Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
Nr 30.
Utlåtande med anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
vissa anslag till understöd åt jorddelningsväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 208 och 210) har Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Understöd åt jorddelningsväsendet in. in.: Bidrag till vissa förrättningskostnader
m. in., Bidrag till kostnader vid ensittarförrättningar samt Bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda vägar
beräkna förslagsanslag av resp. 225 000, 100 000 och 50 000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 3 mars 1950 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 104, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag ånyo upptagit nämnda anslagsfrågor och därvid hemställt,
att riksdagen måtte dels godkänna i propositionen angivna grunder för ny
lantmäteritaxa och nya bestämmelser om statsbidrag till kostnader för
lantmäteriförrättningar m. nr., dels ock under ifrågavarande anslag å riksstaten
för budgetåret 1950/51 anvisa resp. 250 000, 100 000 och 50 000
kronor.
I samband med sistnämnda proposition har utskottet behandlat två inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen
1:410 av herrar Bergh och Velander samt 11:499 av herr Östlund m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen vid behandlingen av grunderna
för ny lantmäteritaxa måtte besluta att, i avbidan på beslut angående förenklingar
i förrättningsförfarandet, någon höjning utöver de år 1947 fastställda
taxorna icke må ske.
Beträffande de skäl, motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,
får utskottet hänvisa till framställningen i motionerna.
Genom beslut den 30 juni 1947 anbefallde Kungl. Maj :t lantmäteristyrelsen
att uppgöra och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till ny lantmäteritaxa.
Med anledning härav har styrelsen den 31 oktober 1949 avgivit
förslag i ämnet. Vidare har styrelsen i skrivelse sistnämnda dag framlagt
förslag rörande dels ändring av reglerna för statsbidrag till förrättningslcostnader,
dels ock medelsanvisning för budgetåret 1950/51 under förut
berörda anslag.
över styrelsens förslag ha åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
yttrat sig.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr 30.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
A. Ny lantmäteritaxa.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelser om ersättning till statsverket för åtgärder, som verkställas
av lantmäteriets distriktsorganisation, återfinnas i lantmäteritaxan den 25
november 1927 (nr 416, ändrad genom nr 504/1932, nr 60/1936, nr 914/
1939 och nr 667/1940) samt i kungörelsen den 19 december 1947 (nr 956,
ändrad genom nr 297/1948 och nr 363/1949) med provisoriska bestämmelser
om ersättning till statsverket för förrättning eller uppdrag, som utföres
av lantmäteriets distriktsorganisation. Vid sidan härav finnas för vissa
städer och samhällen å landet särskilda av Kungl. Maj :t fastställda s. k.
samhällstaxor. Dessa taxor äro tillämpliga även i fråga om åtgärder, som
verkställas av lantmäteriets distriktsorganisation. Vidare äro stämpelförordningen
samt förordningen om expeditionslösen formellt tillämpliga å
lantmäteriets distriktsorganisation, ehuru de på grund av olika undantagsbestämmelser
sakna större praktisk betydelse.
1 fråga om den debitering för utfört arbete, som verkställes hos lantmäteristgrelsen
och länslantmäterikontoren, gälla icke lantmäteritaxan och de
provisoriska taxeföreskrifterna utan endast stämpelförordningen. Denna
innehåller regler om ersättning för bl. a. avskrifter och kartkopior men
däremot icke för t. ex. mindre utredningsuppdrag. Länskontoren sakna således
för närvarande möjligheter att för statsverkets räkning direkt uttaga
ersättning för utredningsuppdrag.
Ersättning enligt 1927 års taxa kan utgå efter detalj arvode eller dagarvode
samt i vissa fall efter överenskommelse. Utmärkande för detaljarvodena
kan sägas vara att varje moment i förrättningsförfarandet ersättes
med visst bestämt belopp, som beräknas på grundval av faktiska omständigheter,
såsom t. ex. antal inmätta punkter, avmätt areal etc.
1947 års provisoriska taxeföreskrifter föranleddes av omorganisationen
av lantmäteriväsendet. Denna omorganisation innebar, att de ersättningar,
som tidigare tillkommit de enskilda förrättningsmännen, skola tillfalla
statsverket. De provisoriska taxeföreskrifterna innehålla föreskrift härom.
Vidare har genom dessa föreskrifter skett en jämkning av taxesatserna genom
en höjning av dels dagarvodesbeloppen, dels ersättningarna för s. k.
enhetsavstyckningar och dels övriga ersättningsbelopp med generellt 25
procent. Denna höjning av ersättningen för lantmäteriarbeten är den första
egentliga höjningen efter år 1920. Bortsett från nämnda höjning samt från
vissa specialbestämmelser hänvisa de provisoriska taxeföreskrifterna i fråga
om tarifferna till 1927 års taxa. De år 1947 meddelade taxeföreskrifterna
äro avsedda att vara ett provisorium såväl i fråga om formell och teknisk
konstruktion som i fråga om taxenivån.
Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna torde få hänvisas
till den redogörelse därför, som kommer att lämnas i samband med
behandlingen av lantmäteristyrelsens förslag.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
3
Förslaget.
Taxans tillämpningsområde. I sitt förslag upptager lantmäteristyrelsen
först frågan om den nya taxans tillämpningsområde. Härvid behandlar styrelsen
tre olika spörsmål, nämligen taxans regionala giltighet, dess tillämpning
å länslantmäterikontoren och lantmäteristyrelsen samt dess tillämpning
utanför lantmäteriorganisationen.
I fråga om taxans regionala giltighet går förslaget ut på att
samhällstaxorna icke böra gälla beträffande åtgärder, som verkställas av
lantmäteriet. I stället bör den allmänna lantmäteritaxan tillämpas även då
lantmäteriorganisationen utför arbeten i sådana samhällen, för vilka särskilda
samhällstaxor fastställts. Däremot får det enligt styrelsen anses som
en i viss mån enskild kommunal angelägenhet, om de särskilda städerna
och samhällena vilja tillämpa lägre ersättningsgrunder för åtgärder, som
verkställas av deras eget mätningsväsende.
Enligt förslaget skall taxan vara tillämplig även å arbete, som utföres av
lantmäteristyrelsen och länslantmäterikontoren.
Enligt gällande bestämmelser skall 1927 års lantmäteritaxa tillämpas,
då förrättning enligt lagen om enskilda vägar handlägges av förrättningsman
utanför lantmäteriets distriktsorganisation (s. k. särskild vägförrättningsman).
De provisoriska taxeföreskrifterna gälla alltså icke i detta fall.
