Jordbruksutskottets utlåtande nr 46

1

Nr 46.

Utlåtande med anledning av väckta motioner angående utredning
om vissa åtgärder för en förbättrad skogsvård.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 335 av herrar Osvald och Näsgård samt II: 393 av herrar
Mårtensson i Smedstorp och Persson i Svensköp, har hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig
utredning av möjligheterna att genom intensivare gallringar och en allmänt
förbättrad skogsvård avhjälpa de i motionerna påtalade bristerna och framlägga
därav föranledda förslag.

Angående de skäl, som åberopats till stöd för yrkandena, får utskottet
hänvisa till framställningen i motionerna.

över motionerna ha yttranden avgivits av styrelsen för skogsbögskolan och
statens skogsforskningsinstitut, skogsstyrelsen och domänstyrelsen. Vidare
har Sveriges skogsägureförbund inkommit med en den 13 mars 1950 dagtecknad
skrift. Därjämte ha muntliga upplysningar lämnats utskottet av
professorerna vid skoghögskolan S. B. G. Lindquist och S. J. Petrini samt
av representanter för Stockholms skogsmannaklubb.

Högskolestyrelsen har hänfört sig till en den 25 februari 1950 dagtecknad
skrivelse av f. d. professorn Henrik Pettersson i Stockholm, vilken skrivelse
är av i huvudsak följande innehåll.

Gallringsintervallets lämpliga längd har varit mycket diskuterad, men
med ringa utbyte. Oklarheten på detta område beror väsentligen på svårigheten
att hålla isär effekterna av intervall och gallringsstyrka. För en viss
bonitet bestämmes produktionen i stort sett av den fortskridande utglesningen
på lång sikt. Om denna åstadkommes genom korta intervall och svaga
huggningar eller långa intervall och starka uttag har i vanliga fall ringa betydelse.
Beträffande tidigare överslutna bestånd och i vindexponerade lägen
kan det emellertid vara nödvändigt att undvika starka engångsuttag. Enda
sättet att likväl genomföra en kraftigt fortskridande utglesning är då att välja
korta intervall. Där särskilda skäl ej föreligga, torde det vara klokt att använda
måttligt långa intervall, förslagsvis 10 år i Norrland och 5 år i södra
Sverige.

Lindquist och Petrini ha åberopat av mig utförda undersökningar, varmed
torde avses skriften »Utvecklingsprognoser för skogsbestånd», Stockholm
1937. Där förekommer å s. 30, tabell 7, en studie över effekterna av
5, 10 och 15 års intervall inom ungefär samma långtidsulvcckling. Jämförelsen
visar följande produktionsvinster.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 sand. Nr 40.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

Iionitet
hl 00

Produktionsökning vid minskning
trän 10 från 15

till 5 år till 10 år

av intervallet
från 15
till 5 år

15........ ..

...... 4-2 %

12-5 %

17-3»,

20. .........

...... 3-6 %

11-5 ",

15-5 ",

25..........

3-0 ",

9-0 ",

12-3 %

Förestående siffror gälla för bestånd med stor utgångstäthet. Jämförelsen
är begränsad till högst 100 år. Vid generalisering av ökningsprocenterna
måste därför glesa och gamla bestånd uteslutas. En mycket stor del av
Norrland undandrages alltså från tillämpningen.

Intervallminskningen från 10 till 5 år motsvarar närmast förhållandena
i södra Sverige, medan minskningen från 15 till 10 år kan anses gälla för
de delar av norra Sverige, där gallringsbruk förekommer. Minskningen från
15 till 5 år torde sällan komma i fråga.

Ett försök att ur min tabell 7 taga fram produktionsvinsten vid förkortat
intervall ger alltså för medelbonitetcn en ökning av 3,6 % i södra Sverige
och primärt 11,5 % i norra Sverige. Emellertid kan sistnämnda procent,
såsom förut framhållits, icke tillämpas på glesa och gamla bestånd. Om
man vill använda procenten för att beräkna den totala tillväxtens ökning
måste därför antingen tillväxtbeloppet eller procenten minskas högst väsentligt.
Förlägges minskningen till procenten, torde denna böra sänkas till
ungefär samma nivå som siffran för södra Sverige. Vi skulle då för hela
landet ha att räkna med en produktionsvinst av 3 till 4 % i stället för 10 %,
som Lindquist och Petrini synbarligen använt.

Härtill kommer att senare undersökningar visat mindre produktionsökning
än i tabell 7 eller till och med produktionsminskning vid övergång till
kortare intervall. För närvarande synes det klokast att icke räkna med någon
produktionsökning vid sänkning av intervallet.

