Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
1
Nr 23.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av semester
m. m. åt skogskörare.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 172 i första kammaren av
herr Nåsgård m. fl. samt nr 206 i andra kammaren av herr Jansson i Aspeboda
m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t begära förslag till sådana ändringar dels i semesterlagen
att skogsköraren i semesterhänseende skall betraktas som arbetstagare, dels
i motsvarande lagar där arbetstagarbegreppet är av betydelse».
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Gällande rätt.
Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar,
särskilt på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande av begreppets
innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar. Arbetstagarbegreppet
har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av ifrågavarande
slag. Till att börja med märkes att i en del av lagarna vissa avvikelser
från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera lagar
ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tillämpning.
Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det däri
angivna begreppet.
Vidare är att märka att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig
tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter, som haft att
tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet synes i viss mån sammanhänga
med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning, som
reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare
ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet.
Till en början skall lämnas en kort redogörelse för räckvidden i nu ifrågavarande
hänseende av de viktigaste av de lagar, i vilka arbetstagarbegreppet
är av betydelse.
Lagen om semester den 29 juni 1945 äger tillämpning å arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten,
för vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning
är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens
1 —Bilxang till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 23.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Enligt vad som
framgår av förarbetena till denna lag skola de begrepp och regler, vilka
gälla inom den allmänna civilrätten, vara avgörande för gränsdragningen
mellan arbetstagare och självständig företagare.
Enligt 17 kap. 4 § lxandelsbalken äga betjänter och tjänstehjon förmånsrätt
i arbetsgivarens konkurs för dem tillkommande lön för sista året; samma
förmånsrätt gäller för annan arbetares dagspenning eller avlöning, där
den ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Vid tillämpning
av detta lagrum torde anknytning närmast ske till det å allmänna civilrättsliga
grundsatser fotade arbetstagarbegreppet.
Lagen om arbetstidens begränsning den 16 maj 1930 föreskriver, att vid
tillämpning av lagen såsom arbetare ej skall räknas bl. a. medlem av arbetsgivarens
familj, verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad
ställning samt ritare, bokhållare eller därmed jämställd person. Genom
stadganden i lagen undantagas från dess tillämpning vidare vissa former
av arbete, såsom sådant, vilket utföres i arbetarens hem eller eljest
under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, samt sådant arbete, som till sin natur
är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Enligt
lagen åligger det arbetarskyddsstyrelsen att avgöra, huruvida viss arbetstagare
är att enligt lagen räkna såsom arbetare.
Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 förstås
i denna lag med arbetare envar, som mot avlöning användes till arbete för
annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig
företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan
avlöning utför dylikt arbete. På grund av uttryckligt stadgande anses icke
såsom arbetare enligt lagen bl. a. den, som utför arbetet i sitt hem ellei
å arbetsställe, som av honom bestämmes. Vid lagens tillämpning ha åtskilliga
yrkesidkare, som enligt strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle
vara att anse såsom företagare, behandlats såsom arbetare enligt lagen.
I arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 utsäges, att med arbetstagare
i lagen förstås envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande
till denne vara att anse såsom självständig företagare. Från lagens tilllämpning
är dock undantaget bl. a. arbete, som utföres i arbetstagarens hem
eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande.
Enligt skogshärbårgeslagen den 21 maj 1937 förstås med arbetare envar,
som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara
att anse såsom självständig företagare.
Lagen om förenings- och förhandlingsrätt den 11 september 1936, lagen
om medling i arbetstvister den 28 maj 1920, lagen om kollektivavtal den 22
juni 1928 och lagen om arbetsdomstol den 22 juni 1928 innehöllo ursprungligen
ej någon definition å arbetstagarbegreppet. Genom lagändringar 1945
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
infördes emellertid i dessa lagar det stadgandet, att vid tillämpningen av
respektive lag skall såsom arbetare, såvitt angår lagen om förenings- och
förhandlingsrätt såsom arbetstagare, anses även den som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till
denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetares,
såvitt gäller lagen om förenings- och förhandlingsrätt en arbetstagares,
till arbetsgivaren.
Arbetstagarbegreppet förekommer vidare i uppbördsförordningen den 31
december 1945. I anvisningarna till 46 § i förordningen sägs, att med arbetsgivare
förstås enligt förordningen envar, som ingått avtal med annan person
att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd härav är
skyldig utbetala lön till denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den,
med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid
icke den, som är att anse som självständig företagare.
Beroende uppdragstagare.
Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att verkställa
utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av
rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana
handelsresande, som avses i 87 § kommissionslagen, å ena, samt arbetstagare,
å andra sidan, ävensom att till Kungl. Maj:t avgiva de förslag, till
vilka utredningen kunde giva anledning. Socialstyrelsen förklarade i sin
utredning den 15 maj 1944 bland annat, att styrelsen ansåg sig böra ägna
uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare än handelsagenter och handelsresande.
Utan att göra gällande att densamma kunde göra anspråk på
tullständighet upptog styrelsen i en uppräkning de yrkesgrupper, som skulle
kunna komma i åtanke i ifrågavarande avseende. Uppräkningen har följande
lydelse:
1) Handelsagenter samt sådana handelsresande och platsförsäljare, som
icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare
samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare,
radioapparater, böcker m. m.
2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda
i huvudmannens tjänst.
3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker in. in., som använda
egna hästar eller egna bilar.
4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa
körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m.
5) Småbrukare in. 11., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor
eller körslor för vägarbeten.
6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten.
7) Stenhuggare, som verkställa utlagning av sten i egna eller av dem
själva arrenderade berg.
8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell).
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Skogskörarnas ställning.
Av föredragningspromemorian i det i motionerna åberopade rättsfallet
framgår följande angående skogskörarnas ställning.
I Norrland ske skogsavverkningarna i stor utsträckning på så sätt att
skogsköraren (ofta en bonde eller arrendator) åtager sig att mot viss betalning
avverka en viss skogstrakt. I åtagandet ingick tidigare — mestadels
såsom ett villkor i avtalet — att skogsköraren skulle själv anställa och avlöna
de huggare som erfordrades. Själva körarbetet utför skogsköraren
själv, understundom med biträde av lejd arbetskraft. I mellersta Sverige
plägar skogsköraren endast åtaga sig körslorna, medan virkesägaren själv
svarar för huggningen. — Sedan de i skogsbruket anställda arbetarna och
arbetsgivarna alltmer organiserat sig, träffades 1936 en överenskommelse
(»Norrlandsöverenskommelsen») mellan å ena sidan Domänstyrelsen och
ett stort antal norrländska skogsbolag (sedermera Föreningen Skogsarbeten)
och å andra sidan Svenska Skogs- och Flottningsarbetarförbundet och
Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) angående den ordning som skall
iakttagas vid kontraktering av vinteravverkningsarbeten. 1940 efterträddes
denna överenskommelse av en ny sådan av huvudsakligen samma innehåll
som den tidigare. — Arbetsdomstolen har i en dom (1942 nr 88) uttalat att
Norrlandsöverenskommelserna utginge från att skogsköraren vore att betrakta
såsom en entreprenör samt att Norrlandsöverenskommelserna icke
åstadkommit någon förändring härvidlag. — Sedan avverkningssäsongen
1942—43 har Norrlandsöverenskommelsen ersatts med ett mellan samma
parter träffat kollektivt s. k. ramavtal (numera årligt) för skogsbruket i
Norrland och Dalarna, innehållande allmänna bestämmelser till lokala arbets-
och löneavtal om skogsarbete in. m. De lokala arbets- och löneavtalen
— som upprättas särskilt för Skogs- och Flottningsarbetarförbundet (i
dessa avtal regleras såväl körnings- som huggningsarbetet) och särskilt
för RLF (i dessa avtal regleras allenast körningsarbetet) — upptaga föreskrifter
om arbetstid och detaljerade prisbestämmelser. Enligt ramavtalets
allmänna bestämmelser — vilka äro tillämpliga å alla under avtalet lydande
personer som sysselsättas med i avtalet avsett arbete — skall för vinteravverkningsarbete
upprättas kontrakt med respektive körare, kontraktstagaren
anskaffa erforderligt antal huggare och i förhållande till huggarna
intaga förmansställning i allt vad avser samarbetet mellan honom och huggarna,
såvida arbetsgivaren ej föredrager att själv anskaffa huggare och
utöva den tillsyn som åvilar köraren, samt att i förmansställningen skall
ingå bland annat skyldighet att i mån av fullgjort arbete verkställa utbetalning
av lön till huggarna eller utfärda sådana anvisningar, att huggarlön
kan utbetalas direkt till dessa. Ramavtalet innebär i förhållande till Norrlandsöverenskommelsen
den ändring att skogskörarens skyldighet att anskaffa
och avlöna huggarna icke längre är ovillkorlig.
De stora arbetsgivar- och arbetarorganisationerna synas numera, på grund
av uttalanden i motiven till 1945 års semesterlag, utgå från att denna lag
skall tillämpas på skogskörare utom i renodlade entreprenörsfall. De numera
(1948/1949) gällande ramavtalen upptaga sålunda bestämmelser om
beräkning och utbetalning av semesterlön.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 5
Sveriges skogsägareförbund uttalade i ett år 1949 till utskottet avgivet
yttrande att uppdragstagare, vilka formellt skulle i viss mån framstå som
egna företagare, men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt arbetsgivaren,
numera förekomma i relativt ringa omfattning inom skogsbruket.
