Bankoutskottets utlåtande nr 20.
1
Nr 20.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om framläggande för
riksdagen av en plan för övergången till en friare
ekonomi efter ingången av år 1951, m. m.
I två likalydande motioner, som hänvisats till bankoutskottets förberedande
handläggning, väckta, den ena inom första kammaren under nr 325
av herr Andrén jämte sex av kammarens övriga ledamöter samt den andra
inom andra kammaren under nr 418 av herr Hjalmarson jämte sju av kammarens
övriga ledamöter, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att under innevarande vårsession få sig förelagd en
plan för övergången till en friare ekonomi efter ingången av år 1951».
I motionerna framhålles bl. a., att de första efterkrigsårens säljaremarknad
nu efterträtts av en köparens marknad med därav följande hårdnande konkurrens.
Förutsättningen för att vårt land skulle kunna möta denna andra
fas i världens efterkrigsekonomi vore att medborgarna bereddes väsentligt
ökad ekonomisk rörelsefrihet. All erfarenhet talade för, att en fri ekonomi
vore en bunden överlägsen i förmågan till anpassning efter världsmarknadens
behov och krav. Svensk ekonomisk politik vore i väsentliga avseenden
låst för hela kalenderåret 1950, men det vore angeläget att en
plan för övergången till en friare ekonomi framlades, en plan som på nytt
gåve de generellt verkande, mera automatiska ekonomiska faktorerna deras
verkningsförmåga åter.
Beträffande motiveringen i övrigt för motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionen 11:418.
Prövningen av motionerna har av utskottet uppskjutits i avvaktan på eu
väntad proposition, i vilken skulle upptagas frågan om den ekonomiska politiken
under den närmaste tiden. I en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition
nr 237 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1950/51 in. in. har chefen för finansdepartementet under rubriken »Det ekonomiska
läget» (s. 29—35) närmare behandlat denna fråga. Med hänsvn
till det nära sambandet mellan motionerna och nyssnämnda avsnitt av propositionen,
vilket ingår i den del av densamma, som hänvisats till statsutskottet,
har bankoutskottet efter samråd med statsutskottet funnit sig
höra upptaga motionerna och departementschefens förenämnda uttalanden
i ett sammanhang.
Departementschefen anför:
»I finansplanen i. årets statsverksproposition redogjordes för de beräkningar
som verkställts beträffande de ekonomiska utsikterna för det framförliggande
året och som sammanfattats i den till propositionen fogade na1
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. AV 20.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
tionalbudgeten för år 1950. De verkställda kalkylerna pekade mot en ytterligare
lättnad i det ekonomiska läget. Främst tack vare en förutsedd gynnsam
utveckling av produktionen var det möjligt att i planerna för innevarande
år inrymma en icke obetydlig ökning av investeringarna. Samtidigt
medgav den förbättring i valutaläget som inträtt en ansenlig utvidgning av
licensieringsramen för importen, innebärande en icke oväsentlig förstärkning
av de inhemska försörjningsmöjligheterna. Genom förlängning av
överenskommelsen om inkomststabilisering samt genom fortsatt sträng
återhållsamhet i fråga om statsutgifter i förening med en i stort sett oförminskad
skattebelastning på de privata inkomsterna hade vidare förutsättningar
skapats för en stabiliserad utveckling på konsumtionens område.
Planerna i fråga om investeringsverksamheten och utrikeshandeln inneburo
en begynnande avveckling av de krisbetonade detaljregleringarna och
en fortsatt utveckling mot fri samhällsekonomisk balans. Strävanden i samma
riktning kommo även till uttryck i mitt förordande i finansplanen av
pappersskattens avskaffande. Jag underströk dock, att den förutsedda jämvikten
i det ekonomiska livet under innevarande år alltjämt förutsätter regleringar
på viktiga huvudområden av det ekonomiska livet samt alla samhällsgruppers
samverkan till en stabilisering av inkomsterna. Endast under
dessa betingelser ansåg jag det möjligt att vidmakthålla den samhällsekonomiska
balans som den ekonomiska politiken de senaste åren inriktats på.
Särskild återhållsamhet motiverades av ovissheten om den internationella
konjunkturutvecklingen. Såsom en konsekvens av devalveringarna föregående
höst kännetecknades läget vid årets början av en brytning mellan prisstegrings-
och prisfallstendenser. Det kunde icke uteslutas, att endera av
dessa tendenser under året komme att taga överhanden på de internationella
marknaderna och utlösa inflationistiska eller deflationistiska tendenser, vilka
kunde spridas till vårt land och förorsaka en snahb omkastning i det
ekonomiska läget. Med hänsyn härtill hade nationalbudgetdelegationen förutskickat,
att händelseförloppet kunde komma att påkalla en revision av
nalionalbudgetberäkningarna. I anslutning härtill uttalade jag i finansplanen,
att det vore nödvändigt att följa den ekonomiska utvecklingen med stor
uppmärksamhet och att uppdrag borde lämnas vederbörande myndigheter
att vidtaga åtgärder för att inhämta fortlöpande informationer om det ekonomiska
lägets utveckling i syfte att skaffa möjligheter för att under årets
lopp vidtaga erforderliga justeringar i de åtgärder, som äro avsedda att påverka
den samhällsekonomiska balansen.
När nu ett kvartal av året förflutit, kan det konstateras, att situationen
såväl i inre som yttre hänseenden i stort sett är lika svåröverskådlig som vid
årets början.
Den internationella konjunkturutvecklingen har ännu icke givit
något entydigt utslag. Detta vill säga, att varken någon allmän konjunkturuppgång
eller något påtagligt tecken till konjunktur avmattning hittills kunnat
spåras utomlands. Vad särskilt gäller den för vår prispolitik viktiga frågan
om prisrörelserna i utlandet, ha för vissa varor prisstegringar inregistre
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
3
rats, medan för andra varor icke oväsentliga prisfall noterats. Det är icke
möjligt att på grundval av det nu rådande läget bilda sig en föreställning
om världsmarknadsprisnivåns sannolika gestaltning under fortsättningen av
året. På den allra senaste tiden synes emellertid tendensen till prisnedgång
ha övervägt.
Till frågan om de utländska prisförskjutningarnas innebörd för relationen
mellan våra export- och importpriser torde jag få återkomma i samband
med redogörelsen för utrikeshandeln.
Ej heller i fråga om de interna balansfaktorerna finnas några symptomatiska
avvikelser från de ursprungliga beräkningarna att anföra. På detta
tidiga stadium är det emellertid icke möjligt att företaga en formlig avstämning
av de ursprungliga kalkylerna mot den faktiska utvecklingen. På
grund av den tidseftersläpning som med nödvändighet måste vidlåda statistiken,
har denna nämligen hittills i stort sett blott hunnit lämna vittnesbörd
om utvecklingen fram till årsskiftet. Härvid har på det hela taget den preliminära
bild av utvecklingen under fjolåret, som tidigare uppdragits, verilierats.
De statistiska uppgifter, som täcka utvecklingen under innevarande
är, avse huvudsakligen utrikeshandeln och valutamarknaden, penning- och
kapitalmarknaden samt prisläget.
På utrikeshandelns område har läget hittills varit gynnsammare
än väntat, om man ser på det totala varuutbytet. Det har sålunda visat sig,
att exporten under perioden januari—februari i förhållande till fjolårsvärdet
stigit med icke mindre än 163 miljoner kronor eller omkring 25 procent. Volymökningen
är något större än värdesiffrorna utvisa. Importen har under
samma tid ökat med 53 miljoner kronor. Handelsbalansen har under de två
första månaderna resulterat i ett importöverskott av 14 miljoner kronor
mot 124 miljoner förra året. Därest den tendens, som kommit till uttryck i
handelsbalansens utfall under årets två första månader, icke är övergående,
torde man tå utgå från att de i nationalbudgeten inrymda exportkalkylerna
tå uppjusteras, innebärande möjligheter till en ytterligare vidgning av ramen
för importen.
Vid en justering av import- och exportkalkylerna torde hänsyn också få
tagas till den omständigheten, att uppskattningarna rörande gestaltningen
av bytesförhållandet till utlandet av allt att döma varit alltför pessimistiska.
Sålunda har enligt kommerskollegii indextal relationen mellan export- och
importpriserna utvecklats mindre oförmånligt än man antog vid devalveringen.
Från augusti 1949 och fram till februari 1950 har importprisindex
stigit med cirka 22 procent och exportprisindex med cirka 16 procent. Enligt
samma indexberäkningar skulle en återhämtning redan ha börjat inträda
i fråga om den tidigare ogynnsamma förskjutningen i relationen mellan
export- och importpriserna, i det att importprisindex mellan december och
tebruari blott stigit med 0,3 procent, medan exportprisindex under samma
tid visat en uppgång med icke mindre än fem procent. Anförda indextal kunna
emellertid icke tillerkännas absoluta vitsord såsom uttryck för de priser
som gällt för det faktiska varuutbytet, eftersom de närmast avspegla pris
-
4
Bcinkoutskottets utlåtande nr 20.
noteringarna på de internationella marknaderna för varor som ingå i Sveriges
utrikeshandel. En ytterligare reservation får göras med hänsyn till
att svängningar i indexserierna under en så kort tidrymd som ett par månader
icke kunna tillmätas alltför stort bevisvärde. Det finnes dock skäl förmoda,
att den i nationalbudgeten gjorda beräkningen av landets förlust till
följd av bytesförhållandets försämring — 350 miljoner kronor — betecknar
en övre gräns.
