Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

1

Är 11.

Utlåtande i anledning av väckt motion om översyn och modernisering
av näringsfrihetsförordningen m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 328,
vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Björck och Weiland
hemställt, »att riksdagen må besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att en utredning jämte allmän översyn och modernisering av gällande förordning
angående näringsfriheten och hithörande författningar måtte vidtagas
snarast och att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger de förslag, som härav
kunna föranledas».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

Kungl. förordningen den 18 juni 186b angående utvidgad näringsfrihet,
näringsfrihetsförordningen, undanröjde vid sin tillkomst i huvudsak det
system av näringsregleringar, som tidigare förhärskat. I förordningen fastslås
näringsfrihetens princip genom stadgandet i dess § 1 att varje svensk
man eller kvinna är berättigad »att i stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering; att till utrikes ort utföra
eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, ävensom
att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart».

Denna allmänna näringsfrihet gäller emellertid endast, som det vidare
heter i nämnda paragraf, »med de undantag och inskränkningar samt under
de villkor i övrigt», som upptagas i förordningens följande bestämmelser.
De åsyftade förbehållen äro av skilda slag. Sålunda fordras enligt § 2
för rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller bedriva
näringsverksamhet av vissa andra slag såsom villkor att råda över sig och
sin egendom. I § 3 sägs att »den, som har kronouppbörd om händer, eller
är allmän åklagare, eller såsom tjänsteman eller betjänt vid tullverket anställd,
äger icke idka handelsrörelse, så länge han i tjänst är». Enligt § 4 är
gift kvinna, som med mannen sammanlever, oförhindrad att idka handel eller
annat näringsyrke, såvida mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser, hon i och för rörelsen kan komma att ingå; dock må handelsrörelse
ej idkas av den, vars man enligt § 3 ej äger idka sådan rörelse.
Andra undantag från den i § 1 stadgade näringsfriheten förekomma bland
annat i § 8. I denna paragraf uppräknas en rad verksamhetsgrenar, å vilka
§ 1 icke äger tillämpning utan för vilka regler i särskilda författningar gälla.
Såsom exempel kunna nämnas tillverkning och försäljning av krut, handel
med gifter, apoteksrörelse, tillverkning, införsel eller försäljning av guld-,

1 Hihang till riksdagens protokoll 1950. 9 saml. 2 avd. Nr 11.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

silver- och platinavaror samt handel med skrot eller lump. Slutligen må bland
inskränkningarna i den allmänna näringsfriheten nämnas de i förordningen
givna reglerna beträffande rätt att idka gårdfarihandel och att företaga
s. k. realisation, d. v. s. tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den,
där handlanden driver sin fasta handelsrörelse. I fråga om dessa verksamhetsformer
är i stor utsträckning föreskriven skyldighet att söka myndighets
tillstånd. Beträffande gårdfarihandel stadgas i § 8 mom. 4 bland
annat, att gift kvinna, som med mannen sammanlever, må, utan hinder
därav att hon står under mannens målsmanskap, kunna i den ordning, som
i det momentet sägs, tillåtas att idka gårdfarihandel samt vara biträde därvid,
såvida mannen sådant tillåter och i övrigt de föreskrifter iakttagas, som
i § 4 äro stadgade.

I näringsfrihetsförordningen givas vidare särskilda regler beträffande utlännings
rätt till näringsutövning. I detta hänseende gäller bland annat, att
det skall bero på särskild prövning av Kungl. Maj :t eller i vissa fall av
överståthållarämbetet eller länsstyrelse, om utlänning må idka handelseller
fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering här i riket.

Bland övriga stadganden i näringsfrihetsförordningen kunna nämnas
vissa numera aldrig tillämpade bestämmelser om förening av näringsidkare
samt om handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan
hantering.

Näringsfrihetsförordningen har vid åtskilliga tillfällen ändrats. Dessa
ändringar ha emellertid icke varit av mera genomgripande natur. I två avseenden,
nämligen i fråga om rätten till gårdfarihandel och realisation, ha
de inneburit beskärningar av näringsfriheten. Vid upprepade tillfällen ha
vidare från olika håll väckts ändringsförslag, vilka icke lett till resultat. Till
väsentlig del ha dessa förslag gått ut på inskränkningar i näringsfriheten.

Jämväl i andra författningar än näringsfrihetsförordningen ha lagfästs
modifikationer i näringsfriheten, som av skilda skäl ansetts vara motiverade.
Även bortsett från kristidslagstiftningen äro dessa modifikationer synnerligen
talrika. Sålunda må nämnas gällande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter,
de kompetensföreskrifter som uppställas för utövande av vissa yrken, regler
om koncessionstvång beträffande olika slag av verksamhet m. m.

