10
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Nr 21.
Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
medling i arbetstvister m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 283 i första kammaren av herrar
Strand och Åman samt nr 268 i andra kammaren av herr Hjalmarson.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
för sin del besluta godkänna här bilagda förslag till ny lag om medling i arbetstvister,
samt att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 28
maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister försättes ur kraft.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan ha motionärerna
hänvisat till likalydande motionerna I: 282 av herrar Strand och
Äman samt 11:267 av herr Hjalmarson, om vissa åtgärder till förlikningsväsendets
förstärkning.
Vår första lag om medling i arbetstvister är dagtecknad den 31 december
1906. Samma dag tillkom instruktion för förlikningsmännen ävensom Kungl.
Maj :ts skrivelse till kommerskollegium angående rikets indelning i distrikt
för medling i arbetstvister m. m. I lagen och instruktionen vidtogos inga
ändringar, om man bortser från de år 1912 (SFS 248 och 249/1912) vidtagna
ändringarna med anledning av inrättandet av socialstyrelsen och förlikningsärendenas
överförande från kommerskollegium till det nya ämbetsverket.
Sedan frågan om en utbyggnad och förstärkning av medlingsförfarandet
i arbetstvister varit föremål för ingående överväganden särskilt vid riksdagarna
åren 1910 och 1911 men i sådant sammanhang, vari frågan då aktualiserades,
förfallit, uppdrog Kungl. Maj :t år 1915 åt socialstyrelsen att
utreda, huruvida och i vad mån åtgärder särskilt på lagstiftningens väg
kunde åstadkommas i syfte att på verksamt sätt befrämja arbetsfreden.
Styrelsens förslag, som avgavs år 1916, upptog bl. a. bestämmelser »om
medlingsmyndigheter och deras verksamhet», vilka bestämmelser i stort
sett anslöto sig till förutvarande lag. I denna del ledde förslaget till framläggande
av förslag (prop. nr 155/1920) till 1920 års riksdag. I enlighet
med propositionen antog riksdagen den nu gällande medlingslagen av den
28 maj 1920.
Den nya lagen innebar endast mindre ändringar i förlikningsinsti tu tionens
organisation och byggde i stort sett på den tidigare gällande lagen.
Ny kungörelse med instruktion för förlikningsmännen utfärdades den 31
december 1920.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
II
Trots att medlingsväsendet och arbetsfredsproblemet över huvud hade
stor aktualitet och blev föremål för omfattande utredningar under 1920-talet och början av 1930-talet, ha endast ett par ändringar kommit till stånd
i 1920 års lag.
År 1931 infördes ett andra stycke i 3 §, innebärande skyldighet för förlikningsmannen
att kalla parterna till förhandlingar, även om arbetshästen
icke medfört eller syntes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet.
En förutsättning härvid var att begäran därom framställdes av arbetsgivare
eller organisation, omfattande minst hälften av de av tvisten berörda
arbetarna.
År 1935 infördes en ny § 3 a i lagen, varigenom skyldighet ålades parterna
att meddela varsel före vidtagandet av arbetsinställelse. Förseelse mot
denna bestämmelse straffades med böter.
I samband med antagandet av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
vidtogos vissa ändringar i medlingslagen. Sålunda föreskrevs i 1 §,
att medlingslagen icke skulle gälla i fråga om arbetsgivare och arbetare,
å vilka 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt var tillämplig
d. v. s. i fall, då arbetstagarorganisationen hos socialstyrelsen anmält sig
icke komma att anlita stridsåtgärder i sina fackliga mellanhavanden med
arbetsgivare. Vidare infördes ett andra stycke i 6 § av innehåll, att parter,
som icke efterkomma förlikningsmans kallelse till förhandlingar, kunna
under vissa förutsättningar av arbetsdomstolen genom vite tillhållas att fullgöra
sitt åliggande.
År 1936 infördes vidare ett andra stycke ill § av innehåll, att förlikningsman,
som finner påkallat att särskild person förordnas att leda förhandling,
som avses i 3 § andra stycket, har att därom göra framställning hos socialstyrelsen,
som om skäl därtill föreligga, hemställer om dylikt förordnande
hos Kungl. Maj :t.
Slutligen har år 1945 medlingslagens tillämpningsområde vidgats till att
avse ej bara arbetstagare utan även s. k. beroende uppdragstagare.
Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister skall
Konungen indela riket i distrikt, inom vilka av Konungen förordnade förlikningsmän,
en för varje distrikt, ha att medla i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Lagen gäller dock icke i fråga om arbetsgivare och arbetare,
å vilka bestämmelserna i 3 kap. lagen om förenings- och förhandlingsrätt
äga tillämpning (1 § första stycket). I de fall då en utbruten tvist sträcker
sina verkningar inom två eller flera distrikt förordnar antingen socialstyrelsen
förlikningsmannen i ett av distrikten eller Konungen annan person
att medla i tvisten. Dylika förordnanden meddelas endast för varje särskilt
fall (It §). Lagen lämnar emellertid Konungen även möjlighet att genom
generellt förordnande antingen uppdraga åt förlikningsman att jämväl utom
sitt distrikt vara förlikningsman med visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde
eller ock för sådant område utse särskild förlikningsman (1 §
andra stycket). Där arbctstvist innebär synnerlig fara för arbetsfreden eller
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
sådant eljest prövas påkallat, äger Konungen uppdraga åt sakkunniga och
erfarna personer att i egenskap av särskild förlikningskommission jämte
vederbörande förlikningsman eller, där han finnes icke lämpligen kunna
taga befattning med tvisten, i hans ställe medla i densamma. Sådant uppdrag
må även lämnas särskild person (12 §).
