Bankoutskottets utlåtande nr 15.

1

Sr 15.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
teckning av aktier i den statliga affärsbanken m. m.
såvitt propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion.

I en den 10 mars 1950 dagtecknad proposition nr 157 har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit riksdagen att

a) å kapitalbudgeten under rubrik Fonden för statens aktier till Aktieteckning
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken för budgetåret 1950/51 anvisa ett
investeringsanslag av 30 000 000 kronor;

b) avgiva yttrande angående de frågor i övrigt som berörts i propositionen.

Propositionen har såvitt angår anvisande av anslaget å kapitalbudgeten,
hänvisats till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

I samband med propositionen bär utskottet till behandling förehaft en
inom första kammaren under nr 419 av herr De Geer väckt motion, i vilken
hemställes, att AB Industrikredit införlivas med Jordbrukarbanken i den
form och på villkor, som fastställas av regeringen i samråd med de banker,
vilka jämte staten äro delägare i AB Industrikredit.

Beträffande motiveringen för ovannämnda förslag får utskottet, i den
mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
och motionen.

Departementschefen har anfört följande:

»Efter att ha tagit del av de nu verkställda utredningarna ha bankofullmäktige
i sitt yttrande uttalat stor tveksamhet rörande lämpligheten att
genomföra det vid förra årets riksdag fattade principbeslutet om överförande
av vissa delar av riksbankens rörelse och därmed även av avdelningskontoren
till den statliga affärsbanken. En minoritet i fullmäktige har direkt
avstyrkt en dylik överföring. I flertalet av de avgivna remissutlåtandena
ifrågasättes likaledes huruvida det f. n. är möjligt eller lämpligt, att
riksbanken avstår från sina avdelningskontor. Sålunda ha riksgäldsfullmäktige
och riksräkenskapsverket uttalat sig för att avdelningskontoren
åtminstone tills vidare bibehållas hos riksbanken och till samma slutsats
bar bankföreningen kommit, dock från delvis andra utgångspunkter. Bankinspektionen
har däremot ansett att — även om icke samtliga kontor böra
överföras — i varje fall en betydande minskning av antalet avdelningskontor
kan äga rum. Statskontoret har icke tagit upp denna fråga till dis1
Biliang till riksdagens protokoll 1950. 8 samt. Nr 15.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

kussion, då ämbetsverket förutsatt, att fjolårets principbeslut skall genomföras.

Av avgörande betydelse för remissmyndigheternas ståndpunktstagande
har varit dels frågan om möjligheten och lämpligheten att tilldela den statliga
affärsbanken uppgifter på det konjunkturpolitiska området, dels frågan
om förvaltningen av vissa statliga fonder vid ett avskaffande av riksbankens
avdelningskontor. Den första frågan sammanhänger med riksbankens
funktioner som centralbank, medan sistnämnda problem närmast är
av organisatorisk natur. Jag vill i det följande först behandla en del problem
som måste lösas för att vissa centralbanksmässiga uppgifter skola
kunna utföras utan att riksbanken har tillgång till ett över landet fördelat
kontorsnät.

I affärsbankskommitténs utlåtande har problemet i första hand diskuterats
i samband med frågan om inrättandet av en garantifond. Inom kommittén
ha rått delade meningar rörande lämpligheten och behovet av en
dylik fond. Riksbankens representanter ha liksom kommitténs ordförande
hävdat, att en nödvändig förutsättning för att riksbanken skulle kunna avstå
från de kreditförmedlande organ, som avdelningskontoren utgöra, vore,
att den statliga affärsbanken försåges med sådana resurser, att den vid behov
skulle äga möjligheter till en utlåningspolitik, som kunde utgöra ett
aktivt led i konjunkturpolitiken. En sådan möjlighet skulle skapas genom
inrättandet av en garantifond, som föreslagits till 100 miljoner kronor,
samt rätt för riksbanken att verkställa insättningar i affärsbanken i den
mån affärsbanken vore i behov därav. Jordbrukarbankens representanter
däremot ha ansett att av konjunkturpolitiken motiverade åtgärder av kreditpolitisk
natur fortfarande borde åvila riksbanken och att denna uppgift
skulle kunna handhas av riksbanken även utan tillgång på avdelningskontor.
Vidare har från bankens sida invändningar gjorts mot konstruktionen
av fonden och framför allt mot de möjligheter, som anordningen ansetts
skapa för en utlåning av icke affärsmässig karaktär. Remissmyndigheterna
ha, som anförts i det föregående, genomgående avstyrkt förslaget om garantilond,
i huvudsak med den motiveringen att konjunkturpolitiska uppgifter
av ifrågavarande slag icke rimligen borde åvila affärsbanken, då de
voro svåra att förena med de principer, som borde ligga till grund för bankens
rörelse.

