Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

1

Nr 57.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Iiungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 31 mars 1950 dagtecknad proposition, nr 241, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

A) antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag; samt

B) godkänna i propositionen angivna grunder för utbetalande av statsbidrag
till kommuner och, i förekommande fall till landsting.

Propositionen har hänvisats, såvitt angår grunder för utbetalande av
statsbidrag till kommuner och i förekommande fall till landsting, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anmärkas följande.

Propositionen upptager förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet
efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för
statsbeskattningens vidkommande.

Sålunda föreslås att den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag
och familjeavdrag skall upphöra. Likaså föreslås avskaffande av bestämmelserna
om bankning och om det s. k. 20-kronorsavdraget.

För skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och bott tillsammans
med andra maken, föreslås ortsavdrag med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III
1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild), som
under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd och haft

1 IS ihan g till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—58.

2

Bevillningsutskottets betänkande m• 57.

hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås
skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift skattskyldig.

Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon av nyssnämnda
kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i ortsgrupp III
1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V 1 400 kronor.

De föreslagna ortsavdragen uppgå till omkring två tredjedelar av de statliga
ortsavdragens belopp.

Förutom i fråga om avdragsbeloppens storlek avvika de föreslagna bestämmelserna
om kommunala ortsavdrag jämväl i annat avseende från de statliga.
Enligt de föreslagna bestämmelserna göres nämligen icke någon skillnad
mellan ogift skattskyldig — utan husföreståndarinna — med försörjningsskyldighet
mot barn och ogift skattskyldig, som är ensamstående, utan
ortsavdragen föreslås i båda fallen skola utgå med ett fast, av inkomstens
storlek oberoende avdrag. Vid den statliga beskattningen reduceras däremot
den senares ortsavdrag vid stigande inkomst.

Barnfamiljerna föreslås skola kompenseras för borttagandet av barnavdragen
genom en höjning av barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor.

Den föreslagna höjningen av de kommunala ortsavdragen anses icke
kunna genomföras utan att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande
fall, åt landsting. I detta hänseende föreslås att statsbidrag
skall utgå i sådan omfattning, att den sammanlagda utdebiteringen till
kommun och landsting icke skall behöva höjas med mer än högst en krona.
För att så långt som möjligt förenkla bidragsgivningen föreslås att
stegringen av landstingsskatten alltid först skall avräknas å nämnda krona.

Statsbidragssystemet betraktas såsom ett provisorium och frågan förutsättes
skola senare omprövas.

Det föreslagna statsbidraget skall avse den skattehöjning utöver en krona
per skattekrona, som föranledes av de föreslagna ortsavdragen. Det blir
därför nödvändigt, att för varje kommun fastställa den skatteökning, som
skulle hava vållats av reformen, därest kommunen icke erhållit särskilt bidrag
från staten. Bidraget föreslås skola beräknas efter objektiva grunder
utan någon prövning av de kommunala inkomst- och utgiftsstaterna i samband
med bidragets bestämmande. Bidraget föreslås skola bestämmas en
gäng för alla och någon nedsättning eller successiv minskning av detsamma
under provisorietiden föreslås således icke.

Statsbidragets storlek föreslås skola bestämmas enligt följande metod.
Kommunens normala behov av skattemedel bestämmes med hänsyn till
det genomsnittliga utdebiteringsbehovet enligt staterna för åren 1948—1950.
Skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det på detta sätt
beräknade utdebiteringsbehovet fördelas å skatteunderlaget enligt 1951 års
taxering, och den utdebitering, som erhålles om samma utdebiteringsbehov
fördelas å det med tillämpning av de föreslagna höjda ortsavdragen uträknade
skattekrontalet, skall anses utgöra den skatteökning, som föranledes
av ortsavdragens höjning.

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

En begränsning av statsbidraget till att avse den utdebiteringsstegring,
som överstiger en krona, skulle komma att medföra en ökning av den kommunala
inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss gräns.
Det törutsättes därför att 1949 års skatteutredning skall vid sin översyn av
den statliga inkomstskatteskalan för fysiska personer föreslå sådan jämkning
av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens höjning
erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.

Statens kostnader för genomförande av den föreslagna ortsavdragsreformen
hava beräknats till omkring 120 miljoner i direkta statsbidrag och 8
miljoner i minskade skatteintäkter, som föranledas av jämkningar i den
statliga inkomstskatteskalan. Därtill komma utgifter för höjning av barnbidragen,
beräknade till 51 miljoner kronor.

De föreslagna bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari
1952.

9

De ovannämnda vid propositionen fogade författningsförslagen äro av följande
lydelse:

1) Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

(nr 370).

Härigenom förordnas, att 48 § 2 och 3 mom., 49 §, 50 § 2 mom. och 52 §
1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 22 § punkt 6., 48 §, 49 § punkt 1., 51 § och 62 § samma lag’ skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å
den i hemortskommunen taxerade
inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag
(grundavdrag och familjeavdrag)
på sätt nedan sägs.

Föreslagen lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, äger att å
den i hemortskommunen taxerade
inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag
på sätt nedan sägs.

1 Senaste lydelse av 48 § 2 mom. se 1938:368, av 50 § 2 mom. se 1948: 308, av 52 § 1 mom.
se 1930:190, av anvisningarna till 48 § 2. se 1930:190, av anvisningarna till 22 § 6. och anvisningarna
till 48 § 4. se 1938:368 samt av anvisningarna till 48 § 1. se 1945: 897.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp
I: 340 kronor; i ortsgrupp 11: 380
kronor; i ortsgrupp III: 420 kronor;
i ortsgrupp IV: 460 kronor och i ortsgrupp
V: 500 kronor.

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet
barn under 18 år, vilket icke haft
minst 600 kronors inkomst, är berättigad
att, utöver grundavdrag, åtnjuta
familjeavdrag. Familjeavdraget
utgör, med lika belopp för hustru
och varje barn, i ortsgrupp 1: 160 kronor;
i ortsgrupp II: 160 kronor; i
ortsgrupp III: 180 kronor; i ortsgrupp
IV: 180 kronor; samt i ortsgrupp
V: 200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn, för vilket han varit
berättigad erhålla avdrag, att åtnjuta
samma familjeavdrag, som tillkommer
skattskyldig för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit
under beskattningsåret gifta med
varandra eller, ehuru gifta med varandra,
levt åtskilda, skall, därest enligt
nu givna bestämmelser båda föräldrarna
skulle vara berättigade till
avdrag för barnet, en var av föräldrarna
erhålla halvt avdrag. Beloppet
avrundas nedåt till jämna tjugutal
kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret,
äger i hemortskommunen åtnjuta
kommunalt ortsavdrag, utgö -

Föreslagen lydelse.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680
kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i
ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna
hos sig anställd, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling,
änka eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och
tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 180
kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor,
i ortsgrupp 111 1 290 kronor, i ortsgrupp
IV 1 340 kronor och i ortsgrupp
V 1 400 kronor.

3 mom. Skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt allenast
under en del av beskattningsåret, äger
i hemortskommunen åtnjuta kommunalt
ortsavdrag, utgörande för

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

5

Nuvarande lydelse.

rande för varje kalendermånad eller
del därav, varunder han varit här i
riket bosatt, en tolvtedel av det enligt
bestämmelserna i 2 mom. medgivna
avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda
erhålles, avrundas nedåt till
jämna tjugutal kronor.

(Se vidare anvisningarna).

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden
person, som vid dödsfallet varit
här i riket bosatt, levt i oskift bo
och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst,
må dödsboet efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
kunna för senare beskattningsår
än det, då dödsfallet inträffade,
tillerkännas grundavdrag och
avdrag för barn med högst samma
belopp, som den avlidne skulle hava
åtnjutit i avdrag, därest han fortfarande
levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret,
skall i hemortskommunen den taxerade
inkomsten minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
om inkomsten uppgår till eller överskjuter
ortsavdragets dubbla summa,
med ett belopp motsvarande hälften
av ortsavdraget och,
om inkomsten ej uppgår till ortsavdragets
dubbla summa, med hälften
av det belopp, varmed inkomsten
överskjuter ortsavdraget.

Återstår efter tillämpning av föregående
stycke för skattskyldig, vil -

Föreslagen lydelse.

varje kalendermånad eller del därav,
varunder han varit här i riket bosatt,
en tolvtedel av det enligt bestämmelserna
i 2 mom. medgivna avdraget.
Det avdragsbelopp, som sålunda
erhålles, avrundas nedåt till jämna
tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Därest delägarna i boet efter avliden
person, som vid dödsfallet varit
här i riket bosatt, levt i oskift bo
och varit för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende av dödsboets inkomst,
må dödsboet efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
kunna för senare beskattningsår
än det, då dödsfallet inträffade,
tillerkännas kommunalt ortsavdrag
med högst samma belopp, som den
avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag,
därest han fortfarande levt.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 mom. För fysisk person, som va?
rit här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret, utgöres
såvitt angår hemortskommunen
den beskattningsbara inkomsten av
den taxerade inkomsten minskad med
kommunalt ortsavdrag.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

kens hemortskommun tillhör ortsgrupp
1 eller II och ej utgör stad, av
den taxerade inkomsten högst 500
kronor, skall denna ytterligare minskas
med 20 kronor.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka familjeavdrag
är medgivet, eller annan
därmed jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas med
ytterligare ett belopp av högst 2 000
kronor. Skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgöres
av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag till änkor
och änklingar med barn, skall —
därest särskilda omständigheter icke
till annat föranleda — anses hava sådan
nedsatt skatteförmåga, varom
ovan förmäles.

Vad härefter —- — — beskattningsbar
inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas

Föreslagen lydelse.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
äger tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter vederbörande
beskattningsnämnds beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare
ett belopp av högst 2 000 kronor.
Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgöres av folkpension
eller av bidrag, som avses i
lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat
föranleda — anses hava sådan nedsatt
skatteförmåga, varom ovan förmäles.

Vad härefter —- —- -—- beskattningsbar
inkomst.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.
medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade
makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma kommun.
Skatteplikt enligt 51 § bedömes
med hänsyn till båda makarnas

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

7

Nuvarande lydelse.

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag
ävensom beskattningsbar inkomst
beräknas för makarna gemensamt;
och skall den beskattningsbara inkomsten
i jämna tiotal kronor fördelas
å makarna efter förhållandet
mellan deras i kommunen taxerade
inkomster.

Anvisningar
till 22 §.

6. Hemmavarande barn,--—

punkt 2.)

Barn, som anses tillhöra arbetspersonalen,
taxeras självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För barn,
som icke anses tillhöra arbetspersonalen,
får intet dylikt avdrag göras,
även om barnet deltagit i arbetet, varav
följer, att lön och underhåll åt
barnet ej heller skall upptagas såsom
inkomst för barnet. Den lindring i
föräldrarnas skattskyldighet, som
medgives för sådant barn, regleras
genom ortsavdragen (se 48 §).

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i
riket stadigvarande vistats. Jämlikt
65 § bedömes frågan, om en person
varit gift eller om en gift person levt
tillsammans med sin make, efter det
förhållande som rått under större delen
av beskattningsåret, och bedömes
frågan, huruvida skattskyldig
har barn eller icke, liksom ock frå -

Föreslagen lydelse.

sammanlagda inkomst. Ortsavdrag
beräknas för makarna gemensamt till
belopp som i 48 § 2 mom. andra stycket
sägs. Den beskattningsbara inkomsten
beräknas likaledes för makarna
gemensamt och skall i jämna
tiotal kronor fördelas å makarna efter
förhållandet mellan deras i kommunen
taxerade inkomster.

Anvisningar
till 22 §.

6. Hemmavarande barn, —--

punkt 2.)

Barn, Som anses tillhöra arbetspersonalen,
taxeras självt för den inkomst,
det kan hava haft i avlöning
och naturaförmåner eller eljest, varemot
föräldrarna få göra avdrag såsom
för annan arbetshjälp. För barn,
som icke anses tillhöra arbetspersonalen,
får intet dylikt avdrag göras,
även om barnet deltagit i arbetet,
varav följer, att lön och underhåll åt
barnet ej heller skall upptagas såsom
inkomst för barnet.

till 48 §.

1. Vad i denna paragraf stadgas
om person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften
i 68 § tillämpas även å person, som
här i riket stadigvarande vistats.
Jämlikt 65 § bedömes frågan, om en
person varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make,
efter det förhållande som rått under
större delen av beskattningsåret, och
bedömes frågan, huruvida skattskyldig
har barn eller icke, efter förhål -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

gan om barns ålder efter förhållandena
den 1 november året näst före
taxeringsåret. Med barn avses jämväl
styvbarn ävensom adopterat barn.
Avgörande för frågan, huruvida
skattskyldig haft husföreståndarinna,
är det förhållande, som rått under
större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom.
framgår, att makar, som under beskattningsåret
levt tillsammans, äga
att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,
ett avdrag för make och, i förekommande
fall, ett avdrag för varje
barn. Taxeras i sådant fall endast
hustrun men icke mannen, skall hon
ensam åtnjuta nämnda avdrag.