Utöver nyssnämnda ersättning, som skall erläggas av sakägare, utgår till
särskild vägförrättningsman ersättning av statsmedel för rese- och traktamentskostnader
ävensom visst statsbidrag. Detta bidrag är för närvarande
fastställt till 75 procent av ersättningen enligt 1927 års taxa.
Förslaget innebär, att 1927 års lantmäteritaxa skall helt upphävas och
att den nya taxan i tillämpliga delar skall gälla även beträffande vägförrättningsmännen.
Den nya taxan kan emellertid icke i sin helhet bliva tilllämplig
å dessa. I vissa fall erfordras särskilda regler. Med hänsyn härtill
föreslås, att en särskild kungörelse skall utfärdas rörande ersättning till
vägförrättningsman för förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.
Enligt det förslag till sådan kungörelse, som styrelsen upprättat, skall ersättning
av sakägarna till förrättningsmannen utgå med samma belopp, som
enligt lantmäteritaxan skulle ha tillkommit statsverket, därest förrättningen
utförts av befattningshavare tillhörande lantmäteriväsendet. Då ersättningen
— i enlighet med vad i det följande skall angivas — skall utgå såsom
tidersättning, skall densamma per timme utgöra för förrättningsmannen sex
kronor, för tekniskt biträde, anställt hos förrättningsmannen, fyra kronor
samt för annat hos förrättningsmannen anställt biträde två kronor. Styrelsens
förslag förutsätter emellertid att här avsedd förrättningsman skall —
förutom nyssnämnda ersättning av sakägarna — erhålla gottgörelse av statsverket
för rese- och traktamentskostnader. Däremot skall enligt förslaget
det tilläggsbidrag, som nu utgår med viss procent av ersättningen enligt 1927
års taxa, bortfalla.
De nya bestämmelserna om ersättning Ull särskilda vägförrättningsmän
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
böra enligt styrelsen tillämpas i fråga om förrättningar, som påbörjas efter
den 30 juni 1950. För dessförinnan påbörjade förrättningar böra däremot
nu gällande bestämmelser tillämpas, även i den mån förrättningsåtgärder
utföras efter nyssnämnda dag.
Lantmäteriets självkostnader. Lantmäteristyrelsen framhåller, att det för
en diskussion av tarifferna i den nya taxan, oavsett om man utgår från att
lantmäteriets verksamhet skall vara subventionerad eller ej, erfordras en
åtminstone ungefärlig uppfattning av lantmäteriets självkostnader och den
taxenivå, som svarar mot dessa (självkostnadsnivån). Styrelsen har därför
verkställt vissa beräkningar av nämnda kostnader. Till grund för beräkningarna
ha legat tidsstudieuppgifter, vilka styrelsen insamlat såsom underlag
för den nya lantmäteritaxan, främst månatliga sammandrag av arbetsjournaler
avseende arbetstidens omfattning under månaden samt dess fördelning
på olika grupper av åtgärder. Sammandragen avse i huvudsak tiden
april 1948—mars 1949 och härröra från 17 lantmäteridistrikt i olika delar
av landet. Beträffande beräkningarna upplyser styrelsen, att meningen varit
att utföra dessa så att resultaten så vitt möjligt bliva jämförbara med resultaten
av självkostnadsberäkningarna inom enskilda företag. Sålunda ha
i princip medtagits alla de kostnadsposter, som ett enskilt företag måste
vidkännas. Vidare grunda sig beräkningarna på antagande om en oförändrad
kostnadsnivå. Slutligen äro beräkningarna gjorda dels med avseende å
förhållandena under den tidsperiod som nyssnämnda tidsstudieuppgifter
omfatta, alltså april 1948—mars 1949 (alternativ I), dels med avseende å
uppskattade förhållanden vid full utbyggnad av den beslutade organisationen
av lantmäteriet (alternativ II).
Med nämnda utgångspunkter kommer lantmäteristyrelsen fram till en årskostnad
för lantmäteriet av 13 367 000 kronor enligt alternativ I och
15 168 000 kronor enligt alternativ II. Enligt styrelsen böra emellertid självkostnaderna
uttryckas såsom kostnad per effektiv eller kostnadsbärande
arbetstimme för olika personalgrupper. Resultatet av en på detta sätt verkställd
beräkning återgives av styrelsen i följande uppställning.
Alternativ
I. II.
(under tidsstudie- (vid fun utbyggnad)
lantmätare............ 15: 31 kr/t. 14: 94 kr/t.
tekniker.............. 7:50 » 8:39 »
kontorsbiträde........ 5:01 » 5:13 >
I anslutning till uppställningen anmärker styrelsen, att de angivna värdena
erhållits under förutsättning att kostnaderna för rådfrågning direkt påföras
statsverket. Om även dessa kostnader fördelas erhållas cirka 10 procent
högre värden. Vidare äro kostnaderna för restid i sin helhet fördelade
på den effektiva arbetstiden.
Subventionering och relativ taxenivå. Lantmäteristyrelsen övergår härefter
till frågorna om subventionering och relativ taxenivå.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
5
Tidigare subventionering. Innan lantmäteristyrelsen ingår närmare på frågan
om subventionsgrad och taxenivå i den nya lantmäteritaxan, återgiver
styrelsen vissa beräkningar rörande storleksordningen och utvecklingen i
stort av den statliga subventioneringen av lantmäteriets förvaltningsverksamhet.
Styrelsen framhåller, att kännedom härom är av intresse, då valet
av subventionsgrad och taxenivå måste bliva en ren bedömningsfråga. För
tiden före 1947 års omorganisation ha beräkningarna givit följande resultat.
Genomsnittlig
Tidsperiod procentuell subvention
under tidsperioden
1909—1919 .................. 27
1921—1929/30 .............. 57
1930/31-1939/40 ............ 56
1940/41—1946/47 ............ 56
I anslutning till tabellen anför styrelsen, att det givetvis varit omöjligt
att göra en fullt invändningsfri beräkning av subventionens storlek. Vidare
framhålles, att i subventionen ingå de direkta statsbidragen till förrättningskostnader
med i genomsnitt 5 å 6 procent eller i runt tal en tiondel av
den totala subventioneringen.
Beträffande tiden efter omorganisationen har lantmäteristyrelsen gjort
en jämförelse mellan dagarvodena enligt den provisoriska taxan och självkostnaderna
för sju arbetstimmar. Det må framhållas, att i nämnda taxa
finnas två taxenivåer, taxa A och taxa B. Den förra är relativt starkt subventionerad,
medan den senare är avsedd att ligga närmare de verkliga
självkostnaderna. Även här framhåller styrelsen svårigheten att bedöma
den genomsnittliga relativa subventioneringsgraden, enär denna i hög grad
varierar för olika åtgärder. Nämnda jämförelse visar följande procentuella
subventionering.
