnas att förhöjt
straff, fängelse i högst ett år, skulle kunna ifrågakomma, förutom när verksamheten
sker yrkesmässigt, då fråga vore om behandling eller undersökning
av sinnessjuk, sinnesslö eller person under aderton år.

Likartade frågors behandling i vissa andra sammanhang.

Vid 1937 års riksdag väcktes i första kammaren av herr Alb. Bergström
en motion, nr 22, vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta företaga en förutsättningslös
och vetenskaplig utredning angående värdet av den homeopatiska
läkemetoden samt att Kungl. Maj :t, sedan utredningen slutförts,
måtte förelägga riksdagen sådant förslag i ärendet, som av utredningens
resultat kunde föranledas.

Första kammarens första tillfälliga utskott hemställde i sitt utlåtande nr
1, att motionen ej måtte föranleda till någon kammarens åtgärd. Utskottet
anförde följande:

Homeopatien är en sedan länge känd och i vårt land praktiserad form
för sjukdomsbehandling. Några hinder hava icke förelegat för densamma
att inom den medicinska vetenskapen göra sig gällande efter måttet av sitt
värde. Den förutsättningslösa och vetenskapliga utredning angående värdet
av den homeopatiska läkemetoden, som av motionären ifrågasättes, lärer
vid sådant förhållande anses opåkallad.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid 1947 års riksdag behandlades frågan om rätt för chiropraktorerna
att i sin verksamhet begagna röntgenapparater för röntgenanalys. Enligt
lagen den 6 juni 1941 om radiologiskt arbete m. m. må dylikt arbete bedrivas
allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Utskottet får härutinnan
hänvisa till likalydande motionerna I: 152 och 11:243 samt utskottets över
motionerna avgivna utlåtande nr 8. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut
förföll den genom motionerna väckta frågan.

I ett vid 1949 års riksdag avgivet svar på interpellationer angående skärpning
av bestämmelserna i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, vilka
interpellationer föranletts av den danska »kvacksalverskan» fru Dorothea
Iversens besök i Stockholm, anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Mossberg — efter att ha redogjort för medicinalstyrelsens ovannämnda
förslag — bland annat följande:

Medicinalstyrelsens nu refererade förslag har vid två olika tillfällen varit
föremål för övervägande inom socialdepartementet. Vid båda tillfällena har
man emellertid funnit att frågan om de lämpligaste vägarna för kvacksalveriets
tillbakaträngande vore så invecklad och svåröverskådlig att medicinalstyrelsens
förslag ansetts böra vila tills vidare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

17

För egen del vill jag säga, att jag är väl medveten om angelägenheten att
ytterligare begränsa utövningen av åtminstone de mest stötande formerna av
yrkesmässigt eller eljest mot ersättning bedrivet kvacksalveri. Att vidta en
så långt gående åtgärd som att helt förbjuda lekmannaverksamhet på läkarkonstens
område kan uppenbarligen icke nu komma i fråga. Förutom att en
sådan åtgärd enligt min mening i sig själv skulle vara olämplig skulle vid
tillämpningen av en lag med sådant innehåll uppkomma ett flertal mycket
svårbedömbara gränsdragningsproblem. Men även i fråga om det yrkesmässiga
eller mot ersättning bedrivna kvacksalveriet torde man böra gå fram
med en viss försiktighet. Ett generellt förbud mot sådan verksamhet torde
ännu så länge icke kunna påräkna förståelse inom stora medborgargrupper.

Det viktigaste vapnet mot kvacksalveriet ha vi otvivelaktigt i ökad upplysning
och stigande kultur. Emellertid bör man framför allt beträffande det
yrkesmässiga kvacksalveriet undersöka möjligheterna att begränsa dess utbredning.
Medicinalstyrelsen har i detta hänseende pekat bl. a. på utvägen
att förbjuda offentlig reklam för sådan verksamhet.

Vad som på senare tid inträffat har otvivelaktigt aktualiserat frågan om
en översyn av lagstiftningen på detta område. Jag har också för avsikt att
inom departementet uppta medicinalstyrelsens förslag om skärpt lagstiftning
till förnyat övervägande. Vilket resultat denna prövning kan komma
att få, kan jag givetvis icke nu uttala någon mening om.

Vid 1949 års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, nr 114 i
första kammaren av herr Lindblom m. fl. och nr 155 i andra kammaren av
herr Gustafsson i Bogla m. fl., i vilka motioner hemställdes, »att riksdagen
måtte besluta anhålla hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning angående
legalisering av den chiropraktiska verksamheten samt att för riksdagen
framläggas de förslag, vartill denna utredning kan föranleda».

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, hemställde i sitt över desamma
avgivna utlåtande, nr 23, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de synpunkter utskottet
anfört låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande
den chiropraktiska verksamheten samt att Kungl. Maj :t måtte för
rikdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Till stöd för sin hemställan anförde utskottet bland annat följande:

Det är uppenbart, att ett fritt utövande av den chiropraktiska läkemetoden,
därest den icke äger större värde än vad som framgår av de medicinskt
sakkunnigas yttranden, innebär en fara, särskilt därigenom att chiropraktorerna,
därest de endast äga knapphändig allmänmedicinsk utbildning, vid
ställande av diagnos på grund av bristande insikter kunna förbise att patienten
lider av sjukdom, som kräver särskild behandling, med påföljd att
patienten icke förrän för sent erhåller sådan vård, som på ett tidigare stadium
kunnat leda till full hälsa. Det förtroende som finnes för chiropraktorerna
gör den fara, som under angivna förutsättningar må föreligga, så
mycket större.

Det sist anförda visar angelägenheten av att värdet av den chiropraktiska
behandlängsbetoden klarlägges och att klarläggandet sker i sådan form, att
det vinner allmänhetens odelade förtroende. Dylikt förtroende kan den av
medicinalstyrelsen den 2 december 1941 framlagda utredningen icke anses
ha vunnit, och utskottet finner därför ytterligare utredning erforderlig.
Denna bör uppenbarligen vara allsidig och förutsättningslös. För all resul2
Bihang till riksdagens protokoll IVöO. 9 sand. 2 avd. Nr 29.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

taten av utredningen skola vinna allmän anslutning synes det önskvärt, att
utredningen icke verkställes uteslutande av läkare utan att den sker under
medverkan av företrädare för chiropraktorerna och av personer, som ej
alls utöva läkarkonsten.

