Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

5

Nr 13.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om införande av fem
dagars arbetsvecka.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 13 i första kammaren av herr
öhman m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av herr Senander m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt förslag till sådan lagändring,
som innebär, att lördagen blir fridag och att alltså arbetsveckan skall
bestå av fem dagar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna
arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom
hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom
ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt
i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k.
småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.
Somliga av dessa ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen,
medan andra avse vissa former av arbete.

Lagen om arbetstidens begränsning innehåller beträffande ordinarie arbetstid
den huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete
under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden
kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något
dygn uppgå till mer än nio timmar. Från huvudregeln gäller det undantaget
för arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet
under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda
arbetstiden lör tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar
48 timmar i veckan. Vidare gälla särskilda bestämmelser för vissa slag
av arbeten m. m.

För vissa näringsgrenar ha genom särskilda lagar givits bestämmelser
om arbetstiden.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 februari 1947 tillkallades arbetstidsutredningen
för att verkställa utredning rörande en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen. I direktiven för utredningen anförde statsrådet
Mossberg bland annat följande:

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Under hänvisning till den allmänna stegringen av arbetstakten inom näringslivet
har vid skilda tillfällen tanken på en generell förkortning av arbetstiden
framförts. Skäl härför ha anförts både ur arbetarskyddssynpunkt
och ur produktionsteknisk synpunkt. En dylik generell förkortning av normalarbetstiden
torde emellertid med hänsyn till det rådande produktionsläget
icke nu låta sig genomföra. Vid den översyn av arbetstidslagstiftningen,
som jag förordar, torde därför utredningsarbetet för närvarande böra
inriktas främst på frågan om en förkortning av arbetstiden för vissa yrken,
något som jag i fortsättningen vill närmare beröra.

Behovet av en förkortning av arbetstiden för vissa yrkeskategorier har
aktualiserats vid olika tillfällen. Riksdagen har sålunda i skrivelse den 29
juni 1945 i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under jord in. m.
hemställt om en allmän översyn av den allmänna arbetstidslagen. Till grund
för riksdagens hemställan åberopades vad andra lagutskottet anfört i sitt
utlåtande över motionen. Utskottet uttalade, att frågan om en allmän arbetstidsförkortning
vore ett spörsmål, som man finge se på jämförelsevis
läng sikt, men ansåg däremot att en förkortning av arbetstiden vore
möjlig vid vissa former av arbeten eller inom vissa näringsgrenar. Utskottet
fann därför att en utredning vore påkallad rörande förkortning av arbetstiden
vid skift- och nattarbete samt vid arbete, som eljest kunde anses
vara av mera påfrestande art. Vidare ansåg utskottet önskvärt, att spörsmålet
om införande av ändrade bestämmelser rörande övertidsarbete bleve
föremål för utredning.

Frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstidshänseende är emellertid
endast ett av de problem rörande arbetstidslagstiftningen, som påkalla en
lösning: Till en början är det självfallet att vid en inskränkning av normalarbetstiden
för skiftarbetare motsvarande spörsmål måste upptagas till övervägande
beträffande vissa andra grupper av arbetare med särskilt påfrestande
arbete. Jag finner det vidare angeläget att den utredning i fråga om
övertidsarbetets förekomst och om behovet av ändrade regler om uttagande
av övertidsarbete, som före kriget påbörjades i anledning av 1938 års riksdags
hemställan, nu återupptages. Det synes så mycket mera önskvärt att på
denna punkt undersöka verkningarna av den nuvarande lagstiftningen, som
det under krigsåren förekommit och alltjämt torde förekomma övertidsarbete
i större utsträckning än tidigare.

Till här anförda skäl för ytterligare begränsning av normalarbetstiden
inom vissa yrken kommer ytterligare en annan, icke oväsentlig synpunkt. I
tider av allmän brist på arbetskraft föreligger en latent risk för att arbetskraften
söker sig bort från tunga och med hänsyn till arbetsmiljön eller
atbetstidsförläggningen mindre attraktiva yrken. Detta förhållande har under
den senaste tiden gjort sig kännbart vid bland annat gruvor och järnbruk.
Det bör i detta sammanhang erinras därom att under jordsarbetare
inom gruvindustrien före den stora arbetstidsreformen hade en kortare arbetstid
än övriga yrkesgrupper, ett förhållande som upphörde att gälla i och
med åttatimmarsdagens genomförande. För arbetare under jord har genom
kollektivavtal dock fastställts kortare arbetstid vid skiftarbete. Jag finner
sålunda, att utredningen i detta sammanhang jämväl till prövning bör upptaga
frågan huruvida icke en förkortning av arbetstiden inom vissa tunga
yrken skulle kunna vara ägnad att underlätta rekryteringen av arbetskraft
till dessa.