Emellertid är intervallet endast en detalj i gallringen. Av större betydelse
är frågan, hur produktionen påverkas av gallringen i sin helhet. Det är
påtagligt, att gallringen kan öka skörden av rått virke genom att i tid tillvarataga
träd, som eljest skulle torkat. Däremot finnas inga säkra belägg
för att gallring kan öka virkesproduktionen. Starka gallringar kunna i mycket
avsevärd grad sänka den producerade virkesmängden.

Man gallrar alltså ej för att få större produktion utan för att erhålla
grövre samt i andra avseenden bättre och värdefullare träd. Men grövre
träd betyder färre träd och därför stiger den totala värdeproduktionen ej på
samma sätt som de enskilda trädens värden. I en serie försök med olika
gallringsstyrka, där trädens värden bestämts uteslutande av dimensionerna,
kulminerar värdeproduktionen redan vid svaga gallringar och den faller
därefter, då gallringen skärpes. Denna fallande tendens kan i viss grad motvägas
genom kvalitetsförbättring, vars betydelse dock växlar mycket med
konjunkturen.

Här relaterade erfarenheter avse jämförelser mellan olika skötselprogram,
som tillämpas under hela den tid, då bestånden äro gallringsbara. Vi ha sett,
att skillnaderna i värdeproduktion tala emot både för starka och för svaga
gallringar. För motionernas frågeställning intresserar mest det senare fallet.
Vi få då komma ihåg att jämförelsen mellan motionärernas önskningar
och rådande förhållanden icke gäller beståndens hela liv, utan en mindre
del därav. Om en värdeproduktionsförlust uppstår genom eftersläpning av
gallringen, vilket ingalunda är säkert, blir den betydligt mindre än skillnaden
mellan livslånga program.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

3

På grund av ovanstående får jag såsom min mening uttala, att professorerna
Lindquist och Petrini saknat tillräcklig grund för sin beräkning av
produktionsvinsten 5 000 000 kubikmeter årligen med ett värde av 70 000 000
kronor. Ej heller kan jag biträda åsikten, att den eventuella vinsten skulle
i sin helhet vara tillgänglig 30 till 60 år från det den intensivare skötseln
satts in.

I det föregående har diskussionen förts på den av förslagsställarna valda
planen, nämligen i anslutning till produktionsvinsten. Här bör emellertid
framhållas, att det ojämförligt mest bärande motivet för gallring är den
förbättring av räntabiliteten, som därigenom uppnås. Om räntabilitetssynpunkten
anlades, skulle å andra sidan den påyrkade personalökningen mycket
försvåras.

Med det anförda är icke sagt, att allt är bra som det är i våra skogar. Så
är långt ifrån fallet. Meningarna kunna emellertid vara delade om hur problemet
bör angripas. Det avgörande synes vara, om situationen skall anses
så kritisk som motionärerna framhålla. Detta skulle i så fall endast kunna
gälla mellersta och övre Norrland. Men där äro virkesförråden för små, varför
en minskning av uttagen allmänt eftersträvas. Samtidigt äro förvngringsarealerna
också för små, vilket motiverar avsevärda slutavverkningar. Dessa
böra visserligen förläggas till de glesast bestockade arealerna, men förhållandet
utgör likväl ett hinder mot en stark ökning av gallringarna. Just i
den landsända, där virkessituationen anses kritisk, är alltså personalbehovet
för gallring icke särskilt framträdande.

Däremot torde en avsevärd personalökning erfordras för reproduktionsprogrammets
genomförande.

Enligt motionärernas mening är bristen på förvaltande och bevakande personal
en huvudorsak till att vår nuvarande virkessituation är så kritisk.
Detta är överord. Med uttalandet måste avses Norrland, och huvudorsaken
till där rådande tillstånd är utan tvekan den åldersfördelning, som rådde
vid början av urskogarnas exploatering. Det dåvarande stora överskottet på
gammal skog måste sätta djupa spår i skogsbrukets utveckling, som ingen
skogspolitik kunnat förebygga. Dock är det sannolikt, att övergången från
urskogsstadiet kunnat mildras genom större varsamhet, som bland annat
skulle tagit sig uttryck i mindre avverkningar och därigenom krävt mindre
personal.

Den nuvarande generationen skogsmän måste nog erkänna att rådande
missförhållanden i skogsbruket i mycket förorsakats av bristande kunskap.
Erfarenheten har lärt, att plötsliga personalökningar lätt medföra sänkt
kunskapsnivå. Just från denna utgångspunkt synes det angeläget, att den
personalökning, som blir nödvändig, får ske genom organiskt växande. Vi
stå nu i en skoglig brytningstid. Skogsforskningsinstitutet och skogshögskolan
ha nyligen omorganiserats. En ny skogsvårdslag har trätt i kraft den
1 januari 1949. Inom kort tid böra dessa viktiga beslut medföra en viss stabilisering
av den skogliga åsiktsbildningen. Så snart tillräcklig erfarenhet
vunnits torde det vara lämpligt att upptaga hithörande organisationsfrågor
till allsidig utredning.

