4

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Nr 28.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av lagen om avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk i hamn.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 170 i första kammaren av herr
Uhlén samt nr 210 i andra kammaren av herrar Svensson i Göteborg och
Lindberg.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen matte
för sin del besluta om sådan ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, att välfärdsavgifter skola utgivas av samtliga
sjömän som äro påmönstrade svenskt handelsfartyg i utrikes fart».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Över motionerna ha i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från kommerskollegium och 1946 års sjömanskommitté.
På begäran av utskottet ha yttranden därjämte avgivits av Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet och Handelsflottans
välfärdsråd. Från Svenska stewartföreningen, som beretts tillfälle att
avgiva yttrande, har något yttrande ej inkommit.

Gällande rätt.

Enligt lagen den 30 juni 1948 om avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk i hamn (nr 495), vilken trädde i kraft den 1 juli 1948, skall till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn, förutom bidrag av allmänna medel,
utgå s. k. välfärdsavgift från svenska sjömän och redare (1 §). Avgiften utgör
fyra öre för dag och sjöman under tid då sjömannen varit för utrikes
fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg. Avgiften skall utgivas till hälften
av sjömannen och till hälften av redaren (2 §). Med sjöman förstås enligt
lagen envar som är inskriven vid sjömanshus.

Förenämnda lag är till sin konstruktion tämligen likartad med lagen den
30 juni 1943 om avgifter för sjöfolks pensionering. För beredande av pension,
enligt vad därom är särskilt stadgat, åt svenska sjömän, vilka varit
påmönstrade för utrikes fart å svenskt handelsfartyg, skola jämlikt 1 § sistnämnda
lag, förutom bidrag av allmänna medel, utgå avgifter dels från sjömännen
(hyresavgifter) dels från redarna (redareavgifter). Med sjöman förstås
i lagen envar, som är inskriven vid sjömanshus.

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

5

Enligt 1 kap. 12 § 1. kungi. kungörelsen den 9 juni 1939 angående sjömanshusen
i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m. bör en var
svensk medborgare, som å svenskt handelsfartyg idkar sjöfart såsom yrke,
vara inskriven vid sjömanshus och innehava sjöfartsbok. Besättning å
svenskt handelsfartyg om 20 registertons nettodräktighet eller däröver skall,
enligt 2 kap. 33 § kungörelsen, påmönstras i den ordning som i kungörelsen
stadgas, a) om fartyget går i utrikes fart, b) om fartyget går i inrikes fart
och är att hänföra till passagerarfartyg, såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat
må nyttjas till passagerares befordran i kustfart
eller vidsträcktare fart samt ej utgår allenast på lustresa eller annan tillfällig
resa. Vad om skyldighet att låta påmönstra besättning är stadgat
skali, enligt samma författningsrum, i tillämpliga delar gälla även vissa å
fartyg anställda personer, vilka icke äro att hänföra till den egentliga besättningen.
Enligt 35 § 1 mom. c) skall i fråga om påmönstring inom riket
av sjömän å svenskt fartyg iakttagas, bland annat, att varje svensk man av
den egentliga besättningen är inskriven vid svenskt sjömanshus och försedd
med giltig sjöfartsbok. Vid påmönstring utom riket av sjömän å svenskt fartyg
skall, jämlikt 2 mom., där så kan ske, iakttagas vad i 1 mom. sägs.
Undantag från stadgandet i 1 mom. c) må ifrågakomma allenast, därest
tillämpningen av nämnda stadgande skulle föranleda synnerlig olägenhet.

Här förtjänar vidare att anmärkas att i 23 a § nämnda kungörelse detaljerade
regler lämnas om beräknandet och erläggandet av välfärdsavgift. I
en den 30 september 1948 dagtecknad cirkulärskrivelse till mönstringsförrättare
inom och utom riket har kommerskollegium fäst mönstringsförrättarnas
uppmärksamhet på innebörden av de olika föreskrifter, som ha avseende
å ifrågavarande avgifter.

Historik m. m.

Efter bemyndiganden av Kungl. Maj :t den 18 januari och den 1 februari
1946 tillkallade dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Mgrdal,
sju utredningsmän för att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga
om sjöfolkets levnads- och arbetsförhållanden. Bland annat skulle utredningsmännen
undersöka möjliga utvägar att utvidga välfärdsanordningarna
för sjöfolket i svenska och utländska hamnar.