Föremål för medlingsförfarande enligt lagen äro i allmänhet alla slag av
arbetstvister. Vissa undantag från denna huvudregel äro dock stadgade. I arbetstvist
inom näringsgren, industriell anläggning eller arbetsföretag, där
särskild förhandlings-, förliknings- eller skiljenämnd är upprättad, får förlikningsmannen
sålunda ingripa allenast om de tvistande å ömse sidor påkalla
hans mellankomst eller förhållandena göra sannolikt, att nämnden
icke kommer att anlitas för tvistens biläggande, eller ock förhandling inför
nämnden ägt rum utan att uppgörelse vunnits. Vidare må medlingsförfarande
icke äga rum i tvist, som hänskjutits till skiljedomare förordnad enligt
lagen den 28 maj 1920 om särskilda skiljedomare i arbetstvister (9 §).
I tvist, som icke enligt nyss angivna bestämmelser är undandragen medlingsförfarandet,
äger emellertid förlikningsmannen av eget initiativ ingripa
endast för den händelse tvisten medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse
av större betydenhet (3 g första stycket). År 1931 gjordes
emellertid, som ovan nämnts, ett tillägg till medlingslagen (3 g andra stycket)
varigenom förlikningsman blivit förpliktad att ingripa även i tvist, som
icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet,
om nämligen framställning göres av arbetsgivare eller organisation, omfattande
minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna. Särskild person
kan förordnas att leda förhandling i dylik mindre tvist (11 § andra stycket).
Då en förlikningsman ingriper för att söka bilägga en uppkommen arbetstvist,
är hans första uppgift att träda i förbindelse med parterna och att göra
sig noga underrättad om, vari tvisten består (3 g första stycket). Tillförlitliga
och ingående upplysningar härom kunna givetvis erhållas allenast av
parterna själva. Då lagen utgår från att medlingsförfarandet, vad de tvistande
beträffar, väsentligen bör vila på frivillighetens grund, har emellertid
lagen icke utrustat förlikningsmannen med några medel att tvinga parterna
lämna upplysningar i sådant hänseende. I lagen stadgas allenast, att det
bör vara en var av de tvistande angeläget att, i den mån sådant erfordras
för att bereda förlikningsmannen tillförlitlig grund för tvistens bedömande,
på anhållan av förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och andra
handlingar samt meddela statistiska och andra uppgifter, varöver de tvistande
förfoga, ävensom hålla vederbörande arbetsplatser för förlikningsmannen
tillgängliga. Part, som sålunda tillhandagår förlikningsmannen med
upplysningar, äger att i den omfattning han finner behövligt göra förbehåll
att förlikningsmannen ej må yppa vad han sålunda får kännedom om (7 §).
En synnerligen viktig befogenhet, som tillkommer förlikningsmannen, är
rätten att hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens lösning icke
vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse. Förlikningsmannens närmaste
åtgärd blir härefter, vare sig hans nyssnämnda hemställan beaktats
Andrå råtfUiHkottets utMiaiide nr 21.
13
eller icke, att kalla de tvistatide att, själva eller genotti ombud, sammankomma
till förhandling med varahdra inför förlikningsmannen (3 § första
stycket). Sådan kallelse äro de tvistande enligt lagen (4 § andra stycket)
skyldiga att efterkomma. Då parterna kommit samman inför förlikningsmannen,
skall denne leda förhandlingarna med och mellan de tvistande samt
under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligast synes, söka
åvägabringa tvistens lösning (3 § första stycket). Dessa förhandlingar skola
enligt lagen i främsta rummet hava till syfte att åvägabringa överenskommelse
i enlighet med anbud eller förslag, som kunna bliva framställda från
de tvistande själva. Stadgandet härom vilar på lagens grundprincip, att förlikningsmannen
endast har att medla mellan parterna, icke att själv fatta
avgörande beslut och att det alltså främst ankommer på parterna själva att
medverka till tvistens lösning. Därest icke på detta sätt någon lösning av
tvisten ernås, ankommer det enligt lagen på förlikningsmannen att, om och
i den mån sådant kan anses ägnat att befordra en god lösning av tvisten,
hos parterna hemställa om de jämkningar eller medgivanden, som för ändamålet
kunna synas lämpliga. Försummar någon av de tvistande parterna att
träda i förhandling må förlikningsmannen på hemställan av andra parten
anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger att vid vite tillhålla
parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av förlikningsmannen
utdöma vitet (6 §).
Leda de av förlikningsmannen anordnade förhandlingarna icke till något
resultat, är förlikningsmannens uppdrag såsom sådant avslutat, åtminstone
tills vidare. Det återstår honom dock enligt lagen den möjligheten att söka
förmå de tvistande att hänskjuta saken till avgörande genom skiljedom. Förlikningsmannen
får icke själv åtaga sig sådant uppdrag (8 §). Är arbetsinställelse
icke för handen, må förlikningsmannen, om de tvistande å båda
sidor för förlikningsmannen tillkännagivit att de anse fortsatt förhandling
gagnlös, ej vidare utfärda kallelse å dem. Han äger dock, om ändrade förhållanden
därtill föranleda, inbjuda de tvistande till nya förhandlingar, en
inbjudan som de tvistande emellertid icke äro skyldiga att hörsamma (5 §).