Befattningshavare |
Taxa A |
Taxa B |
Lantmätare.......... |
. ... 82 |
45 |
Mätningstekniker .... |
.... 70 |
20 |
Kontorsbiträde ...... |
. ... 66 |
43 |
Medeltal (vägt) ...... |
.... 75 |
37 |
Lantmäteristyrelsen påpekar till slut, att sistnämnda siffror antyda, att
statsverkets andel i lantmäteriets totala kostnader stigit avsevärt trots den
höjning av taxesatserna, som skedde i och med omorganisationen.
Taxenivå. Lantmäteristyrelsen anser att två olika taxenivåer böra finnas
även i fortsättningen. Detta innebär emellertid icke att alla i taxan förekommande
tariffer nödvändigtvis skola vara stelt fixerade vid dessa två nivåer,
utan en ytterligare detalj differentiering kan ifrågasättas.
Utgångspunkten för fixeringen av den högre nivån bör enligt styrelsen
vara att denna nivå i princip skall ligga i närheten av statsverkets själv
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
kostnader. På anförda skäl föreslår styrelsen, att den högre taxenivån skall
fixeras till ungefär 80 procent av självkostnaderna. I anslutning härtill
och till den tidigare genomsnittliga subventioneringen anser styrelsen den
lägre taxenivån böra bestämmas till omkring 40 procent av samma kostnader.
Lantmäteristyrelsen förslår vidare, att ersättningen i kronor per timme
skall utgå med följande belopp.
Taxa A Taxa B
för lantmätare ........................ 6 12
» tekniker .......................... 4 8
» kontorsbiträden m. fl............... 2 4
Om dessa taxenivåer införas blir, uttalar lantmäteristyrelsen, den totala
genomsnittliga subventioneringen för hela lantmäteriet, inklusive subvention
genom kostnadsfri rådgivning m. in., cirka 60 procent. Härtill kommer
emellertid subventioneringen genom direkta statsbidrag till behövande sakägare.
Differentiering av taxenivån. Lantmäteristyrelsen framhåller här, att det
föreslagna fastställandet av en högre och en lägre taxenivå innebär en
första differentiering av subventioneringen. Härvid bör enligt styrelsen den
nuvarande fördelningen av förrättningar och uppdrag på taxa A och taxa
B i huvudsak bibehållas. Denna innebär att, förutom vissa särskilt angivna
uppdrag, flertalet s. k. legala förrättningar skola ersättas enligt den
lägre tariffen. Till skillnad från nuvarande bestämmelser hänföras emellertid
i förslaget även förrättningar enligt fastighetsbildningslagen och i samband
därmed också uppdrag att verkställa tomtindelning generellt till den
lägre taxenivån.
I detta sammanhang påpekar lantmäteristyrelsen vidare, att ytterligare
några former av differentierad subvention förekomma för näirvarande.
Bland dessa nämnas statsbidragen till förrättningskostnader — vilken fråga
dock behandlas för sig i ett senare avsnitt — de särskilda s. k. samhällstaxorna
samt lantmäteristyrelsens möjlighet att nedsätta ersättningsbelopp
enligt den provisoriska taxan.
Beträffande de särskilda samhällstaxorna anför styrelsen att dessa representera
en differentiering på grundval av den administrativa indelningen.
Denna synes dock numera icke nöjaktigt sammanfalla med gränserna för
intensivare markanvändning och högre markvärden. Med hänsyn härtill
anser styrelsen, att en eventuell differentiering efter de värden, som beröras
av förrättningen, i stället bör ske genom att sakersättningarna för de
förrättningstyper, vilka sammanhänga med tätbebyggelse, beräknas efter
en något högre taxenivå än ersättningen för legala förrättningar i övrigt.
Styrelsens taxeförslag bygger på en differentiering efter denna linje.
Vad härefter angår den möjlighet till nedsättning i de enskilda fallen,
som för närvarande finnes, är denna begränsad till de fall, då taxa B är
tillämplig och förrättningen är av större allmän betydelse. Enligt lant
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
7
mäteristyrelsen har det emellertid i praktiken visat sig att denna nedsättningsmöjlighet
icke är tillräcklig för att möjliggöra en rättvis debitering i
särskilda fall. Med hänsyn bland annat till det sätt, på vilket den nya taxan
konstruerats — den bygger främst på sakersättningar, vilka äro oberoende
av rådande lokala förhållanden — finner styrelsen det än mer angeläget att
tillräckliga jämkningsmöjligheter medgivas vid tillämpning av denna taxa.
Styrelsen upptager därför i sitt förslag väsentligt ökade möjligheter till
nedsättning av ersättningsbeloppen. Nedsättning förutsättes vidare kunna
ske oberoende av om taxa A eller taxa B är tillämplig.
Ersättningarna enligt förslaget jämfört med tidigare taxa. Såsom redan
förut antytts innebär lantmäteristyrelsens förslag att, bortsett från utgående
statsbidrag, cirka 60 procent av kostnaderna för lantmäteriets förrättningsverksamhet
skola stanna på statsverket. Då motsvarande andel före
omorganisationen torde ha varit cirka 50 procent, innebär förslaget således
en ökad statlig subventionering. Trots detta medför förslaget även betydande
höjningar av de arvoden sakägarna ha att erlägga. För att belysa förhållandena
i detta avseende har styrelsen verkställt en jämförelse mellan
ersättningarna för ett antal förrättningar enligt den provisoriska lantmäteritaxan
och enligt de förslagna tarifferna. Provdebiteringarna ha verkställts
å 12 länslantmäterikontor. Resultatet av undersökningen redovisas i
följande tabell, däri även angives — förutom antalet provräknade förrättningar
— den genomsnittliga taxenivån för respektive förrättningsgrupper.
Ersättningar enligt föreslagna tariffer i procent av ersättningarna enligt
provisoriska taxan för provdebiterade förrättningar samt i procent av
sjålvkostnaderna enligt tidsstudiematerialet.
Medeltal för hela riket.
Förrättningar |
Antal prov- debi- terade förrätt- ningar |
Ersättning enligt före-slagen taxa i procent av |
|
prov. lantmäteri- taxan |
Självkost-nader enligt |
||
Avstyckning, nymätning, 15— lf> ha................. |
69 |
157 |
39 |
» , * , 15 —100 » ................. |
63 |
119 |
|
> , > , över 100 » ................. |
40 |
115 |
/ 35 |
» , kopiering (ev. delvis nymätning)......... |
71 |
175 |
50 |
Inlösningsförrättningar................................ |
67 |
146 |
43 |
Gränsbestämningar, utst. gräns < 1 km................ |
83 |
138 |
36 |
> , > » > 1 km................ |
63 |
156 |
34 |
Ägoutbyten under l''0 ha............................. |
69 |
151 |
37 |
> över 1‘0 ha........................... |
51 |
149 |
39 |
Laga skiften, areal under 2 0 ha...................... |
43 |
173 |
| |
» > , > 2*0— 15 »...................... |
62 |
165 |
3.3 |
, » , » 15-100 » ...................... |
83 |
144 |
|
> » , > över 100 » ...................... |
47 |
121 |
1 |
Vägförbättringar, mindre än 10 delägare.............. |
45 |
151 |
t 40 |
• , mer än 10 delägare.................. |
52 |
163 |
1 |
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
Huvudprinciperna för taxans tekniska konstruktion.