3. Till ledning vid tillämpningen av
bestämmelserna i 3 mom. anföres
följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun,
tillhörande ortsgrupp III, under
tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter
avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap,
vilket består under återstoden
av året. Vid taxering nästföljande år
utgör honom tillkommande ortsavdrag
3/12 X C*20 + 180) = 150,
vadan avdrag får åtnjutas med 140
kronor.

4. Vid tillämpning av stadgandet i
48 § 2 mom. sista stycket gäller, att
en var av föräldrarna skall för barn
som där sägs erhålla halvt familjeavdrag
räknat efter den ortsgrupp
den skattskyldige tillhör — så vitt
det icke visas eller av omständigheterna
framgår, att endera av föräldrarna
ej alls eller endast i ringa mån
bidragit till barnets underhåll. 1 sådant
fall skall den andre av föräldrarna
vara berättigad till hela avdraget
för barnet.

Föreslagen lydelse.

landena den 1 november året näst
före taxeringsåret. Rätt till allmänt
barnbidrag anses föreligga från och
med den dag barnet fötts eller rätten
eljest inträtt till och med den dag
barnet fyllt 16 år eller rätten eljest
upphört. Med barn avses jämväl styvbarn
ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskyldig
haft husföreståndarinna, är
det förhållande, som rått under större
delen av beskattningsåret.

2. Till ledning — — — följande
exempel:

En man har varit bosatt i kommun,
tillhörande ortsgrupp III, under
tiden den 1 januari—den 5 mars.
Efter avflyttning från riket sistnämnda
dag ingår han den 1 april äktenskap,
vilket hestår under återstoden
av året. Vid taxering nästföljande år
utgör honom tillkommande ortsavdrag
3/12 X i 340 = 460 kronor,
vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda
belopp.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

9

Nuvarande lydelse.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som
vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på grund av bestämmelserna
i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag
och familjeavdrag) med belopp,
som skulle hava tillerkänts den avlidne,
därest han fortfarande levt.
Har nämnda person icke varit under
hela tiden mellan beskattningsårets
ingång och dödsfallet här i riket bosatt,
skall avdrag medgivas dels för
den tid han varit härstädes bosatt,
dels för tiden efter dödsfallet till beskattningsårets
utgång och för den
sammanlagda tiden beräknas i enlighet
med de i 48 § 3 mom. meddelade
bestämmelserna.

Avdrag, varom — — — ägt rum.
till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen
i paragrafens första stycke tages ej
hänsyn till huru lång tid den skattskyldige
varit här i riket bosatt. En
skattskyldig, som varit här i riket
bosatt allenast en kortare tid och därunder
ej åtnjutit någon inkomst i
hemortskommunen men under återstoden
av året i samma kommun haft
en beräknad taxerad inkomst, som
icke uppgår till 600 kronor, upptages
icke till beskattning för någon inkomst
i kommunen i fråga. Har han
däremot exempelvis i hemortskommunen,
under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst
och under återstoden av året,
då han bott utomlands, tillgodonjutit
i kommunen skattepliktig inkomst
till belopp av 700 kronor, utgör den
skattskyldiges hela beräknade taxe -

Föreslagen lydelse.
till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som
vid sitt frånfälle varit här i riket bosatt,
äger på grund av bestämmelserna
i 53 § 3 mom. att för det beskattningsår,
under vilket dödsfallet inträffat,
åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med belopp, som skulle hava
tillerkänts den avlidne, därest han
fortfarande levt. Har nämnda person
icke varit under hela tiden mellan
beskattningsårets ingång och dödsfallet
här i riket bosatt, skall avdrag
medgivas dels för den tid han varit
härstädes bosatt, dels för tiden efter
dödsfallet till beskattningsårets utgång
och för den sammanlagda tiden
beräknas i enlighet med de i 48 §
3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom----ägt rum.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i
paragrafens första stycke tages ej
hänsyn till huru lång tid den skattskyldige
varit här i riket bosatt. En
skattskyldig, som varit här i riket
bosatt allenast en kortare tid och därunder
ej åtnjutit någon inkomst i
hemortskommunen men under återstoden
av året i samma kommun haft
en beräknad taxerad inkomst, som
icke uppgår till 600 kronor, upptages
icke till beskattning för någon
inkomst i kommunen i fråga. Har han
däremot exempelvis i hemortskommunen,
under den tid han varit i riket
bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst
och under återstoden av året,
då han bott utomlands, tillgodonjutit
i kommunen skattepliktig inkomst
till belopp av 1 000 kronor, utgör den
skattskyldiges hela beräknade taxc -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

rade inkomst i nämnda kommun
7 200 kronor och föreligger alltså
skatteplikt för honom, därest icke
honom tillkommande ortsavdrag
skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande
exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år

1929 för beskattning därstädes uppgivit
en inkomst av 1200 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 630 kronor. År

1930 upptäckes, att deklarationen varit
felaktig, i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst
av 2 000 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med
tillämpning av nyssnämnda lagrum
år 1929 rätteligen bort vara 1 i30
kronor, och till eftertaxering år 1930
skall upptagas ett belopp av 1 430 —
630 = 800 kronor. Detta belopp upptages
— utan sammanblandning med
den beskattningsbara inkomst, som
kan i vanlig ordning fastställas — i
1930 års taxeringslängd.

Föreslagen lydelse.

rade inkomst i nämnda kommun
1 500 kronor och föreligger alltså
skatteplikt för honom, därest icke honoin
tillkommande ortsavdrag skulle
uppgå till sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning — — — följande
exempel:

En ensamstående person, bosatt å
ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit
en Inkomst av 2 000 kronor.
Hans beskattningsbara inkomst blir
då med tillämpning av bestämmelserna
i 48 och 50 §§ 770 kronor. År 7954
upptäckes, att deklarationen varit felaktig,
i det att den skattskyldige
rätteligen bort uppgiva en inkomst
av 2 800 kronor. Den beskattningsbara
inkomsten hade alltså med tillläinpning
av nyssnämnda lagrum år
1953 rätteligen bort vara 7 570 kronor,
och till eftertaxering år 7954
skall upptagas ett belopp av 7 570 —
770 — 800 kronor. Detta belopp upptages
— utan sammanblandning med
den beskattningsbara inkomst, som
kan i vanlig ordning fastställas — i
7954 års taxeringslängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

11

2) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § och 8 § 3 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Nuvarande lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i — — — statlig
inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen
eller i denna förordning
meddelade, med stadganden
i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen
i motsvarande delar
lända till efterrättelse. Därvid skall
dock iakttagas, att familjeavdrag för
barn icke åtnjutes vid taxeringen till
statlig inkomstskatt.

8 §•

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående grundavdrag
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande statligt ortsavdrag.

Föreslagen lydelse.

3 §•

Bestämmelserna i —--statlig

inkomstskatt.

I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen
eller i denna förordning
meddelade, med stadganden
i kommunalskattelagen likartade bestämmelser
äga tillämpning vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, skola
likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen
i motsvarande delar
lända till efterrättelse.

8 §•

3 mom. Vad i 49 § kommunalskattelagen
stadgas angående kommunalt
ortsavdrag skall äga motsvarande
tillämpning beträffande statligt
ortsavdrag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

3) Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 78 § taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —

--vederbörande taxeringsnämnds ordförande; g)

att när fråga uppkommer att
beträffande barn, vilkas föräldrar icke
varit under beskattningsåret gifta
med varandra eller, ehuru gifta
med varandra, levt åtskilda, vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt
tillerkänna en av föräldrarna helt familjeavdrag
för barnet, i fall, då den
andre av föräldrarna ej skall taxeras
inom distriktet, lämna vederbörande
taxeringsnämndsordf ärande meddelande
om förhållandet;

h) att även i andra fall än under

e), f) och g) här ovan sägs, därest
under taxeringsarbetet framkommit
förhållanden, som kunna antagas hava
betydelse för taxering i annat
distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse
därom;

i) att kalla taxeringsnämndens ledamöter
till sammanträde och om utsatt
tid och ställe härför på lämpligt
sätt och i god tid underrätta länsstyrelsen
och de skattskyldiga inom
taxeringsdistriktet;

Föreslagen lydelse.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande -—
--vederbörande taxeringsnämndsordf
örande;

g) att även i andra fall än under
e) och f) här ovan sägs, därest under
taxeringsarbetet framkommit
förhållanden, som kunna antagas
hava betydelse för taxering i annat
distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande
underrättelse
därom;

h) att kalla taxeringsnämndens
ledamöter till sammanträde och om
utsatt tid och ställe härför på lämpligt
sätt och i god tid underrätta
länsstyrelsen och de skattskyldiga
inom taxeringsdistriktet;

1 Senaste lydelse se 1947:578.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

13

Nuvarande lydelse.

j) att leda taxeringsnämndens arbete
och vid sammanträdena föra ordet; k)

att ombesörja förandet av
nämndens protokoll och, i den utsträckning
Kungl. Maj :t föreskriver,
dess längder; samt

l) att, därest under taxeringsarbetet
fråga uppkommer att åsätta skattskyldig
taxering med avvikelse från
avlämnad självdeklaration, där så
kan ske bereda honom tillfälle att
yttra sig i frågan, dock vare detta
ej nödigt i fråga om felräkning, missskrivning
eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke
är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger---- kunna lämnas.

På begäran---kunna lämnas.

Föreslagen lydelse.

i) att leda taxeringsnämndens arbete
och vid sammanträdena föra
ordet;

j) att ombesörja förandet av
nämndens protokoll och, i den utsträckning
Kungl. Maj :t föreskriver,
dess längder; samt

k) att, därest under taxeringsarbetet
fråga uppkommer att åsätta
skattskyldig taxering med avvikelse
från avlämnad självdeklaration, där
så kan ske bereda honom tillfälle att
yttra sig i frågan, dock vare detta ej
nödigt i fråga om felräkning missskrivning
eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av
den skattskyldige uppenbarligen icke
är för utrednings vinnande behövligt.

Det åligger — — — nämnden
kunna lämnas.

På begäran---ordföranden

kunna lämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

4) Förslag
till

lag angående andrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till bar -

Föreslagen lydelse.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till bar -

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Nuvarande lydelse.

nets uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 260 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag---i ri ket.

Föreslagen lydelse.

nets uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 290 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag — — — i
riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

I anledning av propositionen ha väckts följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:475 av herr Näsström m. fl. och 11:567
av herr Kärrlander in. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 241/1950 måtte besluta antaga följande
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt
barnbidrag med 300 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare
stadgas.

Allmänt barnbidrag----i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952»;

2) de likalydande motionerna 1:508 av herr Velander m. fl. och 11:606
av herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj :ts proposition nr 241, besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville, med beaktande av de synpunkter som i motionerna
anförts, för 1951 års riksdag framlägga förslag till en reform av den
kommunala beskattningen i dess helhet att träda i kraft den 1 januari 1952,
omfattande alltså bl. a. en höjning av ortsavdragen, ett avskaffande av fastighetsskatten
och en reglering av grunderna för den allmänna skatteutjämningen; 3)

de likalydande motionerna I: 509 av herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 603 av herr Persson i Landafors m. fl, vari hemställts,

dels att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370) måtte besluta, att 48 § 2 mom. i nämnda lag erhåller följande lydelse
:

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela
beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten
åtnjuta kommunalt ortsavdrag på sätt nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp
III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000
kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd, äger därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, att åtnjuta kommunalt ortsavdrag med belopp som i
föregående stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra och tredje styckena sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600
kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp
IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

3 mom. Skattskyldig---jämna tiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar
till 48 §.

1. Vad i denna paragraf---större delen av beskattningsåret.

2. Till ledning---följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under tiden
den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda dag ingår
han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året. Vid
taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 X
2 750 — 687 kronor, vadan avdrag får åtnjutas med sistnämnda belopp.

till 62 §.

Till ledning---följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år
1953 för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 2 000 kronor. Hans
beskattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48
och 50 §§ 300 kronor. År 1954 upptäckes, att deklarationen varit felaktig, i
det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2 800 kronor.
Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av nyssnämnda
lagrum år 1953 rätteligen bort vara 1 100 kronor, och till eftertaxering
år 1954 skall upptagas ett belopp av 1 100 — 300 = 800 kronor. Detta
belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara inkomst,
som kan i vanlig ordning fastställas — i 1954 års taxeringslängd.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

dels att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag
måtte besluta, att 1 § nämnda lag erhåller följande tydelse:

§ I För

barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå ett allmänt
barnbidrag med 300 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare
stadgas.