I några remissutlåtanden har frågan om garantifonden sammankopplats
med spörsmålet om riksbankens inflytande på affärsbankens styrelse. Bankofullmäktige
ha i detta hänseende föreslagit, att fullmäktige skulle få utse
hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse samt därjämte ansett lämpligt,
att riksbanken tecknade aktier i affärsbanken. I den mån detta förslag
icke avstyrkts som en konsekvens av ståndpunktstaganden till garantifonden,
har i utlåtandena framhållits att det vore olämpligt med ett dylikt
inflytande från riksbankens sida, enär den statliga affärsbanken borde vara
fullt självständig i förhållande till riksbanken.

För egen del kan jag icke ansluta mig till den åsikten, att ett inrättande
av garantifond och spörsmålet om riksbankens deltagande i affärsbankens

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

3

styrelse skulle vara två frågor som intimt hänga samman. Beträffande förslaget
att riksbanken skulle utse en del av styrelsen i affärsbanken kunna
skäl anföras både för och emot detsamma. Ett visst samarbete mellan riksbanken
och den statliga affärsbanken är alltid nödvändigt och detta samarbete
måste intensifieras i vissa konjunkturlägen ävensom i andra situationer.
Delta gäller vare sig riksbanken har avdelningskontor eller ej. Avsikten
med inrättandet av en statlig affärsbank har ju bland annat varit,
att den skall kunna utöva ett reglerande inflytande på räntesättning ävensom
andra in- och utlåningsvillkor på kreditmarknaden. Det synes självklart,
att det, om affärsbanken skall kunna handha denna uppgift på ett
tillfredsställande sätt, erfordras, särskilt under vissa förhållanden, ett intimt
samarbete mellan de båda bankerna och deras ledningar. Det lämpligaste
sättet för detta samarbete synes emellertid icke utan vidare klart och
jag staller mig tveksam till en anordning av det slag, som bankofullmäktige
föreslagit. Svårigheter komma framför allt att uppstå i de fall, där
intressekonflikter av olika slag komma att förefinnas mellan centralbankspolitiken
och de affärsmässiga synpunkterna. Om styrelserna i de båda
bankerna delvis utgöras av samma personer, kan detta medföra svårigheter
såväl ur riksbankens som affärsbankens synpunkt.

Mot en garantifond med den av affärsbankskommitténs majoritet och
bankofullmäktige föreslagna utformningen har i remissutlåtandena riktats
stark kritik. Enligt min mening bygger denna kritik i stor utsträckning på
en missuppfattning. För egen del har jag sålunda — i motsats till flertalet
remissmyndigheter — bedömt förslaget om garantifond med utgångspunkt
från att även den kreditgivning, som skulle möjliggöras genom denna fond,
endast skulle grundas på att sådan säkerhet godkännes, som kan anses tillfredsställande
ur affärsmässig synpunkt. Att detta torde ha varit avsikten
synes framgå av såväl affärsbankskommitténs som bankofullmäktiges uttalanden.
Om det här gällt lån med icke bankmässig säkerhet, som sålunda
skulle vara särskilt riskfyllda, borde förslaget i väsentliga hänseenden fått
en annan utformning. Det måste nämligen bl. a. anses orimligt att uppkomna
förluster då skulle täckas av affärsbankens egna medel, varigenom den
statliga affärsbanken skulle kommit i ett avsevärt sämre läge än Övriga
kreditinstitut. Jag finner sålunda den framförda kritiken i väsentliga avseenden
överdriven. Enligt min uppfattning borde det därför inte vara omöjligt
att ge llcn statliga affärsbanken en sådan organisation, att den med bibehållande
av kravet på affärsmässig skötsel ändå kunde på sådant sätt biträda
riksbanken på det konjunkturpolitiska området, alt riksbankens avdelningskontor
skulle bli överflödiga för sistnämnda bank.

Det andra huvudproblemet vid en eventuell indragning av riksbankens avdelningskontor
gäller frågan om förvaltningen av vissa fonder. Komplikationerna
på detta område ha givetvis varit föremål för 1945 års bankkommittés
uppmärksamhet men de numera verkställda utredningarna ha
givit ett avsevärt bättre material för frågans bedömning. Det är nu lättare
alt bedöma i vilken mån förvaltningskostnaderna kunna nedbringas genom
alt förvaltningen av fonderna överföres till affärsbanken. Även om tvekan

4

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

kan råda om vissa detaljer i kalkylerna, synes det sannolikt att besparingsmöjligheterna
genom en dylik överflyttning under de närmaste åren bil synnerligen
små. Troligt är att på längre sikt skulle de ekonomiska fördelarna
bli större. En särskild fråga är, om låneförvaltningen i dess helhet kan
överföras till affärsbanken. Såsom statskontoret och riksrälcenskapsverket
framhållit torde det nämligen icke vara möjligt att ge ett statligt aktiebolag
beslutanderätt i fråga om avskrivning av statliga fordringar etc. Men detta
är endast en detalj i det hela, ett organisatoriskt spörsmål, som säkerligen
skulle kunnat lösas utan alltför stor svårighet. Närmast till hands hade legat
att träffa en sådan anordning, att avskrivningsärendena av affärsbanken
överlämnats till statskontoret för avgörande. Emellertid torde den pågående
utredningen om organisationen av rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen
komma att resultera i förslag om delvis ändrade arbetsuppgifter för
statskontoret och en minskning av de fondförvaltande uppgifter, som åvila
detta ämbetsverk. I alla händelser kan det vara tveksamt att på verket f. n.
lägga ytterligare uppgifter av det slag som nyss berörts. Men även andra
möjligheter än anlitande av statskontoret för dessa uppgifter torde föreligga.