Utredningen, som antog benämningen 1946 års sjömanskommitté, avgav
den 15 april 1947 betänkande angående välfärdsanordningar för sjöfolk i
hamn (SOU 1947: 29). För närmare kännedom om betänkandets innehåll
får utskottet hänvisa till betänkandet. Här skall endast anmärkas att
betänkandet ej innefattar något förslag om välfärdsarbetets finansiering genom
uttagandet av välfärdsavgift av sjömän och redare. Tanken på ett dylikt
avgiftssystem framfördes emellertid i en inom handelsdepartementet
utarbetad, den 6 december 1947 dagtecknad promemoria rörande finansieringen
av de årliga kostnaderna för välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn.
Ur promemorian må här anföras följande:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

Genom lag den 13 december 1946 har i Norge upprättats en fond, vars medel
skola användas till sociala välfärdsanordningar för sjöfolk i in- och utrikesfart.
Fonden utgör ett eget rättssubjekt, vars medel hållas skilda från
statskassan. Till fonden lämnas ett årligt tillskott genom en avgift på 240
öre per sjöman och månad. Den beräknas för varje »syketrygdet» sjöman
ombord å norska fartyg och fördelas med 60 öre på sjömannen, 60 öre på
redaren och 120 öre på staten. I administrativ ordning lämnas närmare anvisningar
rörande avgiftens upptagande.

Genom kungl. resolution den 11 juli 1947 har fastställts, att avgift från
och med den 1 september 1947 skall erläggas av och för allt sjöfolk som
tjänstgör på fartyg under norsk flagg i utrikes fart och mottager lön av redaren.
Den skalf vidare från samma tidpunkt erläggas av och för sjömän
som tjänstgöra på fartyg i inrikes fart och som betala sjömansskatt enligt
lagen om skattläggning av sjöfolk den 21 mars 1947.

Det åligger vederbörande fartygs redare att å hyran avdraga den del av
välfärdsavgiften som skall erläggas av sjöfolket samt att månatligen inbetala
denna till »sentraltrekkontoret» för sjömän tillsammans med den del av avgiften
som redaren är skyldig erlägga. Sentraltrekkontoret infordrar statens
andel av välfärdsavgiften.

De medel som sålunda inflyta samt räntor å dessa må användas till att
täcka välfärdsrådets fasta administrationsutgifter samt till de välfärdsanordningar
som välfärdsrådet påbörjar. Medlen hänföras till en driftsfond —
i motsats till vissa större engångsanslag'' (10 milj. kronor) samt gåvomedel,
vilka avsättas till reserv- och dispositionsfond respektive gåvofond — samt
placeras efter beslut av välfärdsrådet. Välfärdsfondens räkenskaper revideras
av »Riksrevisionen».

I det danska betänkandet av den 26 september 1947 angående »spfolks
velfaerd i havn» föreslås, att nödiga medel till välfärdsrådets verksamhet anskaffas
genom en avgift av 8 öre per dag för varje å danska handelsfartyg
förhyrd "sjöfarande (inklusive befälhavare) som är olycksfallsförsäkrad i enlighet
med gällande olycksfallsförsäkringslag. Avgiften betalas med 2 öre
per dag av den sjöfarande, 2 öre av redaren och 4 öre av statskassan. Handelsministern
fastställer närmare bestämmelser rörande avgiftens upptagande.

Välfärdsrådet disponerar självständigt över de inflytande medlen, som
skola avskiljas från statskassan. Rådets räkenskaper revideras av »Statens
Hovedrevision». Utgifterna för rådets administration täckas genom anslag
på den årliga »Finansloven».

Den danska kommittén har icke såsom den svenska föreslagit något större
engångsanslag till välfärdsarbetet utan förutsätter, att särskilda bidrag lämnas
från statens sida antingen i form av direkta tillskott eller lån på billiga
villkor.

