Ahdrå Ityiit&mels rtf 29.
1
Nr 20.
Utlåtande i atilednihg av väckta motioner aiigående viss ändring
av It § 2 mom. sjöarbetstidslagen.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 245 i första kammaren av herr
Ericsson, Carl Eric, samt nr 304 i andra kammaren av herr Edström.
1 motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t förelägga Kungl. Maj :t förslag om sådan ändring
av 14 § 2 mom. sjöarbetstidslagen, att ordet ''månadslön’ ersättes med
ordet ''grundhyra’».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Sjöarbetstidslagen den 26 augusti 19t8 äger enligt 1 § 1 mom. tillämpning
beträffande arbete som å svenskt fartyg anställd person för fartygets räkning
eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller
annorstädes. Från denna regel stadgas i 2 mom. vissa undantag. Enligt
1 § 3 mom. må, när synnerliga skäl därtill äro, Konungen eller myndighet
som Konungen förordnar medgiva undantag jämväl i övrigt från tilllämpningen
av lagen.
2 § 1 mom. innehåller vissa definitioner. Sålunda sägs bl. a. att i lagen
förstås med skeppstjänst arbete varom i 1 g 1 mom. sägs, med sjöman en
var som förrättar skeppstjänst varå lagen äger tillämpning, med styrman
annan till fartygsbefälet hörande person än befälhavaren, med ekonomipersonal
personal som är anställd för besättningens eller passagerarnas förplägning
eller uppassning eller andra sysslor som äga samband med dylikt
arbete eller för expeditionsgöromål eller annan liknande tjänstgöring och
med dagman sjöman vilkens skeppstjänst icke är indelad i vakter och som
ej tillhör ekonomipersonalen.
I 3—10 §§ finnas bestämmelser om den ordinarie arbetstiden å fartyg.
Genom 1948 års lag förkortades arbetstiden i såväl fjärr- som närtrafik
jämfört med den förut gällande sjöarbetstidslagen av år 1938.
I 11—14 gg finnas bestämmelser om säkerhetstjänst och övertidsarbete
in. m.
Beträffande säkerhetstjänst må enligt 11 § utöver den ordinarie arbetstiden
skeppstjänst åläggas sjöman i vissa närmare angivna fall, exempelvis
då fråga är om skeppstjänst som ovillkorligen erfordras med hänsyn till
hotande fara för fartyg, liv eller gods. För skeppstjänst som sjöman utför
på grund av bestämmelserna om säkerhetstjänst är han, såvida ej annat
överenskommits, icke berättigad till särskild ersättning.
1 Hihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avel. Nr 20—21.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
Enligt 12 § kan utöver den ordinarie arbetstiden mot ersättning åläggas
sjöman jämväl annan än i 11 § omförmäld skeppstjänst, övertidsarbete.
Övertidsarbete må enligt 13 § åläggas sjöman under högst 24 timmar
i veckan. Dock må övertidsarbete icke förekomma i sådan utsträckning
att tiden för sjömannens skeppstjänst under ett och samma dygn därigenom
skulle uppgå till mer än 16 timmar. Från den stadgade begränsningen
undantages övertidsarbete som erfordras för nödig vakttjänst i hamn, vidtagande
av åtgärd som blivit påbjuden av myndighet i hamn, skeppstjänst
som föranledes därav att besättningen blivit under pågående resa förminskad
eller annan skeppstjänst som ej kan tåla uppskov och som måste fullgöras
å tid då sjöman icke eljest enligt lagen har att förrätta arbete. I
denna paragraf sägs vidare att övertidsarbete ej bör förekomma regelbundet.
Bestämmelserna om ersättning för övertidsarbete finnas i 14 §. Paragrafen
är av följande lydelse:
»1 mom. Ersättning för övertidsarbete skall utgå i penningar eller ock,
då fråga är om vakttjänst i hamn eller om arbete utfört av sjöman som
icke uppbär kontant lön, beredas i form av fritid.
