Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

1

Nr 4.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta
motioner angående de kommunala tjänstetillsättningarna.

Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft dels
de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av fröken Andersson m. fl.
och nr 23 i andra kammaren av herr Kyling m. fl. angående de kommunala
tjänstetillsättningarna, dels ock de likalydande motionerna nr 285 i första
kammaren av herr Sunne in. fl. och nr 341 i andra kammaren av herr Nihlfors
m. fl. om införande av ett effektivt besvärsinstitut i frågor om kommunala
t j änste tillsättningar.

I motionerna I: 21 och II: 23 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i
kommunallagarna samt andra lagar och författningar, att frågan om tillsättning
av kommunala tjänster må kunna i större utsträckning än nu är fallet
underkastas prövning i besvärsväg».

I motionerna I: 285 och II: 341 hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande sådana lagändringar som erfordras
för införande av ett effektivt besvärsinstitut i frågor om kommunala
tjänstetillsättningar».

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda förslagen får utskottet
hänvisa till samma motioner.

Besvär över kommunalmyndighets beslut enligt lagarna om kommunalstyrelse
på landet och i stad (kommunalbesvär^ må anföras, om beslutet icke
tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller
annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker
den klagandes enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären
kunna sålunda endast medföra en prövning av det överklagade beslutets laglighet
i formellt hanseende, d. v. s. av frågan huruvida myndigheten varit
behörig att fatta beslutet och om detta tillkommit på formellt riktigt sätt.
Några särskilda bestämmelser angående överklagande av kommunala myndiglieters
beslut om tjänstetillsättning och entledigande från tjänst finnas icke.
Nyssnämnda allmänna regler gälla därför även vid besvär i ärenden av nu
angivet slag. Detta innebär, att, om ett kommunalt organ bland flera sökande
utsett en person till eu syssla, de som härigenom blivit förbigångna ej äga
anföra besvär over beslutet hos statlig myndighet på den grund att de an
sett sig lämpligare för befattningen. Någon meritprövning kan sålunda ej
ifrågakomma. J

1 458.10 Bihanf/ till riksdagens protokoll I9Ö0. sand. i> ant. Xr I

2

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

Då besvär icke anföras med stöd av kommunallagarna utan jämlikt specialförfattningar,
gestaltar sig förhållandet annorlunda. Frågan huruvida och
i vilken utsträckning lämplighetsprövning i det enskilda fallet här kan äga
rum, är beroende av de särskilda föreskrifter i sådant hänseende, som inne
hållas i dessa författningar.

För Stockholms stad råder ett särskilt förhållande enligt lagen om kommunalstyrelse
för Stockholm och Kungl. Maj ds stadga den 5 mars 1937 angående
besvär i vissa fall över nämnds beslut om tillsättande a\ ellei förord
nande å tjänstebefattning å Stockholms stads lönestat. Den som icke åtnöjes
med sådant beslut äger, där kommunalbesvär eljest skolat föras, att anföra
besvär hos en för ändamålet tillsatt stadens besvärsnämnd. Detta innebär,
att över beslut, varom nyss sagts, kunna anföras särskilda befordringsbesvär,
vilka i första instans ha samma karaktär som motsvarande besvär
inom statsförvaltningen, samt att, sedan besvärsnämnden fattat sitt beslut,
endast kommunalbesvär kunna föras.