Förr kunde till denna kategori i det norrländska skogsbruket samt i Dalarna
hänföras de s. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren tidigare åtogo sig både
huggning och körning på ackord av de utstämplade träden samt för dessa
arhetens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare,
huvudsakligen huggare. Denna anställningsform är nu praktiskt taget helt
övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av år träffats rörande
skogsavverkningarna i Norrland och Dalarna, är huggnings- och körningsarbetet
numera helt skilt. Såväl huggare som körare antagas var för sig
och avlönas likaledes var för sig direkt av arbetsgivaren.
Socialstyrelsen anförde i ett likaledes år 1949 till utskottet avgivet yttrande
bland annat följande:
Körare inom skogsbruket ha i rättspraxis enligt olycksfallsförsäkringslagen
ansetts vara arbetstagare. Kollektivavtalen, exempelvis för Norrland
och Dalarna, innehålla också kompletterande bestämmelser om olycksfall
och sjukvård. Semesterrätten är icke särskilt nämnd i kollektivavtalet annat
än i samband med frågan om avlöningens utbetalande. I avtalen för skogsbruket
i södra Sverige finnes däremot uttrycklig bestämmelse om att semester
skall utgå enligt lag, och är här den del av ackordsförtjänsten, som
skall anses belöpa på köraren, 55 procent. I denna landsdel utbetalas semesterlön
endast i de fall, då hästägaren själv utför arbetet, alltså icke för
av denne lejd arbetskraft.
Vid Landsorganisationens samma år avgivna yttrande fanns fogat yttrande
jämväl av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, i vilket
sistnämnda yttrande beträffande skogskörarnas ställning anfördes bland
annat följande:
Kollektivavtalets utbredning inom skogsbruket samt 1942 års semesterkommittés,
statsrådets i propositionen och andra lagutskottets samstämmigt
uttalade uppfattning, att exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt gällande
kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande
villkor, borde betraktas som arbetstagare i semesterlagens mening,
har lett till, att såväl huggarna som körarna i hela landet nu av skogsarbetsgivarna
tillerkännas semesterrätt, trots det att arbetstagarebegreppet jämväl i
nya semesterlagen principiellt skall fastställas enligt civilrättsliga regler. Detta
så långt det gäller huggare samt körare med en häst. För körare med två
eller flera hästar ligger frågan oklarare till. Domänverket har skriftligen
medgivit beträffande Norrland och Dalarna, att kontraktstagare = körare
som sysselsätter flera hästar på samma avverkning, skall erhålla semesterersättning
på den samlade ackordsförtjänsten. Föreningen Skogsarbeten har
muntligen meddelat oss, att bolagen i Norrland och Dalarna rekommende
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
rats att tillämpa lagen på samma sätt som Domänverket med avseende på
dessa körare med flera hästar. Så är dock icke förhållandet i mellersta och
södra Sverige. Där föreligger nu en dom i Arbetsdomstolen, i vilken körare
med flera än eu häst tillerkännes semesterrätt endast för den egna arbetsinsatsen.
Historik m. m.
Arbetstagarbegreppet enligt förarbetena till semesterlagen m. m.
Av förarbetena till 1938årslagomsemester framgår att de begrepp
och regler, vilka gälla inom den allmänna civilrätten, skulle vara avgörande
för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare. Föredragande
departementschefen anförde, att han ansåge det icke vara möjligt
att för semesterlagens vidkommande utgå från den tolkning av arbetsgivaroch
arbetstagarbegreppen, som enligt stadgad praxis tillämpades beträffande
olycksfallsförsäkringslagen. Enligt departementschefen måste frågan om
vem som i det särskilda fallet skulle betraktas såsom arbetsgivare respektive
arbetstagare bedömas med hänsyn till vem som slutit arbetsavtalet. Riksdagen
gjorde icke någon erinran på denna punkt.
1942 års semesterkommitté konstaterade i sitt betänkande (SOU 1944: 59)
till en början, att vid tillämpningen främst av olycksfallsförsäkringslagen
men även av andra lagar, såsom lagen om arbetarskydd, lagen om arbetstidens
begränsning och skogshärbärgeslagen, arbetstagarbegreppet hade givits
en vidare tydning än såvitt angår lagen om förenings- och förhandlingsrätt
och med denna närbesläktade lagar ävensom semesterlagen.
Kommittén fortsatte:
Vad särskilt olycksfallsförsäkringslagen beträffar har frågan ofta gällt,
huruvida en sådan person är att anse såsom självständig företagare, vilken
åtagit sig att ombesörja ett arbetes utförande och för utförandet anlitat medhjälpare,
till följd varav han kommit att intaga en mellanställning mellan å
ena sidan den för vilkens räkning arbetet utföres (företagaren) och å andra
sidan de arbetare som deltaga i arbetet. I dylikt fall anses enligt olycksfallsförsäkringslagen
mellanmannen som arbetstagare, såvida hans ekonomiska
och sociala förhållanden samt ställning i övrigt är sådan att han i huvudsak
är att jämställa med en arbetstagare. Företagaren betraktas i enlighet härmed
såsom arbetsgivare icke blott i förhållande till mellanmannen utan
även till de av denne anställda arbetarna.
Den praxis, som utbildat sig vid olycksfallsförsäkringslagens tillämpning,
har stöd i lagens motiv, främst i vad särskilda utskottet vid 1916 års riksdag
uttalade i anledning av ett motionsvis framfört yrkande att skogskörare,
vilka självständigt åtaga sig att med hjälp av lejda arbetare utföra skogsavverkning,
borde enligt olycksfallsförsäkringslagen betraktas som arbetare
och icke såsom arbetsgivare. Utskottet framhöll, att det icke läte sig göra
att ge någon allmän regel för bedömande av dylika fall, utan frågan finge
bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Enligt utskottet torde
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
därvid i allmänhet tjäna till ledning sådana förhållanden som de närmare
bestämmelserna vid avtalets ingående mellan avverkaren och avverkningsrättens
innehavare, sättet för lönernas utanordnande, storleken av avverkarens
egen arbetsförtjänst, hans deltagande i arbetet o. s. v.
Beträffande semesterlagen anförde kommittén bland annat:
Att utsträcka semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådana
personer, som ur olika synpunkter klart äro att betrakta såsom självständiga
företagare, kan uppenbarligen icke komma i fråga. Det ligger — för
att taga ett exempel från skogsbruket — i öppen dag, att en hemmansägare,
som träffat ett drivningskontrakt med en virkesägare men själv icke deltager
i eller någonsin förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter
detta utföras av hos honom anställt folk, icke bör äga rätt till semester på
virkesägarens bekostnad.
Spörsmålet om utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde begränsar
sig därför till den personkrets, beträffande vilken tvekan kan råda om
den skall hänföras till den ena eller den andra kategorien. Det blir då närmast
fråga om personer, vilka faktiskt intaga en ställning, i olika avseenden
likartad med en arbetstagares, men som enligt gällande praxis ställas
utanför semesterlagen. Främst dylika personer torde socialstyrelsen i sin
ovan berörda utredning åsyfta, då styrelsen talar om »beroende uppdragstagare».
Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas
personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika
beroendeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således
mycket heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som
övriga här avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande
yrkesområden och förhållanden, om vilka torde bli fråga, synes
det knappast vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i
varje särskilt fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att
hänföra. En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas
i vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen
företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om
den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden
mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet
tvister skulle givetvis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt
till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande
anställning hos samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte
är en lag, med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som
arbetsdomstolen — komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning
uppenbarligen stor.
Om kommittén i enlighet med vad nu sagts finner, att med arbetstagare
enligt semesterlagen liksom hittills bör förstås den som är arbetstagare enligt
allmänna civilrättsliga regler, så må emellertid framhållas, att det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet icke torde vara något i och för sig givet, oföränderligt
begrepp. Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet
eu vidare omfattning än det från början haft. Kommittén
vill ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under
inflytande av kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt
allmänna rättsgrundsatser kan anses äga eu något vidare omfattning, än
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
praxis för närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning
exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt det förut åberopade
ramavtalet för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas
såsom arbetstagare. Kommittén vill i samband härmed understryka
vikten av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom
arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och
att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment.
Där skriftlig överenskommelse föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen
i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten
med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast
anförts gäller särskilt, därest — såsom för kommittén uppgivits i viss
mån ha varit fallet — arbetsgivare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor
för personer, vilka arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart
ha varit att anse såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera
självständig ställning, ehuruväl de förhållanden, under vilka de ha alt utföra
sitt arbete, i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon
på dylikt sätt avhändes sin semesterrätt.
I sin ovannämnda utredning den 15 maj 1944 förklarade socialstyrelsen
vidkommande principspörsmålet om rättslig likställighet mellan arbetstagare
och vissa uppdragstagare bland annat följande:
Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten
skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska
lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare,
vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare. Huruvida bärande
skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till
de olika lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande
i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild
lag.