En översyn av allmänna arbetstidslagen i de hänseenden jag nu nämnt berör
centrala bestämmelser i lagstiftningen. I enlighet med vad andra lagut -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

skottet aniört vid 1945 års riksdag torde fördenskull en allmän översyn av

lagstiftningen böra ske.---—- Jag vill förorda, att de sakkunniga, därest

de så finna lämpligt, till särskild behandling upptaga spörsmål, som kunna
lösas fristående, och avlämna förslag härutinnan utan att avvakta utredningens
slutförande i dess helhet. Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla
frågan om skiftarbetarnas ställning i arbetstids- och semesterhänseende.

Genom beslut den 19 mars 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t vidare chefen
för socialdepartementet att uppdraga åt 1947 års arbetstidsutredning att utreda
frågan om en utökning av den lagstadgade semestertidens längd. I direktiven
för utredningen om semestertidens längd anförde chefen för socialdepartementet
bland annat följande:

Spörsmålet om en generell utökning av semestertidens längd sammanhänger,
såsom i det föregående antytts, nära med frågan om normalarbetstidens
längd. I direktiven för 1947 års arbetstidsutredning har uttalats, att
en generell förkortning av normalarbetsdagen icke nu läte sig genomföra.
Kommittén borde därför inrikta sitt utredningsarbete främst på frågan om
en förkortning av arbetstiden för vissa yrken. I fråga om de grupper avarbetstagare,
som här åsyftas, bl. a. skiftarbetarna, är emellertid också frågan
om förlängd semester aktuell. Över huvud taget består ett sådant samband
mellan semester- och arbetstidsfrågorna att de såvitt möjligt böra upp-:
tagas till bedömande i ett sammanhang. Med hänsyn härtill finner jag det
angeläget, att samtidigt med den pågående utredningen om en reviderad
arbetstidslagstiftning frågan om en allmän utökning av semestertiden upptages
till övervägande. Från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsynpunkt
måste det vara en fördel att dessa båda problemkomplex bli föremål för samtidigt
bedömande. Härvid är särskilt att märka, att en smidigare form för
tillgodoseende av skilda intressen synes kunna vinnas, om de båda problemen
samordnas. Som ett exempel härå vill jag anföra, att det i vissa fall
kan befinnas ändamålsenligare att utbyta en del av den förlängda semestertiden
mot en förkortad arbetsvecka under sommarmånaderna eller att
öppna möjligheter för att ordna semesterns förläggande så att motsvarande
resultat uppnås. Erinras må jämväl, att riksdagen i skrivelse den 23 maj
1947 (nr 247) hemställt om utredning beträffande frågan om ökad ledighet
för arbetstagare, som äro sysselsatta med arbeten, där silikosfara föreligger,
samt att riksdagen därvid antytt att den ökade ledigheten kunda beredas,
årligen i form av ökad semester eller kortare arbetstid per dag eller vecka.

Frågan om förkortning av arbetsveckan har vid olika tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning, senast vid 1949 års riksdag. Vid sistnämnda
riksdag väcktes två likalydande motioner, I: 8 och II: 0, om att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring
av direktiven till arbetstidsutredningen, att densamma finge i uppdrag att
utreda frågan om 40 timmars arbetsvecka för alla arbetstagare. .

Andra kammarens andra tillfälliga utskott, som behandlade motionen
11:6, inhämtade yttrande över motionen från arbetstidsutredningen, socialstyrelsen,
Arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Hantverks- och småidustriorganisationen, Landsorganisationen, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Tjänstemännens centralorganisation. I samtliga
yttranden avstyrktes motionen, då det ekonomiska läget icke ansågs möjliggöra
en förkortning av arbetstiden.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Arbetstidsutredningen ansåg, att frågan förr eller senare måste tagas upp
till allvarligt övervägande. Frågan gällde närmast att avgöra tidpunkten
för en sådan reform. Utredning borde icke ske, förrän man med någorlunda
säkerhet kunde bedöma, att ekonomiska möjligheter förelåge för en förkortning
av arbetstiden, men en utredning av denna art bleve mycket snart föråldrad.
Det syntes icke möjligt att utan allvarliga ekonomiska återverkningar
för hela det svenska samhället genomföra en generell arbetstidsförkortning
inom de närmaste åren. Man borde tills vidare fortsätta på de partiella
reformernas väg. Hänsyn måste vidare tagas till frågan om införande
av allmän tre veckors semester. Arbetstidsutredningen anförde vidare, att
den under den tid den vore verksam komme att följa utvecklingen och därvid
överväga, om möjligheter yppades att genomföra en allmän arbetstidsförkortning.
Skulle så visa sig, komme utredningen att framlägga sina synpunkter
för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för
utredningen, som kunde vara betingade.