Allmänt barnbidrag--—i riket.

dels ock att kommuner och landsting kompenseras av statsmedel för det
skattebortfall, som uppstår genom reformen;

4) de likalydande motionerna I: 510 av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 604 av herr Persson i Landafors in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att den pågående skatteutredningen
får i uppdrag att under provisorietiden utreda frågan om ett
verkligt existensminimum och att Kungl. Maj :t därefter framlägger förslag
därom i samband med den signalerade definitiva nya kommunalskattelagstiftningen»
;

5) de likalydande motionerna I: 511 av herrar Björck och Lindblom samt
II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile och Ståhl, vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till nästa års riksdag om sådan
avdragsrätt för fastighetsägare som i motionerna förordats att tillämpas
vid omläggningen av det kommunala ortavdragssystemet, samt att de spörsmål
i övrigt som i motionerna berörts måtte göras till föremål för fortsatt
utredning; samt

6) motionen II: 602 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 241 måtte dels
besluta att, intill dess ett mera rationellt och effektivt system för den kommunala
skatteutjämningen beslutats och trätt i kraft, ersättning av statsmedel
skall utgå såväl till primärkommuner som landsting för hela den
höjning av deras utdebitering, som blir en följd av ett bifall till den i nämnda
proposition föreslagna omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet,
dels uttala, att den arbetande utredningen rörande en allmän revision
av kommunalskattesystemet måtte påskyndas med särskild inriktning
på fastighetsskattens avskaffande och därmed sammanhängande frågor, samt
i övrigt beakta de synpunkter, som anförts i motionen.»

De likalydande motionerna I: 475 och II: 567 samt de likalydande motionerna
I: 510 och II: 604 ha i sin helhet hänvisats till bevillningsutskottet.
Återstoden av ovannämnda motioner har hänvisats, såvitt angår grunder
för utbetalande av statsbidrag till kommuner och i förekommande fall till
landsting, till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

17

Till behandling i sammanhang med den förevarande propositionen har
utskottet upptagit de vid riksdagens början väckta, likalydande motionerna
I: 31 av herr Spetz och II: 31 av herr Svensson i Ljungskile in. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam
utredning och förslag till sådana bestämmelser, att enskilda kommuner inte
genom fastställande av särskilt existensminimum efter schablonmässiga
grunder eller på annat sätt kunna vältra över en del av sin skattebörda på
skattebetalarna inom andra kommuner».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, såvitt desamma upptagits till behandling i förevarande betänkande,
får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 508, II: 31, II: 567, II: 602, II: 603, II: 604
och II: 605.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 har
dåvarande chefen för finansdepartementet tillkallat ledamoten av riksdagens
första kammare H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare
K. A. M. Andersson i Löhbo, ledamoten av riksdagens andra kammare
E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens andra kammare N. Persson
i Svensköp, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjödahl (ordförande),
ledamoten av riksdagens första kammare C. G. Velander samt dåvarande
ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av
riksdagens första kammare O. E. Werner med uppdrag att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet utreda frågan om de kommunala ortsavdragen.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen ortsavdragskommittén, hava
med skrivelse den 1 februari 1950 avlämnat betänkande med förslag till
ändrade kommunala ortsavdrag in. in. (SOU 1950: 5).

Över betänkandet hava efter remiss, gttranden avgivits av socialstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, 1949 års skatteutredning
(särskilt yttrande av herrar Rehn och Söderlund), 1949 Ars uppbördssakkunniga,
kommunala skattelindringsutredningen, övcrståthållaråmbetet
(med överlämnande av yttranden från stadskollegiet i Stockholm, uppbördsdirektören
Tor Josefson och exekutionsdirektören Alarik Lundberg),
länsstyrelserna i samtliga län, Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska
landstingsförbundet (särskilda yttranden av herrar Mannerskantz och Hammarlund),
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund ocli Sveriges fastighetsägareförbund.

Därjämte hava skrifter inkommit från stadskollegiet i Göteborg, drätseli
Itihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—5S.

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

kamrarna i Nacka, Solna, Södertälje och Visby samt kommunalfullmäktige
i Gammalstorps socken.

Beträffande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen, såvitt
de behandlas i detta betänkande, tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda
statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan återfinnes i propositionen
å nedan angivna sidor, nämligen:

Gällande bestämmelser, s. 18—20.

Sammanfattning av kommitténs förslag, s. 20—22.

Frågan om en separat reform av ortsavdragen, s. 22—40.

Allmän motivering för departementsförslaget, s. 40—73.

Vissa särskilda frågor, s. 73—83.

Av innehållet i de förevarande motionerna, såvitt desamma behandlas i
detta betänkande, må här återgivas följande.

I de likalgdande motionerna I: 31 och II: 31 har erinrats om att enligt
uppbördsförordningen skulle vid indrivning av skatter i sista hand utsökningslagens
föreskrifter om utmätning tillämpas. Detta innebure i princip,
att vid utmätning för obetald skatt icke finge undantagas mera än vid utmätning
för annan skuld. För att underlätta de exekutiva myndigheternas
arbete hade man sökt utarbeta vissa normer för huru stor del av sin inkomst
vederbörande skäligen borde få behålla för sin existens. Vid källskattereformens
genomförande hade beslutats, för enkelhets skull, att staten
till kommuner och landsting skulle utbetala hela det debiterade skattebeloppet.
Förlusten på obetalda skatter fölle därmed i sin helhet på statskassan.
I Stockholm tillämpades för närvarande ett existensminimum för
skattebetalare, som för en familj bestående av man, hustru och tre barn
uppginge till 505 kr. per månad eller 6 060 kr. per år. Lades härtill 780 kr.
i barnbidrag, bleve den högsta inkomst för vilken en dylik familj kunde
befrias från skatt, 6 840 kr. Vid indrivning av skatterna tillämpades existensminimum
automatiskt, såvida vederbörande icke hade utmätningsbara
tillgångar. Därmed hopades snart en skatteskuld, som måste avskrivas på
grund av vederbörandes oförmåga att betala den. Om andra kommuner började
tillämpa samma praxis som Stockholm och därvid använde de skattefria
avdragen vid statsskatt som proportionalitetsfaktor — ett förfarande
vars riktighet i och för sig icke torde kunna bestridas — skulle en trebarnsfamilj
i lägsta dyrort få ett existensminimum på drygt 5 000 kr. eller
inklusive barnbidrag nära 6 000 kr. I många kommuner skulle enligt en
dylik praxis en mycket stor del av skattebetalningen uppskjutas. Den nuvarande
ordningen för fastställande av existensminimum syntes leda till
uppenbart orimliga resultat. Om endast en del kommuner fastställde och
tillämpade dylikt eller om det fastställdes till varierande höjd i förhållande
till levnadskostnaderna, så innebure systemet en skatteövervältring från
den ena kommunen till den andra. Om alla kommuner tillämpade ett existensminimum
av proportionellt samma höjd som det Stockholms stad fast -

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

19

ställt, korame det i betydande utsträckning att innebära en övervältring
av skatten på mindre förmögenhetsägare, som hade utmätningsbara tillgångar
i form av en bostadslägenhet, ett mindre jordbruk, annan rörelse
eller sparkapital. Personer i denna ställning skulle alltså få betala sin skatt,
även om deras inkomst inklusive förmögenhetens avkastning låge långt
under existensminimum. Denna konsekvens komme i stor utsträckning att
gå ut över småfolket på landsbygden. Det låge i öppen dag, att de missförhållanden
det här gällde icke kunde elimineras genom böjda kommunala
ortsavdrag. Även om dessa avdrag höjdes upp till samma nivå som avdragen
vid taxering till statsskatt, så kunde ju icke detta eliminera den
praxis, som nu tillämpades i Stockholm. Den stora mängden skattebetalare
utanför Stockholm hade rätt att kräva skydd mot en partiell övervältring
på landsorten av Stockholms andel av skattebördorna. Det vore möjligt,
att detta problem icke kunde lösas på annat sätt än att varje kommun själv
finge betala de restantier som uppstode vid skatteindrivning. På så sätt
lämnades kommunernas självbestäinningsrätt obeskuren. I varje fall vore
det enligt motionärernas mening ofrånkomligt, att åtgärder utan dröjsmål
vidtoges för alt rätta till missförhållandena på detta område.

Till stöd för det i de likahjdande motionerna 1: hl5 och II: 567 framställda
yrkandet om en höjning av barnbidraget med 40 kronor har anförts
bl. a. följande.

Ett fastställande av barnbidraget till det i propositionen föreslagna beloppet
av 290 kronor komme alt betyda underkompensation för flertalet
barnfamiljer. Den största underkompensationen komme därvid att drabba
barnfamiljerna i de norrländska länen. Som tydligt framginge av remisssvaren
hade de flesta instanser som yttrat sig angående barnbidragens
storlek ansett att en höjning med 30 kronor vore otillräcklig. Det förtjänade
därvid framhållas att kammarrätten funnit att skatteminskningen i
vissa fall komme att bli större för barnlösa makar än för makar med barn
även om man — som kommittén gjort — räknade med att barnbidragen
höjdes med 40 kronor. Kammarrätten påpekade på grund härav att detta
förhållande skulle komma att skärpas om barnbidragen ökades med endast
30 kronor. Av det anförda framginge sålunda att de allmänna barnbidragen
borde böjas till 300 kronor, om man avsåge att ge barnfamiljerna den
kompensation som vore erforderlig för borttagandet av de nuvarande barnavdragen.
Man hade därvid ändå icke tagit full hänsyn till penningvärdeförsämringen.
En höjning av barnbidragen med 40 kronor skulle emellertid
betyda ökade kostnader för staten med omkring 17 miljoner. Det vore, såvitt
motionärerna kunde förstå, denna ökade kostnad, som varit avgörande, då
det för Kungl. Maj:t gällt alt taga ställning till barnbidragens storlek. Då
''let gällde att bedöma statens kostnader för ett genomförande av denna reform,
hade ortsavdragskommittén kommit fram till en slutsumma av i runt
tal 197 miljoner kronor om man höjde barnbidragen med 40 kronor. Landsorganisationen
i Sverige hade i sitt remissyttrande angående statens kost -

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

nåder funnit kommitténs beräkningar hållna i överkant med åtskilliga 10-laI
miljoner. De skäl som Landsorganisationen anförde som stöd för denna
sin uppfattnig vore, såvitt motionärerna kunde bedöma, icke orimliga.
Ett annat förhållande vore att ortsavdragskommittén vid uppgörandet av sin
kostnadskalkyl icke vågat göra några beräkningar av hur mycket en nedgång
av de kommunala restantierna konnne att betyda i minskade utgifter
för statsverket. Som framginge av tabell N. på s. 144 i ortsavdragskommitténs
betänkande hade utdebitering av allmän kommunalskatt och landstingsskatt
för år 1949 uppgått till 1 563,5 miljoner kronor. Om man vid
eu beräkning av den slutliga skatteförlusten därvid antoge att denna stannade
vid ungefär samma storlek som före källskatlereformens införande
eller omkring 4 procent så skulle den slutliga skatteförlusten för kommunalskatternas
vidkommande belöpa sig på i runt tal 62,5 miljoner kronor.
Om man också skulle förutsätta att källskattereformen nedbringat restanlierna
till hälften eller 2 %, skulle den slutliga skatteförlusten ändå uppgå
till över 30 miljoner kronor. Den höjning av ortsavdragen som nu föresloges
koinme otvivelaktigt att nedbringa denna summa rätt avsevärt. Av vad här
sist anförts borde man kunna draga den slutsatsen att en höjning av barnbidragen
med 40 kronor icke konnne att stöta på några hinder ur statsfinansiella
synpunkter. Reformens genomförande borde ändock kunna hålla
sig inom den av Kungl. Maj :t beräknade utgiftsramen.