Av förlikningsmannens allmänna skyldigheter följer att han, även sedan
förhandlingarna avbrutits, bör med uppmärksamhet följa utvecklingen av
tvisten och parternas ställning till densamma samt vid första lämpliga tillfälle
utfärda kallelse till nya förhandlingar, vilken kallelse det åligger de
tvistande att efterkomma.
Vid sidan av förlikningsmannens uppgift att medla i arbetstvister åligger
det honom tillika enligt lagen att, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare
tillhanda för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att
främja ett gott förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott
i arbetet. Stadgandet härom avser närmast att till arbetsgivares och arbetares
förfogande ställa personer med kompetens att leda fredliga underhandlingar
dem emellan och att åt träffade överenskommelser av skilda slag
giva en Otvetydig avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda
tvister för framtiden ej behöva förekomma. Om arbetsgivare och arbetare
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
önska, att förhandling om sådan överenskommelse skall äga rum under ledning
av opartisk ordförande, men förlikningsmannen ej hinner medverka
eller anses icke lämpligen böra redan i det skedet tillkallas, äger socialstyrelsen
på parternas begäran utse lämplig person att leda förhandlingarna (2 §).
I fråga om rättsverkan av de tvistandes överenskommelser, utfästelser eller
andra beslut under förhandlingar gäller, allt efter beslutens innehåll och
det sätt varpå de tillkommit, vad allmän lag förmår (10 §).
Genom lag den 28 juni 1935 infördes, som ovan nämnts, i medlingslagen
en ny paragraf, 3 a § (den s. k. varsellagen). I nämnda lagrum stadgas, att
innan arbetsinställelse vidtages, skall, därest giltigt hinder icke möter, underrättelse
om åtgärden lämnas motsidan samt förlikningsmannen sist å
sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början. Förseelse
mot denna bestämmelse bestraffas med böter.
Jämlikt ett kungl. brev den 31 december 1909 är riket i fråga om medling
i arbetstvister indelat i sju distrikt. I kungörelsen den 31 december 1920
(nr 898) ha lämnats närmare föreskrifter angående förlikningsmännens och
förlikningskommissions verksamhet.
Såsom förut framhållits, gäller lagen om medling i arbetstvister icke i fråga
om arbetsgivare och arbetare, å vilka bestämmelserna i 3 kapitlet lagen
den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt äga tilllämpning.
I nämnda kapitel lämnas regler om särskild förhandlingsrätt under
vissa angivna betingelser. Huvudorganisation av arbetstagare äger —
enligt 8 § — genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla tillämpning avkapitlet.
Dylik anmälan skall innefatta förklaring att organisationen underkastar
sig fredsförpliktelse under viss tid. Äro bestämmelserna i 3 kap. tilllämpliga
å arbetstagarförening, gälla de även för arbetsgivarparten. Om
mellan parterna enighet i viss förhandlingsfråga icke uppnås, skall socialstyrelsen
på begäran av huvudorganisation av arbetstagare eller arbetsgivare
eller av oorganiserad arbetsgivarpart utse opartisk ordförande att leda
förhandlingarna. Socialstyrelsen må dock, enligt 10 § andra stycket, vägra
att utse sådan ordförande bl. a. därest sökanden är förening av arbetstagare,
som icke omfattar minst hälften av de av frågan berörda arbetstagarna
eller som icke äger minst 300 medlemmar. Det åligger part, enligt 12 §, att
på den opartiske ordförandens kallelse sammankomma och på hans anmaning
med angivande av skäl framlägga förslag till förhandlingsfrågans bedömande.
Kunna parternas vid förhandlingen avgivna förslag icke sammanjämkas,
må ordföranden uppmana parterna att hänskjuta frågan till bindande
avgörande av skiljemän. Efterkommes ej uppmaningen, skall ordföranden,
därest han icke finner frågan vara av beskaffenhet att höra under
domstol, på begäran av endera parten hos socialstyrelsen hemställa om utseende
av skiljenämnd för avgivande av förslag till förhandlingsfrågans lösning.
Socialstyrelsen har därefter att utse skiljenämndsledamöter, som skola
avgiva dylikt förslag. Om skiljenämndens förslag icke inom viss tid antages
av båda parterna, upphör fredsförpliktelsen såvitt angår den behandlade
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
frågan, därest endera parten inom en månad därefter underrättat såväl
andra parten som socialstyrelsen att han ämnar anlita stridsåtgärd. Enligt
16 § andra stycket skall innan stridsåtgärd vidtages -—- därest giltigt hinder
icke möter — underrättelse om åtgärden lämnas motsidan ävensom socialstyrelsen
sist å sjunde dagen före den dag, då åtgärden skall taga sin början.