Skogssttjrelscn har anfört i sitt den 27 februari 1950 dagtecknade yttrande.

I anslutning till vad i motionerna uttalas om skogarnas skötsel och frågan
i vilken utsträckning eu eftersatt omvårdnad kan betingas av brister i skogsvårdsstyrelsernas,
statliga skogsförvaltningarnas och de privata företagens
»personaluppsättning» vill skogsstyrelsen beträffande skogsvårdsstyrelserna
hänvisa till den s. k. skogsvårdsstyrelseutredningen (SOU 1946: 46).

Nämnda utredning, som bl. a. avsåg verksamhetens framtida personal -

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

behov, sökte klarlägga den kvantitativa omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas
arbetsuppgifter med ledning av en på föreliggande skogliga förhållanden
baserad undersökning. Målsättningen beträffande intensiteten i verksamheten,
d. v. s. takten i vilken grundförbättringar, underhållsarbeten, reproduktionsåtgärder
m. m. beräknades böra komma till utförande, är av viss
betydelse för bedömande av den fråga som beröres i motionerna och förtjänar
därför bringas i erinran, åtminstone i vissa huvudpunkter. Det förutsattes
bl. a. att man för genomförande av eftersatta, i lag föreskrivna återväxtåtgärder,
vilka givetvis borde vidtagas med det snaraste, måste räkna
med omkring 20 år samt att erforderliga återväxtåtgärder å av ålder kala
marker och trakter med otillfredsställande skogstillstånd, röjningar i stavaskog
och tätväxande ungskogar ävensom erforderliga skogsdikningar och
skogsvägar skulle kunna vara fullbordade inom 50 år.

Undersökningens resultat, det s. k. »normalprogrammet», pekade på att
de beräknade arbetsuppgifterna, utförda utan prutmån, skulle kräva en så
stor utökning av 1944 års personalstock att den »främst av finansiella
skäl icke kunde komma i fråga» (citat ur utredningsrapporten). Utredningen
rekommenderade därför programmets genomförande till ungefär 65 %
såsom en »tills vidare möjlig och rimlig linje». Genom beslut vid riksdagarna
1946, 1947, 1948 och 1949 ha medel för verksamheten ställts till förfogande
i en utsträckning som, med undantag av 1948, motsvarar normalprogrammets
genomförande till nämnda procent.

En statistisk undersökning omfattande olika skogsägarekategorier rörande
behovet av skogligt utbildad personal utfördes och publicerades av statens
arbetsmarknadskommission 1944. Vad personalbehovet inom de privata
företagen beträffar synas utredningen och införskaffade uttalanden giva
vid handen, att de nuvarande förvaltningsenheterna och personalstaberna
ungefärligen ha en storlek som av företagarna själva anses lämplig.

Vid övervägandet av frågan hur en intensifiering av skogsvården skall
kunna uppnås ha motionärerna, med hänvisning till av professorerna Lindquist
och Petrini gjorda uttalanden, i huvudsak uppehållit sig vid den eftersläpning
i skogsgallringarna, som konstaterats. I anledning av detta vill
skogsstyrelsen framhålla, att frågan om gallringarna icke bör behandlas som
ett fristående problem utan som en betydelsefull detalj i ett vidare sammanhang,
där särskilt avsättningsmöjligheterna och den framtida tillgången
på klenvirke ha avgörande betydelse för valet av de åtgärder som böra vidtagas.
Då Kungl. Maj :t uppenbarligen redan bedömt förutsättningarna för
frågans lösning efter liknande synpunkter och genom beslut den 20 januari
1950 föranstaltat om särskild utredning rörande möjligheterna att utnyttja
skogstillgångarna på ett mera rationellt sätt, utgår skogsstyrelsen från att
därvid såväl de i motionerna avhandlade skogsvårdsfrågorna som de här
av skogsstyrelsen särskilt berörda avsättningsförhållandena för gallringsvirket
komma att bli föremål för uppmärksamhet.

Enligt chefens för handelsdepartementet yttrande till statsrådsprotokollet
för den 20 januari 1950 skall utredningen huvudsakligen avse produktionsförhållandena
i de södra delarna av landets skogsvård i allmänhet utan någon
provinsiell begränsning. En utredning i motionernas syfte förutsätter
alltså hänsynstaganden jämväl till förhållandena i norra Sverige.

Då det emellertid kan antagas, att de resultat, vartill den nyligen igångsatta
utredningen kommer, i väsentliga avseenden kunna nyttiggöras i en
utredning av den typ motionärerna begärt, vill skogsstyrelsen uttala såsom
sin uppfattning, att den i motionerna 1: 335 och II: 393 begärda utredningen
tills vidare bör anstå.

