Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

1

Nr 24.

Utlåtande i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg åt vissa
livräntetagare, som varit anställda hos tobaksimportörer.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
58, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Friesen hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja ett lämpligt avvägt dyrtidstillägg — förslagsvis
tio procent — å livräntan till de förutvarande inom tobaksengrosimporten
anställda personer, vilka den 1 juli 1949 fyllt 56 år».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

På begäran av utskottet har yttrande över motionen avgivits av styrelsen
för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

Enligt kungl. förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror skall under
vissa förutsättningar ersättning i form av livränta utgå till de tidigare
enskilda tohaksimportörerna och deras anställda.

I 9 § stadgas sålunda, att grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan
den 1 januari 1937 och som personligen handhaft den omedelbara ledningen
av rörelsen, äger erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form
av livränta. Till grund för beräkningen därav skall läggas den beräknade
årslön till affärsledaren, som den s. k. tobakskommissionen, vilken tillsatts
bland annat för bestämmandet av sådan ersättning, varom här är fråga,
efter jämförelse med företag av liknande omfattning prövar skäligt fastställa,
dock högst 10 000 kronor. Livränta skall till den, som under minst
20 år bedrivit importverksamhet, utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd
ledarlön samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett
i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets
införande mist sin anställning, äger, jämlikt 11 §, erhålla
ersättning under följande villkor, nämligen

a) att han vid monopolets ikraftträdande var svensk medborgare samt
uppnått 21 års ålder,

b) att hans inkomst av arbete under de fem närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning
hos tobaksimportör, samt

c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i
statens tjänst eller hos monopolets utövare. — Ersättningen skall till den,
som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 45 års ålder, utgå i

1 liihang till riksdagens protokoll 1990. 9 samt 2 avd. AV ?.l.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

form av livränta och till övriga anställda i form av inkomstersättning. Livräntan
respektive inkomstersättningen är fastställd på grundval av ersättningstagarens
medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen
styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren
1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor,
överskjutande belopp icke medräknats. Livränta skall till den, som under
minst 20 år innehaft anställning hos tobaksimportör, utgå med sex tiondelar
av medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 anställningsår,
med ett i förhållande till anställningstidens längd nedsatt belopp. Om
ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall livräntan
minskas med pensionens belopp.

Enligt 13 § äger tobaksagent, varmed förstås envar, som yrkesmässigt för
utländsk fabrikants räkning verkat för avsättning inom riket av importerade
tobaksvaror och som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937
och i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av
sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, uppbära livränta, om han vid importmonopolets
ikraftträdande nedlagt sin verksamhet som tobaksagent.
Till grund för beräkningen av livräntan skall läggas medelårsinkomsten av
tobaksagenturen under de verksamhetsår, som nyss nämnts, dock att, därest
medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej
medräknas. Livräntan skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet
som tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda
medelsårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår,
med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.

Bestämmandet av de ersättningar, som enligt förordningen skola utgå,
anförtroddes åt en för riket gemensam kommission (tobakskoinmissionen,
jfr ovan) med viss i förordningen angiven sammansättning. Kommissionens
verksamhet har numera upphört.

Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1943 (SFS nr 427/1943).

Den 22 juni 1943 träffades mellan svenska staten, å ena, samt Tobaksmonopolet,
å andra sidan, ett avtal, varigenom Tobaksmonopolet bl. a. förband
sig att till de inom tobåksbranschen sysselsatta personer, som avses
i förordningen, utgiva de ersättningar, som fastställts av kommissionen.

Motiven till de nu berörda ersättningsreglerna återfinnas främst i det
betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror
(SOU 1940:34), som den 16 december 1940 avgavs av tillkallade sakkunniga
(1938 års tobakshandclsutredning). Utredningsmännen ha i ersättningsfrågan
uttalat bland annat följande:

Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes en särskild omständighet
böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom
branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort
en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda
undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.

Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen
till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24

3

gjort allenast 2/a av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp
hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor ha uppburit
föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori
av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, att
avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet
förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm).

Vidare kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm
år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2 422 kronor.

Efter övervägande av nu berörda förhållanden ha vi funnit oss böra föreslå,
att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda
i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst
skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna
sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer
med en ålder av 49 år eller därunder.

Såsom villkor för erhållande av ersättning synes böra uppställas, att ersättningstagarens
inkomst av arbete under de fyra kalenderåren närmast
före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit
av anställning inom tobaksimporten.

Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt
låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter
jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes föreligga
att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,
att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering
icke böra kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell
skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund
av sjukdom dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen förbundna
pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten
förbjuder en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar eu hel
kår dess levebröd.

Vad de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande angår, föreslå
vi, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten under år 1938
och 1939, dock att, om medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande
belopp ej medräknas. Under förutsättning av minst 20 anställningsår
skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten
För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta utgå med ett
i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.