Såsom motivering för sitt förslag anför den danska kommittén bl. a., att
det är naturligt att både redare och sjöfolk lämna bidrag till välfärdsanordningarna,
vilka äro i hela sjöfartsnäringens intresse. När välfärdsarbetet sålunda
finansieras av staten, redarna och de ombordanställda själva, kommer
även detta att bidraga till att utplåna det drag av välgörenhet som hittills
har vilat över anordningar av denna art och som uppenbarligen avhållit
många sjömän från att draga nytta av de institutioner som funnits.

Vad som anförts av den danska kommittén torde med fog kunna hävdas
jämväl för vårt lands vidkommande. För de skäl som motivera statens deltagande
i finansieringen av välfärdsarbetet har 1946 års sjömanskommitté
utförligt redogjort i sitt tidigare omnämnda betänkande. Otvivelaktigt kan

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

det också anses skäligt och lämpligt, att redarna och de sjöfarande bidraga
till täckande av kostnaderna härför.

Alla sjömän åtnjuta samma tillgång till välfärdsanordningarna, och det
kan ur denna synpunkt vara rättvist att, såsom skett i Norge och föreslagits
i Danmark, fastställa en enhetlig avgift för alla kategorier sjömän, oberoende
av deras inkomster. Då endast en förhållandevis obetydlig avgift kan
ifrågakomma, torde de olika besättningskategoriernas skiftande ekonomiska
bärkraft icke med större skäl kunna åberopas för en avgift som utginge i
förhållande till vederbörande sjömans löneinkomst. En för alla sjömän lika
avgift synes sålunda vara att föredraga. Denna synes enklast kunna beräknas
per dag, varvid beloppet lämpligen kan sättas lika med det i Danmark
föreslagna eller 8 öre, att erläggas med 2 öre av sjömannen, 2 öre av redaren
och 4 öre av staten.

Den lämpligaste och minst betungande formen för avgifternas upptagande
och inlevererande torde vara den som för närvarande tillämpas beträffande
hyresavgifterna. Välfärdsavgiften skulle i så fall kunna avdragas samtidigt
med hyresavgiften, varigenom kontrollen av avgiftens beräknande även
skulle underlättas, och tillsammans med redarens andel inlevereras till Handelsflottans
pensionsanstalt samtidigt med att hyres- och redareavgifterna
inbetalades. Handelsflottans pensionsanstalt torde kvartalsvis böra överlämna
de influtna medlen till kommerskollegium, som, likaledes kvartalsvis,
kunde tillföra den sålunda uppkomna välfärdsfonden statens tillskott
till välfärdsarbete. överföringen av medlen från Handelsflottans pensionsanstalt
till kommerskollegium motiveras därav, att det enligt 1946 års sjömanskominittés
förslag skulle ankomma på kollegium att administrera det
praktiska välfärdsarbetet, varför flertalet utanordningsbeslut torde komma
att träffas inom kollegium.

En viss nackdel med ett system av den typ som här skisserats är, att endast
sjömän sysselsatta i utrikes fart komma att erlägga avgift till välfärdsarbetet,
eftersom vår sjömanspensionering endast omfattar denna kategori
sjöfolk. En betydande del av välfärdsarbetet skulle ju även komma det å
fartyg i inrikes fart sysselsatta sjöfolket till godo, vilket skulle motivera att
även dessa sjömän erlade avgift. Likvisst torde det med fog kunna göras
gällande, att flertalet av de sjömän som äro anställda i inrikes fart i större
utsträckning än övrigt sjöfolk besöka sina hemorter och därför i förhållandevis
mindre grad komma att begagna sig av välfärdsanordningarna. Vidare
övergå många sjömän efter en tids tjänstgöring å fartyg i inrikes fart i regel
till fartyg i utrikes fart och omvänt. Med hänsyn härtill torde det kunna anses,
att de med det föreslagna uppbördssystemet förenade olägenheterna
icke äro av större betydelse i jämförelse med fördelarna.

Dansk lag om Velfserdsforanstaltninger for spfarende utfärdades den 30
april 1948.