Om sålunda utsikterna för den totala utrikeshandeln för närvarande synas
goda, får detta icke undanskymma dollarbalansens beträngda läge. Kravet
på en väsentlig ökning av exporten till Förenta staterna och det övriga
dollarområdet är alltjämt lika bjudande och fordrar oavlåtlig uppmärksamhet.
Riksbankens valutareserv har från den Z1/li 1949 till den 3t/s i år
reducerats med 6 miljoner kronor. Med hänsyn till att riksgäldskontorets
innehav av franska skattkammarväxlar, uppgående till 45 miljoner kronor,
under perioden överförts till riksbanken, utgör emellertid det verkliga valutautflödet
51 miljoner kronor. Inom valutareserven ha vissa förskjutningar
ägt rum. Sålunda ha dollartillgodohavandena vuxit med 83 miljoner kronor.
Pundinnehavet har nedbringats med 123 miljoner kronor, vilket kan jämföras
med en för hela året beräknad nedgång av 250—300 miljoner kronor. Jag
får i övrigt hänvisa till följande sammanställning av förändringarna i riksbankens
behållning av guld och valutor (i miljoner kronor):
19/9 1949
3>/l2 1947 |
S,/l2 1948 |
Till kurser |
Till kurser |
»Vu 1949 |
3Vs 1950 |
|
Guld .................. |
379 |
290 |
254 |
365 |
362 |
359 |
Dollar.................. |
3 |
113 |
173 |
249 |
385 |
468 |
Pund.................. |
351 |
214 |
459 |
459 |
508 |
385 |
Övriga valutor.......... |
156 |
85 |
92 |
100 |
61 |
106 |
Brutlosumma |
889 |
702 |
978 |
1 173 |
1 316 |
1318 |
Skulder................ |
165 |
97 |
192 |
262 |
126 |
134 |
Nettosumma |
724 |
605 |
786 |
911 |
1 190 |
1 184 |
Anm.: Häri ingår icke riksgäldskontorets andel i Treasury Bills i pund, 109 milj. kr., och Franska
Bons du Trésor, 45 milj. kr. (ingår dock i riksbankens behållning per den sVs 1950).
Penning- och kapitalmarknaden kännetecknas av i stort sett
samma likvida ställning som vid årets början. Riksbanken har visserligen
genom sina värdepappersförsäljningar under perioden januari—mars indragit
likvida medel till ett belopp av 533 miljoner kronor, samtidigt som omslaget
från valutainflöde till valutautflöde inneburit att de tidigare av riksbankens
valutaköp föranledda likviditetstillskotten till marknaden på senaste
tiden upphört och ersatts av en ström i motsatt riktning. Nettoresultatet
av riksbankens samtliga transaktioner under första kvartalet i år har därför
blivit en minskning av tillgången på betalningsmedel i betydelsen sedlar och
Bankoutskotiets utlåtande nr 20.
5
riksbanksgiro med 439 miljoner kronor, jämfört med en motsvarande minskning
av 423 miljoner kronor i fjol. Underlaget för bankernas kreditgivning
har dock icke reducerats i motsvarande mån, eftersom deras värdepappersportfölj
undergått en ansenlig påfyllning. Enligt de hittills tillgängliga uppgifterna,
vilka avse januari och februari, har sålunda affärsbankernas innehav
av inhemska värdepapper under året stigit med icke mindre än 439 miljoner
kronor mot 361 miljoner samma tid 1949. Totalt uppgick den 28 februari
i år affärsbankernas innehav av inhemska statspapper och obligationer till
1 709 miljoner kronor, vilket i nuvarande läge representerar en avsevärd
likviditetsreserv, som får tagas i beaktande vid bedömningen av banksystemets
kreditgivningskapacitet. Under årets två första månader har emellertid
affärsbankernas utlåning till allmänheten blott stigit med 50 miljoner kronor
mot en inlåningsökning från allmänheten av drygt 300 miljoner kronor.
Prisutvecklingen inom landet har varit stabiliserad. Från december
1949 till februari i år har såväl parti- som konsumtionsprisindex stigit
med omkring en halv procent. Härmed ligger partiprisnivån icke fullt tre
procent över läget närmast före devalveringen och icke fullt två procent
över fjolårsnivån, medan konsumtionspriserna varit praktiskt taget oförändrade
sedan devalveringen och stigit med en halv procent sedan februari
i fjol. Någon levnadskostnadsberäkning för innevarande år föreligger ännu
icke.
Från övriga sidor av det ekonomiska livet föreligga endast strödda statistiska
data. Så långt dessa sträcka sig, ge de icke anledning att ändra den
konjunkturuppfattning som präglar finansplanen och nationalbudgeten. De
riktlinjer för den ekonomiska politiken under innevarande år som uppdrogos
i finansplanen torde därför kunna följas även i fortsättningen, såframt
icke nu oförutsägbara skiftningar i lägets karaktär senare framträda och
påkalla en omläggning av planerna.
Det anförda innebär, att man får inrikta sig på att de särskilda anstalter
som träffats till penningvärdets skydd och den ekonomiska jämviktens upprätthållande,
så vitt nu kan överblickas, måste bibehållas till årets slut vid
i stort sett nuvarande omfattning. Bland annat kräver stabiliseringspolitikens
fullföljande, att prisstabiliteten på konsumtionsområdet bevaras genom
att de i anslutning till devalveringen hösten 1949 beslutade subventionsåtgärderna
äga bestånd under återstoden av året. Genom propositionerna
nr 179 och nr 180 har denna fråga redan underställts riksdagen. Som
l. f. chefen för folkhusbållningsdepartementet därvid anfört, synes man för
närvarande icke böra räkna med att ifrågavarande subventionsförfarande
skall tillämpas efter ingången av år 1951. Möjligheter torde dock böra skapas
för att, om så befinnes önskvärt, under en övergångstid fortsätta subventioneringen
av de även tidigare subventionerade varorna bomull och hudar,
i syfte att erhålla en smidigare prisanpassning samt motverka spekulativa
lagringsköp.
Med utgångspunkt från de för dagen gällande världsmarknadspriserna
får man vara beredd på att avvecklingen av berörda subventioner, tillika
6
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
med tillämpningen enligt förutvarande grunder av återanskaffningsprisprincipen,
automatiskt medför en viss uppjustering av prisnivån och levnadskostnaderna
tämligen omedelbart efter 1951 års ingång. Proportionerna
härvidlag få dock icke överdrivas. Vid förarbetena till fjolårsbeslutet i
subventionsfrågan beräknades importfördyringen motsvara en stegring av
levnadskostnadsindex med 1 V» procent. På grund av därefter inträdande
förändringar, särskilt beträffande kaffe- och ullpriserna, synes man för närvarande
få uppskatta importsubventioneringens och därtill anslutande
arrangemangs prisnedhållande effekt till ungefär tre procent. Det torde få
erinras om att detta icke är liktydigt med en häremot svarande ökning av
förbrukningen av subventionsmedel, emedan det i vissa fall, såsom beträffande
tobaks- och yllevaror, tills vidare varit möjligt att undvika, att de
höjda återanskaffningspriserna slå igenom i konsumtionspriserna. På grund
härav, och då en reserv för oförutsedda prisstegringar inrymmes i de för
innevarande budgetår anvisade subventionsmedlen, kunna dessa trots den
berörda förändringen på prisområdet beräknas vara tillräckliga.
Därest den av subventionernas upphörande betingade engångsförskjutningen
av prisnivån föranleder en motsvarande nominell lönekompensation,
rubbas icke härigenom den samhällsekonomiska balansen under nästa år.
Det blir förfarande jämvikt mellan den totala tillgången och efterfrågan i
samhället, fastän på ett värdemässigt något förhöjt plan. Utrymmet för lönestegringar,
som sträcka sig härutöver och vilka alltså innebära en höjning
av den reala inkomststandarden, kommer emellertid fortfarande att vara
begränsat under år 1951.
Även om sålunda det för löneökningar under år 1951 disponibla utrymmet
är begränsat och den samhällsekonomiska balansen och prisnivån starkt
beroende av löneutvecklingen, torde dock bland arbetsmarknadens organisationer
allmän enighet råda därom, att den vid årsskiftet utlöpande överenskommelsen
om inkomststabilisering icke bör ytterligare förlängas. Under
dessa förhållanden räknar jag med fria avtalsrörelser beträffande lönerna
för det kommande året. Det torde dock få förutsättas, att arbetsmarknadens
parter vid löneuppgörelserna beakta riskerna för en inflationsartad utveckling
och iakttaga den återhållsamhet som läget kan kräva. Givetvis är jag
beredd att vid de överläggningar, som pläga ske med vederbörande organisationer
samt i annan lämplig ordning, tillhandahålla de upplysningar rörande
det ekonomiska läget, som kunna erfordras för en bedömning av utrymmet
för inkomstökningar under nästa år. I detta sammanhang vill jag fästa
uppmärksamheten på att hänsyn även får tagas till att man med nuvarande
uppläggning av prisregleringen på jordbrukets område har att förvänta
krav från jordbrukets sida på inkomstförbättringar motsvarande de lönestegringar
som uppnås inom övriga yrkesgrupper. Jag får vidare hänvisa
till de i propositionen nr 203 framlagda förslagen, vilka innebära dels eu
mindre uppmjukning av reglerna om begränsning i aktiebolagens vinstutdelningsrätt,
dels ock viss jämkning beträffande den tid inom vilken på
spärrkonto avsatta medel må lyftas. I rådande läge har jag icke ansett det
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
7
möjligt att förorda en mera väsentlig ändring i fråga om utdelningsbegränsningen.