Till stöd för de i de liknlydande motionerna 1: 508 och II: 006 framställda
yrkandena har anförts bl. a. följande. Eu höjning av de kommunala ortsavdragen
framstode såsom i hög grad motiverad. De nu gällande avdragen
fastställdes i samband med genomförandet av 1928 års kommunalskattelag.
Redan den omständigheten, att den starka nedgång av penningvärdet,
som sedan dess ägt rum, icke vunnit något beaktande med avseende
å avdragens storlek, gåve uppenbarligen vid handen, att en höjning därav
icke finge ställas på framtiden. Den föreliggande frågan vore sålunda i
och för sig av brådskande natur. Detta förhållande borde emellertid icke
föranleda ett eftersättande av behöriga krav på en ändamålsenlig och så
långt möjligt bestående lösning. Ortsavdragsfrågan kunde icke ses isolerad.
Det funnes även andra kommunalskattespörsmål, vilkas lösning icke längre
kunde undanskjutas. En genomgripande reform på den kommunala beskattningens
område hade sedan länge stått på dagordningen. Med ett genomförande
därav hade kunnat vinnas en reglering av de kommunala ortsavdragen
i ett därför naturligt sammanhang. Någon ytterligare tidsutdräkt
hade därigenom näppeligen heller behövt ifrågakomma. Propositionen toge
nämligen sikte på att den föreslagna nya ordningen icke skulle träda i tilllämpning
förrän med ingången av år 1952. De kommunala ortsavdragens
upptagande till separat behandling hade lett till ett synnerligen beklagligt
undanskjutande av kommunalskattefrågan i stort med dess så utomordentligt
trängande problem som fastighetsbeskattningen, den allmänna skalteutjämningen
etc.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

21

I olika sammanhang hade framhållits, att förutsättningen för en höjning
av de kommunala ortsavdragen måste vara, att den nu gällande fastighetsbeskattningen
avskaffades. Sambandet mellan fastighetsbeskattningen och
ortsavdragen hade sin grund däri, att eu höjning av utdebiteringen i kommunerna
till följd av höjda ortsavdrag komme att i motsvarande grad öka
belastningen på det skatteunderlag, som icke påverkades av ortsavdragens
storlek, alltså bl. a. fastighet sskatteunderlaget. I den mån denna ökning icke
uppvägdes av en minskning av fastighetsägarnas inkomstskatteunderlag,
komme en skatteövervältring till stånd. Med den utformning, fastighetsbeskattningen
hade i vårt land, drabbade denna övervältring främst fastighetsägare
med låga inkomster, vilka på grund därav icke kunde tillgodogöra
sig ortsavdragen. Läget bleve alltså det, att vissa skattskyldiga alltid
undginge skatt för inkomst upp till ortsavdragets belopp, under det att andra
skattskyldiga, fastighetsägarna, hade att erlägga skatt, oavsett att inkomsten
icke uppginge till ortsavdragets belopp. Detta kunde icke anses
vara en försvarlig ordning.

De erinringar, som framställts mot det av ortsavdragskommittén framlagda
förslaget, hade departementschefen icke ansett sig böra närmare ingå på. Vissa
exempel anfördes till belysande av reformens verkningar (prop. s. 38). Då
departementschefen sökte bagatellisera den skatteövervältring, som dessa
exempel utvisade, borde icke förbises, att ifrågavarande fastighetsägare redan
nu hade en extra belastning i skattehänseende i jämförelse med ickefastighetsägare
i motsvarande inkomstlägen. Den i det första av de anförda
exemplen avsedda jordbrukaren, som antoges ha såsom enda inkomst en
nettointäkt av fastighet till belopp av 5 000 kronor, hade sålunda enligt
gällande ordning 64 kronor mer i skatt än en icke-fastighetsägare, som
likaledes hade 5 000 kronor i inkomst härrörande från annan förvärvskälla.
Genom ortsavdragsliöjningen ökades denna merbelastning till 148 kronor,
d. v. s. väsentligt över 100 procent. För de båda övriga i exemplen avsedda
fastighetsägarna ökades merbeiastningen från 128 till 144 kronor resp. från
741 till 916 kronor. De anförda exemplen gåve otvetydigt vid handen, att
fastighetsskatten även drabbade fastighetsägarna synnerligen ojämnt. Av
de i exemplen avsedda skattskyldiga hade väl den först nämnde fastighetsägaren,
jordbrukaren, den minsta skatteförmågan. Han finge emellertid
vid ett genomförande av ortsavdragsreformen relativt sett den största ökningen
av sin redan förut betydande merbelastning. Och dock hade i exemplet
räknats med att han haft eu nettointäkt helt täckande procentavdraget.
Med eu lägre nettointäkt skulle hans merbelastning ha blivit väsentligt större.
Med motionärernas sätt atl se visade de anförda exemplen icke — såsom
departementschefen syntes förmena — att reformen i endast obetydlig
grad medförde en skatteövervältring på fastighetsägarna utan närmast
motsatsen. Exemplen gåve sålunda stöd för den uppfattningen, att eu ovillkorlig
förutsättning för reformens genomförande måste vara, att fastighetsskatten
avskaffades. Frågan därom borde alltså skyndsamt bringas till lösning,
så att bestämmelser i delta avseende kunde träda i kraft samtidigt
med ortsavdragsreformen.

22 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Sådant läget nu faktiskt vore, kunde man icke påstå, att en höjning av
de kommunala ortsavdragen skulle medföra någon skattelättnad för skattskyldiga
med obetydlig eller kanske ingen skatteförmåga. Jämlikt uppbördsförordningens
bestämmelser ägde nämligen den lokala skattemyndigheten
medgiva befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär
och kvarstående skatt. Med de existensminima, som med tillämpning
av ifrågavarande bestämmelser fastställdes, bleve de sämst ställda inkomstskikten
redan nu regelmässigt helt befriade från skatt. En ortsavdragsrcform
sådan som den föreslagna hade för dem ingen reell betydelse. Väl
vore det angeläget, att skattskyldiga icke påfördes skatt, som icke kunde
uttagas hos dem utan som staten i stället finge svara för i förhållande till
kommunerna. Men denna angelägenhet kunde icke anses vara så trängande,
att den på något sätt uppvägde olägenheterna av en sådan ordning, som
att en viss grupp skattskyldiga, vilken redan nu drabbades av en merbelastning
i skattehänseende, ojämn och slumpartad, finge denna ytterligare
ökad.

Beträffande frågan om barnavdragens avskaffande, ansåge motionärerna
visserligen, att ur principiell synpunkt ett system med barnavdrag vore att
föredraga framför ett system med barnbidrag. Med hänsyn till att ett barnbidragssystem
redan genomförts vid den statliga beskattningen samt även
därtill att kommunalskatterna utginge efter proportionell grund, finge valet
av system dock icke så stor betydelse i detta sammanhang, varför motionärerna
funne sig kunna ge sin anslutning till propositionen i förevarande
hänseende. En förutsättning härför måste emellertid vara, att barnbidragen
kunde tillmätas så, att barnfamiljerna erhölle kompensation för
barnavdragens bortfallande. Särskilt angeläget vore härvid, att barnfamiljerna
i de mera skattetyngda kommunerna tillfördes full kompensation
därför. Enligt vad länsstyrelsen i Norrbottens län uppgivit, överstege den
genomsnittliga utdebiteringen i länets kommuner 15 kronor per skattekrona.
Dessa kommuner tillhörde med ett enda undantag ortsgrupp 5, där det
hankade familjeavdraget utgjorde 300 kronor. Barnavdragen hade sålunda
medfört en skattelättnad av i genomsnitt 45 kronor. Den i propositionen
föreslagna höjningen av barnbidragen med 30 kronor framstode därför
såsom för låg. Även eu höjning med 40 kronor eller sålunda till 300 kronor
låge i underkant åtminstone för sagda läns vidkommande. Praktiska skäl
torde emellertid kunna anföras för ett på så sätt avrundat belopp.

I propositionen föresloges, att statsbidrag skulle utgå till kommunerna
i den omfattning, som krävdes för att utdebiteringsökningen icke i något
fall skulle överstiga en krona per skattekrona. Därest ortsavdragsreformen
icke upptagits till lösning separat för sig utan i samband med kommunalskattefrågan
i dess helhet, skulle uppenbarligen ett bidragssystem sådant
som det nu föreslagna icke kunnat ifrågakomma. Systemet innebure nämligen,
att ortsavdragsreformen icke genomfördes på kommunalbeskattningens
egen grund. Det innebure också, att bidrag komme att utgå även till
kommuner, som på grund av riklig tillgång på skatteunderlag resp. låga

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

23

utdebiteringar icke hade något trängande behov därav. Motiveringen härför
vore, såsom departementschefen framhölle (prop. s. 59), att statsbidraget
icke i första hand syftade till att åstadkomma en rättvis skattefördelning
olika kommuner emellan utan till att förhindra alltför stora skatteövervältringar
mellan skattskyldiga inom en och samma kommun. Systemet
innebure emellertid, att staten finge betala ett alltför högt pris för tillgodoseende
av angivna syfte.

Ett genomförande av den enligt propositionen föreslagna lösningen av
frågan om ortsavdragen vid den kommunela beskattningen föranledde de
största betänkligheter även ur en annan, förut icke berörd synpunkt. För
att möjliggöra en numera, till synes på alla håll eftersträvad lindring av
den direkta statliga beskattningen hade 1949 års skatteutredning ställt i
förgrunden spörsmålet om fortbeståndet av de vid 1948 års riksdag införda
extraordinära konsumtionsskatterna. Vid sitt ställningstagande därutinnan
hade utredningen föreslagit, att, bortsett från pappersskatten samt tillläggsskatten
på bensin och brännoljor, dessa skatter skulle bibehållas. Såsom
»ett oeftergivligt villkor» härför hade utredningen till detta sitt ståndpunktstagande
knutit den förutsättningen, att de medel, som därigenom
erhölles, icke skulle användas för utgiftsökningar utan helt reserveras för
skattesänkningar. Departementschefen hade ock för sin del accepterat den
av skatteutredningen intagna ståndpunkten. Från sådan utgångspunkt
framstode det såsom en angelägenhet av synnerlig vikt, att avkastningen
av de extraordinära konsumtionsskatter, som kunde komma att bibehållas,
disponerades på sådant sätt, att den skattelindrande effekten bleve den
största möjliga. Det vore sålunda icke likgiltigt, om en väsentlig del av denna
avkastning »plottrades bort», låt vara temporärt, för ändamål, som kunde
och borde tillgodoses på andra vägar — i förevarande fall åtminstone till
väsentlig del via den allmänna skatteutjämningen. Det vore nämligen uppenbart,
att det statsbidrag, som i olika sammanhang prövades böra tillkomma
kommunerna resp. landstingen, borde så långt möjligt tillföras dem
i form av allmänna skatteutjämningsbidrag enligt därför vedertagna principer.

1 de likalydande motionerna 1: 505 och II: 603 har framhållits — till stöd
jämväl för det i de likalydande motionerna I: 510 och II: 604 framställda
yrkandet — att en rimligare ordning i fråga om förenkling och enhetlighet
i skatteväsendet syntes möjlig bara genom alt realisera följande riktlinjer:
att ett rimligt existensminimum fastställdes, att ortsavdragen bleve mera
enhetliga för såväl den kommunala som den statliga skatten och hade samma
storlek som fastställt existensminimum, att kommunalskatten i likhet
med statsskatten uttoges efter eu progressiv skala och att barnavdragen
vid beskattningen utbyttes mot kontanta barnbidrag. En förenkling och
enhetlighet i skattelagarna borde helst redan nu komma till uttryck i
den provisoriska reformen beträffande de kommunala ortsavdragen. Motionärerna
ansåge det i vart fall angeläget, all de kommunala ortsavdragen

24

Bevillningsutskottets betänkande nr Öl.

bleve till storleken lika med vad som f. n. gällde i fråga om den statliga beskattningen.
Detta innebure dock icke, att de nuvarande statliga ortsavdragen
skulle kunna godtagas såsom ett definitivt existensminimum. De
borde enligt motionärernas mening genomföras som ett provisorium i avvaktan
på en ny kommunalskattelag. Under provisorietiden borde den pågående
skatteutredningen få i uppdrag alt också utreda frågan om ett rimligt
existensminimum, så att resultatet därav kunde läggas till grund för
ortsavdragens storlek vid den kommande definitiva kommunalskattereformen.
I fråga om barnbidragen gåve motionärerna sin anslutning till förslaget,
att sådana infördes i stället för barnavdragen vid den kommunala
beskattningen. Emellertid måste det föreslagna kontanta barnbidraget på
30 kronor, såsom framginge av flera yttranden, vara för snålt tilltaget för
att kunna täcka de bortfallande barnavdragen. Dessa vore dessutom så låga,
att det enbart vore skäligt, att barnbidraget fastställdes till 40 kronor per
barn och år. Det skattebortfall, som genom denna reform i fråga om ortsavdragen
uppstode i kommuner och landsting, ansåge motionärerna böra
täckas av statsmedel.