I den nuvarande lantmäteritaxan förekomma tre principiellt skilda e rsättningsgr
under, nämligen tidersättning, sakersättning och ersättning
efter överenskommelse. Även förslaget till den nya taxan bygger
på dessa debiteringssätt.
Fördelarna med sakersättningarna anser lantmäteristyrelsen vara så
stora, att detta sätt för bestämmande av arvodet bör användas i största möjliga
utsträckning. Styrelsen föreslår också dylika ersättningar för flertalet
mera vanliga förrättningar och uppdrag. För rena utredningsuppdrag
bör dock sakersättning icke komma i fråga.
Möjligheten att träffa överenskommelse äger enligt styrelsen sin största
betydelse i fråga om grundkartearbeten och planarbeten. Men även i flera
andra fall är denna ersättningsgrund av värde, bland annat då konkurrens
med enskilda företag kan ifrågakomma. Saktarifferna kunna nämligen icke
alltid täcka de situationer, som uppstå, och äro dessutom alltför stela för
att passa in i en konkurrenssituation. Då det synes omöjligt att på förhand
förutse och närmare avgränsa alla ifrågakommande fall förordas i förslaget,
att överenskommelse skall kunna träffas i alla de fall där den högre taxenivån
är tillämplig.
Finnes icke någon sakersättning för viss förrättning och har särskild
överenskommelse om ersättning icke träffats skall slutligen enligt förslaget
tidersättning användas.
I de provisoriska taxeföreskrifterna finnes en regel som innebär, att ersättningen
i sin helhet må utgå efter den använda tiden om sakersättning
blir avsevärt lägre än debitering efter tidsåtgång. Denna regel finner lantmäteristyrelsen
medföra praktiska olägenheter och vara av ringa ekonomisk
betydelse för statsverket. På grund härav upptager förslaget icke någon motsvarighet
till ifrågavarande bestämmelse. Någon alternativ användning av
sakersättning och tidersättning föreslås sålunda ej.
Med hänsyn till att den nya taxan enligt förslaget skall konstrueras efter
enkla och schematiska debiteringsregler bliva vissa spärr- och jämkningsregler
erforderliga för att undvika följdverkningar, som kunna te sig
orättvisa för enstaka sakägare.
Inkomstberäkning. Lantmäteristyrelsen beräknar, att vid tillämpning av
den nya taxan statsverkets framtida inkomster vid lantmäteriväsendet skola
komma att uppgå till cirka 5,5 miljoner kronor per år vid full utbyggnad.
Samtidigt framhålles, att beräkningen givetvis måste lida av betydande
osäkerhet. Vidare kunna inkomsterna under de första åren väntas bliva
lägre med hänsyn till att enligt förslaget äldre bestämmelser skola tillämpas
å förrättningar, som påbörjats innan den nya taxan trätt i kraft.
Som jämförelse med nyssnämnda inkomstberäkning nämnes, att inkomsterna
vid lantmäteriets distriktsorganisation under budgetåret 1948/49
utgjorde 2,s miljoner kronor och för innevarande budgetår beräknas kom
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
9
ma att uppgå till 3,7 miljoner kronor. Den provisoriska taxan beräknas av
lantmäteristyrelsen på lång sikt motsvara en inkomst av cirka 4 miljoner
kronor per år.
Speciella frågor. Under denna rubrik berör lantmäteristyrelsen vissa spörsmål
rörande sakägares skyldigheter samt frågan om räkning, uppbörd och
klander m. in.
Sålunda föreslås, att sakägares skyldighet att tillhandahålla fortskaffningsmedel
mellan särskilda förrättningsställen skall upphöra ävensom att
bestämmelsen, att sakägare, som föranlett att förrättning inställts eller
uppskjutits, skall ersätta av förrättningen föranledda rese- och traktamentskostnader,
skall upphävas.
De regler om räkning, uppbörd och klander m. m., som finnas i provisoriska
lantmäteritaxan, böra enligt lantmäteristyrelsen utan större sakliga
ändringar överföras till den nya taxan. Vissa detaljändringar, vilka huvudsakligen
åsyfta kamerala förenklingar, föreslås dock.
Till sist må här beröras frågan om avskrivning av ersättning enligt lantmäteritaxan.
I detta hänseende föreslås att lantmäteristyrelsen, om det vid
utmätning befinnes, att den betalningsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar,
skall äga avskriva fordringen, såvida det icke finnes utsikt att utfå
beloppet. Vidare förordas, att avskrivning även i övrigt skall få ske, då
den betalningsskyldige icke kunnat anträffas å uppgiven vistelseort eller då
kostnaderna för utmätning beräknas väsentligt överstiga ersättningsbeloppet.
Yttranden.
De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, ha
i stort sett tillstyrkt detsamma eller lämnat det utan erinran. I flertalet yttranden
framställas emellertid erinringar i vissa avseenden. Frånsett detaljspörsmål
gälla erinringarna huvudsakligen frågorna om den föreslagna
taxans regionala giltighet samt subventioneringens storlek och därmed sammanhängande
spörsmål.
Beträffande det närmare innehållet i yttrandena torde utskottet få hänvisa
till den redogörelse därför, som lämnats å s. 17—21 i propositionen.
B. Nya regler för statsbidrag till förrättningskostnader.
Gällande bestämmelser.
Lantmäteristyrelsens förslag berör de bestämmelser, som gälla rörande
statsbidrag till kostnader för förrättningar enligt jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen
och lagen om enskilda vägar. Dessa bestämmelser återfinnas
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhål
-
10
Jordbruksutskottets uttåtande nr 30.
lande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet (ändrad genom nr 83/1935, nr 256/1939, nr
327/1941, nr 955/1947, nr 508/1948 samt nr 189/1949), kungörelsen den 6
maj 1949 (nr 190) om statsbidrag i vissa fall till förrättningar enligt 6 kap.
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, samt kungörelsen
den 22 december 1939 (nr 912) angående villkor för erhållande av
statsbidrag till förrättning enligt lagen den 3 september 1939 om enskilda
vägar.