I och med den nya rörligheten på inkomstområdet bli de kvarstående
områdena under statlig kontroll desto betydelsefullare. Det gäller att skapa
garantier för att de mödosamt vunna resultaten av de senaste årens stabiliseringspolitik
icke spolieras genom att myndigheterna förlora herraväldet
över utvecklingen vid eventuellt uppkommande överbelastningar på ekonomien
under den första övergångstiden efter nyåret. Att under denna tid en
aktiv priskontroll måste utövas, torde få anses självfallet, något som icke
utesluter ett smidigt handhavande av prisregleringen och en fortsatt avveckling
av denna i samma mån som risker för en ogynnsam prisutveckling
ej behöva befaras. Vidare finner jag det nödvändigt att för den närmaste
tiden gå fram med stor försiktighet beträffande lättnader på statsbudgetens
område. Nödvändigheten härav torde framträda med ökad skärpa efter de
nya uppgifter om budgetläget som föreligga och vartill jag återkommer i
det följande. Med hänsyn till riskerna för en ansvällning av investeringsverksamheten
torde jämväl i fråga om byggnadsregleringen tills vidare nuvarande
återhållsamhet få iakttagas.
Läget kräver även en restriktiv kreditpolitik. Härvid torde man få räkna
med kreditinstitutens medverkan. Den överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna m. fl. kreditinrättningar angående restriktivitet vid utlåningen,
som gällt under de senaste åren, har utgjort ett värdefullt stöd
för stabiliseringssträvandena och får även i fortsättningen förutsättas vara
i kraft. Skulle det visa sig, att trots detta tendenser till en kreditexpansion
framträda, torde man få upptaga till prövning frågan om en tillämpning av
den existerande beredskapslagstiftningen rörande affärsbankernas kassareserver.
Den inställning jag här givit uttryck åt bottnar i den uppfattningen, att
det gäller att tillse, att den samhällsekonomiska balansen icke rubbas genom
att förväntningar om en ny inflationsfas i samband med lönestabiliseringens
upphörande och importsubventionernas avskaffande få tillfälle att växa sig
starka och föranleda till eljest icke motiverade dispositioner. Får utvecklingen
blott fortgå ostört under resten av året, bör samhällsekonomien i hägnet
av den, låt vara villkorliga, jämvikt, som förefunnits sedan hösten 1948,
ha nått en sådan hållfasthet vid utgången av innevarande år, att den i betydande
grad kan tåla de påfrestningar som den då eventuellt utsättes för.
En förutsättning härför är, att den successiva förbättring av läget under
innevarande år, som man får räkna med, icke tages ut i förväg i form av
en så hastig uppluckring av stabiliseringsåtgärderna på statsbudgetens och
investeringarnas områden, att den i nationalbudgeten uppdragna ramen för
utvecklingen i år spränges. Målsättningen bör givetvis alltjämt vara att i takt
med det ekonomiska lägets förbättring avveckla detaljregleringarna och de
övriga extraordinära åtgärder som tillkommit i stabiliseringssyfte. Det är
min avsikt att söka få ett fastare grepp om möjligheterna härvidlag genom
att föranstalta om en utredning angående ett långtidsprogram för den eko
-
8
Bankontskottets utlåtande nr 20.
nomiska politiken. Bemyndigande härtill torde få utverkas vid ett senare
tillfälle. I det övergångsskede, vari vi ännu befinna oss, och med de ovissa
utsikterna i fråga om den internationella konjunkturutvecklingen, är det
emellertid bättre att tills vidare förhålla sig avvaktande och taga ett steg i
sänder på vägen mot fri samhällsekonomisk balans, än att hela stabiliseringspolitiken
vedervågas.»
Sedan utskottet anmodat fullmäktige i riksbanken att skriftligen delgiva
utskottet fullmäktiges uppfattning rörande riktlinjerna för penningpolitiken,
ha fullmäktige i skrivelse till utskottet den It maj 1950 anfört följande:
»Utförliga
redogörelser för det ekonomiska läget och prognoser rörande
utvecklingstendenserna under den närmaste framtiden ha lämnats i av
konjunkturinstitutet och nationalbudgetdelegationen utarbetade översikter,
vilka såsom bilagor fogats till årets statsverksproposition. I samma proposition
ha diskuterats riktlinjerna för den ekonomiska politiken under den
närmaste tiden. I proposition nr 237 till årets riksdag (angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1950/51, in. in.) har framställningen
i statsverkspropositionen kompletterats med de ytterligare uppgifter
som funnos tillgängliga vid månadsskiftet mars-april, varjämte det
statsfinansiella läget gjorts till föremål för närmare diskussion i samband
med behandlingen av vissa aktuella skattespörsmål.
Utvecklingen på valutaområdet och kapitalmarknaden under år 1949 har
vidare redovisats i riksbankens berättelse för år 1949 till riksdagen (bankoutskottets
mem. nr 1). I sitt dechargeutlåtande (uti. nr 4) har bankoutskottet
därefter behandlat dessa frågor i samband varmed ytterligare viss
statistik framlagts.
Fullmäktige få i anledning av det nu infordrade utlåtandet till en början
hänvisa till angivna propositioner och utlåtanden vad angår konkreta
uppgifter för belysande av det aktuella läget. Fullmäktige vilja därutöver
lämna kompletterande uppgifter för den tid som förflutit sedan den 31
mars, d. v. s. den tidpunkt som de i propositionen nr 237 redovisade siffrorna
rörande valutaläget m. m. avse. Sålunda kan nämnas, att riksbankens
nettobehållning av guld och valutor, som den 31 mars 1950 uppgick
till 1 184 milj. kronor, vid slutet av april månad nedgått till 1 100 milj. kronor.
Detta innebär, att behållningen under de första fyra månaderna innevarande
år reducerats med 135 milj. kronor mot 142 milj. kronor samma
tid föregående år. Minskningen hänför sig emellertid — i den mån densamma
icke är av rent säsongmässig karaktär — i allt väsentligt till en
väntad reduktion av pundbehållningarna, medan för återstoden av valutareserven
en viss ökning inträtt.
Beträffande riksbankens innehav av svenska värdepapper kan framhållas,
att detta under januari—april i år minskat med 285 milj. kronor mot
89 milj. kronor under samma tid 1949. Här gäller dock i ännu högre grad
än beträffande valutasituationen, att utvecklingen under ifrågavarande korta
tidsperiod kan ha påverkats av tillfälliga faktorer, varför man icke av
siffrorna kan draga några slutsatser om den fortsatta utvecklingen.
Att fullmäktige icke tidigare under året gjort frågan om penningpolitikens
fortsatta utformning till föremål för behandling i något särskilt utlåtande
eller framställning, har haft sin grund i att läget icke ansetts påkalla
någon ändring eller komplettering av fullmäktiges tidigare uttalanden rörande
riktlinjerna för denna politik. I anledning av det nu infordrade utlåtandet
''dlja fullmäktige emellertid framhålla följande mera allmänna synpunkter.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
9
Vad törst beträffar valutapolitiken pågå som bekant sedan någon tid tillbaka
diskussioner rörande utformningen av ett nytt betalningssystem inom
Marshallorganisationens ram, innebärande ökad konvertibilitet mellan valutorna.
Det resultat, som dessa överläggningar kunna leda till, får givetvis
stor betydelse för de betingelser, under vilka vår handels- och valutapolitik
kommer att föras för framtiden. Det är emellertid för närvarande icke
möjligt att ens mera allmänt ange, vilka resultat som kunna komma att
uppnås på detta område. Innan dessa överläggningar slutförts saknas anledning
att diskutera en ändring av de principer, som under den senaste
tiden varit vägledande för vår allmänna handels- och valutapolitik. Så vitt
nu kan bedömas synes, därest pågående diskussioner leda till resultat i
åsyftad riktning, en ytterligare intensifiering av våra nuvarande strävanden
till större rörelsefrihet på det handels- och valutapolitiska området
kunna bli möjlig.
Som i olika sammanhang tidigare framhållits, har vår betalningsbalans
mot utlandet under år 1949 förbättrats i förhållande till förutvarande år.
Ehuru, såsom ovan nämnts, den huvudsakligen genom utflöde av pund
förorsakade minskningen av valutareserven under året varit förutsedd, måste
dock en fortsatt exportökning vara erforderlig för att på något längre sikt
ge oss ytterligare möjligheter till ökad import, vilket framstår som angeläget
icke minst ur pris- och konkurrenssynpunkt. Det finns i detta sammanhang
anledning nämna den förbättring av bytesförhållandena med utlandet,
som inträtt genom den ökning av våra exportpriser, som kommit
till stånd under den senaste tiden och som medfört att den under slutet av
föregående år inträdda ogynnsamma förskjutningen av relationerna mellan
import- och exportpriser reducerats till sin omfattning.
Vad angår utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden ha under den
senaste tiden inga förändringar inträtt, som påkalla särskilda kommentarer.
Som ovan framhållits har i år en icke obetydlig minskning ägt rum
av riksbankens värdepappersinnehav, men marknadens likviditet är fortfarande
hög, och behovet av återhållsamhet i fråga om kreditgivningen kvarstår.
De åtgärder, som vidtagits i kreditbegränsande syfte, torde i nuvarande
läge få anses ändamålsenliga.