Ett av de skäl, som förra året anfördes för en överflyttning av riksbankens
avdelningskontor till den statliga affärsbanken, gällde angelägenheten
att undvika material- och kostnadskrävande nyetableringar. De nu gjorda
undersökningarna tyda emellertid på, att ett sammanförande av kontoren
på flertalet platser icke skulle kunna ske utan betydande utgifter för ombyggnadsarbeten
av antingen riksbankens eller Jordbrukarbankens lokaler.
På en del platser skulle sammanförandet nödvändiggöra anskaffande av nya
lokaler. Härtill medverkar att av riksbankens 25 avdelningskontor endast
6 äro belägna i sådana städer, där Jordbrukarbanken icke förut har kontor.
Utredningarna ge vid handen, att ett sammanförande av kontoren icke
skulle innebära så stora rationaliseringsvinster i vad avser lokalkostnaderna,
som tidigare antagits.

En fråga, som jag hittills icke berört och som heller icke kunnat i detta
sammanhang närmare diskuteras men som givetvis måste tillmätas vikt,
gäller personalen och de konsekvenser, som en sammanslagning skulle ha
för dess vidkommande. Affärsbankskommittén har i sitt uttalande omnämnt
de svårigheter på detta område, som synas uppkomma vid en sammanslagning.
I fjolårets principbeslut förutsattes, att rationaliseringsvinsterna
i personalhänseende skulle vara ganska betydande vid ett sammanförande
av riksbankens och Jordbrukarbankens kontor. Som jag vid behandlingen
av fondfrågorna framhållit ha kanske dessa rationaliseringars kostnadsbesparande
effekt något överdrivits. En viss outnyttjad kapacitet torde dock
finnas vid avdelningskontoren även om detta utrymme torde vara betydligt
mindre nu än tidigare såsom en följd av de mera omfattande arbetsuppgifter
som numera åvila riksbankens avdelningskontor. Man torde dessutom
få räkna med ganska betydande övergångsersättningar till riksbankens
personal i samband med en överflyttning till affärsbanken, varför

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

5

rationaliseringsvinsten i lönehänseende på kort sikt torde bli mindre än beräknad.
På längre sikt torde dock mera vara att vinna jämväl i detta avseende.

Av vad jag nu anfört framgår, att den utförda utredningen visserligen
ådagalagt, att ett överförande av riksbankens avdelningskontor till affärsbanken
icke skulle medföra fullt så stora fördelar, som förutsetts vid riksdagens
principbeslut i frågan förra året. Vissa nya organisatoriska svårigheter
ha också uppenbarats, varjämte övergångssvårigheterna visat sig betydligt
större, än vad då antogs. Enligt min mening skulle dessa problem
dock kunnat lösas och svårigheterna övervinnas på ett tillfredsställande
sätt. Icke obetydliga fördelar av sammanslagningen torde också alltjämt,
om man betraktar verkningarna utifrån statens samlade intresse, vara för
handen. Ett vidhållande av principbeslutet kunde därför vara försvarligt.
Men det bör erkännas, att utrymme finnes för en viss tveksamhet. En dylik
har kommit till starkt uttryck från riksbankens ledning, i vilken dessutom
framkommit yrkande från en stor minoritets sida om förenämnda besluts
upphävande. Jag finner för min del fördelarna av en sammanslagning
mellan affärsbanken och riksbankens avdelningskontor inte vara så stora,
att jag skulle vilja mot dessa av riksbankens ledning uttalade meningar föreslå
ett vidhållande av fjolårets principbeslut i denna del. Till denna ståndpunkt
föranledes jag även därav, att särskilt från affärsbankens sida knappast
några fördelar stå att vinna genom övertagande från riksbanken av
avdelningskontoren och de fondförvaltande uppgifterna.

För riksbankens del försittes å andra sidan det tillfälle till en omfattande
och snabbt genomförd rationalisering av dess verksamhet, som här föreligger.
Att en rationalisering är behövlig, har understrukits av vissa ledamöter
av bankofullmäktige. Jag vill biträda det i detta sammanhang gjorda
uttalandet om angelägenheten av ett intensifierat arbete för rationalisering
av riksbankens organisation samt översyn av dess kontorsnät. Men det kan
icke fördöljas, att en genomgripande omorganisation blir svårare att genomföra,
då ej som nu samma möjligheter föreligga att överföra personal
och kontor till en annan statlig verksamhet.