J ordbruksutskottets utlåtande nr 46. 5

Domänstyrelsens yttrande, dagtecknat den 4 mars 1950, innehåller i huvudsak
följande.

Domänstyrelsen har beretts tillfälle att taga del av den av Lindquist och
Petrini framlagda utredningen, vilken dock ännu ej föreligger i färdigt skick
och enligt uppgift avses komma att ytterligare bearbetas och kompletteras,
varför styrelsen icke anser sig böra närmare ingå på densamma. Styrelsen
vill dock framhålla, alt gallringarnas huvudsakliga betydelse ligger i möjligheten
till förbättring av virkesavkastningens kvalitet, och att den av utredningsmännen
beräknade produktionsökningen synes högst oviss, så mycket
mera som stora områden, främst i Norrland, äro bevuxna med glesa och
ojämna bestånd. Enligt av Petrini muntligen lämnad redogörelse belyser
utredningen i huvudsak produktionsförlusterna såsom en följd av dels försummade
gallringar och alltför långa gallringsintervaller, dels ock andra
faktorer, exempelvis otillfredsställande bestockning, för marken olämpligt
trädslag, otillräckligt vägnät, otillfredsställande flottleder m. m., svårigheter
att avsätta virke av klenare dimensioner samt icke minst bristen på skogsarbetare.

I anledning av motionärernas uttalande angående bristen på förvaltande
och bevakande personal vill styrelsen framhålla, alt revirens och bevakningstrakternas
omfattning ständigt är föremål för styrelsens uppmärksamhet.
Denna fråga har även berörts i en den 7 februari 1945 av statens sakrevision
till domänstyrelsen överlämnad promemoria, i vilken framlagts resultatet
av en på sakrevisionens uppdrag av jägmästaren G. Tamm och skogschefen
G. Wesslén med biträde av revisorn hos sakrevisionen S. Granström verkställd
undersökning rörande domänverkets skogsförvaltning och därmed
sammanhängande spörsmål. I denna promemoria uttala granskningsmännen
bl. a. följande: »En jägmästares och enkannerligen en revirförvaltares
arbetsinsats har ett avgörande inflytande på kronoskogarnas skötsel. Det
ligger i sakens natur, att en rätt omvårdnad om och ett ekonomiskt nyttiggörande
av skogen kräver en verksamhet, som i främsta rummet är lokaliserad
till arbetsobjektet, d. v. s. förlagd till skogen. Emellertid anse sig
granskningsmännen ha funnit, att jägmästarnas huvudsakliga arbete för
närvarande mera är knutet till skrivbordet än till utomhusgöromål.»

På ett annat ställe i promemorian heter det: »Detta anmärkningsvärda
förhållande att revirförvaltarna och i stor utsträckning även deras assistenter
sakna tid och möjlighet att i erforderlig omfattning sköta sin viktigaste
uppgift, nämligen skogens och skogskapitalets direkta vård och nyttiggörande,
kan givetvis icke anses tillfredsställande. Att vinna rättelse häri är
nödvändigt. Viktigast synes härvid vara att giva revirförvaltningarna en
effektivt arbetande kontorsorganisation, så att ett avlyftande från revirförvaltarna
och deras assistenter av enklare expeditionsgöromål möjliggöres.»

Den av tjänstemän i domänstyrelsen och ledamöter av statens organisationsnämnd
sammansatta beredning, den s. k. organisationsutredningen,
som trädde i verksamhet hösten 1942, upptog bl. a. dessa frågor på sitt
program. Redan dessförinnan hade emellertid domänstyrelsen arbetat för
att avlyfta kassarörelsen och därav föranlett bokföringsarbete från kronojägarna.

Genom den från och med ingången av 1947 genomförda nya kontorsorganisationen,
varigenom tillkommit 23 kontor på olika platser i riket,
har kassarörelsen och en stor del av kontorsarbetet å revirexpeditionerna
överförts från dessa till kontoren. Härigenom ha skapats bättre förutsättningar
för såväl jägmästare som kronojägare att mera ägna sig åt det praktiska
förvaltningsarbetet.

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr JG.

Den förvaltande personalen utgöres av jägmästare och biträdande jägmästare,
varav de förstnämnda i regel äro revirförvaltare och de senare utgöra
en rekryteringskår, vars numerär måste avvägas bl. a. med hänsyn härtill.
Antalet förvaltningsenheter är således avgörande för den förvaltande personalens
storlek. Ju mindre förvaltningsområdena äro, desto större möjligheter
äger personalen att ägna sig åt arbetet i skogen.

I samband med de ecklesiastika skogarnas överförande från domänverket
till annan förvaltningsmyndighet genomfördes i början på 1930-talet en omfattande
revirreglering, varigenom antalet revir reducerades från 127 till 89.