2 mom. övertidsersättning som utgår i penningar skall för timme räknat
utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst en 150-del och, när
övertidsarbetet utförts å helgdag, minst en 75-del av sjömannens kontanta
månadslön, oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.
Övertidsersättningen skall beräknas särskilt för varje tillfälle övertidsarbete
utförts, varvid påbörjad halvtimme skall ersättas såsom hel halvtimme.
3 mom. Då övertidsarbete ersättes med fritid skall iakttagas, att mot
övertiden svarande fritid förlägges till samma dygn som det varunder övertidsarbetet
utföres, eller ock till närmast föregående eller efterföljande helgfria
dygn. Är fråga om sjöman som uppbär kontant lön, skall fritiden beredas
i hamn och må icke, om övertidsarbetet utföres å helgdag, förläggas
till söckendag varunder sjömannen utför övertidsarbete mot annan ersättning
än fritid å samma söckendag.»
I 15 § sägs att om avtal om skeppstjänst innehåller villkor stridande mot
lagen, skall det villkoret vara utan verkan, där ej om sådant villkor överenskommits
genom kollektivavtal samt villkoret godkänts av Konungen
eller myndighet som Konungen förordnat.
1948 års sjöarbetstidslag trädde i kraft den 1 januari 1949. Särskilda
övergångsbestämmelser gälla i fråga om fartyg som vid lagens ikraftträdande
redan i svensk ägo nyttjades till sjöfart eller som då var under
byggnad för svensk räkning och blivit sjösatt.
På grund härav må i vissa fall undantag göras från tillämpningen av
bestämmelserna om den ordinarie arbetstiden till sjöss.
I juni månad 1946 ägde Internationella arbetskonferensens tjuguåttonde
session (sjätte sjöfartskonferensen) rum i Seattle. Vid konferensen, som
samlat representanter för 32 länder, antogos nio konventioner jämte ett an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
3
tal rekommendationer. Bl. a. antogs en konvention (nr 76) angående hyror,
arbetstid och bemanning å fartyg, kallad Seattlekonventionen. Konventionens
föreskrifter innebära i stor utsträckning tillämpning av 8-timmarsdagen
och 48-timmarsveckan för personalen inom däcks-, maskin- och radioavdelningarna.
Principen om 8 timmars arbetsdag har i viss mån antagits
jämväl för ekonomipersonalen, och konventionens bestämmelser innebära
härutinnan en väsentlig begränsning av den ordinarie arbetstiden i jämförelse
med vad som dittills i allmänhet praktiserats inom handelsflottorna.
Artikel 17 i konventionen innehåller bestämmelser om övertidsersättning.
1 artikeln sägs att grunderna för beräkning av övertidsersättningens storlek
skola fastställas genom nationell lagstiftning eller genom kollektivavtal;
dock må ersättningen i intet fall understiga 125 procent av månadslönen för
timme räknat. I stället för penningersättning må genom kollektivavtal överenskommas
om kompensation i form av motsvarande ledighet med rätt att
lämna fartyget eller i annan form.
I artikel 18 sägs bland annat att övertidsarbete ej må förekomma regelbundet.
Frågan om ratificering av konventionen förelädes 1947 års riksdag (prop.
nr 321). Vid anmälan av ärendet i statsrådet anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Gjöres, att enär de i konventionen berörda frågorna
vore föremål för utredning av sjömanskommittén, konventionen icke för
det dåvarande borde ratificeras. Då det framstode såsom önskvärt att skapa
förutsättningar för ratifikation vid en senare tidpunkt, vore det dock angeläget,
att de i konventionen uttryckta principerna beaktades vid det fortsatta
utredningsarbetet, i den utsträckning så kunde befinnas möjligt och
lämpligt. Riksdagen yttrade (skr. nr 477), att riksdagen på de i propositionen
anförda skälen ansåge, att med avgörandet av frågan om ratificering
borde tills vidare anstå. I det fortsatta lagstiftningsarbetet borde emellertid
eftersträvas, att konventionen så småningom skulle kunna ratificeras.