I de likalgdande motionerna 1:511 och 11:605 har erinrats om att vid
remissbehandlingen av ortsavdragskommitténs betänkande olika meningar
kommit till uttryck om verkningarna av den föreslagna höjningen av de
kommunala ortsavdragen. Det övervägande flertalet remissinstanser motsatte
sig icke, att den ifrågasatta reformen genomfördes. Detta ställningstagande
hindrade dem dock icke att anföra vissa, ibland mycket starka betänkligheter.
Erinringarna riktade sig i första hand mot den övervältring
av skatt på vissa grupper av skattskyldiga, som skulle bliva en följd, därest
den föreslagna reformen nu skulle komma till utförande. Det syntes
vara riktigt, att den skatteökning som följde av ifrågavarande övervältring
bleve rätt obetydlig, men å andra sidan drabbade den företrädesvis
sådana skattskyldiga fastighetsägare, som på grund av hög skuldsättning,
sjukdom, ålderdom eller andra orsaker icke förmådde redovisa så stor inkomst,
att det medgivna garantiskatteavdraget och det höjda ortsavdraget
kunde till fullo utnyttjas. Motionärerna ansåge det angeläget, att en skattereform
icke utformades på sådant sätt, alt ovannämnda i skattekrafthänseende
svaga grupp drabbades av någon som helst skatteökning. Ändringar
i skattegrunderna finge icke heller innebära, att möjlighet öppnades till en
mera kännbar övervältring av skatt på gruppen fastighetsägare. Detta kunde
emellertid vid nu föreslagen ordning lätt bli fallet, om det inträffade, att
taxeringsvärdena å fastighet höjdes, och om inkomstförhållandena försämrades.
Kommunalskatteberedningen hade i första delen av sitt betänkande,
som avgavs 1942, avhandlat vissa alternativ för modifiering av gällande
garantibeskattning. Beredningen redovisade därvid bl. a. en metod, som
eventuellt kunde vara användbar för undanröjande av de olägenheter, som
en höjning av de kommunala ortsavdragen medförde för skattesvaga fastighetsägare.
Metoden bestode däri, att då en fastighetsägares taxerade års -

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

25

inkomst icke vore tillräcklig för utnyttjande av hela ortsavdraget, gåves
honom rätt och möjlighet alt tillgodogöra sig detta avdrag vid beräknandet
av fastighetsskatten. Denna extra avdragsrätt för fastighetsägare begränsades
självfallet till taxeringen i hemortskommunen och gällde endast fysiska
personer. En sådan bestämmelse kunde också givas provisorisk karaktär
i väntan på en mera genomgripande översyn av de kommunala skatteförfattningarna.
Motionärerna ansåge det önskvärt, att ett införande av
en sådan avdragsbestämmelse i samband med ortsavdragsreformen övervägdes.

I motionen 11:602 har uttalats bl. a. följande. Att på det sätt, som
ägt rum, taga upp ett delproblem inom den kommunala beskattningen
till avgörande kunde enligt motionärernas mening knappast sägas vara
rationellt. Den kommunala beskattningen bildade en sammanhängande
enhet, och dess olika problem borde lösas i ett sammanhang för
att lösningarna skulle bli tillfredsställande och hållbara på längre sikt.
Om man som dåvarande departementschefen förutsatte vid ortsavdragskommitténs
tillsättande förra året beträdde de partiella reformernas väg,
kunde dessa reformer knappast få annan än provisorisk karaktär. De
kunde också komma att försvåra eu rationell lösning av kommunalskattefrågan
i dess helhet i framtiden samt under provisorietiden åstadkomma
ogynnsamma och svårbemästrade verkningar. Erfarenheten gåve
vid handen, att provisorier ofta bleve långvariga för att slutligen
sätta sin prägel på ett bestående förhållande. Den nu föreslagna omläggningen
av det kommunala ortsavdragssystemet avsåges icke träda i
kraft förrän från och med år 1952. Det syntes motionärerna därför ha varit
riktigast att hela kommunalskattefrågan nu upptagits till en allmän
översyn i ett sammanhang. Med det sagda avsåge motionärerna icke att taga
ställning mot den i propositionen föreslagna omläggningen av det kommunala
ortsavdragssystemet och höjningen av dessa avdrag. Tvärtom ansåge
motionärerna i likhet med departementschefen att denna höjning vore nödvändig.
Avskaffandet av familjeavdragen och deras ersättande med en höjning
av de nu utgående statliga barnbidragen ansåge motionärerna också
vara ett steg i rätt riktning. Höjningen av ortsavdragen vore givetvis en
fråga av brådskande natur, men då denna reform dock icke kunde genomföras
förrän år 1952 måste motionärerna göra gällande att hela kommunalskatteproblemet
nu borde tagas upp till översyn, omedelbart och i ett sammanhang.
Denna fråga måste alltså anses vara av brådskande natur, och
då motionärerna gåve sin anslutning till förslaget om höjning av orlsavdraget
ville motionärerna förknippa detta medgivande med kravet på att
kommunalskatteproblemet i dess helhet snarast löstes. Enligt motionärernas
mening utgjorde fastighetsskattens fortvaro ett oöverkomligt hinder för
nödvändiga och rättvisa reformer på kommunalbeskattningens område.
Fastighetsskattens avskaffande utgjorde eu förutsättning för ortsavdragsreformens
genomförande. Genom höjning av ortsavdragen vunnes eu skatte -

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

lättnad i fråga om den kommunala beskattningen för alla skattebetalare
under förutsättning att utdebiteringen icke höjdes. För det stora flertalet
kommuner, såväl primärkommuner som landsting, kunde emellertid en
höjd utdebitering icke undvikas, såvida kommunerna själva skulle ersätta
det bortfall av skatteintäkter, som bleve en följd av skatteunderlagets
minskning genom höjningen av ortsavdragen. En höjning av ortsavdragen
enligt det i propositionen framlagda förslaget koinme enligt ortsavdragskommitténs
beräkningar att medföra ett skattebortfall för kommuner och
landsting på omkring 250 milj. kr. Skulle hela detta belopp ersättas av kommunerna
själva genom höjning av utdebiteringen konime detta att innebära
en icke oväsentlig övervältring av skattebördan på fastighetsägare och
juridiska personer liksom även på enskilda icke fastighetsägare med inkomster
över en viss gräns.

Förslagets genomförande komme att medföra betydande rubbningar i det
nuvarande kommunala skatteunderlaget. Förlusten av skatteunderlag komme
att variera högst betydligt mellan kommuner av olika struktur. Detsamma
måste även bli förhållandet mellan olika landsting. Beträffande
landstingen hade kommittén icke hunnit göra några mera ingående undersökningar,
men den hade beräknat att medelhöjningen för landstingens del
skulle kunna anges till 54 öre per skattekrona. Huruvida denna siffra vore
hållbar vore emellertid ovisst. Betydande differenser mellan de olika landstingen
vore sannolika. För Norrbottens läns landsting skulle enligt gjorda
beräkningar bortfallet av skatteunderlag föranleda en höjning av utdebiteringen
med kr. 1:50. För de mera konjunkturkänsliga landstingen skulle
en sänkning av skatteunderlaget komma att medföra ytterst kännbara påfrestningar,
och även för övriga landsting komme detta att innebära en
belastning.

Motionärerna kunde för sin del icke godkänna den uppfattningen att staten
borde lämna kompensation endast för en del av den ökade utdebiteringen.
Motionärerna ansåge att staten borde ersätta hela skatteförlusten under
den tid ortsavdragsreformen provisoriskt tillämpades. Bidragen borde utga
till såväl primärkommuner som landsting oavsett deras uttaxeringsbehov.
Det kunde emellertid icke vara rationellt att detta statsbidrag utginge under
en längre tid, särskilt icke till kommuner med mycket låg uttaxering. Eu
lösning av hela kommunalskatteproblemet enligt de riktlinjer motionärerna
ovan angivit borde därför snarast genomföras. Särskilt viktigt vore att de
verkligt skattetyngda kommunerna bereddes en effektiv lättnad. Detta torde
kunna ske med anlitande av långt mindre belopp av statsmedel än vad här
vore fråga om, därest man till grund för den kommunala skatteutjämningen
lade de principer, som utformats i det av koinmunalskatteberedningen år
1943 avgivna betänkandet. Om staten endast skulle ersätta den utdebiteringshöjning,
som överskrider en krona, skulle mycket ogynnsamma verkningar
uppstå under provisorietiden för vissa medborgargrupper. På grund
av de stora variationerna i det nuvarande kommunala skatteunderlagets
sammansättning och med hänsyn till fastighetsskattens verkningar vore det

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

27

uppenbart att en ökad skattebörda kunde komina att få bäras av vissa kategorier
skattebetalare, särskilt om konjunkturen skulle vända nedåt eller
fastighetsvärdena höjas. Detta gällde framför allt ägare av annan fastighet
— egnahemsbyggarna — samt sådana fastighetsägare, vilka på grund av hög
skuldsättning, sjukdom, ålderdom eller andra orsaker icke kunde erhålla
så stor inkomst, att de kunde utnyttja vare sig de medgivna procentavdragen
eller den nu föreslagna höjningen av ortsavdragen.

Ortsavdragskommittén hade låtit verkställa vissa statistiska undersökningar
angående verkningarna av ortsavdragens höjning och hade med stöd
av dessa undersökningar uttalat att höjningen icke komme att medföra någon
ökad belastning för ägare av jordbruksfastighet, räknade såsom grupp,
samt att ökningen för ägare av annan fastighet, likaledes räknade såsom en
grupp, skulle hålla sig inom ganska snäva gränser. Härtill torde dock anmärkas
att ökningen för de senare vid ett tillämpande av de föreslagna ortsavdragen
skulle komma att uppgå till i genomsnitt 2,3 procent i de landskommuner
och 5,2 procent i de städer, som undersökningen omfattade. I de enskilda
fallen kunde variationerna bli mycket stora. För ägare av jordbruksfastighet
skulle höjningen av ortsavdragen leda till en genomsnittlig ökning
av skattebelastningen med 15,i procent i en av de undersökta landskommunerna,
med 13 procent i en annan kommun och med 16,i procent i en tredje
kommun. Denna senare kommun vore en nybildad »storkommun». Det vore
icke möjligt att avgöra om dessa kommuner utgjorde ytterlighetsfall, men
de höga procentsatserna måste dock inge betänkligheter. De tydde på att
antalet fall, där en väsentlig skatteökning inträdde, icke vore obetydligt. Då
ortsavdragskommittén framhölle, att en ökning av skattebelastningen icke
skulle inträda för jordbrukarna, som grupp betraktade, borde detta sammanställas
med att gruppen icke-fastighetsägare genomgående erhölle skattelättnad.
För samtliga av kommittén undersökta landskommuner motsvarade
denna skattelättnad 8,3 procent.

Den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen och existensminimum
vid källskattebetalningen vore en fråga, som ortsavdragskommittén
icke ansett sig kunna taga ställning till. Departementschefen hade icke heller
i den nu framlagda propositionen varit beredd att taga ställning till densamma.
Han utginge emellertid ifrån att åtgärder skulle vidtagas, innan ortsavdragsrefonnen
trädde i kraft, för att få till stånd en bättre överensstämmelse.
Det vore också enligt motionärernas mening nödvändigt att denna
fråga snarast löstes på eif tillfredsställande sätt. Det vore anmärkningsvärt
att den befrielse från erläggande av skatt, som nu schablonmässigt medgäves
vissa skattskyldiga av indrivningsmyndigheterna, exempelvis i Stockholms
stad, skulle vara undandragen kontroll från statens sida. Det måste
vara principiellt oriktigt att bestämmelserna om storleken av de skattefria
avdragen, vilka fastställts i lag, skulle kunna sättas ur kraft genom beslut
av en lokal myndighet eller av en enda tjänsteman, detta så mycket mera
som staten måste ersätta det efterskänkta beloppet. Ofta hade det s. k.
existensminimum fastställts till långt högre belopp än ortsavdragen. Upp -

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

fattningen om vad som skulle anses som skäligt existensminimum varierade
emellertid mycket mellan olika län och olika städer. I vissa län hade inga
normer alls fastställts. Motionärerna ville erinra om att taxeringsmyndigheterna
numera ägde rätt att efter framställning från den skattskyldige vid
nedsatt skatteförmåga medgiva denne ett ytterligare avdrag av intill 2 000
kr. från den taxerade inkomsten. Denna anordning borde lämpligen i vidare
omfattning än hittills komma till användning för att så vitt möjligt ersätta
den mer eller mindre godtyckliga betalningseftergift, som nu tillämpades.

Utskottets yttrande.