Vid 1939 års riksdag väcktes motioner (1: 120 och II: 347 samt I: 121 och
II: 265) med förslag om sådan ändring i kommunallagarna, att frågor om
tillsättning av kommunala tjänster måtte kunna underkastas provning i besvärsväg
i större utsträckning än vad som vore fallet och därigenom garan
tier skapas för att vid tillsättningen behörig hänsyn toges till förtjänst och
skicklighet. I de av konstitutionsutskottet med anledning av motionerna in
förskaffade yttrandena från de kommunala förbunden riktades starka eiinringar
mot förslagen. Kamrarna avslogo motionerna på hemställan av utskottet.
Till stöd för sitt ställningstagande anförde utskottet (uti. nr 17)
följande: Den avvisande ståndpunkt, som kommunallagarna intogo till frågan
om lämplighetsprövning vid besvär över kommunala beslut, hade sin
grund i den åskådningen, att de kommunala organen borde äga frihet att
efter eget skön bedöma eu föreliggande fråga ur synpunkten av kommunens
nytta eller skada. Denna frihet utgjorde ett betydelsefullt led i den kommu
nala självstyrelsen. Att medgiva lämplighetsprövning vid besvär till statligt
organ i kommunala tjänstetillsättningsärenden skulle därför innebära ett
viktigt avsteg från eu av huvudprinciperna för den kommunala förvaltningen
och ett djupt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten, vilket enligt
utskottets mening ej borde ifrågakomma. De kommunala sammanslutningarna
hade också bestämt avstyrkt en ändring i förevarande hänseende. De hade
jämväl i övrigt anfört åtskilliga vägande erinringar gentemot en reform i an
tydd riktning. Den ordning, som gällde för Stockholm där den allmänna
kommunallagen ej ägde tillämpning — utgjorde intet principiellt undantag
från kommunallagstiftningens ovan angivna allmänna ståndpunkt, eftersom
rätten att på materiella besvärsgrunder ändra ett tillsättningsbeslut där förbehållits
uteslutande ett kommunalt organ. Något behov av ändrad kommunallagstiftning
för införande av en liknande ordning för rikets kommuner i
övrigt kunde emellertid icke anses vara för handen. Beträffande det stora

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

3

flertalet kommuner skulle eu dylik besvärsrätt knappast la någon praktisk
betydelse, enär förvaltningen där i huvudsak handhades av kommunala förtroendemän.

År 1946 förelågo till konstitutionsutskottets behandling ånyo motioner
(1:101 och II: 195) innehållande förslag av samma innebörd som de i de
förutnämnda vid 1939 års riksdag väckta motionerna framförda. Även vid
detta tillfälle avslogo kamrarna motionerna på hemställan av utskottet, som
i sitt utlåtande (nr 9) framhöll, att i de då föreliggande motionerna icke framförts
några synpunkter, ägnade att böra föranleda ett ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida uti ifrågavarande spörsmål.

Vid 1948 år riksdag väcktes slutligen motioner (I: 148 och II: 242), i vilka
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att 1946
års kommunallagskommitté måtte erhålla uppdraget dels att utreda möjligheterna
till lagstiftning angående tryggandet av förtjänst och skicklighet såsom
norm vid kommunala tjänstetillsättningar, dels att utreda möjligheterna
till materiell prövning i besvärsväg av kommunala tjänstetillsättningar samt
att Kungl. Maj:t därefter skyndsammast måtte framlägga förslag därom till
riksdagen. Konstitutionsutskottet anförde (uti. nr 13) bl. a. att, ehuru de i
regeringsformen fastslagna befordringsgrunderna för statstjänstemän icke
motsvarades av några likartade uttryckliga bestämmelser i själva kommunallagarna
för kommunaltjänstemän, låge dock den principen till grund för hela
den kommunala självstyrelsen, att full objektivitet skulle iakttagas vid densammas
liandhavande och därför också vid de kommunala tjänstetillsätt
ningarna. Emellertid vore det icke möjligt att på grundval av föreskrifterna
i kommunallagarna genom besvär till statligt organ ernå ny lämplighetsprövning
av dylika tjänstetillsättningsärenden, utom då utnämningen skedde jämlikt
specialförfattningar för där särskilt angivna fall. En ändring av ifrågavarande
huvudregel skulle innebära ett allvarligt intrång i den kommunala
självbestämmanderätten, något som utskottet alltjämt ej kunde förorda. Den
ordning, som på förevarande område numera gällde för Stockholm, utgjorde
icke något principiellt undantag från kommunallagstiftningens allmänna ståndpunkt
därutinnan, då rätten att på materiella besvärsgrunder ändra ett tillsättningsbeslut
förbehållits en stadens egen besvärsnämnd. Kommunalförvaltningens
och därmed den kommunala förvaltningsapparatens under senare
år alltmera vidgade omfattning även inom andra kommuner gjorde emellertid
frågan om lämpligheten av en rent kommunal besvärsanordning, motsvarande
eller liknande den i Stockholm befintliga, förtjänt av uppmärksamhet
även för andra kommuners vidkommande. En förutsättningslös omprövning
av detta spörsmål torde därför numera vara av förhållandena påkallad. De
för 1946 års kommunallagskommitté utfärdade direktiven voro tillräckligt allmänt
hållna för att utskottet, mot bakgrunden av det nu sagda, skulle anse
sig kunna förutsätta, att kommittén utan särskild anmaning upptoge den förevarande
frågan till utredning. Dtskottet framhöll vidare att rättsförhållandena
mellan kommunerna och deras befattningshavare för övrigt i stor ut -