Sedermera har en ökning av förvaltningsenheternas antal ägt rum dels
genom tillskapande av fem s. k. extra revir (tidigare benämnda revirdelar),
dels genom inrättande av nya revir på grund av markinköp. Antalet revir
är sålunda för närvarande 106, varav 5 extra.

Vid behandling av frågan angående revirens storlek uttalar sakrevisionen
i sin ovannämnda promemoria bl. a.: »Det är givetvis icke möjligt att vid
dylika revirregleringar uppnå ett alltigenom och för framtiden idealiskt resultat
i fråga om förvaltningsenheternas omfattning. En del revir ha också
onekligen blivit väl stora, medan andra måste anses ha blivit väl små.» I
fortsättningen uttala granskningsmännen, att några av norrlandsreviren
inom en snar framtid torde böra uppdelas samt att en del revir, framför
allt i de södra och mellersta delarna av landet, icke minst vid jämförelser
med motsvarande förvaltningsområden inom det privata skogsbruket, måste
anses väl små. Utan en mera ingående prövning ha granskningsmännen dock
icke ansett sig kunna taga ställning till eu sådan omreglering.

Emellertid har arbetsbelastningen för revir förvaltningarna succesivt ökat
dels genom större omfattning av de egna avverkningarna, dels genom ökade
återväxtarbeten och större fordringar på intensitet i skogsvårdsarbetet in. m.
Härutöver må framhållas att domänverkets handhavande jämlikt kungörelsen
den 17 juni 1943 (nr 532) av däri avsedda kronotorp medfört en högst
betydande ökning av arbetet för revirförvaltningarna i Norrland och norra
Dalarna.

Det har därför synts styrelsen nödvändigt att ånyo överväga huruvida
icke en del av förvaltningsenheterna måste minskas. I underdånig skrivelse
den 3 januari 1950 har styrelsen bl. a. funnit sig böra anmäla, att behov
föreligger av ytterligare 3 nya befattningar för jägmästare i övre Norrland
samt av 5 reservbefattningar, avsedda att tagas i anspråk, där ändringar
av jägmästarnas arbetsuppgifter eller andra omständigheter så kräva. Så
snart förutsättningar föreligga att genomföra dessa ändringar i revirindelningen,
änmar styrelsen framlägga förslag härom samt om inrättandet i samband
därmed av ytterligare 8 jägmästarbefattningar, varav 5 reservbefattningar.

Även i fråga om storleken av den bevakande personalen, kronojägare och
biträdande kronojägare, kan fastställas, att antalet bevakningstrakter utgör
ett mått på personalens numerär. Styrelsen vill i samband härmed framhålla,
att styrelsen under senare år inrättat ett flertal nya bevakningstrakter
och inom närmaste tiden avser att inrätta ytterligare ett antal sådana,
där detta erfordras med hänsyn till skogsvårdens krav.

Styrelsen får slutligen framhålla, att styrelsen söker att på många olika
sätt åvägabringa bättre vård av statens skogstillgångar och ett bättre utnyttjande
av de kronans marker, som för närvarande ej lämna full produktion.
Sedan en del år tillbaka är inom styrelsen en avdelning sysselsatt med
att utreda omfattningen av de kronans skogsmarker, som ej äro fullt utnyttjade,
och planläggning av nödiga föryngringsåtgärder samt härför erforderliga
anläggningar av plantskolor. Denna avdelning har även på sitt

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

7

arbetsprogram att följa utvecklingen beträffande nykonstruktion och framställning
av bättre föryngringsredskap jämsides med anskaffande av högvärdigt
skogsfrö och plantmateriel. Två särskilda avdelningar i styrelsen,
en för norra och en för södra Sverige, handhava planläggningen av nydikningar
och rensningsarbcten. För nyanläggning och ombyggnad av vägar
har inrättats en avdelning under ledning av en byrådirektör (civilingenjör,
väg- och vattenbyggare) med honom underställda vägingenjörer och annan
personal. Inom vissa lokalförvaltningar ha under senare år jämväl anställts
för vägbyggnad utbildade fackmän. För anskaffande av bättre bostäder, vilket
för skogens förseende med arbetskraft är ett oeftergivligt villkor, arbetar
en särskild avdelning i styrelsen under ledning av en chefsarkitekt, varjämte
lokalförvaltningarna förstärkts med fackutbildad byggnadspersonal.
Intensiteten av verksamheten inom alla dessa avdelningar kan i viss mån
avläsas på storleken av de anslag, som under senare år förbrukats för arbeten
inom olika verksamhetsgrenar, därvid bör beaktas att anslagen till
inom skogsbruket erforderliga byggnader under senare år begränsats till
belopp långt mindre än de styrelsen för ändamålet begärt i de årliga generalförslagen.