Huruvida inom den närmaste tiden sådana förändringar kunna uppkomma
beträffande det allmänna ekonomiska läget, vilka skulle kunna anses
nödvändiggöra eu omprövning av den nu förda politiken på valuta- och
kapitalmarknadsområdet, synes omöjligt att förutsäga. Lönc- och prisutvecklingen
äro väl de faktorer som i detta sammanhang närmast påkalla
uppmärksamhet. Detta spörsmål har diskuterats i förutnämnda proposition
nr 237. Fullmäktige kunna i huvudsak ansluta sig till vad i propositionen
uttalats rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken under det närmaste
året. Det synes knappast nödvändigt att särskilt understryka vikten
av att åtgärder icke vidtagas, som allvarligt kunna riskera de resultat, som
uppnåtts genom de senaste årens stabiliseringspolitik. En mera betydande
löne- och prisstegring skulle bl. a. försvåra avsättningen av våra exportvaror.
Den interna penningpolitikens utformning kan givetvis också komma
att 1''å tagas under förnyad omprövning, därest det allmänna ekonomiska
läget skulle undergå några större förändringar. Enligt fullmäktiges mening
förefinnas dock för närvarande inga tecken, som tyda på att anledning
skulle uppkomma att under den närmaste tiden intaga ändrad ståndpunkt
beträffande de riktlinjer för penningpolitiken, som varit gällande under den
senaste tiden och vilka bankoutskottet senast i sitt av riksdagen godkända
utlåtande av den 1(5 mars 1950 lämnat utan erinran.»
10
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Utskottet.
Av de uppgifter, som lämnats i propositionen nr 237 och i bankofullmäktiges
ovan intagna skrivelse, synes framgå, att de ekonomiska förhållandena
hittills under innevarande år utvecklats på ett i stort sett tillfredsställande
sätt. En icke oväsentlig ökning av produktionen och exporten har ägt rum,
i följd varav även importen kunnat ökas utan att i nämnvärd mån försämra
valutaställningen. Bytesförhållandena inom utrikeshandeln ha gestaltat sig
gynnsammare än man tidigare räknat med. Denna utveckling har varit
ägnad att befästa jämvikten inom samhällsekonomien. På penning- och kapitalmarknaderna
ha under nämnda tid icke framträtt några tendenser,
som avvika från de tidigare rådande. Priser och levnadskostnader ha kännetecknats
av fortsatt stabilitet.
Emellertid torde det ej vara möjligt att av de nu tillgängliga uppgifterna
draga några mera bestämda slutsatser om de ekonomiska framtidsutsikterna.
Situationen är alltjämt svåröverskådlig, särskilt i fråga om prisrörelserna
på världsmarknaden, där fortfarande mot varandra stridande tendenser
göra sig gällande. Sedan utskottet i mars 1950 (uti. nr 4) behandlade den
ekonomiska politiken, ha likväl icke tillkommit några nya omständigheter
av beskaffenhet att böra föranleda ändrade riktlinjer för denna politik.
Utskottet kan därför ansluta sig till vad departementschefen härutinnan
anfört i propositionen nr 237. Stabiliseringsprogrammet bör således fullföljas,
vilket innebär, att man intill årets slut har att till penningvärdets skydd
och den ekonomiska jämviktens bevarande i stort sett bibehålla nuvarande
i stabiliseringssyfte tillkomna reglerings- m. fl. åtgärder inom det ekonomiska
området.
Med ingången av år 1951 inträda delvis nya förutsättningar för den ekonomiska
politiken. Den subventionering av vissa importvaror, som infördes i
samband med devalveringen för att hindra en stegring av levnadskostnaderna
kommer nämligen då enligt statsmakternas beslut att i huvudsak avvecklas.
Samtidigt äro nuvarande överenskommelser om lönestabilisering
avsedda att upphöra och ersättas med fria avtalsrörelser. Förändringarna
innebära ett stort steg i riktning mot en friare ekonomi men kunna å andra
sidan under ogynnsamma förhållanden medföra påfrestningar för den ekonomiska
jämvikten. Slopandet av subventionerna torde leda till en stegring
av levnadskostnadsindex, som dock med utgångspunkt från nuvarande priser
beräknats bli jämförelsevis obetydlig. Löneökningar kunna, om de gå
längre än produktivitetsökningen, ge upphov till kostnadsstegringar och
därmed motverka sitt syfte. Med hänsyn till de risker för en inflationsartad
utveckling, som i sådant fall skulle uppkomma, och då utrymmet för en
höjning av den reala inkomststandarden är begränsat, får det förutsättas,
att arbetsmarknadens parter vid löneupgörelserna iakttaga den återhållsamhet,
som läget kräver. Även med tanke på att en mera betydande löneoch
prisstegring skulle försvåra avsättningen av våra exportvaror och därmed
begränsa möjligheterna att importera nödvändiga varor, är en dylik
återhållsamhet önskvärd.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
11
I de nu förevarande motionerna I: 325 och II: 418 har det — med hänsyn
till de fördelar detta skulle medföra för hela samhällsekonomien — framhållits
såsom önskvärt, att en återgång till friare ekonomiska förhållanden
äger rum genom avveckling av de efter den 1 januari 1951 alltjämt kvarstående
regleringarna inom pris-, byggnads- och utrikeshandelns områden.
Dessa regleringar torde emellertid, såsom departementschefen anfört, i och
med den nya rörligheten på inkomstområdet bli av ökad betydelse för den
samhällsekonomiska balansen. Försiktigheten torde därför bjuda, att med
avskaffandet av ifrågavarande regleringsåtgärder får anstå, intill dess de
ekonomiska förhållandena ytterligare stabiliserats och dessutom en säkrare
överblick av läget vunnits, övergången till en friare ekonomi bör dessutom
göras så mjuk som möjligt, så att störningar i näringslivet undvikas. Utskottet
finner sig följaktligen böra instämma i departementschefens uttalande,
att avvecklingen av regleringarna bör ske i takt med det ekonomiska
lägets förbättring, samt att det är bättre att taga ett steg i sänder på vägen
mot fri samhällsekonomisk balans, än att hela stabiliseringspolitiken vedervågas.
Utskottet vill emellertid understryka vikten av att de krisbetonade regleringar,
som efter vad ovan sagts alltjämt äro erforderliga för att vidmakthålla
den ekonomiska balansen, slopas så snart förhållandena det medgiva.
Därmed skulle fullföljas den politik i riktning mot en friare ekonomi, som
konsekvent tillämpats under de senare åren och som tagit sig uttryck i
bl. a. lättnader i byggnadsregleringen, utvidgning av licensieringsramen för
importen och uppmjukning av prisregleringen. Vad särskilt angår möjligheterna
att ernå större rörelsefrihet på det handels- och valutapolitiska
området ha fullmäktige erinrat om att dessa skulle väsentligt ökas, därest
nu pågående diskussioner om ett nytt betalningssystem inom Marshallorganisationens
ram, innebärande ökad konvertibilitet mellan valutorna, kunde
leda till resultat.
Såsom motionärerna framhållit, är det av vikt, att övergången till en
friare ekonomi sker efter en på förhand uppgjord plan. Motionärerna ha yrkat,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att under
innevarande vårsession få sig förelagd en plan i sådant avseende. I nyssnämnda
proposition har departementschefen tillkännagivit sin avsikt att låta
föranstalta om en utredning angående ett långtidsprogram för den ekonomiska
politiken. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse häröver. Därmed
torde också motionernas syfte få anses vara tillgodosett. För övrigt torde
de synpunkter, som anförts till stöd för det i motionerna framställda yrkandet,
självfallet komma under närmare bedömande, då ställning skall tagas
till det ekonomiska långtidsprogrammet. Utskottet förutsätter dessutom, att
därest den ekonomiska utvecklingen under innevarande år, exempelvis genom
omkastning i det internationella läget, skulle gå i eu riktning, som ej
nu kunnat förutses och som skulle erfordra eu mera betydande justering av
riktlinjerna för den ekonomiska politiken, frågan härom underställes riksdagen
under höstsessionen. I vart fall kan det förväntas, att denna politik
12
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
blir föremål för förnyat övervägande i samband med statsverkspropositionen
till 1951 års riksdag.
Utskottet har under en följd av år starkt understrukit, att en ökning av
det frivilliga sparandet är nödvändig med hänsyn till näringslivets och det
allmännas stora kapitalanspråk. Så länge sparandet är otillräckligt, måste
för det ekonomiska och sociala framåtskridandet erforderliga byggnader och
anläggningar till men för folkhushållet hållas tillbaka genom reglering av
investeringsverksamheten. Utskottet vill ifrågasätta, huruvida icke spörsmålet
om möjligheterna att öka sparandet borde upptagas till särskilt övervägande
i samband med utredningen om ett långtidsprogram för den ekonomiska
politiken.
En sund budgetpolitik kräver i nuvarande läge, då en naturlig ekonomisk
balans ännu icke uppnåtts och då högkonjunktur råder, att statsbudgeten
redovisar överskott. Med hänsyn till svårigheterna att under rådande ansträngda
budgetläge nå detta mål framstår det såsom angeläget, att även
i fortsättningen sådan försiktighet iakttages vid statsfinansiella frågors avgörande,
som Kungl. Maj :t och riksdagen i år visat.
Departementschefen har — efter framhållande att läget kräver eu restriktiv
kreditpolitik — antytt, att om tendenser till kreditexpansion skulle
framträda, frågan om en tillämpning av beredskapslagstiftningen rörande
affärsbankernas kassareserver bör upptagas. Utskottet, som senast i sitt
utlåtande nr 4 i år understrukit angelägenheten av att riksbanken fullföljer
sina strävanden att motverka en alltför stark likviditet i marknaden,
vill ansluta sig till detta departementschefens uttalande. Beträffande penningpolitiken
i övrigt synes enligt utskottets mening anledning icke föreligga
att f. n. påkalla någon ändring.