Att nu angiva huruvida och i så fall vilka lagstiftningsåtgärder som böra
vidtagas i fråga om behörigheten att utöva chiropraktisk verksamhet kan
tydligen ej ifrågakomma, utan detta spörsmål får bli helt beroende på vad
som vid utredningen kan framkomma om den chiropraktiska behandlingsmetodens
värde. Vid utredningen synes emellertid särskild uppmärksamhet
böra ägnas bland annat frågorna om chiropraktorernas rätt att begagna
röntgenapparater och om deras allmänmedicinska kunskaper.

Utskottets utlåtande var icke enhälligt. Mot detsamma avgavs dels av en
ledamot blank reservation och dels av herr Forslund jämte ytterligare tre
ledamöter reservation, i vilken Jiemställdes, att motionerna icke imåtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen till detta yrkande anförde reservanterna följande:

De sjukdomar, vid vilkas behandling chiropraktisk metod enligt de medicinska
auktoriteterna kan tillmätas ett visst värde, kunna redan med nu
gällande lagstiftning angående rätt till läkarkonstens utövning behandlas
av andra än legitimerade läkare. Någon särskild lagstiftning härom är alltså
icke av nöden.

Lämpligheten av chiropraktikens tillämpning som läkemetod är en fråga,
som måste bedömas ur medicinsk-vetenskaplig synpunkt, och är därför icke
ägnad att göras till föremål för utredning under sådana förutsättningar och
former som de av utskottet föreslagna.

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet har, enligt vad han meddelat,
för avsikt att till övervägande upptaga frågan huruvida en revision
av nu gällande bestämmelser för läkarkonstens utövning bör företagas.
Därest en sådan revision skulle komma till stånd, kommer därvid även
chiropraktikernas yrkesutövning att beröras.

Riksdagen biföll den av herr Forslund m. fl. avgivna reservationen.

Rättstillämpning.

Till komplettering av förestående redogörelse må här i korthet endast
anmärkas några rättsfall, varigenom den nu gällande lagstiftningen blivit
i olika avseenden närmare belyst. För närmare kännedom om rättsfallen
hänvisas till Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I (N. J. A.)

N. J. A. 1919: 500. Domstolarna funno styrkt, att Å. utan att vara behörig
till läkarkonstens utövning yrkesmässigt behandlat ett flertal fall av
lungtuberkulos, därvid så tillgått, att Å. under bön och handpåläggning med
matolja smort de sjuka på det blottade bröstet. På grund därav och då de
penningar och annat av värde, som Å. erkänt sig hava mottagit av de sjuka,
måste anses hava utgjort ersättning för behandlingen, dömdes Å. till ansvar.

N. J. A. 1923: 469. Ansvar ådömdes jämväl då den behandlande ej förstått
sjukdomens art (kräftsjukdom, tuberkulos). (I, II, IV).

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

19

Ansvar ansågs ej kunna ådömas för behandling av kräftsjukdom, men
enär behandlingen med hänsyn till det genom densamma förorsakade dröjsmål
med anlitande av sakkunnig läkares vård måste anses hava varit av
beskaffenhet att medföra fara till liv och hälsa ådömdes ansvar. (III).

Ansvar ådömdes jämväl för en i och för sig ofarlig men otillräcklig och
felaktig behandling (av blodförgiftning), då behandlingen föranlett dröjsmål
med riktig behandling. (I).

N. J. A. 1927: 343. Ansvar ådömdes dels för behandling av tuberkulos och
kräftsjukdom, dels ock för ordinationer åt en person, som led av sockersjukdom,
vilken behandling med därav föranlett upphörande att följa läkares
föreskrifter ansågs vara av beskaffenhet att för den behandlade medföra
fara till liv och hälsa.

N. J. A. 1929: 387. »Chiropractor» dömdes till ansvar, enär behandlingen
ansågs vara av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.
Det ansågs icke visat att vederbörande haft kännedom om att den
behandlade lidit av kräftsjukdom. Frikännandet i denna del synes möjligen
ha berott på att den behandlade ej uppgivit, att han lede av kräftsjukdom,
utan sagt, att han sedan trettio år haft en annan, icke behandlingsförbjuden
sjukdom, vilken behandlingen skulle ha avsett.

N. J. A. 1932: 488. I målet ansågs icke visat, att den meddelade behandlingen
innefattat behandling av kräftsjukdom och tuberkulos hjärnhinneinflammation.
Vederbörande, en »naturläkare», som huvudsakligen meddelade
dietföreskrifter, dömdes emellertid till ansvar för obehörigt utövande av
läkarkonsten, enär behandlingen ansågs ha varit av sådan beskaffenhet att
den medfört fara till liv eller hälsa.

N. J. A. 1934: 273. Ansvar ådömdes enär behandlingen ansågs vara att
hänföra till hypnotisk behandling. ,

A''. J. A. 1934: 306. Ansvar ådömdes »ögondiagnostiker» för det han mot
ersättning (minimal) behandlat tuberkulos.

N. J. A. 1938: 69. Ansvar enligt 14 kap. 17 § strafflagen ådömdes homeopat,
som behandlat kvinna, lidande av hjärtfel och tuberkulos lymfkörtelinflammation,
med påföljd att hon dröjt så länge med att söka läkarvård
att kroppsskada därigenom uppstått.

N. J. A. 1940: 713. Frågan i målet gällde huruvida kungörelsen angående
handel med farmacevtiska specialiteter vore tillämplig på vissa preparat
(innebörden av uttrycket »verksamt ämne»). Högsta domstolen fann att
de såsom medel mot vissa sjukdomar sålda beredningarna varit att hänföra
till läkemedel som i allmänhet ej må säljas till enskilda förbrukare annorstädes
än å apoteksinrättning, att varorna tillhandahållits förbrukarna i den
förpackning varit de levererats av tillverkaren samt att varorna i en myckenhet
överstigande 1/100 000 av varans vikt innehållit ämne, avsett att våra
verksamt såsom botemedel. Då varorna icke blivit registrerade såsom farmacevtiska
specialiteter ådömdes ansvar jämlikt 16 § nämnda kungörelse.

N. ./. A. 1948: 13. Ansvar ådömdes homeopat för försäljning av homeopatika
piller i strid mot bestämmelserna i apoteksvarustadgan.