— 4 kapitlet i lagen innehåller bestämmelser om påföljd för överträdelse av
lagen. Försummar part att hörsamma kallelse eller anmaning enligt 12 §
må ordföranden anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som äger genom
vite tillhalla den försumlige att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan
av ordföranden utdöma vitet (26 §). Förseelse mot bestämmelserna i 16 §
andra stycket straffas med böter. ~ ......... —
Enligt lagen den 28 maj 1920 (nr 2b8) om särskilda skiljedomare i arbetstvister
äger Konungen förordna — och har också Kungl. Maj :t utsett -— särskilda
personer att på anmodan av parter var för sig avgöra arbetstvister,
som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller på anmodan av parter eller
av dem valda skiljemän såsom opartiska ordförande i skiljenämnder deltaga
i dylika tvisters slitande. För skiljedomarna, vilka skola hava domarkompetens,
och deras verksamhet skall vad i lagen om skiljemän är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
Genom beslut den 12 juli 1946 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att
verkställa utredning rörande förstärkning av förlikningsväsendet. Vid utredningsuppdragets
fullgörande skulle socialstyrelsen beakta vad som anförts
i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 41 år 1945. I
detta utlåtande, vilket avgavs i anledning av en inom riksdagens första
kammare av herrar Helgesson och Robert Berg väckt motion (nr 191), ifrågasatte
utskottet, huruvida icke lagen om medling i arbetstvister borde i
vissa andra hänseenden än som kunde föranledas av önskemålet om en
förstärkning av förlikningsväsendet göras till föremål för revision. Vidare
uttalade utskottet att, enär ovannämnda lag den 28 maj 1920 om särskilda
skiljedomare i arbetstvister genom avtalsväsendets utveckling och framför
allt efter arbetsdomstolens tillkomst tillämpats i mycket ringa utsträckning,
frågan om upphävandet av lagen torde böra övervägas.
Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
utredning rörande förstärkning av förlikningsväsendet samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.
Socialstyrelsen avgav den 30 september 1948 betänkande (stencilerat)
med utredning och förslag i fråga om förstärkning av förlikningsväsendet.
Socialstyrelsens förslag avser dels en förstärkning av distriktsorganisationen
dels vissa ändringar i gällande författningar rörande medling och skiljedom
i arbetstvister.
över socialstyrelsens förslag ha utlåtanden avgivits av arbetsdomstolens
ordförande, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens avtalsnämnd,
16
Andra lagutsfbatiets dHdtåftfte tir É1
öVerståthållatärfibetet, saftltliga länsstyrelser, vilkas län Berörås av den föreslagna
nya distriktsitlflelnitigen, stadsfiskälen S. Béckmäh i egeftskäjp av
särskild skiljedomare i arbetstvister, Svenska arbetsgiVaréforehihgen, Sveriges
redareförening, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Föreningen skogsarbeten, Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation, Landsorganisationen i Sverige och
Tjänstemännens centralorganisation.
I propositionen nr 1 till innevarande riksdag (bilaga 7) har under Förlikningsmän
för medling i arbetstvister m. in. till behandling upptagits frågorna
om distriktsorganisationens förstärkning och viss revision av medlingslagen
m. m.
Föredragande departementschefen, statsrddet Möller, anförde därvid bland
annat följande:
Vad angår distriktsorganisationen finner jag det vanskligt att med ledning
av föreliggande material bedöma arbetsbördan i framtiden och därmed
behovet av en utbyggnad av organisationen. Otvivelaktigt har antalet distriktsärenden
ökat kraftigt under de sista årtiondena. Samtidigt ha större
ärenden i ökad utsträckning kommit att hänskjutas till centrala förhandlingar.
I vissa fall ha distriktsförlikningsmännen i betydande omfattning anlitats
även vid sådana förhandlingar och därigenom fått så omfattande arbetsuppgifter,
att tidsutdräkt i medlingsverksamheten kunnat uppstå. Jag är
emellertid mod hänsyn till svårigheten att bedöma utvecklingen icke f. n.
beredd att tillstyrka socialstyrelsens förslag om en utökning av antalet distrikt
från 7 till 10. Jag vill dock icke helt avvisa förslaget på denna punkt.
I ett distrikt — nämligen det fjärde — har arbetsbelastningen medfört, att
provisoriska anordningar till hjälp åt förlikningsmannen måst vidtagas under
tre år i följd. Med hänsyn till ökningen av antalet ärenden på detta
distrikt synes det mig ändamålsenligt att — i stället för sådana provisorier
— klyva distriktet på sätt socialstyrelsen föreslagit.
Socialstyrelsens förslag om höjning av distriktsförlikningsmännens arvoden
kan jag icke biträda. Övriga förslag avseende förlikningsorganisationen
syfta huvudsakligen till att på styrelsen överföra beslutanderätten i
vissa frågor. Olägenheterna av den nuvarande ordningen synas mig icke
vara så stora, att de motivera några väsentliga förändringar. I regel bör sålunda
Kungi. Maj:t fortfarande besluta i hithörande spörsmål. Det torde
dock medföra praktiska fördelar att låta socialstyrelsen i viss omfattning
utanordna ersättningar för mistade löneförmåner till särskilda förlikningsmän
och ledamöter av förlikningskommissioner.