I proposition nr 174 till 1948 års riksdag, varigenom förslaget till förevarandc
lag om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn förelädes
riksdagen, uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres,
bland annat följande:

Det är ännu lör tidigt att bedöma hur stora belopp som komma att crtoidras
för löpande kostnader i samband med att välfärdsanordningarna
utbyggas. Det i departementspromemorian framförda och av vederbörande
organisationer gillade förslaget synes emellertid innebära så stora fördelar
ur allmän synpunkt att staten bör biträda detsamma.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 28

Avgifter böra erläggas för alla svenska sjömän, som äro påmönstrade
svenska fartyg på utrikes rulla. Det kan därjämte övervägas huruvida avgifter
böra uttagas även för utländska sjömän, som äro mönstrade på
svenska fartyg. Sålunda har den s. k. sjömanspensionsutredningen i sitt
den 17 januari 1948 avgivna betänkande föreslagit, att pensionsavgifter
skulle uttagas av såväl svenska som utländska sjömän. Kungl. Maj :t har
ännu icke tagit ställning till nämnda förslag, vilket är under remissbehandling.
Då frågan om skyldighet för utländska sjömän att erlägga pensionsavgifter
sålunda ännu icke prövats, synes det mig för närvarande riktigast
föreslå, att välfärdsavgifterna tills vidare uttagas allenast för svenska sjömän.
Det kan vidare ifrågasättas, att avgifter borde uttagas även av sjömän
i inrikes fart. Då emellertid dessa sjömän till stor del icke äro mönstringspliktiga,
är det av redovisningstekniska skäl mindre lämpligt att av
dem uttaga avgifterna. Redarnas och sjöfolkets avgifter böra uppbäras hos
sjömanshusen och därifrån inlevereras till kommerskollegium. Närmare bestämmelser
om uppbörden torde få meddelas i administrativ ordning.

Propositionen behandlades — liksom i anledning av densamma väckta
motioner — av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket i sitt utlåtande
nr 2 framhöll att det ur rättvisesynpunkt icke var tillfredsställande, att endast
de för utrikes fart påmönstrade sjömännen skulle betala välfärdsavgift.
Utskottet fortsatte:

Såsom departementschefen framhållit, är det emellertid av redovisningstekniska
skäl svårt att uttaga avgifter även av sjömän i inrikes fart, vilka
till stor del icke äro mönstringspliktiga. Utskottet förväntar emellertid, att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet fäst på denna fråga och undersöker,
om icke en rättvis och tekniskt godtagbar lösning av densamma är möjlig.
Vad som framför allt talar för att avgiften bör uttagas är, att detta bidrager
till att utplåna det drag av välgörenhet, som hittills vilat över välfärdsanordningarna
för sjömän. Inom utskottet har ifrågasatts, om icke avgifterna
borde ersättas av bidrag i annan form från redarnas och de anställdas organisationer.
Mot en lösning efter denna linje kan invändas, att icke alla redare
och sjömän äro anslutna till respektive organisationer. Trots att skäl,
som framgår av det nu anförda, tala mot uttagandet av en välfärdsavgift,
har utskottet likväl icke velat motsätta sig förslaget om införande av en dylik
avgift framför allt med hänsyn till angelägenheten av att välfärdsverksamheten
påbörjas i den föreslagna jämförelsevis blygsamma omfattningen
och icke ytterligare inskränkes av brist på medel. Utskottet utgår emellertid
ifrån att'' frågan om välfärdsavgiftens uttagande tages under omprövning
av Kungl. Maj :t, därest redarna och sjöfolket skulle framställa önskemål om
att få lämna bidrag till välfärdsarbetet i annan form än den nu föreslagna,
och att Kungl. Maj :t under angiven förutsättning förelägger riksdagen de
förslag till ändrade bestämmelser, som kunna finnas lämpliga.

I särskilt yttrande, fogat till utlåtandet, anförde herr Olovson i Västerås
bland annat följande, som i detta sammanhang är av intresse:

Vidare har jag inom utskottet yrkat, att riksdagen icke nu skulle antaga
det i propositionen intagna förslaget till lag om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn. Det synes nämligen vara föga rationellt att på
föreslaget sätt inkassera 2 öre per man och dag av varje svensk sjöman under
tid, då han för utrikes fart varit inmönstrad å svenskt handelsfartyg. Det
skulle också ligga en orättvisa i att sjömän i inrikes fart, som ju kunna

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

9

tillgodogöra sig vad välfärdsanordningarna i svenska hamnar ha att bjuda,
skulle vara befriade från alt erlägga den ifrågavarande avgiften. Enligt min
mening borde det kunna anstå till nästa års riksdag med att lösa frågan
om sjömännens och rederiernas bidrag. Under tiden till dess kunde det undersökas
om icke redarnas och sjöfolkets organisationer kunde vara villiga
att i någon utsträckning lämna bidrag till den ifrågavarande verksamheten.
I avvaktan på resultatet av en sådan undersökning borde statens bidrag
kunna höjas med ett belopp motsvarande det beräknade bidraget.