I anledning av de betänkligheter mot en ratificering av konventionen, som
framkommit i olika sammanhang, har frågan om en revision av konventionen
upptagits av Internationella arbetsbyrån. I propositionen nr 265 till
1948 års riksdag med förslag till sjöarbetstidslag uttalade föredragande
departementschefen, statsrådet Gjöres, beträffande Seattlekonventionen —
efter att ha erinrat om olika yttranden över konventionen —- följande:
»Av det anförda framgår, att Seattlekonventionen angående hyror, arbetstid
och bemanning i vissa stycken har sådant innehåll, att konventionen
icke torde böra ratificeras i oförändrat skick. Härvid är särskilt att märka
att konventionen saknar övergångsbestämmelser, som kunde göra det möjligt
att medgiva lättnader för redan existerande fartyg, samt att den upptar
ett undantagslöst förbud mot regelbundet övertidsarbete. Jag anser därför,
i likhet med sjömanskommittén och de remissinstanser som yttrat sig i frågan,
att konventionen icke bör ratificeras för närvarande. Då emellertid frågan
om en revision av konventionen upptagits av Internationella arbetsby
-
4 Andra låQulskottets utMtåOde rir 29.
rån, torde det icke vara skäl att rid taga slutlig ställiiilig till tåtlflfedtiodSspörsmålet.
»
Förslåg till ändringat i konventionen har sedermeta ujijjgjorts aV Interdåtionella
arbetsbyrån. De föreslagna ändriilgarna berörd feittfellettid icke kÖHventionens
bestämmelser om ersättning för övertidsarbete.
Förevarande spörsmål behandlades jämväl vid 1949 års riksdag. Beträffande
historik m. m. och yttranden över då väckta motioner i ämnet får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till utskottets
utlåtande nr 27 till sistnämnda års riksdag.
1948 års sjöarbetstidslag förelädes 1948 års riksdag av Kungl. Maj :t genom
propositionen nr 265. Andra lagutskottet, som behandlade propositionen,
uttalade i sitt av riksdagen i nu ifrågavarande del godkända utlåtande
nr 54, att av såväl sjömanskommitténs betänkande som propositionen framginge
med all tydlighet, att den föreslagna minskningen av den ordinarie arbetstiden
komme att för skeppstjänstens behöriga fortgång nödvändiggöra
anlitande av övertidsarbete i avsevärd utsträckning.
I fråga om ersättning för övertidsarbete uttalade utskottet vidare:
Vid behandlingen inom utskottet av stadgandet i 14 § i departementsförslaget
(motsvarande 13 § i gällande lag) har särskild uppmärksamhet
ägnats frågan om sättet för bestämmande av övertidsersättningens storlek.
Med hänsyn till övertidsersättningens karaktär av arbetslön har utskottet
haft under övervägande förslag om att, såsom i andra fall skett (jfr 1942
års detaljhandelslag), överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera övertidsersättningens
belopp. Detta kan förefalla motiverat jämväl på den grund att
övertidsersättningen enligt gällande system för de högst avlönade besättningskategorierna
enligt vad utskottet inhämtat kan uppgå till anmärkningsvärt
höga belopp. Den mycket stora skillnad som ersättningen för
arbete på övertid följaktligen måste uppvisa skilda besättningskategorier
emellan kan i och för sig synas mindre tilltalande och kan för övrigt medföra
den olägenheten att sjömän med lägre avlöning belastas med övertidsarbete
i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän. Frågan har
även uppmärksammats av departementschefen, som emellertid -—- främst av
hänsyn därtill, att Seattlekonventionen ställt övertidsersättningen i bestämd
relation till den ordinarie avlöningen -— ansett sig icke kunna förorda, att
parterna ensamma skulle få fritt bestämma övertidsersättningens storlek.