4 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4.

sträckning lämpligen borde regleras genom avtal mellan de berörda parterna
eller partsorganisationerna samt hemställde, att motionerna ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda. —- Första kammaren godkände utskottets
förevarande utlåtande, medan andra kammaren biföll utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen.

Farligt vad utskottet inhämtat har en av stadskollegiet i Stockholm gjord
framställning om att Kungl. Maj:t till 1946 års kommunallagskommitté måtte
hänskjuta frågan om utvidgad tillämpning av det jämlikt lagen om kommunalstyrelse
i Stockholm inrättade särskilda besvärsinstitutet angående kommunala
tjänstetillsättningar överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörande av dennas uppdrag. Vidare har svenska stadsförbundet
till kommittén överlämnat en av stadsfullmäktige i Norrköping till förbundet
gjord hemställan om att detta ville verka för en sådan ändring av
den kommunala lagstiftningen att inrättande av kommunal besvärsnämnd för
tjänstetillsättningsfrågor möjliggöres inom kommunerna efter huvudsakligt
mönster från Stockholms kommunalstyrelse. Kommunallagskommittén har
numera också till omprövning upptagit förevarande spörsmål i samband med
behandlingen av frågan om den kommunala besvärsrätten över huvud taget.
Utskottet får vidare erinra om att direktiven för den år 1948 inom socialdepartementet
tillsatta förhandlingsrättskommittén med uppgift att utreda
frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän,
som äro underkastade ämbetsmannaansvar, äro tillräckligt allmänt hållna
för att även denna kommitté kan anses vara oförhindrad att behandla vissa
spörsmål, som nära sammanhänga med de i förevarande motioner väckta
frågorna.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att 1) motionerna I: 21 och IT: 23; samt
2) motionerna I: 285 och IT: 341
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1950.

På konstitutionsutskottets vägnar:

HARALD HALLEN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Elmgren, Herlitz,
Hällgren*, Gustav Emil Andersson, Sandberg*, "Wciland och Damström; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Norén*, Swedberg, Spångberg,
Larsson i Julita*, Nordkvist*, Hansson i Skediga*, fru Svedberg, herrar
Löfroth* och Braconier*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i.

o

Reservation:

av lierrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Weiland, Swedberg, Nordkvist,
Löfroth och Braconier, som anfört följande:

»Frågan om beredande av vidsträcktare möjligheter till överklagande av
beslut om tillsättning av kommunala tjänster är enligt vår mening av den stora
betydelse att den icke längre kan undanskjutas. Då kommunallagskommittén,
enligt vad vi erfarit, är sysselsatt med utredning angående det kommunala
besvärsinstitutet i det hela, bör i detta sammanhang frågan om besvär över
kommunala tjänstetillsättningar komma under övervägande. Om de vägar,
på vilka resultat skulle kunna nås, vilja vi icke nu göra något uttalande.

Vi få sålunda hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna I: 21 och II: 23 samt I: 285 och II: 341 måtte
överlämnas till kommunallagskommittén för att beaktas vid
dess utredning angående det kommunala besvärsinstitutet.»