Utskottet hemställer,
1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet ovan anfört; samt
2) att förevarande motioner I: 325 och II: 418, i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 maj 1950.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Ewerlöf, Sundvik*, Fahlander,
Näsgård, Mogård, Nordenson och De Geer;
från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby, Fröderberg,
Nilsson i Landskrona, fru Humla, herrar Schmidt, Sköldin, von Seth och
Nilson i Spånstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
13
Reservationer:
1) av herrar Ewerlöf, Nordenson och von Seth, vilka ansett, att utskottets
yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:
»I de likalydande motionerna 1:323 och 11:418 har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att under innevarande vårsession
få sig förelagd en plan för övergång till en friare ekonomi efter ingången
av år 1951. Redan vid fjolårets höstriksdag hade framlagts ett förslag
med liknande syfte. Med motionen avsågs att giva riksdagen vederbörligt
inflytande över den ekonomiska politiken och särskilt bereda möjlighet
för folkrepresentationen att fastslå de allmänna huvuddragen för denna
politik, innan arbetsmarknadens olika parter inför höstens avtalsrörelser
fixerade sin ställning. Ett av motionernas väsentliga syften var sålunda att
organisationerna inför övergången till en friare lönebildning borde bibringas
förståelse för vikten av ett försiktigt uppträdande och att få dem att ta
hänsyn till de verkliga mer än till de skenbara och kortsiktiga fördelarna,
något som givetvis förutsätter, att vårt lands ekonomiska läge med alla dess
risker men också med dess möjligheter klart belyses.
Motionerna uppbäras av tanken, att en större frihet i fråga om löneöverenskommelserna
förutsätter ökning av den allmänna ekonomiska rörelsefriheten
i samhället. I samma riktning peka, enligt motionerna, även de strävanden,
som statsmakterna i enlighet med Sveriges internationella förpliktelser
inlett i syfte att gradvis undanröja alltjämt bestående hinder för utrikeshandeln
och de utländska betalningsrörelserna.
I propositionen nr 237 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t sedermera
underställt riksdagen vissa uttalanden rörande det ekonomiska läget
och de åtgärder, som ansetts i fortsättningen påkallade för att skydda
penningvärdet och upprätthålla den ekonomiska jämvikten. Med skrivelse
av den It maj ha fullmäktige i riksbanken på utskottets anmodan delgivit
detsamma sin uppfattning beträffande riktlinjerna för penningpolitiken.
Att fullmäktige icke tidigare under året gjort penningpolitikens utformning
till föremål för särskilt uttalande förklaras bero på att läget — enligt fullmäktiges
mening — ''icke ansetts påkalla någon ändring eller komplettering
av fullmäktiges tidigare uttalande’ i frågan. I ovan åberopade skrivelse
framföra fullmäktige beträffande riktlinjerna för den närmaste framtiden
’mera allmänna synpunkter’.
Proposition nr 237 räknar med fria avtalsrörelser beträffande lönerna
för det kommande året. Det förutsättes dock, att arbetsmarknadens parter
vid löneuppgörelserna komma att beakta riskerna för en inflationsartad
utveckling och iakttaga den återhållsamhet, som läget kan kräva.
Motionerna förutsätta a sin sida, att statsmakterna och riksbanken genom
generella och automatiskt verkande medel skola underbygga jämvikten i
samhällsekonomien och därmed skapa förutsättningar för den nya rörligheten
på inkomstområdet, under det att propositionen utgår från att de
14
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
kvarstående statliga kontrollåtgärderna skola — om än i modifierad form
—- bibehållas. Dessa regleringar ha emellertid under det senaste året väsentligen
motiverats såsom ett stöd för stabiliseringspolitiken, särskilt lönestoppet.
I och med att arbetsmarknadsparternas frihet återställts, bortfaller i
väsentlig mån underlaget för dessa regleringar. Om de icke i detta sammanhang
ställas under avveckling, är det risk för att de komma att anses såsom
normala beståndsdelar i vårt ekonomiska system, trots de farliga men icke
alltid uppenbara konsekvenser de medföra för produktionsutvecklingen och
den reala levnadsstandarden.
Visserligen synes departementschefen i propositionen i princip ansluta
sig till önskemålet om återställandet av en fri marknadsekonomi, men hans
uttalanden ge närmast uttryck för en avvaktande hållning. Propositionen
tillgodoser sålunda icke de krav, som dagens särpräglade ekonomiska läge
ställer på att denna fråga löses utan onödig omgång och tidsutdräkt.
Den balans, i vilken vår ekonomi för närvarande befinner sig, har av departementschefen
betecknats såsom ''villkorlig’, d. v. s. den är för sitt bestånd
beroende av de direkta ingrepp, som på olika områden gjorts i den
ekonomiska mekanismen. Bakom den skenbara balansen finnes därför på
vissa områden en latent prisstegring och en snedvridning av prisstrukturen.
I en i övrigt på viktiga områden låst ekonomi kunna de fria avtalsförhandlingarna
leda till löneökningar, som gå längre än produktionsstegringarna
kunna förväntas möjliggöra. Detta skapar ett hot mot den eftersträvade
balansen i ekonomien. Avvecklas däremot nuvarande direkta kontrollåtgärder
och ersättas med automatiskt verkande medel, förefinnas goda utsikter
för att jämvikt utan nya inflationsimpulser skall kunna åvägabringas
just genom de ekonomiska krafternas samspel.
En allmän löneökning, som sker utan att den inre jämvikten på ett naturligt
sätt återställts, leder vidare till att efterfrågan för konsumtionsändamål
ånyo tenderar att stiga över landets produktiva resurser och ger utslag
i en importökning eller exportminskning, som i sin tur medför nya påfrestningar
för valutareserverna och ett hot mot en nyss genomförd eller planerad
liberalisering av utrikeshandeln.
De relativt snabba framsteg i ekonomiskt hänseende, som framför annat
kännetecknat utvecklingen under senare decennier, ha byggt på en utvecklad
internationell byteshushållning och på en betydande rörelsefrihet i den
inre ekonomien. De ha även förutsatt ett omfattande frivilligt sparande och
förefintligheten av riskvilligt kapital i tillräcklig omfattning.
Ehuru sparviljan av vissa tecken att döma för närvarande visar tendens
att öka, måste det konstateras, att det individuella sparandets omfattning är
otillräcklig och i förhållande till inkomstens storlek otillfredsställande. Att
åstadkomma en förbättring härvidlag är sannolikt en uppgift, som kräver
tid, vilket icke hindrar att åtgärder snarast måste vidtagas — åtgärder,
som återställa förtroendet för penningvärdet och göra sparandet lönande
för den som sparar.
Både i det syftet och i avsikt att öka tillgången på riskvilligt kapital måste
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
15
rationella, inbördes samstämda och väl avvägda lättnader i den direkta beskattningen
genomföras. Förslag till sådana böra av 1949 års skatteutredning
framläggas i så god tid, att proposition kan avlåtas till 1951 års
riksdag.
ökat frivilligt sparande förutsätter emellertid även å sin sida ökad frihet
i samhällsekonomien. I motionerna 1:325 och 11:418 ha vägarna för övergången
till en sådan omkring årsskiftet 1950/51 skisserats. Utskottet instämmer
i de i motionerna framförda synpunkterna och berör nedan några
av de för övergången till en friare ekonomi nödvändiga förutsättningarna.
Aktiv penningpolitik.
Med anlitande av hävdvunna penningpolitiska medel måste riksbankens
penning- och kreditpolitik inriktas på penningvärdets bevarande.
För att undvika fen opåkallad ökning av betalningsmedelsförsörjningen
bör riksgäldskontoret vid behov av lån i nuvarande läge regelmässigt vända
sig direkt till marknaden. Upplåning i riksbanken bör endast få äga rum
tillfälligt och med tillämpning av fasta återbetalningsregler samt begränsas
till visst maximibelopp.
Den räntenivå, som framkommer vid en sådan lånepolitik, bör accepteras.
En konsekvens härav blir att räntans rörlighet, såväl uppåt som nedåt,
återställes. En fri räntebildning ger i ett läge med inflationsrisker möjlighet
till sådan åtstramning på penningmarknaden, som är ägnad att hindra prisstegringar,
alltför stora investeringar och onödig lagerhållning. Vid en fallande
konjunktur kommer åter en sjunkande ränta att motverka depressionstendenserna.
Avveckling av investering skontrollen.
En smidig, aktiv penningpolitik skapar förutsättningar för en avveckling
av de direkta statliga ingreppen i de enskilda investeringarna. Härigenom
kommer konsumenternas inflytande över produktionsinriktningen på nytt
att återställas, vilket medför ökad effektivitet i användningen av våra nu tillgängliga,
begränsade resurser. Den för hela näringslivets framsteg så viktiga
nyföretagsamheten ges tillfälle att utveckla sin inneboende slagkraft, och
hindren för småföretagsamhetens tillväxt och förgrening undanröjas.
I sina direktiv till 1949 års investeringskommitté har statsrådet och chefen
för finansdepartementet gjort en inventering av de medel, som stå statsmakterna
till buds att göra sitt inflytande gällande över de totala investeringarnas
storlek i samhället. Särskilt pekas härvid på det faktum, att enbart de
statliga och av statsbidrag beroende investeringarna, över vilka statsmakterna
av naturliga skäl utöva direkt kontroll, numera utgöra en väsentlig del av
de totala investeringarna. Med utgångspunkt bl. a. härifrån ifrågasätter finansministern,
om icke åtgärder av mera generell typ, kombinerade med en
målmedveten budgetpolitik skulle vara till fyllest för att samhället under
mera normala förhållanden skulle kunna utöva den för en framgångsrik
ekonomisk politik erforderliga kontrollen över investeringsutvecklingen. Departementschefen
önskar få utrett, vilka krav som i detta sammanhang borde
ställas på exempelvis kreditpolitiken och budgetpolitiken.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Enligt utskottets mening får ingen tid spillas då det gäller att klarlägga
dessa spörsmål. Det ifrågavarande utredningsarbetet torde böra bedrivas med
största skyndsamhet för att kunna skapa förutsättningar för en gradvis avveckling
av byggnadsregleringen och andra direkta ingrepp i investeringsverksamheten
från och med ingången av år 1951.
