Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
reglering av priserna på fisk och av exporten av
fisk jämte i ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen den 24 mars 1950 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 202, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående fortsatt
giltighet av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering
av handeln med fisk, m. m.,
dels medgiva, att för tiden till och med den 30 juni 1951 reglering av
priserna på fisk ävensom av exporten av fisk av vissa slag må anordnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som förordats i propositionen,
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti
för ett lån åt Sydkustfisk, förening u. p. a., i riksbanken å ett belopp av intill
2 000 000 kronor jämte ränta.
I detta sammanhang har utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1) I: 504 av herr Nilsson, Hjalmar, och herr Ericsson, Carl Eric, likalydande
med II: 597 av herr von Seth m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå i Kungl. Majrts proposition nr 202 gjord hemställan om fortsatt
giltighet av förordningen den 17 juni 1948 om viss reglering av handeln
med fisk m. m., i vad densamma avser auktorisation av handeln, samt för
övrigt beakta vad som i motionerna anförts beträffande prisregleringens
tillämpning och i fråga om fiskexportens ordnande. Sistnämnda yrkande
torde avse dels att uppmärksamhet bör ägnas åt att vid tillämpningen av
regleringen de av statsmakterna godtagna direktiven följas, dels ock att fiskexportörerna
skola få intaga en friare ställning än som angivits i propositionen;
2)
1:505 av herrar Mannerskantz och Arrhén, likalydande med 11:598
av herrar Braconier och Nilsson i Bästekille, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 202 måtte beakta de synpunkter, som
i motionerna anförts beträffande ordnandet av den svenska fiskexporten;
samt
1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 44.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
3) 1:506 av herr Persson, Karl, och herr Lodenius, likalydande med II:
596 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 202 måtte beakta de synpunkter, som anförts
i motionerna beträffande anordnandet av den svenska fiskexporten.
Hemställan i de fyra sistnämnda motionerna synes i huvudsak gå ut på
att fiskexportörerna skola intaga en friare ställning än som angivits i propositionen.
Beträffande det närmare innehållet i motionerna får utskottet hänvisa till
dessa.
Till utskottet har vidare inkommit en den 15 april dagtecknad skrift från
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare,
vari yrkats att riksdagen måtte beakta de i skriften anförda
kritiska synpunkterna på tillämpningen av stödåtgärderna på fiskets område
ävensom att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla, att ett begränsat
antal personer, representerande jämväl allmänekonomisk och kommersiell
sakkunskap, måtte tillkallas för en av produktionsutvecklingen och avsättningsmöjligheterna
påkallad översyn av riktlinjerna för den svenska fiskepolitiken.
I sin skrift ha handelskamrarna sammanfattningsvis anfört följande.
Vad vi avsett är att fästa uppmärksamheten på den utveckling, som äger
rum. Denna torde sammanfattningsvis kunna karakteriseras sålunda, att
medan produktionen ökas och i allt större utsträckning måste finna avsättning
utomlands, så motverkas genom tillämpningen av gällande för inlandsmarknaden
främst avsedda regleringar på området möjligheterna till
export genom att prisnivån icke anpassas till världsmarknadsläget. Samtidigt
hindras de normala distributionsintressena från att lämna sin medverkan.
Balansen mellan produktionskapacitet och avsättningsmöjligheter
äventyras. Denna utveckling är för både produktion och distribution av så
allvarlig natur, att den icke kan lämnas obeaktad. I hela näringens intresse
bör också en utjämning av rådande motsättningar mellan produktion och
distribution eftersträvas.
Till sist vilja vi uttala, att det står för oss klart, att en statlig reglering
av fisket icke kan i förevarande läge undvaras. Men vi finna det angeläget,
att regleringen skyndsamt anpassas efter de förändrade förhållandena samt
att det nuvarande komplicerade regleringsystemet i görligaste mån förenklas.
Vid den av oss förordade omprövningen av fiskepolitikens utformning
böra olika uppslag noggrant prövas. Ökad uppmärksamhet bör bl. a. ägnas
kvalitetsproblemet. Vidare böra undersökas möjligheterna för en ökad fiskmjölsproduktion
för att på denna väg tillvarataga överskottsfisken. För
motverkande av överdimensioneringen synes slutligen också böra övervägas
att för viss tid framåt upphöra med statsstödet för modernisering av fiskeflottan.
Till utskottet har vidare ingivits dels en den 8 maj 1950 dagtecknad skrift
av Blekinge fiskareförbund, i vilken hemställts om bifall till motionerna
eller, i andra hand, om en fullständig utredning angående resultaten av den
redan tillämpade centraliseringen, dels ock en med 33 namnunderskrifter
försedd, den 6 samma månad dagtecknad skrift från fiskare i Hönö, vari
huvudsakligen yrkats, att motionerna måtte bifallas.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44. 3
Det propositionen bifogade författningsförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni
1948 (nr 311) om viss reglering av handeln med fisk, m. m.
Härigenom förordnas dels att förordningen den 17 juni 1948 om viss
reglering av handeln med fisk, in. m., vilken gäller till och med den 30
juni 1950, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1952, dels
att vad i förordningen stadgas i fråga om åsidosättande av tystnadsplikt
samt beträffande annan förseelse, vilken ägt rum under tiden för förordningens
giltighet, skall äga tillämpning även efter det förordningen upphört att
gälla.
Inledning.
I förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering av handeln
med fisk, m. in., vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1950, äro
bestämmelser meddelade om handelsreglering — grundad på auktorisation
av s. k. producentföreningar — och om prisregleringsavgift å fisk.