Socialstyrelsen undersökte därefter huruvida arbetstagarbegreppet borde
utvidgas i vad avsåge särskilt angivna lagar av socialpolitisk innebörd.
Därvid fann socialstyrelsen skäl föreligga att lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om kollektivavtal
och lagen om arbetsdomstol utvidgades att omfatta även uppdragstagare
i de fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende ställning gentemot
uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore väsentligen likartat
med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Även 1938 års lag om semester som i fråga om tillämpningsområdet beträffande
uppdragstagarna överensstämde med 1945 års semesterlag,
blev föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen framhöll,
att vissa sociala skäl talade för att de beroende uppdragstagarna tillerkändes
semesterrätt. Dessa uppdragstagare utförde emellertid i flertalet
fall sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma
uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest semesterlagen
skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa således
i allmänhet endast erhålla semesterlön. Det torde icke vara lämpligt att
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
i detta sammanhang taga ställning till principfrågan om utsträckning av semesterrätten
till ytterligare områden, inom vilka den medgivna rätten skulle
få allenast ekonomisk betydelse. Med hänsyn härtill syntes en utvidgning
av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare tillsvidare böra anstå.
Styrelsen framhöll vidare, att det till stor del måste bliva en skälighetsprövning,
när det gällde att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin
beroende ställning borde likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade
och icke semesterberättigade uppdragstagare skulle därigenom
bliva svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort
antal tvister. Styrelsen framhöll slutligen följande:
Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika
dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om
semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras
av flera myndigheter.
Vid ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade
semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner
socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det
icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare
lagstadgad rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna
att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet.
En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende
uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt
i enlighet med socialstyrelsens förslag.
Förslag till ovannämnda 1945 genomförda ändringar i lagen om förenings-
och förhandlingsrätt, lagen om medling i arbetstvister, lagen om
kollektivavtal och lagen om arbetsdomstol förelädes 1945 års riksdag av
Kungl. Maj :t genom proposition nr 88. Propositionen byggde på den av
socialstyrelsen gjorda utredningen,
I propositionen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, inledningsvis, att begreppet arbetstagare (arbetare) icke vore entydigt
i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende arbetsrätten eller
vad därmed sammanhängde, hade arbetstagarbegreppet, i den mån det närmare
definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning, i det att under
detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera kategorier. Vad
som i här förevarande avseende tilldroge sig särskilt intresse vore att gränsdragningen
mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare icke
genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden. Det närmare uppdragandet
av sistnämnda skiljelinje hade verkställts av de domstolar och
andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Myndigheterna
hade därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund för bedömningen
av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Praxis utvisade att myndigheterna
som regel varit benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare
innebörd allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt
syfte.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Efter att hava framhållit, att vid tillämpningen av arbetsf redslagstiftningen
socialstyrelsen tidigare givit arbetstagarbegreppet en tämligen
vidsträckt innebörd men att styrelsen senare i anslutning till vissa avgöranden
av arbetsdomstolen utgått från ett arbetstagarbegrepp av snävare
omfattning, anförde statsrådet Möller:
Ur de synpunkter, som ligga till grund för arbetsfredslagstiftningen, synes
det likväl icke vara nödigt att densamma begränsas till att omfatta endast
arbetstagare i strängt civilrättslig mening. Då det ekonomiska livet i allmänhet
torde vara bäst betjänt av att intressekonflikter lösas förhandlings- eller
förlikningsvägen, torde det tvärtom vara ur samhällelig synpunkt angeläget,
att denna fredsbefrämjande lagstiftning spänner över ett något vidare område.
Jag finner det därför lämpligt att sådana grupper av uppdragstagare,
som i realiteten gentemot sina huvudmän intaga eu beroendeställning av
samma art som de egentliga arbetstagarnas, erhålla lagligt skyddad förenings-
och förhandlingsrätt samt att arbetsfredslagstiftningen jämväl i övrigt
göres tillämplig på dem. Därigenom komma också dessa uppdragstagare
att, såsom det synes välbehövligt, få ökade möjligheter att organisationsvägen
hävda sina intressen vid uppgörelser om löne- och arbetsvillkor.
I anslutning härtill upptogs i propositionen förslag till ändringar i de
till arbetsfredslagstiftningen hörande lagarna av innebörd att dessa utsträcktes
att omfatta även den som, utan att anställningsförhållande föreligger,
utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende
ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.
I propositionen upptog statsrådet Möller till övervägande även spörsmålet
om utvidgning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess
utredning berörda lagar. Statsrådet Möller anförde därutinnan, att han utan
att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast
skulle avse arbetstagarbegreppet enligt olycksfallsförsäkringslagen, semesterlagen
och 17 kap. 4 § handelsbalken, likväl ansåge att utvidgningen icke
för det dåvarande borde äga rum.
I fråga om semesterlagen anförde statsrådet Möller:
Vad semesterlagen beträffar har man — i viss mån i anslutning till uttalanden
därom i den proposition vari förslaget till nämnda lag framlades —
ansett sig böra nära anknyta till det i enlighet med allmänna civilrättsliga
regler utformade arbetstagarbegreppet. Socialstyrelsen har vid sin utredning
funnit, att en legal utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde
i nu förevarande avseende icke bör äga rum. Samma ståndpunkt har intagits
av 1942 års semesterkommitté, som emellertid ifrågasätter om icke utvecklingen
numera gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en
något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma. Kommittén
understryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida
någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga
föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej fillerkännes
något visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse
förelåge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,
utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen
och det sätt på vilket denna tillämpades.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Jag vill uttala min anslutning till den mening i fråga om tillämpningen av
semesterlagen, varåt semesterkommittén sålunda givit uttryck. I samband
härmed vid jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare
för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade
krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de
framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan
erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig
erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas.
I anledning av vissa av lagrådet gjorda uttalanden anförde statsrådet
Möller vidare bland annat följande:
Efter att hava berört två särskilda tolkningsspörsmål, förklarar lagrådet,
att lagrådet förutsatte, att när fråga uppkomme, huruvida någon skulle
anses såsom självständig företagare eller arbetstagare, och spörsmålet icke
skulle direkt bedömas enligt arbetsfredslagarna eller därmed likställda författningar
av social natur, frågan skulle med beaktande av föreliggande
tolkningsmoment avgöras enligt allmänna rättsgrundsatser. Utan att taga
ställning till de av lagrådet särskilt berörda tvenne tolkningsfrågorna, vilka
torde böra bedömas av de lagtillämpande myndigheterna under beaktande
av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna, vill jag
för egen del understryka, att här förevarande lagstiftningsåtgärder endast
ha avseende å förhållanden vilka omedelbart regleras i de av ändringsförslagen
berörda lagarna. Såsom av den i ärendet tidigare lämnade redogörelsen
framgår, ha emellertid likartade grundsatser redan sedan länge
vunnit tillämpning inom lagstiftningsområden där det sociala syftet är
starkt betonat, såsom inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och
arbetarskyddslagstiftningen. I den mån man kommer över på den egentliga
privaträttens områden måste däremot angelägenheten av klarhet och stabilitet
tala emot en analog tillämpning av de principer som nu förordas
vad beträffar arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mellan den
offentliga och privata rätten som representeras av exempelvis semesterlagen
torde bedömandet i det särskilda fallet kunna komma att influeras av föreliggande
omständigheter av social natur.
I anledning av propositionen väcktes en motion, nr II: 474 av herr von
Friesen in. fl., i vilken yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder att även vid tillämpningen
av semesterlagen den skall anses som arbetstagare vilken, utan att
anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid
till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som
en arbetstagares till arbetsgivaren.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, vilket i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 27, hemställde, alt riksdagen måtte bifalla
propositionen samt alt motionen 11:474 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd. I motiveringen till denna hemställan anförde utskottet
efter att ha redogjort för yrkandet i motionen bland annat följande:
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Givetvis är det ur social synpunkt önskvärt, att jämväl de yrkesgrupper
som här avses erhålla rätt "till semester. Att nu taga slutlig ståndpunkt
till frågan, huruvida utvidgningen av arbetstagarbegreppet bör äga rum i
lagar utanför det väl avgränsade rättsområde som arbetsfredslagstiftningen
utgör torde dock icke vara tillrådligt. Såsom ovan framhållits är
gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare flytande.
Gränsdragningen måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning.
Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena
huvudsakligen företrädas av vederbörande organisationer, blir denna gränsdragning
av mindre betydelse. Om utvidgningen av arbetstagarbegreppet
nu införes jämväl i semesterlagen, som reglerar förhållandet mellan enskilda
parter, skulle såsom 1942 års semesterkommitté anfört ovissheten om
tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare lätt komma att föranleda
tvistigheter. Skälighetsprövningen kan leda till en oenhetlig rättstillämpning,
särskilt som mål angående tillämpningen av semesterlagen handläggas såväl
av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen. Av nu anförda skäl
anser utskottet, att erfarenheterna rörande tillämpningen av den genom propositionen
föreslagna lagstiftningen böra avvaktas, innan åtgärder för lagändring
i motionens syfte vidtagas.