Ehuru ifrågakommande stadgande i konventionen (art. 17), såvitt utskottet
kunnat finna, icke utesluter att grunderna för beräkning av övertidsersättningens
storlek fastställas genom kollektivavtal, synes det oklart på vad sätt
av konventionen fordrad garanti för att ersättningen icke i något fall må
understiga 125 procent av månadslönen efter timme räknat skall kunna utformas.
Med hänsyn härtill och då tiden icke medgivit utskottet att företaga
någon mera ingående prövning av olika tänkbara metoder att bestämma
övertidsersättningen, har utskottet funnit sig nödsakat att inskränka sig till
detta omnämnande med uttalande av att frågan enligt utskottets förmenande
förtjänar att ägnas fortsatt uppmärksamhet framdeles.
I iikatydande motionerna 1:46 och 11:44 vid 1949 års riksdag yrkades,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om omedelbar
5
Andfa lagutskottets utlåtande nr 20.
utredning inom vederbörande ämbetsverk angående övertidsersättningsbestämmelserna
för sjöfolket, samt att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, lät inhämta yttrande
över motionerna från ett flertal remissinstanser.
Kommerskollegium ansåg att frågan om ändring av de svenska bestämmelserna
om övertidsersättning borde tills vidare anstå. Svenska arbetsgivareföreningen
fann angeläget, att en utredning enligt motionärernas förslag
kom till stånd snarast möjligt, och Sveriges redareförening framhöll, att
en omedelbar utredning var nödvändig. Jämväl Sveriges segelfartygsförening
tillstyrkte en utredning. Landsorganisationen avstyrkte däremot förslaget
om utredning, och Tjänstemännens centralorganisation hemställde
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I de av Centralorganisationen
inhämtade yttrandena från Sveriges fartygsbefälsförening,
Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska stewartföreningen avstyrktes
likaledes motionerna.
Andra lagutskottet uttalade i sitt i anledning av motionerna avgivna, av
riksdagen godkända utlåtande nr 27 bland annat följande:
Rent principiella skäl tala för att samtliga lönevillkor regleras genom avtal
mellan vederbörande parter. Såsom framgår av utredningen i förevarande
ärende kunna dock, med hänsyn till de speciella förhållanden under
vilka sjöfolket arbetar, starka skäl åberopas för en legal reglering av övertidsersättning
till sjöfolk.
De över motionerna avgivna yttrandena giva stöd åt riktigheten av utskottets
tidigare uttalande att övertidsersättningen till de högst avlönade besättningskategorierna
kan uppgå till anmärkningsvärt höga belopp. Härvidlag
torde man emellertid böra hålla i minnet att enligt sjöarbetstidslagen
övertidsarbete kan uttagas i en utsträckning som torde sakna motsvarighet
inom alla andra verksamhetsområden, för vilka arbetstiden är reglerad. I
motsats till andra arbetstagare är därjämte sjömannen vid äventyr av
straffansvar skyldig utföra övertidsarbete så snart han beordras därtill. En
relativt kraftigt tilltagen övertidsersättning torde —- vilket av de ombordanställdas
organisationer starkt understrukits — utgöra ett korrektiv mot
missbruk av rätten att uttaga övertidsarbete. Enligt vad som upplysts inom
utskottet, ansågo sig sistnämnda organisationer under förarbetet till den
nya sjöarbetstidslagen kunna godtaga de nu gällande bestämmelserna om
vidsträckt rätt att uttaga övertidsarbete särskilt på den grund att de ansett
reglerna om övertidsersättningens beräknande innebära en garanti mot missbruk
av denna rätt. De upplysningar utskottet erhållit i förevarande ärende
giva ej belägg för att någon större risk föreligger för att de nuvarande bestämmelserna
kunna medföra, att sjömän med lägre avlöning belastas med
övertidsarbete i större utsträckning än bättre avlönade besättningsmän.