Genom beslut den 3 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t statens livsmedelskommission
att för tiden till och med den 30 juni 1950, i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder som angivits i proposition nr 67 till
1949 års riksdag, anordna reglering av priserna på salt vattensfisk ävensom
förordna om upptagande av prisregleringsavgift enligt 5 och 7 §§ nämnda
förordning. I samma beslut föreskrev Kungl. Maj :t, att de tre s. k. prisregleringsföreningarna,
nämligen Ostkustfisk, centralförening u. p. a., Västkustfisk,
förening u. p. a. och Sydkustfisk, förening u. p. a., skulle få åtnjuta
fortsatt räntefrihet å vissa dem beviljade statslån å respektive 500 000,
2 500 000 och 500 000 kronor.
Under innevarande budgetår har upprätthållits prisreglering å fisk enligt
de principer, som gällt sedan våren 1946, ävensom en fortsatt reglering av
handeln med strömming.
Prisregleringen innebär i huvudsak att livsmedelskommissionen, i samråd
med statens priskontrollnämnd, för västkusten och sydkusten efter
överläggningar med fiskareorganisationerna därstädes fastställer minimipriser
på de viktigaste fiskslagen samt för ostkusten, enligt uppgörelser med
föreningen Ostkustfisk, godkänner garantipriser å saltströmming samt partinoteringarna
å färsk strömming. Regleringen förutsätter vidare, att fisk,
för vilken nämnda minimipriser eller garantipriser icke kunna utfås, övertages
såsom överskott och nyttiggöres av vederbörande regleringsförening.
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
Till denna verksamhet erhålla föreningarna av livsmedelskommissionen
vissa statliga bidrag, beträffande strömming prisutjämningsmedel och i övrigt
s. k. pristillägg. För att läcka kostnaderna för dessa bidrag upptagas
prisregleringsavgifter för olika slag av inhemsk fisk och importerad färskfisk.
Enligt beslut av kommissionen utgår bidraget för närvarande på västoch
sydkusten i princip oberoende av sättet för fisköverskottets tillvaratagande.
Däremot är bidraget på ostkusten begränsat till prisutjämning på
salt strömming och, under vissa förutsättningar, på färsk strömming som
användes till djur föda eller säljes för export. Ett bemyndigande för kommissionen
att utvidga prisregleringen å strömming till foder- och konservströmming
har hittills icke behövt tagas i anspråk. Icke heller har en av
kommissionen tidigare förordad prisreglering å torsk på ostkusten norr om
Blekinge enligt det för väst- och sydkusten gällande systemet hittills kunnat
organisatoriskt genomföras av ostkustens fiskaresammanslutningar,
överläggningar i frågan ha dock under den senaste tiden ägt rum mellan därav
berörda fiskförsäljningsföreningar.
Prisregleringsföreningarnas behov av rörelsemedel täckes till stor del av
de förut omförmälda statslånen. Föreningen Västkustfisk åtnjuter, enligt
Kungi. Maj :ts beslut den 9 maj 1947, därutöver rätt att i riksbanken mot
sedvanlig ränta utbekomma lån å ett belopp av intill 2 500 000 kronor.
I skrivelse den 14 februari 1950 har statens livsmedelskommission framlagt
förslag om prisreglering å fisk efter den 30 juni 1950, m. m. Sedermera
har kommissionen med skrivelse den 14 mars 1950 överlämnat en den 17
februari 1950 dagtecknad skrift i ämnet från tolv salteriföretag ävensom ett
yttrande över berörda skrift från föreningen Västkustfisk.
Genom beslut den 4 mars 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt livsmedelskommissionen
att inkomma med utredning och förslag rörande organisationen
av exporten av fisk till länder, där importen av denna vara är centraliserad.
Enligt beslutet skulle vid utredningen ägnas särskild uppmärksamhet åt
spörsmålet under vilka betingelser och i vilka former inom branschen verksamma
företag kunde beredas möjlighet att deltaga i ifrågavarande export.
Kommissionen har i skrivelse den 18 oktober 1949 inkommit med utredning
och förslag i ämnet.
Över sistnämnda skrivelse ha utlåtanden avgivits av statens handelskommission
den 26 november 1949 och av kommerskollegium den 5 januari 1950.
Kollegiet har därvid överlämnat yttranden från handelskamrarna i Göteborg,
Jönköping, Malmö och Stockholm.
Livsmedelskommissionens förslag m. m.
Prisregleringen på fisk m. m.
Livsmedelskommissionen redogör i sina skrivelser för fiskprisernas utveckling
efter införandet av nuvarande prisregleringssystem och det ekonomiska
resultatet av kommissionens hittillsvarande verksamhet med avseende
å prisregleringen på fisk (prop. s. 5—6).
J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 44.
o
Kommissionen behandlar härefter frågan om grunderna för prisregleringen
å fisk efter utgången av innevarande budgetår. Därvid upplyses till en början,
att kommissionen under den senaste tiden berett representanter för vederbörande
fiskareorganisationer samt för sammanslutningar av fiskhandlare
och saltsillhandlare m. fl. tillfälle att anföra sina synpunkter i fråga om
en fortsatt prisreglering å fisk efter utgången av innevarande budgetår.
Fiskareorganisationerna ha därvid, enligt vad kommissionen meddelar,
uttryckt sin tillfredsställelse med det hittills tillämpade regleringssystemet
och förordat, att prisreglering även i fortsättningen skall få anordnas enligt
de grunder, som innefattas i nuvarande bemyndiganden för kommissionen.