Det av bankinspektionen föreslagna alternativet att riksbanken skulle bibehålla
sex avdelningskontor, kan jag för egen del icke tillstyrka. Verksamhetsområdena
för kontoren skulle nämligen härvid bli så vidsträckta, att
i huvudsak samma svårigheter skulle uppkomma som om uppgifterna skulle
handläggas centralt av huvudkontoret.

Med den ståndpunkt jag har intagit till frågan om riksbankens avdelningskontor
finner jag icke anledning att till närmare diskussion upptaga
frågan om sättet för utseende av styrelseledamöter i den statliga affärsbanken
utan dessa torde få utses på samma sätt som hittills gällt för Jordbrukarbankens
vidkommande.

Någon anledning att i detta sammanhang upptaga frågan om inrättande
lör affärsbankens räkning av eu garantifond har jag icke. Detta spörsmål
berör i grund och botten icke enbart den statliga affärsbanken. Det gäller

6

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

fastmera en medverkan i konjunkturpolitiken från samtliga kreditinstituts
sida i konjunkturlägen, då detta kan vara behövligt. Det gäller härvid inte
endast att söka skapa möjligheter för lämnande av krediter utan också att
förhindra, att lån med betryggande säkerheter uppsägas under hänvisning
till bankernas likviditet o. d. Detta har även under senare år förekommit och
haft till följd svårigheter icke endast för låntagaren utan också för de penningvårdande
myndigheterna. Jag har för avsikt att inom den närmare tiden
ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Maj :t och därvid hemställa om
bemyndigande alt igångsätta utredning rörande dessa spörsmål.

I detta sammanhang vill jag även understryka angelägenheten av att hela
den statliga fondförvaltningen blir föremål för översyn, sedan vissa denna
berörande utredningar slutförts.

Om riksbanken, i enlighet med vad i det föregående förordats, även framdeles
kommer att ha till sitt förfogande ett över landet fördelat kontorsnät,
blir en rad av de spörsmål, som diskuterats av affärsbankskommittén och i
remissutlåtandena, inte aktuella och torde därför inte här behöva upptas
till diskussion. Vissa frågor, som angå den statliga affärsbankens rörelse,
torde dock böra behandlas i detta sammanhang.

Vid fjolårets beslut om inrättande av en statlig affärsbank förutsattes,
att denna bank skulle ha tillgång till kontor över hela riket. Detta skulle
också ha blivit fallet, om riksbankens kontor överflyttats till affärsbanken.
Därest principbeslutet icke fullföljes i denna del, måste Jordbrukarbankens
kontorsnät kompletteras på annat sätt i vad avser vissa delar av
landet. För närvarande har Jordbrukarbanken sålunda icke kontor längre
norrut än Falun och Gävle. För att erhålla en tillfredsställande kontorsorganisation
i Norrland torde erfordras kontor åtminstone i Luleå, Umeå,
Härnösand, Sundsvall och Östersund. Vidare har affärsbanken inget kontor
på Gotland. Även i övrigt kan någon ökning av kontorsnätet vara påkallad.
Huruvida de nya kontoren måste anskaffas genom nyetableringar är ännu
inte klart. Andra möjligheter kunna erbjuda sig, exempelvis därest riksbanken
kan avstå från något kontor i Norrland, genom kontorsbyten
eller genom förvärv av kontor från andra banker. Vid lämpliga tidpunkter
torde avdelningskontor för den statliga affärsbanken böra inrättas på nämnda
platser för att komplettera det nuvarande kontorsnätet. Det torde få ankomma
på affärsbankens styrelse att vidtaga de åtgärder, som i anledning
härav kunna erfordras.

I propositionen till förra årets riksdag uttalades, att samtliga myndigheter
samt sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes av staten,
borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för såvitt detta
inte medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. I den mån en dylik
överflyttning icke redan skett, bör den nu komma till stånd och även omfatta
sådana uppdrag — främst utrikesaffärer — som hittills för nämnda
myndigheters och företags räkning ombesörjts av riksbanken eller annat
bankföretag.

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

7

Vid de nu verkställda utredningarna har vidare diskuterats frågan om
överflyttning av vissa checkräkningar — dock icke de viktigaste, nämligen
riksgäldskontorets och statsverkets — från riksbanken till affärsbanken, i
händelse riksbankens avdelningskontor indroges. Vid bifall till de av mig i
det föregående framlagda förslagen har frågan icke samma aktualitet men
jag förutsätter, att Kungl. Maj :t skall i varje särskilt fall äga besluta om
en dylik överflyttning, i den mån detta ur statens synpunkt befinnes lämpligt
och rationellt.