Ehuru utskottet sålunda icke kan tillstyrka motionen, förutsätter likväl
utskottet, att Kungl. Maj:t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål och, i den mån omständigheterna giva anledning därtill, tager
under förnyad omprövning, huruvida ändring av semesterlagen i antydd
riktning bör komma till stånd. Jämväl frågan, huruvida utvidgningen av
arbetstagarbegreppet, såsom ifrågasatts under förarbetena till propositionen,
i övrigt bör genomföras utom området för arbetsfredslagstiftningen, bör i
fortsättningen skänkas tillbörligt beaktande.
Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet hemställt.
Vid 7945 års riksdag framlades därjämte genom proposition nr 273 förslag
till lag om semester. Detta lagförslag innebar, såvitt avsåge
de beroende uppdragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet
i förhållande till 1938 års semesterlag.
I propositionen förklarade föredraganden, statsrådet Erlander, — efter
att hava återgivit vad statsrådet Möller i den ovan omnämnda propositionen
nr 88 anfört beträffande spörsmålet om utsträckning av semesterlagens
tillämpningsområde till de beroende uppdragstagarna — att han helt anslöte
sig till vad statsrådet Möller därutinnan anfört samt att han ansåge
sig sakna anledning att ytterligare uppehålla sig vid spörsmålet.
Av statsrådet Erlanders uttalande i propositionen må dock i förevarande
sammanhang följande anmärkas.
Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är
ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt
och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbetstagarna
tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan
minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nuvarande
lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en
rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillför
-
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
säkra arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är
i stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekreation
som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av
ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda
kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren
icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka
garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det
avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir
händelsen. Även om lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag
att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma
tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt betraktelsesätt
måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbetstagare
genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller
ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej
vara lyckligt.
Med anledning av propositionen med förslag till lag om semester väcktes
en motion av intresse i förevarande sammanhang, nämligen motionen II: 584
av herr Johnsson i Stockholm in. fl. I motionen yrkades, att riksdagen
måtte besluta att vid lagens tillämpning även den skulle anses såsom arbetstagare
som, utan att anställningsförhållande förelåge, utförde arbete
för annans räkning och därvid till denne intoge en beroende ställning av
väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt över densamma
avgivna utlåtande, nr 59, i ifrågavarande avseende hemställde, att
motionen 11:584 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd
för denna hemställan anförde utskottet följande:
Enligt motionärernas uppfattning bör således den utvidgning av arbetstagarbegreppet
inom arbetsfredslagstiftningen, som riksdagen innevarande
år beslutit, genomföras även för semesterlagens vidkommande. I utskottets
utlåtande i berörda ärende (nr 27), vilket godkänts av riksdagen, framhöll
utskottet, bland annat, att erfarenheterna rörande tillämpningen av ändringen
i fråga om arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder
för motsvarande ändring av semesterlagen vidtoges. Utskottet finner ej
skäl att nu föreslå riksdagen att frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen
för endast kort tid sedan intagit till denna fråga.
Om utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion,
vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående
arbetstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning
tala starka skäl för att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket
i Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete
under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd
därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare — och därmed
pliktig svara för semesterförmånen — i förhållande till icke blott körarna
utan även de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt
torde även kunna tjäna till ledning vid bedömandet av andra frågor på hithörande
område.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Arbetstagarbegreppet enligt vissa andra lagar.
Utöver vad som framgår av den ovan lämnade redogörelsen må följande
nämnas beträffande arbetstagarbegreppet i vissa lagar.
Beträffande lagen om försäkring för olycksfall i arbet
e och lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
framhöll socialstyrelsen i sin ovan omförmälda utredning, att lagarna byggde
på den grundtanken, att en arbetsgivare skulle svara för att arbetet bedreves
på sådant sätt, att hans arbetare ej utsattes för fara att träffas av olycksfall
eller yrkessjukdom. Lagarna hade icke gjorts tillämpliga å arbetare, som utförde
arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av dem bestämdes. Då sådana
arbetare ej vore försäkrade mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom,
kunde det tydligen icke heller ifrågakomma att tillerkänna uppdragstagare,
som arbetade under självvalda förhållanden, någon ersättning enligt nämnda
lagar.
I propositionen nr 88 till 1945 års riksdag uttalade statsrådet Möller såsom
skäl för sin ståndpunkt, att en utvidgning av arbetstagarbegreppet enligt
olycksfallsförsäkringslagen icke för det dåvarande borde äga rum — att
denna lag, vilken vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte
stora grupper av de då ifrågavarande uppdragstagarna.
I fråga om 17 kap. 4 § handelsbalken anförde socialstyrelsen
i sin nämnda utredning:
De borgenärer, som åtnjuta förmånsrätt enligt handelsbalken 17: 4, erhålla
vid konkurs betalning före nästan alla andra fordringsägare. En utsträckning
av denna förmånsrätt till nya grupper borgenärer kunde därför
få betänkliga konsekvenser. Den skulle leda till en försämring av rättsläget
för övriga fordringsägare, bland annat samtliga inteckningshavare.
Förmånsrätten enligt handelsbalken 17:4 är en tyst förmånsrätt. Dess
förhandenvaro i ett enskilt fall blir icke synlig för tredje man genom någon
registreringsåtgärd eller genom någon överföring av besittningen till den
egendom, vari förmånsrätten kan göras gällande. En sådan besittningsöverföring
vore för övrigt otänkbar, då förmånsrätten gäller i all gäldenärens
egendom. Med hänsyn till rättssäkerheten inom kreditlivet är det önskvärt,
att antalet tysta förmånsrätter begränsas i görligaste mån. Detta gäller
framför allt förmånsrätterna enligt handelsbalken 17: 4 med deras synnerligen
goda plats i förmånsrättsordningen.
Därest vissa uppdragstagare skulle komma i åtnjutande av förmånsrätt
enligt handelsbalken 17: 4, skulle det till stor del bliva beroende på en skälighetsprövning,
vilka uppdragstagare som skulle få denna privilegierade
ställning. Skälighetsprövningen skulle innebära, att ett nytt osäkerhetsmoment
infördes på kreditlivets område. Detta synes icke vara lämpligt.
Den sociala och ekonomiska ställning, som beroende uppdragstagare intaga,
är visserligen ofta svag, men detta kan icke åberopas som ett avgörande
skäl för att de skola tillerkännas förmånsrätt. Då skulle även andra
borgenärer på samma sociala och ekonomiska plan, t. ex. vissa leverantörer,
med lika rätt kunna kräva förmånsrätt för sina fordringar. Något sådant
har dock aldrig ifrågasatts.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
15
De anförda skälen talade enligt socialstyrelsens åsikt så starkt emot en
utvidgning av förmånsrätten enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, att styrelsen
icke ansåge sig kunna föreslå att beroende uppdragstagare tillerkändes sådan
förmånsrätt.
Beträffande 17 kap. 4 § handelsbalken androg statsrådet
Möller i propositionen nr 88 till 1945 års riksdag:
Vad slutligen beträffar spörsmålet om beredande av förmånsrätt i konkurs
enligt 17 kap. 4 § handelsbalken för de beroende uppdragstagarnas lönefordringar
vill jag omnämna att, enligt vad jag inhämtat, det frågekomplex
som innefattas i 17 kap. 4 § handelsbalken är föremål för utredning
inom justitiedepartementet. Utredningen har föranletts bl. a. av de i riksdagens
skrivelser nr 287/1935 och 96/1938 berörda problemen om skyddet
för byggnadsarbetarnas lönefordringar. Vid utredningen torde även det här
föreliggande spörsmålet bliva föremål för uppmärksamhet. Då jag, såsom
nyss nämnts, ej anser mig böra förorda någon lagändring härvidlag i nu
förevarande sammanhang, kan jag emellertid icke underlåta att påpeka att
ej heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet
— till vilket domstolarna närmast torde anknyta vid tillämpningen av
berörda lagrum — kan antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat;
jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bland annat under inflytande
av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen.
Den av statsrådet Möller omnämnda utredningen av det frågekomplex,
som innefattas i 1 7 kap. 4§ handelsbalken, utfördes av byggnadsborgenärsutredningen,
vilken den 10 september 1946 avgav betänkande med
förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. in. (SOU
1946:62).
Sedan infordrade utlåtanden över byggnadsborgenärsutredningens betänkande
inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
Ifrågavarande spörsmåls behandling vid 1949 års riksdag.
Det genom ifrågavarande motioner väckta spörsmålet var föremål för
behandling jämväl vid 1949 års riksdag. Då väcktes i andra kammaren en
motion, nr 43, av herr Christenson i Malmö vari hemställdes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder,
att även vid tillämpningen av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen
— särskilt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, semesterlagen
samt 17 kap. 4 § handelsbalken — den skall anses som arbetstagare
som, utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans
räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren».
Motionen behandlades av andra lagutskottet, som lät inhämta yttrande
över motionen från ett flertal remissinstanser. Beträffande innehållet i
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
yttrandena får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande nr 17.
Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna avstyrkte socialstyrelsen,
arbetstidsutredningen, Svenska arbetsgivareföreningen och Stockholms
handelskammare bifall till motionen. Tjänstemännens centralorganisation
framhöll, att det icke för dess medlemsgruppers del för det dåvarande
förelåg något egentligt behov av en utvidgning i lagstiftningen av
arbetstagarbegreppet på sätt motionären föreslagit. Landsorganisationen
gjorde icke något bestämt uttalande i till- eller avstyrkande riktning men
framhöll de stora svårigheter, som vore förenade med en utvidgning av
lagstiftningens tillämpningsområde av den av motionären angivna innebörden.
Vid Landsorganisationens yttrande funnos emellertid fogade uttalanden
från vissa i organisationen ingående förbund, i vilka utvidgning av lagstiftningens
tillämpningsområde i skilda hänseenden förordades. En remissinstans,
Sveriges skogsägareförbund, uttalade sig tillstyrkande. Socialvårdskommittén
inskränkte sig till att lämna vissa upplysningar.
I vissa yttranden berördes frågan om den oklarhet beträffande arbetstagarbegreppet
som föreligger och den inverkan därpå som de av motionären
då önskade lagändringarna skulle medföra.
Svenska arbetsgivareföreningen anförde därutinnan följande:
Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets
innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet
icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke
torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal.
Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl säga, att det
genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser
icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionären
avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det gäller klarheten på
detta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra,
när en person, som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete
för annans räkning, till denne intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att möta
utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att det här gäller ett
område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsförhållande. En
obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämpningsområden
eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd
gräns skulle icke kunna dragas.
Arbetsgivareföreningen framhöll vidare, att oklarheten skulle ytterligare
öka genom att tvistigheterna i skilda fall skulle komma att avgöras av
olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve oenhetlig.
Även Landsorganisationen berörde spörsmålet och framhöll, att avsaknaden
av en enhetlig legal bestämning av arbetstagarbegreppet medfört en
betänklig oreda i fråga om avgränsningen av tillämpningsområdet för arbetslagstiftningen.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Landsorganisationen anförde vidare bland annat följande:
När det gäller motionärens önskemål på denna punkt kan man icke
undgå att taga särskild hänsyn till de uppenbara svårigheter som föreligga
för en avgränsning av »beroende uppdragstagare» från uppdragstagare i
övrigt. Dessa svårigheter äro så stora att fråga är om det över huvud är
tekniskt möjligt att genomföra eu legal utvidgning av semesterrätten för
den »beroende» gruppen, och om man icke nödvändigtvis är hänvisad till
att ernå en dylik utvidgning genom avtalsmässig reglering, kollektiv eller
enskild. En synpunkt som icke heller kan frånses är att uppdragstagarna
ju icke arbeta under reglerad arbetstid eller eljest under uppdragsgivarens
kontroll, varför semesterrätten i fråga om dem skulle — som regel -— få
allenast ekonomisk betydelse.
Efter att ha omnämnt det s. k. ramavtalet för skogsbruket i Norrland och
Dalarna och ha framhållit, att det icke kan bli fråga om att utsträcka
semesterlagens giltighetsområde till att avse även sådan personal som ur
olika synpunkter klart är att betrakta såsom självständiga företagare, anförde
Sveriges skogsägareförbund:
Det är sålunda uppenbart, att en hemmansägare, som slutit ett drivningskontrakt
med en virkesägare, men själv icke deltager i eller någonsin
förutsatts skola deltaga i drivningsarbetet utan låter detta utföras av
hos honom anställt folk, icke äger rätt till semester på virkesägarens bekostnad.
Förbundet vill i detta sammanhang emellertid uttala, att olycksfallsförsäkringslagen
under hela sin giltighetstid och sålunda redan på den
tiden, då körar na ännu anställde sina medhjälpare självständigt och alltså
i viss mån framstodo som entreprenörer, av försäkringsorganet och försäkringsrådet
tillämpats på det sätt, att dessa uppdragstagare, i den mån
de voro jordbrukare, ansågos som anställda hos arbetsgivaren.
Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningarna
av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras
medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna
äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga
företagare med varierande körningsuppdrag av olika slag. Enligt
förbundets mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det
slag, som i motionen avses.
Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkommande,
fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga
konsekvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan,
framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande
av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör
för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner
enligl kollektivavtal och semeslerrätt, låter sina arbetare utföra
skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt alt
godsägaren-lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt till semesterförmåner
från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att
visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen
går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare.
2 - Bilmng till riksdagens protokoll 1950. 9 sand. 2 avd. Nr 23.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
Tjänstemännens centralorganisation ansåg, att det för vissa av ifrågavarande
beroende uppdragstagare icke kunde anses påkallat att kräva semesterlön,
då detta skulle återverka på vederbörandes avlöningsförmåner,
som i regel vore reglerade genom personliga kontrakt. Någon rätt till semester
i egentlig mening kunde i detta fall i regel icke förekomma, då dessa
yrkesutövare måste anses utföra okontrollerbart arbete.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17 hemställde andra lagutskottet,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Till stöd
för denna hemställan anförde utskottet — efter att ha erinrat om den
olika innebörden av arbetstagarbegreppet i de skilda till arbetsrätten hörande
lagarna och lagstadgandena — bland annat följande:
Att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som sålunda föreligger
de olika lagstiftningsområdena emellan, är ägnad att skapa bristande klarhet
och reda och att därigenom kan vållas olägenheter är uppenbart. I den
av socialstyrelsen verkställda utredning, som föregick lagändringarna år
1945 inom arbetsfredslagstiftningen, ägnades uppmärksamhet åt frågan.
Styrelsen fann emellertid, att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda
syften icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes
att utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse
jämväl de beroende uppdragstagarna. Enligt styrelsen syntes man vara
nödsakad att pröva varje särskild lag för sig. Utskottet delar helt den uppfattning,
åt vilken styrelsen sålunda givit uttryck, och utskottet finner därför
att det icke kan ifrågakomma att, såsom i förevarande motion yrkats,
till generellt övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet
för ifrågavarande lagstiftning.
Beträffande de tre rättsområden, som i motionen särskilt framhöllos, nämligen
semesterrätten, rätten till olycksfallsersättning och förmånsrätten i
konkurs, anförde utskottet:
Vad först angår olycksfallsförsäkringslagen så är densamma för närvarande
föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde
kunna förväntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen
framställda yrkandet, såvitt det avser olycksfallsförsäkringslagen,
komma att av socialvårdskommittén upptagas till skärskådande. Att riksdagen
nu skulle — utan att avvakta resultatet av socialvårdskommitténs överväganden
— fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av olycksfallsförsäkringslagens
tillämpningsområde kan enligt utskottets mening icke
vara lämpligt.
I samband med ovannämnda 1945 genomförda ändringar i arbetsfredslagstiftningen
var i anledning av väckt motion även frågan om att utsträcka
semesterlagens tillämpningsområde till att avse de beroende uppdragstagarna
föremål för riksdagens prövning. Riksdagen beslöt på hemställan av
andra lagutskottet att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för sin hemställan anförde utskottet, att det givetvis ur social synpunkt
vore önskvärt, att jämväl de beroende uppdragstagarna erhölle rätt
till semester, men att det icke vore tillrådligt att för det dåvarande taga slutlig
ståndpunkt till frågan. Gränsdragningen mellan de beroende uppdrags
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 23. 19
tagarna och de självständiga företagarna vore, framhöll utskottet vidare,
flytande och måste i väsentlig mån bliva beroende av en skälighetsprövning;
ovissheten om tolkningen av begreppet beroende uppdragstagare komme
lätt att föranleda tvistigheter. Vidare kunde skälighetsprövningen leda till
en oenhetlig rättstillämpning, särskilt som mål angående tillämpningen av
semesterlagen handlades av såväl de allmänna domstolarna som arbetsdomstolen.
Utskottet fann därför, att erfarenheterna av de föreslagna ändringarna
i arbetsfredslagstiftningen borde avvaktas, innan åtgärder för lagändring
i motionens syfte vidtoges.
Av de i förevarande ärende avgivna yttrandena måste anses framgå, att
efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen
blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester. Det synes som om
dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjliggjorts eller
i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen.
Då sålunda de sista årens erfarenhet är att beroende
uppdragstagare ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande
organisationer förda förhandlingar, kunna tillförsäkras rätt till semester
och då de skäl, utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning
genomförd utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande
hänseende, fortfarande äga full giltighet, kan utskottet ej för närvarande
förorda en utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande
en dylik utsträckning av semesterlagens tillämpningsområde. Skulle det
emellertid efter ytterligare erfarenhet visa sig, att vissa grupper av de beroende
uppdragstagarna icke lyckas att förhandlingsvägen komma i åtnjutande
av rätt till semester, torde frågan om ändring av semesterlagen på
nytt böra upptagas till prövning. Utskottet får i detta sammanhang erinra
om att utskottet i sitt ovannämnda 1945 avgivna utlåtande tillika uttalat, att
utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t ägnade fortsatt uppmärksamhet åt förevarande
spörsmål och, i den mån omständigheterna gåve anledning därtill,
toge under förnyad omprövning, huruvida ändring i semesterlagen i
den riktning, som antyddes i den då behandlade motionen, borde komma
till stånd.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har förslag framlagts
om viss ändring av 17 kap. 4 § handelsbalken. I samband med förslaget har
det i motionen framförda önskemålet i fråga om detta lagrum berörts utan
att dock bliva föremål för närmare prövning. Förslaget till ändring av 17
kap. 4 § handelsbalken är för närvarande föremål för övervägande inom
justitiedepartementet och Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har sålunda fästs
på ifrågavarande spörsmål. Utskottet finner därför skäl icke föreligga för
riksdagen att i förevarande fråga göra någon framställning till Kungl.
