Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
1
Nr 10.
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om ändring
av 37 § lagen om folkpensionering, dels ock
om inrättande av en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
likalydande motionerna nr 94 i första kammaren av herr Damström och
nr 70 i andra kammaren av herr Petterson i Degerfors. samt
likalydande motionerna nr 175 i första kammaren av herr Hermansson,
Herbert, m. fl. och nr 209 i andra kammaren av herr Vigehbo m. fl.
I motionerna 1:94 och 11:70 har — efter redogörelse för gällande bestämmelser
i lagen om folkpensionering angående rätt att föra klagan över pensionsstyrelsens
beslut och under hänvisning till socialvårdskommitténs gjorda
uttalande angående en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta
prövningsinstans — hemställts, »att riksdagen må, i avvaktan på Kungl.
Maj:ts eventuella åtgärder i frågan, besluta om sådan ändring av § 37 i
folkpensionslagen, att enskild klagande utan pensionsstyrelsens medgivande
matte få rätt att vända sig till Kungl. Maj:t i berörda frågor.»
I motionerna 1:175 och 11:209 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös utredning angående
inrättande av eu högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor liksom
i frågor rörande andra socialförsäkringsformer.»
Beträffande de närmare skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna
framställda yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna.
I 35—37 §§ lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering finnas
bestämmelser om rätt att klaga över pensionsnämnds och pensionsstyrelsens
beslut m. m. Enligt 35 § gäller att ändring i pensionsnämnds beslut må
av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen
sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens
ordförande, sa att de äro honom till handa sist å fjortonde dagen efter
beslutets meddelande, deu dagen oräknad då sådant skedde. Hava inom
tid som nu sagts besvär inkommit direkt till pensionsstyrelsen, utgör det
ej hinder för besvärens upptagande till prövning. Ordföranden äger ock
att anföra besvär över nämndens beslut. Över anförda besvär skall nämnden
avgiva yttrande till pensionsstyrelsen, dock att därest skiljaktig mening ej
yppats inom nämnden vid beslutets fattande, yttrande må avgivas av ordföranden.
1—®5S 60 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 2 avd. Nr 10.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må jämlikt 37 §
klagan föras av justitiekanslern eller efter justitiekanslerns medgivande av
kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens ombud. Enskild
sakägare må fullfölja talan allenast såframt pensionsstyrelsen lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där vid ärendets behandling
inom styrelsen uttalats avvikande mening, så ock där styrelsen finner fråga
huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandens
inkomst vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller styrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Klagan föres hos
Konungen genom besvär, vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen
från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.
Enligt 16 § 1 mom. lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn skall — med vissa närmare angivna
tillägg — angående handläggning av ärenden rörande barnbidrag
enligt denna lag i tillämpliga delar gälla vad i 34—37 §§ lagen om folkpensionering
stadgas beträffande annan folkpension än allmän ålderspension.
Vidare skola enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn beträffande ansökan om sådant bidrag och dess
prövning m. m. bestämmelserna i lagen om folkpensionering gälla i tillämpliga
delar.
I 9—21 §§ instruktionen för pensionsstyrelsen den 23 december 1937 (nr
1034; ändrad genom kungörelser den 22 juni 1939, nr 524, och den 30 december
1947, nr 1005) finnas bestämmelser angående ärendenas handläggning
i pensionsstyrelsen.
I anslutning till ovan omförmälda bestämmelser i lagen om folkpensionering
må här anmärkas de bestämmelser om besvär m. m., som finnas intagna i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, vilken lag skall
träda i kraft den 1 juli 1951. Enligt 101 § sistnämnda lag må över allmän
sjukkassas beslut i ärende angående försäkring klagan föras hos tillsynsmyndigheten
genom besvär. Uppstår tvist mellan allmänna sjukkassor angående
tolkning eller tillämpning av nämnda lag gäller enligt 102 §, att
tvisten på yrkande av någon av kassorna skall avgöras av tillsynsmyndigheten.
I 103 § stadgas, att mot tillsynsmyndighetens beslut i fråga, varom
i 101 och 102 §§ sägs, må talan fullföljas allenast såframt tillsynsmyndigheten
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall lämnas där någon av
dem, som inom tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen av ärendet uttalat
avvikande mening, så ock där tillsynsmyndigheten finner utgången av
ärendet vara av synnerlig betydelse för part. Klagan föres hos Konungen
genom besvär, vilka skola inlämnas eller insändas med posten till socialdepartementet.
