Första lagutskottets utlåtande nr 7.

1

Nr 7.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översgn av bestämmelserna
angående skadestånd.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 97 i första kammaren av herr
Sunne och nr 117 i andra kammaren av herr Nihlfors. I motionerna, vilka
äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att en översyn av skadeståndsrätten snarast måtte föranstaltas,
varvid särskilt torde tagas under övervägande om betalningsskyldigheten
av större skadeståndsbelopp till viss del skulle kunna överflyttas på det
allmänna».

Beträffande motiveringen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa
till motionerna.

Allmänna bestämmelser om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden
finnas i 6 kap. strafflagen. Beträffande dessa bestämmelsers innebörd må
här anmärkas följande. För skadeståndsskyldighet erfordras i allmänhet,
att det är fråga om skada å sak eller person, åstadkommen genom positiv
handling. Ideell skada skall i viss utsträckning ersättas. De viktigaste
exemplen äro sveda och värk samt lyte. Rätt till skadestånd föreligger endast,
om uppsåt eller vållande ligger skadevållaren till last. När skadeståndsskyldighet
föreligger, skall skadan i regel ersättas till sitt fulla värde.
Jämkning kan ske på grund av medvållande från den skadelidandes sida.
Vidare kan jämkning förekomma, när skadevållaren är otillräknelig eller
underårig. En särställning intaga de snäva reglerna för utdömande av skadestånd
till efterlevande i 4 §.

Bestämmelserna i 6 kap. strafflagen äro ålderdomliga och knapphändiga.
Av särskild betydelse har därför blivit den vägledning, som finnes i högsta
domstolens avgöranden.

På vissa områden ha de allmänna bestämmelserna kompletterats genom
särskild lagstiftning, varigenom vanligen ett strängare skadeståndsansvar
föreskrivits. Genom särskilda bevisregler sättes den skadelidande ofta i gynnsammare
ställning. Det viktigaste exemplet är lagen den 30 juni 1916 angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Motsvarande bestämmelser
finnas för järnvägstrafik och luftfart. Ett strängt skadeståndsansvar
åvilar ägare av hund enligt lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar.

Intresset av att liden skada blir ersatt har i vissa fall tillgodosetts genom
lagstadgad skyldighet att teckna försäkring. Detta gäller för motorfordonstrafiken
enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 9 samt. 1 avd. Nr 7.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

Försäkringsgivarens förpliktelse enligt den obligatoriska försäkringen oinfattar
endast skadestånd. Av betydelse i detta sammanhang är även försäkringsplikten
enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
Genom denna lag tillförsäkras i princip envar arbetare ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete.

I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion, nr 175 i andra kammaren
av herrar Werner och Pettersson i Ersbacken, anhöll riksdagen, på
hemställan av utskottet i dess över motionen avgivna utlåtande, nr 33, i
skrivelse den 25 maj 1946, nr 270, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen,
med beaktande av vad utskottet anfört i utlåtandet, samt för riksdagen
snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Detta ärende är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Vid behandlingen av motionen hade utskottet även att taga ställning till
frågan, huruvida en allmän översyn av skadeståndsrätten borde komma till
stånd. Utskottet anförde i denna del bland annat följande:

De svenska rättsreglerna om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden
innefattas dels, såvitt angår genom brott tillskyndad skada, i de ålderdomliga
och knapphändiga bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, dels i vissa särskilda
lagar och författningar och dels i ett stort antal avgöranden av högsta
domstolen. Motionärernas uttalande att rättspraxis icke präglas av den enhetlighet
och klarhet som vore önskvärd torde knappast innebära någon
överdrift. Detta förhållande torde främst vara förorsakat av bristen på klarläggande
lagbestämmelser i ämnet. Rättspraxis har endast kunnat hämta
ofullständigt stöd i skriven lag. På grund härav har skadeståndsrätten också,
såsom motionärerna framhålla, blivit mycket svåröverskådlig. Detta är
uppenbarligen icke tillfredsställande. För den enskilde är det mången gång
svårt eller omöjligt att avgöra huruvida han har att svara för en uppkommen
skada eller ej. Motsvarande svårigheter uppkomma för avgörandet av
frågan vem som är närmast till att täcka skaderisker genom försäkring. Även
domstolarna ställas mången gång inför betydande svårigheter vid avgörandet
av skadeståndstvister.

Delade meningar kunna naturligtvis också råda i frågan huruvida gällande
principer för skadeståndsrätten i alla hänseenden äro ändamålsenliga och
väl avvägda.