Vid en jämförelse med sjöfolkets avlöningsförhållanden i vissa andra
länder, som ur konkurrenssynpunkt äro av intresse, framstår den svenska
övertidsersättningen till vissa befälskategorier som hög. Med hänsyn till de
betydande skiljaktigheter i arbetstidsreglcring, anställnings- och avlöningsförhållanden
och de omständigheter under vilka övertidsersättning utbetalas
torde en direkt jämförelse mellan de olika ersättningsbeloppen per
timme dock bliva missvisande och för ett riktigt bedömande torde fordras
in ingående utredning av alla olika dctaljbestämmelser i respektive lagar
och kollektivavtal in. in.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr tö.
Även om, såsom utskottet uttalade vid fjolårets riksdag, frågan om sättet
för bestämmande av övertidsersättningens storlek förtjänade att ägnas
fortsatt uppmärksamhet framdeles, böra dock de skäl som skola föranleda
att redan nu, då den nya sjöarbetstidslagen nätt och jämt trätt i kraft, till
närmare utredning upptaga frågan äga synnerlig styrka. Med beaktande av
vad utskottet ovan anfört kunna dylika skäl icke anses ha förebragts i
ärendet. Visserligen är grunden för ersättningens beräknande oförändrad
i den nya lagen, men man synes dock böra avvakta de verkningar i olika
avseenden som lagen kommer att medföra. Vidare synes frågan om övertidsarbetets
omfattning — och därmed jämväl frågan om de sammanlagda
kostnaderna för övertidsarbete — vara intimt förknippad med spörsmålet
om fartygens bemanning. Detta har av 1946 års sj ömanskommitté som
fått i uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om sjöfolkets
levnads- och arbetsförhållanden — så till vida redan upptagits,
att kommittén hos kommerskollegium anhållit, att vissa statistiska utredningar
måtte företagas rörande den svenska handelsflottans bemanning
m. in.
Även de internationella förhållandena på ifrågavarande område synas tala
för att utvecklingen bör avvaktas. Enligt vad utskottet inhämtat kommer
frågan om en revision av Seattlekonventionen att upptagas på dagordningen
för Internationella arbetskonferensens sammanträde innevarande år. Revisionen
torde endast komma att avse förbudet mot regelbundet övertidsarbete
och förslag lärer icke ha väckts om ändring av konventionens bestämmelse
att övertidsersättningen i intet fall må understiga 125 procent av månadslönen
för timme räknat. Det oaktat synes denna revision av Seattlekonventionen
och de ur konkurrenssynpunkt betydelsefulla ländernas ställningstagande
till konventionen vara av vikt för bedömande av det nu väckta spörsmålet.
Framhållas må även, att i Norge, som ur konkurrenssynpunkt är av
särskilt intresse, inom den närmaste tiden kommer att behandlas ett förslag
till ny sjöarbetstidslag. Jämväl utvecklingen i vissa andra länder torde
böra avvaktas.
På grund av vad sålunda anförts finner utskottet, att frågan om utredning
av de svenska bestämmelserna om övertidsersättning åt sjöfolket bör
tills vidare anstå.
Utskottet vill emellertid till sist i likhet med kommerskollegium erinra
om att den nu gällande svenska sjöarbetstidslagens avfattning medger möjligheter
för godkännande av en mellan arbetsmarknadens parter träffad
överenskommelse om att exempelvis för vissa grupper sjöfolk i kollektivavtal
fastställa annan övertidsersättning än den ersättning, som skulle utgå
enligt i lagen fastställt beräkningssätt.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, och utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I Norge har den 10 juni 1949 antagits en ny sjöarbetstidsiag, »Lov om
arbeidstiden på släp», vilken lag trätt i kraft den 1 september 1949. I 15 § i
lagen stadgas, att när gottgörelse för övertidsarbete utbetalas i pengar, betalningen
skall för arbete på vardagar för varje timme vara minst en 150-deI
och för arbete på helgdagar minst en 75-del av »grunnhyren».