I samtliga nu nämnda rättsfall ådömdes bötesstraff med varierande belopp.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

I detta sammanhang må anmärkas att antalet personer, som sakfällts för
obehörigt utövande av läkarkonsten, är mycket ringa. Enligt från statistiska
centralbyrån inhämtade uppgifter utgjorde nämligen antalet för nämnda
brott i första instans sakfällda personer under perioden 1936—1947:

År

Antal

År

Antal

1936

9

1942

7

1937

5

1943

1

1938

7

1944

3

1939

9

1945

3

1940

8

1946

2

1941

5

1947

4

Yttranden.

Motionärens förslag om totalförbud mot utövandet av lekmannaverksamhet
på läkarkonstens område förordas allenast av Sveriges läkarförbund.
Samtliga övriga myndigheter och sammanslutningar ställa sig antingen direkt
avvisande mot förslaget eller anse att förbud icke bör utfärdas för närvarande.

Det alternativa yrkandet i motionen, att förslag till ändring av behörighetslagen
utarbetas på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag
jämte senare vunna erfarenheter, tillstyrkes av medicinalstyrelsen, medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund, lärarkollegiet vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt alternativt av Sveriges läkarförbund. Medicinska
fakulteten vid universitetet i Uppsala kan icke förorda en hård
förbudslagstiftning, men anser, att behörighetslagen bör överses och i vissa
avseenden göras mera effektiv.

Beträffande förslaget om åtgärder för att förhindra ekonomisk uppskörtning
genom försäljning av mediciner anser medicinalstyrelsen, att en skärpning
av straffsatserna för olaga läkemedelsförsäljning är påkallad. Medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund och lärarkollegiet vid Karolinska
institutet föreslå, att en ny behörighetslag kompletteras med föreskrifter för
att förhindra dylik uppskörtning.

Svenska homeopaternas riksförbund och Svenska föreningen för vetenskaplig
homeopati avstyrka motionen och föreslå, att homeopatien måtte
göras till föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning, varvid
homeopatien bör vara representerad i lika stor utsträckning som den officiella
medicinen.

Medicinalstyrelsen anför inledningsvis att styrelsen i sitt år 1941 avgivna
förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. m. givit uttryck
åt sin uppfattning i hithörande frågor. De ytterligare erfarenheter rörande
»kvacksalveriet», som vunnits under åren 1942—1950, ha enligt styrelsens
mening varit i stort sett likartade med dem, som föranlett berörda förslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

21

Efter att ha erinrat om den danska »undergörerskan» fru Iversens mottagningar
i Stockholm i januari 1949 och den amerikanske frikyrkopastorn
Freemans »helbrägdagörelse genom tron» vid religiösa massmöten i Stockholm
under februari 1950, fortsätter medicinalstyrelsen:

Medicinalstyrelsen delar helt motionärens mening, att hittills gällande
lagstiftning ej är tillfyllest för bekämpande av kvacksalveriet, utan att ytterligare
åtgärder erfordras för ett stävjande av denna verksamhet.

Med instämmande i motionärens syfte finner sig styrelsen likväl böra
avstyrka det av motionären såsom huvudalternativ framställda yrkandet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag utarbetades
till lagstiftning om förbud mot utövning av läkarkonsten för icke utbildade
(legitimerade) läkare. På skäl som anförts i 1941 års förslag till ny behörighetslag
vidhåller styrelsen sin där (s. 13 st. 3) uttalade uppfattning, att
totalförbud mot utövandet av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område
icke för närvarande bör utfärdas.

Styrelsen vill i detta sammanhang — under hänvisning till bland annat
fjolårets motioner om legalisering av den chiropraktiska verksamheten —
betona, att enligt styrelsens mening det allmänna rättsmedvetandet på detta
område fortfarande icke nått sådan stadga, att ett förbud skulle kunna
effektivt upprätthållas. Ytterligare må nämnas, att »läkarkonstens område»
är ett delvis ganska diffust begrepp, som undergår en oavbruten förändring
i och med den vetenskapliga medicinens utveckling, varför det kan
vålla svårigheter att i det enskilda fallet avgöra, huruvida ett förbud mot att
utöva lekmannaverksamhet inom detta område skall anses ha blivit kränkt
eller om verksamheten skall anses falla utanför området i fråga. Styrelsen
delar sålunda den av chefen för inrikesdepartementet i fjolårets interpellationssvar
uttalade farhågan, att ett totalt förbud mot kvacksalveriet skulle
medföra »vissa tillämpningsproblem, vilka säkerligen skulle vara ganska
svåra att komma till rätta med».

Medicinalstyrelsen vill för sin del ansluta sig till det i motionen såsom
andra alternativ framställda yrkandet om utarbetande av förslag till ändring
av behörighetslagen på grundval av styrelsens 1941 avgivna förslag
jämte senare vunna erfarenheter. Enligt styrelsens mening bör det vara
ett allmänt intresse, att en väsentlig utvidgning av det för lekmannaläkarverksamhet
för närvarande förbjudna området kommer till stånd. Vid förslags
utarbetande böra läggas till grund — utöver vad som anförts i medicinalstyrelsens
förslag jämte motiven till detta — bland annat de i remissyttrandena
häröver gjorda uttalandena och den medicinska utveckling, som
försiggått sedan förslaget framlades.

Styrelsen finner utredningen böra tillgodose minst följande intressen:

1. skyddande av barn och andra icke rättskapabla personer mot farligt
och ekonomiskt ruinerande kvacksalveri genom förbud för annan än läkare
att behandla nämnda kategorier,

2. införande av så höga bötessatser alt kvacksalveri därigenom blir ett
icke lönande yrke,

3. utfärdande av förbud för all slags annonsering och annan reklam för
kvacksalveri.

Beträffande motionärens hemställan alt riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av sådana föreskrifter, som vore ägnade
att förhindra ekonomisk uppskörtning av allmänheten genom försäljning
av mediciner, ordinerade av person, vilken efter lagstiftningen om
behörighet att utöva läkarkonsten saknar sådan behörighet, anför medicinalstyrelsen
:

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

De läkemedel, som under lagliga former försäljas i landet, betinga samma
pris oavsett vem som ordinerat desamma. Huvudparten av dessa varor äro
prisberäknade i enlighet med gällande, av Kungl. Maj:t meddelade grunder
för läkemedels taxering å apotek.