Prisregleringsföreningarna ha anhållit att de statslån, som de inneha, skola
få åtnjutas räntefritt även under nästkommande budgetår (utom Västkustfisks
riksbankskredit). Föreningen Sydkustfisk har därjämte hemställt att
— på samma villkor som föreningen Västkustfisk — få komma i åtnjutande
av en rörlig riksbankskredit intill ett belopp av 2,5 miljoner kronor
för att kunna finansiera uppkommande fisköverskott vid perioder av toppbelastning
i föreningens verksamhet.
Färskfiskhandelns representanter ha likaledes förordat ett bibehållande
av det nuvarande prisregleringssystemet.
I en särskilt omförmäld skrift från tolv salteriföretag hemställes, att
grunderna för en fortsatt prisreglering liksom den fortsatta tillämpningen
av dessa grunder måtte bliva föremål för en ingående saklig prövning. Beträffande
innehållet i övrigt i nämnda skrift och i det av föreningen Västkustfisk
avgivna yttrandet torde få hänvisas till propositionen s. 7—8.
Livsmedelskommissionen anför i sin skrivelse den 14 februari 1950, att
den för egen del funnit övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet
för prisregleringen på fisk skall bibehållas jämväl under budgetåret
1950/51. Den erinrar om att fiskarenas möjligheter att avsätta sina produkter
till acceptabla priser ha försämrats ej obetydligt under det senaste året.
Ett fortsatt prisstöd till fisket behövs, eftersom inkomstnivån inom näringen
eljest skulle tendera att bliva oskäligt låg. Såsom ett exempel på den
under året inträdda allmänna prissänkningen på fisk anför kommissionen,
att exporten av fisk och fiskkonserver under år 1949 jämfört med år 1948
värdemässigt minskat med inemot 5 miljoner kronor trots att exportkvantiteten
stigit med bortåt 10 000 ton. Avsättningsmöjligheterna för fisk under
nästa budgetår kunna antagas komma att ytterligare försämras i och med
den fortskridande förbättringen av livsmedelsläget i Europa och såsom följd
av befarade betalningsmässiga svårigheter på olika exportmarknader.
I sin skrivelse den 14 mars 1950 framhåller kommissionen vidare, att en
förbättring i möjligheterna att exportera fisk inträffat endast så till vida,
att vissa tekniska svårigheter bortfallit vid exporten på Västtyskland. Allmänt
sett ha möjligheterna att exportera fisk till acceptabla priser påtagligt
försämrats under den senaste tiden.
Livsmedelskommissionen behandlar även frågan om förlängning av förordningen
om viss reglering av handeln med fisk m. in. Kommissionen er
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
inrar, att den i sitt utlåtande den 25 april 1947 över 1945 års fiskeriutrednings
betänkande angående fiskerinäringens efterkrigsproblem uttalat, att
man borde överväga, huruvida icke det nuvarande systemet för reglering av
strömmingshandeln skulle kunna avvecklas. Kommissionen motiverade denna
ståndpunkt med att producentföreningarna för strömming redan syntes
hava vunnit tillräcklig stadga för att kunna fullgöra sina uppgifter. I likhet
med vad kommissionen förklarat i berörda utlåtande motsätter den sig dock
icke heller nu, att den nuvarande ordningen för regleringen av handeln med
strömming skall bibehållas så länge — såsom alltjämt är fallet — ovissa
förhållanden råda i fråga om avsättningen av strömming. Kommissionen föreslår
i anslutning härtill, att förordningen skall bibehållas i sak oförändrad
och att dess giltighetstid skall förlängas till och med den 30 juni 1952.
För att man skall kunna komma tillrätta med vissa missförhållanden inom
strömmingshandeln föreslår kommissionen härjämte en ändring av förordningens
ansvarsbestämmelser. Ändringen innebär, att på anmälan eller
efter medgivande av kommissionen rättsligt inskridande skall kunna ske ej
blott, såsom nu är fallet, gentemot den, som överlåter handelsreglerad fisk
i strid med gällande föreskrifter, utan även gentemot den som inköper handelsreglerad
fisk direkt från fiskare utan att vara därtill berättigad.
Livsmedelskommissionen behandlar vidare vissa frågor rörande prisregleringsföreningarnas
ekonomiska förhållanden. Den förklarar därvid, att föreningarna
Västkustfisk och Ostkustfisk icke synas behöva ytterligare statliga
rörelsemedel. Å andra sidan böra dessa föreningar emellertid, liksom
föreningen Sydkustfisk, få åtnjuta hela det dem tillerkända statliga lånekapitalet,
däribland den till föreningen Västkustfisk år 1947 beviljade riksbankskrediten,
jämväl för tiden efter den 30 juni 1950 tills vidare. Plan för
amortering av de egentliga lånen bör enligt kommissionens mening fastställas
först längre fram, sedan föreningarna själva hunnit bilda det kapital
som erfordras för rörelsens bedrivande.
Däremot anser kommissionen, att föreningen Sydkustfisk —- utöver det
redan uppburna statslånet — behöver den rörliga kredit, som föreningen begärt
för att kunna finansiera större engagemang för överskottsfisk. Härför
talar särskilt erfarenheten från förra våren, då föreningen hade mycket
svårt att med tillgängliga medel verkställa avräkning med fiskarena i avvaktan
på inflytande exportlikvider. Kommissionen föreslår därför att föreningen
Sydkustfisk — på samma villkor som föreningen Västkustfisk —
skall tillerkännas en riksbankskredit intill ett belopp av högst 2,5 miljoner
kronor.