Genom beslut den 1 november 1946 har Kungl. Maj :t bemyndigat chefen
för handelsdepartementet att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning
om en revision av näringslagstiftningen och avgiva förslag i ämnet.
I direktiven för utredningen, som benämnas näringsrättsutredningen, har
dåvarande chefen för handelsdepartementet, statsrådet Myrdal, anfört bland
annat följande:

Det återstår emellertid att till systematisk omprövning upptaga de legala
begränsningarna av näringsfriheten. För detta ändamål synes en utredning
böra komma till stånd. Lämpligen bör utredningen verkställas av en särskild
utredningsman. Tydligt är att många av de legala inskränkningarna äro så
starkt motiverade av speciella förhållanden att någon undersökning av deras

Andra lagutskottets utlåtande nr 11. 3

berättigande ej behöver företagas. Det är exempelvis uppenbarligen nödvändigt
att samhället anordnar särskild kontroll beträffande de näringsidkare,
som handskas med gifter eller sprängämnen. I åtskilliga fall kan dock en
mera grundlig prövning vara påkallad för att utröna både om inskränkningen
är nödvändig och om den är lämpligt utformad. Vid undersökningarna
bör icke förbises den möjligheten, att vissa legala inskränkningar gjort det
möjligt för enskilda grupper att hämma konkurrensen på ett sätt som lagstiftaren
icke avsett.

Beträffande särskilt näringsfrihetsförordningen gäller att en revision torde
vara erforderlig även ur formella synpunkter. Utvecklingen synes nämligen
ha medfört, att flera av förordningens bestämmelser icke mer komma till användning,
under det att andra endast efter oixitolkning kunna tillämpas på
nuvarande förhållanden. Vissa föreskrifter äro också delvis av så svävande
natur, att det stundom råder tvekan om deras rätta innebörd.

Bland de spörsmål, som synas böra upptagas till övervägande, hör vidare
frågan om utlänningars näringsrätt. Den svenska lagstiftningen på detta område
kännetecknas av inskränkningar, som torde vara mera omfattande än
vad motsvarande legala inskränkningar i flera andra länder äro, i varje fall
om man ser till tiden mellan de båda världskrigen. Det kan ifrågasättas, om
icke dessa restriktioner i stor utsträckning böra uppmjukas och mildras.
Ur allmänna synpunkter synes det vara till gagn att onödiga hinder icke läggas
för dugliga utlänningars verksamhet här i landet.

Med hänsyn till att utredningen kommer att avse ett betydande antal författningar,
som beröra flera skilda problemställningar, synes densamma delvis
böra vara av enbart förberedande natur. Dess uppgift skall i främsta rummet
vara att kartlägga behovet att för vinnande av ökad näringsfrihet undanröja
eller omforma sådana legala begränsningar, vilka icke fylla något väsentligt
syfte eller vilka äro mera ingripande än som kan anses nödvändigt. I
fråga om näringsfrihetsförordningens bestämmelser bör utredningen dock
syfta till en fullständig revision och utredningsmannen bör framlägga utformat
författningsförslag. Även i övrigt bör emellertid utredningsmannen utarbeta
direkta författningsförslag, därest i vissa fall ändringar i gällande föreskrifter
framstå som säskilt starkt påkallade och icke förutsätta mera tidskrävande
undersökningar.

Utskottet. Såsom motionärerna fi-amhållit torde näi-ingsfrihetsförordningen,
som med vissa förändringar gäller sedan mer än åttiofem år tillbaka,
vara i stort behov av översyn och omarbetning. Härför talar främst den utveckling
på näringslivets och övriga områden, som ägt rum sedan förordningens
tillkomst. Flera bestämmelser i förordningen kunna svårligen tilllämpas
på nuvarande förhållanden och andra bestämmelser komma alls icke
mera till användning.

Av det ovan anförda framgår emellertid, att näringsrättsutredningen, som
tillkallats enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 1 november 1946, fått i
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag rörande en revision av
näringslagstiftningen. I direktiven för utredningen betonas särskilt, att i
fråga om näringsfrihetsförordningens bestämmelser utredningen bör syfta
till en fullständig revision och framläggande av utformat författningsförslag.
Någon framställning till Kungl. Maj :t i anledning av motionen är därför
icke erforderlig.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 11.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 328, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1950.

På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Wistrand,
Nils Elowsson, Wahlund*, Nerman och Weiland;

från andra kammaren: fru Sandström, herrar Nilsson i Göteborg,
Hagård, Carlsson i Bakeröd, Andersson i Alfredshem, Huss*, Jansson i Hällefors
och Jönsson i Lund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500727