Socialstyrelsen förmodade, att en allmän förkortning av arbetstiden icke
skulle kunna äga rum utan en väsentlig nedgång av produktionsresultatet.
Styrelsen ifrågasatte vidare, om icke frågan främst borde lösas genom avtalsuppgörelserna
på arbetsmarknaden, varefter lagstiftning kunde övervägas
för att garantera likformighet.

Landsorganisationen förklarade sig i princip vidhålla kravet på en allmän
arbetstidsförkortning men underströk, att den icke finge ske på bekostnad
av arbetarnas reallöne- och levnadsstandard samt att det vore ett problem,
som endast kunde vinna sin lösning i internationellt sammanhang. Som en i
varje fall omedelbar återverkan av en sådan reform måste man räkna med
en produktionsminskning. Värdet av en då verkställd utredning skulle
därför bli av ringa värde.

Tjänstemännens centralorganisation framförde i stort sett samma synpunkter
som Landsorganisationen.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i sitt av kammaren
godkända utlåtande nr 1, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens
åtgärd. Utskottet anförde bland annat följande:

Utskottet delar visserligen i och för sig motionärernas uppfattning, att
en förkortning av arbetstiden är ett mål att sträva efter. Behovet av en
förkortning blir kännbarare ju mera arbetstakten forceras. Det måste därvid
främst ankomma på arbetstagarna att avgöra, om ett ökat produktionsresultat
skall tillgodogöras i form av högre ersättning eller i form av ökad
ledighet. Givetvis måste också övervägas relationen mellan en generellt förkortad
arbetstid och förlängd semester.

Å andra sidan finner utskottet i likhet med de avgivna yttrandena, att
tidpunkten nu icke är lämplig för en utredning av detta spörsmål. Det
måste nämligen anses som högst sannolikt, att det omedelbara resultatet
av en arbetstidsförkortning kommer att bli ett minskat produktionsresultat,
medan ansträngningarna för närvarande måste gå ut på att så långt görligt
öka det.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

9

Motionen 1:8 vid 1949 års riksdag behandlades av första kammarens
andra tillfälliga utskott. I sitt av kammaren godkända utlåtande nr 2 uttalade
utskottet bland annat:

Allmän enighet råder därom, att i nuvarande läge alla krafter behöva
sättas in för att åstadkomma en ökning av produktionen. För närvarande
måste det emellertid anses som högst sannolikt, att den omedelbara följden
av en generell arbetstidsförkortning skulle komma att bli ett minskal
produktionsresultat. I den mån det ekonomiska läget förbättras, uppkom
mer frågan, i vilken form det ökade produktionsresultatet skall komma
arbetstagarna till godo. Det kan ske genom högre löner eller genom förkortad
arbetstid eller genom en kombination av båda dessa möjligheter.
Enligt utskottets uppfattning bör det i första rummet ankomma på arbetstagarna
att genom sina organisationer träffa detta val. Ur denna synpunkt
ligger det närmast till hands, att frågan om arbetstidsförkortning löses
genom avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden. Då förutsättningar föreIjSg®
för en mera allmänt genomförd arbetstidsförkortning, torde emellertid
även böra upptagas till övervägande frågan om att genom lagstiftning
söka åstadkomma önskvärd likformighet i detta hänseende inom arbetslivet
i dess helhet. Med hänsyn till att förhållandena inom produktionen
undergå snabba förändringar, skulle en utredning, som företages nu, snart
bliva föråldrad och näppeligen kunna läggas till grund för en lagstiftning
på området i framtiden.

Utskottet. Då ifrågavarande spörsmål behandlades av fjolårets riksdag
förelågo yttranden från ett flertal remissinstanser, vilka samtliga avstyrkte
den då väckta motionen i ämnet. De av remissinstanserna då anförda skälen
torde alltjämt äga giltighet. Frågan om förkortning av arbetstiden sammanhänger
även nära med ifrågan om en generell utökning av semestertidens
längd. Sistnämnda fråga är under utredning och betänkande i ämnet är att
förvänta under hösten 1950. Utskottet anser därför, att frågan om en förkortning
av normalarbetstiden tills vidare bör lösas genom partiella reformer
och genom avtalsuppgörelser på arbetsmarknaden. Utskottet vill därjämte
fästa uppmärksamheten på att arbetstidsutredningen uttalat, att den,
så länge den är verksam, kommer att följa utvecklingen och därvid överväga,
om möjligheter yppas att genomföra en allmän arbetstidsförkortning. Skulle
så visa sig bliva fallet, kommer utredningen att framlägga sina synpunkter
för vederbörande statsråd och föreslå de ändringar i direktiven för utredningen,
som kunna vara betingade.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:13 och II: 7, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 12 — 13.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 13.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Uhlén och Bengtson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fru
Sandström, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson
i Alfredshem och Jansson i Hällefors.

507236. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.