Vid sidan av den lagliga läkemedelsförsäljningen förekommer en olaglig
sådan, som torde vara av icke obetydlig omfattning. I sin ämbetsutövning
söker medicinalstyrelsen i möjligaste mån beivra denna. De för närvarande
till buds stående medlen härför måste emellertid betraktas som mindre
effektiva. Detta sammanhänger med att de bötessatser, som kunna utmätas
vid överträdelser av gällande lagstiftning på området, icke synas avskräcka
från fortsatt olaglig läkemedelsförsäljning. En skärpning av straffsatserna
vid olaga läkemedelsförsäljning är därför enligt medicinalstyrelsens mening
påkallad, så mycket mer som de olagligen försålda läkemedlen ofta
äro medicinskt mindervärdiga eller betinga ett pris, som icke står i rimlig
proportion till den verkan, de kunna förväntas ha.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anför:

Det synes fakulteten välbetänkt att överse den nu gällande lagstiftningen
mot kvacksalveri. Det är icke osannolikt, att modifikationer av densamma
i skärpande riktning vid en närmare undersökning visa sig vara påkallade.
Man kan med en viss rätt framhålla att, liksom samhället söker skydda den
enskildes egendom för bedragare, så bör också samhället skydda den enskildes
dyrbaraste egendom, hans hälsa, från att bli utsatt för bedrägliga
förfaranden, även om dessa ibland äro omedvetna och ske i god tro. Fakulteten
anser därför att kvacksalverilagen bör överses och i vissa avseenden
göras mera effektiv. Fakulteten vill emellertid redan nu ha sagt att den icke
kan förorda eu hård förbudslagstiftning på detta ömtåliga område. För det
första är varje ytterligare inskränkning av den individuella friheten ägnad
att ingiva betänkligheter. Dessutom kan det i det här föreliggande fallet
befaras, att ett generellt förbud skulle vid sidan av gynnsamma verkningar
medföra skadliga dylika av en art och omfattning som det icke är så lätt
att förutsäga. Säkerligen skulle kvacksalveri genom eu dylik lagstiftning
långt ifrån kunna helt utrotas, och kvacksalvare av olika slag, som ju icke
alla äro charlataner eller rena skojare, skulle i hast kröna sig med martyrglorian.

Enligt fakultetens mening kan man hoppas och förmoda, att den naturvetenskapligt
grundade läkekonsten tack vare sina för varje år allt hastigare
växande terapeutiska framsteg inom en snar framtid skall förvärva en sådan
auktoritet att kvacksalveriets värdelöshet bliver allom uppenbar.

Vid fakultetens yttrande finnes fogat ett av professorn Blix, med vilken
professorn Hedvall instämt, avgivet särskilt yttrande, i vilket anföres:

Det råder intet tvivel om att det kvacksalveri som bedrives i Sverige till
vida övervägande del är att beteckna som omedveten eller medveten humbug.
Det utövas mestadels av personer som äro grovt okunniga om människokroppens
byggnad, livsföreteelsernas natur och sjukdomarnas väsen, personer
som sakna elementära förutsättningar för ställandet av sjukdomsdiagnos,
och vilkas behandlingsmetoder icke äga spår av förnuftsmässig grundval.
Det är klart att detta kvacksalveri liksom annan humbug med all makt bör
bekämpas.

Det inträffar visserligen att sjuka personer förbättras eller tillfriskna i
samband med behandling hos kvacksalvare. I de allra flesta fall får detta
emellertid sin förklaring därigenom, att ett stort antal sjukdomar övervin -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

23

nas utan behandling, genom kroppens självläkande förmåga, samt genom
att kvacksalvarnas klientel i icke ringa utsträckning består av personer
med sådana sjukdomar av nervös art eller med nervöst inslag, som låta
sig suggestivt påverkas. Även om kvacksalvares behandling ibland kan leda
till bättring eller tillfrisknande och ofta ej innebär risk för liv och hälsa,
så är det å andra sidan otvivelaktigt att kvacksalveriet genom dess utövares
medicinska okunnighet ej sällan utsätter de sjuka för avsevärda risker,
förutom att det i stor utsträckning ger anledning till meningslösa ekonomiska
uppoffringar.

Kvacksalveriet fyller i stort sett ingen nyttig funktion i samhället, dess
totala försvinnande skulle för landets befolkning medföra avsevärda fördelar
och innebära ringa eller inga nackdelar.

Då likväl en viss tvekan synes kunna råda om ändamålsenligheten av
att införa ett generellt förbud, så grundar sig denna tvekan främst därpå,
att många människor i vårt land alltjämt sakna insikter om kvacksalveriets
verkliga karaktär, samt på de svårigheter som därigenom, åtminstone till en
början, kunna förmodas uppkomma för en allmän förståelse för en förbudslagstiftning
och för dennas effektivitet. Gentemot invändningen att ett förbud
skulle kränka »rättsmedvetandet» hos breda befolkningslager må emellertid
framhållas, att detta »rättsmedvetande» genom ett fast och konsekvent
upprätthållet förbud sannolikt efter en icke allt för lång tid skulle
låta sig påverkas i önskvärd riktning.

Det är givet att den vetenskapliga medicinens ytterligare utveckling, tillgång
på ett tillräckligt antal legitimerade läkare och ökad upplysning vid
sidan av lagstiftningsåtgärder måste utgöra betydelsefulla faktorer i kampen
mot kvacksalveriet, ägnade att bereda väg för ett generellt förbud.

En förbudslagstiftning måste, enligt min mening, föregås av en förnyad,
ingående undersökning av kvacksalveriets utbredning, arter och verkningar
och förbudets genomförande göras beroende av en sådan undersöknings resultat.
Under tiden bör en intensifierad och målmedveten upplysningsverksamhet
på området upptagas och tillgången på ett tillräckligt antal legitimerade
läkare säkras.

Intill dess ett generellt förbud mot kvacksalveriet införts förordas eu
skärpt lagstiftning på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag
om behörighet att utöva läkarkonsten och med hänsyn tagen till de erfarenheter
som senare kunnat vinnas.