Fri prisbildning.
Till snedvridningen av priserna bidraga för närvarande främst den direkta
pris- och hyresregleringen samt subventionssystemet.
En successiv men målmedveten sanering av prisstrukturen är ett oeftergivligt
krav, om den förutsedda expansionen av inkomsterna icke automatiskt
skall komma att medföra nya inflationstendenser. Självfallet får man
under en övergångstid vara beredd att ta sociala hänsyn och motverka möjligen
uppkommande förhållandevis häftiga svängningar. Målet måste emellertid
vara en fri och naturlig prisbildning utan subventioner. Konsumenterna
måste direkt få betala varornas verkliga priser. Härigenom undvikes
en övernormal efterfrågan med åtföljande behov av begränsningar i konsumentens
rätt att med sin inkomst efterfråga de varor han verkligen behöver.
I detta sammanhang må erinras om att särskilda förhållanden gälla för
jordbrukets del. Dessa hänföra sig till beredskapsskäl och till den av alla
godtagna målsättningen att bereda jordbruksnäringens folk jämställdhet
med andra folkgrupper. 1947 års beslut om jordbrukspolitikens gestaltning,
som ger uttryck härför, måste med kraft fullföljas, dock under aktgivande
på nödvändigheten att i möjligaste mån bereda jordbrukarna rörelsefrihet
inom den allmänna ram, åtgärderna i syfte att stärka näringens bärighet
göra nädvändig. Ett fullföljande av 1947 års beslut medför begränsningar
i den fria prisbildningen på ett avgränsat område. Dessa ha dock som ovan
framhållits speciella grunder och kunna icke anföras som skäl för liknande
begränsningar på andra områden.
Sedan jämvikt återställts mellan priser och kostnader, behöver man i en
lugn och säker utveckling mot rikligare varuförsörjning icke riskera generella
prisstegringar, såvida icke den förda penningpolitiken skapar konstlad
köpkraft. Den anpassning av varornas inbördes priser som kommer att ske
innebär blott en nödvändig anpassning efter de relativa produktionskostnaderna.
I motionerna I: 325 och II: 418 har framhållits, att priskontroll icke är ett
ändamålsenligt medel att motverka ur samhälleliga synpunkter skadlig monopol-
och kartellprissättning. Utskottet delar denna uppfattning och anser
för sin del att skadlig kartell- och monopolprissättning bäst motverkas genom
återställande av fri konkurrens, även i fråga om importvaror, genom
opinionsbildning inom näringslivet självt mot skadlig monopolism och genom
offentlig redovisning av konstaterade missbruk av den ekonomiska
friheten. Skulle dessa åtgärder icke visa sig till fyllest, få ytterligare åtgärder
från det allmännas sida övervägas.
Kungl. Maj :t har tillkännagivit sin avsikt att företaga en utredning av de
frågor som sammanhänga med hyresregleringens avskaffande. Utskottet
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
17
understryker angelägenheten av positiva och skyndsamma åtgärder i detta
syfte och framkastar tanken om en snarast begynnande successiv avveckling
av denna till »snedvridningen» starkt bidragande reglering. Som en första åtgärd
i sådant syfte skulle hyresregleringens avskaffande för större lägenheter
— t. ex. sådana på mer än tre rum — kunna tjäna liksom s. k. två familj
sfastigheters fritagande från hyresreglering. Detta skulle säkerligen bidraga
till att öka rörligheten och tillgången på mindre lägenheter. Hyresregleringens
successiva avveckling skulle medverka till att utjämna skillnaden
mellan de två hyresnivåer vi för närvarande ha och vara ett steg i
riktning mot en naturlig balans.
Återhållsamhet med statsutgifterna.
Genom en successiv avveckling även av de subventioner, som mera fått
karaktären av »ordinarie», torde en kännbar lättnad av vårt ansträngda
budgetläge kunna uppnås. I samma riktning torde en allmän avveckling av
bestående kontrollorgan komma att verka liksom över huvud taget en översyn
av förvaltningens omfattning och kostnader.
Det framstår emellertid mot bakgrunden av den senaste tidens statsfinansiella
utveckling allt klarare, att det icke är till fyllest med blott och
bart en återhållsamhet med nya statsutgifter. En fortlöpande, skärpt uppmärksamhet
måste riktas på möjligheterna att minska även nu utgående
anslag. Denna återhållsamhet behöver icke nödvändigtvis utesluta en smidig
anpassning efter lägets krav då det gäller den totala anslagssummans
inbördes fördelning.
Under tiden närmast efter årsskiftet 1950/51 blir den ekonomiska politikens
viktigaste uppgift följaktligen att successivt åvägabringa en naturlig
jämvikt, som eliminerar befintliga inflationstendenser och förhindrar,
att nya sådana återuppstå.
En verklig inre jämvikt är den oundgängliga förutsättningen för den balans
utåt, vars åvägabringande är ett av de främsta målen för det europeiska
ekonomiska samarbete, som även vårt land förbundit sig att på alla sätt
främja. Endast genom en på detta sätt framskapad, varaktig produktionshöjning
och ökad exportkraft kunna vi hoppas att så småningom finna lösningen
på vårt stora yttre långsiktsproblem, nämligen naturlig balans i dollarbetalningarna.
Endast under förutsättning av verklig ekonomisk jämvikt kunna, på längre
sikt, beslutade sociala reformer överföras från papperet till verkligheten
samt det svenska försvaret hållas i det skick, som den världspolitiska situationen
nödvändiggör.
Målet för vår ekonomiska politik måste vara att vidmakthålla förutsättningarna
för en hög, jämn och givande sysselsättning, samtidigt som vi i
de stora inkomsttagargruppernas, spararnas och hela samhällets intresse
skapa garantier för ett stabilt penningvärde. Djupast sett gäller det att på
det ekonomiska området finna den syntes mellan frihet och trygghet, som
alltmer framstår som vår tids stora problem.
it Bihang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. Nr 20.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
Utskottet är alltså av den meningen, att riksdagen bör ansluta sig till den
i motionerna 1:325 och 11:418 framförda tanken att övergången till en
friare ekonomi bör komma till stånd efter årsskiftet 1950/51 och att därvid
ovan anförda huvudlinjer böra vara vägledande.
Utskottet hemställer,
1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t giver till
känna vad utskottet ovan anfört; samt
2) att förevarande motioner I: 325 och II: 418, i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.»;
2) av herrar De Geer, Fröderberg och Schmidt, vilka ansett, att utskottets
yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:
»Den skarpa gräns, som tidigare drogs mellan penningpolitik å ena sidan
och allmän ekonomisk politik å andra sidan, låter sig numera icke uppehålla.
Det är därför nödvändigt att vid en diskussion av penningpoltikens
mål och medel insätta densamma i ett större sammanhang. Några centrala
uppgifter för samhällets ekonomiska politik vid sidan av den socialpolitik,
som syftar till att kompensera inkomstbortfall av olika slag vid hög ålder
och sociala olyckor, är enligt vår uppfattning följande: 1. Ett i huvudsak
stabilt penningvärde bör tryggas. 2. En hög och jämn sysselsättning bör
upprätthållas. 3. Samhället bör sträva efter att skapa goda förutsättningar
för en snabb ökning av produktiviteten och sparandet och därmed avnationalinkomsten
per huvud. 4. Människornas egna önskemål rörande
konsumtionens riktning, sysselsättningens art och arbetsplats böra respekteras.
5. De näringsdrivande böra äga trygghet för att inte grunden för deras
verksamhet undanryckes genom plötsliga mer eller mindre godtyckliga
offentliga ingripanden. 6. Det gäller att så utforma skattepolitiken, att de
offentliga utgifterna kunna finansieras med skatter, så avvägda att människornas
olika bärkraft beaktas och samtidigt hänsyn tages till de ovan
angivna önskemålen.
Två skilda metoder kunna läggas till grund för den ekonomiska politiken.
Den ena vilar på en statlig reglering av produktion, distribution och
konsumtion samt en ökning av den offentliga sektorn inom det ekonomiska
livet Detta är regleringsekonomiens väg. Den andra metoden bygger i huvudsak
på marknadshushållning och prisbildning. Medan den förra metoden
förutsätter en detalj reglerad central dirigering och därför ofrånkomligen
skapar ett mera byråkratiskt samhälle, innebär den andra metoden en större
grad av decentralisering och spridning av inflytande och bestämmanderätt
bland ett stort antal offentliga och enskilda organ, företag och människor.
Vi anse denna väg vara avgjort överlägsen både ur de synpunkter, som
angivits i ovan berörda punkter, och ur allmänna demokratiska och frihetssynpunkter.
Särskilda, bl. a. av social natur betingade modifikationer i den
fria marknadshushållningen äro visserligen nödvändiga, men i stort sett
synes vår ekonomiska politik böra vila på denna grund.