I propositionen nr 241 har på grundval av ett av ortsavdragskommittén avgivet
betänkande framlagts förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet
efter i huvudsak samma linjer, som år 1947 godkändes för
statsbeskattningens del. Sålunda föreslås, att de kommunala barnavdragen
skola avskaffas och barnfamiljernas intressen i stället tillgodoses genom en
höjning av de allmänna barnbidragen från 260 kronor till 290 kronor. Vidare
föreslås en väsentlig höjning av ortsavdragen för såväl gifta som ogifta
skattskyldiga. De föreslagna avdragen uppgå till omkring två tredjedelar
av de statliga ortsavdragens belopp. Den i propositionen förordade höjningen
av de kommunala ortsavdragen har ansetts icke kunna genomföras utan
att staten lämnar bidrag åt kommunerna och, i förekommande fall, åt landstingen.
I detta hänseende föreslås att statsbidrag skall utgå i sådan omfattning,
att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke
skall behöva höjas med mer än högst en krona. Då en begränsning av statsbidraget
på nu angivet sätt skulle komma att medföra en ökning av den
kommunala inkomstskatten för skattskyldiga med inkomster över en viss
gräns, förutsättes i propositionen att 1949 års skatteutredning skall vid sin
översyn av den statliga inkomtsskatteskalan för fysiska personer föreslå
sådan jämkning av skalan, att de skattskyldiga icke på grund av ortsavdragens
höjning erhålla någon ökning av den sammanlagda inkomstskatten.
Statens kostnader för ortsavdragsreformens genomförande enligt de i
propositionen förordade linjerna har beräknats till i runt tal 180 miljoner
kronor.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har den föreliggande
propositionen hänvisats till statsutskottet, såvitt angår de i propositionen
angivna grunderna för utbetalande av statsbidrag till kommuner och i
förekommande fall till landsting, och i övrigt till bevillningsutskottet. Vid
sitt ståndpunktstagande till huvudfrågan om ortsavdragens storlek har bevillningsutskottet
förutsatt, att riksdagen i princip godkänner de i propositionen
angivna grunderna för statsbidrag till kommunerna och i förekommande
fall till landstingen. Utskottet utgår sålunda från att kommunerna
och i förekommande fall landstingen skola ersättas genom direkta
statsbidrag för den del av skatteförlusten på grund av ortsavdragens höjning,
som motsvarar en höjning av utdebiteringen utöver en krona.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

29

Nu gällande bestämmelser om kommunala ortsavdrag tillkommo genom
beslut av 1928 års riksdag. Någon ändring har därefter icke vidtagits i fråga
om ortsavdragens belopp. Med tillägg för helt utnyttjad bankningsdel utgör
ortsavdraget (grundavdraget) för ogift skattskyldig i ortsgrupp I 510
kronor, i ortsgrupp II 570 kronor, i ortsgrupp III 630 kronor, i ortsgrupp IV
690 kronor och i ortsgrupp V 750 kronor. Har skattskyldig under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med sin hustru är han — här bortses
från familjeavdrag för av honom helt eller delvis underhållet barn —
dessutom berättigad till familjeavdrag för hustru. Med tillägg för helt utnyttjad
bankningsdel utgör ortsavdraget för gift skattskyldig (grundavdraget
och familjeavdraget för hustru) i ortsgrupp I 750 kronor, i ortsgrupp
II 810 kronor, i ortsgrupp III 900 kronor, i ortsgrupp IV 960 kronor och i
ortsgrupp V 1 050 kronor. Att bankningsdelen här inräknats i dessa belopp
beror därpå att enligt det i propositionen framlagda förslaget bankningen
skall avskaffas, varvid förutsatts, att en motsvarande höjning av ortsavdragen
skall äga rum. Det hankade familj eavdraget för barn utgör i ortsgrupperna
I och II 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV 270 kronor och i
ortsgrupp V 300 kronor.

I tekniskt hänseende rådde ursprungligen överensstämmelse mellan de
kommunala och statliga ortsavdragssystemen. Med hänsyn till kommunernas
behov av beskattningsföremål ansågs det dock icke tillrådligt att göra
de skattefria avdragen vid kommunalbeskattningen större än att de motsvarade
hälften av de belopp, som gällde vid den statliga beskattningen. Denna
relation mellan de statliga och de kommunala avdragen kom att beslå till
år 1938, då ändrade bestämmelser antogos i fråga om ortsavdragen vid
statsbeskattningen. Genom 1947 års omläggning av den statliga familjebeskattningen
har det tidigare sambandet mellan de kommunala och statliga
ortsavdragsreglerna helt upphävts.

1947 års beslut i fråga om den statliga familjebeskatlningen innebär i
första hand den betydelsefulla ändringen att de statliga barnavdragen avskaffades
och ersattes med kontanta barnbidrag, skattefria och lika stora

1 alla inkomstlägen och dyrortsgrupper. Bidragen fastställdes att utgå med
260 kronor per barn och år. Därjämte genomfördes en icke oväsentlig höjning
av ortsavdragen för gifta och ensamstående, varjämte den s. k. bankningen
avskaffades. Efter 1947 års höjning av de statliga ortsavdragen uppgå
dessa i respektive ortsgrupper för makar till 2 500, 2 625, 2 750, 2 875
och 3 000 kronor och för ensamstående till 1 600, 1 700, 1 800, 1 900 och

2 000 kronor. Beträffande ensamstående gälla dessa belopp dock endast i
de lägre inkomstskikten. Vid stigande inkomst reduceras avdraget och bortfaller
helt när den taxerade inkomsten nått eu viss höjd.

Olägenheterna med de nuvarande små kommunala ortsavdragen ha framför
allt visat sig däri, att skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, där
skntteförmågan är liten eller helt saknas, likväl haft att bära eu icke obetydlig
kommunal skattebörda. Den försämring av penningvärdet, som ägt rum

30 Bevillningsutskottets betänkande, nr 57.

sedan ortsavdragen fastställdes år 1928, har bidragit till att än ytterligare
skärpa detta förhållande.

Det otillfredsställande med ortsavdrag av nu gällande storleksordning
har kommit att framstå särskilt tydligt efter genomförandet av uppbördsreformen.
Genom att skattskyldiga, som på grund av inkomstens obetydliga
storlek sakna förmåga att erlägga skatt, likväl åsättas taxering, blir resultatet
att ett vidlyftigt men mången gång meningslöst administrativt förtärande
måste genomföras. Även ur en annan synpunkt har uppbördssystemets
omläggning bidragit till att ge frågan om en rimligare avvägning av
de kommunala ortsavdragen ökad aktualitet. Utskottet syftar här på de
statsfinansiella konsekvenserna av att staten i samband med källskattesystemets
införande åtagit sig att svara för de kommunala restantierna. Till följd
av de låga kommunala ortsavdragen påföras personer med små inkomster
taxering och kommunerna uppbära av statsverket hela den påförda skatten,
ehuru i många fall skatten icke kan uttagas av de skattskyldiga. Kommunerna
komma sålunda i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag
än som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom en olägenhet av den nuvarande ordningen har också framhållits
den bristande överensstämmelsen i tekniskt hänseende mellan de statliga
och kommunala ortsavdragsreglerna. Detta förhållande har blivit särskilt
framträdande efter 1947 års omläggning av den statliga familj ebeskattningen.
Därest kommunalskattelagens regler om ortsavdrag kunde reformeras
efter i stort sett samma principer som år 1947 godkändes för statsbeskattningens
del skulle, har man menat, icke oväsentliga förbättringar kunna
uppnås i taxerings- och uppbördsförfarandet.

Enighet torde i stort sett råda om behovet av en höjning av de skattefria
ortsavdragen vid den kommunala beskattningen. Däremot äro meningarna
delade i fråga om lämpligheten av att lösa frågan om de kommunala ortsavdragen
särskilt för sig. Såväl i remissyttrandena som i de likalydande motionerna
I: 508 (av herr Velander in. fl.) och II: 606 (av herr Hjalmarson in. fl.)
samt i motionen II: 602 (av herr Hedlund i Rådom in. fl.) ha sålunda uttalats
starka betänkligheter mot en separat reform av ortsavdragen utan samband
med en allmän revision av hela kommunalskattelagstiftningen. I motionerna
1: 508 och II: 606 — vari yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 241 och i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
nästa års riksdag rörande den kommunala beskattningen i dess helhet att
träda i kraft den 1 januari 1952 — har särskilt betonats, att förutsättningen
för en höjning av de kommunala ortsavdragen måste vara att den nu gällande
fastighetsbeskattningen avskaffas. Vidare har framhållits att de statsbidrag
till kommuner och landsting, som kunde bli erforderliga i samband
med en höjning av ortsavdragen, borde lämnas inom den kommunala skatteutjämningens
ram och icke såsom i propositionen föreslagits i form av allmänna
statsbidrag till kommunerna.

I motionen 11:602, vari liknande synpunkter anförts, har hemställts, att

Bevillningsutskottets betänkande nr 57. 31

— intill dess ett mera rationellt och effektivt system för den kommunala
skatteutjämningen beslutats och trätt i kraft — ersättning av statsmedel
skall utgå till kommuner och landsting för hela den höjning av utdebiteringen,
som blir en följd av ett bifall till den i propositionen föreslagna omläggningen
av det kommunala ortsavdragssystemet. I denna del har emellertid
motionen hänvisats till statsutskottet. Vidare har i motionen II: 602 hemställts,
att riksdagen måtte uttala att den pågående utredningen rörande en
allmän revision av kommunalskattesystemet måtte påskyndas med särskild
inriktning på fastighetsskattens avskaffande och därmed sammanhängande
frågor.

I direktiven för ortsavdragskommittén framhölls, att en förutsättning för
att frågan om de kommunala ortsavdragen skulle kunna upptagas till separat
behandling vore, att den ifrågasatta reformen icke komme att medföra någon
mera kännbar övervältring av skattebördan å fastighetsägarna eller över
huvud någon mera kännbar ökning av den kommunala utdebiteringen. De av
kommittén verkställda statistiska undersökningarna hava ådagalagt att en
höjning av ortsavdragen till någorlunda rimlig nivå i flertalet kommuner
icke kan — om nämnda förutsättningar skola upprätthållas — genomföras
utan allmänna statsbidrag till kommunerna.

Den frågan uppkommer då, huruvida ortsavdragsreformen är av så angelägen
natur, att densamma bör genomföras oavsett att reformen nödvändiggör
ett allmänt inkomsttillskott till kommunerna. Departementschefen har
för sin del ansett att så är fallet. Rörande statens möjligheter att lämna bidrag
av den storleksordning, varom här är fråga, har i propositionen uttalats,
att om de år 1948 beslutade skatteskärpningarna på den indirekta beskattningens
område bibehölles med undantag, allenast för pappersskatten
och tilläggsskatten å bensin, tilläte det statsfinansiella läget en viss minskning
av den direkta beskattningen. Det vore då angeläget att man utnyttjade
denna möjlighet och sålunda omedelbart beslutade om en lindring av skattebördan
för det stora antal skattskyldiga, som befunne sig i sådant inkoinstläge
att skatteförmågan vore obetydlig eller helt saknades.

Frågan om fortbeståndet av de vid 1948 års riksdag beslutade extra konsumtionsskatterna
(med undanlag av pappersskatten samt bensin- och
brännoljeskatterna) har utskottet behandlat i sitt tidigare avgivna betänkande
nr 50. Utskottet har därvid hemställt, alt riksdagen måtte förklara
sig icke hava något att erinra emot ett bibehållande av ifrågavarande skatter.
Såsom motivering härför anfördes bland annat, att frågan om avvecklingen
av den extra konsumtionsbeskattningen numera måste ses i annat sammanhang
än tidigare, nämligen såsom ett alternativ till en sänkning av de direkta
skatterna. I anslutning därtill erinrade utskottet om att redan innevarande
års riksdag hade att taga ställning till frågan om sänkning av den
direkta beskattningen genom höjning av de kommunala ortsavdragen. Utskottets
berörda betänkande nr 50 har numera godkänts av riksdagen.

Riksdagen har sålunda redan medgivit, att de medel som inflyta genom
de extra konsumtionsskatterna användas för sänkning av de direkta skat -

32

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

terna. Nu torde ställning böra tagas till frågan, huruvida dessa medel i första
hand skola disponeras för åvägabringande av lättnader i det kommunala
skattetrycket genom höjning av de kommunala ortsavdragen. Såsom ovan
nämnts har departementschefen förordat en sådan användning av ifrågavarande
skatteintäkter. Även enligt utskottets uppfattning bör en lättnad i kommunalbeskattningen
för huvudmassan av mindre inkomsttagare vara den
lindring i den direkta beskattningen, som i första hand bör genomföras. Då
detta endast kan ske genom en höjning av de kommunala ortsavdragen och
då frågan härom måste anses vara av brådskande art och icke lämpligen
kan uppskjutas till dess en allmän revision av hela kommunalskattelagstiftningen
medhunnits, får utskottet tillstyrka, att en separat reform av ortsavdragen
efter de i propositionen angivna linjerna nu beslutas. Utskottet avstyrker
sålunda de likalydande motionerna 1: 508 och II: 606.

Utskottet anser sig böra framhålla, att utskottet genom detta sitt ställningstagande
i ortsavdragsfrågan icke underskattat nödvändigheten av att en allmän
revision av den kommunala beskattningen snarast möjligt genomföres.
Den omständigheten att de i anledning av ortsavdragsreformen erforderliga
statsbidragen icke kunnat inpassas i den allmänna skatteutjäinningen utgör
enligt utskottets mening ett ytterligare skäl för att arbetet med översynen
av kommunalskattelagstiftningen och skatteutjämningsproblemet fullföljes
så skyndsamt förhållandena det medgiva. Utskottet finner det dock icke påkallat,
att riksdagen — såsom hemställts i motionen II: 602 — nu gör något
särskilt uttalande härom. Utskottet avstyrker sålunda motionen II: 602 i nu
före varande del.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det i propositionen
föreslagna bidragssystemet är att anse som ett provisorium och att delta
så snart som möjligt bör avlösas av ett system, som genom allmän skatteutjämning
och statsbidrag till särskilda uppgifter bereder kommunerna
nödig skattelättnad.