Skadeståndsrättens uppgift torde från början ha varit att tillgodose rena
rättvisesynpunkter. Ansvaret för en inträffad skada borde åvila den som
ur sådana synpunkter kunde anses närmast till att bära skadan. Överväganden
av sådan art torde ha utgjort den egentliga grunden för culparegeln.
Det har ansetts rättvist att den skadelidande under vissa förutsättningar erhåller
gottgörelse för den skada han lidit. Denna restitutionsverkan torde
alltjämt i allmänhet betraktas som en mycket betydelsefull uppgift för skadeståndsreglerna.
Genom restitutionen skapas också en viss trygghet för den
skadelidande. Det har emellertid framhållits att hänsyn även bör tagas till
medborgarnas behov av trygghet mot att råka ut för skadeståndsskyldighet.
Genom trygghetssynpunkten erhålla skadeståndsreglerna anknytning till
försäkringsinstitutet, som i viss utsträckning kompletterar skadeståndsrättens
regler. En annan uppgift för skadeståndsreglerna har ansetts vara att
medverka till att allmänheten avhåller sig från skadebringande handlingar.
Detta preventiva syfte har skadeståndet gemensamt med straffet.

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

3

Om det skulle anses att rena rättvisesynpunkter alltjämt böra vara avgörande
för skadeståndsskyldigheten, kan det ifrågasättas huruvida det är
rimligt och rättvist att exempelvis små barn, på sätt emellanåt sker, förklaras
vållande eller medvållande till inträffade skador eller att en lots eller
tågförare får ikläda sig en ruinerande betalningsskyldighet för kanske tämligen
ursäktliga försummelser i tjänsten. Även ur restitutions- och preventionssynpunkt
synes skadeståndsplikten i fall av anförda beskaffenhet i
regel vara föga påkallad. Tvekan kan också råda om utgången varit rättvis
och lämplig i vissa fall, i vilka t. ex. portvakten för en fastighet ålagts eu
betungande ersättningsskyldighet till person, som skadats genom kalkning
utanför fastigheten eller en butiksinnehavare -fått svara för skada som drabbat
hans kunder genom olycksfall i butiken. Frågan om statens och kommunernas
ansvar för åtgärder av tjänstemän torde också höra till de spörsmål
inom skadeståndsrätten -som behöva upptagas till saklig omprövning.

Lämpligheten av de regler som gälla i fråga om skadeersättningens omfattning
och beräkningen i olika fall av skadeståndets belopp kan också
ifrågasättas. I olika sammanhang har föreslagits att de principer om skälighetsprövning
som kommit till uttryck i exempelvis 6 kap. 6 § strafflagen
och 50 § sjömanslagen skulle komma till en mera vidsträckt användning
inom skadeståndsrätten. Även enligt utskottets mening kunna beaktansvärda
skäl anföras för en utvidgning av området för en sådan skälighetsprövning.
Beträffande målsägandebegreppet synes bl. a. den svårutredda frågan
i vad mån målsägande^ rätt må kunna övergå på efterlevande böra upptagas
till prövning. Om önskvärdheten av att skadeståndsplikten om möjligt
göres mera effektiv än för närvarande torde enighet råda.

Åtskilliga skäl tala sålunda för att en allmän översyn av den utomobligatoriska
skadeståndsrätten bör komma till stånd. Behovet av fastare grundsatser
på detta centrala område av rättsordningen måste förr eller senare
göra en sådan översyn ofrånkomlig. Därvid bör bland annat övervägas i vilken
utsträckning hithörande grundsatser böra upptagas i skriven lag och
huruvida en kodifikation av skadeståndsrätten bör ske i samarbete med våra
nordiska grannländer.

Utskottet anser sig icke kunna taga ställning till frågan huruvida tiden
nu är mogen för eu allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsreglerna
på förevarande område. Det är uppenbarligen förenat med stora svårigheter
att uppdraga några klara och enhetliga riktlinjer för ett lagstiftningsarbete
av så vittutseende och invecklad beskaffenhet. Skadeståndsrätten
befinner sig alltjämt i stark utveckling. Olika tendenser och åskådningssätt
bryta sig mot varandra. Härom vittnar den stora mängden domstolsavgöranden
med faktiskt eller skenbart motsatt utgång i likartade situationer,
liksom den stora förekomsten av skiljaktiga meningar i hithörande
mål. Tillämpningen av culparegeln är belysande för svårigheten att finna
fastare normer på detta rättsområde. Culparegeln synes, såsom ovan antytts,
alltjämt i huvudsak upprätthållas, men den har efter hand erhållit ett ändrat
innehåll i praxis. Genom skärpning av aktsamhetskravet har culpabegreppet
uttunnats i sådan grad, alt man gjort gällande att skadeståndsplikten
i vissa fall grundats på fingerad eulpa. I åtskilliga viktiga frågor råda
delade meningar hland de författare som behandlat skadeståndsrättsliga
spörsmål. Det kan sålunda med fog sägas att åtskilligt flyter inom skadeståndsrättens
område.