Besvären skola hava inkommit till departementet senast inom
en månad efter det klaganden erhållit del av tillsynsmyndighetens beslut.
Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
3
Genom kungörelsen den 17 oktober 1947 (nr 795) angående utseende av tillsynsmyndighet
enligt lagen om allmän sjukförsäkring har Kungl. Maj:t förordnat,
att pensionsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet enligt nämnda lag.
Enligt 1935 års lag om folkpensionering, som gällde intill den 1 januari
1948, ägde enskild sakägare ej klaga över pensionsstyrelsens beslut i ärende
rörande pension. Denna bestämmelse inflöt oförändrad i den nya lagen om
folkpensionering, som antogs vid 1946 års riksdag. Frågan om ändring av
bestämmelsen ansågs då böra anstå i avbidan på det förslag till nya bestämmelser
angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande, som socialvårdskommittén
skulle framlägga.
I sitt i maj 1946 avgivna betänkande med förslag angående folkpensioneringens
administrativa handhavande in. in. (SOU 1946:37) anförde socialvår
dskommittén angående besvärsrätten bland annat följande:
Behovet av bestämmelser om besvär över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsfrågor
är uppenbarligen beroende såväl av den betydelse sådan
frågas avgörande kan ha för sökanden eller det allmänna som av sättet för
frågornas handläggning inom pensionsstyrelsen. Tydligt är att ökningen av
pensionsförmånernas storlek genom den föreslagna reformen skärper kravet
på tillförlitlighet vid pensionsärendenas avgörande, vilket förhållande sålunda
talar för att pensionsstyrelsens beslut böra kunna överklagas i viss utsträckning.
Förhållandet medför emellertid också behov av en omsorgsfullare
handläggning av dessa ärenden inom pensionsstyrelsen och i den män detta
behov tillgodoses, minskas behovet av besvärsmöjligheter.
Det torde under alla förhållanden vara nödvändigt att besvärsrätten i
folkpensionsärendena begränsas, enär eljest kan befaras att en mycket stor
del av de ärenden, i vilka ansökan om pension eller ansökan om högre pension
avslås av pensionsstyrelsen, komma att dragas inför den högsta instansen.
Antalet avslagna sådana ansökningar utgjorde åren 1942 —1945 respektive
8 694, 8 044, 6899 och 6 704. Inkomstprövningens partiella bortfallande
kan antagas verka sänkande å antalet avslagna ansökningar. I höjande riktning
verka höjningen av pensionsförmånerna, familjepensioneringens konstruktion
och änkepensionerna. Det är därför icke uteslutet att, om besvärsrätten
icke på lämpligt sätt beskäres, antalet pensionsärenden som skulle
dragas under den högsta instansen kunde komma att stiga till omkring
5 000 om året.
Det bereder emellertid stora svårigheter att avgränsa vissa fall, i vilka
besvärsrätt skall föreligga, enär i så gott som alla fall beviljandet av folkpension
är en fråga av synnerlig vikt för den sökande samt det ofta är svårt
att anlägga principiella synpunkter på ett ärende, vars avgörande är beroende
av bedömningen av invaliditetsgraden eller sökandens framtida arbetsinkomst.
De förhållanden som påverka eu sådan bedömning iiro av mycket
varierande natur. Eu möjlighet vore att pensionsstyrelsen, sammansatt på
särskilt sätt, finge avgöra om dess beslut i pensionsärende finge överklagas.
Överklagande skulle i så fall medgivas dels då invaliditetsfråga kan anses
tveksam och dels då beräkning av inkomst eller tillämpning av påföljdsbestämmelse
är tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
för den pensionsberättigade. Beslut bör dock alltid få överklagas, då någon
av dem, som pröva rätten att överklaga, finner skäl härför föreligga.
En besviirsordning motsvarande den, som föreslagits beträffande sjukför -
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
säkringen, torde icke vara att tillråda inom folkpensioneringen. Folkpeusionsärenden
äro enligt kommitténs mening av sådan natur att de icke
lämpa sig för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet. Därest klagorätt över
pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden skall föreligga torde överinstansen
böra utgöras av en myndighet, som har att mera regelbundet handlägga
frågor rörande bedömning av arbetsförmåga och beräkning av arbets- och
andra inkomster, och denna myndighet bör även hava tillgång till erforderlig
medicinsk expertis. Ur dessa synpunkter synes icke heller regeringsrätten
lämpligen böra vara den högsta instansen.