Affärsbankskommittén hade föreslagit, att Jordbrukarbankens grundfond,
som för närvarande uppgår till 40 miljoner kronor, skulle höjas med
30 miljoner. Genom att denna nyteckning skulle ske till en kurs av 150
procent — i likhet med vad som skedde vid den senaste nyemissionen —
skulle den sammanlagda fondökningen komma att utgöra 45 miljoner kronor.
Denna fondökning hade bedömts erforderlig med hänsyn till kommitténs
förslag om överflyttande till affärsbanken av vissa av riksbankens rörelsegrenar,
ävensom med hänsyn till nödvändigheten av en viss marginal
för bankens vidare utveckling. Om den förutsatta överflyttningen av uppgifter
till affärsbanken icke kommer till stånd i den av kommittén förutsatta
omfattningen, minskas behovet av fondförstärkning. Bankinspektionen
har i sitt utlåtande beräknat det omedelbara fondökningsbehovet till
15 miljoner kronor varutöver Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att medge
en ytterligare förstärkning av fonderna med 15 miljoner kronor. Jordbrukarbanken
har ansett ifrågavarande belopp väl avvägda. Med biträdande av
förslaget tillstyrker jag, att ett investeringsanslag äskas å sammanlagt 30
miljoner kronor, avsett för tecknande av aktier i Jordbrukarbanken till en
kurs av 150 procent eller samma kurs som gällde för den år 1949 verkställda
nyemissionen. Av beloppet torde 15 miljoner bli erforderliga för en ökning
av aktiekapitalet redan inom den närmaste tiden med hänsyn till den starkt
ökade inlåningen i banken. Ianspråktagandet av resterande belopp kan bli
aktuellt, därest en fortsatt stegring av inlåningen skulle kräva ytterligare
tondökning, ävensom i samband med den i det föregående förutsatta kompletteringen
av affärsbankens kontorsnät. Anslaget torde böra anvisas å
kapitalbudgeten för budgetåret 1950/51 under rubriken Fonden för statens
aktier.

Slutligen torde jag få erinra om det tidigare omnämnda, förra året gjorda
uttalandet, att vid Jordbrukarbankens omvandling till en statlig affärsbank
jämväl borde övervägas en ändring av bankens namn. Affärsbankskommittén
har övervägt följande namnförslag, nämligen AB Landsbanken i Sverige,
Sveriges Allmänna Bank AB samt AB Sveriges Kreditbank. Kommittén
har »ehuru med tvekan» förordat det förstnämnda förslaget. Av remissmyndigheterna
har bankinspektionen förordat namnet Sveriges Allmänna Bank
AB, medan statskontoret föreslagit, att den statliga affärsbanken skulle
kallas AB Svenska Statsbanken. Jordbrukarbankens styrelse har ansett att
det nya namnet bör bli AB Sveriges Kreditbank.

För egen del finner jag det av statskontoret föreslagna namnet icke

8

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

kunna ifrågakomma, då i utlandet med namn, vari »statsbank» ingår, i allmänhet
förstås vederbörande lands centralbank. De andra tre alternativen
innebära, att banken komme att kallas Landsbanken, Allmänna Banken eller
Kreditbanken. För egen del vill jag biträda Jordbrukarbankens förslag, att
den statliga affärsbanken erhåller namnet AB Sveriges Kreditbank.»

Utskottet.

Av propositionen framgår, att ett genomförande av fjolårets principbeslut
om överförande till en statens affärsbank av vissa delar av riksbankens rörelse
och därmed även av avdelningskontoren skulle — varken för riksbanken
eller affärsbanken — medföra några mera betydande organisatoriska
eller andra fördelar. De rationaliseringsvinster beträffande personal-, förvaltnings-
och lokalkostnader, som man tidigare ansett sig kunna räkna
med, ha vid närmare granskning visat sig vara tämligen blygsamma; särskilt
gäller detta besparingsmöjligheterna på kort sikt. Ett överförande till
affärsbanken av samtliga de fondförvaltande uppgifter, som för närvarande
ombesörjas av riksbanken, har ej synts vara möjligt, bl. a. av det skälet
att befogenhet att efterskänka och avskriva statliga fordringar icke torde
kunna lämnas ett statligt aktiebolag. För affärsbankens del skulle ett övertagande
av riksbankens fondförvaltning samt avdelningskontorens sedeloch
myntdistribution snarast bli en belastning. Då endast 6 av riksbankens
25 avdelningskontor äro belägna i sådana städer, där Jordbrukarbanken
icke förut har kontor, skulle en överföring av nämnda avdelningskontor
till affärsbanken bli av tämligen ringa betydelse för utbyggnaden av
dess kontorsnät.