Genom anlitande av möjligheten alt täcka uppkommande risker genom
försäkring tillgodoses skadeståndsreglernas restitutiva syfte men även den
ovan berörda trygghetssynpunkten. Den skadelidande får möjlighet att vän -

4

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

da sig mot ett kapitalstarkt försäkringsbolag, och den skadevållande undgår
en kanske ruinerande ersättningsplikt. Däremot är försäkringsskyddet
uppenbarligen icke ägnat att tillgodose skadeståndsreglernas preventiva syfte.
Snarare kunde befaras att försäkringsskyddet skulle leda till en minskning
av försäkringstagarens varsamhet och därmed också till en ökning
av antalet skadebringande handlingar. Huruvida försäkringen medfört dylika
icke önskvärda verkningar undandrager sig utskottets bedömande.

Uppenbart torde vara att en revision av skadeståndsrätten bör ske under
starkt hänsynstagande till försäkringsväsendets skadeutjämnande möjligheter.
Det är ingalunda osannolikt att skadeståndsreglerna i en framtid
kunna utformas så att de i likhet med viss försäkringsverksamhet få till
huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Den allmänna utvecklingen
synes snarast peka mot ett sådant mål. Vid en blivande översyn av skadeståndsrätten
böra de sociala synpunkterna starkt beaktas. Möjligheten att
i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten med socialförsäkringen
och den allmänna socialpolitiken bör alltså icke lämnas ur
sikte. Även inom dessa områden pågår för närvarande ett omfattande reformarbete.
Det är icke uteslutet att avsevärda ändringar i gällande skadeståndsrätt
kunna befinnas påkallade ur socialpolitisk synpunkt. Särskilt
kan ifrågasättas huruvida det ur sådan synpunkt är motiverat att den skadelidandes
möjlighet att erhålla skadestånd i så hög grad som för närvarande
är beroende av det sätt på vilket skadan uppkommit.

Frågan om skadestånd på grund av brottslig gärning får antagas komma
att upptagas till övervägande av strafflagberedningen i samband med dess
utarbetande av förslag till ny straff balk eller skyddsbalk. Möjlighet föreligger
därför att 6 kap. strafflagen kommer att upphävas såvitt avser skadestånd
såsom brottspåföljd. Det kan uppenbarligen icke vara lämpligt att
de i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka efter ordalagen endast äga
avseende å brottsliga gärningar, härefter bibehållas såsom normer för skadeståndsrätten
i allmänhet.

Initiativ till ett återupptagande av det nordiska lagstiftningsarbetet har
nyligen tagits från svensk sida. Enligt vad utskottet inhämtat torde skadeståndsrätten
komma att bliva föremål för överläggningar i detta sammanhang.

Då det med hänsyn till vad nu anförts kan förutsättas att frågan om en
allmän revision av skadeståndsrätten inom en relativt snar framtid upptages
till prövning, finner utskottet sig sakna tillräcklig anledning att föreslå
riksdagen att hemställa om en utredning av sådan omfattning.

Den 13 januari 1947 förordnade Kungl. Maj :t dåvarande revisionssekreteraren
professor Ivar Strahl att i samråd med representanter för övriga
nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning
på slcadeståndsrättens område. Enligt vad utskottet inhämtat kommer utredningsmannen
att inom kort avgiva betänkande i ämnet.

Frågan om en översyn av de nuvarande skadeståndsreglerna i vad angår
ersättning för sveda och värk samt lyte och framtida men väcktes motionsledes
vid I9k9 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 9.
förklarade sig utskottet icke finna särskild utredning i anledning av motionen
påkallad. Utskottet hänvisade därvid bland annat till ovannämnda förberedande
utredning på skadeståndsrättens område.

I sitt år 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet

Första lagutskottets utlåtande nr 7.