Kommittén vill även framhålla, att det skulle vara av stor betydelse för
samordningen av de olika socialförsäkringsgrenarna om den högsta instansen
vore gemensam för samtliga. Så är för närvarande icke fallet.
Med hänsyn till vad nu sagts vill kommittén föreslå, att frågan om inrättande
av en särskild socialförsäkringsöverdomstol upptages till utredning.
I avbidan på denna frågas lösning torde nuvarande bestämmelser om besvär
över pensionsstyrelsens beslut i folkpensionsärenden böra behållas.
Över socialvårdskommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden avett
flertal myndigheter och föreningar.
Tanken på tillskapandet av eu socialförsäkringsöverdomstol avvisades av
pensionsstyrélsen, som anförde, att enligt vad styrelsen kunnat finna dittills
icke förelegat något behov av utvidgning utav rätten till besvär i folkpensionsärenden
och att det icke vore troligt, att någon större ändring i detta
förhållande kunde förväntas i anledning av den nya lagstiftningen. Jämväl
flertalet hörda pensionsombud och pensionsnämnder funno behov saknas av
ändrade besvärsregler.
Efter förslag av Kungl. Maj:t genom proposition nr 50 antogs vid 1947
års riksdag en lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
varigenom de nu ifrågavarande bestämmelserna om besvärsrätten
erliöllo sin gällande lydelse. I fråga om besvärsrätten anförde föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, i propositionen bland annat följande:
I det föregående har jag förordat, att pensionsnämndernas beslut i viss
omfattning skola bli gällande utan den granskning från pensionsstyrelsens
sida som för närvarande äger rum. Det är givet, att härigenom rätten att
anföra besvär över pensionsnämnds beslut kommer att öka i betydelse och
att antalet besvärsmål i pensionsstyrelsen kommer att bli högre än vad eljest
skulle blivit fallet. Särskilt under de första åren efter den nya folkpensioneringslagens
ikraftträdande torde man få räkna med att besvärsförfarandet
blir flitigt anlitat. Någon anledning att i princip ändra de nuvarande reglerna
om rätten att anföra besvär över pensionsnämnds beslut torde emellertid
icke föreligga.
Över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärende kan för närvarande klagan
ej föras av enskild part. Socialvårdskommittén har funnit någon ändring
härutinnan icke böra ske, men förordat, att frågan om inrättande av
en socialförsäkringsöverdomstol, som skulle vara högsta instans jämväl i
fråga om andra socialförsäkringsformer, bleve föremål för utredning. Eu
dylik utredning har förordats av åtskilliga av remissinstanserna. Pensionsstyrelsen
har dock för sin del funnit något behov av utvidgning av rätten
till besvär i folkpensionsärenden icke föreligga. Själv delar jag uppfatt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
D
ilingen att inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans bör bli föremål för övervägande. Tidpunkten härför
synes mig dock ännu icke inne i betraktande därav att reformarbetet på
socialförsäkringens område alltjämt pågår. Den ifrågasatta utredningen synes
fördenskull böra tills vidare anstå.
I den nya lagen om allmän sjukförsäkring har införts möjlighet att hos
Kungl. Maj:t överklaga tillsynsmyndighetens — pensionsstyrelsens — beslut
i ärenden som angå lagens tillämpning, ehuru endast i viss begränsad omfattning.
Såsom skäl för införandet av denna besviirsrätt har jag anfört
bland annat, att rätten till sjukhjälp ofta torde vara av stor ekonomisk betydelse
för den enskilde samt att tillvaron av en överinstans torde medföra
större garantier att spörsmål av mera principiell art ägnades eu noggrann
prövning. Såsom ett skäl att förlägga prövningen av besvärsärendena till
Kungl Maj:t i statsrådet har jag anfört att det särskilt under de första åren
efter den nya lagens ikraftträdande kunde vara av vikt att chefen för socialdepartementet
bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Yad sålunda
anförts synes mig i allt väsentligt äga motsvarande tillämpning i ärenden
angående folkpension. Jag finner det därför påkallat, att jämväl i dylika
ärenden möjlighet för den enskilde att anföra besvär över pensionsstyrelsens
beslut införes. Rätten därtill måste dock med hänsyn till ärendenas antal
på något sätt begränsas. Såsom socialvårdskommittén påpekat är i så gott
som alla fall beviljandet av folkpension en fråga av synnerlig vikt för den
sökande, varför de i sjukförsäkringslagen upptagna förutsättningarna för
att besvärsrätt skall föreligga icke lämpligen kunna tagas till förebild för
motsvarande bestämmelser i folkpensioneringen. Det synes icke möjligt att
lösa frågan på annat sätt än att åt pensionsstyrelsen inrymmes en diskretionär
prövningsrätt i vilka fall besvär skola få anföras. Därvid torde, i
huvudsaklig anslutning till vad socialvårdskommittén uttalat, böra föreskrivas
att pensionsstyrelsen skall lämna tillstånd till klagan, då fråga om
sökanden är arbetsoförmögen eller fråga om beräkning av sökandes inkomst
befinnes vara tveksam och tillika av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse eller pensionsstyrelsen
eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja tillstånd. Härutöver bör,
liksom i fråga om sjukförsäkringen, tillstånd alltid lämnas, då någon av dem
som inom pensionsstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet uttalat avvikande
mening. Nuvarande bestämmelser om rätt för annan än enskild att
anföra besvär över pensionsstyrelsens belut i folkpensionsärenden torde
däremot kunna kvarstå i oförändrat skick.
Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
20 uttalade, att utskottet icke hade något att erinra mot det framlagda lagförslaget,
utan hemställde om bifall till propositionen. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.
Vid 1.917 ärs riksdag antogs därjämte, efter förslag av Kungl. Maj:t genom
proposition nr 317, en lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj:Is regeringsrätt. Lagändringen innebar bland annat, att
prövningen av besvär i mål angående tillämpning av 1946 års lag om folk
pensionering in. m. överflyttades från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Propositionen och i ämnet väckta motioner behandlades av andra
lagutskottet. Vid utskottets i anledning av propositionen och motionerna
avgivna utlåtande, nr 48, fanns fogad en av herr Norman m. fi. avgiven
6 ■Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
reservation, som godkändes av riksdagen. I reservationen anfördes bland
annat följande:
Den i propositionen föreslagna lagändringen innebär, att besvär i mål
angående tillämpning av 1946 års lag om folkpensionering ävensom de föreslagna
lagarna om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn
och om bidrag till änkor och änklingar med barn skola avgöras av Kungl. Maj:t
i statsrådet. Statsrådet Möller har i propositionen nr 50 såsom skäl för att
förlägga prövningen av besvärsärenden beträffande folkpensioneringen till
Kungl. Maj:t i statsrådet anfört, att det särskilt under de första åren efter
den nya folkpensioneringslagens ikraftträdande vore av vikt att chefen för
socialdepartementet bleve i tillfälle att följa tillämpningen av lagen. Förslaget
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn hänvisar
i fråga om besvär till folkpensioneringslagens bestämmelser. Chefen
för justitiedepartementet har anslutit sig till den uppfattningen att besvär
över pensionsstyrelsens beslut i ärenden angående folkpension och särskilda
barnbidrag böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I motionerna 1:363
och II: 521 hemställes, att sådan ändring vidtages i det genom propositionen
nr 317 framlagda lagförslaget, att besvär i mål angående folkpensionering,
särskilda barnbidrag och bidrag till änkor och änklingar med barn upptagas
och prövas av regeringsrättan. Frågan om vilken myndighet som skall vara
högsta instans i dessa mål är av stor betydelse. Skäl kunna anföras både
för regeringsrätten och för Kungl. Maj:t i statsrådet som högsta instans.
Ur flera synpunkter skulle måhända den iämpligaste lösningen av frågan vara
inrättandet av en socialförsäkringsöverdomstol, som då skulle kunna vara
högsta instans även för de mål, varom här är fråga. Enligt utskottets mening
har det sociala reformarbetet nu fortskridit så långt, att inrättandet av en
sådan prövningsinstans bör allvarligt övervägas. En utredning av denna fråga
bör ske snarast möjligt. I avbidan på resultatet av utredningen synes Kungl.
Maj:t i statsrådet från och med den 1 januari 1948, såsom föreslås i propositionen,
böra vara högsta instans beträffande ifrågavarande mål.
I reservationen hemställdes — förutom att riksdagen måtte antaga förslag
till lag om ändrad lydelse av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
— att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika
socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans samt att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.
I skrivelse den IT juli 1947, nr 496, anhöll riksdagen om den föreslagna
utredningen. Frågan om utredning är beroende på Kungl. Maj.ts prövning.