Såväl i den allmänna diskussionen som i flera av de i anledning av propositionen
väckta motionerna ha farhågor uttalats för att en höjning av ortsavdragen
enligt det nu föreliggande förslaget skulle komina att medföra eu
övervältring av den kommunala skattebördan å juridiska personer och vissa
fastighetsägare. Rörande denna fråga har departementschefen uttalat, att
den skatteökning, som kunde ifrågakomma, bleve så pass lindrig, att departementschefen
icke kunde finna att den utgjorde ett bärande skäl för att
uppskjuta ändringen av ortsavdragen till dess en allmän översyn av kommunalbeskattningen
medhunnits. Till belysande av reformens verkningar i
det enskilda fallet tillåter sig utskottet hänvisa till de i propositionen (s.
38 och 39) angivna exemplen.

Även enligt utskottets uppfattning måste den skatteökning, som kommer
att drabba juridiska personer och i vissa fall fastighetsägare, betecknas som
relativt lindrig. I motionerna 1:508 och 11:606 har gjorts gällande att vid
bedömande av skatteövervältringen å fastighetsägare borde jämförelse gö -

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

33

ras icke — såsom skett i de i propositionen angivna exemplen — mellan
vad fastighetsägaren får betala i skatt före respektive efter reformens genomförande
utan mellan vad fastighetsägaren betalar i skatt i jämförelse
med icke-fastighetsägaren i motsvarande inkomstläge. Det vore ökningen
i denna merbelastning på fastighetsägaren, som enligt motionärernas uppfattning
visade omfattningen av skatteövervältringen.

I anledning av vad i motionerna sålunda anförts får utskottet framhålla,
att den omständigheten att skillnaden mellan fastighetsägarens och ickefastighetsägarens
skatt blir större efter reformens genomförande belyser
icke i och för sig skatteövervältringen på fastighetsägaren. Även om kommunen
skulle erhålla så stort statsbidrag, att utdebiteringen icke behövde
höjas i anledning av ortsavdragsreformen och fastighetsägaren sålunda
fick samma skatt i båda fallen, skulle likväl skillnaden i skatt mellan fastighetsägaren,
därest han icke kunnat utnyttja sina ortsavdrag, och ickefastighetsägaren
ha ökat, eftersom den senare fått mindre skatt genom att
han utnyttjat ett större ortsavdrag. Med det sagda har utskottet velat klargöia,
att det av motionärerna anmärkta förhållandet icke kan betecknas
som skatteövervältring föranledd av höjda ortsavdrag utan har sin grund
i fastighetsskattens nuvarande konstruktion, som i vissa fall omöjliggör
för fastighetsägaren att utnyttja ortsavdragen.

I detta sammanhang må framhållas, att i de likalydande motionerna I:
511 (av herrar Björck och Lindblom) samt II: 605 (av herrar Svensson i
Ljungskile och Ståhl) behandlats frågan om fastighetsägares möjligheter att
utnyttja ortsavdragen. Syftet med motionerna är, att en fastighetsägare,
som icke kunnat utnyttja sitt ortsavdrag, skall erhålla rätt att göra avdrag
för den outnyttjade delen av ortsavdraget vid beräknandet av fastighetsskatten.
Motionärerna hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om förslag till nästa års riksdag om en dylik avdragsrätt för fastighetsägare.

Utskottet finner de av motionärerna anförda synpunkterna för åstadkommande
av en lättnad i beskattningen för vissa kategorier av fastighetsägare
i och för sig beaktansvärda. Sådana fastighetsägare, vilka icke redovisa
tillräckligt stor inkomst för att kunna till fullo utnyttja ortsavdragen,
komma uppenbarligen icke i åtnjutande av den skattelindring som uppnås
för övriga inkomsttagare i de lägre inkomstskikten vid ett genomförande
av det föreliggande förslaget. Då spörsmålet om fastighetsägarnas möjligheter
att utnyttja ortsavdragen nära sammanhänger med frågan om fastighetsbeskattningens
utformning över huvud taget och då hela denna fråga
är under utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga, finner utskottet
icke påkallat, att riksdagen nu begär särskild utredning i det av motionärerna
anmärkta hänseendet. Utskottet förutsätter härvid, att den av motionärerna
anvisade metoden för vinnande av lättnad i fastighetsbeskattningen
för vissa kategorier fastighetsägare blir föremål för närmare övervägande
av de sakkunniga i samband med att ställning tages till frågan
om den kommunala fastighetsbeskattningens framtida utformning. På

!5 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 7 samt. Nr 57—58.

34

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

grund av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1:511 och 11:605 i
nu ifrågavarande del.

Vad härefter angår frågan om ortsavdragens storlek föreslås i propositionen,
att det kommunala ortsavdraget för gift skattskyldig skall bestämmas
till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760
kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp
V 2 000 kronor. Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos
sig anställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till barnbidrag
förelegat, föreslås skola åtnjuta ortsavdrag med samma belopp som gift
skattskyldig. Ortsavdragen för skattskyldig, som icke är hänförlig till någon
av nyssnämnda kategorier, föreslås skola bestämmas till följande belopp,
nämligen i ortsgrupp I 1 180 kronor, i ortsgrupp II 1 230 kronor, i
ortsgrupp III 1 290 kronor, i ortsgrupp IV 1 340 kronor och i ortsgrupp V
1 400 kronor. Såsom tidigare nämnts uppgå de sålunda föreslagna ortsavdragen
till omkring två tredjedelar av de statliga avdragens belopp.

I de likalydande motionerna 1:509 (av herrar öhman och Helmer Persson)
och II: 603 (av herr Persson i Landafors m. fl.) har bland annat yrkats,
att de kommunala ortsavdragen skola göras till beloppet lika stora som
de statliga. I motiveringen för nämnda yrkande har framhållits bland annat,
att ortsavdragen borde motsvara ett verkligt existensminimum. I de likalydande
motionerna 1:510 (av herrar öhman och Helmer Persson) och
II: 604 (av herr Persson i Landafors in. fl.) har — med hänvisning till motiveringen
i motionerna I: 509 och II: 603 — hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att frågan om ett verkligt existensminimum
skall utredas av den pågående skatteutredningen.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att ortsavdragsreformen är
avsedd att finansieras inom den ram, som erhålles genom att de extraordinära
konsumtionsskatterna i viss utsträckning tillåtas fortbestå. De av ortsavdragskommittén
verkställda beräkningarna rörande inkomstbortfallet vid
olika alternativ av höjda ortsavdrag ha ådagalagt, att en höjning av de
kommunala ortsavdragen till de i propositionen föreslagna beloppen är den
största höjning som nu kan ifrågakomma. Utskottet tillstyrker fördenskull
propositionen i nu förevarande del och avstyrker motionerna I: 509 och
11:603 i vad gäller denna fråga. Utskottet finner ej heller anledning tillstyrka
motionerna I: 510 och II: 604.

Såsom ovan nämnts innebär det föreliggande förslaget, att familjeavdragen
för barn skola avskaffas vid den kommunala beskattningen och att
barnfamiljerna skola kompenseras genom en höjning av de allmänna barnbidragen
från 260 kronor till 290 kronor.

I de likalydande motionerna I: 475 (av herr Näsström m. fl.) och II: 567
(av herr Kärrlander m. fl.) samt i de likalydande motionerna 1:509 (av
herrar öhman och Helmer Persson) och II: 603 (av herr Persson i Landa -

35

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

fors in. fl.) ha yrkanden framställts om att barnbidragen måtte höjas med
40 kronor eller sålunda från 260 kronor till 300 kronor.

Av propositionen framgår att kostnaden för förhöjda barnbidrag kan beräknas
till 51 miljoner kronor vid en höjning med 30 kronor och 68 miljoner
kronor vid en höjning med 40 kronor. Merkostnaden för en höjning med
40 kionor skulle sålunda utgöra 17 miljoner kronor. Departementschefen
har förklarat, att han av statsfinansiella skäl icke kunnat förorda en höjning
utöver 30 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser uppgå de bankade barnavdragen i ortsgrupperna
I och II till 240 kronor, i ortsgrupperna III och IV till 270 kronor
och i ortsgrupp V till 300 kronor. Vid en genomsnittlig utdebitering av
10 kronor utgör sålunda en höjning av barnbidraget med 30 kronor en i alla
lägen tillräcklig kompensation för barnavdragens borttagande. I motionerna
har gjorts gällande, att barnfamiljer bosatta i kommuner i de högre dyrorterna
och med högre utdebitering än 10 kronor skulle bliva underkompenserade,
därest barnbidragen endast höjdes med 30 kronor.

Påpekandet i motionerna är givetvis i och för sig riktigt. Å andra sidan
skulle, såsom i propositionen framhållits, en höjning av "barnbidraget med
20 kronor i kommuner i de lägre dyrortsgrupperna och med låg utdebitering
utgöra full kompensation för barnavdragets bortfallande. Vid sådant
forhållande anser utskottet den i propositionen gjorda avvägningen böra
godtagas. Utskottet vill också instämma i departementschefens uttalande
darom att en höjning utöver 30 kronor av statsfinansiella skäl icke kan förordas.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet det i propositionen
framlagda forslaget om en höjning av de allmänna barnbidragen från 260
kronor till 290 kronor. Utskottet avstyrker sålunda motionerna 1:475 och
II: 567 samt motionerna I: 509 och II: 603 i vad gäller denna fråga.

Ett spörsmål, som äger nära samband med ortsavdragsreglerna, är frågan
om existensminimum enligt uppbördsförordningen. Enligt 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av
den skattskyldige medgiva befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för
preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse eller nedsättning må beAiljas
om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag gjorts, skulle
komma att understiga vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll
för sig själv och sin familj.

I riksdagen har vid olika tillfällen påtalats, att de lokala skattemyndigheterna
vid fastställandet av existensminimum enligt uppbördsförordningen
tillämpade normalbelopp, som avsevärt överstege ortsavdragen. Följden
härav hade blivit, att kommunerna, som av statsverket uppbure hela den
debiterade kommunalskatten, faktiskt utnyttjade ett större skatteunderlag
än som skulle ha förelegat, därest de kommunala ortsavdragen närmare anslutil
sig till ett faktiskt existensminimum.

I de likalydande motionerna 1:31 (av herr Spetz) och 11:31 (av herr
Svensson i Ljungskile in. fl.) har framhållits, att den nuvarande ordningen
ledde till uppenbart orimliga resultat. Om endast en del kommuner fast -

36 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

ställde och tillämpade ett dylikt existensminimum eller om det fastställdes
till varierande höjd i förhållande till levnadskostnaderna, så innenure systemet
en skatteövervältring från den ena kommunen till den andra. Om
alla kommuner tillämpade ett existensminimum av proportionellt samma
höjd som Stockholms stad fastställt, komme detta i betydande utsträckning
att innebära övervältring av skatten på mindre förmögenhetsägare, som
hade utmätningsbara tillgångar i form av en bostadslägenhet, ett mindre
jordbruk, annan rörelse eller sparkapital. Personer i denna ställning finge
betala sin skatt, även om deras inkomst inklusive förmögenhetens avkastning
låge långt under existensminimum. I motionerna har hemställts om
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsam utredning och förslag
till sådana bestämmelser, att enskilda kommuner icke genom fastställande
av särskilt existensminimum efter schablonmässiga grunder eller
på annat sätt kunde vältra över en del av sin skattebörda på skattebetalare
inom andra kommuner.

Med anledning av att i motionerna uttalats, att existensminimum för källskattebetalningen
fastställes av kommunerna, far utskottet erinra om att
enligt det ovan återgivna lagrummet i uppbördsförordningen existensminimum
fastställes av den lokala skattemyndigheten och sålunda icke av de
enskilda kommunerna.

I åtskilliga yttranden över ortsavdragskommitténs betänkande anmärktes,
att kommitténs förslag till höjning av de kommunala ortsavdragen icke
rådde bot på de olägenheter, som vore förknippade med den bristande överensstämmelsen
mellan ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen.
I anledning härav har departementschefen uttalat, att anmärkningen
i och för sig vore riktig, men att den av kommittén företagna utiedningen
hade visat, att dessa olägenheter icke kunde undanröjas enbart genom
en höjning av ortsavdragen. Den linje, man enligt departementschefens
mening borde följa för att undanröja dessa olägenheter, vore att samordna
bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse från löneavdrag
med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra avdrag på
grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Problemet om en sådan samordning
omfattade emellertid åtskilliga svårbemästrade frågor. Departementschefen
har också förklarat, att han icke vore beredd att nu framlägga något
förslag i ämnet men att han utginge från att dessa frågor skulle lösas,
innan ortsavdragsreformen trädde i tillämpning.

För egen del vill utskottet starkt understryka behovet av en översyn av
nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunna enligt
utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet vill sålunda för sin del
tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning närmare
utredes. Då departementschefen förklarat sig utgå ifrån, att hithörande
problem skola lösas innan ortsavdragsreformen träder i kraft, torde
syftet med de föreliggande motionerna I: 31 och II: 31 få anses tillgodosett.