5

(SOU 1949: 25) behandlade 1945 års försäkringsutredning bland annat frågan
om införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Utredningen fann
övervägande skäl tala emot en sådan anordning och gjorde i samband därmed
vissa av motionärerna åberopade uttalanden i förevarande ämne. Sålunda
anförde utredningen:

Då en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring av ovan angivna skäl för
närvarande icke synes genomförbar, har utredningen sökt finna en annan
väg för en reform på det föreliggande området. Att en skadelidande till följd
av skadevållarens oförmåga att betala icke kan utfå skadeståndet är nämligen
— särskilt vid mera omfattande skador — ett problem av så allvarlig art,
att en lösning därav icke bör undanskjutas. Även de mången gång förödande
verkningarna på en skadevållares ekonomi, som en mera betydande skadeståndsskyldighet
kan medföra, böra i detta sammanhang beaktas. Utredningen
har funnit att en sådan lösning bör övervägas, att betalningsskyldigheten
för varje större skadeståndsbelopp — med de inskränkningar, som
kunna befinnas nödvändiga eller lämpliga — överflyttas på det allmänna
till den del skadeståndsbeloppet överstiger någon viss, tämligen hög summa.
Kostnaderna kunde därvid uttagas skattevägen.

Den ovan angivna tanken torde böra närmare utredas. Då det härvid ej är
fråga om försäkring utan om ersättningar av allmänna medel, ligger en sådan
undersökning utanför ramen för försäkringsutredningens uppdrag. Utredningen
vill därför föreslå, att uppgiften överlämnas till särskilda sakkunniga.
Vid en utredning i ämnet torde följande synpunkter böra beaktas.

Man har i första hand att överväga om det allmännas betalningsskyldighet
skall avse både personskador och egendomsskador eller begränsas till allenast
personskador. I fråga om egendomsskador skulle en oinskränkt ersättningsplikt
för det allmänna — utöver den fastställda bottensumman —
leda till att det allmänna vid exempelvis brandskador och sjöhaverier finge
i de fall, då någon kunde göras ansvarig som skadevållare, bekosta all ersättning
utöver bottensumman. En sådan omfattning av det allmännas förpliktelse
torde icke böra ifrågakomma. Då det gäller brandskador och sjöhaverier
bör ägaren skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring, något
som han i regel också gör. Det torde därför icke, i varje fall av hänsyn till
den skadelidande, finnas någon anledning för det allmänna att över huvud
taget ikläda sig ersättningsplikt vid sådana skador. Å andra sidan kan man
starkt ifrågasätta lämpligheten av att från det allmännas betalningsskyldighet
utesluta vissa slag av egendomsskador, såsom de nyss nämnda, men
ersätta andra. Man bör därför måhända inskränka sig till att införa den
avsedda ersättningsformen endast beträffande personskador.

I den ansvarighetsförsäkring, som meddelas av enskilda försäkringsanstalter,
inbegripes icke ersättningsskyldighet vid avsiktligt vållande. Ett betalningsåtagande
från det allmännas sida synes icke lämpligen böra begränsas
på motsvarande sätt. Det torde fastmer ligga närmast till hands att låta
det allmännas åtagande, i likhet med vad som stadgats för trafikförsäkringen,
gälla såväl till förmån för den skadelidande som för den skadcvållande.
Inskränkning av prestationsskyldigheten gentemot den skadelidande skulle
därvid icke. få betingas av annat än den skadelidandes eget handlingssätt,
såsom alt han medverkat till skadan eller underlåtit att efter förmåga sörja
för avvärjande eller minskning av densamma. Vad skadevållaren angår synes
det allmännas åtagande i regel icke böra befria honom från ersättningsskyldighet
i de fall, då han orsakat skadan av uppsåt eller grov vårdslöshet.
I nämnda fall skulle det allmänna sålunda äga att av vållaren söka åter vad
som utgivits i ersättning till den skadelidande. Vid utformningen av regler

6

Första lagutskottets utlåtande nr

för det allmännas regressrätt bör dock hänsyn tagas till att omständigheterna
stundom kunna vara sådana, att ett utkrävande av skadeståndet från
skadevållaren, i varje fall i full utsträckning, skulle medföra orimliga sociala
konsekvenser eller te sig uppenbart obilligt.

Det allmännas åtagande synes böra begränsas till sådana fall, då en laglig
rätt till skadestånd föreligger. Utredningen avser dock icke härmed, att ett
domstolsavgörande i varje särskilt fall skulle erfordras som villkor för ersättning.
Kan skadeståndsfordringen med tillfredsställande säkerhet fastställas
utan domstolsprövning bör detta vara till fyllest. En skadelidande
bör ha rätt till ersättning även i sådana fall, då den ersättningsskvldige är
okänd och talan inför domstol av denna anledning icke kan föras. Övervägas
bör huruvida och i vad mån det allmännas förpliktelse bör inskränkas
vid skadefall, för vilka ersättning utgår på grund av försäkring, i varje
fall då fråga är om obligatorisk försäkring. Undantag bör övervägas även
beträffande skador, för vilka innehavare av järnväg eller ägare av luftfartyg
enligt lag eller författning är skyldig gälda skadestånd, och eventuellt även
i andra speciella fall. Någon inskränkning av det allmännas ersättningsplikt
med hänsyn till skadevållarens eller den skadelidandes ekonomiska förhållanden
bör icke ifrågakomma.