Medicinska faktulteten vid universitetet i Lund säger sig icke tillstyrka
motionärens första förslag, att totalförbud införes för lekmän att utöva
läkarkonsten. De betänkligheter, som medicinalstyrelsen i sitt förslag av
år 1941 anfört gentemot sådant förbud, delas av fakulteten och anses av
densamma fortfarande aktuella. Däremot tillstyrker fakulteten det av motionären
i andra hand framställda förslaget, att ändringar göras i behörighetslagen
på grundval av medicinalstyrelsens 1941 avgivna förslag jämte
senare vunna erfarenheter. Fakulteten anser det ur folkhälsosynpunkt eftersträvansvärt,
att sådan ändrad lagstiftning snarast komer till stånd.
Fakulteten fortsätter:

I vissa avseenden anser fakulteten, alt detta medicinalstyrelsens förslag
bör utvidgas. Fakulteten åberopar därvid först sin skrivelse av den 1 september
1942, utgörande remissvar över ovannämnda förslag, i vilken fakulteten
föreslår att i förslagets 8 § inom. a) bland de uppräknade sjukdomsgrupperna
även må inräknas sjukdomar i ögats inre, hjärtsjukdomar med

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

sjuklig förändring av allmäntillståndet samt spädbarnsålderns sjukdomar.
Samtidigt som fakulteten vidhåller detta förslag, vill fakulteten betona, att
det framstår som särskilt angeläget att upptaga spädbarnsålderns sjukdomar
— jämte sjukdom i samband med havandeskap och förlossning,
enligt medicinalstyrelsens förslag — i betraktande av den numera riksomfattande
organisationen med förebyggande mödra- och barnavård; denna
ådagalägger det stora intresse, som samhället äger, att hälsotillståndet sakkunnigt
övervakas vid tillkomsten av det nya släktledet och under de nya
individernas första, ömtåliga år. Vidare vill fakulteten nu komplettera sitt
förslag, att hjärtsjukdomar med sjuklig förändring av allmäntillståndet
upptagas; jämväl akut reumatisk feber bör inräknas, med särskild hänsyn
till den risk för bestående, allvarlig komplikation från hjärtat, som här
föreligger, därest den insjuknade ej kommer under tidig och sakkunnig
vård. Yttterligare vill fakulteten nu föreslå, att bjärnsvulster inräknas,
enär de icke alltid torde kunna inbegripas i medicinalstyrelsens definition
på »kräftsjukdom» (cancer och »alla andra elakartade svulstnybildningar»,
sarkom in. m.); en hjärnsvulst kan anatomiskt framstå som jämförelsevis
godartad men likväl kräva sakkunnig diagnostik i och för en tillräckligt
tidig operation. Slutligen finner fakulteten det önskvärt, att paralysie générale
inräknas; denna sjukdom faller uppenbart inom ramen för medicinalstyrelsens
definition: regelmässigt farlig för den behandlades liv och hälsa,
och den är därtill tillgänglig för sakkunnig behandling.

Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt remissvar av den 29 oktober
1942 över ovannämnda förslag i denna punkt till de uppräknade sjukdomarna
tillagt gulsot, mag- och larmblödning, njurinflammation, blindtarmsinflammation,
öroninflammation, blodpropp. Fakulteten instämmer
även i detta förslag.

Slutligen ifrågasätter fakulteten, huruvida ej i stället för förbud mot behandling
av själva sjukdomen, vilket detta medicinalstyrelsens förslag innefattar,
borde stadgas förbud mot behandling av personer, lidande av
dessa sjukdomar, varigenom påstående, att given behandling av viss person
icke avsett förefintlig, för behandling av annan än legitimerad läkare förbjuden
sjukdom, utan annat mer eller mindre tänkt sjukdomstillstånd, icke
skulle kunna skydda mot straff för lagöverträdelse.

Beträffande motionärens tredje förslag, avseende åtgärder för att förhindra
ekonomisk uppskörtning genom försäljning av mediciner, ansluter
sig fakulteten till detsammas andemening samt föreslår, att ny lag om behörighet
att utöva läkarkonsten kompletteras med föreskrifter av detta
slag.

Lärarkollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet anför — efter
att ha redogjort för motionärens tre förslag i den ordning de upptagits i
motionen — följande:

Beträffande det första av nämnda förslag anser kollegiet visserligen
starka skäl kunna andragas för ett generellt förbud för andra än legitimerade
läkare att utöva läkarkonsten i landet. Kollegiet delar emellertid de
av medicinalstyrelsen i dess förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten
m. m. (SOU 1942: 22) anförda betänkligheterna mot ett dylikt
förbud och anser sig för den skull icke kunna tillstyrka ett generellt förbud
mot utövande av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område.

Vad angår det andra förslaget i motionen vill kollegiet däremot livligt
tillstyrka detsamma. I sitt den 29 oktober 1942 avgivna yttrande över me -

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

25

dicinalstyrelsens den 2 december 1941 avgivna förslag till ny behörighetslag
framhöll lärarkollegiet, att de synpunkter, som legat till grund för
medicinalstyrelsens förslag, voro riktiga och förslagets olika bestämmelser
i det stora hela väl motiverade. Endast beträffande vissa detaljer fann kollegiet
anledning till erinran. Det synes kollegiet vara hög tid att medicinalstyrelsens
förslag lägges till grund för en moderniserad och effektiviserad lagstiftning
på ifrågavarande område.

Vad slutligen beträffar det tredje förslaget i motionen är detta i och för
sig behjärtansvärt men på intet sätt tillfyllest för att komma tillrätta med
de missförhållanden, som varit en följd av den hittills otillfredsställande
lagstiftningen mot kvacksalveriet. Lärarkollegiet kan för den skulle icke
tillstyrka detta förslag såsom ett alternativ till de bägge andra förslagen.
Däremot vill kollegiet tillstyrka, att en ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten
kompletteras med föreskrifter till förhindrande av sådan ekonomisk
uppskörtning som av motionären påtalas.

Vid lärarkollegiets nu avgivna remissyttrande finns fogad avskrift av
kollegiets den 29 oktober 1942 avgivna yttrande över medicinalstyrelsens
förslag till ny lag om behörighet att utöva läkarkonsten m. m.

Sveriges läkarförbund uttrycker sin stora tillfredsställelse med motionen
och anför:

Den nu gällande lagen om behörighet att utöva läkarkonsten av år 1915 är
givetvis föråldrad och i behov av en omfattande revision. Emellertid erbjuder
sig vid genomgången av hithörande frågor en mängd problem, vilkas
lösande stöter på komplicerade formuleringssvårigheter.