I detta sammanhang må vidare erinras om att kungörelserna nr 295/1928
och nr 190/1949 även innehålla bestämmelser om villkoren för att erhålla
statsbidrag i vissa fall till kostnaderna för utflyttning, väganläggning och
odling. Någon ändring av dessa bidragsbestämmelser föreslås icke nu. Lantmäteristyrelsen
upplyser emellertid att arbetet med fortsatt översyn av bestämmelserna
i fråga pågår inom styrelsen.
Förslaget.
Lantmäteristyrelsens förslag bygger på den förutsättningen, att den ifrågasatta
nya lantmäteritaxan skall antagas. Förslaget innebär en revision av
de nu gällande bestämmelserna om statsbidrag till förrättningskostnader
samt en samordning av de reviderade bestämmelserna till endast en kungörelse.
Statsbidragsreglernas tillämpningsområde. Lantmäteristyrelsen framhåller
inledningsvis, att de senare årens utveckling kraftigt bidragit till att utjämna
skillnaden mellan stad och land. Detta har till följd att de för städerna
typiska förvaltningsformerna nu även kunna förekomma på landsbygden
och omvänt.
Härefter erinrar styrelsen om att den utgått från att den nya lantmäteritaxan
skall —- oberoende av den administrativa indelningen — tillämpas
generellt över hela landet för alla åtgärder, som utföras av lantmäteriet.
Enligt styrelsen är det emellertid ur sakägarnas synpunkt icke tillräckligt
att samma taxebestämmelser tillämpas. Jämställdhet uppnås först om de
dessutom ha samma möjligheter att erhålla statsbidrag till förrättningskostnaderna.
Styrelsen föreslår därför, att statsbidrag generellt skall kunna
utgå till alla förrättningar enligt fastighetsbildningslagen med undantag
av förrättning för upprättande av registerkarta enligt 7 kapitlet sagda lag.
Sistnämnda slag av förrättningar skola bekostas av vederbörande samhälle
i de fall, då statsverket icke svarar för hela kostnaden.
Lantmäteristyrelsen uttalar härefter, att det icke synes tillfredsställande
om sakägare, som begagnar sig av det statliga lantmäteriet, skall kunna erhålla
statsbidrag till förrättningskostnaderna, medan en annan sakägare,
som är hänvisad till samhällets mätningsorgan, skall vara avstängd från
sådant bidrag. Villkoren för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt
fastighetsbildningslagen böra därför enligt styrelsens uppfattning göras
oberoende av om förrättningen utförts av lantmäteriet eller av kom
-
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30
11
munalt anställd mätningsman. I detta sammanhang erinrar styrelsen även
om att statsbidrag till kostnaderna för förrättning enligt lagen om enskilda
vägar utgår oberoende av om förrättningen handlagts av statsanställd
lantmätare eller av enskild s. k. vägförrättningsman.
För närvarande utgår statsbidrag till kostnaderna för sammanläggning
av fastigheter å landet endast då sammanläggningen äger rum i samband
med avstyckning. Då detta institut är ett enkelt och ofta anlitat medel att
förbättra fastighetsindelningen och numera kommit till ökad användning,
bland annat i verksamheten för jordbrukets rationalisering, finner lantmäteristyrelsen
nyssnämnda begränsning av bidragsmöjligheterna otillfredsställande.
Styrelsen föreslår därför, att bidragsreglerna skola utvidgas till att
omfatta även fristående sammanläggning samt sammanläggning i kombination
med annan förrättning enligt jorddelningslagen än avstyckning.
Bidragsprocenten. De nu gällande statsbidragsreglerna förete ganska varierande
regler för högsta utgående bidragsprocent. Sålunda utgår bidrag
till förrättningskostnaderna vid avstyckning enligt jorddelningslagen med
högst 75 procent, vid övriga förrättningar enligt samma lag med undantag
av förrättningar enligt 20 kapitlet 5 och 10 §§ med högst 60 procent samt
vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar med belopp motsvarande
högst hela förrättningskostnaden. Enligt lantmäteristyrelsen kunna numera
knappast anföras några sakliga skäl till stöd för differentierade bidragsprocenter.
Praktiska skäl tala även för en enhetlig högsta bidragsprocent
för alla de förrättningar, varom nu är fråga. Styrelsen förordar för sin del,
att maximibidraget bestämmes till högst 75 procent av förrättningskostnaderna,
eller samma bidragsprocent, som nu gäller vid avstyckningsförrättningar
— lantmäteriets största förrättningsgrupp — och sammanläggningar
i samband med avstyckningar. Detta innebär en förbättring av villkoren beträffande
övriga bidragsberältigade förrättningar enligt jorddelningslagen
samt beträffande förrättningar enligt fastighetsbildningslagen. För förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar medför däremot den nya bidragsprocenten
en försämring av villkoren.
Kostnader till vilka bidrag må utgå. Här föreslår lantmäteristyrelsen endast
ett par mindre ändringar.
Sålunda hemställer styrelsen, att den nuvarande möjligheten vid sammanläggning
i samband med avstyckning att erhålla bidrag till kostnaderna
för stämpelavgift och lösen för bevis om vilande lagfart och bevis
angående förordnande om sammanläggning skall slopas. Likaså böra nu
gällande bestämmelser om bidrag i vissa fall till kostnaderna för biträde
av gode män kunna utgå.
Villkoren för statsbidrag. Enligt gällande bestämmelser må bidrag till avstyckningsförrättning
endast utgå, om förrättningen avser att bilda familjejordbruk,
stödjordbruk eller bostadsegnahem åt sökanden samt till vägförrättning,
om berörda fastigheter nyttjas som småbruk eller eget hem. Vissa
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr SO.
av de nuvarande bestämmelserna uppställa dessutom särskilda jordpolitiska
krav eller målsättningar.
Lantmäteristyrelsen anser, att statsbidragen till förrättningskostnader
böra utgå huvudsakligen med hänsyn till sökandens person och ekonomiska
ställning. Frågan om förrättningen behövs eller om åtgärden är lämplig ur
jordpolitisk eller planpolitisk synpunkt prövas vid förrättningen. Under
senare år ha stödformerna på det jordbrukspolitiska och bostadssociala
området kraftigt utbyggts. Enligt styrelsen finns det därför icke längre
någon anledning att genom statsbidrag till förrättningskostnader uppmuntra
tillkomsten av exempelvis vissa typer av fastigheter. Med hänsyn härtill
föreslår styrelsen att bestämmelser, som innehålla jordpolitiska och liknande
krav, skola utgå.
Yttranden.
De flesta remissinstanserna tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag eller
lämna detsamma utan erinran. Endast på ett par punkter göres någon anmärkning
mot förslaget.