Beträffande storleken av den bottensumma, som skulle undantagas från
det allmännas förpliktelse, har diskussionsvds framförts ett belopp av 1 000
kronor. Vid ett belopp av denna storlek komme ersättningsrätten att bli begränsad
till socialt viktiga fall. I administrativt avseende vunne man den
fördelen, att antalet fall som skulle komma under prövning bleve relativt
ringa. Man skulle icke heller riskera att anordningen leder till någon uppluckring
av den allmänna aktsamheten. I sistnämnda avseende bör även beaktas
den föreslagna regressrätten gentemot en skadevållare i de fall, då
skadan orsakats av uppsåt eller grov vårdslöshet.

Vad till sist angår frågan om de kostnader, som den ovan ifrågasatta anordningen
skulle medföra för det allmänna, kan någon närmare beräkning
härav självfallet icke göras innan villkoren utformats. För att få en föreställning
om storleksordningen har utredningen emellertid sökt uppskatta
de årliga kostnaderna för ett ersättningsåtagande från statens sida beträffande
skadeståndsfordringar till den del dessa överstiga 1 000 kronor för
varje särskilt fall samt i övrigt begränsat enligt de villkor, som gälla för den
av försäkringsbolag meddelade ansvarighetsförsäkringen, och därvid kommit
till ett belopp av i runt tal fem miljoner kronor, förvaltningsutgifter oräknade.
Det är emellertid bl. a. att märka, att försäkringsbolagens ansvarighetsåtagande
i regel är begränsat till, i fråga om personskada 60 000 kronor
för varje skadefall och högst 20 000 kronor för varje därvid skadad eller
dödad person samt beträffande egendomsskada 10 000 kronor. — Av det
ovan uppskattade kostnadsbeloppet belöper omkring en fjärdedel på egendomsskador.
Vad förvaltningsutgifterna angår böra dessa, då fråga endast
blir om skaderegleringskostnader, kunna hållas låga.

Över försäkringsutredningens betänkande ha, efter remiss, yttranden inhämtats
av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.

Enligt vad utskottet inhämtat behandlas jämväl de av försäkringsutredningen
anförda synpunkterna i ovannämnda förberedande utredning på skadeståndsrättens
område.

Utskottet. Frågan om eu reform på skadeståndsrättens område har, såsom
den föregående redogörelsen visar, de senaste åren varit föremål för livligt

Första lagutskottets utlåtande nr 7,

7

intresse inom riksdagen. I sitt vid 1946 års riksdag avgivna utlåtande upptog
utskottet frågan till ingående behandling. De viktigaste bristerna i de
nuvarande reglerna påvisades, och olika utvägar att nå en tillfredsställande
lösning dryftades. Utskottet kan nu i huvudsak hänvisa till vad då anförts.

För närvarande pågår en förberedande utredning angående lagstiftning på
skadeståndsrättens område. Resultatet av denna utredning, som bedrives i
samråd med representanter för övriga nordiska länder, väntas inom kort
föreligga.

I sitt 1949 avgivna principbetänkande rörande försäkringsväsendet har
1945 års försäkringsutredning framfört tanken att betalningsskyldigheten
för större skadeståndsbelopp skulle överflyttas på det allmänna till den del
skadeståndsbeloppet överstege någon viss, tämligen hög summa. Motionärernas
begäran om översyn av skadeståndsrätten förbindes med anvisningen
att den av försäkringsutredningen framförda tanken borde särskilt tagas
under övervägande.

Försäkringsutredningens betänkande är efter remissbehandling föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Vad försäkringsutrednigen anfört i förevarande
ämne blir enligt vad utskottet inhämtat jämväl föremål för behandling vid
den förberedande utredningen angående lagstiftning på skadeståndsrättens
område.

Under angivna förhållanden torde något initiativ från riksdagens sida i
motionernas syfte icke vara påkallat. Utskottet får därför hemställa,

att förevarade motioner, I: 97 och II: 117, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1950.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Lodenius, Lundgren*, Lindblom*,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Cassel och Nyström;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johansson i Norrfors, Lindberg, Johnsson i Stockholm, Landgren
och Håstad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.