Utskottet. Såsom av det ovan anförda framgår må enskild sakägare fullfölja
talan mot pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension allenast
så framt pensionsstyrelsen lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall
lämnas om vid ärendets behandling inom styrelsen uttalats avvikande mening,
eller om styrelsen finner fråga huruvida sökanden är arbetsoförmögen eller
fråga om beräkning av sökandens inkomst vara tveksam och tillika av stor
betydelse ur ekonomisk synpunkt, eller fråga är om tillämpning av påföljdsbestämmelse,
eller styrelsen eljest finner särskilda skäl föreligga att bevilja
tillstånd. Talan prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beträffande ärenden
Andra lagutskottets utlåtande nr 10. 7
enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl. barn
ävensom enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn äga
nämnda bestämmelser jämväl tillämpning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att den nu gällande ordningen,
enligt vilken pensionsstyrelsen — med undantag för vissa särskilt angivna
fall — själv har att pröva, huruvida talan mot dess beslut må fullföljas,
icke kan anses fullt tillfredsställande. I det stora flertalet fall är beviljandet
av folkpension m. m. en fråga av synnerlig vikt för den sökande. Det måste
för denne framstå såsom egendomligt, att samma myndighet, som avslagit
hans ansökan, jämväl har att pröva om talan mot beslutet skall få fullföljas.
En dylik bestämmelse synes kunna skapa viss misstro hos den enskilde
sakägaren.
Utskottet vill emellertid först erinra om att enligt den intill den 1 januari
1948 gällande lagen om folkpensionering enskild sakägare över huvud taget icke
ägde klaga över pensionsstyrelsens beslut i pensionsärenden. Genom den
ökning av pensionsförmånernas storlek, som den nya lagen om folkpensionering
medförde, skärptes måhända kravet på tillförlitlighet vid pensionsärendenas
avgörande. Detta förhållande talade sålunda för att pensionsstyrelsens
beslut borde kunna överklagas i viss utsträckning. Men såväl
pensionsstyrelsen som flertalet av de under förarbetena till de nu gällande
reglerna hörda pensionsombuden och pensionsnämnderna funno icke något
behov av utvidgning av rätten till besvär föreligga.
Såsom under förarbetena till de nu gällande besvärsreglerna framhölls, torde
det vara nödvändigt, att besvärsrätten i folkpensionsärenden begränsas, enär
eljest kan befaras, att en mycket stor del av de ärenden, i vilka ansökan
om pension eller ansökan om högre pension avslagits av pensionsstyrelsen,
komma att dragas inför den högsta instansen. Denna begränsning i besvärs
rätten synes i varje fall med hänsyn till ärendenas antal oundgängligen
erforderlig, så länge prövningen av ärendena i högsta instans är förlagd till
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt de gällande reglerna om besvärsrätt torde alla ärenden av principiell
art ävensom ärenden av mera tveksam natur kunna bli föremål för prövning
av Kung], Maj:t. I vad mån verkligt behov föreligger av besvärsrätt över
pensionsstyrelsens beslut i det stora flertalet övriga ärenden, synes dock
kunna ifrågasättas. Enligt utskottets uppfattning bliva pensionsärendena inom
pensionsstyrelsen föremål för en mycket omsorgsfull prövning.
På grund av det anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den i
motionerna I: 94 och II: 70 föreslagna ändringen av 37 § lagen om folkpensionering.
Erågan om en ändring av de nu gällande besvärsreglerna i folkpensioneringslagen
torde emellertid komma att bliva föremål för förnyat övervägande
i samband med frågan om inrättandet av eu för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans.
I motionerna 1:175 och 11:209 har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående inrättande av en
dylik högsta prövningsinstans. Riksdagen har emellertid redan i skrivelse
I
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 10.
den 17 juli 1947, nr 496, anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Enligt riksdagens då uttalade mening hade det sociala reformarbetet fortskridit
så långt, att inrättande av en sådan prövningsinstans borde allvarligt
övervägas. En utredning av frågan borde ske snarast möjligt. Frågan om
utredning är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då utredning
av berörda fråga således torde vara att förvänta, synes någon förnyad
framställning därom till Kungl. Maj:t icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionerna I: 94 och II: 70 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt
2) att motionerna I: 175 och II: 209 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård, Wistrand,
Sunne, Nils Elowsson och Wahlund*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Ryberg, fru Sandström,
herrar Nilsson i Göteborg, Hagård, Andersson i Alfredshem, Jansson i
Hällefors och Jönsson i Lund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1950. K. L. Beckmans Boktryckeri.