I den förut gällande norska sjöarbetstidslagen stadgades, att betalningen
för övertidsarbete skulle vara minst en krona 50 öre per timme för styrmän,
maskinister och dem. som hörde till kontorspersonalen, samt minst en krona
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
7
per timme för övriga. Enligt då gällande kollektivavtal utgick dock högre
ersättning för övertidsarbete än den i lagen föreskrivna.
Förslaget till den nya norska sjöarbetstidslagen framlades i juni 1948 av
en särskild kommitté (Arbeidstidskommiteen). Majoriteten inom kommittén
föreslog de bestämmelser angående beräkning av övertidsersättning, som
sedermera kommo att inflyta i lagen. Kommittén anförde bland annat, att
dessa bestämmelser använts jämväl i det då föreliggande svenska lagförslaget.
Till »grunnhyren» skulle räknas ålders tillägg och sådana tillägg, som
utbetalades för särskild kunnighet, men däremot icke värdet av fritt logi,
vederlag för kost, Amerikatillägg, tvåvaktstillägg, tanktillägg eller risktillägg.
I yttrande över kommitténs förslag framhöll »Skipsfartens Arbeidsgiverforening»
bland annat, att den föreslagna bestämmelsen om ersättningen i
pengar skulle komma att verka opraktisk. Regeln skulle också i många fall
medföra en orimligt hög övertidsersättning. Som exempel nämndes att en
andre maskinist skulle komma upp i en övertidsersättning av 5 kronor 76
öre per timme på vardagar och 11 kronor 52 öre per timme på helgdagar.
Enligt den då gällande lagen utgjorde ersättningen 1 krona 50 öre både på
vardagar och helgdagar, och enligt avtalet utgjorde den 2 kronor 50 öre respektive
5 kronor. Föreningen framhöll vidare, att ännu mera orimlig verkade
denna ökning av övertidsersättningen, när man betraktade den ökning
av antalet övertidstimmar, som lagen nödvändigtvis skulle föra med sig i
praxis.
»Redernes Arbeidsgiverforening» uttalade i sitt yttrande över kommittéförslaget
bland annat, att ersättning på övertid borde utgå med samma belopp,
antingen det gällde arbete på vardagar eller helgdagar samt att de föreslagna
reglerna kommo att leda till för höga ersättningar.
I det norska departementsförslaget (Ot. prp. nr 77, 1948) föreslogs, att
då gottgörelse för övertidsarbete lämnades i pengar, sådan betalning skulle
utgå med minst 25 procent högre belopp än grundhyran per timme. Vid beräkningen
av grundhyran per timme skulle arbetstiden för sjömän som tillhöra
däcks- och maskinbesättningen å fartyg om 500 bruttoton och därutöver
och för dagman fastställas till 208 timmar per månad och för andra
sjömän till 224 timmar.
I departementsförslaget anfördes biand annat, att systemet med två fasta
tariffer för övertidsersättningen per timme, som man hade i den då gällande
norska sjöarbetstidslagen, ävensom det system med fyra olika tariffer, som
förekom i avtalen, hade praktiska fördelar. Det medförde ett enkelt beräkningssätt
och kunde icke giva anledning till tvist om fördelningen av övertidsarbetet
mellan sjömän av olika grader och med olika hyror. Å andra
sidan bröt det starkt med det vanliga sättet för att beräkna övertidsersättning
i andra yrken, däri det var vanligt att sätta övertidsersättningen i direkt
förhållande till den vanliga lönen per timme. Departementet fann, att man
borde stanna vid Seattlekonventioncns bestämmelser angående övertidsersättningens
storlek, För att undgå fastigheter vid beräkningen av »grunn
-
8
Andfa lagutskottet^ nr 2g.
hyren» per timme och för att undgå att denna blev opropprtionerligt låg för
dem, som hade den längsta arbetstiden, hade man i förslaget medtagit det
tipital per månad som arhetstiden skulle fastställas till vid beräkningen av
»grunnhyren». Man ansåg vidare, att man icke i lagen borde föreskriva, att
ersättningen för helgdagsarbete skulle vara dubbelt så hög som för arbete på
vardagar. Därest det skulle betalas mera för övertidsarbete på helgdagar än
för sådant arbete på vardagar, ansåg man, att det borde överlämnas åt vederbörande
parter att avtala därom.