Under perioden 1945—1949 ha för nedan angivna arbeten förbrukats följande
ungefärliga belopp (angivna i miljoner kronor):

1949

1945 1946 1947 1948 (preli -

minärt)

för byggnader.................... 4-8 6-6 8-7 8 8 6-9

» vägar........................ 2-3 3 6 5-1 5-5 4 9

» diken........................ OT 0 3 0 4 0-7 1-9

« skogsföryngring............... 1-2 2-2 2-1 3-7 6 l

Summa 8-4 12-7 16-3 18-7 19 8

Häri ingå ej kostnaderna för inköp av erforderliga maskiner och redskap.

Sammanfattningsvis får styrelsen framhålla följande. Vården av skogarna
i riket är utan tvivel i vissa avseenden bristfällig, och även beträffande
statens skogar kunna självfallet brister i skötseln påvisas, vilka dock mera
hänföra sig till föryngringen av skog i Norrland än till i allmänhet eftersatta
gallringar. Motionärernas uppgift att produktionsvinster av storleksordningen
5 miljoner kubikmeter årligen skulle kunna förväntas vid eu
intensifiering av gallringarna över hela landet saknar, såvitt styrelsen känner,
verklighetsunderlag och är vilseledande. Statsskogarnas ekonomiska
skötsel och vård förbättras successivt genom åtgärder av många olika slag,
som vidtagits ej minst under de senaste åren. Den av motionärerna förordade
ökningen av förvaltningspersonalen kan utgöra en sådan åtgärd. Det är
emellertid ovisst, huruvida cn kraftigare ökning av nämnda personal är med
hänsyn till skogens framtidsvärden erforderlig och med hänsyn till den
aktuella skogsavkastningen försvarlig. Rationaliseringsåtgärder på flera
områden kunna säkerligen ofta främja skogsvården på ett bättre sätt och
motionärernas förslag innebär därför eu grov förenkling av problem’ som
måste lösas med ledning av praktiska erfarenheter, vunna inom det ekonomiska
skogsbrukets eget verksamhetsfält.

Slutligen har Sverige» skogsägare förbund anfört i sin förut nämnda skrift.

Sveriges skogsägareförbund vil) icke bestrida, alt allvarliga brister finnas
i vårt lands skogsvåid och att detta gäller samtliga ägarekategorier.
Framför allt ha återväxtarbetena av skilda anledningar, som i olika sam -

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

manhang utförligt belysts och här ej behöva beröras, blivit eftersatta. Även
röjningar och gallringar behöva förvisso utföras i avsevärt större omfattning
än som skett.

Om förbundet sålunda delar motionärernas åsikt om att vissa betydande
brister föreligga i svenskt skogsvårdsarbete, har förbundet eu mot motionärerna
avvikande mening rörande orsakerna till berörda brister samt medlen
för deras avhjälpande. I motionerna göres gällande, att eftersläpningen
i fråga om föryngringsåtgärderna samt det eftersatta gallringsarbetet
väsentligen föranletls av att man inom svenskt skogsbruk arbetar med lör
liten förvaltande och bevakande personal. Motionärerna ha här enligt förbundets
mening gjort sig skyldiga till en felbedömning.

Eftersläpningen i fråga om föryngringsåtgärderna har flera orsaker. Betydelsefullast
i berörda hänseende torde ha varit dels att man tidigare inom
skogliga kretsar haft eu alit för stark och optimistisk tilltro till möjligheterna
att erhålla naturlig föryngring även i mer svårföryngrade beståndstyper
och landsdelar samt dels att under hela kriget samt åren närmast
efter detta arbetskraft icke stått att uppbringa under skogsodlingssäsongen
i den omfattning, att det varit möjligt att utföra skogskulturer i önskvärd
usträckning. Sedan numera de skogliga föryngringsproblemen blivit vetenskapligt
bättre klarlagda och sedan under de sista åren tillgången på
arbetskraft i skogarna blivit något rikligare, har man med större kraft gripit
sig an med de löpande och de tidigare försummade återväxtåtgärderna,
och det finnes goda förhoppningar om att man småningom skall komma i
balans med dessa arbeten. I varje fall gäller detta det större, enskilda skogsbruket,
för vilket förbundet har att föra talan. Förbundet tror icke, att beträffande
nämnda skogsägarekategori omfattningen av föryngringsåtgärderna
kommer att hållas tillbaka genom att den förvaltande och bevakande
personalen skulle vara för liten. I den mån arbetskraft i skogarna kan
mobiliseras för skogskulturer in. in., komma säkerligen även dessa skogsägare
att tillhandahålla nödig förmanspersonal för arbetenas organiserande.