Maj :t, särskilt som enligt utskottets mening de skäl, som med hänsyn till
fastighetskrediten måste åberopas till stöd för en lagändring, varigenom
utvidgning sker av en tyst förmånsrätt, skola äga synnerlig styrka.
Rättstillämpning.
Arbetsdomstolens dom är 1942 nr 89. 14., som var ägare av ett mindre
jordbruk (i Småland), hade med egen häst utfört skogskörslor åt ett skogsbolag.
I det kollektivavtal, som gällde för ifrågakomna körningsarbete, hade
upptagits lönebestämmelser för dels huggare dels körare och dels vissa sågverks-
och brädgårdsarbetare. I avtalet, soni saknade semesterbestämmel
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
ser, förekommo vidare åtskilliga allmänna bestämmelser, gemensamma tör
alla arbetare, bland annat om ersättning för övertidsarbete, om rätt för arbetare
att erhålla husbehovsved, om olyckfallsförsäkring samt om arbetsgivarens
rätt att leda arbetet. I fråga om H:s principiella rätt att såsom arbetstagare
utfå semesterlön uttalade domstolen, att parterna i kollektivavtalet
genom körarens inordnande under avtalet i princip löst frågan om
avtalsförhållandet mellan körarna och bolaget så, att dessa i likhet med
huggarna samt sågverks- och brädgårdsarbetarna betraktades såsom arbetstagare.
Domstolen fann det visserligen böra ifrågasättas, huruvida icke
denna parternas inställning lede inskränkning, i den mån en körare icke
personligen fullgjorde sitt åtagande. Från detta spörsmål kunde emellertid
i målet bortses, eftersom H. personligen fullgjort allt körningsarbete. Vidare
framhöll domstolen, att om en körare enligt avtalets nämnda innebörd vore
att anse såsom arbetstagare, hans rättsförhållande till bolaget på grund av
hans körningsåtagande måste bedömas enhetligt utan hänsyn till att vissa
av rättsförhållandet liärflytande rättigheter och skyldigheter vore grundade
på kollektivavtal och andra direkt på lag. H. måste följaktligen även i fråga
om semester betraktas såsom arbetstagare.
Arbetsdomstolens dom ar 1944 nr 12. I ett kollektivavtal för kommuns
arbeten hade intagits lön för åkare (man och häst). Tvist uppkom huruvida
de av kommunen anlitade åkarna voro anställda hos kommunen och därför
semesterberättigade eller skulle behandlas såsom självständiga företagare.
Domstolen fann upplyst, att åkarna icke vore pliktiga att personligen utföra
åt dem anförtrodda körslor utan kunde överlämna arbetets verkställande åt
medhjälpare, som de hade att själva avlöna, att åkarna också i betydande
utsträckning begagnat sig därav samt att åkarna vore oförhindrade att åtaga
sig körning för andra uppdragsgivare samt även i stor utsträckning gjorde
detta. Med hänsyn härtill ansågs åkarna som självständiga företagare.
Arbetsdomstolens dom år 1947 nr 48. Frågan i målet gällde, huruvida ramavtalets
bestämmelser om semester vore tillämpliga på skogsbolags arrendatorer,
som med egna hästar delvis själva, delvis med lejd arbetskraft fullgjort
dem enligt arrendekontrakten åvilande skyldighet att åt bolaget utföra
vissa kördagsverken. Enligt såväl ramavtalet som det lokala kollektivavtalet
skulle semester utgå enligt lag. Invändning gjordes att arrendatorerna
icke vore arbetstagare utan självständiga företagare. Domstolen tillerkände
arrendatorerna rätt till semester på den grund att de flesta av kollektivavtalets
allmänna bestämmelser fingo anses vara avsedda att tillämpas
på arrendatorerna oberoende av om de voro arbetstagare och att arbetsgivarparten
icke visat, att undantag åsyftats för semesterbestämmelsen.
Semesterrätten gällde dock endast för arrendatorerna själva; ej för de medhjälpare
som de anlitat.
I sin motivering anförde arbetsdomstolen bland annat följande:
I det föreliggande fallet är till en början att anmärka, att bolagets överenskommelser
med arrendatorerna sakna vissa för entreprenadavtal typiska
drag. Arrendatorerna ha sålunda icke åtagit sig att utföra visst bestämt
uppdrag. Deras utfästelse går i stället ut på att ställa sin arbetskraft till förfogande
för uppgifter, som bolaget sedermera äger bestämma. Tydligast
framträder detta i ett av arrendekontrakten, däri allenast förklarats, att
arrendatorn är skyldig att vid tillgång på arbete i första hand arbeta åt
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
21
jordägaren. I de andra kontrakten har saken uttryckts på så sätt, att vederbörande
arrcndator är skyldig att utföra visst antal kördagsverken åt jordägaren.
Att dagsverkena skola fullgöras med häst, som tillhör arrendatorn,
utgör icke hinder för att fråga kan vara om ett arbetsavtal.
Men vidare — och detta är för arbetsdomstolen avgörande i målet — har
man att beakta innehållet i de här tillämpliga kollektivavtalen, nämligen
löneavtalet (»arbetsavtalet») den 9 januari 1946 och ramavtalet av samma
dag. Arbetsgivarparterna i dessa avtal ha icke kunnat undgå att veta, att
de ifrågavarande tre arrendatorerna eller i varje fall arrendatorer i enahanda
ställning voro medlemmar av de arbetarorganisationer, med vilka avtalen
upprättades. I löneavtalet har vid sidan av priser för ett flertal typiska
skogsarbeten priser även upptagits för skogskörning med egna hästar, vilket
syftar på arrendatorers arbetsförhållanden. Med hänsyn till att arrendatorer
sålunda inordnats under löneavtalet lärer någon tvekan icke kunna
råda om att de flesta av de bestämmelser i ramavtalet, vilka kunna tillämpas
på en arbetstagare, som själv väljer sin arbetstid och utför arbetet
under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, äro avsedda att gälla också för arrendatorer,
vilka utföra skogskörningar med egna hästar. Fråga är då, om detta
också skall vara fallet beträffande ramavtalets bestämmelse om semester.
Enligt arbetsdomstolens mening måste det ankomma på arbetsgivarparterna
— vilka funnit sig i att arrendatorer jämlikt kollektivavtalen i vissa hänseenden
likställts med arbetstagare — att visa att semesterbestämmelsen
icke varit avsedd att tillämpas på dem. Detta ha arbetsgivarparterna icke
förmått göra, och arbetsdomstolen finner alltså, att de tre ifrågavarande
arrendatorerna i princip äro berättigade till semester enligt den kollektivavtalsuppgörelse,
som kom till stånd den 9 januari 1946.
Härtill är dock att foga en viktig reservation. Bolaget står i rättsförhållande
endast till arrendatorerna men icke till de personer, som arrendatorerna
anlitat såsom medhjälpare. Med hänsyn härtill kan semesterbestämmelsen
icke uppfattas såsom avseende jämväl dessa personer utan endast
arrendatorerna själva i den mån de deltagit i skogsarbetet.
På grund av vad sålunda anförts prövar arbetsdomstolen rättvist förklara
arrendatorerna principiellt berättigade att i den mån de själva utfört skogskörningar
åt bolaget tillgodoräkna sig detta arbete för rätt till semesterlön.
Nytt Juridiskt Arkiv är 19^8 s. 381. Högsta domstolen har i målet tagit
ställning till frågan, huruvida semesterrätt tillkomme en arrendator (icke
medlem av fackförening) av mindre jordbruksfastighet, vilken arrendator
utgjorde arrende genom att mot betalning efter särskilda grunder utföra
körning åt jordägaren fett fabriksbolag).
Häradsrätten - vars dom fastställdes av högsta domstolen — yttrade i
domen bland annat, att arrendatorn enligt det kontrakt, som gällde under
första delen av den tid varom i målet vore fråga, varit skyldig att för bolaget
utföra det arbete och de körslor vartill han budades och fick ej utföra
arbete för främmande personer utan bolagets tillstånd, medan han enligt
det kontrakt, som därefter gällt, skulle i första hand ombesörja körning för
bolagets räkning, därvid minst 200 kördagsverken skulle utföras årligen.
— Arrendatorn kunde icke ä bostället erhålla sin huvudsakliga bärgning;
med upplåtelsen hade åsyftats att tillförsäkra bolaget stadigvarande arbetskraft
för körslor. Arrendatorn hade varit sysselsatt för bolagets räkning under
omkring två tredjedelar av årets arbetsdagar och hade själv utfört samt
-
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
liga körslor blott med det undantag att han under ett år tidvis satt en son i
sitt ställe. Återstoden av arrendatorns arbetstid hade åtgått till skötseln av
bostället. På grund av vad sålunda upptagits fann häradsrätten, oansett den
omständigheten att arrendatorn för körslorna använt egen häst och vagn,
denne vara arbetstagare hos bolaget, och ansåg honom, med hänsyn till
vad i målet utretts angående bolagets rätt att vaka över arbetets anordnande,
vara hänförlig till sådan arbetstagare varom stadgas i 3 § semesterlagen.
