Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
1
Nr 1.
Uflätande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillägg till epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443).
Genom en den 21 december 1949 dagtecknad proposition, nr 10, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om tillägg till epideniilagen den 19 juni 1919 (nr 443).
Härigenom förordnas, att i epidemilagen den 19 juni 1919 skall införas en
ny paragraf, betecknad 23 a §, av följande lydelse.
23 a §.
Har beträffande sjukdom, som avses i 2 § 1 mom., läkare eller hälsovårdsnämnd
förklarat undersökning av prov från den sjuke, personer i hans omgivning
eller från vatten, föda eller dylikt, som kan antagas innehålla smitta
av sjukdomen, erforderlig, skall sådan undersökning, därest den äger rum på
ett av medicinalstyrelsen härför godkänt laboratorium, utföras utan kostnad för
den sjuke eller hälsovårdsområdet. Kostnaden för dylik undersökning gäldas
av epidemidistriktet, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att den skall
gäldas av statsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1950.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
I propositionen föreslås ett tillägg till epidemilagen av innebörd att kostnaderna
för bakteriologiska prov inom epidemivården skola gäldas av
epidemidistrikten, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att de skola
betalas av statsmedel.
Enligt epidemilagen den It) juni 191!) och i anslutning till denna lag utfärdade
bestämmelser bekostas uppförandet och driften av epidemisjukhusen
(den slutna epidemivården) av epidemidistrikten, d. v. s. landstingen, städerna
utanför landsting och, efter Kungl. Maj:ts medgivande, annan stad. Viss del av
driftkostnaderna täckes dock av statsbidrag. Do förebyggande åtgärderna — den
1—26s5« Bihavg till riksdagens protokoll 1950. .9 sand. 2 ard. Nr 1.
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
öppna vården — skola däremot ombesörjas av hälsovårdsområdena, som också i
regel svara för kostnaderna för denna vård.
statsmedel t. ex. skyddskoppympning, läkarundersökning jämte tjänsteresor och
provtagningar i och för undersökningar vid epidemiska sjukdomar. Kostnaderna
för undersökningen av de bakteriologiska prov, som tagits för att utröna förekomsten
av epidemisk sjukdom, skola däremot i princip ersättas vederböiande
läkare av den sjuke, där de icke bestridas av annan t. ex. kommunen.
I skrivelse den 13 april 1946 till Kungl. Maj:t har medicinalstyrelsen,
under hänvisning bland annat till att rådande förhållande verkat återhållande
på genomförandet av epidemiologiskt viktiga undersökningar, föreslagit ett
tillägg till epidemilagen av innebörd att ansvaret för ifrågavarande kostnader
skulle överflyttas på epidemidistrikten. Dessa skulle dock få statsbidrag föi
en del av kostnaderna.
Medicinalstyrelsen framhåller att undersökning av sjuka och av personer,
som utan att vara sjuka kunde misstänkas bära smitta, spelade en mycket
viktig roll för att bekämpa utbruten eller hotande epidemi. Många gånger vore
en undersökning av personer i den sjukes omgivning, personer sysselsatta med
livsmedelshantering o. s. v., av avgörande betydelse. Bakteriologisk undersökning
av prov från individer misstänkta för smittsam sjukdom ävensom av prov
på dricksvatten, livsmedel, avloppsvatten m. m. vore en nödvändig förutsättning
för att framgångsrikt bekämpa och förebygga dylika sjukdomar. Rätt
för vederbörande tjänsteläkare att utföra sådana undersökningar föreligger
enligt 8 § epidemilagen.
Enligt vad medicinalstyrelsen på grundval av svar på förfrågningar under
tiden 1940—46 uppgivit ha emellertid åtskilliga epidemidistrikt i praxis frångått
de betalningsgrunder, som angivits av styrelsen. Difteriproven undersöktes
vid nämnda tidpunkt sålunda regelmässigt utan kostnad för patienten
eller hälsovårdsområdena i samtliga epidemidistrikt utom sju. I två av dessa
distrikt (Eskilstuna och Hälsingborgs städer) fick patienten själv alltid svara
för undersökningskostnaden för difteriprov. Övriga prov ersattes, där det
ej var fråga om karantänsjukdomar, i 19 av 33 tillfrågade epidemidistrikt i
regel av landstingsmedel. I Stockholms stad och Göteborgs stad debiterades
sådana prov, som insändes av privatpraktiserande läkare, den insändande
läkaren (patienten), medan övriga betalades av staden. I åtta epidemidistrikt
bekostades undersökningarna av hälsovårdsnämnderna, som emellertid i sex
områden i en del fall läte den inremitterande läkaren (patienten) bestrida
kostnaden. I sex epidemi distrikt (Södermanlands, Kristianstads och Yästernorrlands
län samt Eskilstuna, Hälsingborgs och Gävle städer) påfördes
undersökningsavgiften vanligen enskild person.
I fråga om s. k. karantänssjukdomar (pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber)
bestridas kostnaderna för undersökning av prov helt av staten.