Enligt departementschefens mening skulle de svårigheter och olägenheter,
som ett genomförande av fjolårets principbeslut komme att medföra, kunnat
övervinnas på ett tillfredsställande sätt. Icke obetydliga fördelar av
sammanslagningen av affärsbanken och riksbankens avdelningskontor syntes
också alljämt vara för handen, om man betraktade verkningarna utifrån
statens samlade intresse. Även om ett vidhållande av principbeslutet därför
kunde vara försvarligt, funnes dock enligt departementschefens mening
utrymme för en viss tveksamhet. Efter erinran att en dylik tveksamhet
kommit till starkt uttryck från riksbankens ledning, i vilken dessutom
en stor minoritet yrkat på beslutets upphävande, har departementschefen
förklarat sig finna fördelarna av en sammanslagning icke vara så
stora, att han velat mot dessa av riksbankens ledning uttalade meningar
föreslå ett vidhållande av fjolårets principbeslut i denna del. Till denna
ståndpunkt föranleddes departementschefen även därav, att särskilt från
affärsbankens sida knappast några fördelar stode att vinna genom övertagande
från riksbanken av avdelningskontoren och de fondförvaltande uppgifterna.
Departementschefen konstaterar emellertid samtidigt, att här för
riksbankens del försittes ett tillfälle till en omfattande och snabb rationalisering
av dess verksamhet.

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

9

Med hänsyn till den av riksbankens ledning intagna ståndpunkten och i
betraktande av vad i ärendet i övrigt förekommit är icke heller utskottet
berett att nu förorda, att riksbankens avdelningskontor överföras till den
statliga affärsbanken, och anser sig därför icke böra påyrka, att principbeslutet
i denna del fullföljes. Denna ståndpunkt innebär dock icke ett defintivt
ställningstagande till spörsmålet, om riksbankens kontorsnät bör
för framtiden bibehållas i sin nuvarande omfattning och lokalisering. Såsom
framgår av propositionen kommer detta spörsmål att under den närmaste
tiden aktualiseras i olika sammanhang.

Frågan om riksbankens avdelningskontor, deras antal, organisation och
arbetsuppgifter, har under de senare decennierna vid flera tillfällen, senast
år 1941, varit föremål för bankoutskottets uppmärksamhet och utredningar
av bankofullmäktige. Med hänsyn till den obetydliga omfattningen av rörelsen
vid åtskilliga kontor ifrågasattes sålunda av 1934 års bankoutskott
(uti. nr 27) olika rationaliseringsåtgärder beträffande kontorsnätet, såsom
indragning eller förflyttning av kontor eller andra organisatoriska förändringar.
Övervägandena ha emellertid icke lett till någon positiv åtgärd,
trots att fullmäktige vid två tillfällen, 1935 och 1941, framlagt förslag om
kontorsindragningar. I korthet kan sägas, att riksbankens jämförelsevis
kostsamma organisation med avdelningskontor över hela landet fått kvarstå
obeskuren huvudsakligen av det skälet, att utskottet ansett riksbanken genom
kontoren kunna utöva ett reglerande inflytande på in- och utlåningsvillkoren
på kreditmarknaden och därför icke velat taga något initiativ i
fråga om kontorsindragningar.

När fullmäktige i riksbanken år 1941 underställde bankoutskottet förslag
om indragning av två mindre avdelningskontor, förklarade sig utskottet
(uti. nr 75) svårligen kunna taga ställning till frågan om riksbankens avdelningskontor,
innan ökad klarhet vunnits rörande de uppgifter, riksbanken
hade att lösa i landets ekonomiska liv. Av dessa uppgifters art berodde
ju i väsentlig grad den erforderliga organisationen. Valet stode bl. a. mellan
cn centralbank, som vore en ren bankernas bank utan större behov av
avdelningskontor, och eu centralbank, som i betydande utsträckning bedreve
bankmässig rörelse i konkurrens med de privata affärsbankerna. Då riksbanken
under senare år alltmer närmat sig förstnämnda typ, erfordrades
enligt utskottets mening andra medel för reglering av räntc- och kreditförhållandena.
På hemställan av utskottet beslöt 1941 års riksdag att hos
Kungl. Maj:t begära utredning av bl. a. riksbankens arbetsuppgifter och organisation
samt tryggande av ur samhällssynpunkt tillfredsställande förhållanden
inom kreditväsendet. Denna utredning verkställdes av 1945 års
bankkommitté och har lett till skapandet av den statliga affärsbanken genom
beslut av 1949 års riksdag.

I den diskussion om förhållandet mellan riksbanken och den statliga
affärsbanken, som ägt rum sedan förenämnda beslut fattades, har frågan
om riksbankens avdelningskontor kommit att sammankopplas med frågan
om formerna för en eventuell statlig kreditgivning såsom ett led i eu aktiv

10

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

konjunkturpolitik. Med hänsyn till den ståndpunkt utskottet ovan intagit till
förstnämnda fråga, finner utskottet icke anledning att närmare ingå på de
förslag, som i detta sammanhang väckts om inrättandet i konjunkturpolitiskt
syfte av en garantifond för affärsbanken samt om olika åtgärder för
att tillförsäkra riksbanken inflytande på affärsbankens ledning. Utskottet
vill emellertid uttala, att den statliga affärsbanken bör bedriva sin verksamhet
i konkurrens med privatbankerna på samma villkor som dessa och
således vara underställd gällande banklagstiftning och därmed även bankoch
fondinspektionens översyn. Den statliga affärsbanken bör följaktligen
ha samma ställning i förhållande till riksbanken som övriga affärsbanker.
Då det på grund av skäl, som närmare utvecklats av departementschefen,
icke torde vara lämpligt att riksbanken såsom centralbank är direkt eller
indirekt representerad i affärsbankens styrelse, bör denna i sin helhet utses
av Kungl. Maj :t.