Vad beträffar regleringsföreningarnas begäran om fortsatt räntefrihet
erinrar kommissionen om att den tidigare visserligen icke velat motsätta
sig räntefrihet men i princip förklarat sig vara av den åsikten, att regleringsföreningarna
i framtiden icke böra åtnjuta någon subvention i form
av räntefrihet för statliga lån. Med hänsyn till att föreningarnas årsvinst
beskattas och att det enligt kommissionens mening måste anses skäligt att
skatt ei utgår för vinstmedel av denna art, motsätter sig kommissionen icke
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
7
heller nu, att fortsatt räntefrihet för föreningarnas lån (med undantag för
riksbankskrediten) skall beviljas för ytterligare ett budgetår.
Medelsbehovet för den fortsatta utbetalningen av pristillägg och prisutjämningsbidrag
under tiden fram till den 1 juli 1951 förutsätter kommissionen
skola kunna täckas av kvarstående behållningar å clearingkassan för
fisk och å tidigare upplupna regleringsavgifter ävensom av de avgifter av
delta slag som inkomma i fortsättningen. Enligt kommissionens mening
erfordras sålunda alltjämt bemyndigande att upptaga regleringsavgifter efter
i huvudsak de grunder som nu gälla. I vad mån kommissionen i fortsättningen
skall kunna nedsätta avgifterna eller, om medelsbehovet skulle
öka ytterligare, föranledas att upptaga avgift även å beredd importfisk, bör
få bedömas med hänsyn till utvecklingen under här ifrågavarande tidsperiod.
Slutligen upplyser livsmedelskommissionen, att den i förevarande frågor
samrått med statens priskontrollnämnd. Nämnden har därvid i sak biträtt
vad kommissionen föreslagit men, liksom under föregående år, framfört
vissa betänkligheter mot att även beredd importfisk skulle beläggas med
regleringsavgift.
Organisationen av fiskexporten.
Livsmedelskommissionens utredning. I fråga om innehållet i den av livsmedelskommissionen
verkställda utredningen torde få hänvisas till den å
s. 11—21 i propositionen lämnade redogörelsen.
Livsmedelskommissionens förslag. Livsmedelskommissionen finner i
likhet med samtliga berörda exportintressenter — det i dagens läge ofrånkomligt
att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar
och ingående av avtal om försäljning av fisk till länder med
centraliserad fiskimport. Ett dylikt enhetligt uppträdande synes — tills
vidare dock endast i fråga om export av fisk från västkusten och sydkusten
—■ enligt kommissionens mening icke lämpligen kunna ernås på annat sätt
än genom en koncentration av exporten till särskilda organ, till vilka samtliga
exportintressen inom fiske och handel kunna ansluta sig. Dylika organ
böra få ensamrätt till ifrågavarande export genom att myndigheterna bevilja
exportlicenser uteslutande till dem. Ett villkor härför bör emellertid
vara, att organen ställas under myndigheternas fortlöpande överinseende
och i övrigt tillgodose alla berättigade krav.
Efter de överläggningar, som livsmedelskommissionen haft i frågan med
berörda intressen på västkusten och sydkusten, anser sig kommissionen
kunna konstatera, att för närvarande förutsättningar icke finnas för en
samverkan mellan de olika intressena inom ett enda organ. Däremot torde
intressena tills vidare kunna samlas inom tre särskilda organ, ett för exporten
av färsk fisk från västkusten, ett för exporten av saltad fisk från västkusten
och ett för exporten av färsk och beredd fisk från sydkusten.
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
Exporten av färsk fisk från västkusten bör lämpligen anförtros en ekonomisk
förening — föreningen Svensk exportfisk efter eventuell ombildning
eller annan förening — vilken står öppen för alla samt är uppbyggd och
verksam efter i huvudsak de riktlinjer, som kommissionen skisserat i samband
med de i det föregående berörda diskussionerna med vederbörande
intressenter.
Skulle det icke visa sig möjligt att samla intressena i en sådan förening,
bör ett samarbete — på ungefär samma sätt som inom det s. k. saltsillutskottet
— tills vidare kunna etableras inom ett ideellt organ, i vilket ingå
dels fiskareorganisationerna, dels den enskilda handeln. Organets huvudsakliga
uppgift skulle vara att förhandla med utländska monopolköpare.
Eventuella avtal skulle lämpligen undertecknas dels av överskottsföreningen
Västkustfisk, dels av en särskild av den enskilda handeln bildad ekonomisk
förening under myndigheternas kontroll eller -— intill dess en sådan
förening kommit till stånd — av varje enskilt exportföretag som så
önskade. Inköpen av fisk för exporten och leveranserna inom ramen för
centralavtalet skulle även här i stort sett kunna ske efter de av kommissionen
skisserade riktlinjerna. Leveranserna böra dock stå under betryggande
kontroll, vilken lämpligen kan utövas av Västkustfisk. Exportlicenserna
böra vid en sådan verksamhetsform utställas på Västkustfisk för organets
räkning.
Som ett provisorium för den närmaste tidens uppgörelser med utländska
monopolköpare synas förhandlingarna kunna föras av en delegation, i vilken
såväl fiskarena som de enskilda exportörerna äro representerade. Delegationen
synes lämpligen kunna utses av Västkustens fiskexportnämnd.
Som avtalstecknande kan tänkas Västkustfisk — eventuellt tillsammans
med andra — och föreningen bör i sådant fall ensam få exportlicenserna.
Beträffande exporten av salt fisk från västkusten anser kommissionen,
att det s. k. saltsillutskottet i dess nuvarande form som ett ideellt samarbetsorgan
och ställt under myndigheternas kontroll tills vidare kan fylla
funktionen som enda förhandlande organ gentemot utländska monopolköpare.