Sålunda är sannolikt kungi. medicinalstyrelsens förslag till lag 1941 ur
formuleringssynpunkt ej helt täckande för vad man numera kan anse sig
önska. Så talas t. ex. bara om sjukdom under det att man väl gärna här även
ville ha intaget skadebegreppet (olycksfall o. d. t. ex.).

Dessutom är det viktigt, att som herr Lindström påpekar (s. 3 i motionen)
få fastställt att undersökning jämställes med behandling. För patienten
innebär nämligen oftast undersökningen rent psykologiskt att undersökaren,
han må vara läkare eller icke, åtager sig sökandens problem och lösningen
av desamma, d. v. s. behandlar vederbörande.

Vidare påpekas i motionen hurusom den obligatoriska skyddskoppympningen
genom myndigheternas fasta och konsekventa uppträdande fungerar,
trots det från början mycket starka motståndet från diverse kategorier
i samhället. En parallell bjuder sig givetvis här vid tanken på en eventuell
förbudsformulering av den nya lagen för läkareutövning.

En annan detalj, värd beaktande i detta sammanhang, är hur olika utbrett
kvacksalveriet är i olika landsändar. Detta beror nog många gånger
helt enkelt på en olika aktivitet hos respektive polismyndighet. Så kan till
exempel ett bestämt uppträdande av en landsfiskal, med upprepat synande
av vederbörandes verksamhet och eventuellt belysande av densammes antccedentia,
medföra, att distriktet mycket effektivt saneras från hithörande kategori
ej önskvärda innevånare. Dessutom bör man intressera pressen för en
ytterligare restriktiv inställning vis-ä-vis reklam för kvacksalvare och allehanda
mystiska s. k. »mediciner».

De i riksdagsman Lindströms motion framförda synpunkterna på vådligheten
av kvacksalveriets bedrivande såväl med hänsyn till medicinska synpunkter
som även med hänsyn till den ekonomiska uppskörtning som ofta
förekommer gentemot sjuka människor i dessa sammanhang gör, alt förbundet
livligt måste tillstyrka all åtgärder vidtagas för utarbetande av en

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

lag om förbud att utöva läkarkonsten för i Sverige ej legitimerade läkare, och
hemställer förbundet, att därest en kommitté med uppdrag härtill tillsättes,
förbundet måtte bliva representerat i nämnda kommitté. Skulle riksdagen
inte bifalla detta yrkande förordas av riksdagsman Lindström alternativt
anförda förslag. Förbundet vill föreslå, att man i avvaktan på att en kvacksalveriet
motverkande lagstiftning hinner komma till stånd, ett absolut
skydd för läkartiteln genomföres, så att denna titel endast får användas av
personer, som efter avlagd svensk med. lic.-examen erhållit legitimation som
läkare, vilket nog på sitt sätt under tiden skulle bidraga till en viss sanering
av nu rådande förhållanden.

Svenska homeopaternas riksförbund uttalar beträffande de icke legitimerade
praktikanternas påstådda oförmåga följande:

Till följd av i tidningarna ofta återkommande, mycket gynnsamma uttalanden
om den officiella medicinen, varigenom allmänhetens tilltro till
dess möjligheter starkt ökas, gå numera nästan alla sjuka först till legitimerade
läkare. Om dessa misslyckas — men först då — söker man sig till
praktikanter utanför den legitimerade läkarkåren. Detta medför, att den
sjukes diagnos i de allra flesta fall är ställd, innan han besöker en hoineopatisk
praktikant eller annan företrädare för icke legitimerad sjukvård.

Den vanliga patologisk-anatomiska diagnosen, som ställes av de legitimerade
läkarna och som ligger till grund för deras behandlingsmetoder, kan
icke jämställas med den homeopatiska behandlingsdiagnosen eller läkemedelsdiagnosen.
Den senare är helt oberoende av det vanliga patologiska betraktelsesättet
och fordrar helt andra kunskaper.

Förr ansågs det, att nästan alla sjukdomar hade enbart ett fysiskt underlag.
Numera har man den uppfattningen, att det större antalet sjukdomsfall
har en psykiskt betonad orsak. Det torde icke vara oriktigt att antaga, att
den patologisk-anatomiska diagnosens dominerande värde i någon mån
minskas i samma utsträckning som denna uppfattning breder ut sig. Därav
följer förmodligen, att läkarens psykologiska inställning till den sjuke ökar
i värde och att »läkarblicken» — om vi nu våga tala om en sådan utan allt
för stor risk att bliva missförstådda — får ett annat anseende än den tidigare
haft.

Vad som sagts i föregående stycke får icke tolkas så, att homeopaterna
taga särskild hänsyn till psykologiska sammanhang och därigenom förbise
andra viktiga områden av medicinen, såsom anatomi, patologi och fysiologi.
Tvärtom anse vi dessa ämnen vara synnerligen betydelsefulla och anordna
fördenskull kurser i dem för våra medlemmar. Det är ju klart, att dessa
kurser, vilka ännu icke kunnat utökas med praktiska demonstrationer, alls
icke kunna jämföras med läkarnas utbildning, men de torde dock visa den
anda och den vilja till vidare utbildning, som numera finnes inom den homeopatiska
kåren i vårt land. Jämväl praktiska demonstrationer i bakteriologi
och hämatologi äga numera rum för riksförbundets medlemmar.

Beträffande den av motionären åberopade utredningen av professorn Liljestrand
angående homeopatien anför förbundet bland annat följande:

Denna artikel, säger motionären, är »en verklig analys» av homeopatien.
Enligt vår uppfattning är så ingalunda förhållandet; vår läkemetod har i
vårt land icke underkastats några som helst officiella praktiska prov och
experiment. Detta betrakta vi dock såsom en absolut nödvändig förutsättning
för att en undersökning skall få betecknas såsom vetenskaplig.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

27

Av den kritik som riktas mot de homeopatiska läkemedlen med förnekande
av dess verkningsmöjligheter synes framgå, att alla homeopatiska läkemedel
äro mycket starkt utspädda och därför verkningslösa enligt molekylarteorien.
Så är emellertid långt ifrån fallet. De s. k. lågpotenserna, som
ej beröras av den framförda kritiken, användas nämligen i mycket stor utsträckning.
Med hänsyn härtill frågar man sig, varför kungl. medicinalstyrelsens
homeopatiska expert med fullständig tystnad förbigår dessa läkemedel
i lägre potenser. Det borde ju här icke föreligga några som helst hinder
för ett samförstånd, så mycket mindre som likhetsprincipen, varefter
de homeopatiska läkemedlen tillämpas, är besläktad med den officiella serum-
och vaccinationsterapien.