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
19
Efter krigstidens av speciella förhållanden betingade regleringar hade
man kunnat vänta att en snabb avveckling av detta regleringsystem skulle
kommit till stånd. Avvecklingen gick emellertid långsamt, och för tre år sedan
inträffade ett allvarligt bakslag. Detta berodde visserligen till en del
på internationella förhållanden men synes till stor del ha sammanhängt
med brister i den politik som fördes i vårt land fr. o. in. 1946 under ett par
år framåt. Samhällsekonomien råkade nämligen då ur balans, och tillräckliga
åtgärder vidtogos ej för att förhindra, att efterfrågan på varor kom
att överstiga den förefintliga tillgången. I ett läge, där detta är fallet, blir
det — om man vill undvika en fortskridande prisstegring — nödvändigt att
tillgripa kvantitativa regleringar och restriktioner av olika slag.
En avgörande förutsättning för ett stabilt penningvärde och en hög och
jämn sysselsättning är alltså samhällsekonomiens balans. Detta är likväl
ingalunda en tillräcklig förutsättning. Dessutom kräves att inte inkomsthöjningar
äga rum, som överstiga den genomsnittliga stegringen av arbetets
produktivitet. Eljest inträda nämligen en fördyring av produktionen och en
allmän prisstegring. Vid sidan av den ekonomiska balansen äro alltså lönepolitiken
och övriga sidor av inkomstbildningen grundläggande för en politik
med ovan angivna syfte. Naturligtvis gäller det att undvika icke endast
tendenser till inflation och överkonjunktur utan även tendenser till depression
och arbetslöshet. 1 detta senare syfte är det av vikt att icke efterfrågan
för investeringsändamål blir mindre än som motsvarar folkets sparvilja.
En tredje förutsättning för den önskade ekonomiska utvecklingen är, att
de internationella ekonomiska relationerna utmärkas av balans. Skulle prisoch
kostnadsnivån i ledande länder stiga, medan växelkurserna för dessa
länders valutor äro oförändrade, drager det med sig en höjning av svenska
export- och importpriser och mer eller mindre av hela vår prisnivå. Skulle
å andra sidan priser och kostnader i Sverige stiga, medan detta ej är fallet
i utlandet, och växelkurserna likväl vara oförändrade, inträffa en nedgång
i den svenska exporten och en väsentlig importökning, som rätt snart föranleder
antingen importbegränsande åtgärder eller en ändring av valutakurserna.
Eftersom stabilitet i valutaförhållandena av uppenbara skäl är viktigt,
framstår det som önskvärt ur svenska synpunkter, att en internationell samverkan
äger rum, som skapar bästa möjliga förutsättningar för att åtminstone
i flertalet länder både inflation och deflation av betydelse kunna undgås.
Frågan om den svenska kronans värde i förhållande till vissa andra valutor
har för närvarande efter fjolårets devalvering ingen särskild aktualitet.
Vi vilja likväl framhålla, att stora löne- och kostnadsstegringar inom vårt
näringsliv, som inte motsvaras av liknande i andra länder, skulle försvåra
eller rentav omöjliggöra den exportökning, som är nödvändig för eu sund
utveckling av den svenska ekonomien.
Den samhällsekonomiska balansen.
Ett naturligt förhållande mellan investeringen i produktiva anläggningar,
bostäder in. in. å ena sidan och sparviljan å andra sidan i ett läge med hög
och jämn sysselsättning förutsätter, att investeringen anpassas inom ramen
20
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
för de möjligheter som sättas av sparandet. Det är i främsta rummet ränteoch
kreditpolitikens uppgift att befrämja en sådan anpassning. Även de
offentliga kapitalinvesteringarna kunna varieras och den ekonomiska politiken
i övrigt utformas på ett sådant sätt, att de bidraga därtill. Om det gäller
att undvika en för stor investering, vilket varit aktuellt under senare år
och kan förbli det under åtskilliga år framåt, är det enligt vår mening lämpligt,
att man använder en viss rörlighet i räntenivån och begränsning av
penningtillgången på ett sådant sätt, att kreditinstitutens möjlighet och villighet
att ge kredit och låntagarnas benägenhet att låna dämpas. En kvantitativ
begränsning av investeringarna genom licensförfarande eller dylika
metoder, vilket tillvägagångssätt för närvarande användes inom byggnadsverksamheten,
kan visserligen vara nödvändig i vissa lägen, där eljest en
orimligt stor räntehöjning och en alltför hård kreditbegränsning skulle bliva
nödvändiga. Men det är angeläget, att man söker sig bort från system av
denna art. I stället för en detaljerad reglering av den enskilda byggnadsverksamheten
bör man eftersträva att med allmänt verkande medel hålla den
inom de ekonomiska möjligheternas ram. Den statliga kreditgivningen inom
bostadsbyggandet, byggnadsverksamheten för offentliga ändamål och statens
kontroll över den kommunala upplåningen höra till de förhållanden,
som sätta staten i stånd att utan detalj kontroll av byggnadsverksamheten
påverka dess omfattning. När den kommitté, som f. n. är sysselsatt med
dessa spörsmål och som väntas vara färdig under innevarande år, avlämnat
sitt betänkande, bör detta problemkomplex utan dröjsmål upptagas till behandling
i det bestämda syftet att steg för steg övergå till ett friare system
än det nuvarande.
Vi vilja påpeka, att en politik, som väsentligt ökar och minskar penningtillgången
och därmed kreditinstitutens villighet att ge kredit, är möjlig
utan att mera radikala räntevariationer behöva inträffa. Det är emellertid
i allmänhet icke möjligt att åstadkomma den önskade variationen i penningtillgången
utan att även räntenivåns höjd undergår någon förändring.
Att dessa med en skicklig riksbankspolitik kunna hållas inom måttliga gränser
beror bl. a. därpå att det icke endast är räntornas absoluta höjd utan
även deras väntade rörelseriktning, som är av betydelse. En stegring av
räntan med en kvarts eller en halv procent och motsvarande fall i obligationskurserna
kan ses som signal till en fortsatt räntestegring och får då
helt andra verkningar än om kursfallet betraktas som ett avsteg — låt vara
måhända med flera års varaktighet — från en räntenivå av den höjd, som
man länge varit van vid. En politik, som lämnar räntan att »finna sitt eget
läge» och innebär att riksbanken dömer sig själv till passivitet i lika hög
grad eller ännu mera än vid en absolut fastlåsning av räntenivån, skulle
lämna fältet fritt för spekulativa transaktioner och våldsamma ränteförändringar,
vilka skulle försvåra snarare än underlätta en lösning av våra
ekonomiska problem. Sådana ränteförändringar skulle bl. a. kunna omöjliggöra
en sund utveckling på hyres- och fastighetsmarknaden och i övrigt
medföra skadliga verkningar. Medan vi varna för en penningpolitik av det
-
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
21
ta slag, vilja vi å andra sidan framhålla, att vårt lands ekonomiska läge
under de närmaste åren gör del naturligt, att penning- och kreditpolitiken
utmärkes av en större rörlighet än under de senaste åren. En avveckling av
den detaljerade investeringskontrollen med övergång till mera generellt verkande
medel kommer nämligen att öka kraven på penning- och kreditpolitik
i mera inskränkt bemärkelse. Men det är endast genom en kombination
av den statliga finanspolitiken, de offentliga investeringarna och den ekonomiska
politiken i övrigt samt under näringslivets frivilliga medverkan,
som uppgiften torde kunna lösas. Vi anse sannolikt, att endast en politik,
som tillåter en begränsad men ökad rörlighet på kapitalmarknaden, kan
möjliggöra en tillfredsställande låne- och konverteringspolitik från svenska
statens sida.
Inkomstbildningen.
Vi ha redan framhållit, att en höjning av folkets reala standard är beroende
av produktionens tillväxt och att ett stabilt penningvärde förutsätter,
att inkomstökningarna icke fortskrida i hastigare takt än produktiviteten
stiger. Om som önskvärt är en hög och jämn sysselsättning kan bevaras,
ställas organisationerna på arbetsmarknaden här inför nya uppgifter, där
deras äldre traditioner icke äro till fyllest. Då vi anse, att ingripanden genom
lagstiftning eller andra statliga tvångsåtgärder på detta område inte böra
komma i fråga, är det uppenbart att man i hög grad måste lita till organisationernas
egen insikt om vad de olika folkgruppernas intressen kräva.
Från samhällets sida kan emellertid en viktig upplysningsverksamhet bedrivas
i första rummet genom att den faktiska inkomstulvecklingen för
olika folkgrupper omsorgsfullt belyses och därmed förutsättningar skapas
för en tillfredsställande opinionsbildning.
Det kan även underlätta en lösning av dessa svåra inkomstbildningsproblem,
om organisationerna och statsmakternas ställningstaganden —
de senare i den mån staten är inblandad genom uppgörelser med egna tjänstemän
eller rörande den ekonomiska politiken — i lämplig grad förläggas
till samma del av året. Det underlättar nämligen en anpassning av den ena
uppgörelsen efter samma förutsättningar som ligga till grund för den
andra. Med hänsyn till att överväganden genom fria samtal under regeringens
ledning i många fall kunna vara nyttiga och dessutom kunna komma
att ligga till grund för bindande uttalanden från regeringens sida, vilka försätta
riksdagen i ett tvångsläge, anse vi lämpligt att representanter för riksdagens
större partier vid sidan av organisationerna deltaga i överläggningarna.
Vi vilja emellertid framhäva, att frågan ingalunda är löst huru inkomstbildningen,
som till stor del bestämmes genom fria avtal mellan organisationerna,
skall kunna uppfylla de krav, som penningvärdets stabilitet sätter.