De uppburna körningsersättningarna skulle minskas med 45 %, motsvarande
ersättning för häst och fordon, och semesterlön beräknas å återstoden.
Kungl. Maj.ts dom den 22 december 1949, nr 134 (det av motionärerna
åberopade rättsfallet). Av domen må följande här återgivas.
Efter stämning å Säters Ångsågsaktiebolag anförde hemmansägaren
Georg Hult i Säter och hans medparter vid häradsrätten bland annat följande:
De hade under vintern 1946 utfört skogskörningar åt bolaget. Ersättningen
skulle utgå efter framkörd kubikmassa. De hade åtagit sig att köra
efter hand som avverkningarna skedde och de hade fått betalt efter vad som
körts fram. De voro självständiga jordbrukare. Körningarna hade de utfört
själva och med egna hästar. En av dem hade därjämte haft en dräng
anställd. De hade utfört sådana körningar åt bolaget en lång följd av år.
Avtalen hade alltid varit muntliga. Enligt avtalen hade de åtagit sig att köra
fram virket från visst eller vissa skiften. För körningarna vintern 1946
hade bolaget vägrat utbetala semesterersättning till dem. Med hänsyn till
att hälften av ersättningen för körningarna finge anses belöpa på hästarna
yrkade Hult och hans medparter, att bolaget måtte förpliktas att till dem i
semesterersättning utgiva två procent av det av var och en av dem inkörda
beloppet. Till stöd för sin talan åberopade de bland annat, att de flesta
bolag enligt kollektivavtal utbetalade semesterersättning åt körare och tilllämpade
detta, även om kollektivavtalet ej gällde för köraren.
Bolaget bestred Hults och hans medparters yrkanden samt anförde följande:
Grunden för bestridandet vore i första hand, att motparterna vore
självständiga företagare och ej arbetstagare i semesterlagens mening, och i
andra hand, att det måste hava stått klart för motparterna, att de av dem
uppburna beloppen utgjort fullständig gottgörelse till dem för körningarna.
Enär en av dem, Eriksson, använt medhjälpare, bestredes i varje fall semesterersättning
till honom i större omfattning, än vad som belöpte på hans
egna körningar. Motparterna hade ej anställts såsom körare hos bolaget,
utan de hade såsom självständiga företagare åtagit sig att köra fram virket
från vissa skiften mot ersättning per kubik. Det vore sålunda ej fråga om
någon personlig arbetsskyldighet, utan motparterna vore uppdragstagare.
Bolaget hade ej haft någon särskild övervakning över körarna under arbetets
gång. Bolaget vitsordade, att som regel semesterersättning utginge till
körare enligt kollektivavtalen och att vissa arbetsgivare även utanför kollektivavtalen
betalade semesterersättning åt körare. Arbetsgivarna hade
dock i dessa fall icke, vare sig när kollektivavtal funnits eller eljest, utbetalat
semestersättningarna på grund av lagens stadganden utan enbart på
grund av frivilligt åtagande.
Häradsrätten, som i huvudsak biföll Hults och hans medparters talan,
åberopade i sin dom den 1 februari 1949 följande domskäl: I målet är upplyst,
att Hult och hans medparter äro självständiga jordbrukare, vilka sedan
lång tid före år 1946 åtagit sig körningar åt bolaget under vintrarna
23
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
med egna hästar, varvid de städse själva utfört eller deltagit i körningarna.
Med hänsyn härtill måste holaget vid slutande av avtalen om körningarna
under vintern 1946 hava förutsatt, att de även då skulle åtminstone huvudsakligen
utföra körningarna själva. Hult och Karlström hava själva utfört
körningarna under denna vinter. Eriksson har själv utfört större delen av
körningarna men delvis hava dessa verkställts av hans dräng, vilken kört
för omkring 900 kronor av likviden från bolaget till Eriksson. Hult och
hans medparter hava kört virke från avverkningar å för var och en visst
eller vissa bestämda skiften men icke mot en fastställd summa i ett för allt
utan mot betalning efter framkörd kvantitet virke. Vad först beträffar de
av Hult och Karlström verkställda körningarna och de av Eriksson själv
utförda körningarna finner häradsrätten med hänsyn till det anförda, att
Hult, Karlström och Eriksson icke äro att anse såsom självständiga företagare
utan såsom sådana arbetstagare hos bolaget, som avses i 1 § lagen
den 29 juni 1945 om semester. Bolaget har medgivit, att de i övrigt uppfyllt
villkoren i samma lag för semesterersättning. Häradsrätten finner förty
Karlström och Hult vara lagligen berättigade till semesterersättning för
körningarna och Eriksson för de körningar han själv utfört. Vad därefter
angår de av Erikssons dräng verkställda körningarna har drängen tillhört
Erikssons husfolk men ej hans familj. Bolaget har icke vare sig träffat
avtal med Eriksson, att drängen skulle utföra en del av de körningar, Eriksson
åtagit sig, eller godkänt, att drängen utförde arbetet. Med hänsyn härtill
kan icke Eriksson vara att anse såsom arbetstagare i semesterlagens mening
hos bolaget i vad angår de av drängen utförda körningarna. På grund
härav finner häradsrätten Eriksson icke vara lagligen berättigad till semesterersättning
för den del av körningarna, som drängen utfört. De mellan
parterna träffade avtalen om körningarna hava ingåtts muntligen. I målet
är ostridigt, att frågan om semesterersättning ej varit på tal vid avtalens
ingående. Hult, Karlström och Eriksson hava uppgivit, att de, när avtalen
slötos, icke känt till, att de enligt den lag om semester, som trätt i kraft den
1 januari 1946, skulle vara berättigade till semesterersättning. Bolagets invändning
att det måste hava stått klart för dem, att de avtalade ersättningarna
utgjorde full gottgörelse till dem för körningarna, finner häradsrätten
vid detta förhållande ej förtjäna avseende.
Hovrätten, som lämnade den av Hult och hans medparter förda talan
utan bifall, åberopade följande domskäl: Hult och hans medparter, vilka
äro självständiga jordbrukare, utförde under vintern 1946 enligt muntligen
träffade avtal skogskörningar åt bolaget, varvid de nyttjade egna hästar och
redskap. Deras åtaganden omfattade att från vissa bestämda skogslotter,
varå bolaget låtit utföra avverkning, framköra det avverkade virket. Det
kan icke anses att de härigenom påtagit sig någon personlig arbetsskyldighet
utan de måste anses hava varit oförhindrade att på sitt ansvar låta
andra personer utföra körningarna. Över arbetstiden ägde Hult och hans
medparter själva bestämma och de voro i arbetet icke underkastade särskild
övervakning från bolagets sida. Ersättningen för körningarna utgick
efter framkörd kubikmassa. Hull och hans medparter hava åberopat det
förhållandet att ersättningen utgick på nyss angivet sätt och icke blivit fastställd
till ett belopp i ett för allt till stöd för att de voro att anse såsom arbetstagare.
Sagda förhållande kan emellertid icke inverka på bedömandet.
Såsom bolaget anfört skulle på grund av arbetets natur ersättning efter
framkörd kubikmassa säkerligen hava tillämpats även om körningarna upp
-
24 Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
dragits åt exempelvis ett åkeri. Det torde mera sällan inträffa att ersättning
för sådant arbete som det ifrågavarande fastställes till ett belopp i ett för
allt. Med hänsyn till det anförda finner hovrätten — oansett det förhållandet
att Hult och Karlström helt och Eriksson till huvudsaklig del själva
utfört körningarna — att de med avseende a dessa icke äro att anse såsom
arbetstagare enligt semesterlagen samt att de förty icke kunna på stadganden
i sagda lag grunda rätt till ersättning av bolaget i av dem angivet hänseende.
Högsta domstolens flesta ledamöter förenade sig om följande dom:
Lagen om semester äger, enligt vad i 1 § stadgas, tillämpning å arbetstagare
i enskild tjänst med visst undantag. Frågan huruvida någon i lagens
mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad
dem emellan kan anses avtalat, varvid man icke kan inskränka sig till
något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla
i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter.
Härvid kan de avtalsslutandes ekonomiska eller sociala ställning vara ägnad
att belysa, huru avtalet bör uppfattas. Att förhållandena i varje särskilt
fall bliva avgörande hindrar icke, att om avtalet är av en mera allmänt
förekommande typ, ledning kan hämtas från den uppfattning om rättsläget,
som eljest mera allmänt gjort sig gällande.