En närmare redogörelse för innehållet i yttrandena har lämnats å s. 25
i propositionen.
C. Anslagsfrågor.
Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till vissa
förrättningskostnader m. m.
Till understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till jorddelningsförrättningar
och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar
anvisades för budgetåret 1948/49 förslagsanslag å 200 000 respektive 25 000
kronor. Medelsåtgången under anslagen uppgick under samma budgetår
till 125 034 respektive 11 255 kronor. För innevarande budgetår äro anslagen
likaledes upptagna med 200 000 och 25 000 kronor (statsliggaren s.
849 och 850).
Lantmäteristyrelsen har hemställt att ifrågavarande båda anslag skola
sammanföras till ett anslag, benämnt Undersöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till vissa förrättningskostnader in. m., samt att detta anslag
skall uppföras med 250 000 kronor. I jämförelse med anslagsanvisningen
för löpande budgetår innebär detta en ökning med 25 000 kronor.
Vidare har styrelsen hemställt, att anslagen till Bidrag till kostnader vid
ensittarförrättningar och Bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt
lagen om enskilda vägar skola upptagas med oförändrade belopp av
100 000 resp. 50 000 kronor.
J ordbruksutskottets utlåtande nr 30-
13
Departementschefen.
»Frågan om en ny lantmäteritaxa aktualiserades av den omorganisation
av lantinäteriets distriktsorganisation, som beslöts vid 1947 års riksdag
(prop. nr 210; r. skr. 388). Jag torde sålunda få erinra om att jag i nämnda
proposition bland annat framhöll, att en betydande förenkling av taxebestäminelserna
bleve möjlig efter omorganisationen. Vidare anförde jag, att
en översyn beträffande storleken av ersättningssatserna, vilka i huvudsak
varit oförändrade sedan år 1920, syntes motiverad. Gällande taxebestämmelser
borde därför enligt min mening fullständigt omarbetas. Slutligen uttalade
jag, att provisoriska taxebestämmelser syntes erforderliga för tiden
intill dess en ny lantmäteritaxa kunde träda i tillämpning. Sådana bestämmelser,
innebärande i huvudsak en höjning av de dittillsvarande ersättningsbeloppen,
ha också utfärdats i kungörelsen nr 956/1947.
Lantinäteristyrelsen har nu efter Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt förslag
till ny lantmäteritaxa. Då nu gällande taxebestämmelser utfärdats efter
riksdagens hörande, torde även den nya taxan böra underställas riksdagen.
Det synes emellertid knappast erforderligt, att alla detaljer av förslaget
prövas av riksdagen. Jag ämnar därför i det följande begränsa mig
till huvudprinciperna i lantmäteristyrelsens taxeförslag samt vissa speciella
frågor däri.
Förslaget utgår från att liksom hittills lantinäteriets förrättningsverksamhet
skall subventioneras av statsmedel på så sätt att taxan sättes lägre
än vad som erfordras för att täcka statsverkets kostnader för verksamheten.
Härjämte avses att liksom hittills mindre bemedlade skola kunna erhålla
särskilda statsbidrag till gäldande av taxeersättningen. Beträffande
utformningen av förstnämnda subvention förordas, att den provisoriska
taxans system med två taxenivåer, vilka skola gälla för olika grupper av
förrättningar och uppdrag, skall bibehållas. Den lägre taxenivån (taxa A),
liksom nu omfattande flertalet legala förrättningar, föreslås skola motsvara
omkring 40 procent av självkostnaderna. Den högre taxenivån åter
(taxa B), som skall tillämpas i flertalet övriga fall, anses böra sättas till
omkring 80 procent av samma kostnader. I förhållande till 1927 års taxa
innebär detta förslag en viss ökning av den statliga subventioneringen.
Även i fråga om ersättningsgrunderna föreslår lantinäteristyrelsen i
princip samma anordning som nu gäller. Förslaget bygger sålunda på att
ersättning skall utgå såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse.
Sakersättning anses böra komma till användning för flertalet
mera vanliga förrättningar och uppdrag. Möjligheten att träffa överenskommelse
om ersättning avses skola kunna användas, då den högre
taxenivån är tillämplig. Enligt lantinäteristyrelsen är denna ersättningsform
av värde i vissa fall, bland annat då konkurrens med enskilda företag
kan ifrågakomma. Tarifferna för sakersättning äro i största möjliga
utsträckning konstruerade såsom totaltariffer, medan gällande taxa i hu
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
vudsak bygger på detaljarvoden. Tidersättningen är beräknad i kronor per
timme och olika hög för olika grupper av tjänstemän. I jämförelse med nuvarande
förhållanden innebära de nu föreslagna ersättningsgrunderna en
icke obetydlig höjning av kostnaderna för sakägarna.
Det centrala problemet vid fastställandet av en ny lantinäteritaxa är enligt
min uppfattning frågan om subventioneringen och därmed sammanhängande
spörsmål. Med hänsyn till lantmäteriväsendets allmännyttiga karaktär
anser jag, att man ej bör räkna med att inkomsterna av förrättningarna
skola giva full täckning för kostnaderna utan att en viss subvention bör ske
från det allmännas sida. Behovet därav är emellertid självfallet mycket
olika i olika fall. Hänsyn bör sålunda tagas till de olika förrättningsobjektens
förmåga att själva bära kostnaderna samt till i vad mån förrättningarna
kunna anses särskilt angelägna ur det allmännas synpunkt. Bedömningen
av storleken av den subvention, som i genomsnitt bör utgå, måste vidare
alltid ytterst bliva en skälighetsfråga.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att de förrättningar och uppdrag,
som utföras av lantmäteriorganisationen, böra uppdelas i två kategorier
och att olika taxenivåer böra fastställas för dessa. Jag kan likaledes
biträda styrelsens åsikt, att den lägre taxenivån, vilken bland annat omfattar
förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet — taxa A —
bör sättas till omkring 40 procent av lantxnäteriets självkostnader. För den
högre taxenivån — taxa B — bör man däremot enligt min mening taga som
riktpunkt, att densamma bör i stort sett motsvara sagda kostnader och sålunda
icke innefatta någon egentlig subventionering. De förrättningar och
uppdrag, som avses skola hänföras till taxa B, torde nämligen i allmänhet
verkställas i städer och andra samhällen eller eljest där tätbebyggelse råder.
I sådana orter torde markvärdet i regel vara så högt, att det icke kan anses
oskäligt att de förrättningssökande få erlägga en ersättning, som täcker lantmäteriets
självkostnader. Från vad nu sagts bör dock undantag kunna göras
i fråga om vissa åtgärder som — oaktat de i taxehänseende hänförts till taxa
B — äro ur allmän synpunkt särskilt betydelsefulla.