Vi anse, att en speciell utredning rörande denna och andra sidor av
spörsmålet om penningvärdets bevarande i ett samhälle, som eftersträvar
hög och jämn sysselsättning, bör utan dröjsmål igångsättas. Att lita till
22
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
penning- och kreditpolitik allena för att trygga ett stabilt penningvärde är
icke möjligt, därest man icke vill acceptera häftiga konjunktursvängningar
och då och då inträdande arbetslöshetskriser. Det är endast genom en kombination
av åtgärder från det allmännas sida och organisationernas frivilliga
medverkan samt under internationellt samarbete, som en tillfredsställande
lösning av problemet torde vara möjlig.
Regleringarnas avveckling.
En fortsatt avveckling av de ekonomiska regleringarna bör som ovan
framhållits utmärka vår ekonomiska politik. Ej minst gäller detta på utrikeshandelns
område. Det finns ingen anledning antaga, att det svenska
näringslivet, som i motsats till de flesta andra länders undgått krigsårens
förstörelse, skulle vara ur stånd att exportera i tillräcklig grad för att därmed
betala den svenska importen. Tvärtom är det sannolikt att genom en
klok ekonomisk politik förutsättningar skulle kunna skapas även för en
sådan ökning av den svenska exporten på Förenta staterna, att dollarbristen
så småningom häves.
En successiv frigörelse på utrikeshandelns område förutsätter naturligtvis
ingalunda övergång till fullständig frihandel. Ett visst skydd för den
inhemska produktionen synes i det världsekonomiska läge, som är sannolikt
under det närmaste årtiondet, vara det enda naturliga i vårt land. Härom
råda knappast några delade meningar. Lika klart är det enligt vår mening,
att gränsskyddet för det svenska jordbruket enligt i 1947 års riksdagsbeslut
angivna riktlinjer bör så utformas, att det skapar därvid avsedd
trygghet för den svenska jordbruksnäringen.
En av de viktigaste återstående regleringarna berör hyresmarknaden.
Riksdagen har nyligen uttalat, att en utredning rörande inverkan av nu
rådande hyresnivå på bostadsmarknaden bör åstadkommas. I avvaktan på
dess slutförande, som vi förvänta kommer att ske under det närmaste året,
finnes icke anledning att i nuvarande läge överväga någon större förändring
av politiken på detta område. Fastighetsägarna böra självklart liksom
andra näringsdrivande kompenseras för höjda kostnader. På grund av risken
för att det äldre fastighetsbeståndet undergår kvalitetsförsämring och
rent av förfaller, är det angeläget att fastighetsägarna få möjligheter till
kompensation för reparations- och förbättringskostnader. Detta är utan tvivel
ett allmänt intresse och till fördel i första hand för hyresgästerna.
Rörande priskontrollens avveckling har riksdagen nyligen gjort tvenne
uttalanden, som klargöra att priskontrollen f. n. befinner sig i ett awecklingsskede
och under inga omständigheter kan betraktas som ett permanent
medel att bekämpa en monopolistisk prisbildning. I den mån åtgärder
behövas för detta senare syfte, få andra medel tillgripas och då i främsta
rummet en förstärkning av kommerskollegii byrå för registrering av kartellavtalen
och en viss utvidgning av dess arbetsuppgifter. Att tillskapa nya
ämbetsverk, som skulle få möjlighet att i växande grad tvångsdirigera stora
delar av det svenska näringslivet, anse vi olämpligt. Den önskvärda konkurrensen
inom näringslivet får befrämjas på andra vägar. Vi erinra om att den
Iiankoutskottets utlåtande nr 20.
23
statliga importbegränsningen och regleringarna under det senaste decenniet
varit en av huvudorsakerna till att karteller och dylika överenskommelser
nått ökad spridning. Genom en ekonomisk politik av det mera liberala slag,
som ovan förordas, skulle utan tvivel behovet utav konkurrensreglerande
överenskommelser minskas ur de näringsdrivandes egen synpunkt, överenskommelsernas
antal nedgå och förutsättningarna för en effektiv konkurrens
i hög grad förbättras.
Statsfinanser och skattepolitik.
För att undgå åtgärder, som starkt begränsa investeringarna, och för att
möjliggöra en betydelsefull expansion inom näringslivet, är en utveckling
av det enskilda sparandet av den allra största betydelse. Skattepolitiken bör
så utformas att den uppmuntrar sparandet både genom särskilda sparfrämjande
bestämmelser och allmänt vid skatteskalornas avvägning. En beskattning
av konsumtionen snarare än inkomsten har naturligtvis den fördelen
att sparandet därigenom uppmuntras. Å andra sidan ha hittills möjligheterna
till en konsumtionsbeskattning, som inte alltför hårt drabbar de mindre
bemedlade, ansetts vara mycket begränsade. Erfarenheterna på detta område
äro närmast avskräckande. Men det är så angeläget att det enskilda
sparandet uppmuntras, att förnyade utredningar rörande alla möjliga tillvägagångssätt
att uppnå detta förefalla motiverade.
Skall det vara möjligt att undgå ett alltför högt skattetryck, tarvas säkerligen
de närmaste åren den största återhållsamhet i fråga om nya statliga
utgifter och allvarliga ansträngningar att förenkla och förbilliga den offentliga
förvaltningen.
Vi anse icke lämpligt, att de senare årens omfattande subventioner, vilka
tillkommit för att i särskilda lägen hålla nere priserna på en råd produkter,
bibehållas. Riktlinjen bör tvärtom vara att avveckla dessa subventioner och
låta köparna betala, vad varorna kosta.
En annan synnerligen betydelsefull synpunkt på vår finanspolitik, som
vi här endast i förbigående vidröra, är att den bör uppmuntra den enskilde
till arbetsinsatser. Nuvarande skatter och gränserna för de sociala förmånerna
äro ur denna synpunkt icke lyckligt avvägda. Medborgare i alla inkomstkategorier
böra ha känslan att det lönar sig för dem att öka sina arbetsinsatser
liksom sitt sparande.
En betydelsefull fråga gäller, om ett statligt budgetöverskott bör eftersträvas
under goda konjunkturer för att förhindra, att en överkonjunktur
med bristfenomen uppkommer. Enligt vår mening tala starka skäl därför
under en tid, då man kan säga, att överfull sysselsättning råder, vilket varit
fallet under senare år. Alt innan den samhällsekonomiska balansen med full
säkerhet återställts tillgripa en finanspolitik, som innebär att staten för löpande
utgifter får låna hundratals milj. kr. under ett år, kan icke vara
välbetänkt. Men det är icke givet att — när den samhällsekonomiska balansen
återställts — ett budgetöverskott, som innebär elt statligt tvångssparande,
bör eftersträvas. Fördelarna av eu sänkning av det hårda skattetrycket
med den produktionsstimulerande verkan, som därmed uppstår, få vägas
24
Bankoutskottets utlåtande nr 20.
mot de fördelar, som ett budgetöverskott kan medföra genom att — dock
ingalunda med hela sitt belopp — öka det totala sparandet. Vi bekänna oss
hysa en viss skepsis mot statligt tvångssparande för att möjliggöra ökade
investeringar. Däremot kan budgetöverskott som tillbakahållande faktor
under överdrivna högkonjunkturer vara motiverat liksom en stimulerande
och konjunkturuppehållande statlig expansionspolitik under lågkonjunkturer.
Den utredning angående ett långtidsprogram för den ekonomiska politiken,
som finansministern i proposition nr 237 förklarat sig ämna igångsätta,
bör enligt vår mening utgå från de principiella synpunkter, som ovan angivits,
och taga avstånd från tanken på en socialistisk och principiellt reglerigsvänlig
politik.»;
3) av herrar Näsgård och Nilson i Spånstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande (s. 10—12) bort ha följande lydelse:
»Av de uppgifter--- — fortsatt stabilitet.
Emellertid torde ----riktlinjer för denna politik. Stabiliseringspro
grammet
bör således fullföljas, men målsättningen bör —- som departmentschefen
anfört i propositionen nr 237 — alltjämt vara att i takt med
det ekonomiska lägets förbättring avveckla detaljregleringarna och de övriga
extraordinära åtgärder som tillkommit i stabiliseringssyfte. I det övergångsskede,
vari vi ännu befinna oss, och med de ovissa utsikterna i fråga om
den internationella konjunkturutvecklingen anser utskottet, i likhet med
departementschefen, att det är bättre att tills vidare förhålla sig avvaktande
och taga ett steg i sänder på vägen mot fri samhällsekonomisk balans,
än att hela stabiliseringspolitiken äventyras.
Med ingången av år 1951---återhållsamhet önskvärd.
I de nu förevarande motionerna —---samhällsekonomiska balansen.
När det gäller avskaffandet av ifrågavarande regleringsåtgärder bör därför
en viss försiktighet iakttagas, intill dess de ekonomiska förhållandena ytterligare
stabiliserats och dessutom en säkrare överblick av läget vunnits.
Utskottet vill emellertid understryka---till resultat.
Såsom motionärerna framhållit---1951 års riksdag.
Utskottet har under en följd av år understrukit, att en ökning av det frivilliga
sparandet är nödvändig med hänsyn till näringslivets och det allmännas
stora kapitalanspråk. Målet för den ekonomiska politiken bör vara
att genom ökad produktion och ökat sparande snarast möjligt söka uppnå
en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde, så att återstående
restriktioner kunna avvecklas.
En sund budgetpolitik---i år visat.
Departementschefen har ----någon ändring.
Utskottet hemställer,
1) att riksdagen---- anfört; samt
2) att förevarande---åtgärd föranleda.»
507679. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1950.