Utöver de förslag jag nu behandlat har socialstyrelsen, som jag tidigare
antytt, föreslagit vissa andra ändringar i gällande författningar på förevarande
område. Styrelsen föreslår sålunda, att bestämmelsen om fackförlik
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
17
ningsman (medlingslagen 1 § 2 stycket) skall utgå samt att förbudet för
distriktsförlikningsman att åtaga sig skiljemannauppdrag (medlingslagen
8 § 3 stycket) uppmjukas. Dessa förslag ha avstyrkts av bl. a. arbetsmarknadsparternas
huvudorganisationer. Vidare har socialstyrelsen föreslagit, att
bestämmelsen att styrelsen må i vissa fall utse opartisk ordförande (medlingslagen
2 § 2 stycket) utgår och er sättes med en i lagen införd bestämmelse,
att distriktsförlikningsman bör, då skyldighet icke föreligger att ingripa
i egenskap av förlikningsman, i mån av tid åtaga sig uppdrag såsom sådan
ordförande. I sammanhang därmed borde bl. a. förbudet för distriktsförlikningsman
att mottaga ersättning av parterna för medverkan vid biläggande
av arbetstvist (medlingskungörelsen § 5) uppmjukas. Även mot dessa förslag
ha vissa erinringar framkommit. För egen del finner jag det icke påkallat
att ändringar vidtagas i fråga om den ordning, som f. n. gäller i angivna
avseenden. Med hänsyn till detta mitt ställningstagande till förslagets
huvudpunkter torde skäl ej heller föreligga att f. n. företaga återstående av
styrelsen föreslagna ändringar, vilka avse mindre, huvudsakligen formella
detaljer av gällande författningar på förevarande område.
Utskottet. Det förslag till ny medlingslag, som av motionärerna framlagts,
överensstämmer i huvudsak med ovannämnda av socialstyrelsen utarbetade
förslag. De av motionärerna därifrån gjorda avvikelserna synas vara
förestavade av påpekanden, som gjorts i samband med remissbehandlingen
av sistnämnda förslag.
De föreslagna ändringarna i lagen äro föga genomgripande och avse
främst att bringa lagens lydelse i samklang med rådande praxis inom förlikningsväsendet.
Sålunda föreslås bland annat, att vissa bestämmelser, som
sällan eller aldrig tillämpas, skola utgå. I ett par fall innefattar förslaget
därjämte en uppmjukning av gällande bestämmelser, så t. ex. vad beträffar
törbudet för förlikningsman att åtaga sig skiljemannauppdrag. Till lättnad
av förlikningsmans arbetsbörda ha motionärerna vidare föreslagit en
bestämmelse, varigenom tillfällig förlikningsman skall kunna förordnas.
Flera av de begärda ändringarna äro av formell eller rent redaktionell karaktär.
Som motivering till de föreslagna lagändringarna ha motionärerna åberopat
vad av dem anförts i förenämnda motioner I: 282 och II: 267 om vissa
åtgärder till förlikningsväsendets förstärkning, ett spörsmål vars prövning
i högre grad än en reformering av medlingslagen torde framstå såsom angeläget.
Enligt vad utskottet inhämtat har statsutskottet, som behandlat sistnämnda
motioner, avstyrkt desamma. Vad medlingslagen beträffar torde
denna i stort sett fungera ganska väl. En väsentlig anledning härtill är säkerligen,
att lagen icke uppställer några detaljerade regler för förlikningsorganens
handlande utan överlåter åt dessas omdöme, hur förfarandet skall
gestaltas. Med hänsyn härtill och till det läge, vari frågan om förstärkning
av förlikningsväsendet befinner sig, anser utskottet icke påkallat att nu företaga
enbart en sådan revision av lagen, som motionärerna påfordra. Såsom
2 Bihang till riksdagens protokoll 191)0. 9 samt. 2 avd. Nr 20—21.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
framgår av det ovan anförda har emellertid Kungl. Maj :t sin uppmärksamhet
riktad på förevarande spörsmål och det torde kunna förväntas, att frågan
kommer att beaktas i senare sammanhang. Med hänsyn till utskottets
ställningstagande till motionärernas yrkande, såvitt angår medlingslagen,
kan utskottet ej heller tillstyrka, att lagen om särskilda skiljedomare i arbetstvister
försättes ur kraft.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1: 283 och II: 268, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård, Nils
Elowsson, Carl Eric Ericsson, Englund* och Bengtson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Sandström, herrar
Nilsson i Göteborg, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Jansson i Hällefors*,
Svensson i Göteborg och fröken Wetterström.
* Ej närvarande vid utlåitandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
19
Bilaga A.
Medlingalagen.
Nuvarande lydelse.
Föreslagen lydelse.
Lag Lag
om medling i arbetstvister; om medling i arbetstvister;
given Stockholms slott den 28 maj given Stockholms slott den
1920.
1 §•
För vart och ett av de distrikt,
i vilka riket för sådant ändamål av
Konungen indelas, förordnar Konungen
en förlikningsman med uppgift
att, på sätt nedan sägs, medla i
tvister mellan arbetsgivare och arbetare;
dock att denna lag icke gäller
i fråga om arbetsgivare och arbetare,
å vilka bestämmelserna i 3 kapitlet
lagen om förenings- och förhandlingsrätt
äga tillämpning.
Därest så prövas påkallat, må Konungen
tillika antingen uppdraga åt
förlikningsman att jämväl utom sitt
distrikt vara förlikningsman med
visst, på annat sätt bestämt verksamhetsområde
eller ock för sådant
verksamhetsområde förordna särskild
förlikningsman.
Såsom arbetare skall vid tillämpningen
av denna lag även anses den
som, utan att anställningsförhållande
föreligger, utför arbete för, annans
räkning och därvid till denne
intager en beroende ställning av väsentligen
samma art som en arbetares
till arbetsgivaren; och skall den
för vars räkning arbetet utföres anses
såsom arbetsgivare enligt lagen.