Departementsförslaget i ifrågavarande del blev icke upphöjt till lag, utan
lagen erhöll den lydelse, som kommittén föreslagit.
Utskottet. De vid fjolårets riksdag väckta motionerna om utredning angående
sjöarbetstidslagens bestämmelser om övertidsersättning avstyrktes
av utskottet, och utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. De av utskottet
då åberopade skälen mot en ändring av bestämmelserna torde alltjämt
äga full giltighet.
Till stöd för sin hemställan att ifrågavarande bestämmelser nu ånyo måtte
upptagas till omprövning ha motionärerna främst åberopat, att efter riksdagens
förenämnda beslut i Norge utfärdats en ny sjöarbetstidslag, vari
man enligt motionärernas uppfattning på ett mera praktiskt och skäligt sätt
tillgodosett parternas skilda intressen vid övertidsersättningens bestämmande.
Enligt den nya norska lagen beräknas, såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen, övertidsersättning på »grunnhyren» och i den svenska sjöarbetstidslagen
stadgas, att ersättningen skall beräknas på den kontanta
månadslönen, oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.
Motionärerna ha nu föreslagit, att i den svenska lagen ordet »månadshyra»
skall utbytas mot ordet »grundhyra». En dylik lagändring skulle obestridligt
medföra en sänkning av övertidsersättningen åt svenskt sjöfolk.
Vid en jämförelse mellan de norska och svenska bestämmelserna måste
hänsyn tagas till den olika konstruktionen av lönerna i respektive länder,
ävensom till övriga förefintliga skiljaktigheter beträffande arbetstidsreglering,
anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. På grund därav torde
den norska »grunnhyren» icke kunna direkt jämföras med den till svenskt
sjöfolk utgående grundhyran. Framhållas må också att de nya bestämmelserna
i Norge medfört en höjning såväl av den lagstadgade övertidsersättningen
som av den övertidsersättning, som tidigare utgick enligt då gälIppde
norska kollektivavtal. Sveriges ställning ur konkurrenssynpunkt gentemot
Norge torde således icke ha försämrats på grund av de nya norska bestämmelserna
om sättet för övertidsersättningens beräknande. Vad sålunda
förekommit i Norge föranleder därför icke utskottet att frångå den ståndpunkt
till förevarande spörsmål, som utskottet intog vid 1949 års riksdag.
Rommerskollegium — som har att bland annat följa utvecklingen av rikets
handel och sjöfart och att efter omständigheterna vidtaga eller hos
Xppgl. Maj :t föreslå de åtgärder, som kollegium anser lämpliga för befräm
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 20.
jandet av respektive näringar eller i övrigt för befordrande av de ändamål,
kollegii ämbetsbefattning avser — har i sitt år 1949 till utskottet avgivna
yttrande uttalat, att kollegium komme att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på ifrågavarande område såväl inom landet som utomlands. Utskottet
förutsätter därför, att därest utvecklingen skulle föranleda därtill,
kommerskollegium kommer att vidtaga de åtgärder, som kunna anses påkallade.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:245 och 11:304, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 mars 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Nils Elowsson, Carl Eric Ericsson, Englund* och Bengtson;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Igelsbo, fru Sandström, herrar
Nilsson i Göteborg, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Jönsson i Lund, Svensson
i Göteborg och fröken Wetterström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Carl Eric Ericsson och fröken Wetterström.