Angående följderna av ett förbud eller en sträng skärpning av nu gällande
bestämmelser anför förbundet:

Det är svårt att befria sig från den uppfattningen, att ett förbud eller en
sträng skärpning av nuvarande bestämmelser skulle förvärra och alls icke
förbättra de nuvarande förhållandena. De ansvarskännande praktikanterna
inom exempelvis homeopatien skulle icke längre vilje kvarstanna inom denna
verksamhet utan ersättas av samvetslösa personer, som icke skulle tveka att
taga snart sagt vilka risker som helst. Vårt riksförbunds upplysande och
kontrollerande verksamhet skulle därtill undermineras, tv dess stödjande
och moraliska krafter skulle då vara borta. Ett underjordiskt »kvacksalveri»,
som vore avsevärt mera svåråtkomligt än det nuvarande, skulle då
uppstå.

Vad angår priset på homeopatiska läkemedel säger förbundet till sist:

Herr Lindström anser att särskilda åtgärder under vissa omständigheter
böra vidtagas för att bland annat de homeopatiska medicinerna icke skola
komma att betinga oskäliga priser. Härtill kan nämnas, att 10 gram av de
vanligast använda läkemedelsstyrkorna, D 6, D 12 och D 30, kosta kr. 1: 35.
Under inga förhållanden kan en uteslutande homeopatisk medicinering under
en månads tid kosta mer än kr. 5:— men torde oftast stanna mellan
kr. 3: — och 4: —. Vid jämförelse med kostnaderna för annan medicinering
kunna dessa priser knappast anses vara oskäliga.

Svenska föreningen för vetenskaplig homeopati anför hland annat följande: Med

avseende på värdet av den homeopatiska behandlingsmetoden hålla
vi före att detta är betydande och att homeopatien kan komma till hjälp vid
många fall av både akut och kronisk sjukdom. Denna uppfattning grundar
sig på våra medlemmars personliga erfarenhet. Vi anse vår metods vetenskapliga
underlag mycket starkt, och vi äro övertygade om att homeopatien
förtjänar att införas som läroämne vid de medicinska högskolorna även i
Sverige — såsom fallet är vid vissa universitet i Tyskland och Amerika —
och att de legitimerade läkarna som resultat härav böra taga upp homeopatisk
praktik. I närvarande stund har den liahnemannska läkemetoden
vunnit cirka 10 000 anhängare bland läkarna i olika länder.

I föreliggande medicinska stridsfråga synes det oss vara välbetänkt att
samhället ställer sig neutralt eller tar position allenast efter en sakkunnig
och förutsättningslös prövning av homeopatien, vid vilken även dess egna
målsmän böra få deltaga. En sådan utredning har hittills i vårt land icke ägt
rum. Vi skulle ansett det förklarligt och riktigt om motionären hade yrkat
på en sådan.

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

Motionären åberopar sig på ett uttalande av professor Göran Liljestrand,
enligt vilket homeopatien ej skulle vara någon vetenskap utan en form av
mysticism. Vår uppfattning är att professor Liljestrand aldrig företagit någon
klinisk prövning av homeopatien. När motionären säger, att professor Liljestrand
gjort »en verklig analys av den homeopatiska läkekonstens medel», så
är detta enligt vår mening oriktigt. Att med vissa teoretiska synpunkter
polemisera mot en läkemetod är ingen analysering, ingen utredning och intet
vägande vetenskapligt inlägg.

Faktum är att vid de svenska medicinska högskolorna lämnas ingen objektiv
undervisning om homeopatien, framför allt icke om dess relativt starka
ställning bland läkarna i utlandet. Det är då inte underligt, att inte heller
riksdagens ledamöter, allmänheten och pressen få veta något härom
från den officiella svenska medicinen.

En stor del av allmänheten har emellertid genom egen erfarenhet eller
närståendes rön fått förtroende för homeopatisk terapi, och enligt ett meddelande
av gallupinstitutet den 13 mars 1942 tro många hundra tusen svenskar
på homeopatiska medel. När nu i landet endast ett fåtal legitimerade
läkare använda homeopatien i sin praktik, så har det legitima behovet av
homeopatisk behandling till stor del fått fyllas av lekmän. Vi anse ej detta
sakernas tillstånd idealiskt. Tvärtom ha vi den uppfattningen att homeopatien
borde ligga i de legitimerade läkarnas händer. Men den som vill döma
rättvist torde icke kunna förneka, att den svenska skolmedicinens likgiltighet
eller fientlighet i fråga om homeopatien bär en god del av ansvaret för
de rådande förhållandena.

Gentemot herr Lindströms förbudsyrkande tillåter sig vår förening hävda
den synpunkten, att en samhällsmedborgare principiellt sett bör ha rätt att
vid sjukdom anlita den läkemetod som han har förtroende för. Ett tvång
härvidlag strider också mot våra hävdvunna frihetsprinciper. Önskar patienten
homeopatisk rådfrågning och homeopatisk medicin, bör han icke rimligen
kunna förvägras detta, då han själv tar ansvaret för sitt val. Finns det
legitimerade läkare som praktisera homeopati bör han vända sig till dem.
Finns det icke sådana i nödig utsträckning, må han i detta tvångsläge medges
rätt att anlita även lekmannapraktikanter, om vilka han har anledning
lormoda, att de äro kunniga och ansvarsmedvetna. Sådana finnas i vårt land,
det måste i sanningens intresse erkännas, liksom det också måste erkännas,
att icke alla homeopater ha den utbildning och den erfarenhet som är önskvärd.
Ett faktum är i varje fall, att till och med svårt sjuka stundom kunna
finna lindring och bot hos homeopater, sedan de förgäves sökt hälsans återställande
hos vanliga läkare och å sjukhus. En rättsinnig lagstiftare synes
icke ha rätt att förbise en sådan omständighet.