Efter tillkomsten av den statliga affärsbanken har staten två organ för
reglering av in- och utlåningsräntorna och därmed räntemarginalen, nämligen
dels riksbanken och dess avdelningskontor och dels affärsbanken.
Även om affärsbanken måste driva sin rörelse efter affärsmässiga grunder
och dess verksamhet därför ej har samma inriktning som den riksbanken
bedriver genom sina avdelningskontor, torde denna skillnad dock icke i
praktiken bli avgörande. Av riksbanksledningen har emellertid gjorts gällande,
att avdelningskontoren i vissa lägen skulle kunna inom ramen för
en aktiv konjunkturpolitik i framtiden bli av särskild betydelse. Detta
spörsmål sammanhänger i viss mån med den av departementschefen upptagna
frågan om kreditinstitutens medverkan i statens konjunkturpolitik.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att staten i sin konjunkturpolitik
har att påkalla medverkan från samtliga kreditinstitut. Utskottet
har med tillfredsställelse konstaterat, att departementschefen ställt i utsikt
en utredning av denna fråga. Det är att förvänta, att denna utredning kommer
att lämna ytterligare belysning av här berörda spörsmål beträffande
riksbankens avdelningskontor.

Riksbanken har under de senare åren pålagts uppgifter, som ligga vid
sidan om dess rent centralbankmässiga. Frånsett bosättningslånefonden rör
det sig här främst om förvaltningen av statliga fonder, vilka tidigare handhafts
av myndigheter under Kungl. Maj :t. Sålunda övertog riksbanken år
1948 avvecklingen av den betydande lånestock, som förut förvaltats av
egnahemsorganen och hushållningssällskapen och vilken omfattar lån från
ett stort antal statliga utlåningsfonder med varierande villkor. Väsentligen
ha dessa uppgifter tillförts riksbanken i syfte att staten skulle kunna taga
i anspråk de outnyttjade organisatoriska och personella tillgångar, som avdelningskontoren
representerade. Härigenom har avdelningskontorens kapacitet
blivit bättre utnyttjad, samtidigt som fondförvaltningen blivit ordnad
på ett tillfredsställande sätt. Såsom av propositionen framgår, torde i samband
med en väntad översyn av den statliga fondrörelsen fråga uppkomma
om att tillföra riksbanken ytterligare arbetsuppgifter av likartad beskaffen -

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

11

het, eventuellt även kamerala göromål från länsstyrelserna. Huruvida riksbanken
framdeles bör bibehålla och eventuellt utöka sina fondförvaltande
uppgifter eller icke, är i första hand ett organisatoriskt spörsmål. Därest
riksbankens kontorsnät med hänsyn till statens konjunkturpolitik eller riksbankens
centralbanksmässiga uppgifter i övrigt anses böra bestå i ungefär
nuvarande omfattning, lärer frågan om kontorens anlitande för här avsedda
ändamål närmast bli beroende på de fördelar, detta ur den allmänna statsnyttans
synpunkt kan medföra i jämförelse med andra tänkbara alternativ.
Självfallet bör härvid beaktas, att kontorens rörelse inom detta vid sidan
om riksbankens egentliga verksamhet liggande område icke kommer att
försvåra riksbankens uppgifter som centralbank. I detta sammanhang må
jämväl erinras om att departementschefen ansett möjligt att undanröja det
hinder för fondförvaltningens överlämnande till affärsbanken, som ligger
i att beslutanderätten beträffande avskrivning av statliga fordringar icke
kan anförtros ett statligt aktiebolag. En omprövning av detta spörsmål synes
därför måhända vara påkallad. Utskottet förutsätter, att här framförda
synpunkter komma under övervägande i samband med den blivande utredningen
om en rationalisering och förenkling av den statliga fondförvaltningen.

Vid de fortsatta övervägandena rörande riksbankens kontorsnät bör självfallet
vederbörlig hänsyn tagas jämväl till de uppgifter, som avdelningskontoren
ha i fråga om sedel- och myntdistributionen och vilka i särskild grad
torde påverka ställningstagandet, då det gäller att slutligt bestämma kontorens
antal och förläggning.

Med det ovan anförda har utskottet velat framhålla önskvärdheten av att
vid de utredningar rörande avdelningskontorens funktioner m. m., som förebådats
i propositionen, riksbankens uppgifter som centralbank särskilt beaktas.
När utskottet i likhet med departementschefen förordat, att riksbanken
tills vidare skall behålla sitt kontorsnät, har utskottet förutsatt, att utredningarna
snarast komma till stånd.