Vad beträffar statens bidrag till välfärdsanordningarna må här anmärkas
att jämlikt de i propositionen nr 174/1948 angivna grunderna skall statens
bidrag till löpande utgifter för välfärdsarbetet uppgå till samma belopp,
som inflyter i avgifter från sjömän och redare. Därutöver är det avsett att
staten skall ställa medel till förfogande för byggnadsföretag, tomtköp och
andra större investeringar för välfärdsanordningar i hamn.

Av det för innevarande budgetår anvisade statsanslaget ha 150 000 kronor
beräknats motsvara inflytande avgifter och reserverats för löpande kostnader.
Återstoden av anslaget, 300 000 kronor, har avsetts för investeringsändamål.

Med hänsyn till rådande ekonomiska läge har chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ericsson, i årets statsverksproposition (bilaga 12) under
Avsättning till handelsflottans välfärdsfond icke ansett sig kunna tillstyrka
större anslag till investeringsändamål för budgetåret 1950/51 än som anvisats
för innevarande budgetår eller 300 000 kronor. Det för löpande utgifter
avsedda statsbidraget, vars storlek är beroende av det belopp, som inflyter
i avgifter från sjömännen och redarna, torde även för nästa budgetår
kunna beräknas till 150 000 kronor. Avsättningsanslaget skulle således bestämmas
till oförändrat belopp, 450 000 kronor.

Yttranden.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande bland annat följande:

Frågan om uttagande av välfärdsavgifter även för utländska sjömän var
under övervägande i samband med lagens antagande. Anledningen till att så
ej blev fallet synes närmast hava varit ett visst samband mellan denna fråga
och ett liknande förslag beträffande avgifter för pensionering av sjöfolk.
Då sistnämnda fråga ännu icke prövats, ansåg föredragande departementschefen
för det dåvarande riktigast föreslå, att välfärdsavgifterna tills vidare
uttoges allenast för svenska sjömän. Ehuru principiellt sett ett visst samband
kan anses föreligga mellan dessa frågor, vill det emellertid synas som
om spörsmålet om uttagande av välfärdsavgifter för utländskt sjöfolk skulle
kunna avgöras utan att ställningstagandet till pensionsavgiftsfrågan därigenom
skulle behöva i något avseende föregripas. Under denna förutsättning
skulle kommerskollegium för sin del kunna tillstyrka det genom motionerna
framförda förslaget, såvitt det avser utländska sjömän. Vad angår
å fartyg i utrikes fart mönstrade icke sjömanshusinskrivna svenska sjömän
kan kollegium icke finna någon anledning att motsätta sig att välfärdsavgifter
uttagas för dessa.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

19h6 års sjömanskommitté, liksom även Sveriges segelfartygsförening, vilka
ej närmare utveckla sin ståndpunkt, ha intet att erinra mot det i motionerna
framlagda förslaget.

Anledningen till att lagen om välfärdsavgifter erhöll sin nuvarande formulering
torde vara, uttalar Sveriges redareförening, att välfärdsavgiftens
upptagande och inlevererande sammankopplades med hyresavgiften.