Vid bestämmandet av sakersättningarna böra givetvis i de enskilda fallen
avvikelser kunna göras från de nu angivna genomsnittliga nivåerna.
Beträffande de förrättningar, som avses skola gå in under taxa A, vill jag
i detta sammanhang anmärka, att enligt min mening avgifterna böra hållas
låga för sådana förrättningar, som äro av särskild betydelse för jordbrukets
rationalisering. Även i övrigt torde man vid detaljutformningen böra eftersträva
en viss differentiering med hänsyn till sådana faktorer som exempelvis
värdet av förrättningsobj ektet, det ekonomiska värdet av förrättningens
genomförande samt förrättningens allmännytta över huvud taget.
Därest taxan utformas enligt nu angivna grunder, komma ersättningarna
i flertalet fall att bliva ej oväsentligt högre än de ersättningar, som utgå
enligt nu gällande provisoriska taxa. Subventionen torde emellertid det
oaktat komma att bliva större än under tiden före omorganisationen. Det
Jordbruksutskottets utlåtande nr 3/j.
15
hör vidare beaktas, att taxan, bortsett från den höjning med 25 procent,
soin vidtogs år 1947, varit i stort sett oförändrad sedan år 1920, medan
markvärdena stigit betydligt under samma tid. Under sådana förhållanden
synes den av mig nu förordade subventionsgraden innebära en skälig avvägning.
Mot lantmäteristyrelsens förslag i fråga om den nya taxans tillämpningsområde
har jag intet att erinra. Jag anser sålunda bland annat att taxan
bör tillämpas även vid förrättningar, som lantmäteriets distriktsorganisation
utför inom orter, där s. k. samhällstaxor gälla. De betänkligheter däremot,
som uttalats i vissa remissyttranden, torde med hänsyn till den
ståndpunkt jag intagit i fråga om taxenivån icke behöva tillmätas någon avgörande
betydelse. Likaså bör taxan tillämpas för arbete, som länslantmäterikontoren
och lantmäteristyrelsen utföra. Vad angår taxans tillämpning utanför
lantmäteriorganisationen har denna fråga betydelse speciellt för de särskilda
vägförrättningsmännen. Jag vill då framhålla att förslaget, att den
nya taxan skall tillämpas även å förrättningar som utföras av dessa, innebär
en höjning av nu utgående ersättningsbelopp samt att ersättning för
ifrågavarande förrättningar till största delen utgår såsom sakersättning och
endast till en mindre del direkt i förhållande till använd tid. Det bör vidare
beaktas, att ifrågavarande förrättningsmän enligt lantmäteristyrelsens förslag
förutom gottgörelse enligt taxa A skulle erhålla särskild ersättning av statsmedel
för rese- och traktamentskostnader. Enligt vad som uppgivits från
lantmäteristyrelsen motsvara sistnämnda kostnader i genomsnitt omkring
13 procent av de totala självkostnaderna. Det är slutligen uppenbart att lantmäteriet
— vilket måste arbeta med högre utbildad personal samt större och
dyrbarare instrumentuppsättning —- måste få högre självkostnader per arbetstimme
än en organisation, som enbart är inriktad på de i allmänhet
relativt enkla uppdrag, som vägförrättningarna utgöra. Jag finner det emellertid
önskvärt att de ekonomiska konsekvenserna av lantmäteristyrelsens
taxeförslag för ifrågavarande förrättningsmän skola undersökas. Då förslaget,
såsom nyss nämnts, innebär en förbättring för dessa, torde hinder ej
möta att detsamma tillämpas i avbidan på resultatet av sagda utredning.
Beträffande den nya taxans tekniska konstruktion kan jag i stort sett
ansluta mig till lantmäteristyrelsens förslag. Ersättning bör sålunda utgå
såsom sakersättning, tidersättning eller efter överenskommelse. Såsom styrelsen
anfört torde huvudvikten böra läggas vid förstnämnda ersättningsform.
I övrigt vill jag i detta sammanhang blott framhålla, att möjligheten
att träffa överenskommelse om ersättning bör användas med återhållsamhet
samt ej bör tillämpas på ett sätt som innebär ett frångående av principerna
för taxan. Den bör sålunda enligt min mening icke användas i konkurrenssyfte.
Vad lantmäteristyrelsen i övrigt föreslagit angående grunderna för den
nya taxan föranleder ingen erinran från min sida. Vad särskilt angår frågan
om rätt till avskrivning av ersättningsbelopp synes det av praktiska
skäl vara av värde att styrelsen erhåller dylik befogenhet enligt i stort sett
16
J ordbruksutsk.ottets utlåtande nr 30.
de riktlinjer, som styrelsen föreslagit. Den omständigheten att den betalningsskyldige
icke kunnat anträffas på uppgiven vistelseort, bör emellertid
icke utgöra skäl för avskrivning annat än då det finnes anledning antaga,
att kostnaderna för efterspanande icke skulle komma att stå i rimligt
förhållande till ersättningsbeloppet.
Jag övergår härefter till lantmäteristyrelsens förslag till nya regler om
bidrag till förrättningskostnader. Liksom styrelsen anser jag, att möjlighet
till statsbidrag för sådana kostnader alltjämt bör finnas. Det av styrelser
framlagda förslaget i ämnet synes i huvudsak kunna godtagas. Blott på ett
par punkter föranleder detsamma någon erinran från min sida. Jag anser sålunda
i motsats till lantmäteristyrelsen, att bland villkoren för statsbidrag
böra bibehållas de bestämmelser som innehålla jordpolitiska och liknande
krav. Nämnda bestämmelser böra emellertid jämkas i den mån så erfordras
för att bringa dem i överensstämmelse med de av riksdagen godkända allmänna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Bidrag bör ej heller utgå vid förrättningar
enligt fastighetsbildningslagen i andra fall än de, där detta redan
är medgivet. Vidare bör enligt min mening bidragets storlek icke ovillkorligen
maximeras till 75 procent av förrättningskostnaderna. Såsom i ett par
yttranden framhållits kunna kostnaderna för vägförrättning särskilt i Norrland
i många fall bliva mycket betungande för sakägarna. Då så i särskilda
fall finnes påkallat torde därför bidrag till kostnaderna för vägförrättning
böra kunna utgå högst med belopp motsvarande hela förrättningskostnaden.