Alternativt föreslogo utredningsmännen, att lägsta åldern för erhållande
av livränta sänktes till 45 år.

Ur betänkandet må här vidare återgivas följande av utredningsmännen
gjorda uttalande:

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att vi — här som på
andra punkter — funnit oss böra bedöma det föreliggande spörsmålet så
som det framstår under normala förhållanden. Därest frågan om ett inlösningsförfarande
nu icke vunnit aktualitet på grund av denna utredning, vilken
ju igångsatts före stormaktskrigets utbrott, hade importörerna måhända
till följd av importsvårigheterna sett sig nödsakade att efterhand avskeda
åtminstone större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter til! inkomst
av rörelsen undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa
omständigheter böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken
vi icke ansett oss böra taga ställning.

På grundval av betänkandet utarbetades inom finansdepartementet förslag
till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksva -

i

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

ror ävensom till förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror. Förslagen framlades för riksdagen genom
Kungl. Maj :ts den 9 april 1943 dagtecknade proposition nr 200.

Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, anförde däri följande,
som här är av intresse.

För egen del finner jag de av utredningsmännen anförda skälen för ett
statsingripande så vägande, att den sedan lång tid tillbaka aktuella frågan
icke längre bör undanskjutas. Vid detta ståndpunktstagande har jag särskilt
fäst avseende vid de sakkunnigas uppgift, att engrosimportens vinstmarginal
av olika skäl undan för undan uttunnats, vilket bland annat haft till
följd, att lönestandarden för importörernas personal genomsnittligt nedpressats
till en anmärkningsvärt låg nivå. Härigenom har en reglering av
tobaksimporten obestridligen i viss mån kommit att framstå som en social
angelägenhet.

Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning
frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under
åren 1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor
för erhållande av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning
hos tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med
hänsyn till omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.

I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande
av ersättningsformen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår
för egen del 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta.
Vad angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre
belopp än 60 procent av medelårsinkomsten.

Propositionen behandlades av sammansatt bevillnings- och första lagutskott,
vilket i sitt utlåtande nr 2 till 1943 års riksdag fann de föreslagna
ersättningsreglerna i stort sett väl tillgodose ersättningstagarnas berättigade
intressen. Utskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, gjorde ej heller
någon erinran mot lydelsen av de bestämmelser, varom nu är fråga.

År 1946 gjordes till chefen för finansdepartementet en framställning om
dyrtidstillägg å de livräntor, som utgingo till vissa förutvarande inom tobaksengrosimporten
anställda personer, nämligen dem, som den 1 juli 1943
uppnått 50 års ålder. I framställningen, vilken var undertecknad av ombudsmannen
Hj. Lindberg, tidigare ledamot av den kommission, som ovan omtalats,
anfördes bl. a. följande:

I 1938 års tobalcshandelsutredning föreslogs, att livräntan till inom branschen
anställda personer skulle utgå med tre fjärdedelar (= 75 %) av vederbör
andes medelårsinkomst från åren 1938 och 1939, vilken livränta statsmakterna
dock senare sänkte till 60 procent av samma medelsårsinkomst.

Häremot är emellertid inte så mycket att invända som desto mer mot den
omständigheten, att något indextillägg ej förordnats att av 1943 års ersättningskommission
inräknas i livräntorna, vilka alltså rätt och slätt uträknades
på vederbörandes medelårsinkomster från åren 1938 och 1939. Som
dessa därtill, i synnerhet för de äldre personerna, i regel voro anmärkningsvärt
låga, blevo följaktligen deras livräntor oproportionerligt små.

Såsom ledamot i 1943 års kommission för bestämmande av ersättning åt
tobaksimportörer in. fl. hörde jag också därinom det allmänna omdömet

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

5

om de utdömda ersättningarna uttalas, att den s. k. inkomstersättningen,
till personer i åldern 35 t. o. m. 44 år, tillmätts efter betydligt högre och
generösare grunder än livränteersättningen, särskilt till de äldre personerna.

Då härtill kommer, att kronans värde sedan åren 1938 och 1939 nedgått
cirka 33 procent, ha dessa förut knappa livräntor följaktligen nu minskats
med cirka en tredjedel av sina beräknade grundvärden, varför det nu skulle
erfordras ett cirka 50 procents dyrtidstillägg för att återställa dem i 1939
års värde.

Framställningen utmynnade i en begäran, att ett med hänsyn till berörda
förhållanden lämpligt avvägt dyrtidstillägg mätte tillerkännas ovannämnda
personer.

Statskontoret avstyrkte, under åberopande av vad styrelsen för Tobaksmonopolet
i avgivet yttrande anfört, bifall till den gjorda framställningen.
I nämnda yttrande hade styrelsen, med hänsyn till att statsmakterna så sent
som i juli 1943 fastställt grunderna för bestämmandet av ifrågavarande
livräntor och levnadskostnadsindex sedan dess icke undergått någon väsentlig
förändring, icke funnit bärande skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation
å dessa livräntor. — Framställningen lämnades utan bifall.