Intill dess en ekonomisk förening bildats, vari den enskilda handeln
samlas, synes varje enskild exportör kunna jämte Västkustfisk underteckna
eventuella avslut. Exportlicenser böra i vilket fall som helst utställas på
Västkustfisk för utskottets räkning.
När det gäller exporten från sydkusten ansluter sig kommissionen till det
av en särskild kommitté framlagda förslaget rörande organisationen av och
verksamhetsformerna för en ekonomisk förening, vilken skulle fungera som
centralorgan för exporten till monopolmarknader. När stadgar för föreningen
slutligt utarbetats och föreningen trätt i funktion, bör den enligt kommissionens
mening tills vidare ensam erhålla licenser för denna export. Eftersom
en förening redan finnes, som vid skilda tillfällen anlitats som centralorgan
för exporten, bör det nya organet tillkomma genom en ombildning
av nämnda förening. Denna skall i samband därmed givetvis vara skyldig
att underkasta sig de kontrollbestämmelser, som livsmedelskommissionen
kan komma att föreskriva.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
9
I kommissionens skrivelse anföres vidare, att fiskare på västkusten uttalat,
att ensamrätt till export till centraliserade marknader av fiskslag, för
vilka en fiskareorganisation utan statligt stöd helt behärskar utbudet, bör
tillkomma fiskareorganisationen i stället för ett centralorgan. Kommissionen
finner denna synpunkt värd beaktande.
Slutligen föreslår livsmedelskommissionen att — i enlighet med önskemål,
som i olika sammanhang framförts av såväl fiskarena som handeln
— en särskild befattning skall inrättas för stödjande av exporten. Innehavaren
av denna befattning — av kommissionen kallad fiskexportman —
skall först och främst ha till uppgift att kartlägga de inköpskällor, som de
olika länderna anlita, och att upptaga och vidmakthålla kontakter med vederbörande
myndigheter hemma och utomlands. Han skall vidare intimt
följa den handelspolitiska utvecklingen, prisutvecklingen och kvalitetsfordringar
rörande fisk och fiskprodukter utomlands, bedriva kommersiell informations-
och förmedlingsverksamhet och på sina resor i olika länder informera
de svenska diplomatiska och konsulära befattningshavarna på olika
orter i frågor rörande fisket och exporten. Kostnaderna för tjänsten ha
preliminärt beräknats till cirka 75 000 kronor om året för lön ävensom för
resor och övriga expenser.
Kommissionen förordar, att ett belopp av intill 25 000 kronor för år skall
ställas till förfogande för ändamålet. Beloppet anses tills vidare kunna bestridas
från clearingkassan för fisk. Enligt kommissionens mening bör fiskexportmannen
knytas till kommissionen eller det organ, som efter kommissionen
kommer att handhava hithörande frågor. Som villkor för statsbidraget
bör gälla, att återstående kostnader för befattningen bestridas av organisationer
och företag inom fiskerinäringen.
Yttrandena.
Remissinstanserna dela i stort sett livsmedelskommissionens uppfattning,
att centrala organ behövas för att underlätta den svenska fiskexporten
till länder med centraliserad import. Emellertid uttala både handelskommissionen
och kommerskollegium viss tveksamhet mot att dylika
organ skola givas den monopolställning som livsmedelskommissionens förslag
innebär.
De i ärendet hörda handelskamrarna motsätta sig icke förslaget att centralorgan
skola bildas för att underlätta exporten av fisk till länder med
centraliserad import. Emellertid betonas, att centraliseringsåtgärdcrna böra
ha karaktären av ett provisorium. Vidare förordas, att centralorganens roll
skall inskränkas till förhandlingar eller till utbud. Slutligen framhålles, att
det nuvarande systemet med minimipriser på den inhemska marknaden
försvårar exporten och att de inhemska priserna böra anpassas efter prisnivån
på världsmarknaden.
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
Beträffande förslaget att en särskild fiskexportman skall anställas
anser kommerskollegium det tveksamt, huruvida värdet av en sådan
anordning kommer att motsvara de jämförelsevis betydande kostnaderna.
Handelskammaren i Malmö ifrågasätter, om en dylik befattningshavare
har någon nämnvärd uppgift att fylla vid sidan av de konsulära organen
utomlands och vederbörande exportorgan i landet. Däremot uttalar handelskammaren
i Göteborg, att anordningen kan bliva av värde för fiskexporten.
Ett genomförande av förslaget bör dock enligt handelskammarens mening
bliva beroende av exportintressenas vilja till ekonomisk medverkan i den
omfattning, som livsmedelskommissionen förutsatt.
En utförligare redogörelse för innehållet i de i ärendet avgivna utlåtandena
och yttrandena återfinnes å s. 23—27 i propositionen.
Departementschefen.
Departementschefen har anfört:
»Läget på fiskmarknaden har under år 1949 kännetecknats av vikande
konjunkturer. De genomsnittliga fiskpriserna ha sjunkit. De avsättningssvårigheter
för exporten, som redan dessförinnan i viss mån framträtt, ha
skärpts under året, och det kan befaras, att dessa svårigheter komma att
öka ytterligare. Med hänsyn till dessa omständigheter torde det ej vara möjligt
att nu slopa den prisreglerande verksamheten inom fisket. Denna verksamhet
torde i stället böra fortsätta jämväl under nästa budgetår. För detta
ändamål torde nu gällande förordning om viss reglering av handeln med
fisk m. in., vars giltighetstid utgår den 30 juni 1950, böra erhålla förlängd
giltighetstid, förslagsvis under ytterligare två år.