Föreningen fortsätter:

Vissa svårigheter härmed förutsågos emellertid, varför kungl. kommerskollegium
i cirkulärskrivelse den 30 september 1948 till mönstringsförrättare
inom och utom riket uppdrog de riktlinjer, vilka skulle följas vid beräknandet
av välfärdsavgifter. Härom säges bl. a., att vid sjömansrullas utfärdande
skall anges den sammanlagda välfärdsavgiften per dag, vilken erhålles
på så sätt, att antalet avgiftspliktiga personer, som normalt ingå i besättningen,
multipliceras med 4. En mindre avvikelse från detta antal avgiftspliktiga
skall icke föranleda ändring i det totalbelopp rederiet är skyldigt
att inleverera. Endast vid större ändringar kan jämkning företagas.
Följden härav har blivit, att då ett mindre antal svenska sjömän, som ej
varit inskrivna vid sjömanshus, eller utlänningar varit påmönstrade, redaren
måst erlägga lika stor välfärdsavgift, som om samtliga sjömän varit
sjömanshusinskrivna. Redaren har därför redan nu i många fall fått betala
avgift för sådana personer, som motionärerna avse, utan att hava möjlighet
att återfå den på vederbörande själva rätteligen fallande andelen. Utvecklingen
har sålunda visat, att en ändring av lagen kan vara befogad. Alla
sjömän åtnjuta samma tillgång till välfärdsanordningarna och ur denna
synpunkt torde det vara rättvist att såsom skett i Norge och även i Danmark
fastställla en enhetlig avgift för samtliga de kategorier av sjömän, vilka äro
påmönstrade svenskt handelsfartyg i utrikes fart. Föreningen har sålunda
för sin del intet att erinra mot en sådan ändring av lagen om välfärdsavgifter,
som kan tillgodose dessa synpunkter.

Svenska sjöfolksförbandet nämner, att 1946 års sjömanskommitté i sitt
den 15 april 1947 avgivna betänkande förutsatte, dels att statsmakterna
skulle anvisa 8 miljoner kronor till upprättande av en särskild välfärdsfond
för sjöfolk, ur vilken anslag under den närmaste femårsperioden skulle anvisas
för byggande av sjöfartshotell samt inrättande av klubbrum i Sverige
och utlandet, dels att det årliga medelsbehovet för välfärdsarbetets bedrivande
skulle anvisas över budgeten, samt tillägger:

Genom den formulering, som lagen om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn för närvarande har, kan välfärdsavgifter uttagas endast
av svenska sjömän, vilka äro inskrivna vid sjömanshus. Härigenom befrias
ett betydande antal sjömän, som äro anställda i svenska handelsfartyg i utrikes
fart, från erläggande av dylika avgifter. Motionärernas uppskattning av
de avgiftsbefriades antal till minst 4 000 torde vara riktig. Antalet i den
svenska utrikessjöfarten anställda utländska sjömän av manskapsgrad är
cirka 3 000. Härtill kommer ett relativt stort antal utlänningar, som äro anställda
såsom befäl i svenska fartyg i utrikes fart. Men också ett avsevärt
antal svenska sjömän äro befriade från välfärdsavgifternas erläggande genom
lagens bestämmelse om att den avgiftspliktige skall vara inskriven vid
sjömanshus. Enbart i Svenska Amerika-linjens och Svenska Llovds passagerarefartyg,
vilka äro sysselsatta i utrikesfart, finnas enligt uppgift från
Göteborgs sjömanshus ungefär 500—600 anställda, som inte äro inskrivna

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

11

vid sjömanshus och därför också befriade från erläggande av välfärdsavgifter.
Härtill komma också de personer, som börja sin sjömansbana genom att
första gången påmönstra ett svenskt fartyg vid något svenskt konsulat
i utlandet. Genomsnittligt torde exempelvis varje månad ett 10-tal svenskar
för första gången påmönstra svenska fartyg vid konsulatet i Narvik, varvid
inskrivning vid sjömanshus icke äger rum och de därvid påmönstrade följaktligen
ej heller behöva erlägga några välfärdsavgifter. Ett bifall till motionärernas
hemställan torde för övrigt medföra en avsevärd lättnad för befälhavarna
vid dessas redovisning av välfärdsavgifterna. I den för ett fartyg
utfärdade sjömansrullan angives det sammanlagda antalet välfärdsavgifter,
som per dag skola erläggas av de anställda sjömännen och rederiet. Om sedan
under fartygets resor ett antal utländska sjömän eller svenska sjömän,
som inte äro inskrivna vid sjömanshus, anställas, måste befälhavaren företaga
tidsödande och omständliga avräkningsförfaranden, varvid han skall
undersöka för hur många dagar i varje månad avdrag skall göras för var
och eu av de anställda utlänningarna eller eventuellt svenskarna. Om samtliga
ombord i fartyget anställda vore skyldiga att erlägga välfärdsavgifter
skulle givetvis redovisningsförfarandet förenklas i betydande grad. Förbundet
anser sig särskilt böra understryka motionärernas påpekande, att det ur
rättvisesynpunkt kan anses väl motiverat att alla i ett fartyg påmönstrade
sjömän erlägga den föreskrivna avgiften, enär ju välfärdsverksamheten
kommer alla i den svenska handelsflottan anställda till godo.