Styrelsen för Tobaksmonopolet har i sitt i anledning av motionen avgivna
yttrande anfört bland annat följande:

I herr von Friesens motion anföres, att socialstyrelsens levnadskostnadsindex
under tiden mars 1943—juni 1949 stigit med 17 enheter. Detta avser
synbarligen den indexserie med 1935 som basår, som inkluderar direkta
skatter och sociala förmåner. Går man åter på den »rensade» indexserien
blir stegringen 13 enheter, d. v. s. från 153 till 166, vilket innebär en
stegring av levnadskostnaderna med icke fullt 8,5 %. Jämför man dyrtidskompensationen
enligt ramavtalet, utgjorde densamma i juli 1943 20,7 %
och för närvarande 25,7 %, alltså en stegring med 5 enheter.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner styrelsen tveksamt, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för beviljande av dyrtidskompensation å
ifrågavarande livräntor.

Därest det emellertid skulle anses, att dyrtidskompensation skall utgå,
bör den enligt styrelsens mening bestämmas till högst 5 % samt tillerkännas
samtliga livräntetagare.

Med styrelsens förklaring här ovan att, därest dyrtidskompensation skall
utgå, sådan bör tillerkännas samtliga livräntetagare, har styrelsen avsett,
enligt vad utskottet inhämtat, samtliga de hos tobaksimportörer anställda,
som beviljats livräntor.

Utskottet. Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår åligger det
tobaksmonopolet alt på grund av det mellan staten och monopolet den 22
juni 1943 träffade avtalet utgiva de ersättningar, som enligt förordningen
den 11 juni 1943 utgå till bl. a. dem, vilka tidigare innehaft anställning bos
tobaksimportör. Därest dyrtidstillägg skulle tillerkännas de personer inom
denna grupp, vilka uppbära livränta, bör lämpligen även gäldandet av dessa
åvila monopolet. För en sådan ordning erfordras emellertid, att monopolet,
som uppenbarligen ej utan vidare är skyldigt att svara för tilläggen, särskilt
åtager sig att erlägga också dessa.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 24-

Vid bedömandet av frågan huruvida dyrtidstillägg bör utgå å de livräntor,
som åtnjutas av tobaksimportörernas förutvarande personal, är främst
att märka tobakshandelsutredningens här ovan återgivna uttalande, enligt
vilket utredningen funnit, att livräntorna bort tillmätas efter jämförelsevis
generösa grunder. Ehuru livräntorna sedermera i propositionen nedsatts
att utgå med lägre belopp än vad utredningen föreslagit, liksom å andra
sidan åldern för erhållande av livränta sänkts från 50 till 45 år, fann sammansatta
bevillnings- och första lagutskottet, som utlät sig över propositionen,
att livräntetagarnas berättigade intressen blivit väl tillgodosedda genom
de föreslagna ersättningsreglerna, ett uttalande, som måste ses mot
bakgrunden av den nödställda belägenhet, vari förevarande yrkesgrupp vid
tiden för importmonopolets införande befann sig. Föredragande departementschefens
ovan anmärkta uttalande, att regleringen av tobaksimporten
obestridligen i viss mån kommit att framstå såsom en social angelägenhet,
torde också utgöra ett vittnesbörd om att statsmakterna genom de gällande
ersättningsreglerna velat tillförsäkra den berörda personalen nödiga existensvillkor.
Av förarbetena till förordningen framgår ej annat än att de
fastställda livräntorna skola vara definitiva. Endast inträdet av förhållanden,
som i väsentlig grad äro ägnade att rubba värdet av livräntorna, torde
böra föranleda till en jämkning av dessa.

Den skiftning av det ekonomiska läget, som skett från tiden för importmonopolets
införande till 1949, framgår av de statistiska uppgifter, som
återfinnas i motionen och monopolets till utskottet avgivna yttrande. Dessa
utvisa, att levnadskostnaderna under nämnda tid undergått en viss stegring.
Härigenom ha livräntorna otvivelaktigt i motsvarande mån förlorat i
värde, men utskottet anser sig med hänsyn till det anförda icke kunna i
förevarande sammanhang tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att tillförsäkra
nu ifrågavarande kategori livräntetagare dyrtidstillägg. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
spörsmålet och, om så kan anses påkallat, överväger möjligheterna att med
monopolet träffa överenskommelse rörande en höjning av ersättningsnivån
för de personer, varom här är fråga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 58, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1950.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 24.

7

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Nils Elowsson, Bengtson och Weiland;

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Sandström, herrar Nilsson
i Göteborg, Carlsson i Bakeröd, WikJund i Stockholm, Odhe, Svensson i
Göteborg och fröken Wetterström.