Vad härefter beträffar gallringsarbetets omfattning får förbundet uttala,
att dessa åtgärder främst bero av två betydelsefulla faktorer, nämligen dels
möjligheterna att avsätta de klenaste virkesdimensionerna och dels tillgången
på arbetskraft. När den uppväxande yngre skogen nått den ålder
och grovlek, att det vid gallringarna utfallande virket är dugligt till massaved,
props eller prima brännved, plägar detta även regelmässigt vara avsättningsbart.
Gallringar torde då även, i varje fall inom det större skogsbruket,
komma till utförande. Emellertid är det med hänsyn till skogsvården
synnerligen angeläget, att röjningar och gallringar insättas i bestånden,
redan innan dessa nått den utveckling, att de giva avsättningsbart virkesutfall
i form av massaved, props eller prima ved. Under krigsårens bränslebrist
fanns god avsättning för det klenare gallringsvirket i form av pannved,
kolved och långved till järnbruken. Numera finnas väl alltjämt avsättningsmöjligheter
för kolved och långved i vissa begränsade delar av
landet,''men i stort sett föreligga markerade avsättningssvårigheter för det
virke av klena dimensioner, som utvinnes vid de tidiga gallringarna. Detta
förhållande motverkar i hög grad många skogsägares benägenhet att nedlägga
arbete och kostnader på sådana huggningar. Frekvensen av de ur beståndsvårdssynpunkt
så viktiga tidiga gallringarna är sålunda til! ej ringa
grad en marknadsfråga. Kungl. Maj :t har observerat detta samt nyligen
tillkallat sakkunniga med uppdrag att undersöka möjligheterna för beredande
av bättre avsättningsmöjligheter för nu ifrågavarande virke av klenare
dimensioner. Problemet har därmed angripits i dess kärnpunkt.

Såsom förbundet ovan framhållit, är spörsmålet om de beståndsvårdan -

J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 46.

9

de gallringarnas omfattning även i mycket hög grad en fråga om tillgång på
arbetskraft i skogarna. Vid praktiskt taget allt avverkningsarbete samt i
övrigt även i viss mån vid körningarna gäller, att åtgången av arbetskraft
och därmed även kostnaden stiger med fallande dimensioner hos de avverkade
träden. Är arbetskrafttillgången knapp, ligger det därför nära till
hands, att densamma i första hand utnyttjas för uttagandet av det grövre
och värdefullare virket, varvid större total effekt erhålles. Förbundet kan
icke dela motionärernas optimistiska syn på skogsbrukets arbetskraftsförhållanden.
Inom det större skogsbruket är man närmast av den uppfattningen,
att tillgången framför allt av huggare är för knapp och utgör ett
allvarligt hinder mot genomförandet av ett rationellt skogsbruk med vårdande
genomhuggningar alltifrån beståndens tidigaste ålder.

De åtgärder, som krävas för att möjliggöra ett rationellt beståndsvårdsarbete
i tillfredsställande omfattning, äro sålunda ingalunda av den art, som
motionärerna påyrka, nämligen att utöka förvaltningspersonalen. Problemet
skall i första hand angripas som en skogsarbetarfråga. Det gäller att
till skogsnäringen knyta en tillräckligt stor stam av yrkesskickliga arbetare.
Under insikt härom ha de större skogsägarna, delvis under samverkan
med statsmakterna och domänverket, vidtagit åtgärder i syfte att rekrytera
och bevara en fackkunnig skogsarbetarstam. Bland dylika åtgärder må
nämnas yrkesutbildning på flera olika plan, ordnandet av skogsarbetarnas
bostadsfrågor både i fasta och tillfälliga förläggningar, rationalisering av
själva skogsarbetet m. m.

Den av motionärerna begärda utredningen har enligt förbundets mening
icke någon uppgift att fylla. Alla de spörsmål, som beröras i motionen, äro
redan uppmärksammade eller befinna sig under utredning.

Utskottet. Det torde vara en allmänt omfattad åsikt, att vården av skogarna
i vårt land är i vissa avseenden bristfällig. Omdömet torde gälla
såväl statliga som övriga skogar. Detta förhållande har redan tidigare beaktats,
och åtgärder ha vidtagits för att åstadkomma rättelse.

Sålunda må till en början erinras om den s. k. skogsvårdsstyrelseutredningen
(SOU 1946: 46), som med ledning av gjorda undersökningar sökte
klarlägga omfattningen av skogsvårdsstvrelsernas framtida arbetsprogram.
Det förutsattes därvid bland annat, att sådana återväxtåtgärder, som äro föreskrivna
i lag och därför i den mån de blivit eftersatta böra vidtagas snarast
möjligt, icke skulle kunna genomföras på kortare tid än omkring 20 år. Vidare
utgick man ifrån att dels erforderliga återväxtåtgärder å marker, som av
ålder äro kala, och i trakter med otillfredsställande skogstillstånd, dels röjningar
i stavaskog och tätväxande ungskogar, dels ock nödiga diknings- och
skogsarbeten skulle fullbordas inom en tid av 50 år.