För vart och ett av de distrikt, i
vilka riket för sådant ändamål av
Konungen indelas, förordnar Konungen
en förlikningsman med uppgift
att, på sätt nedan sägs, medla i
tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Denna lag gäller dock icke tvister
mellan arbetsgivare och sådana arbetstagare
i statens eller kommunernas
tjänst, för vilka gälla särskilda
bestämmelser rörande förhandlingsrätt,
och ej heller arbetstagare,
å vilka bestämmelserna i 3 kapitlet
lagen om förenings- och förhandlingsrätt
äga tillämpning.
Därest så prövas---förlik
ningsman.
Såsom arbetstagare skall vid —
--av väsentligen samma art som
en arbetstagares till---- arbets
givare
enligt lagen.
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Nuvarande lydelse.
2
Förlikningsman åligger:
att med synnerlig uppmärksamhet
följa arbetsförhållandena inom det
honom anvisade verksamhetsområdet;
att,
i de fall och på det sätt i
denna lag sägs, lämna sin medverkan
till biläggande av arbetstvister,
som inom samma område uppstå;
samt
att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare
och arbetare tillhanda för åvägabringande
av överenskommelser,
som äro ägnade att främja ett gott
förhållande dem emellan samt förekomma
störande avbrott i arbetet.
Åstunda arbetsgivare och arbetare,
att förhandling om sådan överenskommelse
skall äga rum under ledning
av opartisk ordförande, och kan
förlikningsmannens medverkan för
förhandlingen icke lämnas eller anses
den icke böra påkallas, må på
framställning av parterna socialstyrelsen,
där den finner omständigheterna
därtill föranleda, utse lämplig
person att leda förhandlingarna.
Föreslagen lydelse.
§•
Förlikningsman åligger:
att med---verksamhetsom
rådet;
samt
att i de fall---uppstå.
3 §•
Har inom förlikningsmans verksamhetsområde
uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, bör förlikningsmannen
genom personligt besök å den
plats, där tvisten utbrutit, eller på
annat sätt träda i förbindelse med
de tvistande, göra sig noga underrättad
om, vari tvisten består, hemställa
till de tvistande att i avbidan
på tvistens lösning icke vidtaga, vidhålla
eller utvidga arbetsinställelse,
kalla de tvistande att, själva eller
genom utsedda ombud, å bestämd tid
och plats sammankomma till förhandling
med varandra inlör förlikningsmannen
samt söka att under
dessa förhandlingar, vilka anordnas
på sätt lämpligast synes, åvägabringa
tvistens lösning.
Har inom förlikningsmans verksamhetsområde
uppkommit arbetstvist,
som medfört eller synes hota
att medföra arbetsinställelse, bör
förlikningsmannen på lämpligt sätt
träda i förbindelse med de tvistande,
göra sig noga underrättad--
—- arbetsinställelse samt, där förhållandena
så påkalla, kalla de — —
— tvistens lösning.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
21
Nuvarande lydelse.
Även om uppkommen arbetstvist
icke medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse av större
betydenhet, skall förlikningsmannen
kalla de tvistande till förhandlingar,
på sätt här ovan stadgats, därest begäran
därom framställes av arbetsgivare
eller organisation, omfattande
minst hälften av de av tvisten berörda
arbetarna.
3 a §.
Innan arbetsinställelse vidtages
skall, därest giltigt hinder icke möter,
underrättelse om åtgärden lämnas
motsidan ävensom förlikningsmannen
eller, om tvisten berör flera
förlikningsmäns verksamhetsområden,
en av förlikningsmännen sist å
sjunde dagen före den dag, då åtgärden
skall taga sin början. Finnas
å motsidan oorganiserade arbetare,
må underrättelsen, i vad den avser
nämnda arbetare, ske genom allmänt
synliga anslag å arbetsplatsen. Underrättelsen
skall innehålla redogörelse
för anledningen till åtgärden.
Förseelse mot bestämmelserna i
första stycket straffas med böter,
högst 300 kronor. Åtal för förseelsen
anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras gäldande, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.
4 §•
För inkallande av de tvistande
skall förlikningsmannen, i den mån
Föreslagen lydelse.
Även om uppkommen arbetstvist
icke medfört eller synes hota att
medföra arbetsinställelse, skall förlikningsmannen,
sedan parterna vid
förhandlingar sig emellan gjort allvarliga
försök att lösa tvisten utan
att enighet därvid stått att vinna, på
framställning av endera eller båda
parterna kalla de tvistande till förhandlingar
på sätt ovan stadgats, såvida
tvisten kan anses vara av beskaffenhet
att påkalla förlikningsmans
ingripande.
Förlikningsman bör jämväl i fall,
då han icke jämlikt denna paragraf
är skyldig att ingripa, på begäran av
arbetsgivare och arbetstagare åtaga
sig uppdrag att biträda dem såsom
opartisk ordförande vid förhandlingar
i arbetstvist, i den mån hans tid
det medgiver och tvistens beskaffenhet
och omfattning så påkallar.
4 §•
Innan arbetsinställelse — — —
eller, om tvisten berör flera förlikningsmäns
verksamhetsområden, socialstyrelsen
eller en av förlikningsmännen
sist å sjunde dagen---
början. Finnes å motsidan oorganiserade
arbetstagare, må underrättelsen,
i vad den avser nämnda arbetstagare,
ske — —- — anledningen till
åtgärden.