Även grunderna för regleringen torde böra behållas i huvudsak oförändrade.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
vederbörande organ för prisregleringsverksamheten att handhava
prisregleringen i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som
godkänts av riksdagen. Jag vill här erinra om att Kungl. Maj:t i propositionen
nr 161 till årets riksdag föreslagit, att statens livsmedelskommission
skall upphöra med utgången av innevarande budgetår och att kommissionens
verksamhet i frågor rörande avsättning av fisk skall övertagas av ett
nytt organ, statens jordbruksnämnd.
Av den redogörelse, som kommissionen lämnat rörande kostnaderna för
upprätthållande av prisregleringen till och med utgången av år 1949, framgår
att under sistnämnda år sagda kostnader helt täckts av inflytande regleringsavgifter
samt att därjämte uppstått ett visst överskott. Såsom jämväl
framgår av redogörelsen är det dock möjligt, att betydande belopp kunna
behöva tagas i anspråk för att täcka blivande förluster på vissa inneliggande
lager. Även för nästa budgetår torde emellertid kostnaderna för upprätthållande
av en prisregleringsverksamhet i enlighet med de av riksdagen
godkända principerna kunna täckas med de regleringsavgifter, som inflyta
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
11
under året, samt med förefintlig behållning på de medel, som enligt gällande
direktiv äro avsedda att utöver löpande regleringsavgifter användas för
den fortsatta prisregleringen. Något särskilt anslag för ändamålet torde
därför icke behöva anvisas för budgetåret 1950/51. Jag vill i detta sammanhang
understryka, att prisregleringsavgifter självfallet ej böra uttagas
i större omfattning än som kan beräknas vara erforderligt med hänsyn till
föreliggande förlustrisker.
På tal om grunderna för prisregleringsverksamheten torde böra upptagas
frågan om organisationen av fiskexporten till länder med centraliserad import.
Vid den utredning i denna fråga, som livsmedelskommissionen verkställt
enligt uppdrag av Kungl. Maj :t, har kommissionen funnit det nödvändigt,
att från svensk sida ett enhetligt uppträdande iakttages vid förhandlingar
och affärsuppgörelser med länder, där importen av fisk är
centraliserad. Härför erfordras enligt kommissionens mening, att för fiskexporten
intresserade parter sammansluta sig i ett eller flera organ, till
vilka exporten koncentreras. Dessa organ, som skola ställas under myndigheternas
överinseende, skola få ensamrätt till ifrågavarande export genom
att exportlicenserna uteslutande skola utställas å dem. Då enligt kommissionens
uppfattning förutsättningar för närvarande saknas för en samverkan
inom ett enda organ, föreslås att exporten tills vidare skall samlas till
tre särskilda organ, ett för exporten av färsk fisk från västkusten, ett för
exporten av saltad fisk från västkusten samt ett för exporten av färsk och
beredd fisk från sydkusten. För strömmingsexporten från ostkusten äro enligt
kommissionen några särskilda åtgärder ej för närvarande påkallade.
Jämväl remissinstanserna ha ansett att vissa centraliseringsåtgärder erfordras.
Emellertid ha de uttryckt någon tveksamhet huruvida den utformning
av organisationen, som livsmedelskommissionen förordat, är den lämpligaste.
Sålunda ha både kommerskollegium och statens handelskommission
uttalat betänkligheter mot den monopolställning, som centralorganen skulle
få. Från handelskammarehåll har förordats, att centralorganens verksamhet
skall inskränkas till förhandlingar eller utbud, varigenom utrymme skulle
finnas för insatser från de enskilda exportörernas sida.
För min del anser jag att i dagens läge en centralisering av den svenska
fiskexporten till särskilda organ är nödvändig, såvitt gäller länder med
centraliserad import. Rätt att ingå såsom medlem i dessa organ bör tillkomma
fiskareorganisationer och partihandelsföretag, som tidigare bedrivit fiskexport,
ävensom organisationer, vari dylika företag äro sammanslutna.
Jag har i och för sig intet att erinra mot vad livsmedelskommissionen föreslagit
angående antalet organ och deras sammansättning. Det torde emellertid
vara önskvärt, att antalet kan reduceras. Eventuella möjligheter härtill
höra tillvaratagas. Vidare behövs uppenbarligen alltjämt ett organ, motsvarande
det av livsmedelskommissionen bildade exportrådet, vilket kan
representera fiskerinäringen i dess helhet vid överläggningar i exportfrågor
o. d.
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
I vissa yttranden har framhållits, att en nackdel med centraliseringen
är, att densamma leder till kvotering av exporten mellan respektive företag.
För att undvika detta har förordats, att centraliseringen skall inskränkas
till själva utbuden och att de olika företagen skola få fria händer att själva
ombesörja exporten. Med anledning härav vill jag framhålla, att det icke
synes möjligt att nu taga ställning till frågan, hur arbetsuppgifterna böra
fördelas mellan vederbörande exportorgan och dess medlemmar. Den vägledande
synpunkten bör enligt min mening vara, att ingripandena i exporten
ej böra göras mer omfattande än som är nödvändigt för att lösa de
problem, som den av vissa länder genomförda centraliseringen av importen
medfört, över huvud bör regleringen icke nu låsas fast utan möjlighet bör
finnas att anpassa densamma efter de skiftande betingelser, som kunna uppstå
vid olika tidpunkter och för skilda områden. Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd torde böra äga utforma
regleringen av exporten med beaktande av nu nämnda synpunkter.