Övriga i proposition nr 241 behandlade frågor ha icke givit anledning till
erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

37

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 241, i de delar propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 3 § och 8 § 3
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av 78 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379); och

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag; samt

II) att följande motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 31 av herr Spetz och II:
31 av herr Svensson i Ljungskile m. fl.;

b) de likalydande motionerna 1:475 av herr Näsström
in. fl. och II: 567 av herr Kärrlander m. fl.;

c) de likalydande motionerna 1:508 av herr Velander
m. fl. och II: 606 av herr Hjalmarson in. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet;

d) de likalydande motionerna 1:509 av herrar öhman
och Helmer Persson samt II: 603 av herr Persson i Landafors
in. fl., såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;

e) de likalydande motionerna I: 510 av herrar Öhman och
Helmer Persson samt 11:604 av herr Persson i Landafors
in. fl.;

f) de likalydande motionerna I: 511 av herrar Björck och
Lindblom samt II: 605 av herrar Svensson i Ljungskile och
Ståhl, såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
och

g) motionen II: 602 av herr Hedlund i Rådom in. fl., såvitt
motionen hänvisats till bevillningsutskottet,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 maj 1950.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

38

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Gustaf Elofsson,
Velander, Heiinian, Franzon, Wehtje, Falk, Werner och Damström;
samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Sundström,
Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn*, Persson i Svensköp, Sjölin,
Bladh, Johnsson i Skoglösa och Kärrlander.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer:

I) av herrar Sjödahl, Gustaf Elofsson, Falk, Werner, Damström, Johnsson
i Skoglösa och Kärrlander, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka en höjning
av det allmänna barnbidraget till 300 kronor och att därför

dels utskottets yttrande från och med det stycke på s. 35, som börjar med
orden »Enligt nuvarande bestämmelser» till och med det stycke på samma
sida, som slutar med orden »i vad gäller denna fråga» bort ha följande lydelse: »Enligt

nuvarande bestämmelser uppgå de hankade barnavdragen i ortsgrupperna
I och II till 240 kronor, i ortsgrupperna II och IV till 270
kronor och i ortsgrupp V till 300 kronor. I motionerna I: 475 och
II: 567 framhålles att den genomsnittliga kommunala utdebiteringen,
enligt uppgift i Årsbok för Sveriges Kommuner för 1949, ligger över
10 kronor och att en höjning av de allmänna barnbidragen med endast
30 kronor alltså skulle innebära underkompensation för måhända flertalet
barnfamiljer. Motionärerna påpeka, att detta förhållande skulle bli särskilt
framträdande i de norrländska länen där medeltalet för den kommunala
utdebiteringen redan varierade mellan 13 till 15 kronor. I detta sammanhang
anser sig utskottet böra framhålla att, även om barnbidragen höjas med 40
kronor, kommer i vissa fall den olägenheten att uppstå, vilket också framhållits
i kammarrättens remissvar, att makar utan barn erhålla en större
skattelindring än makar med barn. Detta förhållande skulle komma att avsevärt
skärpas därest barnbidragen ökades med endast 30 kronor.

Vid sådant förhållande anser utskottet det i motionerna framställda yrkandet
skäligt. Utskottet hyser också, i likhet med vad som framhållits i
motionerna I: 475 och II: 567, och på skäl som anföras i nämnda motioner,
den uppfattningen att även om barnbidragen höjas med 40 kronor statens
totala utgifter icke torde komma att överstiga den utgiftsram som beräknats
i propositionen.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet sålunda det i motionerna
I: 475 och II: 567 samt i motionerna I: 509 och II: 603 framlagda förslaget

Bevillningsutskottets betänkande nr 57. 39

om en höjning av det allmänna barnbidraget från 260 kronor till 300 kronor.
»

dels utskottet bort törklara att Kungl. Maj :ts förevarande proposition nr
241, såvitt angår det i punkten 4) under I) i utskottets hemställan angivna
törtattningstörslaget, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas och med
bifall till de likalydande motionerna 1: 475 av herr Näsström in. fl. och
II: 567 av herr Kärrlander in. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 509 av
herrar Öhman och Helmer Persson samt II: 603 av herr Persson i Landafors
in. fl., såvitt sistnämnda motioner angå frågan om höjning av barnbidragen,
antaga följande såsom utskottets förslag betecknade

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen
bidrag skäll erhålla ändrad lydelse på

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets
uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 290 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag---i ri ket.

den 26 juli 1947 om allmänna barnsätt
nedan angives.

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets
uppehälle och uppfostran utgå
allmänt barnbidrag med 300 kronor
om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag----i ri ket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

dels punkten b) under II) i utskottets hemställan bort utgå,
dels ock utskottet bort hemställa, att de i punkten d) under II) i utskottets
hemställan angivna likalydande motionerna I: 509 och II: 603 — såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet — i den mån desamma icke
blivit besvarade genom vad utskottet hemställt under I) punkten 4, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

II) av herrar Gustaf Elofsson, Velander, Wehtje, Werner, Hagberg i Malmö
samt Johnsson i Skoglösa, som anfört:

40

Bevillningsutskottets betänkande ni• 57.

»Såsom framhållits i de iikalydande motionerna 1:508 och 11:606 samt
motionen 11:602 är frågan om en höjning av de kommunala ortsavdragen
i och för sig av brådskande natur. Detta förhållande får emellertid icke föranleda
ett eftersättande av behöriga krav på en ändamålsenlig och så långt
möjligt bestående lösning. En sådan lösning kan icke vinnas, utan att de
olika problemen på den kommunala beskattningens område upptagas till
behandling i ett sammanhang. Att de kommunala ortsavdragen, såsom här
skett, upptagits till separat behandling framstår därför såsom synnerligen
irrationellt och ägnat att inge allvarliga betänkligheter.

En höjning av de kommunala ortsavdragen måste självfallet föranleda
en minskning av kommunernas skatteunderlag och därmed en ökning av
utdebiteringarna. Resultatet härav blir därför regelmässigt att vissa skatteövervältringar
inträda. Dessa skatteövervältringar drabba såväl de juridiska
personerna som vissa kategorier fysiska personer. Bland de fysiska personer,
som sålunda få ökad skatt, intaga fastighetsägarna en särställning. De
drabbas för närvarande av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, som
i de fall, då deras inkomster äro otillräckliga för att täcka medgivna avdrag,
leder till en extra skattebelastning. En utdebiteringsökning får i sådant
fall den verkan, att fastighetsägarnas merbelastning stiger.

Någon principiell grund för en merbelastning av fastighetsägarna föreligger
icke. Då vidare fastighetsskatteunderlaget kommit att få en allt mindre
betydelse för kommunerna, kan ett bibehållande av fastighetsskatten icke
heller motiveras med att kommunerna för sin verksamhet skulle vara i behov
därav. Fastighetsbeskattningen innebär uppenbaidigen en mot principen
om jämlikhet i beskattningen stridande merbelastning av fastighetsägarna,
främst de minst bärkraftiga bland dem. Det bör icke ifrågakomma
att öka denna merbelastning. Förutsättningen för en höjning av de kommunala
ortsavdragen måste därför vara, att fastighetsskatten avskaffas.

En ökning av utdebiteringsprocenten leder till att skattskyldiga i kommuner
med svagt skatteunderlag resp. högt uttaxeringsbehov drabbas av en
alltför hård belastning. För att motverka delta förhållande bör staten, i
likhet med vad nu är fallet, lämna understöd till särskilt skattetyngda kommuner.
Den hitintills tillämpade metoden för den kommunala skatteutjämningen
fyller emellertid icke, enligt vår mening, på ett tillfredsställande
sätt sin uppgift. I samband med den reform på kommunalbeskattningens
område, som vi finna nödvändig, bör därför även en revision av bestämmelserna
rörande den kommunala skatteutjämningen genomföras. Därvid bör
beaktas icke blott utdebiteringens höjd utan även skatteunderlagets storlek,
räknat per invånare. Beträffande den principiella motiveringen härför hänvisa
vi till vad kommunalskatteberedningen anfört i sitt år 1943 avgivna
betänkande ävensom till innehållet av det av skattelindringskommittén för
kort tid sedan avgivna betänkandet i ämnet.

Därest de nu nämnda huvudfrågorna erhålla en med frågan om de kommunala
ortsavdragen samtidig lösning, stå betydande fördelar att vinna.
Ortsavdragsreformen behöver då icke givas provisorisk karaktär. Vidare

Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

41

skulle statens kostnader komma att avsevärt understiga dem som förutsatts
i propositionen, eftersom för sådant fall statsbidrag skulle utgå endast
till särskilt skattetyngda kommuner. Hur stor denna kostnadsminskning
skulle bli, kan givetvis icke med någon större säkerhet här angivas. Att den
skulle bli betydande får dock betraktas såsom visst. Vi hålla ock före, att
den av ortsavdragshöjningen föranledda minskningen av skatterestantierna
— vilka staten för närvarande ensam har att svara för — skulle helt täcka
ökningen av kostnaderna för den allmänna skatteutjämningen. Därmed
skulle större utrymme vinnas för en enligt allas uppfattning starkt motiverad
lättnad i den direkta statsbeskattningen.

De här antydda synpunkterna kunna anföras såsom motiv för ett uppskov
med frågan om höjning av de kommunala ortsavdragen. Enligt vår
mening skulle ett sådant uppskov till 1951 års riksdag icke innebära, att reformen
försenades, enär densamma icke är avsedd att träda i kraft förrän
den 1 januari 1952. Ett sådant uppskov skulle däremot möjliggöra en fullständigare
utredning än som nu medhunnits och en på grundval därav mera
bestående lösning.

De i propositionen föreslagna ortsavdragen förefalla emellertid vara godtagbara
och detta även med hänsyn till känsligheten i det kommunala skatteunderlaget.
Den ur principiell synpunkt önskvärda likställigheten med de
statliga ortsavdragen skulle komma att medföra alltför stora rubbningar i
kommunernas skatteunderlag och nödvändiggöra mycket betydande statsbidrag
till kommunerna. En sådan likställighet torde därför icke vara genomförbar.
Då vi sålunda utgå ifrån att den av oss ifrågasatta ytterligare
utredningen icke skulle komma att resultera i andra eller större avdragsbelopp
än de i propositionen föreslagna, finna vi oss kunna godtaga föreliggande
förslag rörande de kommunala ortsavdragen. Därmed förknippa vi
emellertid det villkoret att en överarbetning av ovan berörda frågor verkställes
så skyndsamt, att för 1951 års riksdag kan framläggas proposition
rörande den kommunala beskattningen, avseende bl. a. frågan om fastighetsskattens
avskaffande samt ändrade grunder för understöd till synnerligen
skattetyngda kommuner.

Såsom förut antytts, har frågan om den kommunala skatteutjämningen
redan varit föremål för utredning. Förslag till nya grunder därför har sålunda
utarbetats av den i december 1949 tillsatta skattelindringskommittén.

Frågan om fastighetsbeskattningens anordnande har på sin tid varit föremål
för ingående överväganden av kommunalskatteberedningen. Den
prövning av denna fråga, som därutöver kan befinnas erforderlig, innan
förslag i ämnet förelägges riksdagen, kan icke förutsättas vara av särskilt
tidskrävande natur.

Skulle emellertid, mot vad vi förmena, den ytterligare utredning, som
må komma att erfordras för att proposition i kommunalskattefrågan skall
kunna föreläggas 1951 års riksdag, dessförinnan icke medhinnas, anse vi
i likhet med departementschefen, att ett provisoriskt statsbidragssystem
måste träda i tillämpning för beredande av kompensation till kommuner -

42 Bevillningsutskottets betänkande nr 57.

na för det på grund av ortsavdragshöjningen minskade skatteunderlaget.
Detta bidragssystem, såsom då gällande allenast för en mycket kort övergångstid,
bör utformas så, att den av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringsökningen
helt elimineras. Bidrag i överensstämmelse härmed bör
utgå till såväl landsting som primärkommuner.

I det föregående ha berörts allenast vissa frågor, vilka enligt vår mening
kräva sin lösning, innan ortsavdragsreformen träder i tillämpning. Härutöver
förtjäna omnämnas ytterligare en del spörsmål, som visserligen icke
äga ett lika intimt samband med denna reform men vilkas lösning dock
icke bör undanskjutas. Vi åsyfta bl. a. de av kommunalskatteberedningen
behandlade spörsmålen rörande överflyttning av uppgifter från kommunerna
till staten, fördelningen av kostnaderna för vissa uppgifter mellan
staten och kommunerna samt den interkommunala beskattningen m. m.
ävensom frågan om fortbeståndet av skattegrupperingen i dyrortshänseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte — i anledning av de likalydande motionerna
1: 508 och II: 606 samt motionen II: 602 — med
godkännande av vad utskottet föreslagit beträffande ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen därjämte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville, med beaktande av de synpunkter som ovan anförts,
för 1951 års riksdag framlägga förslag till en reform
av den kommunala beskattningen, omfattande främst grunderna
för den allmänna skatteutjämningen samt frågan om
fastighetsskattens avskaffande.»