Förseelse mot — — — allmän
strafflag.
5 §.
För inkallande av--— å ar
betstagarna.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Nuvarande lydelse.
de ej lämpligen kunna personligen
kallas, anlita annan utväg, som efter
omständigheterna kan anses ändamålsenlig,
såsom meddelande till
förening, vilken de tvistande å endera
sidan tillhöra, eller till någon,
som för talan i tvisten, eller anslag
å eller vid arbetsplatsen eller kungörelse
i tidning. Arbetsgivare är pliktig
att på begäran av förlikningsmannen
låta å eller vid arbetsplatsen anslå
kallelse å arbetarna.
Det åligger de tvistande att efterkomma
förlikningsmannens kallelse.
5 §•
År arbetsinställelse icke för handen
och hava de tvistande, sedan förhandling
ägt rum, å båda sidor för
förlikningsmannen tillkännagivit, att
de anse fortsatt förhandling ej vara
till gagn för tvistens lösning, må kallelse
å de tvistande ej vidare av förlikningsmannen
utfärdas; dock äger
han, om ändrade förhållanden därtill
föranleda, inbjuda de tvistande
till---nya förhandlingar.
6
De förhandlingar, som av förlikningsmannen
anordnas med och mellan
de tvistande, skola i främsta rummet
hava till syfte att åvägabringa
överenskommelse i enlighet med anbud
eller förslag, som under förhandlingarna
kunna bliva framställda från
de tvistande själva; ankommande därvid
på förlikningsmannen att, om och
i den mån sådant kan anses ägnat att
befordra en god lösning av tvisten,
hemställa om de jämkningar eller
medgivanden, som för ändamålet
kunna synas lämpliga.
Försummar vid förhandling, som
anordnats av förlikningsman, någon
av de tvistande parterna att fullgöra
vad enligt 4 § andra stycket lagen om
förenings- och förhandlingsrätt åligger
honom, må förlikningsmannen
på hemställan av andra parten anmäla
försummelsen hos arbetsdomsto
-
Föreslagen lydelse.
Det åligger — — — förlikningsmannens
kallelse.
År arbetsinställelse — — — till
nya förhandlingar.
§•
De förhandlingar — —■ — synas
lämpliga.
Försummar vid---enligt all
män
strafflag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
23
Nuvarande lydelse.
len; och äge arbetsdomstolen genom
vite tillhålla parten att fullgöra sitt
åliggande ävensom på anmälan av
förlikningsmannen utdöma vitet. Sådant
vite skall tillfalla kronan och,
om tillgång till dess gäldande saknas,
förvandlas enligt allmän strafflag.
7
Det bör vara en var av de tvistande
angeläget att, i den mån sådant
erfordras för att bereda förlikningsmannen
tillförlitlig grund för tvistens
bedömande, på anhållan av förlikningsmannen
giva honom del av
räkenskaper och andra handlingar
samt meddela statistiska och andra
uppgifter, varöver de tvistande förfoga,
ävensom hålla vederbörande arbetsplatser
för förlikningsmannen
tillgängliga. Den som, enligt vad nu
är sagt, går förlikningsman tillhanda
äger att, i den omfattning han finner
behövligt, göra förbehåll, att vad förlikningsmannen
på sådant sätt erfar
ej må av denne yppas.
8
Kan icke vid förhandlingarna inför
förlikningsmannen enighet vinnas,
må han uppmana de tvistande att
låta tvisten avgöras av sådan skiljedomare
i arbetstvister, varom i lag är
särskilt stadgat, eller att eljest lämna
uppdrag åt en eller flera personer,
vilkas utlåtande de tvistande utfästa
sig att efterkomma, att, efter prövning,
om och i vilken mån de från
ena eller andra sidan framkomna påståendena
må vara befogade och på
vilket sätt följaktligen den föreliggande
tvisten rättast bör lösas, såsom
skiljemän skilja de tvistande emellan.
I händelse uppmaning i sistnämnda
syfte efterkommes av parterna,
bör förlikningsmannen, i den mån så
befinnes behövligt, lämna sin medverkan
för utseende av skiljemän,
underrätta dessa om uppdraget samt
i övrigt medverka till, att det åsyftade
avgörandet må komma till stånd.
Föreslagen lydelse.
§•
Det bör vara — — — av denne
yppas.
§•
Kan icke vid förhandlingarna inför
förlikningsmannen enighet vinnas,
må han uppmana de tvistande
att lämna uppdrag åt en eller flera
personer, vilkas utlåtande — — —
skilja de tvistande emellan.
I händelse sådan uppmaning efterkommes
av parterna — — — må
komma till stånd.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Nuvarande lydelse.
Ej må förlikningsman själv åtaga
sig skilj emannauppdrag i arbetstvister.
9
Vad i 3 § är stadgat avser icke arbetstvist,
som uppstått inom näringsgren,
industriell anläggning eller arbetsföretag,
där särskild förhandlings-,
förliknings- eller skiljenämnd
är upprättad, med mindre de tvistande
å ömse sidor påkalla förlikningsmannens
mellankomst eller förhållandena
göra sannolikt, att den särskilda
nämnden icke varder för tvistens
biläggande anlitad, eller ock förhandling
inför sådan nämnd i stadgad
ordning ägt rum, utan att uppgörelse
vunnits.