Vad slutligen angår anslagsfrågorna kan jag helt ansluta mig till vad lantmäteristyrelsen
härutinnan hemställt. De nuvarande förslagsanslagen till
Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till jorddelningsförrättningar
och Bidrag till förrättningar enligt lagen om enskilda vägar torde sålunda
från och med nästa budgetår böra sammanföras till ett förslagsanslag, benämnt
Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag till vissa förrättningskostnader
in. in. Anslaget bör uppföras med 250 000 kronor. I förhållande
till medelsanvisningen för innevarande budgetår innebär detta en ökning
med 25 000 kronor, ökningen är betingad av förslagen till lantmäteritaxa
och nya bidragsregler.
Till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag till kostnader vid
ensittarförrättningar och Bidrag till ersättning åt vissa förrättningsinän enligt
lagen om enskilda vägar torde böra anvisas oförändrade anslag å 100 000
respektive 50 000 kronor.
Det torde få ankomma å Kungl. Maj :t att i enlighet med nu angivna grunder
utfärda ny lantmäteritaxa och nya bestämmelser om statsbidrag till förrättningskostnader,
ävensom att vidtaga de författningsändringar, vilka i
anslutning härtill kunna bliva erforderliga. Härvid torde de möjligheter till
ytterligare förenklingar, som kunna förefinnas, böra tillvaratagas. Erforderliga
ändringar i lösen- och stämpelförordningarna torde få anmälas av chefen
för finansdepartementet.»
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
17
Utskottet.
I)en vid 1947 års riksdag beslutade omorganisationen av lantmäteriets
distriktsorganisalion har såsom departementschefen anfört aktualiserat frågan
om en ny lantinäteritaxa. Med anledning därav har lantmäteristyrelsen
utarbetat ett utkast till sådan taxa. Detta har genom förevarande proposition
efter vissa ändringar förelagts riksdagen för godkännande i fråga om huvudprinciper
samt vissa speciella frågor. I första hand torde det därvid
gälla att pröva spörsmålen i vad mån lantmäteriets förrättningsverksamhet
bör subventioneras av statsmedel samt särskilda statsbidrag utgå till mindre
bemedlade för gäldande av taxeersättningar.
Vad först beträffar subventioneringen innefattar Kungl. Maj:ts
förslag, att man med hänsyn till lantmäteriets allmännyttiga karaktär ej
bör räkna med att inkomsterna av förrättningarna skola helt täcka kostnaderna
därför utan en del av kostnaderna bör bestridas genom tillskott
från det allmännas sida. Då behovet av sådan subventionering emellertid är
olika i olika fall har Kungl. Maj :t föreslagit, att de förrättningar och uppdrag,
som utföras av lantmäteriorganisationen liksom för närvarande skola
uppdelas i två kategorier. I fråga om den kategori, för vilken en lägre taxenivå
bör gälla (taxa A), skola avgifterna sättas till omkring 40 procent
av lantmäteriets självkostnader. Vad åter angår den kategori, för vilken en
högre taxenivå bör tillämpas (taxa B), har Kungl. Maj:t föreslagit att avgifterna
skola i huvudsak motsvara självkostnaderna och sålunda icke innefatta
någon egentlig subventionering. Till taxa B skola enligt förslaget
i stort sett hänföras sådana förrättningar och uppdrag, som verkställas i
städer och andra samhällen eller eljest där tätbebyggelse råder, där markvärdet
i regel är så högt, att det icke kan anses oskäligt att förrättningssökanden
får erlägga en ersättning, som täcker nämnda självkostnader.
En tillämpning av de nu angivna grunderna kommer att i flertalet fall
medföra en icke oväsentlig höjning av de ersättningar, som för närvarande
utgå enligt den provisoriska taxan.
1 motionerna 1:410 och 11:499 har yrkats att, i avbidan på beslut med
anledning av ett utav fastighetsbildningssakkunniga den 31 oktober 1949
framlagt förslag om förenklingar i själva förrättningsförfarandet, någon
höjning utöver den provisoriska taxan icke skall äga rum.
Det torde icke råda delade meningar om att lantmäteriets förrättningsverksamhet
liksom för närvarande bör subventioneras i viss utsträckning.
Vid bestämmandet av graden av subventionering bör såsom departementschefen
framhållit hänsyn tagas till förrättningsobjektens förmåga att själv
bära kostnaderna ävensom till i vad mån förrättningarna kunna anses ur
allmän synpunkt särskilt betydelsefulla. Den med ledning härav föreslagna
uppdelningen av förrättningarna och uppdragen på två olika taxenivåer
synes utskottet lämplig.
2 llihang till riksdagens protokoll 1950. 10 samt. Nr SO.
18
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
I fråga om subventioneringens storlek vill utskottet med anledning av motionärernas
yrkande framhålla, att den nu föreliggande propositionen blott
avser fastställande av vissa huvudprinciper för taxan. Eftersom dessa endast
innebära, att avgifterna skola sättas i viss relation till lantmäteriets
självkostnader, synes vad motionärerna anfört icke utgöra något skäl för
uppskov. På grund härav och då enligt utskottets mening den av Kungl.
Maj :t föreslagna subventionsgraden innebär en skälig avvägning, förordar
utskottet att förslaget i denna del godkännes av riksdagen.
Vad i övrigt föreslagits beträffande grunderna för den nya taxan föranleder
icke någon erinran från utskottets sida.
Beträffande de nya reglerna om bidrag till förrättningskos tnader
biträder utskottet vad Kungl. Maj:t föreslagit. Utskottet vill därvid,
särskilt med tanke på de ofta mycket betungande kostnaderna för vägförrättningar,
understryka vikten av att bidragens storlek icke ovillkorligen
maximeras till 75 procent av förrättningskostnaderna.
Kungl. Maj :ts i övrigt i propositionen framlagda förslag biträdas likaledes
av utskottet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
1) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:410 och 11:499 godkänna de grunder
för ny lantmäteritaxa och nya bestämmelser om statsbidrag
till kostnader för lantmäteriförrättningar m. m., som
angivits i propositionen;
2) å riksstaten för budgetåret 1950/51 under nionde huvudtiteln
anvisa
a) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. in.: Bidrag
till vissa förråttningskostnader m. m. ett förslagsanslag av
250 000 kronor;
b) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till kostnader vid ensittarförrättningar ett förslagsanslag av
100 000 kronor;
c) till Understöd åt jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän enligt lagen om enskilda
vägar ett förslagsanslag av 50 000 kronor.
Stockholm den 4 maj 1950.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 30.
19
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Jon Jonsson*,
Henry Johansson, Bror Nilsson, Hjalmar Nilsson, Bertil Andersson,
Isaksson och Björck*; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Tungelsta*, Johnsson i Kastanjegården,
Gustafson i Dädesjö*, Norup*, Antby, Andersson i Hyssna,
Haeggblom, Ahlsten, Nilsson i Varuträsk och Lindström.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Isaksson och Hreggblom.