I likhet med statens handelskommission anser jag det riktigast, att exportregleringen
ej grundas på nu gällande exportförbudskungörelse, vilken
har karaktär av krisförfattning. Föreskrifter om det licenstvång för export
av fisk, som skall ligga till grund för centraliseringen, torde därför böra
meddelas i en särskild kungörelse. Jag torde senare ånyo få anmäla denna
fråga för Kungl. Maj :t.
I detta sammanhang vill jag även något beröra de synpunkter, som anförts
i den förut omnämnda skrivelsen från ett antal salteriföretag. Jag
uttalade redan i propositionen nr 48 till 1948 års riksdag att det genomsnittliga
priset på fisk måste beräknas komma att ligga över minimipriset
och att minimipriset borde fastställas så, att det medverkade till att ge fiskarena
en skälig inkomst. I den mån så kan ske utan att detta mål för regleringsverksamheten
äventyras bör enligt min mening minimipriset avvägas
så, att möjlighet till konkurrens under likvärdiga förhållanden föreligger.
Livsmedelskommissionen har föreslagit, att de statslån å tillhopa 3 500 000
kronor, som enligt beslut av 1946 års riksdag beviljats prisregleringsföreningarna,
skola få innehavas amorterings- och räntefritt jämväl under
nästa budgetår. Härjämte har kommissionen förordat, att föreningen Västkustfisk
under samma tid skall få åtnjuta hela den riksbankskredit intill
2 500 000 kronor jämte ränta, för vilken 1947 års riksdag ställt garanti genom
riksgäldskontoret. Slutligen har kommissionen tillstyrkt en framställning
från föreningen Sydkustfisk att på samma villkor som föreningen Västkustfisk
erhålla en riksbankskredit å högst 2 500 000 kronor.
Jag biträder kommissionens förslag att prisregleringsföreningarna skola
få inneha sina statslån till deras fulla belopp under budgetåret 1950/51. Beträffande
frågan om fortsatt räntefrihet ställer jag mig tveksam. Vid lånens
beviljande förutsattes, att desamma icke skulle vara förenade med denna
förmån under längre tid. Jag vill emellertid icke motsätta mig, att lånen
med undantag för berörda riksbankskredit skola få löpa utan ränta även
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
13
under nästa budgetår. Jag förutskickar dock, att denna förmån skall upphöra
den 30 juni 1951. Jag förordar härjämte att staten, för att bereda föreningen
Sydkustfisk samma möjlighet som föreningen Västkustfisk att erhålla
eu kredit i riksbanken, skall genom riksgäldskontoret ställa garanti å
ett lån till töreningen i riksbanken. Garantien torde dock böra begränsas till
ett belopp av 2 000 000 kronor jämte ränta. För berörda lån böra icke ifrågakornina
några lättnader i form av räntefrihet eller dylikt.
Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle slutligen ur clearingkassan
för fisk disponeras visst belopp för inrättande av en till vederbörande
statliga regleringsorgan knuten befattning för stödjande av fiskexporten.
En förutsättning härför skulle emellertid vara, att återstående kostnader
för befattningen skulle bestridas av organisationer och företag inom fiskerinäringen.
För min del är jag ense med kommissionen om betydelsen av att
alla föreliggande exportmöjligheter tillvaratagas. De arbetsuppgifter, som
skulle åvila innehavaren av den förslagna befattningen, äro emellertid till
allra största delen sådana, att det torde böra ankomma på näringens utövare
att själva ombesörja och svara för kostnaderna för desamma. Med hänsyn
till att delvis stridiga intressen kunna föreligga förefaller det vidare
tvivelaktigt, huruvida erforderlig enighet kan skapas mellan dessa olika
intressen.
Å andra sidan synes det ej omöjligt, att åtskilligt skulle kunna vinnas genom
en verksamhet av det slag, som enligt kommissionen skulle ankomma
på ifrågavarande befattningshavare. Det allmännas intresse av att exportmöjligheterna
tillvaratagas synes även kunna motivera, att något statligt
stöd får utgå till en dylik verksamhet under det första verksamhetsåret.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig kunna förorda livsmedelskommissionens
förslag endast i så måtto att Kungl. Maj :t, därest de berörda organisationerna
och företagen kunna enas om att anställa en gemensam befattningshavare
för ifrågavarande uppgifter, bör äga befogenhet att medgiva
att för nästa budgetår bidrag till täckande av kostnaderna för befattningen
må utgå ur clearingkassan för fisk intill det av kommissionen angivna
beloppet.
Såsom förut nämnts bör förordningen den 17 juni 1948 om viss reglering
av handeln med fisk, in. in. erhålla förlängd giltighet under liden den
1 juli 1950—30 juni 1952. Kommissionen har hemställt, att i samband med
förlängningen förordningens ansvarsbestämmelser skola utvidgas på en
punkt. För närvarande kan ansvar endast utkrävas av den som överlåter
handelsreglerad fisk i strid mot gällande bestämmelser. Kommissionens
hemställan innebär att åtal, efter anmälan eller medgivande av kommissionen,
skall kunna väckas även mot den som inköper handelsreglerad fisk
direkt från fiskare utan att vara därtill berättigad. För min del anser jag
emellertid en sådan utvidgning av ansvarsbestämmelserna knappast erforderlig.
Jag kan därför icke biträda kommissionens förevarande hemställan.»
14
J ordbruksutskottets utlåtande nr 44.
Utskottet.
Den nu gällande förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering
av handeln med fisk, in. in., vilken förordning gäller till och med den 30 juni
1950, innehåller vissa bestämmelser om handelsreglering, grundad på auktorisation
av s. k. producentföreningar, och om prisregleringsavgift å fisk.