I förevarande fall visar utredningen följande. Hult och hans medparter
äro självständiga jordbrukare. Ehuru de tidigare i stor utsträckning utfört
skogskörningar åt bolaget, hava de i icke obetydlig omfattning förfogat
över sin arbetskraft genom avtal med andra än bolaget. Deras nu ifrågavarande
åtaganden gentemot bolaget inneburo att från vissa bestämda
skogslotter framköra där avverkat virke. Det var avsett, att de därvid skulle
nyttja egna hästar och redskap. Hult och hans medparter ägde på sitt ansvar
anlita medhjälpare för arbetet i stället för att själva utföra detsamma
i dess helhet. De skulle i arbetet icke vara underkastade särskild övervakning
från bolagets sida och skulle kunna själva bestämma över arbetstiden
samt utföra de sysslor, som funnes nödiga för deras egna jordbruk. Ersättning
skulle väl beräknas efter framkörd kubikmassa, men så skulle,
såsom anmärkts, säkerligen hava förfarits även om till exempel ett åkeri
utfört körningarna.
De ingångna avtalen äro således i övervägande grad av sådan innebörd
som icke låter förena sig med ett arbetstagarförhållande.
Visserligen hava skogskörare i vissa inom Norrland och Dalarna under
senare år tillämpade kollektivavtal behandlats såsom arbetstagare, men
detta kan hava berott, förutom på förhandlingsläget, därpå att dessa skogskörare
i åtskilliga hänseenden hava andra arbetsförhållanden än Hult och
hans medparter. Och att övriga skogskörare i Norrland och Dalarna numera
i stor utsträckning i motsats mot tidigare erhålla semesterersättning
synes vinna sin förklaring närmast av läget på arbetsmarknaden och utgör
därför icke något uttryck för att uppfattningen om deras rättsställning
såsom arbetstagare eller icke arbetstagare förändrats. Vad nu anmärkts kan
följaktligen icke giva någon ledning för tolkningen av de avtal som bestämma
bolagets samt Hults och hans medparters ömsesidiga rättigheter
och förpliktelser.
På grund av vad sålunda anförts prövar Kungl. Maj :t rättvist fastställa
hovrättens domslut.
25
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
En ledamot av högsta domstolen var skiljaktig och yttrade:
I målet är upplyst, att bolaget såsom innehavare av olika avverk ningsrättigheter
i egen regi bedrivit avverkningarna och för virkets utdrivande
träffat muntliga avtal med bland andra Hult, Karlström och Eriksson av
innehåll att dessa, envar beträffande visst eller vissa bestämda skogsskiften,
skulle till såg framköra det avverkade virket mot viss ersättning
för framkörd kubikmassa, att vid dessa avtal å ömse sidor förutsatts,
att ackordstagarna skulle personligen utföra körningarna samt alt de år
1946 utförda körningarna, så vitt nu är i fråga, utförts av dessa.
„Vid dessa förhållanden äro Hult, Karlström och Eriksson att anse såsom
sådana arbetstagare som avses i 1 § lagen den 29 juni 1945 om semester.
Utskottet.
I förevarande motioner yrkas att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
förslag till sådana ändringar »dels i semesterlagen att skogsköraren i
semesterhänseende skall betraktas som arbetstagare, dels i motsvarande
lagar dar arbetstagarbegreppet är av betydelse». Den genom motionerna
väckta frågan torde sålunda avse arbetstagarbegreppet i alla de lagar och
lagstadganden, beträffande vilka tolkningen av arbetstagarbegreppet kan
anses vara av betydelse för en skogskörare.
Den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt ger vid handen, att
beteckningen arbetare eller arbetstagare brukats i en mångfald lagar, särskilt
på sociallagstiftningens område, och att arbetstagarbegreppet ej har
samma innebörd i de olika lagarna. Såsom utskottet framhöll vid fjolårets
riksdag, är denna skillnad beträffande arbetstagarbegreppet ägnad att skapa
bristande klarhet och reda, och därigenom kunna uppenbarligen vållas
olagenheter. I den av socialstyrelsen i maj 1944 framlagda utredningen
agnades uppmärksamhet åt principspörsmålet, huruvida rättslig likställighet
mellan arbetstagare och s. k. beroende uppdragstagare skäligen borde
och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning. Såsom av utredningen
framgår omfatta de beroende uppdragstagarna — till vilken grupp småbrukare
m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor,
ansetts höra — ett flertal olika yrkesgrupper. Att till utredning upptaga
frågan om en utsträckning av ifrågavarande lagstiftning allenast till sådana
skogskörare, som icke nu äro att anse som arbetstagare, framstår
såsom mindre lämpligt. Det torde med största sannolikhet komina all medföra
liknande krav från övriga grupper beroende uppdragstagare. Jämväl
av praktiska och lagtekniska skäl synes en eventuell utredning och utsträckning
av hela lagstiftningen på ifrågavarande område icke böra begränsas
till att avse allenast en viss grupp av de beroende uppdragstagarna.
Socialstyrelsen fann vid sin utredning att det med hänsyn till de olika
lagarnas skilda syl len icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande
skäl funnes alt utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till
3 — Dihang titt riksdagens protokoll 1050. 0 samt. 2 avd. Nr 23.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
att avse jämväl de beroende uppdragstagarna. För att träffa avgörande i
detta avseende syntes man, enligt styrelsen, vara nödsakad att pröva varje
särskild lag för sig. Utskottet uttalade vid fjolårets riksdag, att utskottet
helt delade den uppfattning, åt vilken socialstyrelsen sålunda givit uttryck,
och utskottet fann därför att det icke kunde ifrågakomma att till generellt
övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet för
ifrågavarande lagstiftning. Vad som åberopats till stöd för yrkandet i förevarande
motioner föranleder icke utskottet att frångå denna ståndpunkt
till själva principspörsmålet om rättslig likställighet mellan arbetstagare
och beroende uppdragstagare över huvud.
Motionärerna synas emellertid främst åsyfta en ändring av arbetstagarbegreppet
i en av de nu ifrågavarande lagarna, nämligen semesterlagen.
Motiveringen i motionerna hänför sig också enbart till denna lag.
Beträffande semesterlagen anförde utskottet i sitt ovannämnda till fjolårets
riksdag avgivna utlåtande bland annat, att av de avgivna yttrandena
måste anses framgå, att efter 1945 betydande grupper av de beroende
uppdragstagarna avtalsvägen blivit tillförsäkrade bland annat rätt till semester.
Det syntes som om dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna
möjliggjorts eller i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda
ändringarna i arbetsfredslagstiftningen. Utskottet anförde vidare,
att då sålunda de sista årens erfarenhet vore att beroende uppdragstagare
ej sällan genom avtal, ingångna efter mellan vederbörande organisationer
förda förhandlingar, kunnat tillförsäkras rätt till semester och då de skäl,
utskottet 1945 fann tala emot en genom lagstiftning genomförd utsträckning
av semesterlagens tillämpningsområde i ifrågavarande hänseende, fortfarande
ägde full giltighet, utskottet ej kunde för det dåvarande förorda
en utredning med syfte att ernå en lagändring, innebärande en dylik utsträckning
av semesterlagens tillämpningsområde.
Till stöd för sitt nu framförda yrkande ha motionärerna främst åberopat,
att enligt ett av högsta domstolen den 22 december 1949 avgjort mål tre icke
kollektivavtalsbundna skogskörare, som arbetat under med ramavtalet likartade
förhållanden, icke ansetts såsom arbetstagare och förty ej heller
berättigade till semesterersättning samt att till följd därav en klarare definition
av arbetstagarbegreppet i semesterlagen syntes erforderlig, därest
riksdagens tidigare gjorda uttalande rörande skogskörarnas rätt till semesterersättning
skulle vinna tillämpning i praktiken.
Utskottet är alltjämt av den uppfattningen, att starka skäl tala för att
en skogskörare, å vilken ramavtalet äger tillämpning eller som eljest utför
sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare i fråga
om rätt till semester. I anslutning till förenämnda rättsfall vill utskottet
framhålla, att, såsom i olika sammanhang betonats, avgörande för frågan,
huruvida en person är att anse såsom arbetstagare enligt semesterlagen
eller ej, icke torde vara något visst avtalsvillkor såsom sådant utan samt
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 23.
liga i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter.
Såsom framhållits kan därvid bland annat de avtalsslutandes ekonomiska
eller sociala ställning vara ägnad att belysa, huru avtalet bör uppfattas.
Med hänsyn härtill ävensom till den tidigare rättstillämpningen synes
icke alltför vittgående slutsatser böra dragas av rättsfallet.
På grund av det anförda anser sig utskottet icke nu, allenast till följd av
utgången i det av motionärerna åberopade målet, böra föreslå riksdagen
att frångå den ståndpunkt till förevarande spörsmål, som riksdagen så sent
som i fjol intog. Utskottet anser, att utvecklingen alltfort bör avvaktas.
Såsom utskottet i tidigare sammanhang uttalat, förutsätter utskottet, att
Kungl. Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt spörsmålet och, när omständigheterna
giva anledning därtill, tager under omprövning, huruvida
ändring i semesterlagen bör komma till stånd.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 172 och 11:206, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Nils Elowsson, Bengtson, Isaksson och Weiland;
från andra kammaren: fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,
Hagård, Jansson i Hällefors*, Jönsson i Lund, Wiklund i Stockholm, Ericsson
i Näs och Andersson i Linköping.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Sten, Hallagård, Bengtson, Jansson i Hällefors och Ericsson i Näs,
vilka inom utskottet yrkat, att utskottet i anledning av motionerna måtte
föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder till
tryggande av semeslerrätt åt körare inom skogsbruket.