Sveriges fartygsbefälsförening, som också tillstyrker motionen, anför bland
annat:

Utredningsmännen torde på sin tid icke ha haft för avsikt att skapa
den nuvarande gränsdragningen för avgiftsplikten. Att konsekvensen likväl
blivit denna, torde sammanhänga med att man i lagen om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn mindre välöverlagt formulerat bestämmelsen
om avgiftsplikt i överensstämmelse med vad som stadgas beträffande
sjömans skyldighet att erlägga hyresavgift till sjömanshus. Vid
sjömanshus icke inskrivna sjömän och utländska sjömän äro befriade från
hyresavgift på grund av att denna avgift utgör pensionsunderlag för sjömän
och att dessa kategorier icke äro inbegripna i pensionsordningen.

Svenska maskinbefedsförbundet uttalar, att motionärernas förslag, att
samtliga sjömän, som äro påmönstrade i svenskt handelsfartyg i utrikes fart,
skola erlägga välfärdsavgift, är fullt i överensstämmelse med förbundets
åsikt.

Förbundet fortsätter:

De medel, som inflyta genom välfärdsavgifterna, komma till användning
för sådana ändamål, som komma allt sjöfolk i svenska fartyg till nytta, oavsett
om detta sjöfolk är av svensk eller utländsk nationalitet. Välfärdsavgiften
är så obetydlig, att den knappast kan anses innebära någon ekonomisk
utgift av betydelse. Några skäl, soin tala för att utländsk sjöman, anställd
i svenskt handelsfartyg, skulle befrias från skyldigheten att erlägga
välfärdsavgift, kan förbundet icke finna. Utländskt sjöfolk är redan tidigare
så favoriserat, att ytterligare skäl till eftergifter ej böra förekomma. Förbundet
tänker i detta sammanhang närmast på den befrielse från skatteplikt,
som utländsk sjöman, anställd i svenskt fartyg, åtnjuter. Välfärdsverksamheten
för sjöfolk har enligt förbundets mening en stor uppgift alt fylla, och

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 28-

alla de medel, som kunna uppbringas för verksamheten, äro välbehövliga.
Det tillskott, som välfärdsavgift från utländskt sjöfolk i svenska handelsflottan
skulle utgöra, därest riksdagen beslutar i enlighet med motionärernas
förslag, kan enligt motionärernas beräkningar med hänsyn till rederiernas
andel uppgå till cirka kr. 100 000: —, och med detta belopp kan välfärdsverksamheten
utökas avsevärt. Såväl svenska medborgare som utlänningar
ha lika stor möjlighet att draga nytta av välfärdsverksamheten, och det är
därför icke mer än rätt att var och en, oavsett sin nationalitet, bidrager med
sin andel för att främja det arbete, som nedlägges för att öka trevnaden
för de anställda i svenska handelsflottan.

Handelsflottans välfärdsråd tillstyrker bifall till motionerna samt anför
i anslutning därtill:

Med den uppbördsform som för närvarande tillämpas i fråga om välfärdsavgifter
synes enligt välfärdsrådets mening en ändring av lagen om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn i den av motionärerna föreslagna
riktningen vara ägnad att främja ett enklare och rationellare uppbördsförfarande,
i det att jämkningar i fortsättningen endast mycket sällan
skulle behöva ifrågakomma av de summor som fastställts med hjälp av de
av kommerskollegium anvisade generella reglerna för avgiftsbeloppens uträknande.

I likhet med motionärerna anser välfärdsrådet vidare det principiellt riktigt
att samtliga ombordanställda å fartyg i utrikes fart erlägga välfärdsavgift
med hänsyn till att den välfärdsverksamhet som anordnas med anlitande
av till välfärdsfonden influtna avgifter omfattar alla i den svenska
handelsflottan anställda, oavsett om vederbörande äro inskrivna vid sjömanshus.