Med hänsyn till de vikande konjunkturerna på fiskmarknaden synes enighet
råda om att reglering av fiskhandeln bör anordnas även i fortsättningen.
Meningarna äro däremot delade om huru regleringen bör utformas.
Kungl. Maj :t har för sin del föreslagit, att grunderna för regleringen skola
i huvudsak bibehållas oförändrade, varvid det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande organ för
prisregleringsverksamheten att handhava regleringen i överensstämmelse
med de allmänna riktlinjer, som godkänts av riksdagen. I fråga om organisationen
av fiskexporten till länder med centraliserad import innehåller
förslaget emellertid, att sådan export skall centraliseras till särskilda organ,
i vilka såsom medlemmar skola kunna ingå fiskareorganisationer och partihandelsföretag,
som tidigare bedrivit fiskexport, ävensom organisationer,
vari dylika företag äro sammanslutna. Därjämte skall finnas ett organ, som
kan representera fiskerinäringen i dess helhet vid överläggningar i exportfrågor
o. d. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna mellan vederbörande
exportorgan och dess medlemmar har Kungl. Maj :t emellertid icke
tagit ställning till.
I motionerna 1:504 och 11:597 har beträffande den fortsatta giltigheten
av 1948 års förordning yrkats, att Kungl. Maj :ts förslag i denna del måtte
avslås, såvitt gäller auktorisering av handeln med fisk. Därjämte har anmärkning
framställts mot det sätt, på vilket regleringen i vissa, icke närmare
angivna hänseenden tillämpats.
Mot systemet med auktorisation har i huvudsak framhållits, att det numera
har fyllt sin uppgift. Det utgör vidare ett hinder för fri konkurrens
och därmed även för rationalisering samt medför stelhet i varudistributionen.
Gentemot dessa invändningar kan emellertid anföras, att konjunkturerna
äro vikande för fisket och att avsättningsförhållandena på grund
därav komma att bliva osäkra. Även om man icke kan frånkänna de gjorda
invändningarna betydelse, synes med hänsyn därtill enligt utskottets mening
försiktigheten bjuda, att man i nuvarande läge bibehåller det hittillsvarande
systemet.
Med anledning av vad i nyssnämnda motioner anmärkts rörande missförhållanden
vid tillämpningen av regleringen vill utskottet framhålla, att det
ankommer på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande
organ för prisregleringsverksamheten att handhava regleringen.
Utskottet förutsätter, att i samband därmed nödiga åtgärder vidtagas för att
regleringen icke skall avvika från de riktlinjer för densamma, som beslutats
av statsmakterna.
Vad härefter angår organisationen av fiskexporten till länder med centra -
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
15
liserad import ha i motionerna I: 504 och II: 597, I: 505 och II: 598 samt I:
506 och 11:596 gjorts invändningar mot Kungl. Maj:ts förslag. Dessa gå i
huvudsak ut på att de organ, som föreslagits skola omhänderhava ifrågavarande
export, icke skola erhålla monopolställning.
På grund av vad sålunda anförts i motionerna får utskottet erinra om
att Kungl. Maj:t ansett det ännu icke vara möjligt att taga ställning till
frågan, huru arbetsuppgifterna böra fördelas mellan vederbörande exportorgan
och dess medlemmar, d. v. s. fiskareorganisationerna och partihandelsföretag,
som tidigare bedrivit fiskexport, ävensom organisationer, i vilka
dylika företag äro sammanslutna. Den vägledande synpunkten skall emellertid
enligt förslaget vara, att ingripandena i exporten ej böra göras mer
omfattande än som är nödvändigt för att lösa de problem, som den av vissa
länder genomförda centraliseringen av importen medfört. Detta uttalande
vill utskottet understryka. Utskottet ansluter sig vidare till uttalandet i propositionen,
att regleringen över huvud icke nu bör låsas fast, utan möjlighet
bör finnas att anpassa densamma efter de skiftande betingelser, som
kunna uppstå vid olika tidpunkter och för skilda områden. Ej heller har utskottet
något att erinra mot förslaget att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd skall äga utforma regleringen
av exporten med beaktande av nu nämnda synpunkter.
Vad Kungl. Maj :t föreslagit angående fastställandet av minimipris, statslån
till prisregleringsföreningarna samt inrättandet av en till vederbörande
statliga regleringsorgan knuten befattning för stödjande av fiskexporten biträdes
av utskottet. Likaså delar utskottet Kungl. Maj :ts uppfattning i fråga
om ansvarsbestämmelsernas utformning i 1948 års förordning.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
A. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1: 504 och II: 597, såvitt nu är i fråga, antaga
förut omförmälda förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311) om viss reglering
av handeln med fisk in. in.;
B. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 504 och II: 597 i förevarande del ävensom
motionerna 1:505 och 11:598 samt 1:506 och 11:596 medgiva,
att för tiden till och med den 30 juni 1951 reglering
av priserna på fisk ävensom av exporten av fisk av vissa
slag må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen;
C. besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa
garanti för ett lån åt Sydkustfisk, förening u. p. a., i riksbanken
å ett belopp av intill 2 000 000 kronor jämte ränta.
Stockholm den 10 maj 1950.
På jordbrukutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 44.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Anderberg, Näslund*, Henry
Johansson*, Bror Nilsson*, Hjalmar Nilsson, Bertil Andersson, Einar Persson*
och Aaby-Ericsson*; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta*, Johnsson i
Kastanj egården, Antby, Andersson i Hyssna, Haeggblom, Utbult, Boman i
Stafsund* och Lindström* samt fru Lindskog.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
507617.
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.