Vår erfarenhet är att den nuvarande behörighetslagen rensat upp i rätt
stor omfattning bland tvivelaktiga element i homeopatkåren. I sin nuvarande
avfattning synes oss denna lag i huvudsak alltjämt fylla sin uppgift. Vi
kunna därför ej anse de kraftiga skärpningar av lagen, som kungl. medicinalstyrelsen
föreslår, vara motiverade annat än i vissa detaljer.

Ett flertal homeopatiska föreningar ha instämt i yttrandet.

Här må slutligen tilläggas, att i yttrandena från de homeopatiska föreningarna
åberopas ett flertal utländska läkare och vetenskapsmän.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

29

Utskottet.

I sitt vid 1949 års riksdag avgivna svar på interpellationer angående
skärpning av bestämmelserna i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten
har chefen för inrikesdepartementet anfört, att han vore väl medveten om angelägenheten
att ytterligare begränsa utövningen av åtminstone de mest stötande
formerna av yrkesmässigt eller eljest mot ersättning bedrivet »kvacksalveri»
men att vidtagandet av en så långt gående åtgärd som att helt förbjuda
lekmannaverksamheten på läkar konstens område uppenbarligen icke
nu kunde komma i fråga. Förutom att en sådan åtgärd i sig själv skulle vara
olämplig, fortsatte departementschefen, skulle vid tillämpningen av en lag
med sådant innehåll uppkomma ett flertal mycket svårbedömbara gränsdragningsproblem
och ett generellt förbud mot det yrkesmässiga eller mot
ersättning bedrivna »kvacksalveriet» torde ännu så länge icke kunna påräkna
förståelse inom stora medborgargrupper.

De betänkligheter, som departementschefen sålunda anfört mot att nu genomföra
ett generellt förbud för andra än legitimerade läkare att utöva
läkarkonsten, delas av utskottet. Samtliga de remissinstanser, som avgivit
yttrande i förevarande ärende, ha också — på ett undantag när — under
åberopande av likartade skäl antingen ställt sig direkt avvisande mot ett dylikt
förbud eller ansett, att ett sådant förbud icke för närvarande bör utfärdas.
Utskottet får därför avstyrka motionärens i första hand framställda förslag
avseende lagstiftning om förbud för i Sverige icke legitimerade läkare
att utöva läkarkonsten.

Vad angår motionärens yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag till ändrad lagstiftning om behörighet att utöva
läkarkonsten utarbetas på grundval av medicinalstyrelsens den 2 december
1941 avgivna förslag med hänsyn tagen till de erfarenheter, som sedermera
vunnits på nämnda område, har detsamma tillstyrkts såväl av medicinalstyrelsen,
medicinska fakulteten i Lund och lärarkollegiet vid karolinska
institutet som alternativt av Sveriges läkarförbund. Jämväl medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala har ansett, att den nuvarande lagstiftningen
bör överses och i vissa avseenden göras mera effektiv. De homeopatiska
föreningar, som avgivit yttrande över motionen, ha däremot till alla
delar avstyrkt densamma samt föreslagit, att homeopatien måtte göras till
föremål för en allsidig och förutsättningslös undersökning.

I sitt ovan nämnda interpellationssvar har departementschefen jämväl uttalat,
att vad som på senare tid inträffat otvivelaktigt aktualiserat frågan
om en översyn av lagstiftningen på ifrågavarande område samt alt han hade
för avsikt att inom departementet upptaga medicinalstyrelsens nämnda förslag
om skärpt lagstiftning — vilket förslag vid två tidigare tillfällen varit
föremål för övervägande inom socialdepartementet—till förnyat övervägande.
1 ett den 13 innevarande april avgivet interpellationssvar har departementschefen
vidare anfört, att under det gångna året inom inrikesdepartementet frågan

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

om att behörighetslagen skulle tagas upp till förnyat övervägande flera gånger
varit på tal. Ett spörsmål, som visat sig vara föremål för så många och starka
meningsskiljaktigheter, fordrade emellertid en tämligen omfattande och tidsödande
beredning och en sådan beredning hade ännu icke medhunnits. Under
den närmaste tiden komme emellertid, fortsatte departementschefen, hithörande
spörsmål att upptagas till grundligt övervägande.

Även om man enligt utskottets uppfattning bör gå fram med försiktighet,
då det gäller att lagstifta angående ett spörsmål, som är föremål för så delade
meningar som det nu ifrågavarande, anser dock jämväl utskottet, att
lagstiftningen på hithörande område är i behov av översyn. Ett effektivt ingripande
från samhällets sida måste otvivelaktigt anses motiverat i de fall,
då på grund av behandling av lekmän människors liv och hälsa verkligen
utsättas för allvarliga risker. Det framstår också såsom angeläget, att sådan
mot ersättning bedriven lekmannaverksamhet, som uppenbarligen torde vara
att anse som otjänlig, i största möjliga utsträckning stävjas. I vad mån detta
kan ske genom skärpt lagstiftning synes dock svårbedömligt. Vid utarbetande
av lagförslag på ifrågavarande område bör, såsom motionären framhållit,
hänsyn tagas även till de erfarenheter, som vunnits efter det medicinalstyrelsens
utredning verkställts. Frågan om icke en helt ny utredning av
samtliga hithörande frågekomplex bör verkställas har varit på tal inom utskottet.
Oavsett hur i den delen förfares, torde den av motionären i sista hand
berörda frågan, nämligen om ekonomisk uppskörtning av allmänheten genom
försäljning av mediciner, som ordineras av person, som icke är behörig
att utöva läkarkonsten, böra beaktas i sammanhang med den prövning eller
utredning, som är att emotse. Därvid torde också frågan om vilka läkemedel,
som skola betraktas som farmacevtiska specialiteter, bliva uppmärksammad.

I anledning av departementschefens ovan återgivna uttalanden förväntar
utskottet, att frågan om en översyn av lagstiftningen på hithörande område
så snart sig göra låter kommer att upptagas till omprövning. Någon framställning
till Kungl. Maj :t i anledning av motionen anser utskottet därför
icke erforderlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 12, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

31

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Nils Elowsson,
fru Svenson, herrar Bengtson, Isaksson och Weiland;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herr Nilsson i Göteborg,
fröken Höjer, herrar Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem,
Huss, fru Ewerlöf* och herr Jönsson i Lund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.