Icke minst med hänsyn till riksbankens personalorganisation är det angeläget,
att här avsedda spörsmål lösas snarast möjligt. Det sedan länge rådande
provisoriska tillståndet inom riksbanken har icke kunnat undgå att medföra
olägenheter. Alltsedan år 1944 har riksbanken, efter det att dess organisation
i flera år legat i stöpsleven, i fråga om personalorganisationen arbetat
med s. k. övergångsplaner. Ovissheten om hur riksbanken slutligen
kommer att organiseras har givetvis medfört en känsla av osäkerhet hos
personalen. Då emellertid alltjämt åtskilliga frågor beträffande avdelningskontoren
kvarstå olösta, måste man tyvärr räkna med en förlängning av nu
rådande provisoriska förhållanden.

Utskottet vill slutligen understryka vikten av alt jämsides med utredningarna
rörande avdelningskontorens framtida uppgifter rationaliseringsarbetet
beträffande riksbankens inre organisation vid såväl huvud- som avdelningskontoren
intensifieras. Härvid må framhållas, att även om de besparingar
som kunna ernås genom förändringar i kontorsnätet eller genom

12

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

rationalisering av den inre organisationen, icke omedelbart bli så betydande
eller till och med under en ny övergångstid medföra kostnadsökningar, detta
i och för sig icke bör hindra åtgärdernas genomförande, om blott större kostnadsbesparingar
på längre sikt kunna realiseras.

Vad departementschefen i den föreliggande propositionen, såvitt densamma
nu är föremål för behandling, anfört i fråga om ökning av den statliga
affärsbankens avdelningskontor, om myndigheters och statliga företags anlitande
av banken samt om överflyttning av vissa checkräkningar från riksbanken
till affärsbanken, har icke givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.

I fråga om den statliga affärsbankens namn biträder utskottet departementschefens
förslag med den jämkningen, att namnet bestämmes till Sveriges
Kreditbank AB.

Beträffande det i motionen I: 419 framställda yrkandet, att AB Industrikredit
måtte införlivas med den statliga affärsbanken, vill utskottet erinra,
att detta kreditinstitut bildades enligt beslut av statsmakerna år 1934 för
att tillhandahålla medellång och långfristig kredit åt företag inom näringslivet.
För närvarande saknas formella förutsättningar för affärsbankerna att
utlämna sådana krediter. Enligt vad utskottet inhämtat, är frågan om en
ändring av banklagen i syfte att möjliggöra för bankerna att i viss utsträckning
utlämna mera långfristiga lån föremål för övervägande av 1949 års
banklagssakkunniga. I avvaktan på denna lagändring förutsätter utskottet, att
AB Industrikredit blir personellt och lokalt förenad med den statliga affärsbanken,
en anordning, som också departementschefen räknat med i propositionen
nr 151/1949.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet ovan anfört; samt

2) att motionen I: 419 må anses besvarad genom vad utskottet
ovan anfört.

Stockholm den 11 maj 1950.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ewerlöf, Sundvik, Fahlander,
Näsgård, Nordenson och De Geer;

från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby, Nilsson i
Landskrona, Persson i Norrby, fru Humla, herrar Schmidt, Sköldin, von
Seth och Rosén.

Bankoutskottets utlåtande nr 15.

13

Reservation

av herr Sundvik, som anfört följande:

»För min del anser jag de skäl, som anförts mot ett fullföljande av fjolårets
principbeslut om överföring av riksbankens avdelningskontor till den
statliga affärsbanken, icke vara av den art, att de bort hindra ett genomförande
av beslutet. Om principbeslutet ej fullföljes, försittes, såsom departementschefen
framhållit, för riksbankens del ett tillfälle till en omfattande
och snabb rationalisering av dess verksamhet. En rationalisering av riksbankens
personalorganisation skulle avsevärt underlättas genom att i samband
med överföringen, personal kunde överflyttas från riksbanken till
affärsbanken. Icke oväsentliga besparingar — låt vara delvis på längre
sikt — skulle kunna vinnas härigenom. Vidare skulle riksbanken frigöras
från den vid sidan av dess egentliga verksamhet liggande statliga fondförvaltningen.
Å andra sidan skulle affärsbanken genom sammanslagningen
erhålla en välbehövlig komplettering av sitt kontorsnät i Norrland, där banken
f. n. saknar kontor. Det torde dessutom vara otvivelaktigt, att riksbankens
avdelningskontor efter tillkomsten av affärsbanken icke få samma betydelse
som tidigare såsom organ för reglering av kreditmarknaden. Slutligen
kan det ifrågasättas, om det är lämpligt och erforderligt att staten
på ett flertal orter har kontor för såväl riksbanken som den statliga affärsbanken.
»