Medicinalstyrelsen har diskuterat olika alternativ för frågans lösning, var
vid styrelsen i första hand framhållit, att hälsovårdsnämnderna, epidemidistrikten
eller staten kunde komma i fråga såsom ansvariga för kostnaderna.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Styrelsen har för sin del förordat att epidemidistrikten svara för kostnaderna
men åtnjuta statsbidrag för denna verksamhet. Förslaget innebär således, att
epidemidistrikten åläggas bestrida kostnaderna för samtliga inom distriktet
tagna prov från människor, när fråga är om i epidemilagen åsyftad sjukdom
eller smitta. Enligt förslaget skulle dock åläggandet i enlighet med den praxis,
som gäller på de flesta orter, endast avse sådana prov, som tagas av eller efter
beslut av legitimerad läkare eller hälsovårdsnämnd. Samma skyldighet för
epidemidistrikten att svara för kostnaderna skulle gälla beträffande undersökningen
av vattenprov, livsmedelsprov o. s. v., när fråga är om smittefterforskning.
Vidare förutsattes att undersökningen äger rum på ett av medicinalstyrelsen
härför godkänt laboratorium.
Statsbidraget avses enligt medicinalstyrelsens förslag utgå med 30 % av de
kostnader, som må debiteras efter en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Kostnaderna
härför ha i skrivelsen den 13 april 1946 beräknats till 100 000 kronor.
Över medicinalstyrelsens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
försvarets sjukvårdsstyrelse, statens institut för folkhälsan, statens veterinärmedicinska
anstalt, kanslern för rikets universitet —- efter hörande av medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium
— Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska lasarettsläkarföreningen,
Svenska provinsialläkareföreningen, Svenska stadsläkarföreningen,
Förste provinsialläkarnas förening och Svenska sanatorieläkarföreningen.
Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissinstanser utom försvarets sjukvårdsstyrelse och Svenska stadsläkarföreningen.
Sjukvårdsstyrelsen anser att ifrågavarande kostnader med hänsyn
till att en väl fungerande epidemivård måste anses vara ett framträdande
statsintresse borde helt bestridas av statsmedel. Svenska stadsläkarföreningen
framhåller, att administrationen skulle förenklas och förbilligas betydligt, om
debiteringsförfarandet helt kunde slopas, antingen genom att staten helt stode
för kostnaderna eller fördelningen av dessa skedde efter ett mer summariskt
förfarande.
Frågan om statsbidrag till epidemidistrikten för ifrågavarande undersökningskostnader
har berörts i några yttranden. Svenska landstingsförbundets
styrelse finner sig visserligen, med hänsyn till den ställning landstingen tagit
till spörsmålet, icke ha anledning motsätta sig förslaget om sådant statsbidrag
med 30 %. Styrelsen tillägger emellertid, att den knappast funne påkallat,
att staten lämnade bidrag till varje i epidemiförebyggande syfte undersökt
prov. De belopp, det här rörde sig om, vore, om de utslås på de olika
huvudmännen, så pass små att något statsbidrag, som medförde besvärliga
ansöknings- och kontrollbestämmelser, icke vore erforderligt.
Förste ''provinsialläkarnas förening anser däremot statsbidraget vara för
lågt. Det borde enligt föreningens mening icke understiga 50 %. Styrelsen
för Svenska stadsförbundet ifrågasätter rentav, att statsbidrag skall utgå för
hela nndersökningskostnnden.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 1.
Föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, har i propositionen
— efter att ha omnämnt medicinalstyrelsens förslag att ifrågavarande
kostnader skulle gäldas av epidemidistrikten — anfört bland annat följande.
»Jag kan ansluta mig till detta medicinalstyrelsens förslag, som ju
endast innebär ett fastslående i lag av vad som redan tillämpas på många
håll. Det synes mig uppenbart, att den enskilde patienten icke bör bekosta
undersökningar, vilka som i förevarande fall äro påkallade av ett starkt samhällsintresse.
Och att ålägga hälsovårdsområdena att ansvara för dessa utgifter
skulle i många fall vara obilligt med hänsyn till den ringa ekonomiska
bärkraften hos vissa av dessa områden. En sådan ordning skulle dessutom
verka mycket ojämnt och sannolikt föra med sig vissa svårigheter vid administrerandet.
Däremot tala onekligen vissa skäl för det i ett par remissyttranden
förordade alternativet, att staten skall helt bekosta ifrågavarande
undersökningar. Jag syftar då särskilt på det förhållandet, att dessa ej sällan
utföras på statliga laboratorier. Som nyss nämnts ha emellertid flertalet
epidemidistrikt i praxis redan tagit på sig huvudparten av ifrågavarande utgifter,
medan dessa endast i fråga om några få mycket sällsynta sjukdomar
(pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber) bestridas av staten. Tillräckliga skäl
synas icke ha förebragts för att ändra denna ansvarsfördelning.
Medicinalstyrelsen har även framlagt förslag om ett statsbidrag på 30 % av
huvudmännens kostnader. Svenska landstingsförbundet har emellertid icke
funnit det påkallat med statsbidrag till ifrågavarande undersökningar. För
egen del kan jag icke tillstyrka medicinalstyrelsens förslag härom.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1950. Med hänsyn till att
förslaget innebär en ändring för endast ett mindre antal epidemidistrikt och
kostnaderna för varje huvudman icke lära bli så stora, torde det icke vara
nödvändigt att avvakta nästa kommunala budgetårs början.»
Utskottet. Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det genom
propositionen framlagda lagförslaget och får därför hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 9 februari 1950.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Hallagård,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Wahlund;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo*'', Hellbacken, Ryberg*,
fru Johansson i Norrköping*, fru Sandström*, herrar Nilsson i Göteborg,
Hagård och Andersson i Alfredshem.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1030. K. L. Beckmans Boktryckeri.