Ej heller äga stadgandena i berörda
paragraf tillämpning i fråga om
tvist, som hänskjutits till sådan skiljedomare
i arbetstvisten, varom i lag
är särskilt stadgat.
10
I fråga om rättsverkan av de tvistandes
överenskommelser, utfästelser
eller andra beslut under förhandlingar,
om vilka i denna lag är sagt, gäller,
allt efter beslutens innehåll och
det sätt, varpå de tillkommit, vad allmän
lag förmår.
11
Berör utbruten tvist, som påkallar
förlikningsmans ingripande, även annan
förlikningsmans verksamhetsområde,
åligger det förlikningsmännen
att, så fort ske kan, om tvistens utbrytande
ävensom, så vitt möjligt, angående
densammas omfattning insända
underrättelse till socialstyrelsen*
som förordnar en av förlikningsmännen
att i tvisten medla eller, där sådant
finnes påkallat, hos Konungen
anhåller om dylikt förordnande för
annan person.
Föreslagen lydelse.
Ej må förlikningsman själv åtaga
sig skilj emannauppdrag i arbetstvister,
med mindre Kungl. Maj:t för särskilt
fall härtill lämnat tillstånd.
§•
Vad i 3 § är stadgat----utan
att uppgörelse vunnits.
§•
I fråga om rättsverkan — — —
allmän lag förmår.
§■
Berör utbruten tvist, —--som
förordnar en av de förlikningsmän,
vilkas verksamhetsområde tvisten berör,
eller ock annan förlikningsman
att i egenskap av särskild förlikningsman
i tvisten medla eller, där så finnes
påkallat, hos Konungen anhåller
om dylikt förordnande för annan person.
Finner sig förlikningsman icke
kunna medhinna eller icke lämpligen
böra taga befattning med en eller
flera inom hans verksamhetsområde
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
25
Nuvarande lydelse.
Där förlikningsman finner påkallat,
att särskild person förordnas att
leda förhandling, som i 3 § andra
stycket sägs, har förlikningsmannen
att därom göra framställning hos socialstyrelsen,
som, ifall skäl därtill
äro, hos Konungen anhåller om meddelande
av dylikt förordnande.
12
Där arbetstvist innebär synnerlig
fara för arbetsfreden eller sådant eljest
prövas påkallat, äger Konungen
uppdraga åt sakkunniga och erfarna
personer att i egenskap av särskild
förlikningskommission, jämte vederbörande
förlikningsman eller, där
han finnes icke lämpligen kunna taga
befattning med arbetstvisten, i hans
ställe medla i densamma.
Sådant uppdrag må även lämnas
särskild person.
13
Förlikningsman skall föra dagbok
angående vad som förefaller i de tvister,
med vilka han tager befattning,
överenskommelser, utfästelser eller
andra beslut av de tvistande skola i
nämnda dagbok fullständigt intagas
eller densamma biläggas.
Förlikningsman skall inom tre månader
efter varje kalenderårs utgång
till socialstyrelsen insända berättelse
om sin verksamhet under året samt
om förloppet av de tvister, som under
detsamma handlagts.
Berättelsen skall genom socialstyrelsens
försorg befordras till trycket.
14
Närmare föreskrifter rörande förlikningsmännens
och förlikningskommissions
verksamhet meddelas
av Konungen.
Föreslagen lydelse.
uppkomna arbetstvister, bör han om
förhållandet göra anmälan till socialstyrelsen,
som, där den finner omständigheterna
därtill föranleda, förordnar
en av övriga förliknings män
eller ock annan person att i egenskap
av tillfällig förlikningsman medla i
den eller de tvisterna.
§■
Där arbetstvist innebär — — —
särskild förlikningskommission medla
i densamma.
Konungen äger även uppdraga åt
enskild person att i egenskap av särskild
förlikningsman medla i sådan
tvist.
§•
Förlikningsman---biläggas.
Förlikningsman skall---un
der
detsamma handlagts.
§•
Närmare föreskrifter---av
Konungen.
15 §.
Angående ersättning till förlik- Angående ersättning till förlikningsman,
ledamot av förliknings- ningsman, tillfällig och särskild förkommission
och sådan opartisk ord- likningsman samt ledamot av förlik3
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 20—21.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 21.
Nuvarande lydelse. Föreslagen lydelse.
förande, om vilken i 2 § sägs, gälle
vad Konungen därom stadgar.
Se kungörelsen (bilaga B) § 5.
ningskommission gälle vad Konungen
därom stadgar.
Ej må förlikningsman av arbetsgivare
eller arbetstagare eller deras organisationer
tillgodonjuta gottgörelse,
i vad form det vara må, för sin
medverkan enligt denna lag vid biläggande
av uppkommen arbetstvist.
Ej heller må förlikningsman för uppdrag
såsom opartisk ordförande i arbetstvist
inom det honom anvisade
verksamhetsområdet, åtnjuta gottgörelse,
varom nu sagts, med mindre
socialstyrelsen för särskilt fall det
medgiver.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1920, då lagen den 31 december 1906
angående medling i arbetstvister upphör
att gälla.
Denna lag träder i kraft den
, då lagen den 28 maj 1920 angående
medling i arbetstvister upphör
att gälla.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
500878