Välfärdsrådet har i tidigare sammanhang, senast i samband med sin framställning
med begäran om anslag till sin verksamhet under budgetåret 1950/
51, framhållit behovet av ökade medel för välfärdsverksamheten för sjöfolk.
De merinkomster, som i händelse av bifall till motionerna skulle tillfalla
välfärdsfonden, skulle sålunda bland annat kunna disponeras för intensifierad
idrotts- och bildningsverksamhet. Välfärdsrådet vill emellertid samtidigt
anföra, att rådet icke anser att en fast grundval för välfärdsverksamheten
skapats förrän välfärdsfonden, såsom 1946 års sjömanskommitté ursprungligen
föreslagit, tillföres ett större engångsbelopp avsett för investeringar
i sjöfartshotell och klubbrum för sjöfolk.

Utskottet.

Genom den lydelse lagen om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn för närvarande har föreligger ej skyldighet för utländska sjömän,
vilka äro för utrikes fart påmönstrade å svenskt handelsfartyg, att erlägga
välfärdsavgift. Samma är förhållandet vad beträffar svenska sjömän i utrikes
färt, som icke äro inskrivna vid sjömanshus. Ett betydande antal sjömän
i nämnda fart torde således falla utanför räckvidden av sagda lag.
Motionärerna ha uppskattat de avgiftsbefriades antal till minst 4 000.

Vid lagens tillkomst ifrågasattes huruvida välfärdsavgift icke borde uttagas
också av de utländska sjömännen. Tanken härpå fick emellertid falla
på grund av det samband som ansågs föreligga mellan denna fråga och sjö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

13

mauspensionsutredningens på prövning beroende förslag om avgifter för
pensionering av såväl svenska som utländska sjömän. Nämnda förslag har
ännu ej — enligt uppgift på grund av det statsfinansiella läget — föranlett
lagstiftning. Enligt kommerskollegii uppfattning, vilken delas av utskottet,
vill det synas som om spörsmålet om uttagande av välfärdsavgifter för utländskt
sjöfolk skulle kunna avgöras utan att ställningstagandet till pensionsfrågan
därigenom skulle i något avseende föregripas. Med hänsyn härtill
och då de utländska sjömännen i samma mån som de svenska äga tillgång
till de förefintliga välfärdsanordningarna finner utskottet det ej vara
mer än rätt att även de utländska sjömännen bliva förpliktade att genom
avgifter bidraga till dessa anordningar.

Vad sedan angår de sjömän av svensk nationalitet, som ej äro inskrivna
vid sjömanshus och följaktligen ej behöva gälda välfärdsavgift, utgöras
dessa, dels av sjömän, som påmönstrat utomlands, dels av sjöfolk, som ej
tillhör den egentliga besättningen. Också dessa draga nytta av välfärdsanordningarna
och böra därför enligt utskottets mening gälda välfärdsavgift.

Utskottet vill vidare påpeka, att ett genomförande av de föreslagna ändringarna,
vilka tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna
och organisationerna, är ägnat att underlätta uppbörden och redovisningen
av avgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 170
och 11:210, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om
avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1948 om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

1 §•

Till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn skall, förutom bidrag av
allmänna medel, i den omfattning
nedan sägs utgå en avgift (välfärdsavgift)
från svenska sjömän och redare.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

Till välfärdsanordningar för sjöfolk
i hamn skall, förutom bidrag av
allmänna medel, i den omfattning
nedan sägs utgå en avgift (välfärdsavgift)
från sjömän och redare.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 28.

(Nuvarande lydelse:)

3 §.

Med sjöman förstås i denna lag
envar som är inskriven vid sjömanshus.

Med handelsfartyg —--bärg nings-

och dykeriföretag.

(Föreslagen lydelse:)

3 §.

Med handelsfartyg---bärg nings-

och dykeriföretag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.

Stockholm den 14 april 1950.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson, Bengtson* och Weiland;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg, fru Johansson
i Norrköping, fru Sandström*, herrar Jansson i Hällefors, Jönsson i
Lund*, Svensson i Göteborg och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

50123S