Med dessa utgångspunkter kom utredningen till det resultatet, att genomförandet
av skogsvårdsstyrelsernas beräknade arbetsuppgifter skulle
kräva en synnerligen stor utökning av den personal, som fanns till förfogande
år 1944. Främst av finansiella skäl ansåg utredningen därför, att det
angivna s. k. normalprogrammet icke kunde genomföras i full utsträckning.
Såsom en tills vidare möjlig och rimlig linje angav utredningen ett realiserande
av normalprogrammet till ca 65 procent. I enlighet med denna rekommendation
ha statsmakterna under åren 1946, 1947, 1949 och 1950 ställt

2 Bihang till riksdagens protokoll 1050. 10 saml. Nr 46.

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

medel till förfogande för normalprogrammets genomförande i nämnda begränsade
utsträckning. År 1948 beviljades anslag, motsvarande kostnaderna
för programmets genomförande till 55 procent.

Vilka skogsvårdande åtgärder som böra vidtagas torde sålunda i huvudsak
vara utrett. Genomförandet av dessa utgör emellertid ett problem, vars
lösning är beroende av såväl det ekonomiska läget som läget på arbetsmarknaden.
I den mån förhållandena på dessa områden förbättras, torde det vara
att förvänta att normalprogrammet genomföres i ökad utsträckning.

I fråga om de statliga skogarna kan vidare framhållas domänstyrelsens
uttalande, att revirens och bevakningstrakternas omfattning ständigt är föremål
för styrelsens uppmärksamhet. Åtgärder ha även vidtagits för att
skapa bättre förutsättningar för jägmästare och kronojägare att mera ägna
sig åt det praktiska förvaltningsarbetet. En av tjänstemännen i domänstyrelsen
och ledamöter av statens organisationsnämnd sammansatt beredning
sysslar bland annat med detta spörsmål.

Vad härefter särskilt angår den av motionärerna ifrågasatta intensifieringen
av gallringarna framgår av utredningen i ärendet, att meningarna äro delade
rörande vilken produktionsvinsten därav skulle kunna bliva. Utan att närmare
ingå på detta spörsmål vill utskottet för sin del framhålla, att lönsamheten
av kortare gallringsintervall står i visst förhållande till möjligheterna
att tillvarataga klenvirket på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
I skilda sammanhang har statsmakternas uppmärksamhet påkallats beträffande
dessa möjligheter. Med anledning härav har Kungl. Maj:t den 31 juli
1945 uppdragit åt statens skogsforskningsinstitut att verkställa utredning
rörande den framtida tillgången på klenvirke och dettas avsättning inom
olika användningsområden ävensom rörande framställningskostnader för
olika småvirkessortiment för vissa avsättningslägen vid iakttagande av utdrivningsteknikens
senaste rön. Denna utredning har ännu icke helt avslutats.

Vidare har chefen för handelsdepartementet den 30 januari 1950 tillkallat
särskilda sakkunniga för att utreda möjligheterna att genom ett mera rationellt
utnyttjande av våra skogstillgångar främja exporten. I direktiven för
utredningen har angivits, att denna bland annat bör avse frågan om klenvirkets
tillvaratagande, varvid icke böra förbises andra möjliga användningsområden
för klenvirket än som bränsle. Vissa skogsvårdsfrågor och vad därmed
står i samband kunna vidare enligt direktiven visa sig vara av den natur,
att de böra övervägas. Utredningen skall i första hand beröra produktionsförhållandena
i de södra delarna av landet.

Av det anförda torde framgå, att statsmakterna och de berörda myndigheterna
äro väl medvetna om att skogsvården icke är tillfredsställande och
ha sin uppmärksamhet riktad på bristerna. De utredningar, som redan kommit
till stånd, synas till avsevärd del även beröra de i förevarande motioner
åsyftade spörsmålen. Vid sådant förhållande synes det utskottet lämpligt,
att resultaten av utredningarna avvaktas, innan ytterligare åtgärder vidtagas.
Därvid förutsätter utskottet emellertid, att vederbörande myndigheter

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46.

11

med uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen och, om så befinne^
påkallat, inkomma med de förslag, vartill denna kan giva anledning.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionerna I: 335 och II: 393 icke må föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1950.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Svedberg,
Carl Sundberg, Näslund, Jon Jonsson, Henry Johansson*, Bror Nilsson, Hjalmar
Nilsson och Bertil Andersson*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta, Jacobson i Vilhelmina,
Antby, Andersson i Hyssna, Jonsson i Järvsand och Ahlsten, fru
Eriksson i Hallstahammar, herrar Mårtensson i Smedstorp* och Boman i
Stafsund samt fru Boman.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.